Strategier för samlingar på nätet

Fullsatt i Oslo 20 april
Fullsatt seminarium på Nasjonalmuseet i Oslo den 20 april 2018. Foto: Børre Høstland / Nasjonalmuseet, CC-BY 4.0.

Hur visar museerna upp sina samlingar på nätet och hur kan vi lära av varandra? Dessa frågor är aktuella inte bara i Sverige utan även i Norge. Aron Ambrosiani vid Nordiska museet besökte Nasjonalmuseet i Oslo i april för ett endagsseminarium om samlingar på nätet och webbteknologiska strategier med ett femtiotal deltagare från norska museer, arkiv och bibliotek. Här kommer några nedslag från vad som diskuterades under dagen.

Skärmdump av Vy.nasjonalmuseet.no, Nasjonalmuseets maskingenererade gruppering av konstverk utifrån stil och motiv.

Gro Benedikte Pedersen och Magnus Bognerud arbetar på sektionen för digital samlingsförvaltning vid Nasjonalmuseet. De berättade om arbetet med standardiserade terminologier för att beskriva konstverk. Resultatet är en uppdatering av Feltkatalogen med matchning mot vokabulären Getty Art & Architecture Thesaurus. Allt tillgängligt som länkade öppna data i norsksvenska plattformen Kulturnav. Nasjonalmuseet kommer att använda terminologierna när de förbereder utställningarna i det nya museibygget på Vestbanen enligt principen COPE (create once, publish everywhere).

Experimentella visualiseringar

Nasjonalmuseet har även gjort några experimentella visualiseringar av samlingen tillsammans med konsultfirman Bengler. Dels utifrån konstnärerna, dels konstverken. Konstverken analyserades med hjälp av maskininlärning som identifierade likheter i motiv och stil. Ett delmål var att utforska möjligheterna att mappa befintliga motivbibliotek mot vokabulären Iconclass. Detta visade sig vara svårt eftersom hierarkierna i Iconclass inte är grupperade visuellt utan tematiskt. Till exempel sorterar hundar under människor (människans bästa vän ni vet) medan rävar sorterar under natur. En del termer kunde ändå matchas mot resultatet av maskininlärningen.

Egen samlingssajt

Dag Hensten berättade kort om samling.nasjonalmuseet.no. Varför har Nasjonalmuseet en egen samlingssajt utöver Digitalt museum? Kort svar: för att publiken förväntar sig det. Samlingssidorna på den egna webbplatsen besöks betydligt oftare än motsvarande sidor på Digitalt museum.

Samlingssajten hämtar bild och metadata från Digitalt museum genom dess API men kompletterar med andra datakällor, till exempel Norsk kunsterleksikon och Wikipedia. Navigering mellan liknande konstverk erbjuds genom maskininlärningsexperimentet ovan.

Fotosamlingar

Anette Alsvik (fotoantikvarie) och Lars Jynge Alvik (utvecklare) redogjorde för det norska Riksarkivets digitaliserade fotosamlingar. Dessa webbpubliceras genom det norska DAM-systemet Fotoware. Genom Fotowares API har ett tiotusental bilder även publicerats på Wikimedia Commons.

Cirka 600 bilder används på ca 800 wikipediasidor vilka har en miljon sidvisningar i månaden på ett trettiotal språkversioner. Riksarkivet använder det norska fotografregistret för att hålla reda på fotograferna.

Kopplingar till Kulturnav

Skannad skadedokumentation från Vestfoldmuseenes arkiv. Utslocknad upphovsrätt

Både Kristin Halaas (Vestfoldmuseene) och Alexander Lindbäck (Norsk folkemuseum/Norsk maritimt museum) berättade om sina museers arbete i Kulturnav. Vestfoldmuseene experimenterar bland annat med hur deras fartygsmålningar kan använda länkade öppna data och använder till exempel ett register över segelfartyg som Norsk maritimt museum importerat till Kulturnav. En stor del av arbetet handlar om att ersätta befintlig information i fritextfält med kopplingar till Kulturnav.

