Ett par okända runstenar ur arkiven

Den tidigare okända runstenen från Sankt Lars kyrka i Linköping. Teckning av Petrus Millberg i handskriften R 554 (UUB). Foto: Alvin

Projektet Evighetsrunor som Riksantikvarieämbetet driver tillsammans med Uppsala runforum innehåller flera delar. En handlar om att digitalisera tidigare svåråtkomligt källmaterial. I samarbete med Uppsala universitetsbibliotek har nu Otto von Friesens runologiska fältmaterial blivit tillgängligt, men också flera handskrifter efter 1700-talsforskaren Olof Celsius. Allt detta är publicerat på plattformen Alvin och kommer sedan att länkas till den forskningsplattform för Sveriges runinskrifter som vi arbetar med inom projektet.

Det finns mycket nytt att upptäcka i detta material. Särskilt Celsius’ samlingar i Uppsala har i förvånansvärt liten grad använts av forskningen, även om vissa referenser dyker upp här och var i verket Sveriges runinskrifter. Känslan är dock att dessa handskrifter aldrig har varit föremål för någon mer systematisk genomgång. Jag har tittat igenom dessa handskrifter vid några tillfällen och märkligt nog tycker jag alltid att jag stöter på något som jag inte visste om. Till och med tidigare okända runstenar kan dyka om mellan bladen om man har ögonen med sig och ger sig tid att stava sig igenom de inte helt lättlästa 1700-talshandstilarna.

För ett par år sedan fann jag exempelvis bland de handlingar som finns under signum R 554 en runsten från S:t Lars kyrka i Linköping, som vad jag vet inte tidigare har varit registrerad. Teckningen är försedd med följande mycket utförliga beskrivning:

”Denna sten ligger på Sankt Lars kyrkiogård uth med Kyrkiomuren A B på södra sidan, millan wåkenhuset och kordörren. A wäster. B öster. ligger horizontalt; men har der intet länge legat. är wid Kyrkians och Kyrkiotakets repare[r]ande brukad til någon tienst til rödfärg stötande etc hwar af han är med rödfärg och tiära så fördärfwad, så wäl som af watn och tiärdropp, at man nästan intet kan se at det warit någon runsten. Stenen är af en rödachtig, glittrande, hård och grof materia, och derföre gropug och förderfwad in superficie [dvs. på ytan] at man ingen wiss ritning kan finna […]”

Att inskriften på den misshandlade runstenen varit svår att läsa blir uppenbart när man försöker tyda runorna på teckningen. De ser närmast ut som …-­-­n × kiu × suislnlþs…, vilket knappast kan läggas till grund för något tolkningsförslag.

Teckningen är inte signerad, men av allt att döma härrör den från Petrus Millberg, lektor i matematik i Linköping och sedermera kyrkoherde i Landeryd. Upptill har nämligen Celsius lagt till att ”Mag. Milberg” den 4 oktober 1726 hade skrivit ”at man på denna sten ingen mehr rättelse kan hafva”. Det kan tyda på att den redan då har gått förlorad. I de av Brate utgivna delarna av Östergötlands runinskrifter lyser denne Millberg i stort sett med sin frånvaro (han nämns endast en gång under Ög 224), men när Sven B. F. Jansson 1976 skrev om Linköpingbygdens runstenar i Linköpings historia hänvisar han flera gånger till dennes teckningar i Celsius’ samlingar. Den här aktuella runstenen vid S:t Lars omtalas däremot inte.

Teckningen av runstenen från Sankt Lars kyrka, som finns i J. H. Wallmans samling. Efter original i Nordiska museets arkiv.

För ett tag sedan slog det mig att jag en gång faktiskt hade sett ytterligare en teckning av denna sten, nämligen i 1800-talsforskaren J. H. Wallmans samling i Nordiska museet. Någon platsangivelse finns inte på denna teckning, bara anteckningen att ”kan man intet finna annat än teckn till dessa bokstäfver, sedan tjära blifvit kokad på stenen”. Vid första anblicken ser det ut som om detta kunde vara en självständig avbildning och läsningen är något annorlunda (…-þn × kiu × suisliins…), men det troligaste är att det bara handlar om en lite slarvig kopia av teckningen i R 554. På samma ark finns nämligen också avbildningar av Ög 112 och Ög 129 som verkar vara kopior av just Millbergs teckningar.

Det går givetvis inte att göra så mycket av inskriften på denna sten, men det är tydligt att den har burit det mycket karakteristiska kors, som förekommer på flera runstenar i Östergötland.

En förbisedd runsten från Aspö kyrka

Efter att den ovan nämnda samlingen hade blivit digitaliserad, lade jag märke till att det här även fanns uppgifter om en tidigare förbisedd sörmländsk runsten. I ett brev till Olof Celsius 1743 har Axel Herman Wrangel lämnat en delvis ofullgången teckning av det berömda runblocket vid Lagnö (Sö 175) i Aspö socken, varefter han har följande intressanta notis:

”Uti Kyrkiodörren af Aspö Kyrkia ligger en sten [Sö 174] den dir[ektör] Palmschiöld skall hafva aftagit, iag kunde hel riktigt läsa honom, men gaf mig eij roo att afrita honom. Man wiste mig och en hop bitar af en runsten som sutit uti tornet den böndren nedkastat då de skulle laga det. Den stenen hade warit påtagligen ritad iag kunde eij på en bit läsa mer än …ita …iʀ · iftiʀ · bu…i.”

Axel Herman Wrangels anteckningar om runstenen från Aspö kyrka ur R 554 (UUB). Foto: Alvin

Det är inga märkvärdigheter som Wrangel har upptecknat och av inskriften går det inte att med säkerhet tolka mer än ordet ”efter”. Det märkliga är dock att han har avbildat både a-runan och den ena t-runan med ensidiga bistavar. Dessa runvarianter är mycket sällsynta i Södermanland, men desto vanligare i Uppland. Kanske ska man därför våga anta att stenen har varit ristad av en uppländsk runristare.

Förutom Sö 174 och Sö 175 har man i Aspö socken tidigare bara känt till ett mindre runstensfragment (Sö 375), som på 1930-talet påträffades i en terrassmur vid Lagnö. Det överlämnades 1934 till Historiska museet, där det har förvarats sedan dess. Av inskriften återstår endast runorna …at · a…, men på fragmentet finns rester av en rik slingornamentik. Stenmaterialet består av röd sandsten, vilket i Mälardalen främst förekommer i runstenar som har framkommit vid medeltida kyrkor. Man kan därför misstänka att detta fragment ursprungligen kommer från Aspö kyrka och kanske kan det – trots att såväl a som t här har dubbelsidiga bistavar – ha tillhört samma sten som Axel Herman Wrangel såg 1743. Det är väl inte heller omöjligt att det till och med är han som har fört det till Lagnö. Säteriet ägdes nämligen av hans farbror, riksrådet Erik Wrangel af Lindeberg.

