Expedition i färgernas tjänst

Klart väder och vi hoppas gå från klarhet till klarhet i uppdraget att kartlägga rutinerna för färgundersökningar inom byggnadsvården i Sverige. Foto: Helena Grundberg CC BY
Klart väder och vi hoppas gå från klarhet till klarhet i uppdraget att kartlägga rutinerna för färgundersökningar inom byggnadsvården i Sverige. Foto: Helena Grundberg CC BY

Klockan 09.25 lyfter propellerplanet från Visby flygplats och vi är på väg igen. Efter två mycket intensiva dagar i Skåne och på Västkusten reser vi nu till det tredje och avslutande dialogmötet i Stockholm.

Incheckningen av bagaget går fint trots en viss oro för övervikt. Att ämnet färg väger tungt det vet vi men tänk att en samling färgkataloger och god litteratur om färgundersökningar kan väga så nära maxgränsen för bagage… På Bromma strålar jag och min kollega, Kathrin Hinrichs Degerblad, samman med vår medverkande expert, David Edvardson, som en stund tidigare anlänt från Göteborg.

Under våren har vi gått ut med en enkät till den breda grupp som kan vara inblandade i frågor och uppdrag om färgundersökningar inom byggnadsvården. Vi har vänt oss till ägare, förvaltare, län, kommuner, museer, konsulter och fler därtill.

Nu ska det rykande färska resultatet av enkäten delges och några av de svar som stuckit ut extra ska diskuteras.

En strålande vårfager huvudstad möter oss och efter lunch har återigen en mängd positiva deltagare bänkat sig. Dagens värd, Oiva Isola, Kulturmiljöavdelningen, ger oss sitt perspektiv på färgfrågor och statliga byggnadsminnen. Oiva ger oss intressanta exempel på färgdiskussioner i tidigare restaureringsprojekt.

Mötet i Stockholm avslutar vår serie dialogmöten som också bjöd på mobilt färglabb i mikroformat. Foto: Helena Grundberg CC BY
Mötet i Stockholm avslutar vår serie dialogmöten som också bjöd på mobilt färglabb i mikroformat. Foto: Helena Grundberg CC BY

Vid dialogmötet i Helsingborg gav våra värdar vid Kulturmagasinet och stadsantikvarie Mia Jungskär en tänkvärd och rolig ingång till ämnet om byggnader och färg. I Göteborg gav värden vid Institutionen för kulturvård, proprefekt Anneli Palmsköld oss etnologens spännande perspektiv i ett tvärdisciplinärt område.

Dialog Gbg skrivbord klippt

Gruppdiskussioner i Göteborg och i Helsingborg. Foto: Helena Grundberg CC BY
Gruppdiskussioner i Göteborg och i Helsingborg. Foto: Helena Grundberg CC BY

Deltagarna har flera uppgifter att fylla denna dag. Innan de avslutande diskussionerna är det plats för arbete vid tre stationer med mikrolabb. Vid den första stationen är uppdraget provtagning och mikroskopering. Metoderna för att ta ut prover från ett dörrfoder varierar och ger en härlig aktivitet vid station ett. Vid nästa station undersöker vi ytor och diskuterar uppbyggnad av måleri. Vid den tredje stationen får vi en inblick i möjligheterna att registrera och presentera data i ett skräddarsytt system för just färg- och byggnadsarkeologiska undersökningar som David Edvardson, K-Konservator AB, tagit fram.

Här undersöker vi ett dörrfoder med spår av mahognyimitation under ytan.  Foto: Helena Grundberg CC BY
Här undersöker vi ett dörrfoder med spår av mahognyimitation under ytan. Foto: Helena Grundberg CC BY

Diskussionerna har varit engagerade, viktiga och gett oss mycket att arbeta vidare med. Det har varit fantastisk roligt att få möta alla positiva och färgstarka deltagare, som bidragit med allt från värdskap och enkätsvar till dialog.

