Oläsliga runor lästa i Ganthem och Lärbro

Detalj av de nyfunna runorna på väggen i Ganthems kyrka. Foto Magnus Källström

Runor kan vara oläsliga på mer än ett sätt. Ibland är inskrifterna så skadade att vi har svårt att identifiera tecknen och därför går det inte att få något sammanhang i texten. I andra fall är det ingen svårighet att läsa själva runorna, men den teckenföljd som uppkommer ger inga som helst associationer. Här kan det ibland vara svårt att avgöra om någon mening ursprungligen har funnits eller om det är våra nutida kunskaper som inte räcker till.

I torsdags var jag på Gotland för att granska en nyfunnen runinskrift i Ganthems kyrka och fick då tillfällighet möta båda dessa fenomen. I tornrummet finns en hel del runristningar i putsen (G 142A–I) och vid en renovering nu i somras upptäcktes ännu en av konservator Rebeca Kettunen. Typiskt nog hade jag varit där bara några dagar tidigare för att gå igenom de tidigare kända ristningarna, men denna hade missat helt trots att jag måste hade stått precis under den. Förklaringen är kanske att den sitter betydligt högre upp än de övriga ristningarna, mer än två meter över golvet. Ristaren verkar ha följt den övre kanten av ett stort standar som finns ristat och målat med rödkrita på den norra väggen.

De målade runorna på samma vägg. Tydligast är u-runan till höger. Foto Magnus Källström

Runorna visade sig inte alls vara särskilt svåra att läsa. Det verkar stå erhakoh͡b, men vad detta ska tänkas betyda är en annan sak. Medan jag dokumenterade denna ristning lade jag märke till att det lite längre ned också fanns en rad med decimeterhöga runor målade med en grå färg. Dessa var betydligt svårare att läsa och jag fick inte fram mer än -­u-­kru-­, vilket är ungefär lika obegripligt som den tidigare inskriften men av andra skäl. En nyfunnen runinskrift är givetvis intressant i sig själv, men det är ju alltid frusterande när man inte kan säga något  om vad det betyder.

Jag hade dock fler saker på agendan och en av dessa var att åka till Lärbro kyrka och ta en närmare titt på gravhällen G 293, som jag tidigare har skrivit om i olika sammanhang. Besöket hade ett tvåfaldigt syfte. Dels var jag intresserad av den speciella stungna n-runa som förekommer i denna inskrift och som verkar ha använts för en speciell kvalitet av /n/, nämligen i anslutning till dentala konsonanter som /t/ eller /d/ men också när n-ljudet var långt. Enligt den traditionella läsningen av inskriften var dock n-runan i ordet minna ostungen trots att man här skulle vänta en stingning. Samtidigt hade jag sett ett fotografi där det såg ut som om runan ändå kunde ha en stingning. Det andra skälet var ett runristat gravhällsfragment hos länsstyrelsen på Gotland där jag mig i ett tidigare inlägg tror mig ha framfört goda skäl för att det en gång kan ha varit del av denna häll. Ett av dessa var att avståndet mellan kanten och runbandet uppgick till 3 cm och att det på fotografier såg ut att vara samma förhållanden på Lärbrohällen.

Gravhällen G 293 i Lärbro kyrka. Man måste lyfta på mattan för att kunna granska hela texten. Foto Magnus Källström

För att göra en lång historia kort: n-runan i fråga visade sig vara stungen och avståndet mellan kanten och runbandet längs den vänstra sidan av stenen var just 3 cm. Därmed hade jag bekräftat det jag hade misstänkt, vilket ju var trevligt men som också lämnade efter sig en viss tomhet. Vad skulle jag göra nu? Det var ju ännu åtskilliga timmar kvar innan planet mot Stockholm skulle lyfta. Blicken föll på den söndertrasade runinskrift som finns i ringen runt det stora korset på hällens mitt. Lärbrohällen blev nämligen återanvänd på 1600-talet och en ny minnesinskrift höggs in, vilken i stort sett har utplånat denna del av texten.

Korset på Lärbrohällen med den ytterst fragmentariska inskriften. Foto Magnus Källström

I det preliminära manuset till den tredje delen av Gotlands runinskrifter återges partiet på följande sätt med början till höger om den övre korsarmen:

-­-­-­-­-­r | -­- : -­- : -­ : r | -­-afr | -­- : -­… : …-­…

Samtidigt bör det påpekas att korset delar ringen i fyra kvadranter och att vi egentligen inte var texten börjar. Jag har alltid uppfattat denna del av inskriften som fullständigt hopplös, men eftersom jag ändå hade tid över fick jag för mig att jag skulle gå igenom den systematiskt. Ganska snart såg jag att det fanns en otvetydig d-runa i slingan till höger om den övre korsarmen och därefter upptäckte jag resterna av en bindruna o͡k nedanför den högra korsarmen. Efter ett kolonformat skiljetecken följde sedan runorna ur och därefter fanns en ensam runa omgiven av skiljetecken. Denna hade till vänster något som liknade bistaven till a. Den ensamma runan ledde direkt tankarna till de dateringar efter den så kallade påsktavlan som finns i många gotländska runinskrifter. ”Då var f söndagsbokstav och l prim(stav) [dvs. gyllental] i trettonde raden på tavlan” kan det exempelvis stå (G 70 Urgude, Sproge socken). Kunde det vara så att det i korsringen på Lärbrohällen stod ”och var a”. Knappt hade jag hunnit tänka klart denna tanke förrän jag insåg att runföljden till höger om den övre korsarmen ursprungligen måste ha utgjorts av ordet sunnudagr ’söndag(sbokstav)’.

