Kulturarv och nytt FN-ramverk för arbete med katastrofriskreducering 2015-2030

IMAG1837
Körsbärsträd i blom, Tokyo mars 2015

11-13 mars deltog jag, Erika Hedhammar, i International Expert meeting on Cultural Heritage Disaster Risk Management i Tokyo. Mötet arrangeras av Japanska kulturdepartementet, japanska motsvarigheten till Riksantikvarieämbetet, ICCROM och UNESCO.

Till mötet hade man bjudit in ett 50-tal talare från hela världen för att prata om kulturarv och katastrofriskreducering. Ämnet hölls brett och omfattade både naturolyckor och katastrofer som orsakas av människor som bl.a. konflikter och krig, men även kärnkraftsolyckor m.m. Programmet byggde på de fyra prioritetsområden som finns i det nya FN-ramavtalet ”Sendai Framework for Disaster Risk Reduction 2015-2030:

  • Understanding disaster risk.
  • Strengthening disaster risk governance to manage disaster risk.
  • Investing in disaster risk reduction for resilience
  • Enhancing disaster preparedness for effective response, and to Build Back Better” in recovery, rehabilitation and reconstruction.

Mitt framförande hade titeln ”Cultural heritage and disaster risk reduction in Sweden – the importance of cooperation” och låg under blocket “Strengthening Governance and Institutions to Manage Disaster Risk”. Under diskussionspasset efteråt fick jag frågor om alla delar av Sverige arbetade lika med risker, samt om museernas roll i arbetet med katastrofriskreducering. Kan de arbeta med att lära befolkningen om katastrofer?

På mötet var man intresserad av att Riksantikvarieämbetet var med i den svenska plattformen för arbete med naturolyckor. Det verkar inte särskilt vanligt att frågor om kulturarv tas upp i andra länders plattformar för naturolyckor.

Varje dag avslutades med grupparbeten för att sammanfatta viktiga slutsatser under dagens möte. Tredje dagens förmiddag fortsatte vi att formulera detta dokument utifrån de tidigare dagarnas sammanfattningar. Dokumentet kommer att färdigställas av ICCROM och UNESCO.

Fyra år efter den stora jordbävningen i Japan

12 mars var de fyra år sedan den stora jordbävningen med efterföljande tsunami och kärnkraftsolycka i Japan. Detta föranledde en tyst minut under mötet.

Under tredje dagens eftermiddag hade man bjudit in föredragshållare från Japan till ett ”Tokyo Symposium” för att berätta om arbetet efter jordbävningen, tsunamin och kärnkraftsolyckan 2011. De delgav oss erfarenheter från bl.a. återuppbyggnad, arkeologiska utgrävningar och omhändertagande och evakuering av konst i radioaktivt område. De hade tränat upp s.k. ”doctors” som i lag gick in och utförde första hjälpen-insatser för kulturarv i de drabbade områdena.

The Third UN World Conference on Disaster Risk Reduction

Efter tre dagas seminarier gick färden vidare mot Sendai och det stora FN-mötet; The Third UN World Conference on Disaster Risk Reduction. Mötet hade över 6 500 delegater och 40 000 deltog i de öppna evenemangen som hölls i samband med mötet. 187 stater var officiellt representerade.

Den svenska biståndsministern ledde den svenska delegationen och hon höll även ett anförande. I övrigt fanns Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, SIDA, UD, Justitiedepartementet och Lantmäteriet med. MSB hade en aktiv roll och deltog i flera paneldebatter och framträdande.

Programpasset ”Resilient Cultural Heritage” leddes av ICCROM:s GD Stefano De Caro och i panelen satt deltagare från UNESCO, japanska Riksantikvarieämbetet, Smithonian Institute, African Heritage Found och Venedigs stad. Det var ett välbesökt seminarium och frågor om Syriens kulturarv kom upp bland frågorna från publiken.

IMAG1925
Seminariet ”Resilient Cultural Heritage”, 15 mars 2015, Sendai Japan.

Jag lyssnade på ett par andra programpass om utbildning och turism, där det finns en dela att lära och inspireras av för kulturvårdssektorn.