Nu reser vi tillbaka till skrivbordet och omsätter alla inlägg till nästa steg i färgernas tjänst!

Helena Grundberg, utredare, Kulturvårdsavdelningen

 

Bidraget till kulturarvs IT uppmärksammas medialt

Bidraget till Kulturarvs-IT ökar tillgängligheten till museernas material och möjliggör för människor med funktionshinder att utföra ett meningsfullt och värdefullt arbete. På bilden ses ett arkiv. Foto: Lars Kennerstedt, CC BY
Bidraget till Kulturarvs-IT ökar tillgängligheten till museernas material och möjliggör för människor med funktionshinder att utföra ett meningsfullt och värdefullt arbete. På bilden ses Riksantikvarieämbetets arkiv.
Foto: Lars Kennerstedt, CC BY

Riksantikvarieämbetet fördelar under 2015 närmare 10 miljoner kronor i bidrag till Kulturarvs-IT för museer och andra kulturinstitutioner i hela Sverige. Pengarna ska användas till löner för arbetsledare som leder mellan 5-12 personer med funktionshinder.

Efter beslutet om fördelning av bidrag till Kulturarvs-IT , så har det uppmärksammats i en hel del lokalmedia, bland annat med stora artiklar i  Gotlands Allehanda och  Dalademokraten.

Jag som har arbetat med dessa frågor i många år hos Riksantikvarieämbetet tycker därför att det är extra roligt när det uppmärksammas i media, i synnerhet då vi är en av ett drygt 20-tal statliga myndigheter som är utsedda av regeringen att ha ett särskilt ansvar att driva igenom funktionshinderspolitiken.

Samtidigt som bidraget till Kulturarvs-IT ökar tillgängligheten till museernas material så möjliggör det för människor med funktionshinder att utföra ett meningsfullt och värdefullt arbete. Vi har också sett hur intresset för bidraget har ökat de senaste åren och vi får numera fler ansökningar än bidraget räcker till.

Om du har frågor som berör Kulturarvs IT, välkommen att kontakta mig!
Rose-Marie Bjuhr, avdelningen för Arkiv och bibliotek på Riksantikvarieämbetet

Utveckling pågår – Aktuell Arkeologi

Utvecklingen av Aktuell Arkeologi pågår för fullt just nu. Arkeologer från flera grävande organisationer håller på att lägga in information om sina arkeologiska undersökningar samtidigt som de testar tjänsten och ser att den fungerar som den ska.

Aktuell arkeologis startsida. Arkeologi i Sverige. Arkeologi nära mig. Om siten.

Det finns två sätt att söka på: Antingen på alla aktuella arkeologiska undersökningar och visningar i hela Sverige eller på de som är aktuella nära dig. Platserna för undersökningarna markeras på en karta och genom att klicka på punkten får du upp information om platsen och vad som händer där.

Karta över området runt Linköping med en punkt vid gravfältet i Slaka.
Skärmklipp från utvecklingsversionen av Aktuell Arkeologi. Bakgrundskarta © Lantmäteriet

Informationen i Aktuell Arkeologi är kort och koncis, men via länkar kan du ta dig vidare till de arkeologiska undersökarnas egna kanaler där de berättar om platsen och vad som händer.

Informationssida i Aktuell Arkeologi om domarring och tingsplats i Slaka. Svartvit bild på resta stenar i en domarring tillsammans med text om undersökningen. Bilden skjuter ut i marginalen till höger.

Bli inte alltför upphetsad över att äntligen få veta vad som döljer sig på den gamla tingsplatsen i Slaka: Det här är en undersökning jag har hittat på för att testa hur det fungerar att lägga in en undersökning i Aktuell Arkeologi och hur det ser ut i min mobil. Som du ser finns det fortfarande en del skönhetsfel i tjänsten. Vill du hjälpa till med att göra Aktuell Arkeologi snyggare och mera användarvänlig? Vi behöver testare som kommer med återkoppling till utvecklarna om allt från buggar till läsbarhet. Hör av dig till oss på aktuellarkeologi@raa.se!