Nu rådde det ingen tvekan om i vilken riktning jag borde söka. Jag tog en paus och gick ut på kyrkogården och satte mig på en bänk i solskenet. Där plockade jag fram min dator och sökte i Samnordisk runtextdatabassunnudagr för att få exempel på hur de nämnda dateringarna brukar vara formulerade. Jag behövde inte gå igenom särskilt många poster förrän jag insåg att runföljden afr i korsringen nedtill till vänster givetvis måste vara slutet av ordet primstafr ’primstav’, vilket jag egentligen borde ha förstått långt tidigare. Min a-runa måste alltså ha varit gyllental år 1350. Då kunde man ju också ta reda på vilken söndagsbokstav detta år hade genom att titta i påsktavlan. Lyckligtvis hade jag även den inskannad på datorn, men här kom en oväntad överraskning. Söndagsbokstaven för år 1350 var runan þ, men gyllentalet var inte a, utan u. Hur kunde detta vara möjligt? Och varför såg det ut som om det stod rimstafr och inte primstafr på hällen? Det var bara att gå in i kyrkan och ge sig i kast med inskriften igen. Det visade sig faktiskt finnas en p-runa, men förutom den övre delen av huvudstaven och svaga spår av den övre bistaven återstår bara de två stingningarna, vilka tidigare har tolkats som ett skiljetecken. Det som jag hade uppfattat som en a-bistav på samma runa måste alltså vara något annat (troligen en skada). Jag insåg då också att de föregående runorna ur inte kunde vara resterna av ordet var, utan att de naturligtvis återgav u-runans namn: ūr ’duggregn; slagg’. Ibland skrivs nämligen hela runnamnet ut i dessa dateringar. ”Då var ūr primstav och þurs söndagsbokstav” står det exempelvis på en gravhäll i Hangvars kyrka (G 308).

Detalj av inskriften i ringen runt korset. Före r-runan till höger ser man spår av den p-runa som tidigare togs för ett skiljetecken. Foto Magnus Källström

Därmed var faktiskt hela inskriften löst och med den nyvunna kunskapen var det också  möjligt att identifiera tämligen diffusa spår av runor. Inskriften i korsringen börjar inte högst upp i ringen utan till vänster ovanför den vänstra korsarmen. Texten bör enligt min mening läsas:

ð̣ạ : u-­- : -­-… sụɴud-­-r ọ͡k : ur : pr-­-­s-­afr
Þā v[ar þurs] sunnud[ag]r ok ūr pr[īm]s[t]afr.
”Då var þurs söndagsbokstav och ūr primstav.”

Det är naturligtvis lätt att känna sig lite mallig när man med utgångspunkt i endast fem säkert lästa runor och en helt oviss läsordning slutligen lyckas få fram en hel mening på sju ord. Den mer renlärige fältrunologen skulle här säkert påpeka att man först ska läsa och dokumentera inskriften helt förutsättningslöst och därefter börja fundera på tolkningen, men i praktiken kan det vara svårt att hålla dessa delar helt åtskilda. Vinsten med att vi nu kan förstå denna till synes omöjliga del av inskriften måste ändå väga tyngre trots vissa genvägar. Dessutom var jag på grund av en felläsning ett tag ute på helt fel spår, även om detta uppslag till slut ändå ledde rätt.

När jag återvänder till Helmer Gustavsons noggranna kommentarer till läsningen av inskriften i manuset till Gotlands runinskrifter 3 ser jag också att de flesta av mina iakttagelser rörande de enskilda tecknen finns redan där. Det som behövdes var egentligen en trådända att börja nysta i och denna fick jag tag i när jag identifierade det lilla ordet ok ’och’.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Den n-runa som förekommer i ordet sunnudagr är av allt att döma stungen, vilket med inskriftens ortografi är det förväntade, eftersom n-ljudet i detta ord är långt. Att detta tecken förekommer här är lite lustigt, eftersom jag ursprungligen åkte till Lärbro för att bland annat kontrollera en annan n-runa med just detta ljudvärde. Inte anade jag då att det skulle finnas ett exempel till i samma inskrift. DS.

Bilder ger information och kunskap – när de används

Helmer Gustavson imålandes runorna på Rökstenen
Imålning av runorna på Rökstenen av Helmer Gustavson (Observera att imålning av runor är ett arbete som endast får utföras av experter, med tillstånd och kunskap i ämnet.) Foto: Bengt A Lundberg CC BY 2.5, via Wikimedia Commons.

Riksantikvarieämbetet har nyligen tillgängliggjort cirka 10 000 bilder av fornminnen och kulturminnesbyggnader. Dessa fotografier ligger nu fria för användning i mediadatabasen Wikimedia Commons. Med en öppen och fri licens är detta kulturarv redo att användas av alla.

I Riksantikvarieämbetets uppdrag ingår att se till så att kulturarvet används och utvecklas och en viktig del av detta berör bilder av kulturarvet. På Riksantikvarieämbetet har vi länge arbetat för att fler ska ta del av och använda våra bilder. Ett delmål i den pågående processen är att ytterligare tillgängliggöra och synliggöra det kulturarv som finns i vår databas med kulturmiljöbilder. Genom att tillgängliggöra bilder med en öppen och fri licens är det möjligt att till exempel använda dem i artiklar på Wikipedia.

Projektet Kopplat Öppet Kulturarv

Tillsammans med Wikimedia Sverige har vi gjort bilderna ännu mer tillgängliga genom att få dem uppladdade i Wikimedia Commons, mediadatabasen bakom Wikipedia. Detta inom ramen för deras projekt Kopplat Öppet Kulturarv (KÖK), med stöd av Postkodlotteriets Kulturstiftelse tillsammans med UNESCO, Wikimedia Italia och Kulturarv utan Gränser.

För Riksantikvarieämbetet är det viktigt att de digitala bilderna används, sprids och gärna kopplas till relevanta sammanhang. När objekten på fotografierna kopplas samman med korrekt information i en relevant kontext gör de verkligen sitt jobb som informations- och kunskapsspridare, genom Wikipediaartiklar, i utställningar med mera. Det gör det också enklare att berika bilderna med än mer specifik metadata.

