Avsnitt 10 – Vision kulturmiljöarbetet 2030 med Karin Altenberg och Lotta Boss

k-podd-artwork-10

Alla, oavsett bakgrund, upplever att de kan göra anspråk på det kulturarv som format Sverige.

Så lyder den vision för kulturmiljöarbetet 2030 som Riksantikvarieämbetet har tagit fram på uppdrag av kulturdepartementet. Riksantikvarieämbetet har inte varit ensamma om att arbeta fram visionen, uppdraget genomfördes i nära samverkan med länsstyrelserna och i bred dialog med övriga berörda aktörer.

I det tionde avsnittet av K-podd, som för övrigt redan firar ett år, samtalar Emil Schön med Lotta Boss och Karin Altenberg som arbetat med visionen hos oss på Riksantikvarieämbetet. Samtalet handlar om hur arbetet har gått till, vad den betyder och hur vi (alla) kan arbeta vidare för att uppnå visionen. Lotta och Karin kommer in på ursprung, identitet, regional marknadsföring och såklart även ämnen som inkludering och mångfald.

Rapporten, en broschyr och mycket mer finns att läsa på Riksantikvarieämbetets webbplats.

Talet av Kenan Malik som Karin nämner finns att se på vår Youtube-kanal och finns även att läsa på Kenans webbplats. Missa heller inte vår intervju med Kenan.

Illustration: Stina Wirsén (CC BY)

 

Sex års arbete – ett litet museum tar steget ut i världen

Det här är ett gästinlägg från Österlens museum.

I dagarna firar Österlens museum att vi äntligen tagit steget och anslutit oss till K-samsök och Kringla. Nu på onsdag blir det kringlor, jordgubbar och champagne ute i museiträdgården. Det vi firar är resultatet av ett enträget arbete som pågått i sex långa år.

fig 1
Österlens museum. Foto: Ulrika Wallebom

Ett entusiasmerande möte

Det började en dag i maj 2010 när vi hade blivit inbjudna till en informationsträff som Riksantikvarieämbetet skulle ha på Regionmuseet i Kristianstad. Vi lokala skånemuseer skulle få veta mer om K-samsök och även Platsr som var det senaste nya då. Jag minns Johanna Bergs smittande entusiasm och Lars Lundqvists övertygande stämma. Jag minns också att Riksantikvarieämbetets personal satt med varsin laptop runt bordet medan vi andra kom utrustade med papper och blyertspenna. Inte desto mindre bestämde vi oss där och då att vi skulle hoppa på tåget och att detta var något för oss. Något år därefter testade vi att lägga ut lite Österlenhistorier på Platsr, men bara i mycket liten skala.

Österlens museum i ett nötskal

Österlens museum är ett litet kommunalt museum med bara en handfull fast anställda. Vi har ganska lite av den kommunala auran över oss, vi sysslar mindre med administration och mer med entreprenörskap skulle nog många säga. Vi är vad man kan kalla en mycket flexibel arbetsplats med många tillfälliga anställningar, praktikanter, studenter, skiftande arbetsuppgifter och lite vildavästernkänsla. Vi testar nya saker, provar och lyckas ofta och misslyckas ibland. Det är en trevlig arbetsplats.

Österlens museum är egentligen ett kulturhistoriskt, ganska traditionellt museum. Vi jobbar mycket med det textila arvet, allmogehistorien och fornminnena runt om i trakten. Vi är kända för bland annat vår handknypplade spets, våra fina ”änglaskåp” och för våra många  arkeologiska föremål som knyter an till det rika förhistoriska landskapet på Österlen med sina många hällristningar och gravhögar som t ex Kiviksgraven. Men vi jobbar också intensivt med t ex att utveckla ny utställningsteknologi, olika integrationsprojekt, introduktion av berättarfestivaler och samarbete med näringslivet på olika sätt. Vi har en välbesökt butik. Det händer mycket på museet (www.simrishamn.se/museum ), inte minst sommartid när turisterna stormar in över Österlen.

Våra samlingar

Vägen mot målet att ansluta oss till K-samsök har varit krokig men medveten. Med få anställda är det lätt att det monotona registreringsarbetet och de handfasta arbetspassen i föremålsmagasinen blir lidande. För att vara litet museum har vi en stor samling, vi räknar med totalt 230 000 föremål, varav 80 000 föremål, 100 000 arkivalier (mest foton) och 50 000 böcker och tidskrifter. Det är mycket textiler och fornsaker men också en hel del möbler, inredningar, hantverksföremål, konst, smide och jordbruksredskap. Föremålen finns utspridda i flera olika magasin och mindre arbetslivsmuseer i trakten.

Vi har samlat i hundra år. Samlingen som vi förvaltar ägs av Föreningen för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne. Den grundades år 1916 som en av de första hembygdsföreningarna i Sverige, och firar 100-årsjubileum i år med digert program. Samlandet har avtagit i mängd först sedan gemensamma skriftliga insamlings- och gallringsriktlinjer antogs för ett par år sedan. Numera satsar man mer på samtidsdokumentation.

Ett ryckigt arbete

Oftast har det bara varit en enda person som arbetat med registrering och registervård på Österlens museum. Jaime Berg började som ung praktikant för flera år sedan, fortsatte under de intensiva åren då vi via Kulturarvslyftet satsade stort på databasarbete och digitalisering, och jobbar än idag dagligen med vår databas Sofie. Han ska ha all cred för att vi hunnit så långt som vi gjort. Men han har att göra till långt efter pensionsålder. Idag är 33000 av våra 80000 föremål registrerade i vår interna databas. Bara 5000 är ännu så länge så pass genomkollade att de nu har lagts ut publikt.