Med hjälp av frivilliga i föreningen Slekt og Data har Vestfoldmuseene dessutom digitaliserat cirka 20 000 dokument från arkivet för Østlandske Skipsassuranceforening. De inskannade haverirapporterna finns tillgängliga på disnorge.no medan arkivförteckningen finns i Asta/Arkivportalen.

Skriptad kopiering till Wikimedia Commons

Femtiotalsklänningar ur Nordiska museets föremålssamling. Visas i utställningen Mitt 50-tal. Foto: Elisabeth Eriksson / Nordiska museet, CC-BY 4.0.

Aron Ambrosiani (Nordiska museet) berättade om museets satsning på Wikipedia och Wikimedia Commons. Tillsammans med Wikimedia Sverige har museet anpassat och vidareutvecklat ett skript för kopiering av bilder och metadata från Digitalt museum till Wikimedia Commons. I april laddade museet upp ett hundratal mode- och föremålsbilder kopplade till utställningen Mitt 50-tal.

Gemensamma utmaningar för digitaliserade samlingar

Under den avslutande frågestunden diskuterades gemensamma utmaningar och lösningar. Ett föredrag om bildstandarden IIIF (International Image Interoperability Framework) var tvunget att ställas in, men ökad användning av både IIIF och Kulturnav stod högt på önskelistan för att underlätta för sammanlänkning och återanvändning av institutionernas digitaliserade samlingar. Något som också efterlystes var möjligheter att hämta användarskapad metadata från till exempel Wikimedia Commons och återföra till de egna samlingarna.

Aron Ambrosiani
Producent digitala medier, Nordiska museet

Att kommunicera färg – Färgforum 2018

I år hölls Färgforum, den sjunde i ordningen, i Malmö på gården Katrinetorp. Årets tema ”Målande förmedling- att kommunicera färg” hade samlat nära hundra deltagare, som under två dagar lyssnade och deltog i föredrag och visningar av den historiska miljön på Katrinetorp. Detta är ett kort referat från konferensen.

Malmö museums tidigare stadsantikvarie Anders Reisnert berättar om Katrinetorps historia framför huvudbyggnaden. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Färgforum, Riksantikvarieämbetets nätverk om färg i bebyggelse

Färgforum är Riksantikvarieämbetets årliga konferens och kulturarvets färg som arrangeras tillsammans med Statens fastighetsverk, Svenska Byggnadsvårdsföreningen, Göteborgsuniversitet, Hantverkslaboratoriet och Malmö stad.

Föreläsarna på Färgforum var en blandning av målare, konservatorer, arkitekter och byggnadsantikvarier. Publiken hade också en stor professionell bredd, mycket glädjande var att studenter från grannländer hade tagit sig till Färgforum. De olika yrkesgrupperna var engagerade i diskussioner och jämförelser mellan länder och branscher. Framförallt diskuterades regelverk och bedömningssystem för linoljefärg. Ämnet kan ha varit årets hetaste potatis, inklusive den planerade nedläggningen av Måleriyrkets museum.

Så många bra talare – ett urval

Inledningstalare var Karin Fridell Anter, författare till en rad böcker om måleriets historia kopplat till bebyggelse. Den mest betydande boken är ”Så målade man […]” som har fungerat som läromedel ett 20-tal år.[1] Karin beskrev måleriets idé- och ekonomiska historia i sitt föredrag och framhöll att färg kommunicerar ett lands historia ur många aspekter. Om man undersöker måleriets tillkomst som beställarens avsikter och tekniska förutsättningar, framträder information och berättelser som kommer nära dåtida maktmedel och ideal.