Ale stenar
Ales stenar, en skeppssättning från vendeltiden. Foto: Bengt A Lundberg CC BY 2.5, via Wikimedia Commons.

Fotografier med bra metadata först ut

Det första steget inför denna uppladdning var att hitta fotografier som var uppmärkta med specifik metadata, med exakt information om vad de föreställer. Marcus Smith, verksamhetsutvecklare på enheten för digital förmedling på Riksantikvarieämbetet, tog fram en lista med bilder av specifika objekt, till exempel en identifierad kyrka eller ett byggnadsminne. Sedan fick André Costa, senior utvecklare på Wikimedia Sverige, listan med objekten och laddade upp de nästan tiotusen bilderna till Wikimedia Commons.

– Det tacksamma med bilder som har en koppling till ett specifikt kulturarvsobjekt är all den extra information man får tillgång till. Med den informationen blir bilden tillgänglig både för de som är intresserade av det specifika objektet och för de som till exempel är intresserade av bilder på byggnader av en viss arkitekt eller runstenar i en viss stil, berättar André Costa.

Flygfoto av Eketorps borg
Vi vet att bilden föreställer Eketorps borg. Men den tillgängliga information om när bilden är tagen är ganska vag: “Bilden troligen från mitten av 1970-talet”. Har du en mer exakt datering? Foto: Pål-Nils Nilsson CC BY 2.5, via Wikimedia Commons.

I höst laddas fler bilder upp – och du kan hjälpa till

Arbetet med att tillgängliggöra bilder av vårt kulturarv fortsätter. Ytterligare omgångar med ännu fler motiv är planerade för uppladdning på Wikimedia Commons. Senare i höst kommer vi att behöva hjälp med att identifiera innehållet i bilder med något lägre kvalitet på sin metadata. Ett stort antal av dem föreställer kyrkor men saknar information om exakt vilken kyrka bilden föreställer.

Men redan nu är mycket vunnet. Under förberedelsearbetet inför denna uppladdning har vi skärskådat vad de föreställer och vem som är fotograf. Därför har vi kunnat rätta en del felaktig information. Det har inneburit en kvalitetshöjning för vår bilddatabas enbart tack vare att vi systematiskt har inspekterat vår egen metadata. Samtidigt med tillgängliggörandet av våra bilder har vi alltså gjort vår egen metadata bättre och mer funktionell för oss själva. Fler myndigheter, framförallt inom ABMK-sektorn (arkiv, bibliotek, museer och kulturmiljövård), skulle kunna göra ett liknande arbete och få förbättrad metadata i sina databaser.

De bilder som har laddats upp nu, hittar du här på Wikimedia Commons (samtliga hittar du som vanligt i Kulturmiljöbild). Vill du hjälpa till med att tillgängliggöra det digitaliserade kulturarvet? Du kan till exempel lägga till bilder i lämpliga artiklar på Wikipedia. Eller så kan du förbättra beskrivningarna av vad bilderna föreställer. Du gör oss också glada bara genom att använda dem i dina egna sammanhang. Ett kulturarv i användning är ett levande kulturarv och det är den bästa sorten.

>> Jan Ainali, verksamhetsutvecklare på enheten för digital förmedling.

Avsnitt 27 – Beyoncé, Kata och det digitala med Emma och Karin

Kata Dalström, Beyoncé och Mr Darcy. Och en hel del digitalt. Det här vad det här avsnittet av K-podd handlar om. 

Vi var på Hallwylska museet precis innan midsommar och då ville vi såklart passa på att sätta oss ner och prata med de digitala stjärnorna Karin Nilsson och Emma Reimfelt, som jobbar på Livrustkammaren, Hallwylska museet och Skokloster slott, förtkortat LSH.

Emma är ansvarig för den digitala kommunikationen och ligger bakom strategin och arbetet med Livrustkammarens succé på Facebook och Karin har under många år arbetat med digitalisering och är just nu enhetschef för Samlings- och digitaliseringsenheten. Båda två har dock nya saker på gång, vad det är avslöjas i avsnittet.

I avsnittets så avhandlas bland annat sammanslagningen mellan LSH och Statens Historiska Museer som träder ikraft årskiftet 2017/18 och vi pratar givetvis om hur Livrustkammaren har tagit fram det arbetssätt som gör att man kan vara så bra på Facebook och Instagram. Hur har de lyckats hitta den exakta tonen?

Emma och Karin kommer ofta in på hur digitaliseringen och den digitala kommunikationen går hand i hand.

De får frågan om vad nästa stora grej är, med det digitala på museer och de får berätta om hur de tänker (fortsätta) att inspirera andra museer.

 

Ett gotländskt runmysterium och något om runan för c och z

Gravhällsfragmentet som förvaras hos Länsstyrelsen på Gotland. Foto Magnus Källström

I slutet av maj var jag på Gotland för att studera ett antal mer eller mindre nyfunna runinskrifter. Bland dessa fanns ett fragment av en medeltida gravhäll som förvaras hos Länsstyrelsen i Visby, men där det är oklart var och när det har tillvaratagits.

Jag fick första gången vetskap om detta fragment i mars i år när Daniel Langhammer på Länsstyrelsen skickade ett foto till mig med frågan om jag visste något om det. Det gjorde jag inte, men samtidigt fanns det något mycket bekant över de runor som gick att urskilja på bilden. Intill den ena kanten läste jag utan problem su, där s-runan har en typisk ”gotländsk” form. Jag kom omedelbart att tänka på en rapport som Per Widerström på Gotlands museum hade mejlat till mig fem månader tidigare med en liknande fråga. Han hade stött på denna rapport av en tillfällighet när han bytte tjänsterum och den rörde en arkeologisk kontroll som museet hade gjort vid Lärbro kyrka den 24 oktober 1998 i samband med schaktning för en åskledare. Vid detta tillfälle framkom ett antal gravhällsfragment däribland ett med tre runor, där de två sista kunde läsas su och var påfallande lika dem på det nu aktuella fragmentet. Före dessa ska det ha funnits något som påminde om en bakvänd u-runa, men så tycktes inte motsvarande tecken på Länsstyrelsens fragment se ut.