Vi arbetar i databasen Sofie, och det har vi gjort sedan vi startade digitaliseringen av samlingarna för ett tjugotal år sedan. Ibland har det fungerat bra, ibland inte alls så bra. Digitaliseringen har varit långt ifrån fullständig och vi har långt fram i tiden förlitat oss mer på de gamla handskrivna accessionskatalogerna. Sofie, som utvecklades och administreras av Västerbottens museum, har gjort sig känd som en databas som används av många mindre museer och hembygdsrörelsen. Vi anslöt oss runt 1996 i något av alla de projekt som sedan dess varit grunden för det ryckiga databasarbetet. Arbetet har inte alltid tillhört det prioriterade genom åren, utom vid de statliga satsningarna Accessprojektet och Kulturarvslyftet som gjorde det möjligt för Österlens museum att anställa folk särskilt för databasarbetet.

Nu lyfter vi!

Det ordentliga lyftet kom när vi gick över till det nätbaserade Sofie 8 våren 2015. Det är en mer lättarbetad variant av databasen, som går att komma åt att använda och redigera via nätet. I samband med detta började vi engagera oss mer på Sofies användarmöten vilket inte minst har lett till att vi idag har ett bra och naturligt samarbete med vår support på Västerbottens museum. Österlens museums är den första institutionen från de Sofieanslutna museerna och kommer ut på K-samsök och Kringla, och det har efter lite strul fungerat över förväntan. Nu hoppas vi att andra snart följer efter.

Nu ser vi fram emot att även ansluta oss till Europeana. Det kommer att ske nu i slutet av sommaren hoppas vi. Det känns som ett naturligt steg och vi ser inte minst fram emot att kunna visa upp våra internationellt sett fina samlingar av bronsåldersbronser. Dem har vi i andra sammanhang arbetat med i olika EU-forskningsprojekt. Europa ligger framför våra fötter, känns det som. Så går det till när ett litet museum tar steget ut i värden!

/Ulrika Wallebom, antikvarie på Österlens museum i Simrishamn

Leriga böcker, spinklersystem och fyrverkerier ur en konservators perspektiv

Hur kan konservatorer förebereda sig för katastrofer och hantera oförutsägbara händelser? Vad har konservatorer lärt sig om katastrofer sedan översvämningarna i Florens 1966? Det var temat för det amerikanska och kanadensiska konservatorsförbundets årliga möte i Montreal i maj. Jag, Erika Hedhammar och två andra svenska konservatorer, Petra Waern och Johanna Fries Markiewicz deltog i denna konferens.

Filmvisning under konferens i Kanada.
Före konferensen visades Zeffirelli´s Florece: Days of Destruction. Foto: Erika Hedhammar CC BY

Under konferensen ville man uppmärksamma att det vara 50 år sedan Florens drabbades av en stor översvämning som skadade många tavlor, skulpturer, böcker och byggander. Då, 1966, reste många amerikaner, men även svenskar, dit för att hjälpa till med arbetet. Under konferensen uppmärksammades dessa amerikaners insatser och de hyllades som ”mudd angels”. Flodvattnet som drog in över Florens var nämligen fullt av lera och smuts. Stora mängder böcker förvarades 1966 i källarvåningar. Det var en skyddsåtgärd under andra världskriget, men innebar att de blev vattenskadade under översvämningarna. Erfarenheter från Florens fortsatte som en röd tråd genom hela konferensprogrammet. Under fösta dagen visades en svartvit film från arbetena och under avslutningsceremonin ärades alla de amerikaner som hade deltagit i Florensarbetet.

Jag deltog i ett förmöte om släcksystem för museer och arkiv. Där presenterades för- och nackdelar med olika lösningar som traditionella sprinklers, vattendimma samt olika inerta gaser. Slutsatserna jag tar med mig från detta var att man bör vara noga med att definiera problemet med vilka brandrisker som finns och vad som ska skyddas innan man väljer lösning. Ofta spelar ekonomi, underhåll och vad som är tekniskt möjligt även in på valet.

Vid öppningsceremonin presenterades USA:s arbete med katastrofer och kulturarv. 2004 nämns för första gången kulturarv i US Federal Emergency Plan och sedan 2016 är kulturinstitutioner inkluderade i arbetet.

Under de följande dagarna kunde vi ta dela av många presentationer, här ett urval korta reflektioner.

  • Rijksmuseum i Amsterdam har gjort katastrofplaner som testades skarpt under de första nyinvigningsdagarna i museet. Då kom många besökare till museet och man firade med ett stort fyrverkeri, inne i museet. Det var en överraskning som inte ingick i säkerhetsplanen.
  • Amsterdam drabbades senare av ett skyfall med 40 mm på en timme och det blev vattenläckor på 17 stället i museet. Då fick man användning av sina katastrofplaner.
  • Isstormen i Kanada 1998 påverkade stora delar av samhället med exempelvis strömavbrott. I våras var skogsbranden som härjade i Alberta högst aktuell. Detta är naturfenomen som vi behöver vara beredda på, även i Sverige.
  • Första-hjälpen-åtgärder för kulturarvet efter jordbävningen i Nepal hade kunnat underlättas om man hade haft ett etablerat samarbete med internationella hjälporganisationer.
Culture cannot wait, and should not be separated from humaniterian assistance! "
Bild från Aparna Tandon, ICCROMs presentation ”Scaling-up First Aid to Cultural Heritage during a Complex Emergency: Lessons from Nepal. Foto: Erika Hedhammar CC BY.

Jag presenterade ett konferensbidrag som skrivits tillsammans med Lisa Nilsen om hur vi har arbetat med katastrofberedskap i Sverige de senaste tio åren. Jag kan konstatera att vi i Sverige dels är väldigt skonade från svåra katastrofer som krig och större naturolyckor, men även att vi har en fördel av att jobba i ett relativt litet land där det är lätt att skapa kontaktvägar mellan olika organisationer och myndigheter. Budskapet i vår presentation var bland annat att bra katastrofberedskap inte nödvändigtvis bygger på komplicerade och dyra installationer, utan framförallt mandat från ledningen, rutiner och engagerad personal. Två exempel på engagerad personal var konservatorskollegor från Mexiko och Grekland. Dessa eldsjälar hade med små medel åstadkommit stora förbättringar i sina museer.