Johan Rittsél och Jesper Engström från AIX i den ombonade konferenslokalen. I förgrunden den upplysta inledningstalaren Karin Fridell Anter. Foto: Helen Simonsson, CC-BY

Ett mycket uppskattat inslag på Färgforum var arkitekten Jesper Engströms och byggnadsantikvarien Johan Rittséls, båda från arkitektfirman AIX, inlägg om traditionell färg i modern arkitektur. De beskrev företagets mål med att arbeta mer hållbart med fasader, framförallt med färg. De diskuterade hållbarhet utifrån miljöaspekter, färgens giftighet. Men de såg även andra värden, att förstå lokala traditioner och att göra färgval med känsla för naturtyper och miljöers egna kulörer. Detta kan man väl också kalla hållbarhet, ett medvetet ett färgval skapar omtanke och goda förutsättningar för god förvaltning. Föredraget av AIX var ett exempel på att man inom nybyggnation kan arbeta med traditionella färger och förankra hållbarhet i stora byggnadsprojekt.

 

Inte mindre än två talare från utbildningen Kulturmålare – traditionellt byggnadsmåleri  på Dacapo i Mariestad hade inlägg om traditionellt måleri. Tom Granath, målare och lärare på utbildningen, talade om hur utbildningen startades som ett svar på ett stort behov av målare som kunde föra vidare de traditionella metoderna inom måleriyrket. Helena Bratt, elev på kulturmålarutbildningen, tog därefter över stafettpinnen och beskrev ett mycket personligt och kreativt projekt som syftade till att skapa ett intresse för historiskt måleri. Närmare bestämt schablonmåleri och limfärg. Helena beskrev projektet Schablonladan (hyperlänk), som innebar uppmålning av förstorad schablondekor på lador längs med landsvägar med ideella krafter. Ladorna, som nu har blivit fler, har allt eftersom rönt stort intresse från både lokalbefolkning och rikstäckande press. Helena berättade att projekt som innebär samarbete och lokal förståelse har fått ett väldigt gehör, förmedlingen har haft en tydlig koppling till den mycket kreativa processen och det iögonfallande resultatet.

Engagerande diskussioner

Den avslutande paneldiskussionen bjöd upp alla arrangörer till talarpodiet. Riksantikvarieämbetets moderator Tom Sandström ställde frågor formulerade för att skapa ett samtal utifrån arrangörernas olika verksamheter och mål. Moderatorns frågor fungerade väl som uppvärmning, diskussionerna fick direkt egen fart. Återigen engagerade linoljefärg och frågor kring hur framtidens produktutveckling och byggprojekt ska kunna ta hänsyn till traditionell färg och medveten hantering. Ämne för nästa års Färgforum efterfrågades likaså. – Estetik! Hur vill vi att våra historiska miljöer ska se ut? Förslaget kom från Hélène Hanes från Statens fastighetsverk. Ett mycket intressant förslag. Det återstår att hitta en plats för nästa års Färgforum och att knyta nya samarbetsparter till vår arrangörsgrupp! Den planeringen ser vi väldigt mycket fram emot.

Tack Malmö stad och Katrinetorp

Sist men inte minst: Tack Katrinetorps personal och Malmö stad för möjligheten att ha konferensen gården och för den fantastiska miljön och servicen.

Karin Calissendorff, utredare på avdelningen kulturvård

Länkar om utbildningen för kulturmålare och Schablonladan:

https://www.dacapomariestad.se/sidor/utbildningar/yrkeshogskoleutbildningar/kulturmalare.4.789f653115a26de0e221d9ff.html

http://www.helenabratt.se/schablonladan/

[1] Så målade man: svenskt byggnadsmåleri från senmedeltid till nutid / Karin Fridell Anter, Henrik Wannfors http://libris.kb.se/bib/7635945

K-podd 37: Om världsarvet Grimeton med Camilla och Hans

K-podd har begett sig till Halland och Grimeton Radiostation. Industriminnet som blev utsett till världsarv av UNESCO 2004 har världens sista fungerande långvågssändare och en spännande 1900-talshistoria att berätta.