Anteckningar ur rapporten från schaktövervakningen vid Lärbro kyrka 1998.

Väl på plats i Visby och med lite snedbelysning var det inte svårt att bestämma formen på den första runan som hade varit ganska otydlig på det fotografi som jag hade sett. Den utgörs av en halv stav uppifrån och avslutas nedtill med en ring (se bilden ovan). Denna runform stöter man inte på så ofta, men det är en variant av den medeltida runan för c eller z. Hur den ska translittereras beror faktiskt på vilket språk som har använts i inskriften. I inskrifter på fornsvenska eller forngutniska står den för det mesta för ljudförbindelsen /ts/ eller /ds/ och återges då bäst med z. Om inskriften är på latin svarar den däremot mot c. Eftersom texterna på de gotländska gravhällarna med runor brukar vara avfattade på folkspråket ska nog inskriften återges som … z : su….

Under senvåren hade Daniel gjort lite efterforskningar och bland annat kontaktat Cathrine Sjölund, som var den arkeolog som gjorde schaktövervakningen vid Lärbro kyrka. Trots att det var nästan tjugo år sedan och handlade om en enda dags arbete mindes hon tillfället mycket väl. Fragmentet hade framkommit i schaktet nära kyrkobyggnaden och det skulle ha varit misstänkt likt det fragment som Länsstyrelsen nu förvarade, även om hon inte helt säkert kunde säga att det handlade om samma sten.

Vi vet alltså ännu inte om fragmentet hos Länsstyrelsen verkligen är det fragment som hittades i Lärbro 1998. Här kan den nämnda z-runan bidra med en liten ledtråd. Denna variant med ringformig avslutning är nämligen relativt sällsynt och förekommer bara i fem gotländska runinskrifter (G 195, G­ 293, G 312, G ­334, G 344). Samtliga tillhör den norra hälften av ön – från Tofta i söder till Fårö i norr – vilket är ett starkt indicium på att fragmentet kommer från detta område. En av inskrifterna framstår också som särskilt intressant, nämligen gravhällen G 293 som ligger i golvet till Lärbro kyrka.

Fotändan av gravhällen G 293 i Lärbro kyrka som bland annat daterar sig efter Adams skapelse. Foto Magnus Källström

Lärbrohällen bär en mycket spännande inskrift, inte minst genom att den daterar sig själv till 1350 – pestens år i Sverige – på ett lika exakt som omständligt sätt:

”Gud vare nådig mot Hägvards själ, som h(är vilar?) … göra. Fem tusen år och ett år mindre än tvåhundra år var från Adam och till Guds födelse och ett tusen år och trehundra år och femtio år var från Guds födelse och till digerdöden(!) …”

När jag undersökte fragmentet hos Länsstyrelsen hade jag noterat att runorna var 5 cm höga och att avståndet mellan det yttre runbandet och kanten uppgick till 3 cm. G 293 ska enligt uppgift också ha 5 cm höga runor. Hur stort avståndet är mellan runbandet och hällens kant vet jag inte, men tittar man på bilder av stenen och jämför med bredden på runbandet så kan det mycket väl röra sig om 3 cm även här. En närmare granskning av z-runan på gravhällen i Lärbro visar dessutom att ringen i denna runa är något förskjuten åt höger i förhållande till den lodräta staven, vilket också är fallet på fragmentet. Jag tror därför att det är mer än möjligt att detta fragment en gång har tillhört just denna gravhäll.

Detalj av en z-runa på Lärbrohällen jämförd med motsvarande runa på det nyfunna fragmentet. Foto Helmer Gustavson 1980 (Runverkets samlingar) resp. Magnus Källström

Lärbrohällen var redan då den undersöktes av N. J. Ekdahl 1826 delvis defekt och i dag saknas inskriftens början. Denna del av hällen fanns kvar vid Carl Säves besök den 1 augusti 1854 och ska enligt en sammanställning av gotländska runinskrifter som finns i hans samling i ATA ha lytt: ”+ Guþ : naþi : Hehuars : sial : sum : h— — ….u .. : gera :” det vill säga ”Gud vare nådig mot Hägvards själ, som h(är vilar?) … göra.” Det är ju inte omöjligt att passa in fragmentets …z : su… i denna runföljd om man exempelvis antar att det har stått [han]z : su[n] ”hans son”, [lafran]z : su[n]  ”Lafrans’ son” eller något liknande.

Flera indicier tyder alltså på att fragmentet hos Länsstyrelsen har tillhört samma sten som G 293 och att det följaktligen bör komma från Lärbro kyrka. Det verkar då rimligt att det också är identiskt med det fragment som 1998 grävdes upp på kyrkogården. För detta talar även en annan omständighet. När jag undersökte fragmentet nu i maj lade jag märke till att det fanns sandig jord kvar på kanterna, vilket visar att det för inte alltför länge sedan måste ha legat i marken.

Jag vill därmed inte säga att mysteriet med det runristade gravhällsfragmentet är löst, men om inga nya uppgifter tillkommer tror jag att det är i denna riktning vi ska söka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Inskriften på Lärbrohällen G 293 upptecknad i Kyrkoinventarium 1830. Efter original i ATA.