Under sista konferensdagen presenterades arbeten i krigsdrabbade länder. Smithonian institute bygger för tillfället upp ett center för katastrofberedskap för kulturarv. Tanken är att de ska kunna utbilda och delta i arbeten för att ta hand om kulturarv i områden som har drabbats av naturolyckor eller väpnade konflikter.

Som avslutning kommer här några citat från konferensen:

”Nature can throw anything at you”.

“Culture is a source of livelihoods and helps to build resilience.”

Montreal, Kanada 2016
Utsikt över Montreal maj 2016. Foto: Erika Hedhammar CC BY.

Konferensprogrammet med abstracts.

Betong och byggnadsvård

Jag deltog på Cement- och betonginstitutets årsdag nu i våras och slogs av att betongens framställning förändras fortare och fortare samt blir mer och mer komplex. En del nya och intressanta recept som har tagits farm för ny framställning till specialbetong presenterades. Det är viktigt att följa utvecklingen även för dem som arbetar med restaurering av äldre byggnader. Dagens nybyggda hus är morgondagens kulturarv. För att förstå materialet betong måste men känna till dess historik.

Betong har en lång historia
Betong har funnits i tusentals år. Det är idag ett av de vanligaste förekommande byggnadsmaterialen som finns runt omkring oss och det är i ständig förändring. Betong består av ballast (sten och grus), cement (som är ett hydrauliskt bindemedel dvs ett bindemedel som kan även reagera under vattenytan) och vatten. Huvudråvaran till cement är kalksten. På samma sätt som natursten är betong ett väldigt beständigt material med lång livslängd; en byggnad i betong håller mer är 100 år. Ett exempel på en byggnad som överlevt länge är Pantheon i Rom som blev färdigt år 128 e.Kr. och som än idag har den största, oarmerade betongkupolen i världen.

Restaurera betong?
Vi tänker ofta inte på hur materialet betong är gjort, hur det är sammansatt eller att det finns runt omkring oss i så många olika sammanhang och typer av konstruktioner. Armerad betong är världens idag mest använda konstruktionsmaterial, varje år tillverkas cirka 5,2 miljarder kubikmeter. Med tanke på att många byggnader med kulturvärden är konstruerade av betong är det viktigt att antikvarier, restaureringsarkitekter och byggare känner till hur det är uppbyggt. Många vet till exempel inte att det är ett kompositmaterial som är sammansatt av flera material. Gör man det finns bättre förutsättningar att göra rätt vid renoveringar och reparationer. Till exempel kan armeringarna inuti åldras på ett annat sätt än betongen. Det sker också en snabb produktutveckling på området, sammansättningar av betong förändras över tid och nya produkter tas fram med olika tillsatsmedel. Exempelvis är portlandcement som säljs idag är inte samma produkt som användes på 1800-talet. Den här snabba produktutvecklingen kommer vi att se mer av även i framtiden då betongen får allt fler, nya användningsområden och tillämpningar. Det kommer nya utvecklade betongtyper hela tiden. Betong kan se ut som sten men det kan numera även likna blanka, tunna stålkonstruktioner och utveckling pågår av självreparerande, biologisk betong!

Frågar man människor vad de tänker på när de hör ordet ”betong” kommer merparten förmodligen nämna broar eller moderna hus, en del kanske tänker på miljonprogramet och prefabricerade väggelement. Men betongen finns runt omkring oss på ställen som vi inte reflekterar över. Betongen finns förutom i konstruktioner eller i fasader i byggnader, även i broar, fyrar, farthinder, konstverk, lekplatser, vägytor, murar, simbassänger och på många fler ställen. Vart och ett av dessa områden har sin typ av betong som kräver specifik kunskap om hur vi ska ta hand om den och bevara den, inte bara utifrån en teknisk synvinkel utan också med tanke på hur de estetiska värdena ska behållas vid reparationer eller tillägg.

Hantverksskickligheten syns
Vanligtvis gjuter man betong (även om det finns tillfällen när man väljer att spruta, spackla eller skulptera i den). När man ska göra en tillståndsbedömning av ett objekt i betong får man inte glömma bort att beskriva hur betongobjektet har fått sitt utseende, hur det har fått sin finish. Det färdiga objektets uttryck är påverkat av gjutningsformen och eventuell ytbehandling. Ett bra exempel hur betong form och uttryck blir en del av den slutliga produkten är att se Laurent Kronental’s Serie Souvenir d’un Futur . Vid lagning eller renovering av ett gjutet objekt kan det vara mycket svårt att ge lagningen samma utseende som den gjutna originalytan. Betongobjektets utseende och utformning är ofta resultatet av ett flertal olika kompetensers samverkan. Finishen kan vara ett medvetet arkitektionisk eller konstnärligt uttryck vars slutliga resultat påverkas av de medverkande hantverkarnas skicklighet. Ett vant öga kan se byggen, broar och akvedukter och veta att gjutformen har bestått av trä. Formen har tillverkats av en snickare vars hantverksskicklighet är avgörande för det uttryck objektet får.

Klocktorn på Missionskyrkan, Uppsala. Foto: Stefan Lindgren, CC BY
Klocktorn på Missionskyrkan, Uppsala. Foto: Stefan Lindgren, CC BY

 

Att betongen som material ständigt har förändrats och att dessa förändringar går allt snabbare är något som vi får fortsätta förhålla oss till även i framtiden. Det viktigaste är att vi vet om det och skaffar oss kunskap om hur vi ska ta oss an att åtgärda och bevara 1800-1900-talets historiska betongkonstruktioner utan att deras kulturhistoriska värden förvanskas. Betongen som användes på 1890-talet är inte densamma som på 1920-, 1960-, eller 2000-talet. Med bra kunskap om kontexten kan en beställare ställa rätt frågor till utföraren så att man väljer rätt typ av betong och rätt typ av åtgärder till objektet och får ett lyckat slutresultat samt att man använder sig av hantverkare som har kunskapen om betong.