FN-mötet avslutades med att ett nytt ramavtal hade förhandlats fram.
I det nya avtalet nämnts kulturarv bl.a. i dessa punkter:

  • Understanding disaster risk:
    d) Systematically evaluate, record, share and publicly account for disaster losses and understand the economic, social, health, education, environmental and cultural heritage impacts, as appropriate, in the context of event-specific hazard-exposure and vulnerability information;
  • Investing in disaster risk reduction for resilience:
    d) Protect or support the protection of cultural and collecting institutions and other sites of historical, cultural heritage and religious interest.

Studiebesök

Under dagarna i Japan besökte vi även Miyagi Prefectur och staden Kasenuma. Där finns ett museum som skildrar jordbävningen och tsunamin 2011. Man har byggt upp en modell över landskapet där tsunamin trängde in och gjort en utsiktsplats. Museet har samlat in skräp som tsunamin fört med sig in i området. Det var förvridna cyklar, tvättmaskiner och allt möjligt bråte. De krafter som verkat på materialet var ofattbara. På väggarna hade man en rad fotografier från området, allt för att minnas hur det verkligen såg ut efter katastrofen.

IMAG1873
Permantent utställning om jordbävningen och tsunamin 2011 på Rias Ark Museum of Art.

I staden Kasenuma hade en stor grupp barn ställt upp sig för att spela trummor och utföra en lejondans. I Japan finns många liknande traditioner med danser och sånger. Jordbävningar och andra katastrofer har påverkat det immateriella kulturarvet svårt då de som utövar dessa har dött och därför inte kan föra traditionerna vidare. Dessa traditioner har på vissa ställen varit ett sätt att ta sig vidare gemensamt efter en katastrof. Där har kulturarvet varit en enande och stärkande faktor.

IMAG1890
Lejondans i staden Kasenuma, Miyagi Prefectur.

För mig var de båda mötena och studiebesöken intressanta och lärorika upplevelser med många nya kontakter och uppslag. Det stärker uppfattningen om att samarbetet om dessa frågor kan bli ännu bättre och att arbetet med kulturarv i den nationella plattformen för naturolyckor är viktigt.

Erika Hedhammar, utredare risker, Riksantikvarieämbetet

UN World Conference on Disaster Risk Reduction
Nya ramverket, Sendai Framework for Disaster Risk Reduction
Sendai declaration
Biståndsministerns anförande i Sendai
Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps rapportering om mötet i Sendai

Spectrum och ett gränsöverskridande samarbete

DSC_0058
Från vänster: Annika Carlsson – Riksantikvarieämbetet, Lisa Nilsen, Riksantikvarieämbetet, Leena Furu, Museiverket – Finland, Johanna Berg – Digisam, Ingrid Louise Flatval – Norsk Kulturråd, Bård Bie-Larsen – Norsk Kulturråd, Ingela Chef Holmberg – Riksantikvarieämbetet, Gordon McKenna – Collection Trust, Rolf Källman – Digisam och Per Øyvind Riise – Norge.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett konstruktivt och framåtblickande möte har precis ägt rum rörande samverkan inom samlingsförvaltning. Representanter från Riksantikvarieämbetet, Digisam, Museiverket i Finland och Norsk kulturråd träffades i Visby och diskuterade framtida samarbeten. Mycket handlade om Spectrum som är en internationellt använd standard för förvaltning av museisamlingar. Collection Trust i England tillhandahåller den engelska versionen av Spectrum och även de fanns med på mötet.

Spectrum är på olika sätt aktuell då den precis har översatts till finska, norska och svenska och ska introduceras i de olika länderna.

På mötet enades vi om gemensamma aktiviteter rörande samlingsförvaltning.

  • Att tillsammans hitta en gemensam terminologi där det är möjligt och ta stöd i varandras definitioner.
  • Att samla in och sprida goda exempel på hur Spectrum används i det dagliga arbetet för att lättare kunna visa på nyttan av Spectrumstandarden hos museerna.
  • Att planera gemensamma workshops inom samlingsförvaltning som kan användas för att introducera Spectrum. Dessa workshops kan bli ett bra tillfälle att föra samman museer för att diskutera samlingsförvaltning, belysa gemensamma frågeställningar och skapa nätverk.
  • Att undersöka möjligheten för museianställda att byta erfarenheter genom till exempel praktik eller personalutbyte mellan olika museer inom länderna och över gränserna.

Arbetet med Spectrum har sett lite annorlunda ut i de olika länderna.

I Finland har man använt sig av Spectrum när man har gjort katalogiseringsanvisningar till de finska museerna. Dessa finns på finska men ska översättas till finlandssvenska.