Den 1 december 1924 gick storradiostationen i Grimeton, med sina två långvågssändare, i trafik. Syftet var främst att ha en trådlös förbindelse med USA, och omgående kom 95% av all telegramtrafik från Sverige över Atlanten att gå via Grimeton. Camilla Lugnet, vd för Stiftelsen Världsarvet Grimeton, och Hans Bergfast, länsantikvarie i Hallands län, berättar i avsnittet om stationens händelserika historia, vad det innebär att förvalta och utveckla ett världsarv, och mycket annat. Samtalsledare i det gamla transformatorrummet på Grimeton är Emil Schön.

Hundratusentals bilder från Hälsinglands museum och Länsmuseet Gävleborg nu i K-samsök

Över 240 000 bilder blev nyligen mer tillgängliga för dig! Länsmuseet Gävleborg och Hälsinglands museum har nämligen valt att levererera data om sina samlingar till K-samsök –  verktyget för kulturarvsinstitutioner och organisationer som vill tillgängliggöra sin data för en bredare publik. 

Länsmuseet Gävleborg har levererat hela 199 000 bilder och 5 000 objekt. Bilderna är mest historiska bilder om livet i Gävleborgstrakten från 1880-talet och framåt. Flest bilder finns från 1930-1960 talet. Här kan du kika på bilderna via söktjänsten Kringla.

Från Hälsingland museum kommer cirka 42 000 bilder ur fotografen Hilding Mickelssons fotosamling. Samlingen består av bilder från 1950-talet till tidigt 90-tal, mest natur, vilda fåglar, landskap, jakt och fiske, hembygdsliv, och folkdans. Det finns även en flera bilder som dokumenterar en ung uggla och kattunge som växer upp tillsammans och blir bästa kompisar. Deras vänskap har till och med dokumenterats i boken ”Kirre och kattugglan”.

Kattunge Kirre och kattugglan. Foto Hilding Mickelsson, CCBY-NC

Vad är K-samsök?
K-samsök är ett verktyg för kulturarvsinstitutioner och organisationer som vill tillgängliggöra sin data för en bredare publik. Det fungerar som en kopplingsdosa mellan institutionernas databaser och de aktörer som vill använda informationen i egna tillämpningar (t.ex. på webbplatser eller i mobila lösningar). Informationen skördas upp till K-samsök och sparas ner i ett index. Via ett öppet API (Application Programming Interface) kan utvecklare bygga e-tjänster mot olika målgrupper. All data som levereras till K-samsök kan du hitta via söktjänsten Kringla.

Leverera till K-samsök
Att leverera till K-samsök är enkelt. Om ni idag använder Carlotta, Primus eller Sofie 8 så kontaktar ni er systemleverantör för att komma igång. Om ni använder ett annat system är det enkelt att skapa en lokalport.

Genom K-samsök vill vi att det ska bli enklare för fler att få tillgång till och dra nytta av den kulturarvsinformation som finns samlad i databaser runt om i Sverige! Läs mer på raa.se/ksamsok.

”Vi kom till Lidingö…” – en utställning om migration

”Vi kom till Lidingö…” är en utställning av Lidingö Hembygdsförening, som skildrar migration under de senaste 300 åren. Riksantikvarieämbetet har bidragit med medel och fanns på plats igår kväll när personerna bakom utställningen presenterade sitt arbete på Lidingö museum.

Det var fullsatt i föreläsningssalen när projektgruppen berättade om utställningen. Ibb Jessen, som ansvarat för projektet, berättade att det varit ett intensivt arbete med utställningen under hösten. Det märks på resultatet vilket enormt jobb de lagt på utställningen. Projektgruppen har bland annat gjort ett stort antal intervjuer med personer som invandrat till Lidingö. Några av dem som intervjuats är 1900-talets arbetskraftsinvandrare, 70- och 80-talens politiska flyktingar från Chile och krigsflyktingar från 90-talets Balkan och dagens Syrien.

Många av de närvarande vid föreläsningen hade en personlig anknytning till utställningens tema. Det gällde både publiken och personerna bakom utställningen.