Runstensfragmentet som på 1930-talet hittades vid Lagnö i Aspö socken. Efter Södermanlands runinskrifter (1924-36).

Av en tillfällighet såg jag faktiskt det nämnda fragmentet i Historiska museets magasin tidigare i höstas, eftersom det råkade ligga på samma pall som en runsten som jag skulle titta på. Jag noterade då att det endast var 3,5 cm tjockt och att det baksidan fanns böljeslagsmärken, vilket visar att detta måste den ursprungliga tjockleken. Stenens tunnhet tyder på hällen ursprungligen kan ha ingått i en kistkonstruktion, vilket man faktiskt tidigare också har övervägt. Detta är ytterligare ett indicium på att denna sten kan komma från kyrkan.

Axel Herman Wrangel är inget känt namn inom runforskningen, men sommaren 1742 hade han ritat av ett par småländska runstenar (Sm 132, Sm 133) i Flisby socken, norr om Eksjö, och senare under samma höst avbildade han också några runstenar i Västergötland. Dessa teckningar ingår också i handskriften R 554, men i detta fall finns de faktiskt omnämnda i Sveriges runinskrifter. Om hans liv i övrigt är det inte så mycket som direkt går att googla fram. Det man får veta är att han föddes 1822 på Aneby i Bredestads socken i Småland, att han var student i Uppsala samt att han dog ogift och barnlös 1753 i Italien under en utlandsresa.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Vinnare av Wiki Loves Monuments 2017

Här är årets vinnare av Wiki Loves Monuments i Sverige 2017. Nytt för i år är att vinnarna inte väljs i kategorier, utan det är de tio bästa bilderna av alla inkomna bilder som får pris. Dessa skickas också vidare till den internationella finalen och får sin vinnande bild i tryckt storformat.

1

En skeppssättning
The Amundtorp Stone Ship (Norra Lundby 62:1) av Nicklas Larsson [CC BY-SA 4.0]

2

Domkyrkan i Uppsala på håll.
Uppsala Cathedral in February (Uppsala domkyrka) av Andrew Friberg [CC BY-SA 4.0]

3

Parkeringshuset i solsken
Parkaden June 2017 02 (Parkaden) av Arild Vågen [CC BY-SA 4.0]

4-10

Utan inbördes ordning.

Gravhög med träd på ett fält.
Brytestuhög, Hammarlöv 7-1, gravhög (Hammarlöv 7:1) av Jorchr [CC BY-SA 4.0]
Storkyrkan och Kungliga slottet sett från andra sidan
Storkyrkan and Kungliga slottet Stockholm 2016 01 (Storkyrkan och Stockholms slott) av Julian Herzog [CC BY 4.0]
Stensättning i solnedgång.
Sunset at the Brakelund Burial Ground (Hasslösa 2:1) av Nicklas Larsson [CC BY-SA 4.0]
Fyren på långt håll.
Långe Erik4 (Långe Erik) av Neomagic666 [CC BY-SA 4.0]
Fartyg i solen på en stilla sjö.
Siljan July 2017 01 (S/S Siljan) av Arild Vågen [CC BY-SA 4.0]
Insidan av kyrktaket.
Kiruna kyrka August 2017 01 (Kiruna kyrka) av Arild Vågen [CC BY-SA 4.0]
Ett ångande ånglok.
Östra Sörmlands järnväg May 2016 05 (Östra Södermanlands Järnväg) av Arild Vågen [CC BY-SA 4.0]
Alla vinnare får som sagt sin bild upptryckt i stort format och vi kommer att försöka ordna en utställning med dessa innan de skickas ut (mer om detta inom snar framtid).

Specialpris

I år hade vi också ett specialpris, som går till den som lyckades fotografera flest objekt som tidigare saknade foton både i Wikimedia Commons och hos oss. Vinnaren av specialpriset blev användare Jorchr som lyckades fånga hela 31 tidigare ofotograferade objekt! 

Månsken över en gravhög. Vinnare av Wiki Loves Monuments 2017 specialpris.
Juryns favoritbild av de nyfotograferade objekten från Jorchr. Höjabjärsbacken, Löderup 9-1, gravhög (Löderup 9:1) av Jorchr [CC BY-SA 4.0]
Totalt var det 13 användare som tillsammans lyckades fånga 57 objekt vars bilder vi har saknat. Ett extra tack till er!

Fler bra insatser

Värt ett omnämnande är också insatsen från användare Bamsefar75 som laddade upp hela 603 bilder.

Totalt deltog 46 användare (vara 13 nya sedan tävlingens start) med 1419 bilder (efter avlägsnande av icke giltiga bidrag landade det på 1407 bilder). Här hittar du alla bilder sorterade per deltagare: https://stats.wikilovesmonuments.cl/2017/sweden

Alla länders vinnare finns på denna sida

Avslutningsvis också ett tack till juryn, som bestod av Anna Boman från Riksantikvarieämbetet och Axel Pettersson från Wikimedia Sverige, för fint arbete.

>> Jan Ainali, verksamhetsutvecklare på enheten för digital förmedling.

Vi bygger en ny arkeologisk process

Vid Riksantikvarieämbetet pågår ett febrilt arbete med att färdigställa allt som krävs för att under 2018 påbörja införandet av en ny arkeologisk process. Detta kommer att innebära omfattande förändringar för alla som skapar, förvaltar eller använder fornminnesinformation.

Arbetet sker inom den femåriga utvecklingsinsatsen DAP (Digital Arkeologisk Process) som pågått sedan 2014. Målet är att skapa en effektiv hantering av fornminnesinformation utifrån samhällsbyggnadsprocessens behov. Informationen måste vara aktuell, användbar och digitalt tillgänglig.

För att uppnå detta bygger vi både om och utvecklar hela processen, allt ifrån arbetssätt och ansvarsfördelning till själva informationsinnehållet och IT-systemen.

Tre olika typer av information

Inom DAP arbetar vi främst med tre olika typer av information; uppgifter om forn- och kulturlämningar, uppgifter om arkeologiska uppdrag samt arkeologiskt arkivmaterial. För kunna hantera dessa utvecklas nya IT-system, där FMIS ersätts av det nya Kulturmiljöregistret. Kopplat till detta introduceras ett nytt digitalt arkiv som ersätter dagens Samla (Riksantikvarieämbetets öppna arkiv) när det gäller arkeologiskt material.

Det nya systemet ska hantera en större informationsbredd än FMIS och Samla och informationsstrukturen kommer att se annorlunda ut. Dessutom ska uppgifterna vara länkad så att det enkelt går att ta sig mellan uppdrag, berörda lämningar och arkivmaterial.