I Norge startade man med att låta olika museer testa olika delar av Spectrum för att se om det fanns intresse av att översätta standarden. Då alla enhetligt betonade värdet av en gemensam standard togs beslutet att översätta standarden, vilket nu sker.

I Sverige har översättningen av Spectrum pågått under 2014 och 2015 och har nu gått över till en slutfas. Den färdiga översättningen kommer att finnas på www.raa.se/spectrum under hösten. Från 2016 kommer vi att genomföra workshops inom samlingsförvaltning där Spectrum kommer att finnas med som en självklar del.

Det var två bra dagar där vi diskuterade frågor som vi alla brottas med i de olika länderna. Vi ser alla fram emot att arbeta tillsammans då frågorna ser liknande ut i varje land.

 

Annika Carlsson, utredare samlingsförvaltningsfrågor, Riksantikvarieämbetet

Ingela Chef Holmberg, utredare samlingsförvaltningsfrågor, Riksantikvarieämbetet

 

Läs mer om Spectrumarbetet i de olika länderna:

Riksantikvarieämbetet, om svenska översättningen av Spectrum

Museiverket, om Spectrum och katalogiseringsanvisningar

Norsk kulturråd, om Spectrum

 

Avsnitt 01 – Runologi med Magnus Källström

"Baksidan" av runbenet från Drakegården i Sigtuna. Foto Magnus Källström

I premiäravsnittet av Riksantikvarieämbetets podcast, K-podd, grottar vi ner oss ordentligt i runologi tillsammans med en av våra runexperter, Magnus Källström. Bland annat får du höra Magnus berätta vad det står ristat på runbenet som nyligen hittades i Sigtuna.

Du kan prenumerera på vår podd i iTunes, lyssna via Soundcloud eller följa den här på K-blogg.

Om du vill ladda ner avsnittet, högerklicka och välj Spara som: Avsnitt 1 – Runologi med Magnus Källström

Foto: Baksidan av runbenet från Drakegården i Sigtuna. Foto Magnus Källström

 

Bevarande av arkeologiskt trä – två konferenser

Bevarande av arkeologiskt trä var huvudfokus under två evenemang under våren, varav ett i Roskilde och ett i Gdańsk. Konservatorer, forskare och kollegor delade vetenskapliga resultat, erfarenheter och nya idéer i den kreativa atmosfär som gärna uppstår vid dessa möten.

National Maritime Museum i Gdańsk och Norskt Maritimt museum arrangerades 19–22 maj Condition 2015: Conservation and digitalization conference. Konferensen lockade deltagare från Polen, Sverige, Norge, Danmark, England, Tyskland, Italien, Ryssland och Sydkorea deltog.

Konferensen erbjöd totalt 37 föredrag med forskning, utgrävningar och fallstudier. Presentationer av kemiska och mekaniska analyser av trä är glädjande nog numera stående inslag i dessa sammanhang. Dessutom presenterades forskning kring nya material och metoder för konservering av vattendränkt trä.

Tid fanns också att presentera nätverket Arkeologiskt trä och kemi och berätta om verksamheten. Både nätverket, dess aktiviteter och inte minst det nytryckta programmet Att förstå och bevara arkeologiskt trä väckte stort intresse. Ryktet om nätverket och dess aktiviteter verkar ha spritt sig. Frågorna blev många och de nordiska kollegorna ryckte snabbt åt sig de program som tagits med.

Här kan du läsa mer om konferensen Condition 2015.

P1000397

Nätverket Arkeologiskt trä och kemi samt det nya programmet Förstå och Bevara Arkeologiskt trä presenteras. Foto: Torunn Klokkernes (CC-BY).

DSC_2185

National Maritime Museum i centrala Gdańsk strax till vänster om fartyget. Foto: Yvonne Fors (CC-BY).

 

SASMAP

Under 22–23 april presenterades resultat från det treåriga EU-projektet SASMAP på Vikingaskeppsmuseet i Roskilde.  Projektets titel ”Development of tools and techniques to Survey, Assess, Stabilise, Monitor And Preserve underwater archaeological sites (SASMAP)” beskriver väl de olika delarna som behövs för att skydda kulturarv under vatten. Ansvariga behöver veta var lämningar finns, kunna mäta och bedöma dess status och bevara dem genom olika skyddande åtgärder.