PS. Egentligen är det rätt osäkert vilket namn den döde på Lärbrohällen har burit. Ekdahl läste nihua͡r, medan Säve har hehuars. I Kyrkoinventarium 1830 finns en ganska förbisedd uppteckning, där läsningen i stället är hihụalẓ, vilket tyder på att det också kan ha handlat om det välkända namnet Hägvald. Att både Ekdahl och Säve har läst r talar dock för den traditionella tolkningen Hägvard, även om detta namn tycks ha varit mycket sällsynt. Däremot kan vi med ledning av uppteckningen i Kyrkoinventarium slå fast att runföljden bör ha avslutats med en z-runa och inte s. Säve gör nämligen ingen skillnad mellan dessa två varianter i sin translitterering utan återger båda med s. Det senare är något som jag inte visste när jag påbörjade denna text. DS.

Fanor från slaget vid Narva

Tre fanor och en vimpel från slaget vid Narva undersöks ingående när en av Armémuseums textilkonservatorer Johanna Nilsson är gästkollega hos Riksantikvarieämbetet. De ryska troféerna som togs vid slaget vid Narva år 1700 står i fokus i undersökningen, som syftar till att ta reda på hur de bäst kan konserveras.

Armémuseum äger världens största samling av militära fanor från 1600- och 1700-talet, som har tagits som troféer i strid. Fanorna är tillverkade i siden och många av dem har ett fantastiskt måleri, men för många av fanorna är både sidenet och måleriet i mycket dåligt skick och behöver konserveras.

Foto: Johanna Nilsson/Armémuseum

Undersökningarna

Hur har fanorna målats och med vad? Under gästkollegeprojektet används olika analysmetoder (såsom FTIR och SEM) för att ta reda på just det så att fanorna kan konservaras på bästa sätt. Bland annat jämförs styrkan i silketrådarna med nya silketrådar för att få en uppfattning om hur de klarar hantering och eventuell rengöring. För att få en smutsig och skrynklig fana slät och ren är den vanligaste metoden att man använder en mycket försiktig tvätt i vatten. För att måleriet inte ska skadas under tvätten har man tidigare penslat på bivax löst i terpentin, men eftersom vaxet gör måleriet mörkare och är omöjligt att få bort ska andra metoder utvärderas för att isolera måleriet inför våtrengöring.

Vad vi kan utläsa hittills

Efter de två första veckorna har vi fått några resultat. Från mikroskopbilderna har vi kunnat se silket som ligger i mitten av provet omgivet av bindemedel och ibland flera olika färglager. Fanorna är bemålade på båda sidor och ibland är det olika gröna färger som använts på de olika sidorna. Hittills har vi med hjälp av SEM kunnat se att måleriet innehåller guld, silver och koppar.

Foto: Johanna Nilsson/Armémuseum

Med FTIR har vi sett att proverna innehåller bland annat olja och kaolin. Dragtester har visat att silketrådarna från en av fanorna är väldigt mycket svagare än tråd från nytt siden. Det återstår att jämföra finleken på de olika trådarna för att kunna göra resultaten mer jämförbara. Vi kommer också att utföra olika tester för att se hur måleriet och silket reagerar på fukt och vatten samt försöka isolera måleriet från vatten för att få ett grepp om hur reversibla dessa isoleringsmetoder är.

Foto: Johanna Nilsson/Armémuseum

Hösten 2018 kommer de fyra fanorna att visas i en utställning på Armémuseum och förhoppningsvis ska resultatet från analyserna och konserveringen leda till en vetenskaplig artikel så småningom.

//Johanna Nilsson
Filosofie doktor, PhD
Textilkonservator Armémuseum

En halvmålad runsten i Sturefors

Den nyligen uppmålade runstenen vid Vists kyrka, där ormen ännu har rumpan bar. Foto Magnus Källström

Till Runverkets uppgifter hör att registrera, undersöka och publicera Sveriges runinskrifter. Nya fynd görs årligen, men det finns faktiskt en hel del inskrifter som upptäcktes för rätt många år sedan och som ännu inte har presenterats i tryck. En av dessa är den runsten står vid Vists kyrka i Sturefors i Östergötland och som upptäcktes redan 1963.

Vists kyrka brann 1961 och det var i samband med uppröjningen efter branden som den tidigare helt okända runstenen framkom under kyrkans golv. I oktober 1965 lagades stenen och restes den intill den nyuppförda kyrkan. I samband med detta undersöktes och målades ristningen av Sven B. F. Jansson, som har beskrivit sina iakttagelser i en otryckt rapport i ATA. Han framhåller där att ristningsytan ”är svårt vitttrad, gropig och knottrig” och att ristningen på många ställen är ”mycket otydlig”, men lyckas ändå läsa följande runor:

hkun : þiʀ bṛu- : suniʀ : kunịta- -­-ṭu : -­-­-­-­-­- : -­-ḳ-­-­- -­-þ̣ụ- -­-­-
Hakon þæiʀ brøðr, syniʀ Gunn-…
”Håkon och hans bröder, Gunnhilds (?) söner /läto resa stenen efter … sin fader?/.”

Jansson har noggrant kommenterat sin läsning fram till och med skiljetecknet efter inskriftens tjugosjunde runa, men skriver sedan: ”Därefter kan spår av ett 20-tal runor iakttagas. I intet fall kan dessa skadade runor bestämmas med någon säkerhet. Inskriften kan tyvärr ej rekonstrueras.”

Här ser man som runolog direkt ett intressant problem och en spännande utmaning. För ganska exakt fem år sedan var jag vid kyrkan och gick noggrant igenom inskriften och tyckte mig då komma en bit längre än Jansson hade gjort. Jag måste erkänna att jag då hade en idé om det mesta utom den dödes namn. Förra året rengjordes stenen och igår var jag där igen för att granska inskriften ännu en gång och måla upp ristningen.