/Hanna Larsson

DAP besöker York

För några veckor sedan åkte Riksantikvarieämbetets verksarkivarie och tre representanter från Riksantikvarieämbetets DAP-program till York i norra England. Resans mål var att lära oss mer om hur den arkeologiska processen går till i Storbritannien och hur de har löst problemen som DAP tar itu med, och framförallt för att lära oss om långtidslagring, tillgängliggörande, och arkivering av digital arkeologisk data på Archaeology Data Service (ADS) hos University of York. Att kunna försäkra långsiktigt, hållbart tillgång till digital arkeologisk data är viktigt för DAP, men idag saknar vi både kompetens och erfarenhet för att kunna skapa den infrastrukturen som behövs för att åstadkomma det.

Fortsätt läsa

Några återupprättade dalruneinskrifter

Dalrunorna på härbret vid Liden undersöks av Patrik Larsson och Helmer  Gustavson. Snön hade fallit under natten. Foto Magnus Källström
Dalrunorna på härbret vid Liden undersöks av Patrik Larsson och Helmer Gustavson. Snön hade fallit under natten. Foto Magnus Källström

Den yngsta genuina inskrift med dalrunor, som vi känner till, sägs vara en ristning i en slogbod i Gryvelåreservatet i Älvdalen. Texten lyder AAD gäT 1900, vilket ska uttydas ”Anna Andersdotter gick vall 1900″. Endast två av tecknen, g och ä, utgörs av runor, medan resten består av latinska bokstäver, men inskriften vittnar ändå om hur länge kunskapen om de säregna dalrunorna levde kvar i detta område.

Frågan är dock om inskriften i Gryvelå fortfarande ska räknas som yngst. I det senaste numret av Fornvännen 2015/1 har Inger Jans, Rolf Lundqvist och Stig Welinder publicerat en artikel ”Dalrunornas svanesång” om ett antal trädristningar med samma typ av texter som i Gryvelå. En av dessa är daterad 1909 och den som svarat för inskriften, Hulda Persdotter, har därefter fyllt på med ytterligare årtal fram till 1916, då hon förmodligen gick vall för sista gången.

Alla runinskrifter som påträffas i Dalarna tillhör dock inte den genuina traditionen. Under våra besök i Älvdalen har vi ibland fått se sentida inskrifter med den äldre 24-typiga runraden, som inte alls har något med dalrunor att göra. Ett annat exempel är en utvandrad älvdaling, Håll Lars Petter Persson (Hållén), som var stenhuggare i Bohuslän under 1900-talets första hälft och där högg ett par stenar med ett säreget runalfabet, som han förmodligen själv hade uppfunnit. Det innehåller nämligen både runor från den äldre runraden och en del annars okända teckenformer, men egentligen inga dalrunor.

Även inskrifter som vid första påseende verkar äkta, kan vid närmare undersökning visa sig ha tillkommit i senare tid. Det kan handla om inslag av vikingatida runor eller om inskrifter där dalrunor av 1600-talstyp har kombinerats med ett alltför ungt årtal.

De båda alfabetsinskrifterna på härbret från Ribbenåsen. Mellan dessa ser man märkningen av stockvarvet i form av ett antal lodräta streck. Foto Magnus Källström
De båda alfabetsinskrifterna på härbret från Ribbenåsen. Mellan dessa ser man märkningen av stockvarvet i form av ett antal lodräta streck. Foto Magnus Källström

Vid vårt senaste besök i Dalarna, vilket faktiskt bara var ett par dagar före undersökningen av den nyfunna runristningen i Hejnum på Gotland, granskade jag tillsammans med Patrik Larsson från Högskolan Dalarna och Helmer Gustavson några tidigare misskända dalruneinskrifter i ett härbre vid Liden i Älvdalen. Härbret ska ursprungligen ha kommit från Ribbåsens fäbodar och bär bland annat två dalrunealfabet. Enligt den äldre dokumentationen skulle det här också finnas en kortare text med dalrunor tillsammans med årtalet 1924, vilket förklarar varför äktheten har ifrågasatts.