Genom resultaten från SASMAP erbjuds praktiska lösningar och redskap som utvecklats inom projektet. Dessutom kommer man under 2015 presentera riktlinjer (guidelines) för att skydda kulturarv under vatten.

Projektet består av 11 parter (museer, universitet och företag) från 6 länder och koordineras av Nationalmuseet i Danmark. En spännande mix av arkeologer, konservatorer, geologer, kemister och ingenjörer erbjöds spännande föreläsningar och praktiska demonstrationer.

Om du vill veta mera om projektet gå in på www.sasmap.eu

IMG_1564

Demonstration av ny teknik och skräddarsydda redskap för forskning kring bevarandet av kulturarv under vatten. Foto: Inger Nyström Godfrey (CC-BY).

// Yvonne Fors, utredare, Kulturvårdsavdelningen, Riksantikvarieämbetet

Den cyklande runologen

Runstenen Vs 17 vid Råby  i Tortuna i Västmanland fotograferad av Erik Brate år 1900. I bakgrunden ser man hans cykel. Foto: ATA.
Runstenen Vs 17 vid Råby i Tortuna i Västmanland fotograferad av Erik Brate år 1900. I bakgrunden ser man hans cykel. Foto: ATA.

Utforskandet av våra runinskrifter har alltid inneburit resor. Runstenar förekommer i Sverige från Skåne i söder till Jämtland i norr och även om stenarna en gång restes intill det som då var viktiga kommunikationsleder är det inte alltid som de senare har behållit en sådan status. Richard Dybeck konstaterade exempelvis i sin reseberättelse 1864 att de uppländska runstenarna ”sällan eller aldrig förekomma vid sockenvägarne, utan måste sökas antingen vid nästan ofarbara s.k. lervägar, eller rent af i vilda obygder – ett förhållande, som för öfrigt har sin stora märkvärdighet.”

Äldre tiders antikvarier färdades förmodligen mest till häst eller med häst och vagn och resorna tog givetvis mycket lång tid. Det mest extrema exemplet är nog den resa som ritaren Johan Peringer (sedermera riksantikvarie och adlad Peringskiöld) 1687 företog till Tornedalen för att uppsöka en runsten som enligt uppgift bära en ristning med de tre kronorna. Det dröjde två och en halv månad innan han var tillbaka, men då hade han också avbildat runstenarna i Medelpad, runstenen på Frösön i Jämtland och dessutom gjort en avstickare till Trondheim.

När Erik Brate drygt tvåhundra år senare påbörjade sina fältarbeten för Sveriges runinskrifter hade färdsättet inte förändrats så mycket, även om de längre sträckorna nu också kunde avverkas på järnväg. 1896 hade han dock upptäckt ett nytt transportmedel:

”Vid färden till runstenarne begagnade jag denna sommar bicykel. Detta fortskaffningsmedel har i förevarande afseende den fördelen, att man ej är beroende af svårigheten att få hyra häst och åkdon, hvilken ofta visat sig vara stor nog, dess bruk befriar från tillsynen af hästen, gifver en hälsosam kroppsrörelse och bör äfven på längden ställa sig billigare.”

Brates entusiasm för cykeln är inte att ta fel på. När han 1906 fick höra att utgivaren av de berömda runkorsen på Isle of Man, P. M. C. Kermode, planerade att resa till Sverige för att bekanta sig med det svenska runmaterialet, skrev han till honom från Stockholm:

”Then you must by all means first learn to cycle and bring that vehicle and so you shall come to live with me some times in July or August, and I shall take you round to the most instructive stones you can ever wish.”

Om Kermode någonsin köpte en cykel och lärde sig cykla förtäljer inte historien, men en brittisk kollega som jag har konsulterat betvivlar det starkt.

Två som försmådde cykeln för automobilen: Elias Wessén och Harald Faith-Ell målar upp runstenen Sö 106 vid Kungshållet i Kjula, Södermanland. Foto: H. Faith-Ell 1929 (ATA).
Två som försmådde cykeln för automobilen: Elias Wessén och Harald Faith-Ell målar upp runstenen Sö 106 vid Kungshållet i Kjula, Södermanland. Foto: H. Faith-Ell 1929 (ATA).