Jag kom dit vid tvåtiden och det rådde mycket goda undersökningsförhållanden med ett molnbeslöjat solljus som föll från höger över ristningsytan. Ganska snart upptäckte jag att jag nog varit lite väl övermodig vid min första undersökning, men de första 34 runorna gick i de allra flesta fall att etablera. Det står: hkun : þiʀ bṛþ̣r : suniʀ : kunita- · -­-­-ṭu : sn · iftʀ : det vill säga: ”Håkon och hans bröder, Gunnhilds söner, reste stenen efter”. Därefter ser man spår av runor som sträcker sig ända ut i svanspetsen på rundjuret, men de är minst sagt knepiga att reda ut. Jag vågade därför inte måla dem vid detta besök, utan ska komma tillbaka senare i sommar och ta en ny titt. Det är därför stenen nu ser ut som den gör, om någon skulle undra.

Stenen som den såg ut innan uppmålning med tydliga spår av den äldre uppmålningen. Foto Magnus Källström

En helt förutsättningslös undersökning går inte att göra, eftersom det i många ristningsspåren fortfarande finns spår av Janssons uppmålning från 1960-talet, där färgen har en mossgrön(!) nyans. Jag minns att jag när jag började intressera för runstenar i slutet av 1970-talet förvånades över att vissa runstenar var uppmålade med grön färg. Så har givetvis inte varit fallet, utan det är en ursprungligen röd färg som har förändrats. Påfallande ofta dyker tydliga spår av denna färg upp på runstenar som hittades på 1960-talet. Jag har bland annat sett det på det fragment som sitter inmurat i den södra väggen i Spånga kyrka i Uppland (upptäckt 1954, men målat 1961), liksom på U 707 i Kungs-Husby kyrka, som återfanns 1965.

Ryktet säger att det var en färg som Run-Janne själv hade blandat till, men enligt de efterlevande är detta nog inte sant. Antagligen har han i stället fått färgen av någon konservator som har experimenterat med att få fram en extra hållbar runstensfärg. Eftersom den med tiden blir helt grön så innehåller den förmodligen en hel del koppar.

Det är tveksamt om det finns något foto av stenen med Janssons uppmålning och den har därför aldrig fått någon stildatering enligt den gräslundska modellen. Det är dock rätt tydligt att den bär ett huvud avbildat i fågelperspektiv, även om bara det ena ögat säkert går att urskilja. Stenen bör följaktligen tillhöra 1000-talets första hälft.

Jag fick alltså lugna mig lite när det gäller målningen av runorna i inskriftens slut, men detta ger å andra sidan tillfälle för andra att bilda sig en uppfattning om vad det kan tänkas stå. Så den som vill pröva sina krafter som runläsare bör avlägga ett besök i Sturefors nu i sommar och då helst en solig eftermiddag!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. I Samnordisk runtextdatabas har runstenen signum Ög ATA6225/65 för den som vill leta upp den. DS.

Avsnitt 26 – Utförsel av kulturföremål, vad är det?

Får man skicka mormors gamla moraklocka till släktingarna i USA utan tillstånd? Har du ropat in en tavla, en bok eller en fin gammal byrå på auktion? Ska du flytta utomlands och vill ta med dina fynd – eller funderar du på att sälja dem vidare i ett annat land? 

Vad gäller för utförsel av kulturföremål, som det heter på byråkratiska? Och vad räknas då egentligen som ett kulturföremål? Och blir man en smugglare om man skickar moraklockan till USA utan tillstånd?

Riksantikvarieämbetets Maria Adolfsson och Måns Pedersen reder ut begreppen och berättar mer om tillstånd och regler kring det här.

Det blir prat om värdegränser och om hur Riksantikvarieämbetet vill förenkla reglerna kring utförsel så att det ska bli ännu enklare att göra rätt i framtiden.

Vill du redan nu läsa mer om utförseltillstånd, så finns det här.

Följ oss även på Facebook där Måns på film på ett pedagogiskt sätt visar mer.

En konferens om teknisk färg – Färgforum 2017

Sveriges Järnvägsmuseum transporterade konferendeltagarna mellan museet och restaureringsverkstaden i en rälsbuss från museet samling. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Hur ska man måla historiska objekt när de traditionella färgtyperna inte finns tillgängliga? Hur stor roll har förbehandlingen av metallen inför rostskyddsmålning? Dessa frågor ställdes på Färgforum 2017 som hade temat teknisk färg. Konferensen arrangerades av Riksantikvarieämbetet i samarbete med Svenska Järnvägsmuseet, Statens fastighetsverk, Svenska byggnadsvårdsföreningen och Hantverkslaboratoriet.

Riksantikvarieämbetet vill öka och sprida kunskapen kring teknisk färg som i vissa fall är svåranvända, problematiska vid konservering och dåligt dokumenterade ur bevaringssynpunkt. De tekniska färgerna används inom industrin, byggnadsvården och för brandskydd i kulturhistoriska byggnader. Det visade sig finnas en stor nyfikenhet kring teknisk färg och en vilja att diskutera metoder och olika färgsystems för- och nackdelar.

Konferensen hölls i museets fordonsmagasin där det bedrivs restaurering och forskning kring historiskt vagnbyggande och bevaringsarbete. Miljön upplevdes som inspirerande och värdarna visade en ambitiös verksamhet som vid konferensen sjöd av liv. Anna Lindgren, chef för kunskapsavdelningen, berättade mer i detalj kring verksamheten i verkstaden. Museet har 10000 m2 utställningsyta. Stora resurser krävs för att hålla samlingarn i gott skick.

Kathrin Hinrichs Degerblad berättar om Riksantikvarieämbetets verksamhet. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Stor bredd i deltagarnas yrkestillhörighet

Färgforums talare och deltagare kom i högre grad från byggnadsvården och från tillverkarhållet än tidigare år. Talarna var museiintendenter, byggnadsantikvarier, arkitekter och konsulter inom rostskydd. Materialtyperna som presenterades var rostskyddsfärg och brandskyddsfärg och fallstudier blandades med närstudier av materialen.