Vad vi kunde se finns det inga skäl att inte uppfatta detta som genuina dalrunor. Visserligen finns i de båda alfabetsinskrifterna en del märkligheter, bland annat tre u-runor på rad, som möjligen är tänkta att stå för u, v, y, samt delvis okända former för å, ä och ö. Båda inskrifterna saknar h-runan (vilket kan förklaras av en välbekant drag i älvdalsdialekten), men har i gengäld ett tecken för q i form av en bakvänd r-runa!

Sedan tidigare finns fem kända alfabet med dalrunor, vilka samtliga verkar tillhöra 1500-talet. Alfabetsinskrifterna från Ribbåsen kan av olika skäl inte vara så gamla, eftersom flera av de ursprungliga runtecknen har ersatts med latinska bokstäver som C, E, K och P. Utifrån det vi vet om utvecklingen av teckenformerna ligger väl 1700- eller 1800-tal närmast till hands, men det är inte omöjligt att vi i framtiden kan få en mera precis datering.

Runan för q i dalrunealfabetet från Ribbenåsen. Här ser man också hur märkningen av stockvarvet skär över runans topp. Foto Magnus Källström
Runan för q i dalrunealfabetet från Ribbenåsen. Här ser man också hur märkningen av stockvarvet skär över runans topp. Foto Magnus Källström

Ett härbre byggde man nämligen (som jag vid detta besök fick lära mig) direkt i skogen där lämpligt virke fanns, och när det var färdigt plockade man ner det och fraktade det till den plats där det skulle stå. För att härbret skulle kunna byggas upp på ett korrekt sätt måste varje stockvarv numreras och märkas innan det plockades ned. Härbret från Ribbåsen har två sådana numreringar, en med ristade lodräta streck och en med vanliga siffror skrivna med blyerts. Den förstnämnda är givetvis den äldsta och det intressanta är att några av de ristade strecken skär över runtecknen i den ena alfabetsinskriften, som måste ha funnits där innan härbret togs ned för första gången. En dendroundersökning av trävirket skulle alltså inte bara datera byggnaden, utan också ge en mycket exakt datering av runorna.

Det kan nämnas att vi aldrig helt säkert lyckades läsa årtalet 1924, som skulle finnas i anslutning till en av runinskrifterna. Den främsta kandidaten var dock utförd med en helt annan ristningsteknik än den som hade använts i runorna och har av allt att döma inget samband med dessa.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Riksantikvarieämbetets kulturarvsdata i Google Field Trip

Foto: Riksantikvarieämbetet (CC-by), från Google Field Trip-appen
Foto: Riksantikvarieämbetet (CC-by), från Google Field Trip-appen

Riksantikvarieämbetet är tillsammans med Europeana med i ett pilotprojekt med Google, där vi levererar data om historiska platser och byggnader till Google Field trip, en app som riktar sig mot turister. För att kunna leverera data till appen måste dataobjekten ha en koordinat, språkidentifiering, en beskrivande text som är läsvänlig och intressant, samt bilder av hög kvalitet märkta med fria licenser.

Vi valde ut ett trettiotal platser och byggnader i en första omgång som uppfyller dessa kriterier samt är tillgängliga och enkla att hitta till för en besökare. Exempelvis kan man under kategorin ”Historiska Platser” hitta Citadellet i Landskrona, Drottningholms slott i Stockholm och Västra Stenby Kyrka i Motala. Hela Google Field Trip setet kan också ses på webben.