Till en början görs informationen tillgänglig på ungefär samma sätt som i dagens Fornsök och Samla det vill säga via sökapplikationer och när det gäller lämningsuppgifterna även via datauttag och wms. Riksantikvarieämbetet har dock inlett ett bredare arbete för att utveckla hela myndigheters informationsförmedling. Eftersom det omfattar mer än fornminnesinformation, ligger denna utveckling utanför DAP.

Befintlig information

Vi har gjort en stor insats för att samla in digital information om arkeologiska uppdrag från olika aktörer runt om i landet. Totalt har vi idag fått in 30 000 uppdrag och 20 000 rapporter. En stor del av dessa görs tillgängliga i det nya systemet. Denna information är starkt efterfrågad, men den har tidigare varit svår att komma åt.

När det gäller den befintliga FMIS-informationen så arbetar vi på flera plan. Genom ett speciellt projektet uppdaterar vi registret med de förändringsuppgifter om lämningar som rapporterats till Riksantikvarieämbetet under de senaste åren. Vi har även tagit fram en modell för att tydligt beskriva uppgifternas pålitlighet. Samtidigt sker en kvalitetshöjning av informationen.

Tydligare ansvarsförhållande

Vi har också sett över hur fornminnesinformation skapas och förvaltas. Idag finns det en otydlighet när det gäller ansvarsförhållande, leveranskrav och snabbhet. För att komma till rätta med det införs en modell där arkeologiska företag och organisationer ges behörighet att registrera information direkt i Kulturmiljöregistret. Förhållandet mellan Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna blir tydligare, bland annat genom att de senare mer konkret än idag ska godkänna dokumentationen från uppdragsarkeologin.

Användarstöd

För att kunna garantera informationskvaliteten krävs styrning, ett utvecklat stöd, uppföljning och tekniska hjälpmedel. Därför har Riksantikvarieämbetet lämnat ett förslag på författningsändringar till regeringen. Vi tar också fram målgruppsanpassade utbildningar och andra typer av användarstöd. I detta arbete försöker vi utnyttja digitaliseringens möjligheter. Utgångspunkten vid utvecklingen är att de tekniska verktyg som ska användas för registrering ska vara enkla och intuitiva.

Nytt handläggarstöd på länsstyrelserna

För att kunna effektivisera den arkeologiska processen i sin helhet måste även ärendehanteringen bli digital. Parallellt med DAP driver därför länsstyrelserna ett projekt som bland annat ska resultera i ett nytt GIS-anpassat handläggarstöd. Detta kommer att innebära att det blir smidigt att skicka information mellan länsstyrelserna och Riksantikvarieämbetet.

Rullas ut under nästa år

Under hösten 2017 testas det nya arbetssättet med uppdragsinformation och arkeologiska rapporter i tre län – Östergötland, Värmland och Västmanland. Den stora utrullningen av DAP kommer sedan att göras länsvis under nästa år. Detta måste ske i nära samverkan med länsstyrelserna och de arkeologiska utförarna. Någon exakt tidplan är ännu inte bestämd, men tyngdpunkt för införandet kommer att ligga under hösten 2018.

Bildtext: Genom DAP programmet bygger vi allt från nytt arbetssätt och ansvarsfördelning till informationsinnehåll och IT-system. Foto: Rikard Sohlenius, CCBY

 

Haverörunor – nyckeln till Kensingtonstenens gåta?

Runstaven från Haverö. Egentligen är det ett måttredskap anpassat efter den s.k. Stockholmsalnen. Eftersom de äldre måttenheterna inte fick användas efter 1888 kan den knappast ha tillkommit efter detta årtal. Foto Magnus Källström

Jag har aldrig trott att jag någonsin skulle ägna mig åt Kensingtonstenen från Amerika, men ibland vill ödet annorlunda. Många har vigt sina liv åt att bevisa att det rör sig om en genuin runinskrift ristad av nordbor 1362 i det som på 1800-talet kom att bli en av svenskbygderna i Minnesota. Sakkunskapen har däremot för det mesta varit skarpt avvisande och egentligen behöver man inte vara särskilt bevandrad i runologi för att inse att detta omöjligen kan vara en runinskrift från 1300-talet. Ändå rymmer inskriften ett antal intressanta och ännu olösta gåtor: vem ristade stenen, vad är meningen med texten och inte minst – varifrån kommer det egenartade runalfabetet?

I mars i år gick jag igenom en låda på Runverket som innehöll diverse material om dalrunor och hittade där plötsligt en fotostatkopia av en tidningsartikel med titeln ”Haverörunor”. Artikeln var signerad med namnet Carl Viksten, men i övrigt fanns inga uppgifter och var och när den hade publicerats. Den handlade om en trästav med egenartade runor som då ”för något år sedan” hade uppmärksammats i Haverö hembygdsgård i Medelpad. Enligt artikeln hade man 1942 rådfrågat ”Sveriges väl främste runexpert” professor Otto von Friesen i Uppsala om runorna, men denne hade uppgett att han inte kände till några motsvarigheter, även om han tyckte att de delvis erinrade om dalrunor. Utlåtande var lite märkligt, eftersom det av teckningen i tidningsartikeln tydligt framgår att det handlar om ett alfabet med samma typ av runor som på Kensingtonstenen!

Artikeln som jag hittade i Runverkets samlingar. (Senare har jag lyckats lokalisera den till Sundsvalls Tidnings julnummer 1944. Carl Viksten som skrev artikeln var också Riksantikvarieämbetets ombud i trakten.)

Hur kunde denna inskrift vara fullständigt okänd? Och fanns runstaven fortfarande kvar? Jag letade fram Haverö hembygdsförening på nätet och hittade ett telefonnummer, som jag ringde upp. Jodå, det gjorde den säkert fick jag veta, men just då var det för mycket snö för att man skulle kunna ta sig upp till hembygdsgården. Saken skulle dock undersökas så fort det blev möjligt och jag blev också lovad bilder av föremålet. När dessa dök upp på mejlen tidigt i somras kunde jag konstatera att det verkligen var ett fullständigt alfabet som nästan exakt motsvarade det på Kensingtonstenen, men att trästaven också bar andra typer av runor och tecken. Några av dessa var rätt svåra att bestämma på fotografierna. Andra göromål kom dock emellan och det hela blev liggande.

I slutet av september fick jag syn på en nyskriven artikel i Saga och Sed 2016 av Staffan Fridell och Mats G. Larsson, som hade gjort en dialektbestämning av språket på Kensingtonstenen. Detta är nämligen högst egenartat och har tolkats som en blandning mellan svenska, norska och engelska. Resultatet pekade mot Härjedalen och området kring Nedersiljan i Dalarna, vilket tyder på att författaren kan ha varit Anders Andersson, en person i den närmaste kretsen kring stenens upphittare, Olof Ohman. Andersson var nämligen född i Djursvallen i Linsell socken i Härjedalen. Fridell och Larsson tänker sig att Andersson kan ha fått kunskap om det något egenartade runsystemet på någon resa till Dalarna, där man på senare tid också har funnit några exempel på just dessa runor.