Ett par presentationer i korthet

Första talaren var Katja Meissner, byggnadsantikvarie med verksamhet på Öland, som beskrev ett stort projekt i Leksand med rostskyddsbehandling av smidda gravvårdar. Meissner beskrev den svåra balansgången mellan konserveringsetik, länsstyrelsens krav på val av traditionella material och metoder och begränsad budget. Meissner kallade restaureringen för massrestaurering, med glimten i ögat, och beskrev projektets kreativa metoder för att få ett så gott resultat som möjligt. Meissner underströk att större prioritet borde läggas på underhållsinsatser, då behöver inte vårdinsatserna bli lika pressade och omfattande som vid detta projekt.

Arja Källbom, doktorand på Uppsala universitet, beskrev grundläggande hur rostskyddsfärg av olika typer fungerade. Genomgången gav en behövlig kunskapsbas inför navigationen mellan de olika färgtyperna som skulle presenteras under konferensen. Källbom framhöll vikten av förarbete av metallen och hur färgen applicerades, för att färgskiktet skulle ge ett varaktigt rostskydd.

 

Arja Källbom berättar om Svenska Järnvägsmuseets restaureringsverksamhet bland pigment och oljor. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Konferensen hade en talare från Nederländerna, konservatorn Angelique Friedrich. Friedrichs hade liksom Källbom fokus på rostskyddsfärg och färgskikts uppbyggnad, men ur ett APR-perspektiv, där olika rostskyddsfärgers koloristiska funktion inom arkitektur lyftes fram. Friedrichs fokuserade på aluminiumfärg som blev en trendfärg under 1930-talet och kom att användas som ytskikt endast för sin märkvärdiga metallglans skull.

Jakob Strömholm från HOS arkitekter och Johan Rittsél från AIX hade varsitt inlägg om brandskyddsfärg i kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Strömholm och Rittsél lyfte fram en produktgrupp som det visade sig finnas väldigt lite kunskap om, både vad gäller faktiskt innehåll och hur färgen påverkar miljön och hur färgen bryts ned. Brandskyddsfärger och dito lacker används i stor utsträckning i historiska miljöer på strukturer som är särskilt känsliga, som dörrar och bärande strukturer i järn. Fallstudier visade resultat som publiken visade stort intresse för att följa upp och undersöka vidare i avgränsade studier.

Hållbarhetsaspekter var genomgående tema under konferensen. När färg blir för hållbart kan det skada omgivande material. Mycket starka material kan också vara giftiga, och många exempel på giftiga färger gavs under konferensen. Maria Dalin från Arbetsmiljöverket hade en välbehövlig presentation av personligt skydd på arbetsplatsen. Vi kulturvårdare tänker ibland mer på att vårda miljöer än oss själva! Läs Arbetsmiljöverkets material om arbetsmiljö och ta ansvar för personlig hållbanarhet, uppmanade Dalin.

Vad har vi lärt oss om teknisk färg?

Vid slutdiskussionen med konferensens samarbetspartners kretsade samtalet kring vikten av forskning kring de moderna färgtyperna som nu används frekvent i historiska miljöerna. Samtidigt lyfte man fram nödvändigheten i att förhålla sig öppen för nya lösningar inom kulturvården. För de som ansågs vara moderna färger och traditionella färger och metoder för en tid sedan, har nu blivit relativt traditionella. Men samtidigt som den diskussionen pågår, kommer det ut nya produkter och metoder som behöver värderas. Thom Olofson, projektledare för Järnvägsmuseets vagnrestaurering och målare, gav samtliga deltagare en funderare kring vad som händer när kunskapen om de traditionella färgerna och metoderna inte bevaras. Utan handens kunskap blir åtgärder med i historiska miljöer och med fina traditionella material förfelade. Kulturavet är beroende av sina hantverkare!

Thom Olofsson, projektledare på Järnvägsmuseet, talar om traditionellt hantverk och visar exempel på riktigt fin marmorering. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Sammanfattningsvis var konferensen präglad av en stor nyfikenhet kring hur de tekniska färgerna ska hanteras, bevaras och kombineras i arbetet med kulturmiljöer. För traditionella och moderna färger har var för sig styrkor och svagheter, och behöver medveten användning. Fördelen med de traditionella färgerna är att vi känner till dess svagheter. De moderna färgtyperna är sämre dokumenterade. Många på konferensen menade att uppföljning av resultat från olika projekt med teknisk färg måste följas upp och utvärderas.

Ett stort tack till..

Vi från Riksantikvarieämbetet tackar våra samarbetspartners Statens fastighetverk, Svenska Byggnadsvårdsföreningen, Svenska Järnvägsmuseet (Trafikverket) och Hantverkslaboratoriet för ett mycket lyckat Färgforum med en stor spridning av kompetenser bland deltagande och talare. Detta ledde till riktigt intressanta och initierade diskussioner och uppslag för nya forskningsområden och samarbeten!

Karin Calissendorff, utredare på Riksantikvarieämbetet på avdelningen kulturvård

Kulturarv – nytt europeiskt samarbete kring lärande och fortbildning

Hur är det ställt med lärande och fortbildning inom kulturarvsområdets traditionella professioner? Hur påverkas traditionella yrken av digitaliseringen?  Vilka nya kompetenser eller helt nya yrken behöver vi i framtiden? Dessa frågor står i centrum när EU-kommissionen samlar representanter från alla medlemsländer i ett gemensamt forum för samarbete. Under två år kommer en grupp att arbeta med lärande och fortbildning och ge förslag till hur medlemsländerna kan samarbeta och lära av varandra. Jag har fått det stora nöjet att via Riksantikvarieämbetet representera Sverige i detta arbete.