Genom appen kan Riksantikvarieämbetet visa på nyttan med fritt licensierad, öppen kvalitetsdata, berika användares reseupplevelser och få större spridning och användning av kulturarvsdata som myndigheten förvaltar. Europeana är en partner som vi arbetar tillsammans med i flera olika strategiska projekt med fokus på långsiktig, hållbar utveckling av Europeanas infrastruktur och ramverk för datakvalitet ur ett vidareanvändningsperspektiv, som även vi har nytta av.

Andra fördelar med Europeana-nätverket är också att vi får tillgång till partners inom bland annat kreativa näringar och kan haka på projekt som till exempel Google Field Trip. Google Field Trip-piloten är ett effektivt och kul sätt att dela med oss av information om kulturarv i Sverige, till miljoner internationella användare. Grundtanken är självklart att stötta användning och återanvändning av kulturarvsdata.

Mer om pilotprojektet hittar ni här.

Maria Logothetis är verksamhetsutvecklare på Riksantikvarieämbetet.

 

Nytt ljus på dunkla motiv?

Sigmund Oehrl och Per Widerström har ett ingående samtal om vad hjortmotivet på en bildsten från Väskinde Butter kan betyda.
Sigmund Oehrl och Per Widerström har ett ingående samtal om vad hjortmotivet på en bildsten från Väskinde Butter kan betyda.

Det var min kollega Magnus Källströms förslag på en boktitel för några år sedan, när vi skulle göra en konferenspublikation om bildstenar tillsammans med Gotlands Museum. Det blev inte så, men den passar bra nu (och lite då och då). Förra veckan (närmare bestämt 16-21 mars 2015) gästades Gotland av run- och bildstensforskaren Sigmund Oehrl från universitetet i Götting tillsammans med ett filmteam från Tyskland. Den tyska forskningsstiftelsen Gerda Henkel Stiftung vill göra dokumentationsfilmer om sina stipendiater och den forskning de bedriver, och nu hade turen kommit till Sigmund.

Sigmunds specialitet är ikonografi. Han har tidigare bland annat skrivit en doktorsavhandling om fyrfotadjur på runstenar där han drar paralleller till bilder av fjättrade odjur i medeltida manuskript, samt flera artiklar om gotländska bildstenar. Under 2013 tillbringade han 4 månader på Gotland för att samla material till en bok om bildstenar, som om allt går väl kan bli klar nästa år. Sigmund gör nya undersökningar och analyser av motiven på bildstenarna med hjälp av såväl traditionellt släpljus med vanlig ficklampa som RTI-mätningar (Reflectance Transformation Imaging) och 3D-skanning. RTI-mätningarna gör Sigmund själv, 3D-data har undertecknad samlat in tidigare i omgångar. Motiven jämförs med bilder i medeltida manuskript och på arkeologiska föremål. Bildstensfragmenten kanske ser lite oglamorösa ut där de ligger på sina lastpallar, men när Sigmund berättar om de gamla legenderna och motivens väg genom Europa återfår de sin glans.
Under nästan en vecka fick Sigmund ta med filmteamet till Bildstenshallen i Gotlands museum samt till museets magasin, Riksantikvarieämbetet och till olika kyrkor. För att utnyttja tillfället maximalt i magasinet tog Per Widerström vid Gotlands Museum fram runhällen från St. Hans (G 343), så vi kunde passa på att 3D-skanna denna medan filmningen pågick – detta var inte gjort, eftersom den tidigare hade varit svår att ta fram. Denna runhäll är välbekant för att det är en bildsten från folkvandringstid, eller möjligen romersk järnålder, som huggits om till en senvikingatida runsten, och sedan huggits om ytterligare en gång (se Helmer Gustavsons artikel i Fornvännen). Sigmund hoppas kunna se mer av de äldsta motiven och mätningen kan användas till studier av runinskriften och ristningstekniken, men så långt har vi inte kommit ännu. Dessutom har vi nu en bra dokumentation om något ont skulle hända med runhällen (må det aldrig ske!). På Riksantikvarieämbetet ägnade vi en förmiddag åt att titta närmare på några av Sigmund tolkningsförslag och vi hjälptes åt med att försöka få fram så bra bilder som möjligt med hjälp av våra olika dokumentationsmetoder. Att filmteamet stod bakom ryggen hade vi snart glömt, de var mycket diskreta och vi blev snabbt absorberade av att få fram så tydliga belägg som möjligt. Filmen bör vara klar i höst och då kommer den att visas här: Gerda Henkel Stiftungs filmer.