Jag insåg direkt att undersökningen av runorna på Haveröstaven inte kunde vänta längre och att jag måste ta mig dit innan snön gjorde föremålet oåtkomligt ytterligare i ett halvår. Jag tog kontakt med Margareta Wiklund, som hade hjälpt mig att lokalisera staven, för att höra om det var möjligt att titta på den under den närmaste tiden. Det var det och i slutet av oktober blev det en halvt improviserad forskningsresa till Medelpad och Jämtland, som även gav en del andra resultat.

Under lång tid kände man inte till några som helst motsvarigheter till Kensingtonstenens runor, men när stenen ställdes ut på Historiska museet 2003 började sådana dyka upp. Först uppmärksammades oket från Månsta i Älvdalen daterat till 1907, sedan kom uppteckningar av ett helt runalfabet från 1883 respektive 1885 av två bröder Larsson från Dala-Floda i Dalarna, de så kallade Larssonrunorna. För några år sedan dök det upp ett par vykort från 1906 och 1909 med Kensingtonrunor tillsammans med ett ark med ytterligare ett alfabet hos Gerda Werf i Loka i Älvdalen. Endast Larssonrunorna är äldre än 1898 – fyndåret för Kensingtonstenen – men flera av runorna har här en annan form än på stenen.

Kensingtonalfabetet och en del av vinkelchiffret på ekstaven från Haverö. Foto Magnus Källström

När jag fick möjlighet att studera Haverörunorna i original noterade jag att dessa till skillnad mot Larssonrunorna var nästan helt identiska med Kensingtonstenens runor. De tecken som saknas på Kensingtonstenen som c, y, x, z och å har däremot i stort sett samma form som motsvarande tecken bland Larssonrunorna. Haverörunorna verkar alltså utgöra den felande länken mellan Larssonrunorna och Kensingtonstenen. Jag visste då inte att det runalfabet som finns hos Gerda Werf på ett par detaljer när svarar mot teckenuppsättningen på Haveröstaven. Dessa två källor står alltså på samma utvecklingsstadium och har rimligtvis något samband med varandra.

Detta är dock inte den enda likheten mellan de nyupptäckta källorna. På Haveröstaven följer efter Kensingtonrunorna något som vid första anblicken nästan kan se ut som GOD JUL skrivet med kantiga bokstäver, men som är ett alfabet återgivet med det så kallade vinkelchiffret (även kallat frimurarchiffret). Samma typ av chiffer finns också upptecknat på arken efter bröderna Larsson och hos Gerda Werf.

Kensingtonrunorna och vinkelchiffret i Edward Larssons anteckningar 1885.

När jag fördjupade mig i litteraturen kring detta chiffer fick jag veta att det under 1800-talet var särskilt vanligt i området kring Rätan i Jämtland, men att det också användes på fäbodarna i den västra delen av landskapet. Konstnären och folklivsforskaren Nils Månsson Mandelgren som besökte trakterna norr om Åre 1869, har bevittnat hur en ung man ristade sådana tecken på en träbit för att lämna ett meddelande till sin trolovade. Mandelgren föreslog därför att dessa skrivtecken som han inte var bekant med sedan tidigare, skulle kallas ”kärleks- eller Jemtlandsrunor”. En variant av samma chiffer förekom också i Møre i Norge under 1800-talet. Enligt en artikel i Norsk Landboeblad 1811 gick det där under beteckningen ”det mørske alfabet” och skulle ha använts i området i minst ett halvsekel. Även de islänningar som samlade på olika typer av runalfabet på 1800-talet har nedtecknat detta chiffer, men kallade det i stället grindaletur.

Det är onekligen slående att just vinkelchiffret och Kensingtonrunorna följs åt i de tre alfabetsuppteckningar som vi nu känner till. Jag tror detta ger en antydan om hur dessa runor ursprungligen har använts. Troligen handlar det om ett hemligt skriftspråk som har skapats och traderats av en viss grupp av människor. Man har tidigare föreslagit kringvandrande hantverkare, men också att det kan vara något som man tillägnade sig redan som barn och som kanske främst användes barn emellan. Runologen Jan Ragnar Hagland har gett flera exempel på det senare från Norge under just 1800-talet.

Många har funderat över varifrån de egenartade runorna på Kensingtonstenen egentligen kommer. Ett gammalt förslag är att de bygger på de runor som finns i en bok av Carl Rosander, Den kunskapsrike skolmästaren, som man vet att stenens upptäckare Olof Ohman ägde. De runor som avbildas där har dock mycket lite gemensamt med Kensingtonrunorna. Andra har menat att det rör sig om en variant eller förgrening av dalrunorna, det runalfabet som användes i Mora och Älvdalen från 1500-talet och viss utsträckning fram till sekelskiftet 1900. Man har då bortsett från att nästan alla typiska dalruneformer saknas bland Kensingtonrunorna och att den mycket speciella g-runan, som ju är det dalrunetecken som lever kvar längst, inte alls liknar Kensingtonrunornas g. Däremot finns det mycket gemensamt med de runor som har använts i folkliga sammanhang i Norge under nyare tid. För dessa har man också kunnat peka ut en tydlig källa: Johannes och Olaus Magnus’ runalfabet som trycktes i Rom 1554 och 1555 och som sedan reproducerades i många andra senare skrifter.

Johannes och Olaus Magnus’ runalfabet som trycktes i Rom 1554 och 1555.

Den enklaste förklaringen är att den som skapade Kensingtonrunorna utgick från ett sådant ”norskt” efterreformatoriskt runalfabet, men förändrade några av runformerna för att göra det mindre genomskinligt för de oinvigda. Kanske har detta skett just i Jämtland, som ju har nära anknytning till Norge. Att Kensingtonrunorna är kopplade till vinkelchiffret, som verkar ha varit särskilt populärt i Jämtland under den senare delen av 1800-talet pekar i samma riktning. Haverö i Medelpad gränsar dessutom till Jämtland och det är därifrån inte heller särskilt långt till Linsell i Härjedalen, där Anders Andersson bodde innan han flyttade till Amerika!

Det finns fler runor på Haveröstaven än dem som jag hittills har nämnt och dessa kan bidra med ytterligare en liten – men samtidigt smått förbryllande – ledtråd. I två rader har ristaren upprepat teckenföljden abcdefg flera gånger, dels med vinkelchiffret, dels med Kensingtonrunor. Detta tyder på att han har inspirerats av de sju söndagsbokstäverna från någon kalenderstav. Därefter följer en lång rad med runor som liknar de så kallade gyllentalen, som också har sitt ursprung på kalenderstavarna. Dessa ska vara 19 till antalet, men här är de 21, eftersom ett par av runorna uppträder i två olika varianter. Dessutom är den tredje runan oväntat a i stället för þ och ordningen mellan de sista fyra tecknen ʀ, árlaug, tvímaðr och belgþorn helt omkastad. Efter detta följer de tre stungna runorna y, g och e samt en ostungen b-runa. Sedan kommer ytterligare 29 runor med mer eller mindre märkliga former. Eftersom varje tecken är unikt verkar det rimligt att det här handlar om ännu ett (tidigare okänt?) runalfabet.