Stefan Lindgren, utredare på Riksantikvarieämbetet och ingenjör med betong som specialitet.

Starka resor för sköra trådar

Blogg AJ Bild 1-s
Paracasfragment 1935.32.0211. Foto: Ina Marie Winter Aashaug, Världskulturmuseerna.

Jag heter Anna Javér, är textilkonservator och ansvarar för att Världskulturmuseernas textilsamling i Stockholm och Göteborg bevaras och är tillgänglig för forskare och besökare. Göteborgs stad har i sin ägo en samling 2000 år gamla textilier från Paracashalvön i Peru som förvaltas av Världskulturmuseerna.

Efter utställningen ”En stulen värld” 2008 kom ett återkrav från Peru på samlingen. Då inleddes förhandlingar mellan Göteborgs stad och kulturdepartementet i Peru varefter kommunalfullmäktige beslöt att äganderätten till textilierna skulle återföras till Peru under 2014-2021. I juni 2014 återfördes de fyra första textilierna till Museo Nacional de Antropologia, Arqueologia y Historia i Lima, Peru. Detta blev också början på ett samarbete om Paracastextilier mellan Peru och Sverige.

Från Göteborg till Visby

Innan transporten utförde jag som gästkollega vid Riksantikvarieämbetet en analys av textilfibrernas tillstånd tillsammans med Kaj Thuresson. Detta var det tredje analystillfället på tjugo år och del av ett långsiktigt projekt för att förstå Paracastextiliernas nedbrytningsprocesser och tillstånd. Fiberprovernas vikt, längd och diameter registrerades, pH-värdet mättes både digitalt och med pH-sticka. SEM-bilder togs i ett svepelektronmikroskop under 500 och 1000 gångers förstoring. Eftersom fiberproverna är för små för att utsättas för ett dragprov konstruerades istället ett tryckprov där en vikt belastade en fiber under ett täckglas för att se hur det påverkade fibern. Analyserna visade att det inom en och samma textil kan vara stor variation i flexibilitet och nedbrytningsgrad.

Blogg AJ Bild2-s
Kaj Thuresson och Marei Hacke vid svepelektronmikroskopet utrustat för mikroröntgenanalys för grundämnesanalys. Foto: Anna Javér, Världskulturmuseerna.

Från Göteborg till Peru

I september 2015 reste jag tillbaka till Peru för att undersöka det fysiska tillståndet av de fyra textilierna efter transport och efter drygt ett års acklimatisering till ny museimiljö. I samband med besöket togs fiberprover tillsammans med Lic. Carmen Thays Delgado, på motsvarande textilier ur Museo Nacional de Antropologia, Arqueologia y Historia ‘s Paracassamling för att långsiktigt även dokumentera fibrernas nedbrytning i samlingen i Lima.

Från Peru till Visby

Fiberproverna analyserades i början av juni i år vid RAÄ tillsammans med Marei Hacke och Kaj Thuresson på samma sätt som tidigare. I syfte att hitta betningsmedel som används för olika färger och se om det kan ha betydelse för fibrernas nedbrytning undersöktes två textilområden med µXRF för att kartlägga grundämnen. Undersökningen gav goda resultat och under hösten 2016 kommer ytterligare försök att genomföras. Vi kommer då också använda SEM-mikroskopi för att kartlägga grundämnen för att kunna jämföra de olika metoderna. SEM-mikroskopi på ett komplett fragment är en metod som liksom µXRF är kontaktfri och icke-destruktiv. Trycktestet är däremot destruktivt men fiberfragmenten kan ändå användas för en framtida färganalys.

Bild3ab-t
Svepelektronmikroskopbilder på fibrer i 1000 gångers förstoring ur Museo Nacional de Antropologia, Arqueologia y Historia’s Paracassamling i Lima. Till vänster en brun bomullsfiber från bottenväven av Mantel RT-01683 (253 Sp. 6). Till höger en blå kamelidfiber från broderiet i samma objekt. Båda fibrerna har sprickor och avlagringar på ytan. Foto: Riksantikvarieämbetet.

Från Visby, Peru och Göteborg till Köpenhamn

För mig personligen är det en styrka att återkommande få arbeta nära Riksantikvarieämbetets personal som gästkollega. Genom det har jag fördjupat min kunskap om en samling jag arbetat med i många år. Idag har jag vetenskapliga fakta på hur sköra Paracastextilierna är. Redan två veckor efter mitt besök som gästkollega på Riksantikvarieämbetet deltog jag i konferensen Pre-Columbian Textiles på Center for Textile Reserach i Köpenhamn. Ledande forskare på området fanns på plats och mitt föredrag Analysis of Paracas fibre material from the Gothenburg Collection möttes av intresse och önskan om fortsatta studier och nya samarbeten. Speciellt intresserade var man av kartläggningen av grundämnen för att hitta betningsmedel samt analys av de svarta fibrer som karboniseras under nedbrytning. Analysresultaten bidrar till att bredda det internationella intresset för detta unika textila världskulturarv och dess framtid. Det har dessutom gett mig som konservator en starkare och tryggare röst i diskussionen om återförande av samlingar.

Blogg AJ Bild4-s
Anna Javér justerar röntgenfluorescensinstrumentet inför kartläggning av grundämnen i en mindre yta av Paracasfragment 1935.32.0212. Foto: Kaj Thuresson, Riksantikvarieämbetet.

 

Text: Anna Javér, textilkonservator, Världskulturmuseerna.