Ett nytt steg togs av Brates efterträdare i arbetet med det svenska runverket, Elias Wessén, som 1922 skaffade sig en motorcykel med sidovagn, vilken 1928 ersattes av bil. Den senare användes när han och artisten Harald Faith-Ell samma sommar inledde sina runstensundersökningar i Södermanland. Bilen tillät dem att arbeta i ett helt annat tempo än någon av föregångarna och under den drygt månadslånga och regnfyllda resan lyckades de undersöka, måla upp och fotografera 104 runstenar.

Trots motorfordonens intåg har cykeln kommit till heders i runologiska sammanhang även senare. När Ragnar Kinander sommaren 1941 gjorde fältundersökningar i Jönköpings län färdades han på samma sätt som Brate. I den plan som han presenterade för Runkommittén finns detaljerade uppgifter om hela resan och under de två första dagarna skulle han exempelvis hinna med följande:

”Dag 1. Ankomst till Tranås med dagtåget 11.49, cykel 17 km till Göberga i Linderås sn, där en sten undersökes, cykel c:a 3 mil till Flisby (ev. tåg från Gripenberg)

Dag 2. Undersökning av stenarna vid Sunneränga och Rickelsta i Flisby, belägna 7 à 8 km från Flisby station.”

Sammanlagt avsåg Kinander att under tre veckor tillryggalägga 49 mil på cykel och undersöka ett 35-tal runinskrifter. Han tillägger dock att ”För fotograferingen, som skall företagas efter undersökningarnas avlutande har prof. Wessén föreslagit användande av bil som fortskaffningsmedel, vilket ju skulle innebära en stor fördel.”

I detta sammanhang måste också nämnas Sven B. F. Jansson (”Run-Janne”), som en gång lär ha cyklat från Saltsjöbaden till Fresta kyrka i Upplands-Väsby på själva juldagen för att granska en nyligen påträffad runsten. Mycket riktigt finns i ATA en rapport rörande ett nyfynd i Fresta, som han besiktade den 25 december 1944 och som bör vara den åsyftade stenen. Om själva färdsättet ger dock handlingen inget besked.

Egentligen är det väl så runstenar ska ses, på cykel, där varken vägbommar eller skyltar med ”fordonstrafik förbjuden” utgör något hinder. Man slipper också problemet att hitta någonstans att parkera, vilket kan vara nog så besvärligt utefter smala landsvägar utan vägrenar. Men sommaren är väl i allmänhet att föredra framför vintern när det gäller denna typ av verksamhet.

Hur det gick det då med stenen med de tre kronorna som Peringer skulle rita av i Tornedalen? Han hittade mycket riktigt den åsyftade stenen vid Käymäjärvi i Pajala, men några nationalsymboler i form av tre kronor fanns inte på den. Han ritade ändå troskyldigt av två mösslika figurer, som med lite god vilja kanske kunde uppfattas som sådana. Det största problemet var väl egentligen att ”ristningen” är en ren naturbildning, vilket nog Peringer bör ha insett, men kanske inte ville medge efter att ha rest så långt. Stenen i Käymäjärvi finns faktiskt fortfarande kvar och går att hitta i FMIS (Pajala 90:1). Den som råkar ha vägarna åt detta håll i sommar har alltså här en mer ovanlig sevärdhet att besöka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om stenen vid Käymäjärvi i Henrik Schücks artikel Torneåstenen i Fornvännen 1933. DS.

Utveckling av god kulturmiljöförvaltning i ett förändrat klimat

Aurland kyrka

Riksantikvarens projekt med Aurlands kommun i Norge som utgångspunkt, syftar till att utveckla verktyg och metoder för förvaltning av kulturmiljöer i ett förändrat klimat.

Aktuella händelser som branden i Laerdal och översvämningen i Flåm, ger kunskap om kulturmiljöer och de skador de riskerar att utsättas för. Kunskap som kan användas för att skapa överblick, prioritera, utveckla åtgärdsförslag, initiera dialog och samarbeten samt stärka beredskapsarbetet. I Flåm riskerade de största skadorna inträffa i uppröjningsarbetet efter översvämningen. Grävningen hotade arkeologiska lämningar på den medeltida kyrkogården och kyrkan som tagit in vatten behövde torkas ut.  Förslaget på skyddsmur kring den medeltida kyrkogården mot älven är en aktuell fråga på myndigheternas bord som kräver dialog och samverkan.

Aurland ligger i Sognefjordsområdet som är ett världsarv med sitt storslagna fjällandskap och stavkyrkorna. Järnvägen mellan Flåm och Myrdal och andra natur- och kulturupplevelser attraherar besökare från hela världen.