När jag höll ett seminarium i Uppsala om Haverörunorna nu i torsdags kväll var jag övertygad om att de första 21 tecknen var hämtade från en runkalender och att runristaren därefter lagt till de stungna varianterna av några av tecknen. Min tanke var att denne här avslöjade sin okunskap om kalenderrunorna, vilket ju var ett tecken på att runorna är förhållandevis sena. När jag vaknade på fredagsmorgonen insåg jag plötsligt vad det handlade om. Denna runföljd återger inga kalenderrunor, utan svarar nästan exakt emot ordningen på de runor som finns redovisade på en och samma sida i Den kunskapsrike skolmästaren, den bok som vi vet att Kensingtonstenens upptäckare Olof Ohman ägde! Det som jag trodde var gyllentalsrunan belgþorn bygger i stället på en variant av m-runan, som där återges med två former. Det enda som har hänt är att ristaren av misstag har hoppat över þ-runan och sedan glömt en bistav i den följande o-runan som också redovisas med två olika former. Efter runraden har han lagt till de två gyllentalen tvímaðr och árlaug som tydligen uppfattades som bindrunor och därefter försökt återge de fyra stungna runorna y g e p, som finns längre ned på samma sida i den tryckta boken.

Ytterligare några runor på Haveröstaven och ett utsnitt ur Den kunskapsrike skolmästaren (1882).

Den som ristade runorna på Haveröstaven har alltså varit förtrogen med såväl Kensingtonrunorna som vinkelchiffret, men dessutom haft tillgång till information om runor från en tryckt bok, som vi vet att Kensingtonstenens upptäckare också ägde. Detta tillsammans med Fridells och Larssons undersökning som placerar dialektdragen i Kensingtonstenens språk i bland annat Härjedalen, gör att de tidigare misstankarna mot Anders Andersson från Linsell har stärkts betydligt. Någon helt slutgiltig lösning av Kensingtonproblemet är givetvis inte detta, men jag är övertygad om att vi är Kensingtonrunornas ursprung på spåren och att det ska sökas i en lite nordligare sfär än man hittills har räknat med.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Jan Ragnar Haglands artikel om sentida runbruk i Norge (”Etterreformatoriske runer og kvardagsleg skriftpraksis på 1800-talet”) kan man läsa i denna skrift. DS.

En anka på kyrkvinden?

Sankt Kristoffer med Jesusbarnet på axeln. Den vita färgen i figurernas ansikten reagerar starkt på UV-ljus. Den kraftiga sprickan genom motivet är en sättningsspricka, fint reparerad. Foto: Karin Calissendorff RAÄ CC-BY

Att lägga ihop motiven ovan- och nedanför valven i medeltida kyrkor.

I Lunds stift pågår ett projekt att dokumentera de dolda kalkmålningarna på kyrkvindarna. Två konservatorer, en murare och en byggnadsantikvarie undersöker tillsammans den medeltida putsen, kalkmålningarna och timret. Vindarna erbjuder så gott som orörda ytskikt som ger mycket information om byggnadsteknik, ikonografi och ger svar på bevarandefrågor. Jag är på besök för att kika på fynden i Västra Sallerups kyrka i Eslöv.

-Karin! Vi är här framme, bakom gullfibret. Jag går hukande över en spång som leder mig fram ovan valven i Västra Sallerup kyrka, fram mot koret. Jag ser inte konservatorerna Hanna Eriksson eller Ingrid Wedberg. Valven kupor skapar pucklar och djupa dalgångar på vinden, de är klädda med isoleringsmaterial av olika slag. Det är vansinnigt dammigt och mörkt. På slutet av spången tonar Henrik Nilsson upp sig, projektets putsexpert. Henrik har just konstaterat att putsen ligger i ett skikt och att kalkmåleriet är bemålat direkt på detta.

Varför är det då kalkmålerier på medeltida kyrkvindar?

Alla medeltida kyrkor har gått igenom ombyggnader. Man har velat försköna, förstora och anpassa. När det gäller kyrkors innertak var de tidiga taken platta trätak. Under gotiken ville man skapa ett luftigare kyrkorum och kunskapen att slå valv nådde Sverige. Det ledde till att kyrkorummen fick valvkupor som delade av väggarnas bibliska scener. En del figurer blev helt enkelt förvisade till vinden. Bland annat den anka som Ingrid Wedberg idag letar efter.

-Jag hittade den! hojtar Ingrid från ett oländigt inre vindsrum ovan koret. Ankan, som egentligen är en gås, har konservatorerna läst om i arkivmaterialet. Målningarna har dokumenterats långt tidigare, men med andra syften och frågeställningar. Nu hittar jag också Hanna Eriksson som kurar med en UV-lampa vid triumfbågens vägg. Den vita färgen fluorescerar i UV-ljus vilket kan ge svar på vilket pigment eller bindemedel i kalkfärgen som använts.

Sankt Kristoffer flankeras av ärkeängeln Mikael. Foto: Karin Calissendorff RAÄ CC-BY

 

Vilka är då de nya frågeställningarna? Hur har synen de dolda bilderna ändras sen de dokumenterades för ca 30 år sen?

Idag har synen på att tillgängliggöra kunskap blivit prioriterat. Att ge kyrkobesökaren en större förståelse för den livliga bildvärlden, som har varit kyrkornas tidigare signum, är viktigt. Förmedlingen gör kulturarvet allmängiltigt och spännande.

Men hur kan dessa fragment i denna ogästvänliga miljö någonsin bli tillgänglig? Ett sidoprojekt undersöker kyrkorummet kan pusslas ihop utifrån olika tidsåldrar och byggfaser. En digital visualisering i 3D har utförts, de fotade målningarna i helakyrkorummet läggs ihop i kyrkomiljön innan valvslagningen. Där kan man ”gå runt” och fokusera på de målningar som är utförligare dokumenterade.

-Tanken är att hitta ett arbetssätt där vi dokumenterar enligt en fast rutin och skördar information från de aktuella kyrkorna och sen får hjälp löpande med visualiseringen av måleriet och det tidigare kyrkorummet. När vi har en rationell metod kan vi sprida metoden till fler stift. På så sätt kan fler möjlighet att tillgängliggöra dessa rika men idag otillgängliga bildvärldar.

Jag tittar på de två figurerna som är placerade på triumfbågens båda sidor, Sankt Kristoffer och ärkeängeln Mikael. De är fantastiskt vackert utförda, färgerna är klara och penseldragen i de böljande håren är distinkta. Det är en ynnest att få se romanskt måleri på nära håll. Måleri som varken rengjorts hårt eller sotats ner. Jag hoppas att fler får möjlighet att komma nära motiven och få ta del av helgonen, hantverket som skapat de hållbara murarna och kunskapen om målarmästarna och deras bildvärld.