Riksantikvariens intryck från och budskap på Digikult

På väg hem från Göteborg och första dagen på årets Digikultkonferens passar jag på att sammanfatta några intryck och dela med mig av budskapet i mitt anförande. Göteborg bjöd som vanligt på dåligt väder, men ett varmt välkomnande. Det senare genom välkomsttal av stadens kulturdirektör Anna Rosengren och inledningstal av landshövding Lars Bäckström. Jag uppskattar mycket att lyssna till Lars, som alltid noga har reflekterat över det ämne han tar sig an och levererar det han säger med stor inlevelse.

Men låt mig börja i rätt ände. Dagens stora händelse var utan tvekan kulturminister Alice Bah Kuhnkes tal. Att en minister medverkar vid en konferens skänker både glans och tyngd åt tillställningen. Det tror jag att arrangörerna både hade hoppats på och förväntat sig. Vad de nog inte vågat hoppas på och definitivt inte förväntat sig var att ministern också skulle leverera en tung nyhet av det slag som skedde när hon meddelade det fullsatta auditoriet i Göteborgs stadsmuseum att kulturarv och digitalisering är två av regeringens tre politiska prioriteringar under mandatperioden. Det var ett oväntat ”utspel” som givetvis möttes med uppskattning och som bidrog till att höja konferenstemperaturen åtskilliga grader. Vad det innebär konkret återstår förstås att se, men beskedet är en välkommen bekräftelse på att regeringen ser och förstår att dessa frågor, på många sätt, är angelägna i vår tid.

Hur ska kulturarvsinstitutionerna möta den digitala utmaningen?
Jag hade förmånen att få leverera keynote-talet på temat ”Hur ska kulturarvsinstitutionerna möta den digitala utmaningen”. Hela anförandet filmades och kommer att läggas ut i efterhand, men mitt budskap var i korthet följande:
Vi får inte reducera digitaliseringen till att enbart handla om att omvandla analog information till digital. Digitaliseringen förändrar i grunden förutsättningarna för hur vi lever våra liv och för hur samhället fungerar. På Kulturarvsinstitutionerna måste vi förhålla oss till den digitala världen i allt vi gör. Vi måste våga ifrågasätta och förändra oss så att vi går i takt med förändringarna och omvärlden. Digitaliseringen är därför en ledningsfråga, inte en fråga i första hand för ”entusiasterna”. Det är mer av ett förhållningssätt än en aktivitet. Vidare måste vi vara aktiva som enskilda institutioner, men avgörande för framgången är samverkan. Det är en resa som bara börjat, men som hittills resulterat bland annat i Digisams vägledande principer för arbetet med digitalt kulturarv – viktiga principer som beslutats av oss i Digisams styrgrupp och som bör ses både som en uppmaning och en utmaning för alla oss på kulturarvsinstitutionerna.

Den efterföljande frågestunden berörde bland annat K-samsök och den bild jag har av att vi suboptimerar genom att inte ta tillvara samverkansmöjligheterna fullt ut. Men hur ska vi hitta processen – dialogen – som krävs för att komma framåt? Förhoppningsvis kan vårt regeringsuppdrag ”Vision kulturmiljö” vara en del av svaret. Lämpligt nog kunde Tord Klafver, programledare på Riksantikvarieämbetet, följa upp mitt anförande med att konkretisera idéerna bakom och arbetet med Digital Arkeologisk Process (DAP) som är en stor satsning vi nu driver hårt på Riksantikvarieämbetet i samverkan med flera olika aktörer. En eloge till Tord som gjorde en utmärkt presentation trots feberkänning.