Läs mer om Paracassamlingen på: http://samlingar.varldskulturmuseerna.se/paracas-goteborgssamlingens-resa-tillbaka-till-peru/ och http://www.paracas.se

En osedd åsruna i Eksjö

Runsten Sm 130 vid Eksjö kyrka. Stenen satt tidigare inmurad inne i kyrkan, men uttogs och restes på sin nuvarande plats 1943 av konservatorn Gillis Olsson. Foto Magnus Källström
Runsten Sm 130 vid Eksjö kyrka. Stenen satt tidigare inmurad inne i kyrkan, men uttogs och restes på sin nuvarande plats 1943 av konservatorn Gillis Olsson. Foto Magnus Källström

För några veckor sedan var Kulturvårdsavdelningen vid Riksantikvarieämbetet (dit Runverket hör) på avdelningsresa till Småland och Östergötland. På programmet stod bland annat ett besök i trästaden Eksjö, vilket var en mycket trevlig bekantskap, särskilt för mig som tyvärr alltför sällan har rört mig på småländsk mark. Naturligtvis hade jag på ett tidigt stadium noterat att det finns en runsten i Eksjö, som borde tas i betraktelse när möjligheten gavs.

Stenen, som har beteckningen Sm 130 i Smålands runinskrifter, står rest utanför kyrkan mitt i staden. Det är en vacker sten, men rent textmässigt är den väl inte så märkvärdig. Följer man återgivningen i runverket, som bygger på Sven B. F. Jansson undersökning 1943, står ungefär det som kunde förväntas på en senvikingatida runsten:

: ịarbʀ : let : resa … -fti : siba : broþur : sin : auk : br- : kiara : h- – -ʀ- -…- -… sibi : …r…

”Järp lät resa … efter Sibbe, sin broder, och göra bro … Sibbe …”

Namnen är visserligen lite kul. Järp är identiskt med färgadjektivet iarpʀ som betyder ’brun’ – passande nu i sommartider – och ingår även i den nutida fågelbeteckningen järpe. Namnet Sibbe är en kortform till Sigbjörn och bildat på samma sätt som vi i dag bildar smeknamnsformen Tobbe till Torbjörn. Sedan omtalar inskriften ett brobygge, vilket betyder att den ursprungligen måste ha stått intill ett vattendrag. En blick på kartan visar att två åar möts mitt i Eksjö och då är det inte så lätt att säga var stenen kan ha varit placerad, men det bör givetvis ha varit på en plats där väg och vatten har mötts.

Det som kanske intresserade mig mest på stenen var det skadade partiet mot slutet och vad som kunde tänkas ha stått där. Av de få bevarade runorna att döma rör det sig inte om någon av de sedvanliga formlerna och tyvärr är det något av runinskrifternas förbannelse att de alltid ska råka vara skadade och svårlästa i just de partier där det har stått något extra intressant. Genom Runverkets s.k. fältex. C visste jag att Jan Paul Strid vid uppmålningen 1982 hade läst de första tre runorna i denna runföljd som hla i stället för Janssons h- –, men det gjorde bara runföljden ännu mer mystiskt.

Jag anlände till Eksjö från Stockholm tillsammans med några kollegor mer än en timme innan bussen från Gotland skulle ansluta och fick alltså gott om tid att fördjupa mig i inskriften. Tyvärr kom jag inte så mycket längre med det skadade partiet än att konstatera att den r-runa som man tidigare hade placerat sist i återgivningen av inskriften naturligtvis inte ska stå där. Runan har sin plats nedanför den vänstra delen av slingan och utgör uppenbarligen en korrigering av denna del av texten. Den borde alltså stoppas in mellan två av de oidentifierade runorna, men av den runföljd som då uppstår blir man tyvärr inte så mycket klokare: hla-ʀ-r-…

För den oinvigde kanske det kan verka osannolikt att det skulle kunna gå att komma så mycket längre med en inskrift som har undersökts av flera olika runologer vid olika tillfällen under mer än hundra år, men bara genom att gå igenom en inskrift tecken för tecken, rita av runorna och beskriva skador och egenheter lär man sig ofta väldigt mycket. Och ibland ser man plötsligt något som ingen tidigare har sett. I detta fall fick jag för mig att kolla lite närmare om den spricka som hade tagit bort vokalrunan i ordet br-, kunde ha rymt en u– eller o-runa, bara för att upptäcka att en del av bistavarna till en o-runa faktiskt fanns kvar till höger om brottet, men givetvis inte uppmålade. Det råder alltså ingen tvekan om att det står bro på stenen.

Den nyupptäckta åsrunan. Bistavarna ses som två ljusare diagonala streck nedanför lagningen i sprickan. Foto Magnus Källström
Den nyupptäckta åsrunan. Bistavarna ses som två ljusare diagonala streck nedanför lagningen i sprickan. Foto Magnus Källström

Nu kan detta framstå som en ytterst banal upptäckt, men i den samlade kunskapsuppbyggnaden om våra runinskrifter bidrar denna nyläsning med en ny pusselbit. Vill någon undersöka den forntida dialektsituationen i området kan det exempelvis vara betydelsefullt om det står bru eller bro på stenen, eftersom den senare formen utesluter uttalet [bru:].

I äldre litteratur tillskrevs o-runan – eller åsrunan som den också kallas – en avgörande roll i dateringen av runinskrifter. Runan stod nämligen ursprungligen för ett nasalt /a/ [ã] (som i franskans en), för att sedermera övergå till att användas som tecken för /o/ (vilket uttalades å som i tyskan). Eftersom de så kallade Ingvarsstenarna resta efter Ingvars död i Särkland år 1041 uppvisade ett vacklande bruk antog man att alla runstenar med åsruna för nasalt /a/ var ristade före 1050 och alla med åsruna för /o/ efter samma årtal.

I sin avhandling från 1990 kunde Henrik Williams visa att de gamla idéerna inte höll streck. Numera vet vi att det finns runstenar som har o-runan för /o/ långt före 1050 och att runan kan förekomma för nasalt /a/ även under den senare hälften av 1000-talet. Det går alltså inte att använda runan på det sätt som äldre forskning har gjort, men detta gäller åsrunan betraktad helt isolerad. Kombinerar man den med andra drag som t.ex. ornamentiken (Anne-Sofie Gräslunds bekanta typologi för runstensornamentik fanns inte när Henrik skrev sin avhandling) så blir bilden lite annorlunda. Fortfarande gäller tumregeln att en åsruna med nasalt ljudvärde i regel tillhör ett äldre skikt och den som står för /o/ ett yngre, men att tiden för övergången varierar i olika områden och att det kan finnas stora överlappningar.