Projektansvarig är stiftsantikvarie Heikki Ranta och projektdeltagare är Hanna Eriksson och Ingrid Wedberg från Skånes Målerikonservatorer, Henrik Nilsson, murarmästare HN Byggnadsvård och Petter Jansson, 1a antikvarie Regionmuseet Kristianstad/Lund.

Henrik Nilsson, Hanna Eriksson och Ingrid Wedberg diskuterar ivrigt Västra Sallerups kalkmålningar. Foto: Karin Calissendorff RAÄ CC-BY

Mer information om projektet hittar du på: http://skanesmalerikonservatorer.blogspot.se/2017/02/medeltida-kalkputs-och-kalkmalningar-pa.html

Karin Calissendorff, i tjänsten. Foto: Hanna Eriksson, Skånes Målerikonservatorer CC-BY

Karin Calissendorff, konservator och utredare på kulturvårdsavdelningen.

Nu tar vi pulsen på museernas förmedling

Interaktiv vägg från Röda korsets museum i Genève.
Interaktiv vägg från Röda korsets museum i Genève. Foto: Staffan Cederborg CC BY.

Enheten för digital förmedling på Riksantikvarieämbetet har i dagarna skickat ut en enkät som ingår i vår undersökning av hur svenska museer förmedlar sina samlingar, utställningar och annat innehåll via digitala metoder och kanaler. Syftet är att kartlägga vilka behov av stöd som finns på området, och bygga rätt underlag för prioriteringar inom vårt fortsatta arbete. Enkäten ska besvaras av alla som på ett eller annat sätt jobbar med innehåll och/eller tekniska lösningar inom ramen för museets digitala förmedling.

Har du inte fått enkäten? Hör av dig till Maria Logothetis (maria.logothetis@raa.se) eller Staffan Cederborg (staffan.cederborg@raa.se) så skickar vi länken till frågeformuläret. Sista svarsdag är 1 december 2017.

Ett museum står och faller inte med digitaliseringen. Graden av digitisering och kvaliteten på digital kunskap, medvetenhet och förmedling avgör inte museets existens. Ofta är det mer akuta och handfasta åtgärder, som till exempel att byta ut halogenlamporna eller att knåda fram en bra programserie till den senaste utställningen, som för dagen avgör om museet ska kunna locka publik.

Icke desto mindre är digitaliseringen en demokratifråga. Vilka har tillgång till konsten på Moderna museet eller traktorerna i Störlinge Lantbruks- & Motormuseum? Oavsett om hindret för att ta sig till ett museum är geografiskt eller funktionellt, finns det uppenbara fördelar för alla parter om både konstverk och traktorer görs mer tillgängliga. Och en av vägarna dit är digitisering och digitalisering.

Syftet med museernas digitisering, det vill säga konverteringen av data från analog till digital form, är inte bara att säkerställa ett hållbart bevarande av uppdaterbar information om föremål, miljöer och berättelser. En annan viktig orsak är att skapa förutsättningar för att tillgängliggöra, förmedla och sprida museernas innehåll. Emellertid handlar tillgänglighet och förmedling om många olika saker, till exempel:

  • Tid och rum. Informationen är tillgänglig över internet oberoende av var man sitter och vilken tid det är på dygnet.
  • Mängd. Information som annars inte visas i utställningarna kan tillgängliggöras digitalt – den största delen av många museers samlingar är dolda för allmänheten.
  • Applikationer. Informationen kan bearbetas och formges av museets personal eller tredjepartsutvecklare, i fysiska utställningar och i olika sammanhang på webben, i appar och i sociala kanaler.
  • Funktionsanpassning. Informationen kan anpassas till personer med olika funktionsnedsättningar eller särskilda behov, både genom att innehållet kompletteras och genom att använda rätt format och hårdvara.

I enkäten om förmedling på museer som gått ut till närmare 1 600 anställda på svenska museer, undersöker vi inte nivån av digitiserat material, utan fokuserar på steget efter, den digitala förmedlingen, det vill säga de tekniker och metoder som används för att tillgängliggöra, förmedla och sprida det digitala innehållet. I viss mån vill vi också gärna ta pulsen på museets förmåga att se digitaliseringen ur ett helhetsperspektiv och inte som en särfråga.

Med enkätsvaren, som också kompletteras med djupare intervjuer, hoppas vi kunna få en bild av hur integrerad den digitala medvetenheten och kunskapen är i museisverige samt vilka de största utmaningarna är, och på så sätt kunna anpassa vårt arbete efter det.

Staffan Cederborg jobbar som verksamhetsutvecklare på Riksantikvarieämbetet.

”Man blir inte arkeolog för att förstöra”

Arkeologisk utgrävning i Sigtuna. Bengt A Lundberg (CC-BY)

Den senaste tiden hör du kanske till dem som har fått höra att det slängs enorma mängder arkeologiska föremål i Sverige varje år. Ja, det är faktiskt sant. Hundratals kilo arkeologiska fynd från förhistoriska boplatser, gravar och andra fornlämningar gallras och förstörs. Det måste väl ändå vara en skandal!

Av kulturarvsdebatten har man kunnat få en bild av att värdefulla arkeologiska föremål regelmässigt och i stor skala smälts ned och går till återvinning för att det saknas resurser att ta omhand dem. Om det vore ens nära sanningen skulle jag vara den förste att höja rösten. Som arkeolog var det visserligen ett bra tag sedan jag själv arbetade i fält, men man utbildar sig inte till arkeolog för att förstöra värdefulla arkeologiska föremål. Tvärtom väljer man den yrkesbanan för att man brinner för att bygga upp och förmedla arkeologisk kunskap. Så lyckligtvis stämmer inte den dystra bilden med verkligheten.

Fynd som gallras är sådana som inte har ett tillräckligt stort vetenskapligt värde för att tas om hand och bevaras. Det kan handla om obestämbara genomrostade metallklumpar eller lerklining från husväggar. Det finnas ett värde i att dokumentera sådana fynd i samband med undersökningen, men knappast att bevara för all framtid. På Riksantikvarieämbetets webb går det att läsa mer om hur gallring av arkeologiska föremål fungerar.

Lagen gäller och reglerna är tydliga

Fyndhanteringen är en central del av den arkeologiska processen. Den är noga reglerad i lag och genom föreskrifter från Riksantikvarieämbetet, som länsstyrelserna ska tillämpa när de fattar beslut om arkeologiska undersökningar. Regelverket är tydligt med att föremål som har ett vetenskapligt värde ska tas om hand, konserveras, samt överlämnas till ett mottagande museum.