Riksantikvarieämbetet deltog på första workshopen som genomfördes i maj 2015 i regi av Riksantikvaren i samarbete med Aurland kommun, Naeroyfjord Verdsarvpark som är ett partnerskap mellan frivilliga organisationer, kommun och näringsliv med nationellt- och regionalt stöd. Mötet samlade aktörer från nationell till lokal nivå som representerade natur- och kulturområdet liksom samhällsbyggnad och beredskap.

Metoden som användes på workshopen har utarbetats av Annika Haugen från NIKU – Norsk institutt for kulturminneforskning – och är en form av riskanalyser med åtgärds- och kostnadsförslag. Förslagen inarbetas efteråt t.ex. i förvaltningsplaner eller leder till konkreta projekt. Riskanalyserna genomfördes i dialog med alla aktörer på ett 10-tal objekt som representerade kommunens kulturarv. Målet är att resultatet kan användas som underlag till förslag på förebyggande åtgärder och prioriteringar i kulturmiljöplanen som kommunen håller på att ta fram. Dialogen mellan aktörerna visade på förbättringsförslag också i beredskapsarbetet.

Norge och Sverige har mycket gemensamt t.ex. när det gäller bakgrund, förhållningssätt och förutsättningar. Därför har kulturarvsmyndigheterna ett nära samarbete inom energi- och klimatområdet. Riksantikvaren leder bl.a. arbetet med en Europeisk standard för energieffektivisering i byggnader med kulturvärden, där Riksantikvarieämbetet ingår.

Läs mer om projektet i Aurland på Riksantikvariens webbplats.

Fakta:
Riksantikvaren har tagit fram en handlingsplan för klimat- och miljö 2015-2017 som ska ta fram kunskap, verktyg och metoder för förvaltning av kulturmiljöer i ett förändrat klimat. Myndigheten ska enligt regleringsbrevet (från Klimat- och miljödepartmentet) 2015 utarbeta förslag till kartläggning av hotade kategorier av kulturmiljöer och en plan för utveckling av god förvaltning av kulturmiljöer i ett förändrat klimat. Arbetet bygger på slutsatserna i det nordiska projektet ”Klimatförändringar och kulturarv i Norden” som färdigställdes 2010.

Bilderna visar översvämningen i Flåm, Flåm kyrka och kyrkogården samt uthus med höga kulturvärden som skadats i samma översvämning.
Fotograf: Marte Boro, Riksantikvaren

Aurland översvämning

 

Plattform för Kulturhistorisk värdering och urval

Kulturarvsarbete handlar till stor del om att värdera, välja ut och välja bort. Sådana bedömningar och avgöranden kan ofta vara komplicerade och kräva kunskaper både om kulturarvet och om de olika förutsättningarna för dess hantering. Kulturarvet omfattar sammantaget alla materiella och immateriella uttryck för mänsklig påverkan genom alla tider. Uttrycken kan vara olika typer av spår, lämningar, föremål, konstruktioner, miljöer, system, strukturer, verksamheter, traditioner, namnskick, språkbruk eller kunskaper etc.

Bild nyhetsbrev VoU 20150428 beskuren
Inom kulturarvsarbetet hanteras komplexa kulturlandskap,

avgränsade miljöer, enskilda byggnader och lämningar
såväl som interiörer, utsmyckningar, föremål, platsnamn
och pågående verksamheter.
Foto Riksantikvarieämbetet, CC BY

Det är alltså många olika typer av företeelser som hanteras i olika situationer och sammanhang – från val av enskilda föremål inför utställning på museum till ställningstaganden kring kulturmiljön vid omfattande projekt som rör planering och byggande av vägar eller städer och där en rad olika intressen vägs mot varandra. Som ett stöd för alla som arbetar med dessa frågor har vi på Riksantikvarieämbetet under de senaste åren arbetat med att se över, tydliggöra, stärka och nyansera arbetsprocessen kring kulturhistorisk värdering och urval. Ett resultat av det arbetet är en plattform som presenterar ett grundläggande förhållningssätt till kulturarvsarbete.