Intressanta presentationer följde av Kajsa Hedström (filmarkivet.se) och Anne Scherman (KB), men de får jag be dig ta del av på webben. En (av ganska få) nersidor med uppdraget som myndighetschef är att det sällan finns tidsmässigt utrymme att stanna på en hel konferens. Digikult fortsätter ytterligare en dag, men jag var tyvärr tvungen att lämna mitt under Sven Rentzhogs (Nordiska museet) föredrag om ”Digitalt ekosystem för museer”, som också starkt betonade vikten av att jobba integrerat och i samverkan. Sorry Sven, men du kanske kan fylla i de delar jag missade om jag bjuder på en kopp fika någon dag?

Lars Amréus, riksantikvarie

(Läs mer om Riksantikvarieämbetets deltagande i Digikult på raa.se.)

Fler runor i Hejnum

Den nyfunna runristningen i sakristian till Hejnums kyrka på Gotland. Foto Magnus Källström
Den nyfunna runristningen i sakristian till Hejnums kyrka på Gotland. Foto Magnus Källström

I år har redan ett par runstensfragment hittats vid Spånga kyrka och den 6 mars nåddes jag av meddelandet om årets tredje runfynd. Det handlade om en tidigare okänd putsinskrift, som hade framkommit i samband med den pågående renoveringen av sakristian i Hejnums kyrka på Gotland. Inskriften upptäcktes i februari av konservatorerna Marleen Kolmodin och Marianne Gustafsson-Belzaq, när de tog bort putslagret på den lutande bottnen i en medeltida fönsternisch. Av fotografier framgick att ristningen bestod av inte mindre än tre rader med runor. En sådan inskrift kan man naturligtvis inte lämna utan granskning alltför länge, men av olika skäl dröjde det ända tills igår innan jag och min kollega Laila Kitzler Åhfeldt fick möjlighet att åka dit och ta en titt.

Det snöade rätt rejält när vi körde mot Hejnum på morgonen och kyrkan var iskall, men inne i sakristian var det behagligt varmt och förhållandena idealiska för runundersökningar. Inskriften visade sig dessvärre tillhöra de mer svårlästa med flera små skadade partier som gjorde att vi inte fick mer än två-tre otvetydiga runor i följd. Vi prövade att läsa inskriften oberoende av varandra och kalkerade de runor som vi tyckte oss se på overheadfilm, men det gav oss inga som helst uppslag om innehållet. Vid lunch åkte Laila tillbaka till Visby och jag ägnade de följande timmarna åt att noggrant gå igenom och beskriva och kommentera varje enskilt tecken. Inte heller detta resulterade i någon begriplig text och vid tretiden hade jag fått nog för denna dag.

När jag körde tillbaka till Visby tänkte jag att det var fantastiskt med ännu ett nyfynd så tidigt på året, men att det åtminstone inte skulle bli något inlägg på K-blogg denna gång. Det fanns ju inte något direkt att skriva om. Visserligen kunde kanske bindrunan a^f som inledde den sista raden tolkas som prepositionen af ’från’, men det var inte så mycket att komma med.

Väl tillbaka på kontoret tittade jag på mina avritningar igen och noterade i slutet av den översta raden fem runor som eventuellt kunde läsas ribus, vilket ju påminner om latin. Jag öppnade runtextdatabasen och skrev in detta ”ord” och hamnade direkt på ordet muliæribus på den småländska Pjätterydsfunten (Sm 38). Därmed var hela inskriften löst. Det handlade givetvis om början av den välkända bönen Ave Maria: Ave Maria, gratia plena, Dominus tecum. Benedicta tu in mulieribus ”Var hälsad, Maria, full av nåd, Herren är med dig. Välsignad är du bland kvinnor”. Att vi inte hade genomskådat detta berodde på att inskriften var skriven nedifrån och upp, vilket är inte tillhör vanligheterna. Bindrunan a^f som stod först i den tredje raden återgav inte alls prepositionen af utan början av a^fe dvs. ave, vilket jag också hade läst, men inte förstått. Det vanligaste är ju att detta ord skrivs aue eller auæ med runskrift.