Med tanke på att det varje år genomförs ett mycket stort antal arkeologiska undersökningar i landet kan det naturligtvis finnas exempel där regelverket inte följts. Det är naturligtvis inte bra. Men överlag fungerar den uppdragsarkeologiska fyndhanteringen i Sverige väl. Staten garanterar ytterst att alla vetenskapligt värdefulla arkeologiska föremål tas om hand genom att myndigheten Statens historiska museer är skyldig att ta emot dem.

Detta är en verklighet långt från den som målats upp i debatten, och som fått spridning även utomlands. Det är naturligtvis tråkigt när den här typen av nidbilder får fötter. Inte minst för yrkesverksamma arkeologer och handläggare på landets länsstyrelser, som har en stark känsla för sin profession och en hög yrkesetik.

Teknikutvecklingen utmanar arkeologin

Finns det då inga problem inom fyndhanteringen? Jo, det finns det naturligtvis. Samhällets resurser är inte oändliga och på länsstyrelserna brottas man dagligen med svåra avvägningar mellan kostnad och vetenskaplig kvalitet. Var gränsen ska dras är inte alltid självklar. Det är en fråga som i hög grad engagerar Riksantikvarieämbetet också. Det är vi som ska besluta om föreskrifter för uppdragsarkeologin och utöva överinseende över länsstyrelsernas beslutsfattande. Ett fortlöpande samtal kring prioritering och urval måste ständigt föras. Riksantikvarieämbetet tar löpande fram olika kunskapsunderlag som stöd för länsstyrelserna.

En ny utmaning följer av den teknikutveckling som skett vad gäller metalldetektorer. Här kan många nya fornfynd av metall komma i dagen, utan att det finns en exploatör som är skyldig att bekosta fyndomhändertagandet. De kostnader som detta orsakar riskerar att i ökad omfattning och belasta redan hårt ansträngda offentliga medel för kulturmiljövård. Om föremålen å andra sidan lämnas kvar i jorden, kommer de i många fall att brytas ned och värdefull kunskap gå förlorad.

Nej. Någon stor skandal avslöjade aldrig gallringsdebatten. Däremot kom en del av det som är arkeologins villkor upp i dagen. Att göra avvägningar mellan kostnad och vetenskaplig kvalitet, att göra urval och prioriteringar är något som arkeologer brottas med varje dag. Allt för att vår kunskap om tidigare generationers villkor och liv ska kunna växa och komma oss alla till del.

Lars Amréus

riksantikvarie

Guide till kulturarvsdebatten

Hösten 2016 pågick en stormig museidebatt. Då var fokuspunkten för debatten Världskulturmuseerna. Under 2017 presenterade regeringen en kulturarvsproposition som riksdagen antog. Bland annat med anledning av detta så flyttade debatten vidare från frågan om eventuell samlokalisering av Världskulturmuseerna i Stockholm och har kommit att spänna över frågor som kulturarvspolitik, hur detaljerat politikens engagemang får vara i kulturarvs- och museifrågor? normkritik, identitetspolitik, gallring av arkeologiska fynd och många andra frågor. Här följer en länklista, sammanställd av Riksantikvarieämbetet, med texter från 2017 som tar avstamp där förra höstens museidebatt kan sägas slutade: i en radiodebatt mellan Ola Wong och kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke i december 2016.

Sammanställningen gör inga anspråk på att vara heltäckande, men kan i sin omfattning ge en bild av vilka frågor debatten spänt över. Listan kan komma att kompletteras efterhand.

Till länklistan

Lyssna gärna även på K-podd avsnitt 29 när Carolina Andersson, Riksantikvarieämbetet,  och Louise Schlyter, Länsstyrelsen i Stockholm diskuterar gallring

Avsnitt 31 – Kulturarvets sociala betydelse med Peter och Qaisar

K-podd har blivit inkallade till rektorn! I avsnitt 31 befinner vi oss på Linnéuniversitetet i Växjö, hos rektorn och historieprofessorn Peter Aronsson. Tillsammans med Riksantikvarieämbetets Qaisar Mahmood, avdelningschef för kulturmiljö, vrider och vänder Peter på frågor om identitet, sammanhang, anspråk och nationell självbild. Kan vi till exempel prata om mitt och ditt kulturarv?

Välkomna till del 3 i K-podds serie Räkna med kulturarvet, som utgår från Riksantikvarieämbetets rapport med samma namn. Den här gången är det kulturarvets sociala betydelse som är i fokus. Samtalsledaren Emil Schön hänvisar även i avsnittet till den medborgarundersökning som vi genomförde hösten 2016. Den visade att många svenskar upplever hur historiska platser ger ökad självkännedom och förståelse för andra människor.

I avsnittet bjuds vi på ett initierat och passionerat samtal om kulturarvets sociala betydelse på ett globalt, nationellt, lokalt och inte minst personligt plan.

Femton runor i Hackås kyrka

Runorna som är ristade i pusten på utsidan av koret till Hackås kyrka i Jämtland. Foto Magnus Källström

Ibland kan det dröja något mellan ett nyfynd av en runinskrift och den vetenskapliga undersökningen. I samband med renoveringen av Hackås kyrka i Jämtland påträffades i slutet av maj 1959 ett antal runor ristade i en putsfog på utsidan av kyrkan. Fyndet väckte stor uppmärksamhet och resulterade bland annat i en notis i Dagens Nyheter, där Sven B. F. Jansson – den tidens store auktoritet på runor – uttalade sig uppskattande om fyndet. Däremot är det oklart om han själv eller någon annan någonsin granskade och dokumenterade själva inskriften. En hel del tyder i stället på att den första undersökningen gjordes nu i fredags den 27 oktober 2017.

Anledningen till detta dröjsmål kan vara ristningen redan i september 1959 försågs med en skyddande ”järnram med glas och lucka över”, vilket har gjort det svårt att förutsättningslöst studera den. Trots detta finns en läsning av inskriften i Samnordisk runtextdatabas, där den uppges lyda: fuþarkhnis­­-mlʀ. Det rör sig alltså om en futharkinskrift, en återgivning av själva runalfabetet. Denna är dock inte helt felfri och det är exempelvis något förvånande att finna en a-runa på den plats där man i en medeltida runrad väntar o. I artikeln i Dagens Nyheter uppges också runorna vara femton till antalet, men räknar man efter i runtextdatabasens läsning så blir det inte mer än fjorton tecken. Det är alltså något som inte stämmer. En orsak är säkert att läsningen i databasen bygger på ett fotografi och inte på en undersökning av själva inskriften.