Plattformen förespråkar ett reflekterande och strukturerat arbetssätt där de olika momenten i värderings- och urvalsprocessen medvetandegörs och redovisas, där olika faktorer som direkt och indirekt kan påverka arbetet uppmärksammas och dokumenteras samt där skilda aspekter av värdering tydliggörs och centrala begrepp definieras och förklaras i sitt sammanhang.

Förhoppningen är att plattformen ska bidra till en samsyn på arbetsprocesser, användning och innebörd av centrala begrepp samt tydliggöra hur kulturarv och kulturmiljöer kan och bör värderas. Plattformen ska därigenom ge förutsättningar för en mer rättssäker tillämpning av lagar och förordningar på kulturarvsområdet men också vara ett stöd för att fortlöpande utveckla arbetet med kulturhistorisk värdering och urval.

20150422_143917Implementeringsworkshop på Riksantikvarieämbetet.
Foto Leif Gren, Riksantikvarieämbetet, CC BY

Plattformens förhållningssätt bygger på tidigare erfarenheter och metoder, men innebär även en till stora delar utvecklad syn på kulturarvsarbetet. För att plattformens förhållningssätt ska få genomslag krävs fortsatta informations- och utbildningsinsatser. Sedan ett par månader tillbaka pågår ett implementeringsarbete inom hela Riksantikvarieämbetet, men också delvis hos andra aktörer inom kulturarvsområdet. Den fortsatta implementeringen syftar även till en stegvis utveckling av mer specifika metoder för värdering och urval inom olika delar av kulturarvsarbetet, för olika situationer och sammanhang, men som alla bygger på det grundläggande förhållningssätt som presenteras i plattformen.

Bland dem som är verksamma inom kulturarvsarbetet finns ett stort behov av att diskutera frågor kring värdering och urval. Vi har därför etablerat en diskussionsgrupp på Kulturvårdsforum. Där finns möjlighet att lämna synpunkter, ställa frågor och utbyta erfarenheter som kan avse plattformen såväl som kulturhistorisk värdering och urval vid olika specifika verksamheter och situationer.

Kontakta oss gärna om du vill veta mer!

Cissela Génetay och Ulf Lindberg, båda utredare på Kulturmiljöavdelningen.

Läs även mer på http://www.raa.se/kulturarvet/vardering-och-urval/

Rapport från European Heritage Heads Forum

dublin

Den 20 till 22 maj träffade riksantikvarie Lars Amréus sina Europeiska motsvarigheter i European Heritage Heads Forum (EHHF) – ett informellt, professionellt nätverk för erfarenhetsutbyte och informationsspridning rörande kulturarvspolicy inom EU och EEA.

Årets möte ägde rum på Irland där The Department for Arts, Heritage and Gaeltacht stod som värdar för forumets tioårsjubileum på Dublin Castle, en byggnad med lång och komplicerad politisk historia vilket passade temat för årets möte: ”Shaping the Future – Heritage Led Regeneration and Consolidation”.

Under tre dagar diskuterades bland annat kulturmiljöarbetets förändrade förutsättningar både vad gäller allmänhetens uppfattningar om kulturarv och kulturmiljö och attityder inom förvaltningen. Kulturarvsarbetets relevans inom andra politikområden poängterades och mainstreaming förespråkades. Man talade även om skatteincitament inom kulturmiljöarbetet, planering och stadsutveckling efter den ekonomiska krisen, finansieringsmöjligheter inom EU samt om hur politiker bäst engageras i kulturavsfrågor.

Nyheten om IS intåg i Palmyra överskuggade mötet. Erminia Sciacchitano, från Europeiska kommissionen, presenterade bland annat en ny kartläggning av EUs politik, lagstiftning, program och finansiering på kulturmiljöområdet (ladda ned PDF). Hon avslutade sitt anförande med att fördöma IS brott mot kulturmiljöerna.

Under jubileumsmiddagen talade Irlands kulturminister Heather Humphreys till delegaterna och poängterade bland annat vikten av internationellt erfarenhetsutbyte på kulturarvsområdet.

Lars Amréus som uppskattade mötet och möjligheten att samtala mer informellt med sina kollegor framhöll det svenska kulturmiljöarbetets position:

– Min bild är att vi sammantaget står oss mycket väl i ett europeiskt perspektiv. Våra erfarenheter och synpunkter är mycket efterfrågagade.

De politiska och ekonomiska förutsättningarna varierar mellan de Europeiska länderna, vilket även påverkar kulturmiljöarbetet:

– Vi ska vara tacksamma över att inte ha drabbats av sådana nedskärningar som skett i många andra länder som en följd av den ekonomiska krisen.