Också runans form kan säga något, även om det finns varianter som var bruk under lång tid. De åsrunor som Varin ristade på Rökstenen i mitten av 800-talet skiljer sig exempelvis inte mycket från dem som runristaren Öpir använde i Uppland i början av 1100-talet.

Den nyupptäckta åsrunan på Eksjöstenen har en intressant form, eftersom den liksom den andra o-runa i inskriften har dubbelsidiga bistavar som lutar åt vänster, vilket är en relativt ovanlig variant av denna runa. I Småland förekommer denna typ endast i några få inskrifter och den markerar där alltid /o/. Det närmaste exemplet (Sm 141) finns i Mellby en dryg mil sydost om Eksjö. För de övriga måste man söka sig söderut i landkapet till Kalmar län. En sten (Sm 153) har funnits i Högsby kyrka, de två andra (Sm 157, Sm 163) finner vi ut mot kusten i Ryssby och Arby kyrkor. Samtliga stenar bär en för Småland ovanligt utvecklad djurornamentik, vilket tyder på att de ska dateras till den senare hälften av 1000-talet. Skulle vi hitta en tidigare okänd runsten med denna variant av åsrunan i Småland med ljudvärdet /o/ så finns det goda skäl att hävda att den tillhör samma period.

Urklippet i ATA med bilden som avslöjar att det osedda redan var sett.
Urklippet i ATA med bilden som avslöjar att det osedda redan var sett.

Nu ska jag väl avslöja att det senare visade sig att jag ingalunda var först att notera den skadade o-runan i ordet bro på Eksjöstenen. Väl hemkommen gick jag igenom handlingarna i ATA och stötte där på en tidningsartikel från 1940-talet med ett foto, där denna runa var markerad. Uppmålningen är sakkunnigt gjord och uppenbarligen av en erfaren runolog. Förmodligen är det den skarpsynte uppsalaprofessorn Otto von Friesen som har svarat för denna. Han är en av dem som tidigare har undersökt Eksjöstenen, möjligen så tidigt som 1909, och kan mycket väl ha noterat denna runa. Om det är så vet jag faktiskt ännu inte. Otto von Friesens samling finns nämligen på Uppsala universitetsbibliotek och jag har ännu inte haft tillfälle att åka dit och följa upp just denna uppgift. Samlingen är dessutom okatalogiserad och det tar en viss tid att leta fram rätt anteckningsbok i de överfulla kartongerna, även om man alltid får syn på nya spännande saker varje gång man gör det.

I framtiden kommer detta att bli betydligt enklare. Glädjande nog har vi tillsammans med Uppsala runforum nyligen fått pengar till ett större projekt, där bland annat Otto von Friesens runanteckningar och mycket annat kommer göras tillgängligt för alla intresserade.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Avsnitt 09 – Forskning och utveckling med Karin, Anders och Christina

k-podd-artwork-9

Forskning och utveckling, FoU som det förkortas, är något som flera myndigheter har i uppdrag att stödja. På Riksantikvarieämbetet arbetar vi med att finansiera forskningsprojekt inom kulturarvs- och kulturmiljöområdet och nyligen presenterades det program som gäller för FoU-anslaget under 2017-2021.

På plats på Storgatan i Stockholm var Karin Arvastson, FoU-samordnare, tillsammans med Anders Kaliff och Christina Fredengren, båda FoU-sakkunniga. I detta avsnitt av K-podd berättar de om vad FoU är, hur Riksantikvarieämbetet arbetar med detta och vad det nya programmet innehåller.

Vi inleder som vanligt avsnittet med Historieältarna och den här gången utlovas det bland annat vampyrer och offer i vatten.

Du kan läsa mer om FoU på Riksantikvarieämbetet här och det nya programmet finns som PDF att ladda ner.

 

BABA BIBI och de åtta runorna i Åhus

Kristusfiguren i sydportalen till Sankta Maria kyrka i Åhus i Skåne. Foto: Magnus Källström
Kristusfiguren i sydportalen till Sankta Maria kyrka i Åhus i Skåne. Foto: Magnus Källström

Som en sista glimt från vår Skåneresa måste jag nämna något om en märklig ristning på en av skulpturerna i Åhus kyrkas sydportal. Denna hade varit helt okänd för mig till för ett par månader sedan, närmare bestämt den första april, då en kollega i Köpenhamn, Michael Lerche Nielsen, vidarebefordrade en fråga om den till mig och några av våra runkunniga danska kollegor. Bifogade bilder visade att skulturen i fråga var försedd med ett pannband eller mössa med ett antal tecken, som kunde tolkas som runor eller majuskler, men som inte gav någon uppenbar mening.

Vi diskuterade ett antal möjligheter via mejl, men enades om att man nog måste se ristningen i verkligheten för att kunna säga något säkert. Jag trodde då att det nog skulle dröja innan något sådant tillfälle gavs. Det var därför rätt märkligt att andra ärenden redan i maj skulle föra mig till Åhus, så att jag fick tillfälle att titta närmare på inskriften. Tack vare att Kalle Melin utan problem trollade fram en uppfällbar stege, kunde jag också komma upp i ögonhöjd med stengubben, vars nedre del befinner sig två och halv meter över golvet. Liksom flera av de omgivande skulpturerna i portalen ger han ett lite hotfullt intryck, vilket understryks av att han är försedd med något som först ser ut som en knuten högernäve. Vid närmare påseende ser man dock att långfingret och pekfingret är avbrutna och att han ursprungligen har gjort den välkända välsignelsegesten. Det rör sig alltså troligen om en Kristusgestalt.