I slutet av förra veckan skulle jag göra en kortare tur till västra Medelpad för att studera en sentida runinskrift, som kommer att behandlas i utgåvan av Medelpads runinskrifter inom projektet Evighetsrunor. Eftersom det skulle ta lika lång tid att nå platsen från Östersund som från Sundsvall, valde jag det förra alternativet. Då kunde jag nämligen passa på att titta på lite annat. Jämtland och Härjedalen har visserligen inte många runinskrifter, men några av dem är mycket märkliga. På Frösön står som bekant Sveriges nordligaste runsten, rest av den man som lät kristna Jämtland och på en av bonaderna från Överhogdal i Härjedalen som visas på Jamtli i Östersund finns ett av de få exemplen på broderade­(!) runor. Och så har vi runorna på utsidan av koret till Hackås kyrka.

Att göra runundersökningar i slutet av oktober är inte det mest ideala och jag hade under ett par veckor oroligt följt väderleksrapporterna, som slutligen hade utlovat ett rejält snökaos just den dag som jag skulle resa upp. När jag landade på Frösön på onsdagseftermiddagen hade dock ovädret dragit förbi och snön smält undan. Besöket vid Hackås kyrka var dessutom planerat först till fredag förmiddag. Då var det lyckligtvis både uppehåll och tillräckligt många plusgrader i luften för att det skulle gå att arbeta.

Kalkering av runorna på plast mot hösthimlen över Storsjön. Foto Magnus Källström

Jag hade i förväg bett om att få glasskivan tillfälligt avlägsnad och hade alltså mycket goda förutsättningar att läsa inskriften. Den fjärde runan såg faktiskt ut som på det äldre fotografiet med en dubbelsidig bistav snett nedåt vänster och den skulle alltså kunna vara en variant av a-runan. Att den inte ska uppfattas så förstår man när man kommer längre fram i inskriften. Enligt den tidigare läsningen skulle a-runan saknas på sin förväntade plats och s följa direkt efter i. Denna s-runa såg på det tidigare fotografiet ut att vara bakvänd och ha s.k. gotländsk form. Så visade sig inte alls vara fallet. I stället finns här en lätt skadad a-runa med ensidig bistav följd av högst normal s-runa. Därefter följer en t-runa med ensidig bistav till vänster samt de avslutande runorna mlʀ. Detta gör sammanlagt femton runor och den runa som saknas är b.

Enligt det medeltida runsystemet borde den fjärde runan återge en æ-runa, men någon sådan förväntar man sig inte heller på denna plats i runraden. Den måste alltså tolkas som en misslyckad o-runa, där ristaren har glömt den ena bistaven. Här kan man tveka om det är riktigast att återge runan med eller med æ som teckenformen faktiskt svarar emot. Även translittereringen av den sista runan kan diskuteras trots att formen är helt klar. Jämtland tillhörde som bekant Norge under medeltiden och på norskt område blev den gamla ʀ-runan redan under senvikingatiden det vedertagna tecknet för /y/. I norska medeltidsinskrifter translittereras den alltid med y. I Sverige sker samma förändring, men en bit in i medeltiden och även här förvandlas ʀ-runan till en y-runa. Av tradition har vi i Sverige vanligtvis behållit ʀ när vi återger medeltida runtexter, vilket egentligen är rätt diskutabelt i de fall där runans ljudvärde går att bestämma. De flesta som använde denna runa på medeltiden hade förmodligen ingen aning om att den en gång hade stått för ett r-ljud. Men om jag här (tillfälligtvis) böjer mig för traditionen så kan runorna i Hackås kyrka återges på följande sätt: fuþọrkhniastmlʀ.

Varför har man ristat dessa runor på utsidan av kyrkans kor? Enligt notisen i Dagens Nyheter berodde det på att runraden ”ansågs besitta ett magiskt skydd mot onda makter och därför ofta ristades in i kyrkväggarna av besökande bybor”. Nu är det i detta fall mycket svårt att avgöra om ristningen har gjorts i våt eller torr puts, men de ganska breda linjerna kan tyda på det förra. I så fall bör den ha ristats när kyrkan byggdes och härröra från någon som varit syselsatt med kyrkbygget. En magisk avsikt kan väl inte uteslutas, men det är också möjligt att denna person bara ville demonstrera sin runkunnighet. Resultatet blev visserligen inte helt korrekt, vilket faktiskt är påfallande vanligt när det handlar om just futharkinskrifter. Kanske beror det på att många av dessa har tillkommit i någon form av undervisningssituation.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om runraden som undervisningsinstrument i Helmer Gustavsons artikel Lära sig och lära ut runor – med hjälp av futharken? i Situne Dei 2013. DS

Bloggdags!

Få personer med ett intresse för museer och kulturarv kan väl ha undgått den debatt som förts i ämnet, framförallt i Svenska Dagbladet men nu senast tidskriften Axess.

Det är välkommet att frågor om museer och kulturarv lyfts fram och debatteras. Samtidigt har det kommit att bli en ganska omfattande debatt med många bottnar. I flera fall har det förekommit sakfel, vilket kanske inte är så konstigt eftersom flera debattörer inte har någon egen konkret erfarenhet av kulturarvsarbete. Debatten har också bitvis förts starkt polemiserande i ett högt tonläge. Det är inte fel. Men jag tror att det finns ett värde i att nyansera och problematisera delar av debatten.

Jag kommer därför skriva en serie inlägg på här på K-blogg där jag tar upp olika teman och försöker bena i dem. Min ambition är inte att bemöta enskilda debattörer, utan att utforska ett urval frågeställningar eller påståenden som lyfts fram. Jag gör det som riksantikvarie och chef för Riksantikvarieämbetet med en yrkesbakgrund som arkeolog, och från att hela mitt yrkesliv ha arbetat med kulturarvsfrågor från olika utsiktspunkter, nationellt och internationellt.

Riksantikvarieämbetet får ett antal slängar av sleven i debatten. Därför kommer jag särskilt försöka ge en relevant och rättvisande bild av myndighetens inriktning och verksamhet.

Förhoppningsvis kan bloggserien i någon mån bidra till att sprida kunskap om hur kulturarvsarbetet fungerar i Sverige och om Riksantikvarieämbetets verksamhet och roll.

 

Lars Amréus
riksantikvarie

Guide till kulturarvsdebatten

Hösten 2016 pågick en stormig museidebatt. Då var fokuspunkten för debatten Världskulturmuseerna. Under 2017 presenterade regeringen en kulturarvsproposition som riksdagen antog. Bland annat med anledning av detta så flyttade debatten vidare från frågan om eventuell samlokalisering av Världskulturmuseerna i Stockholm och har kommit att spänna över frågor som kulturarvspolitik, hur detaljerat politikens engagemang får vara i kulturarvs- och museifrågor? normkritik, identitetspolitik, gallring av arkeologiska fynd och många andra frågor. Här följer en länklista, sammanställd av Riksantikvarieämbetet, med texter från 2017 som tar avstamp där förra höstens museidebatt kan sägas slutade: i en radiodebatt mellan Ola Wong och kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke i december 2016.

Sammanställningen gör inga anspråk på att vara heltäckande, men kan i sin omfattning g

Till länklistan