Två av de personer som medverkat i utställningsproduktionen är Lidingöborna Pentti Andersson och Anita Lalander. Både har rötter i Finland och har bidragit med sina egna historier. Pentti kom till Sverige 1943, endast tre år gammal. Hans mamma Helmi var ensamstående och omfattades av arbetsplikt under kriget. Pentti hamnade därför i en svensk fosterfamilj, men återförenades efter kriget med sin mamma, som så småningom flyttade till Sverige. Även Anitas historia handlar om Finlands krig. Hennes mamma Maija var lotta under åren 1939-1944. Anita har gett ut hennes dagbok från den tiden under titeln Dagbok från fronten (Kulturhistoriska bokförlaget). I utställningen återfinns bland annat den ryggsäck och den kappa som Maija bar vid fronten.

Pentti Andersson vid utställningen                                     Maija Kitunens dagbok

De personliga berättelserna varvas med tidningsurklipp och Lidingöhistoria. Bland annat presenteras några av de industrier och företag som många invandrade kom att arbeta på. Till exempel anställde AGA på Lidingö många arbetskraftsinvandrare under efterkrigstiden. Till AGA kom också flyktingen Alfred Palmkron 1944. Alfred var en av många estlandssvenskar som kom till Sverige under 40-talet. Han fick arbete som plåtslagare vid AGA och arbetade där till sin pensionering. Alfred Palmkron var långt ifrån ensam bland flyktingarna från Estland att bosätta sig på Lidingö.

Hur kommer det sig att så många ester och estlandssvenskar efter hand bosatte sig på Lidingö, trots att flyktingarna uttryckligen var förbjudna att bo i Sveriges storstäder innan de blivit medborgare? är en fråga som ställs i utställningen. Svaret blir att det På Lidingö fanns många varv på 1940-talet och många av estlandssvenskarna och esterna hade ägnat sig åt fiske och sjöfart före flykten. Polisen ska ha sett mellan fingrarna.

Utställningen går också längre tillbaka i tiden. Det första historiska nedslaget handlar om flyktingarna från Åland under Stora nordiska kriget. När ryska trupper ockuperade Åland under åren 1714-1718 flydde majoriteten av befolkningen till dagens Sverige. Många hamnade på Lidingö.

Jan Malmstedt från Lidingö Hembygdsförening – själv ättling till Ålandsflyktingen Anna Stephansdotter – berättar i utställningen om Lidingös och Ålands 1700-tal.

Sammantaget är det en innehållsrik utställning med många gripande livsöden. Lidingö Hembygdsförening har gjort ett ambitiöst jobb med att lyfta fram Lidingös migrationshistoria.

Utställningen pågår till och med söndagen den 15 april 2018. Öppettiderna finns på Lidingö Museums hemsida. Bilder och texter från utställningen finns även tillgängliga i ett kompendium, som säljs på museet.

Riksantikvarieämbetet har finansierat utställningen genom bidraget till kulturarvsarbete.

Tove Holm
handläggare för bidrag till kulturarvsarbete

Vi levererar kulturarvsdata till Hack for Sweden

Stereofotografi, (bruntonat), monterat på grå papp: ”Erik 1908” Källa: Helsingborgs museer, utgången upphovsrätt

Nu är det snart dags igen för den årligt återkommande tävlingen  Hack for Sweden. Bakom tävlingen står ett 30-tal myndigheter som med sin öppna data vill inspirera deltagarna till att skapa lösningar eller koncept som ger medborgarnytta. Riksantikvarieämbetet har varit med varje år och vårt mål med att delta är att fler ska få kännedom om den fantastiska guldgruva som kulturarvsdata är.

I år kommer vi bland anat att lyfta fram våra datamängder kring kulturlämningar och bebyggelse, geografisk data om våra världsarv samt rykande färska 3D-data från Glimmingehus som är ett av våra besöksmål. Är du intresserad av 3D så finns även möjlighet att jobba med forna tiders 3D, då vi genom K-samöks API tillgängliggör  över 2000 stereobilder.

Unikt i för i år är att vi får sällskap av den nyligen inrättade kulturarvsinkubatorn som ni kan träffa tillsammans med oss på utställningsytan på Norrsken House.