Efter tio år är det tydligt att EHHF fortsatt erbjuder Europas ”Riksantikvarier” möjlighet till viktigta erfarenhetsutbyten och en ökad förståelse för olika nationella kulturmiljöförvaltningars förutsättningar.

Mötet avslutades medan kampanjandet inför folkomröstningen om samkönade äktenskap gick in i sin slutfas – dagen efter kunde Ja-sidan äntligen fira sin seger på kaserngården på Dublin Castle – en seger för mångfald och jämlikhet.

 

Foto överst: Karin Altenberg (CC BY).

lars-dublin

Foto: Long Hall i Trinity College, Dublin. Lars Amréus (CC BY).

// Karin Altenberg, utredare på enheten för Tillsyn och överinseende

Ett nyfunnet runben från Sigtuna

"Framsidan" av runbenet från Drakegården i Sigtuna. Foto Magnus Källström
”Framsidan” av runbenet från Drakegården i Sigtuna. Foto Magnus Källström

Förra veckan var ovanligt intensiv när det gäller nya runfynd. På måndagen fick vi uppgifter om en tidigare okänd putsinskrift i Björke kyrka på Gotland och på tisdagen inkom en rapport om att ett runstensfragment hade hittats i ett odlingsröse i Svarta jorden på Birka.

När jag på onsdagen befann mig ute på Björkö för att titta på det nyfunna runstensfragmentet ringde Anna Hed Jakobsson från Arkeologikonsult och berättade att ett runben hade dykt upp vid en arkeologisk undersökning vid Drakegården i Sigtuna.

I dag på förmiddagen har jag tagit mig en närmare titt på den senare inskriften. Man kan nästan tycka att det var lite onödigt, eftersom runorna är mycket tydliga och gick utmärkt att läsa direkt efter fotografi, men det finns alltid små detaljer som bara går att iaktta vid en okulär besiktning.

Det mest fantastiska med det nyfunna runbenet är att det är bevarat i sin helhet och att vi alltså har en fullständig text – eller snarare flera texter, eftersom det verkar röra sig om tre olika inskrifter.

Benet är ristat på två sidor och det är inte lätt att säga på vilken sida man ska börja, men kanske ligger det närmast till hands att uppfatta den konvexa sidan som framsidan. I så fall inleds texten med runorna skiftum : skiþut, där det första ordet givetvis är en form av verbet skifta, som bland annat kan betyda ’skifta, dela, byta’. Det andra ordet är däremot svårare att förstå.

"Baksidan" av runbenet från Drakegården i Sigtuna. Foto Magnus Källström
”Baksidan” av runbenet från Drakegården i Sigtuna. Foto Magnus Källström

Vänder man på benet så möts man av runsekvensen lyst · kata · a · bein, som nog enklast kan tolkas som Lýst Káta á bæin ”Slå Kåte på benet!”. Runföljden lyst återger i så fall en imperativ av verbet ljósta ’slå, träffa’ och Kåte bör vara namnet på den som utsätts för denna behandling.

På samma sida möter även runföljden skift, som är vänd 180 grader och ristad i motsatt riktning.

Runföljden skiftum kan betyda ”vi skiftar”, ”vi skiftade” eller ”låt oss skifta”. Det man skiftade, delade eller bytte borde döljas i runföljden skiþut, men något sådant ord är inte känt från någon annan källa vad jag har kunnat se. Det är frestande att tänka sig att handlar om en sammansättning med substantivet skíð, som ursprungligen syftar på ett kluvet trästycke. Ordet kunde användas om ved, men också om andra typer av plana trästycken och ingår bland annat i vårt skida.

Den ensamma runföljden skift på den andra sidan av benet kan återge en imperativform skift ”skifta du!”, men också ett substantiv med betydelsen ’skifte, byte’. Det intressanta är att runföljderna skiftum : skiþut och skift verkar vara ristade av en person, medan teckenformerna i lyst · kata · a · bein ser ut röja en annan hand.

Man kan spekulera om vilket syfte texten på benet kan ha haft. Handlar det om ett byte eller en affärsuppgörelse eller kan det rent av vara någon form av spel eller lek? Det vet vi ännu inte, men förmodligen ligger gåtans lösning i det ännu otolkade ordet skiþut.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet