Gästkollegekonceptet – hur går det?

Magnus i labbet
Problemlösning i Kulturvårdslaboratoriet! Foto: Sara Norrehed, Riksantikvarieämbetet CC-BY

För några år sedan öppnade Riksantikvarieämbetets Kulturvårdslaboratorium sina dörrar för samverkan med museer, arkiv, bibliotek och med kulturmiljövården i sin helhet. Vi valde att kalla den arbetsformen för ”Gästkollegeprojekt”. Förra året, 2015, tog vi emot ett 10-tal gästkollegor som kom till Kulturvårdslaboratoriet med fantastiskt roliga och utvecklande projekt. Vad har vi nu lärt oss och hur ser framtiden ut?

Mitt uppdrag som enhetschef är att tillsammans med mina medarbetare lyfta fram konserveringsvetenskap som naturvetenskaplig metod inom kulturvården och att visa hur kulturvårdslaboratoriet är en nationell resurs. På ett tidigt stadium identifierade vi tre utmaningar i det arbetet:

  • Att få konserveringsvetenskap känt som begrepp och att visa på nyttan av att integrera mer naturvetenskap i arbetet med kulturarv
  • Att tränga igenom informationsbruset och nå intresserade gästkollegor OCH deras chefer
  • Att hantera kulturarvsinstitutionernas brist på resurser i form av tid, pengar och naturvetenskaplig utrustning

Nyttan

När man kombinerar naturvetenskapliga analyser med kulturvetenskap och annan kunskap leder det till att vi får bättre underlag för de beslut som ska tas om kulturarvet och dess långsiktiga användning och bevarande. En annan viktig sak vi lärt oss är att naturvetenskapliga undersökningar även kan ta fram en mängd olika typer av information som kan användas i utställningsarbetet och i forskning om kulturarvet.

Informationsbruset

Informationsbruset är bedövande, vi är alla mer eller mindre lomhörda av det och att tränga igenom till rätt målgrupp vid rätt tillfälle är en egen vetenskap. För att stimulera till att komma som Gästkollega till Kulturvårdslaboratoriet avsatte vi förra året medel för att kunna bjuda in museer som hade intressanta projekt men som saknade egna resurser för att resa och bo. Ingen hörde av sig! Kanske ytterligare ett bevis på svårigheten att nå ut med information?

Resurser

Eller är det verkligen så ont om resurser på museerna att de inte kan avsätta några dagar som investering i kunskap om samlingarna? Fakta som kan användas för viktiga beslut, i utforskandet av samlingarna och i utställningar. I så fall har vi i Sverige att hantera ett problem som sträcker sig långt utanför konserveringsvetenskapens ram.

Nuläget

Sverige bygger nu upp en kritisk massa av naturvetare ”conservation scientists” som är tränade i konserveringsvetenskapligt tankesätt för kulturvårdens behov. Det händer inte bara på Riksantikvarieämbetet utan även på våra universitet och här och var på museer, arkiv och bibliotek. Kulturvårdslaboratoriet har nu tagit på sig utmaningen att börja bygga nätverk för ännu mer samverkan. Konserveringsvetenskapen är på G.

Frågor om möjligheten att göra ett Gästkollegeprojekt kommer in i god tid och projekten är längre. Små korta projekt, workshops, leder till fördjupade frågeställningar och Gästkollegorna kommer tillbaka flera gånger. Det gör att de successivt kan arbeta mer självständigt med olika instrument och att de även tar med kunskap om metodik ”hem” i sin vardag.

Våra Gästkollegor och deras heminstitutioner märker att det finns ett stort intresse hos media och allmänhet att lära mer om samlingarna genom projekt där man beskriver föremålen med röntgenbilder, fakta om pigment och bilder i mycket stor förstoring och liknande. Det skapar mervärde i utställningar och när de presenterar sina samlingar och vad de kan användas till.

Framåt

Antalet ”abstracts” till olika internationella konferenser där våra Gästkollegor vill presentera sina samlingar och dela med sig av de resultat de arbetat fram i Kulturvårdslaboratoriet ökar.

Genom att Kulturvårdslaboratoriet nu finns som en nationell nod för konserveringsvetenskap uppvaktas Sverige av EU-projekt för att ingå i uppbyggnaden av infrastruktur för konserveringsvetenskap, kulturvårdsutveckling och forskning. Sverige har en stark naturvetenskaplig tradition och starka miljöer för utveckling och forskning. Vi arbetar för att vi långsiktigt ska kunna erbjuda de resurserna till övriga Europa men även för att vi enkelt kan ta del av resurser vi inte har i nuläget.

Kulturvårdslaboratoriet är en unik nationell resurs och till för kulturarvet. Ju fler Gästkollegor som samarbetar och ju fler samarbetsprojekt vi deltar i, desto kunnigare och större kan vi bli och viktiga resultat kan arbetas fram till nytta för kulturarvet.

 

Text: Gunilla Lagnesjö, enhetschef för Konserveringsvetenskap vid Riksantikvarieämbetet.

Läs gärna mer om gästkollegor och Kulturvårdslaboratoriet i tidigare bloggar: 11 januari, 22 februari, 18 mars, 4 maj, 13 maj

 

Runor på väggen och högt upp under nocken

De målade runorna i Högseröds kyrka i Skåne. Foto Magnus Källström
De målade runorna i Högseröds kyrka i Skåne. Foto Magnus Källström

Förra veckan var jag och min kollega Laila Kitzler Åhfeldt på rundtur bland Skånes runminnen. På torsdagen skulle vi tillsammans med resten av rungruppen ha ett möte med Länsstyrelsen i Malmö om runstensvården i länet, men vi åkte ett par dagar tidigare för att besikta några ännu oregistrerade nyfynd från senare år. Dessutom passade vi på att besikta de runstenar som låg efter vår väg. Det blev några intensiva dagar, som för min del förlängdes med ytterligare en på grund av torsdagens flygproblem. Blir man strandsatt i Malmö, så är det lyckligtvis inte långt till Lund, där finns det finns mycket av runologiskt intresse att sysselsätta sig med.

Samtliga inskrifter på vår lista över ännu icke granskade inskrifter har påträffats i kyrkor och först på tur stod några målade runor i Högseröds kyrka, ett par mil ostnordost om Lund. Kyrkan råkade precis ha stängt för omläggning av golvet, men tack vare Petter Jansson från Regionmuseet i Kristianstad fick vi möjlighet att komma in. Runorna finns på den västra sidan av den norra valvbågen mot koret. Från fotografier har man dragit slutsatsen att det troligen rör sig om namnet Maria. Så verkade också vara fallet, även om den sista runan är något svårtolkad. Den liknar inte den andra a-runan och möjligen ska den i stället uppfattas som en t-runa med lågt ansatt bistav. I så fall står det i stället marit, men det är lite oväntat att finna denna variant namnet Margareta i Skåne. Jag tror därför att runföljden nog ändå ska läsas mari(a).

Nästa stopp blev Färlövs kyrka utanför Kristianstad, där timmermannen och arkeologen Kalle Melin hade upptäckt några runlika tecken på en av sparrarna i takstolarna över koret. Tecknen var ristade strax under taknocken och inte särskilt lätta att komma i närheten av. Med bistånd från Kalle och Petter lotsades jag upp på vinden för vidare klättring fyra-fem meter upp på en stege, där jag under en viss balansakt kunde undersöka och dokumentera ristningen. Bristen på tillräckligt många händer blev snabbt uppenbar när man både ska hålla ficklampa och fotografera och de anteckningar jag gjorde blev minst sagt svårlästa. Jag fick känslan av att den som hade hållit i kniven i Färlöv måste ha befunnit sig i en liknande situation. Tecknen är nämligen rätt vårdslöst ristade och därför svåra att bedöma. Det troligaste är dock att det rör sig om runor och en möjlig läsning är ikiætr. Om det handlar om ett namn skulle man kunna tänka på en variant av Ingialdr, men i så fall måste en och annan runa ha blivit överhoppad. Takstolarna har dendrodaterats till 1155–1160, vilket troligen också daterar inskriften.

De nyupptäckta runorna på takbjälken strax under nocken i Färlövs kyrka. Foto Magnus Källström
De nyupptäckta runorna på takbjälken strax under nocken i Färlövs kyrka. Foto Magnus Källström

Från Färlöv gick färden till Sankta Maria kyrka i Åhus, där det finns ett tiotal runinskrifter ristade i en pelare. Dessa har dokumenterats tidigare, med undantag för den längsta. Den består av ett 45-tal runor, men som är så skadad att det inte har ansetts värt att beskriva den i detalj (en kalkering av hela runföljden finns dock sedan tidigare). Denna ska jag återvända till vid ett senare tillfälle och det är säkert många timmars jobb att bara gå igenom den från början till slut.

Efter en lika snabb som stor glass på torget i Åhus åkte vi vidare till Simrishamn för att besikta en påstådd inskrift på den ena dörromfattningen till korportalen i Sankt Nicolai kyrka. Och visst var det runor! Längs kanten på den fullklottrade östra dörrposten löper en ca 40 runor lång runinskrift. Klockan var nu långt över sex på kvällen så det blev bara en snabb genomgång av den knepiga inskriften, som vi måste återkomma till under mindre tidspressade former. I virrvarret av streck, bomärken och vapensköldar finns det säkert också mer att upptäcka. Medan jag antecknade lånade Laila min ficklampa och fick med ens korn på ännu en inskrift på insidan av samma dörrpost. Den har förmodligen inte tidigare varit känd och som nog får räknas som årets andra nyfynd efter det i Solna kyrka i vintras.

Den nyfunna inskriften i korportalen till S:t Nicolai kyrka. Man ser först en þ-runa, därefter troligen en e-runa med ringformig bistav (inte r som det ser ut på bilden) och sedan runorna gilm. Foto Magnus Källström
Den nyfunna inskriften i korportalen till S:t Nicolai kyrka. Man ser först en þ-runa, därefter troligen en e-runa med ringformig bistav (inte r som det ser ut på bilden) och sedan runorna gilm. Foto Magnus Källström

Detta var faktiskt första gången som jag besökte Österlen och det kändes rätt försmädligt att under den vackra försommarkvällen passera sevärdheter som Havängsdösen, Kiviksgraven, Ales stenar och Glimmingehus utan att ens tänka på att stanna, men så fick det bli. Vi gjorde ett undantag för de märkliga runstenarna vid Simris kyrka (DR 344, DR 345). Den ena anses som bekant vara ristad av en upplänning och det var lite märkligt att här plötsligt möta en landsman. Jag tror nämligen att upphovsmannen är ingen mindre än Torgöt Fotsarve, sonen och arvtagaren till den berömde runristaren Fot. Torgöt har bland annat utfört ristningarna på det stora runblocket vid Kyrkstigen i Ed i Upplands-Väsby (U 112) och en av ristningarna vid Drottningholmsvägen i Bromma (U 58 Riksby). Ingen av dessa ristningar bär dock hans namn. Då får man i stället bege sig till Skånela utanför Märsta (U 308 Ekeby).

Den ena runstenen vid Simris kyrka (DR 344), som av allt att döma är ristad av den uppländske runristaren Torgöt Fotsarve. Foto Magnus Källström
Den ena runstenen vid Simris kyrka (DR 344), som av allt att döma är ristad av den uppländske runristaren Torgöt Fotsarve. Foto Magnus Källström

Torgöt arbetade i samma stil som fadern, men han är lite stelare i uttrycket och hans kompositioner är inte helt balanserade utan tippar gärna något åt ena sidan. Precis så ser ristningen på Simrisstenen ut! Ett drag som skiljer Torgöt från fadern är också att han gärna skriver stæin þenna ”denna sten” med demonstrativt pronomen, vilket Fot aldrig gör. Även detta drag hittar man på Simrisstenen.

Att Bjarnger som reste stenen efter sin broder Ravn har anlitat en ristare från Svealand är inte särskilt förvånande med tanke på att den senare enligt inskriften ska ha varit ”sven hos Gunnulv i Svitjod”. Runföljden är något skadad och det har föreslagits att det kan ha stått kunu[nk]s ”kungens” i stället för kunu[lf]s ”Gunnulvs”. Frågan kommer aldrig kunna avgöras helt säkert, men vissa detaljer talar nog för att den traditionella tolkningen är den riktiga.

Detta var i stort sett den första dagens arbete och vid halvniotiden på kvällen anlände vi till Ystad för övernattning. Om jag ska vara ärlig så har jag faktiskt hoppat över två intressanta inskrifter, som vi också granskade under samma dag, men om andan faller på så kanske jag skriver om dem vid ett senare tillfälle.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Jag är ingalunda först att anta att Torgöt har ristat den ena Simrisstenen. Per Stille har hävdat detta långt före mig och samma förmodan finns också framställd i databasen Danske runeindskrifter. DS.

Fönster stjäls, vem köper?

Kblogg HS Bungemuseum2
Munblåsta glas i sina specialanpassade bågar. Foto: Helen Simonsson CC-BY

Nära mitt föräldrahem i Mellansverige ligger ett uthus som inrymt ett gårdssnickeri. Det hade väldigt vackra nio-rutiga fönster, det har det inte längre. Det har inga fönster alls för någon har varit där och tagit dem.

Vi upprörs dagligen över ofattbara bilder och berättelser om hur kulturarv exploateras i samhällen i kris. Det må vara naturkatastrofer, revolution eller krig, snabbt som ögat är spelet med oetisk hantering av kulturarvsföremål igång. Objekt som sedan länge hört till en kulturmiljö, arkeologiska platser och till och med museisamlingar stjäls, säljs och framför allt köps på en internationell marknad.

Öppna sår
Konsekvenserna känner vi till. Människor saknar de element i miljön som gör att de känner igen sig och kan orientera i tillvaron såväl fysiskt som mentalt. Arkeologiska fynd utan kontext berövas en stor del av sin berättelse om tid och plats och att ta museisamlingar – så gör man bara inte. För ett samhälle i kris blir det ytterligare sår som ska hanteras i de läkeprocesser som följer i återuppbyggnadsarbetet till ett fungerande samhälle.

Hur ser det ut i Sverige, ett land som inte kan påstås vara i någon allvarlig kris? Det är klart att det förekommer stölder i kyrkor och av offentlig konst. Vi ser att det handlas med ”antikviteter” och att inte alla förstått innebörden i lagstiftning som begränsar utförsel av vissa typer av kulturarvsföremål utanför landets gräns, även om polis och myndigheter arbetar förebyggande och operativt.

En ny trend?
Men, ser vi även en ny trend med allvarliga och fräcka brott mot kulturmiljöer? Att stjäla byggnadsdetaljer, ja, till och med delar av byggnader!

Nära mitt föräldrahem i Mellansverige ligger ett uthus som inrymt ett gårdssnickeri. Det hade väldigt vackra nio-rutiga fönster, det har det inte längre. Det har inga fönster alls för någon har varit där och tagit dem. Nyligen läste jag om två fall i Västergötland där i princip hela glasverandorna på två boningshus var stulna. De vackra munblåsta glasen i sina hantverksmässigt specialanpassade bågar som gett husen sin särart i den samlade kulturmiljön är borta och kvar är ett tomt hål. Efter en kort stund vid datorn inser jag att det här inte är de enda fallen utan bara två som hamnat i media.

Vem köper?
Vad säger det? Det finns en marknad, det finns köpare. Byggnadsvård är populärt och många ser fram emot att jobba med sina vackra hus under sommaren. Hur tänker du när du står i begrepp att köpa något på Blocket, på auktion, hos second-handfirman eller i affären på fina gatan? Är det dags att börja fråga om ursprungsmärkning inom byggnadsvården? Hur som helst, det blir enklare om ”Alla tänker i tid”.

 

http://nlt.se/nyheter/lidkoping/1.4959276-fler-drabbade-av-dorr-och-fonstertjuvar

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/tjuvar-stal-hela-glasverandan-inte-enda-fallet

Text: Gunilla Lagnesjö som arbetar inom verksamhetsområdet Kulturarv och samhälle på Riksantikvarieämbetet.

 

När jag tjärade ner mig i kulturvårdslabbet

Jag och kollegan Hugo Larsson författade två Vårda väl-blad om tjära för att hjälpa användare att välja rätt kvalitet (läs mer i Hugos inlägg från februari). När våra kollegor på kulturvårdslabbet här i Visby läste dem, tyckte de att vi skulle göra ett kvalitetstest av olika typer av tjära med enbart vetenskapliga metoder, att vi för stunden skulle lägga subjektiva sinnen såsom doft och känsel åt sidan. Vi startade därför ett internt gästkollegeprojekt.

Vi började med att måla upp små prov på vanligt kopieringspapper och sedan jämföra det med hur samma prov uppför sig på trä. Vi ville undersöka hur långt tjäran tränger in i träet och till det tog vi röntgenutrustning till hjälp (samma röntgen som nyligen genomlyste Rauschenbergs get på Moderna museet). För att kontrollera resultatet klöv vi provbitarna. Vi behövde frysa ner provbitarna till minus 25 grader innan klyvning. Vi kunde nämligen inte riskera att de skulle påverkas av mekanisk värme vid själva klyvningen.

Vi behövde frysa ner provbitarna till minus 25 grader innan klyvning. Vi kunde nämligen inte riskera att de skulle påverkas av mekanisk värme vid själva klyvningen. På bilden jobbar Stefan Lindgren med klyvningen i frysrummet, rejält påpälsad förstås. Foto: Sara Norrehed, BB BY.
På bilden jobbar Stefan Lindgren med klyvningen i frysrummet, rejält påpälsad förstås. Foto: Sara Norrehed, CC BY.
Ut- och insidan av det kluvna provet. Foto: Stefan Lindgren, CC BY.
Ut- och insidan av det kluvna provet. Foto: Stefan Lindgren, CC BY.
Röntgenbild på furu, före och efter tjärmålning.
Röntgenbild på furu, före och efter tjärmålning. Foto: Sara Norrehed, CC BY.

Det visade sig att en enkel uppstrykning på papper är användarvänlig och kan ge snabba svar på vilken kvalitet tjäran har. Det vi kan läsa av med denna enkla metod som en kvalitetsmarkör är färg, strykbarhet och partikelinnehåll. Resultatet från pappersuppstrykningen visar även hur tjäran torkar och bildar en film på ytan. Det som de enkla testen också visade på var hur mycket som tränger igenom pappret och hur tjäran blöder utanför ett givet målat område.

Bilden visar hur det enkla papperstestet ser ut vid avläsning. Foto: Stefan Lindgren, CC BY.
Bilden visar hur det enkla papperstestet ser ut vid avläsning. Foto: Stefan Lindgren, CC BY.

Vi arbetar vidare med att undersöka enkla metoder att testa tjära och jämför resultaten vetenskapligt, det vill säga att verifiera och dokumentera resultaten, samt undersöka om den muntliga traditionen stämmer. Det är lite som de jobbar i TV-serien Myth busters, där man undersöker myter och hörsägen på ett vetenskapligt sätt. Det arbete vi nu utför ger i sin tur upphov till fler frågor som får besvaras i framtida forskningsprojekt.

Läs mer om gästkollegeprojektet.

Modern konst synas

Kblogg Magnus M Monogram_xray_04-w30r72
Thérése Lilliegren, My Bundgaard och Göran Sjöberg samlas vid Magnus Mårtenssons dator för att se de första röntgenbilderna av verket Monogram. Foto: Åsa Lundén, Moderna Museet.

I mitten av 1950-talet skapade Robert Rauschenberg sina första ”combines”, konstverk där vardagsföremål fästs på mer traditionella tavlor. Rauschenberg samlade på sig föremål som han hittade på gatorna eller i butiker i området där han bodde. Föremål som verktyg, bollar eller som i verket Monogram, ett uppstoppat djur. Idag är Monogram enligt dem själva, ett av Moderna Museets mest kända och älskade verk.
På en canvastavla står geten med ett bildäck runt magen. Dessutom är en tennisboll fäst i tavlan strax bakom det uppstoppade djuret. Tennisbollen har fått en rad olika tolkningar genom åren, likaså geten. Som del av ett konstverk är faktiskt geten relativt väl undersökt i vilken betydelse den har och varför bildäcket sitter där det sitter men hur står det till med djuret egentligen? Var kom geten ifrån, hur påverkas den färg som geten är bemålad med av ljus och hur stabilt är den uppstoppad? Frågorna är relevanta eftersom konstverket skall ut på turné under 2016 tillsammans med flera andra av Rauschenbergs skapelser.

 En expertgrupp bildas

Det var därför konservatorerna på Moderna museet hörde av sig till oss på Konserveringsvetenskap efter att de fick höra talas om vårt koncept ”Gästkollega” och hur vi röntgat en uppstoppad häst, Andalous, på Skokloster slott. Förutom vår mobila röntgenutrustning har vi också en mobil micro-XRF som kan användas för att identifiera grundämnen i exempelvis färg. Dessutom undrade man om det var möjligt att använda vår microfader (som kan mäta färgförändringar) för att undersöka hur känsliga färgerna på geten är. Det är just sådana här frågor som är idealiska för vårt gästkollegekoncept. Frågor som kräver flera instrument för att besvaras. Dessutom specialkompetens! För att hantera våra instrument och samtidigt besvara dessa frågor satte vi tillsammans ihop en expertgrupp: Thérèse Lilliegren, målerikonservator och My Bundgaard, skulpturkonservator, båda från Moderna Museet, Göran Sjöberg, naturhistorisk konservator från Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum och från Riksantikvarieämbetet, Kaj Thuresson, giftexpert och ansvarig för micro-XRF och jag, Magnus Mårtensson, ansvarig för röntgen och microfading.