Exempel på användning av kulturarvsdata
Vår kulturarvsdata kan exempelvis användas genom unika namn på platser för att underlätta för utryckningsfordon ska hitta rätt eller genom tjänster som möjliggör insamling av berättelser och minnen kopplade till vår gemensamma historia. Det finns en uppsjö av historiska fotografier och ”rolig information”- exempelvis platsen som inspirerade till visan ”Mors lilla Olle”, ett UFO-monument och byggandsminnesmärkta utedass.

Så här tycker Caroline Ekstrandh som är utmaningsansvarig på Hack for Sweden om Riksantikvarieämbetets kulturarvsdata:

Just potentialen med er data är att den är konstant högaktuell, berör alla, och så lämplig för storytelling – något som är ganska kritiskt för att skapa engagemang och förståelse kring data. När det går att berätta en historia utifrån datan, sätta den i en kontext, blir den både begriplig och tillgänglig. Ni har beröringspunkter med så många områden där Hack for Sweden vill skapa en impact – historia, kultur, natur, byggnader, tillgänglighet, barn. Det går att knyta till allt och är därför väldigt ofta lämplig att använda!

I år kommer tävlingen att vara på Norrsken House i Stockholm, den 13-15 april. För att följa vad som händer både innan och under tävlingen kan man hitta inlägg i sociala medier under #hack4swe

Läs mer om vårt deltagande på Hack for Sweden 

 

Museum i en låda

Det klassiska skolbesöket på museet är ett viktigt möte mellan barn och kultur. Det är också en chans för museet att visa sig angelägna i ett alltmer virtuellt medielandskap. Men geografiska avstånd och alternativa prioriteringar gör att det är långt ifrån alla som får tillgång till museernas skatter. I Storbritannien kan skolklasser beställa en Museum in a box med talande, 3D-printade föremål som kan undersökas i klassrummet.

I ett tidigare inlägget här på K-blogg, Talande repliker, berättade jag om ett projekt på Manchester museum där man utvecklat en typ av repliker som med hjälp av digital teknik kan ”prata”. Men det finns andra intressanta exempel på talande kopior av verkliga föremål. Kopior som också är möjliga att flytta från den skyddade miljön på museet. Till skolan till exempel.

Det brittiska företaget Museum in a box bygger större delen av sin verksamhet på denna idé, och har utvecklat ett koncept där museer bidrar med innehåll till lådor som skolorna kan beställa. I lådan finns 3D-printade miniatyrer av föremål och bildkort som kan undersökas och sedan placeras ovanpå en så kallad ”brainbox”, som då berättar om föremålet.

RFID och Raspberry Pi

Inuti ”brainboxen” finns en Raspberry Pi-dator som kan spela ljudfiler på ett SD-kort, men också koppla upp sig mot internet för att uppdatera och hämta information. Varje föremål eller bildkort har ett RFID-chip undertill som via chipläsaren SL030 RFID inuti lådan laddar den ljudfil som är kopplad till det specifika objektet. I en kommande uppdatering ska ljudet hämtas från internet i samma ögonblick som objektet placeras på lådan, vilket gör det möjligt för det museum som levererar innehållet att hålla informationen uppdaterad.

Det taktila en viktig dimension

Precis som med majoriteten av all digitalisering bidrar en lösning som den här till möjligheten att tillgängliggöra samlingarna för personer som av olika anledningar inte kan ta sig till museet eller inte visuellt kan ta del av föremålen. Det ger också museerna tillfälle att sprida sin kunskap och innehåll, samt att visa upp sådant som i vanliga fall ligger gömt i magasinen. Och de små taktila kopiorna tillför en viktig dimension i lärandet.

Forsknings- och utvecklingsprojekt

Museum in a box utvecklades ur en rad forsknings- och utvecklingsprojekt på företaget Good, Form & Spectacle som specialiserat sig på R&D inom kulturarvssfären. Det drivs numera som ett eget avknoppat företag.

Museum in a box vänder sig i första hand till skolor och har innehållsleverantörer som till exempel British Museum, Jewish Museum London och Smithsonian Institution Libraries.