Öppen samordningsmetod

År 2007 antogs den Europeiska kulturagendan. Agendan har som mål att främja kulturarv, kulturella och kreativa näringar, samverkan och mångfald inom kultur- och kulturarvsområdet. Samarbete, inte bindande lagstiftning, är en förutsättning för att målen ska uppfyllas, till exempel kartläggning av behov, gemensam uppföljning av mål och inte minst utbyte av erfarenheter och goda exempel. Arbetssättet kallas för Öppen samordningsmetod (Open Method of Coordination, OMC). I mars 2017 träffades representanter från 23 länder för att gemensamt arbeta med temat Fortbildning och lärande i traditionella och nya yrkesområden inom kulturarvssektorn. Särskilt fokus lades på digitalisering. Vi ska rapportera arbetet gemensamt till medlemsländerna och resultaten ska presenteras under det Europaåret för kulturarv 2018.

Bilden visar två killar som spänner fast en bräda i en hyvelbänk.
Hantverksseminarium om traditionella snickerimetoder på Sverresborg i Trondheim. Foto: Gunnar Almevik, CC BY.

Axplock från första mötet

Det första mötet ägde rum i Bryssel i början av mars. Mötet inleddes med en presentation av situationen vad gäller fortbildning och lärande inom kulturarvssektorn i respektive EU-land. Berättelserna visade på stor variation av behov och möjlighet till lärande och fortbildning. Samtidigt hade flera länder liknande erfarenheter: arkitekturskolor överger kulturarvsområdets traditionella fält som byggnadsvård och restaurering och i många länder råder det akut brist på utbildning och fortbildning inom traditionella hantverk kopplat till bebyggelse och kulturvård. Många konstaterade också att digitaliseringsfrågan i allt väsentligt kopplas till digitalisering av arkivmaterial. Digitaliseringen griper in i många andra områden och ställer direkta krav på digital kompetens i arbetsprocesser, dokumentation och förmedling.

Det föll sig naturligt att diskussionen under arbetsgruppens första möte kom att handla om arbetsformer. Vi föreslog att varje representant ska inventera nationella utbildningsprogram och fortbildningsmöjligheter inom kulturarvssektorn. Den första inventeringen bör omfatta tidigare EU-projekt för att se vad som tidigare har gjorts inom området. Ett annat förslag var att förlägga åtminstone några möten till medlemsländerna och på platser där lärande och fortbildning pågår. Från Sveriges sida vill vi gärna ha ett av mötena på Göteborgs universitet. Då får vi möjlighet att visa hur vi där utvecklat metoder för hur traditionella hantverk kan integreras i det akademiska systemet.

Återkommande rapporter

Sverige representeras av Riksantikvarieämbetet genom mig, Gunnar Almevik. Jag kommer att ge löpande rapportering bland annat via K-blogg. Nästa möte sker nu i början av juni.

Gunnar Almevik, gunnar.almevik@gu.se, telefon: 0766 22 93 01

Vad är kemikalier och lösningsmedel för något?

Vittrad sten

Inom reklam kan man ofta höra uttryck som ”helt utan kemikalier” eller ”inga lösningsmedel behövs”. Men hur definieras kemikalie och lösningsmedel egentligen? Och hur är det när man rengör kulturarvsobjekt av sten (som runstenar, bildstenar, hällristningar, gravvårdar och så vidare), kan man göra det utan att använda sig av kemikalier eller lösningsmedel?

Kemikalie

Enligt Svenska kemistsamfundets nomenklaturutskott är en kemikalie ”ett ämne – grundämne eller förening, eller en blandning av dessa – som används industriellt och kommersiellt, är makroskopiskt homogent samt inte är avsett att äta.”

Det här innebär till exempel att står du hemma i ditt eget kök och lägger in sillfiléer i ättika, räknas ättikan inte som en kemikalie. Men om du använder din ättika för att göra rent hemma hos någon annan och tar betalt för det, så är ättika en kemikalie. (Här finns en intressant artikel om hur man kom fram till den här definitionen: Kemivärlden med Kemisk tidskrift, nummer 10, år 2001, av Martin Ragnar):

http://www.krc.su.se/documents/Kemikalie_Kv10_01_63_65.pdf

Lösningsmedel

Många som använder sig av ordet ”lösningsmedel” tänker ofta framför allt på organiska lösningsmedel, som exempelvis etanol och terpentin.

Men ett lösningsmedel är en vätska ”som kan lösa upp ett fast ämne, blanda sig med en vätska eller binda en gas och därigenom bilda en homogen lösning.” Lösningsmedel kan vara både organiska eller oorganiska. Vårt vanligaste och viktigaste lösningsmedel är VATTEN.

Vatten fungerar som ett lösningsmedel inte bara på smutsfläckarna på våra kläder, utan även som ett lösningsmedel av sten. Tänk på uttrycket ”droppen urholkar stenen”.

Skriver en utförare i en arkeologisk rapport eller i en konserveringsrapport att denne har rengjort en sten ”utan kemikalier och lösningsmedel” kan läsaren till exempel få uppfattningen att utföraren enbart har torrborstat stenen. Men eftersom vatten är ett lösningsmedel är det viktigt att det tydligt framgår om någon har tvättat ett kulturarvsobjekt i vatten. (Det är också stor skillnad på vatten och vatten. I en rapport bör det framgå om någon har använt sig av exempelvis destillerat vatten, kranvatten eller vatten från en regntunna).

Och för att återvända till jämförelsen med sillen, jämför hur mycket tydligare det blir att skriva: ”När jag lade in 600 gram sillfiléer använde jag mig av 1 dl ättika och 3 dl vatten”, istället för ”När jag lade in sillfiléer använde jag mig inte av några kemikalier eller lösningsmedel”.

Det bästa är därför om den som skriver en arkeologisk rapport eller en konserveringsrapport –  istället för att skriva vad hen INTE använde sig av – är tydlig och skriver exakt vad hen använde sig av och hur hen gjorde.

>>Helen Simonsson, utredare – sten, konserverings- och förvaltningsfrågor, Kulturvårdsavdelningen