Tecknen som vi hade diskuterat som runor eller majuskler eller som en blandning av både och, måste vad jag kunde se uppfattas som runor. Jag läste utan större tvekan: bu : by + bi : be. De kolonformade skiljetecknen mellan orden är borrade och så också stingningarna i y och e. De fyra b-runorna har öppen form, vilket man kanske inte direkt förväntar sig i en medeltida runinskrift, men samma former finns på gravhällar i Danmark, till exempel i Gesing på Jylland (DR 111) och i Bregninge på Fyn (DR 184). De uppträder även i flera gotländska runinskrifter från medeltiden.

Runorna på mössan (eller snarare kronan) i Åhus kyrka grupperar sig på ömse sidor om ett centralt placerat kors. Foto: Magnus Källström
Runorna på mössan (eller snarare kronan) i Åhus kyrka grupperar sig på ömse sidor om ett centralt placerat kors. Foto: Magnus Källström

Däremot är textens syfte rätt oklart. Jag hade tidigare letat igenom vårt handarkiv och tittat i Runverkets fältexemplar av Danmark runeindskrifter utan att hitta några noteringar om den och jag trodde därför att den nog inte var registrerad hos oss. Väl hemkommen från Skåne råkade jag i några åldrade arkivboxar – det så kallade supplementregistret – få syn på en excerptlapp med just denna inskrift, där den också hade lästs precis som jag hade gjort veckan innan. På lappen fanns hänvisningar till ett par tidningsartiklar från 1950-talet, som tydligen var den enda källan.

Detta måste givetvis följas upp så jag gick över till ATA och beställde fram mapparna om Åhus kyrka, där jag misstänkte att det kunde finnas klipp ur just dessa tidningar. Det gjorde det mycket riktigt också  och här fick jag veta hur upptäckten hade gått till. Ristningen hade framkommit i juli 1950 i samband med kyrkans restaurering, då bland annat sydportalen rengjordes från senare puts och färg. Man hoppades tydligen att den nyupptäckta inskriften skulle ge någon ledtråd om mästaren bakom portalen, men budskapet var minst sagt dunkelt. En tidning skrev: ”I egenartade, om runristningen starkt erinrande bokstäver, visade det sig, att det på huvudets pannband stod BABA BIBI. Mellan de bägge bokstavskombinationerna fanns ett runliknande tecken. Och nu grubblar de lärde över vad detta månde betyda, medan badgästerna nöjer sig med att konstatera att den sällsynt sköna kyrkan blivit ännu vackrare.”

Detalj av det centralt placerade korset och de fyra runorna bi : be. Notera de djupa borrade punkterna i skiljetecknet och den avslutande e-runan. Foto: Magnus Källström
Detalj av det centralt placerade korset och de fyra runorna bi : be. Notera de djupa borrade punkterna i skiljetecknet och den avslutande e-runan. Foto: Magnus Källström

En av dem som intresserade sig för inskriften var en dansk historiker vid namn Jon Galster, som befann sig på en rundresa i Skåne när upptäckten gjordes. Man hade uppfattat portalen i Åhus som ett gotländskt arbete, men Galster tyckte sig i stället i formspråket finna ett tydligt arabiskt inflytande som han menade hade förmedlats genom pilgrimer som hade besökt vallfartsorten Santiago di Compostela i Spanien. Hur mycket det antagna BABA BIBI hade spelat in på hans tolkning må vara osagt, men Galster studerade uppenbarligen inskriften mycket ingående och kom så småningom fram till att den i sin helhet bestod av runor och läste den exakt som jag gjorde nu i maj: bu : by + bi : be.

Han kontaktade också den danska runexpertisen för att få något uppslag om tolkningen, men varken Lis Jacobsen eller Johannes Brøndum-Nielsen hade några förslag, även om den senare gissade att det kunde röra sig om ”ett slags abracadabra”. Erik Moltke, som också tillfrågades, trodde i stället att konstnärens namn ”på ett eller annat sätt” kunde dölja sig i runföljden, medan Galster själv antog att det rörde sig om en trollformel.

Det mesta tyder dock på att runorna i Åhus har en mer prosaisk bakgrund. Redan i sitt första mejl påpekade Michael Lerche Nielsen att texten liknade ”en syllabisk stavelsesrepetition” och förmodligen är det så den ska uppfattas. Vi vet numera att man under såväl vikingatid som medeltid använde så kallade syllabarier för att lära sig läsa och skriva runor. Dessa utgjordes av uppräkningar av stavelser, där konsonantrunorna systematiskt kombinerades med varje vokalruna: fufofafi, þuþoþaþi, rurorari etc. Ibland kunde också stungna runor inkluderas. På en sländtrissa av bly som hittades vid en arkeologisk undersökning i Ire på Gotland 2010 står exempelvis runorna fufofafife. Ännu fler varianter finns i det rika medeltida runmaterialet på trä från Bryggen i Bergen, där det ibland (som på trästickan N B546) också förekommer riktigt långa sekvenser som dadudodidedydædø och gagugogigegygægø.

Av allt att döma utgör Åhusinskriftens bu : by + bi : be ett utsnitt ur ett liknande syllabarium, men där vokalrunorna har varit organiserade på ett annat sätt med betoning på motsatsen mellan stungen och ostungen runa. Jag tror alltså inte att inskriften döljer någon djupare mening. Det som den medeltida stenhuggaren var ute efter var att förse sitt verk med någon form av skrift och han plockade därför upp en sekvens ur ett runsyllabarium som han hade till hands utan att bry sig så mycket om vad tecknen kunde tänkas stå för. Sedan kunde givetvis själva närvaron av skrift ha tillagts skyddande eller ontavvärjande egenskaper.