I förmiddags var jag där igen och kunde utan problem bekräfta att detta är inskriftens innehåll. Med den nya bakgrundskunskapen var det också lättare att bestämma några av de skadade och mer svårlästa runorna. Visserligen ska man som runolog alltid försöka etablera läsningen av en inskrift utan att tänka på hur den ska tolkas, men när det handlar om välkända formler är det närmast omöjligt att hålla sig helt neutral. Samtidigt kan det vara rätt knepigt med just latinsk text, eftersom stavningen sällan följer de vanliga reglerna för detta språk. Exempelvis borde det stå Dominus i inskriften, men jag har svårt att få den sista runan till något annat än m, vilket betyder att ristaren har böjt ordet fel.

Fönsternischen i Hejnums kyrka. Runorna finns på den sneda ytan ganska långt ned. Foto Magnus Källström
Fönsternischen i Hejnums kyrka. Runorna finns på den sneda ytan ganska långt ned. Foto Magnus Källström

Den nyfunna inskriften i Hejnums kyrka innehåller visserligen en välkänd bön som förekommer i många andra runinskrifter, men den är ändå av stort intresse, inte minst genom sin placering. Eftersom den finns i sakristian kan vi nog också peka ut en tänkbar upphovsman. Det bör ha varit prästen själv, som alltså var kunnig i runor, men kanske lite klenare i latinet.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om tidigare runfynd i Hejnums kyrka kan du läsa här. DS

Digikult visar hur stor digitaliseringen av kulturarvet har blivit

Publik_på_Digikult
Publik på Digikult-konferensens första dag, mars 2014. Foto: Lennart Guldbrandsson (CC-BY-SA 3.0)

Det märks att digitaliseringen av kulturarvet har blivit en angelägenhet för fler kulturarvsinstitutioner de senaste åren.

Ett tecken är att den praktiskt inriktade digitaliseringskonferensen Digikult har fått stänga förköpet allt tidigare varje år. Första året gick det nästan att komma in genom att köpa biljetter i dörren. I år, tredje gången konferensen körs, fick biljettförsäljningen stänga nästan tre veckor innan konferensen. Tyvärr är platserna på Göteborgs Stadsmuseum begränsade. Men varje presentation filmas och läggs ut under en fri licens, och även presentationens bildspel läggs ut på Digikults webbplats. Det gör att de institutioner och individer som inte fick biljetter ändå kan ta del av de råd och tips som talarna delar med sig av. För den som vill samtala finns också gott om möjligheter, exempelvis på Digikults Facebook-sida. Twitter-hashtaggen #digikult lär lysa upp den 25-26 mars, ännu mer än förra året.

Ett annat tecken är att Digikult i år får besök av politiker på högre poster. Förra året fick konferensen besök av Piratpartiets partiledare och Västra Götalands arkivnämnds vice ordförande. I år deltar kulturministern Alice Bah Kuhnke som inledningstalare, tillsammans med riksantikvarien Lars Amréus. De åtföljs av ett digert program, där såväl arkivering av digitalt material och massdigitalisering som digitalisering av film och digitala utställningar ingår. Digisam kommer också att presentera en lägesrapport och blicka framåt. Jämfört med tidigare år figurerar fler internationella gäster.

Digikult är inte den enda digitaliseringskonferensen, men det är en bra barometer på hur det går med digitaliseringen.

// Lennart Guldbrandsson, Wikimedia Sveriges representant i Digikults arrangörsgrupp