Den 19 oktober 2017 gav Regeringen i uppdrag till Riksantikvarieämbetet att ”kartlägga kulturarvsarbetets betydelse för skolväsendet samt att främja samverkan mellan skolväsendet och kulturarvsinstitutionerna” (Ku2017/02184/KL). Bland annat ska Riksantikvarieämbetet ”utarbeta och sprida vägledningar samt samla och sprida goda exempel på olika typer av samarbeten och samverkansprojekt.”

 

Staffan Cederborg
Verksamhetsutvecklare

K-podd 36: Ölands runor med Laila och Magnus

Runologerna Laila Kitzler Åhfeldt och Magnus Källström är tillbaka i K-podd igen! Vi fortsätter vår serie-i-serien där vi tittar på svenska runor, landskap för landskap. Den här gången tar vi oss över till Öland.

Vad har de öländska runorna gemensamt med de på ”systeröarna” Bornholm och Gotland? Vad är det som gör att Laila pratar om ”Sveriges gosigaste runsten”? Det är ett par av frågorna som vi tar upp i avsnittet. Dessutom uppehåller vi oss i orten som till och med heter Runsten. Samtalsledare är Emil Schön.

Blogginläggen som Magnus refererar till kan du läsa här.

Europeiska landskapskonventionen – flipp eller flopp?

Kulturreservatet Gallejaur i Arvidsjaurs kommun. Foto: Jan Norrman. CC BY.
Kulturreservatet Gallejaur i Arvidsjaurs kommun. Foto: Jan Norrman. CC BY.

Landskapsperspektivet är ofta förbisett i det dagliga arbetet med natur- och kulturmiljövård i Sverige. När Sverige skrev på den europeiska landskapskonventionen (ELC), så var det många av oss som trodde att nu skulle det bli ändring på det. Men hur har det egentligen gått med dess goda föresatser? Blev det en flipp eller en flopp?

År 2011 ratificerade Sverige den europeiska landskapskonventionen vilken har upprättats av Europarådet. Nu var det tänkt att myndigheter, kommuner m.fl. skulle börja tillämpa ett landskapsperspektiv i den egna verksamheten.

Riksantikvarieämbetet har utrett

För att nå målet en rikare livsmiljö. Men något större genomslag har konventionen inte fått ännu i Sverige. Det visar bland annat den utredning som Riksantikvarieämbetet gjort bland ett flertal myndigheter. Bland svaren på enkäten, som undersökningen bygger på, kan man ana en önskan från många håll att någon central myndighet ska ta ledningen i arbetet med konventionens ambitioner.

Det här arbetet borde bland annat innefatta ett mera systematiskt sätt att omsätta konventionens anda i handling. Och att påbörja det med de uppgifter som konventionen uppmanar medlemsländerna att ta sig an. De verb som nämns i konventionen är bland annat: kartlägga, karakterisera och värdera. Den självklara frågan man ställer sig då är ju: Vem ska genomföra dessa kartläggningar, värderingar m.m.?

Styrka eller svaghet

Riksantikvarieämbetets rapport sammanfattar det nuvarande läget, och ger ett rätt diplomatiskt svar på hur man ser på dagens situation: ”Konventionen är ett ansvar för ”alla och ingen”, vilket kan uppfattas både som en styrka och en svaghet. ”

I det här fallet överväger nog i alla fall svagheten skulle jag vilja säga. Om det finns viktiga uppgifter som ska utföras (kartlägga m.m.), hur ska man då från högre håll tro att de ska bli gjorda om ingen myndighet har fått uppdraget att ta sig an dem?

Landskapsperspektivet är viktigt för helhetssynen

Men är då det här så viktigt säger du? Joo, det menar jag verkligen. I dagens samhälle blir fragmentisering och specialisering allt mer påtaglig. Klyftan mellan, och inom, olika yrkesgrupper tenderar till att växa sig allt större och allt svårare att överkomma. En helhetssyn som den som konventionen företräder skulle kunna visa på en tänkbar väg och, i alla fall inom vissa arbetsområden, kunna avhjälpa detta.