Jon Galster publicerade sina rön om Åhusinskriften i Kristianstadsbladet redan samma sommar. Han skriver där att hans största upplevelse under vistelsen i Skåne var besöket i Åhus kyrka ”med de till den knutna gåtorna, som jag visserligen inte förmådde att lösa, men som jag som västdansk dock må ha vissa förutsättningar att förstå bättre än museimännen norrifrån”. Själv skulle jag nog vilja hävda att det är först tack vare ett gott vetenskapligt samarbete tvärs över sundet, som vi nu ett drygt halvsekel senare har kommit skriftgåtans lösning på spåren.

Galster är annars främst förknippad med sina konspirationsteorier rörande den tyska ockupationen av Danmark den 9 april 1940, men kom på sin ålders höst att än en gång sysselsätta sig med runor. 1987 gav han på på eget förslag ut en bok med den lika utförliga som underliga titeln ”Helleristningernes tale… …i Norden og Amerika. Broncealderens skriftsprog tydet af professor Barry Fell, USA. Sproget, der fremgår af indskrifter ikke alene i Norden, men også i Canada, er dansk!”. I den berömda naturbildningen på klippan vid Runamo i Blekinge ansåg han sig dessutom ha funnit en runinskrift skriven på arabiska. Jag behöver väl knappast påpeka att han som runläsare lyckades betydligt bättre i Åhus sommaren 1950.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om runsyllabarier i Helmer Gustavsons artikel ”Runor på skolschemat!” i Situne Dei. DS.

Internationella kulturarvsbrott- hur berörs konservatorer?

Den 20:e maj 2016 pratade jag på Nordiska konservatorsförbundets årsmöte på temat Internationella kulturarvsbrott och hur konservatorer berörs av frågan. Detta är något som inte bara berör konservatorer utan alla som på något sätt kan komma i kontakt med föremål från länder i krig.

Vi har de senaste åren sett en upptrappning i förstörelsen av kulturarv i länder som Irak, Syrien och Libyen. Det har rapporterats om plundringar, förstörelse av monument och byggnader och avrättningar av personal som arbetar vid kulturarvsplatser. Handeln med stulna kulturföremål är en stor inkomstkälla för terrorism, i likhet med människohandel och handel med olja och vapen.

Konservatorer är en yrkesgrupp som kan komma i kontakt med sådana föremålstyper i samband med vård och konservering. Andra yrkesgrupper eller allmänheten bör också vara medveten om och föreberedd om situationer kan uppstå där man behöver hantera föremål från dessa länder.

Hur vet man om föremål är stulna eller olagligt införda?

red list syriaICOM (International Council of Museums) har tagit fram listor över föremålsgrupper man bör vara särskilt uppmärksam på. Listorna omfattar bl.a föremålstyper från Irak och Syrien, som t.ex. mynt från pre-islamsk period, figuriner eller bruksföremål. Listorna kan hjälpa till för en första bedömning. För att bli mer säker behöver en expert kontaktas.

Det är viktigt att man efterfrågar dokumentation och bevis på ägande vid misstanke om eventuella brott. Detta gäller alla föremål, nationella och internationella och är ingen nyhet. Det nya idag kan vara att nya föremålsgruppen finns i omlopp, samt vad pengarna från handeln med dessa föremål finanserar.

Om man kommer i kontakt med föremål som man misstänker har ursprung i länder som Syrien eller Irak och där ägandeförhållandena är okända, ska man kontakta Polisen. Polisen har en bra webfunktion där man kan anmäla brott. Skriv in i rubriken att det kan röra sig om ett internationellt kulturarvsbrott.

Man kan också kontakta Riksantikvarieämbetet för guidning: ingela.chef.holmberg@raa.se.

http://icom.museum/resources/red-lists-database/

Sweden in stereo on Flickr Commons

Oscar II, King of Sweden and Norway, at Rosendal Castle in Stockholm in 1904
Oscar II, King of Sweden and Norway, at Rosendal Castle in Stockholm in 1904

In 2015, a small collection of stereographs was given to the archives of the Swedish National Heritage Board by a donor from the USA, through the intermediary of the National Maritime Museums in Sweden.

Stereographs (also called stereograms, stereo views or stereo cards) are two almost identical photographs mounted on cardboard, which appear three-dimensional viewed through a stereoscope. The method of stereoscopy was initially invented in 1838 by the English scientist and inventor Charles Wheatstone, and became popular in the 1860s, until about 1910.

Most of the cards we received show views from towns and other places in southern Sweden in 1901. One card from 1904 shows the Swedish King Oscar II (1829-1907) at Rosendal Castle in Stockholm. A main part has been digitized for the Board’s photo database, and will be uploaded in June to the new album “Stereographs” on the Swedish National Heritage Board’s site on Flickr Commons.

The stereographs are from two different publishers in the USA. The card with King Oscar II is produced by the Underwood & Underwood stereographic company, founded in 1881 in Ottawa, Kansas, USA. The company was one of the world’s major publisher of stereographs, once publishing millions of cards a year.

Market at a square in Landskrona, Sweden. Photo: Gustav Adolph Johnson, 1901
Market at a square in Landskrona, Sweden. Photo: Gustav Adolph Johnson, 1901

All the other cards are produced by Gust. A. Johnson, Winburne, PA. Gustav Adolph Johnson (1864-1950) was born in Grubbetorp, Brålanda parish in the province of Dalsland, north of Vänersborg town in western Sweden. He immigrated to the USA in 1886, and settled in Winburne, Clearfield County, Pennsylvania, where he worked as a miner until 1888, when he started a printing office. In 1901 he travelled in Sweden, collecting about 3,500 photographs which he used as stereographs.

We are very grateful to the donor, since the stereographs form an interesting complement to the historic photo collections of the Swedish National Heritage Board. Welcome to view Sweden in stereo and enjoy, use and share the stereographs of the Swedish National Heritage Board on Flickr Commons!

The Harbour Pavilion in Halmstad, Sweden. Photo: Gustav Adolph Johnson, 1901
The Harbour Pavilion in Halmstad, Sweden. Photo: Gustav Adolph Johnson, 1901