Några av de här arbetsfälten är just naturvård, kulturmiljö och landskap. Här är vinsterna med att jobba med landskapsperspektiv som jag ser det helt uppenbara. Om alla inom de med det fysiska landskapet som arbetsuppgift skulle vara lite mer mottagliga för andras kunskaper skulle vi få till en helt fantastisk helhetssyn och tidsperspektiv på natur och landskap.

Allas ansvar blir ingens ansvar

Ja, vad blir då svaret på frågan jag ställde; blev det en flipp eller flopp? Någon kioskvältare har ju konventionen aldrig blivit, så svaret ligger väl någonstans däremellan enligt min mening. Men med en stark dragning åt flopphållet.

Frågan som många ställer sig, utan att få något svar, är ”Vem?” Och så länge ansvaret ligger på alla inblandade myndigheter, så lär man bli förvånad om särskilt mycket kommer att hända de närmaste åren. Allas ansvar är ingens som det heter i det gamla ordspråket. Ännu en gång besannat. Tyvärr! Finns det då inget ljus i tunneln när det gäller att vi börjar ta tillvara landskapsperspektivet kan man fråga sig? Jo, det kan man nog säga att det gör.

Ljuset i tunneln

Det lite svaga ljuset representeras faktiskt av Trafikverket. Där pågår sedan några år ett forskning- och utvecklingsprojekt med att göra så kallade karaktärsanalyser av landskapet. Projektet kallas ”Landskap i långsiktig planering”. Så här långt har man främst jobbat i tre län: Västra Götaland, Västmanland och Västernorrland.

Tre olika perspektiv på landskapet belyses i de här analyserna. Först och främst landskapets ekologi och tidsdjup, det vill säga hur naturen i området är beskaffad och vilka mänskliga aktiviteter som satt sina spår i landskapet. Slutligen tittar  man även på landskapets form och utseende, ett lite äldre synsätt kanske man kan tycka, men som ger de olika landskapen sin särskilda karaktär och identitet.

Samarbete är nyckeln

En landskapsanalys bygger på att flera personer med helt olika kompetens samlar in kunskap. Och som slutligen utmynnar i en gemensam beskrivning av landskapet. Så här gäller det att samarbeta över ämnesgränserna och verkligen respektera andras kunskap.

Analyserna går främst ut på att definiera de karaktärsområden som finns inom undersöknings-området. Och att förklara varför landskapet ser ut som det gör. Det visuella är också en viktig aspekt och hur det uppfattas av människor är ju många gånger centralt.

Trafikverkets projekt säger sig gå från sektorisering till helhet. Och från att undvika skada till att utveckla och förbättra. Det låter som ljuv musik i  mina öron. Det kanske våras för landskapet till sist ändå?

Talande repliker

Egyptisk talande katt
Synskadad besökare undersöker en replik på en egyptisk katt på Manchester Museum. Foto: Sam Beath, Manchester Museum, CC BY.

Ömtåliga konstverk och artefakter ska hållas på avstånd från besökarnas kladdiga fingrar. Den ståndpunkten har gällt sedan mitten av artonhundratalet, och idag ställer sig nog de flesta, även besökarna, bakom den. Men med repliker kan museerna låta besökaren få ett annat förhållande till objektet. Och förutom en rikare förståelse för de människor som en gång hanterat originalet medför närkontakten också en större interaktion mellan besökarna.

Mycket av den publika verksamheten på ett museum går ut på att väcka döda föremål till liv. Att besjäla objekten med fakta och berättelser. Som besökare fascineras vi när föremålet och dess historiska användare framträder för vår inre blick, det talar till vår medkänsla och väcker förfäran och sympati. Men det kliar i fingrarna. Visst vill känna på den där renässansdräkten. Hur är den vävd? Hur känns den mot huden? Och det där medeltida svärdet – hur tungt är det egentligen? Läs mer