Röntgen visar getens innehåll

Vi delade upp vårt arbete under tre dagar, en dag för varje instrument. På måndagen var vi många på plats, dels för att flytta på konstverkets skyddande plastkåpa och dels för att journalister från TT skulle bevittna den något udda och unika händelsen. Under förmiddagen ställde vi i ordning all utrustning och startade upp det som behövdes. Dock märkte vi ganska snart att vi inte fick igång den scanner som för över information från våra digitala röntgenplåtar till datorn. Efter ett flertal försök och sedermera påbörjad service började det kännas rätt mörkt. Vi gick på lunch med förhoppningen att det var ett problem som skulle lösa sig själv (att scannern blivit varm nog, torr nog eller något liknande). I annat fall skulle vi få skjuta upp undersökningen till senare. Väl tillbaks från lunch startade vi upp instrumentet igen och höll tummarna. Allt fungerade som det skulle och när vi hörde det ljud som under hela morgonen hade saknats från uppstartsrutinen kunde vi inte göra annat än att sträcka upp händerna och utbrista i glädjetjut. Vilket jobb vi har!

På eftermiddagen fick vi våra första bilder på getens huvud, och vad som dolde sig däri. Göran Sjöberg var en nyckelperson under arbetet, som kunde berätta vad de olika delarna var. Till exempel så var skallen fylld med en svårtolkad massa som troligtvis är lera, som både håller ihop skallen och fäster huvudet i en stålstång som går från den planka som agerar som kroppens grundform. Hela djurets preparering såg helt annorlunda ut gentemot den vi tidigare undersökt, hästen Andalous på Skokloster slott. Där hästen i princip bestod av en träskulptur överdragen med skinn, var geten i Monogram mer stoppad och med bara ett fåtal konstruktionsmaterial som håller upp den. Den stora överraskningen var hur mycket skelettdelar som fanns kvar i djuret. Förutom skallen så var både fram- och bakben kvar. En av de viktigaste frågorna konserveringsmässigt var att vi kunde bekräfta en myt som fanns: att ett ben var brutet.

Microfading mäter färgförändringar

På tisdagen stängde vi in oss i ett eget rum med geten för att studera dess färger med en kraftigt fokuserad ljusstråle och spektrofotometer. Instrumentet vi använde är en microfader och tekniken innebär att man mäter färgförändringar som sker under en accelererad ljusåldringsprocess och sedan räknar ut hur dessa färgförändringar kommer att te sig under utställningens ljussättning. Eftersom instrumentet är så pass känsligt och kan se förändringar långt före det mänskliga ögat, kan man genomföra undersökning utan risk att permanent orsaka färgförändring på det föremål man undersöker. Det är en väldigt användbar teknik eftersom man får direkt information om hur färgen förändras på föremålet man undersöker och slipper spekulera i hur liknande färg förändrats på liknande föremål.

Micro-XRF avslöjar giftiga grundämnen

Sista dagen på Moderna Museet för vår del genomförde vi en publik undersökning med micro-XRF där vi kunde stå i utställningslokalen och göra en grundämnesanalys. För att förstå sig på hur färgerna kommer att förändras i utställningsmiljö är det bra att förutom accelererad åldring också få förståelse för vilka material som konstnären använt sig av. Dessutom innebär preparering av ett dött djur att man i många fall använder sig av skadliga ämnen för att skydda det mot skadedjur som annars kan förstöra skinn, päls och andra organiska beståndsdelar som de ser som mat. I getens fall misstänkte Kaj att det rörde sig om arsenik och han kunde också konstatera att det fanns en liten mängd runt getens ögon och mun. Något man kan ha i åtanke när man skall rengöra djuret i samband med utställning. Färgerna på konstverket visade sig vara oorganiska, vilket var en förutsättning för att vi skulle få vettig information ur micro-XRF-undersökningen.

Vad händer nu?

I det stora hela innebar undersökningen av Monogram en succé. Dels fick vi i första hand fram värdefull kunskap som innebär att man i framtiden har bättre koll på hur konstverket skall tas om hand och transporteras för att undvika skador och slitage, men också hur det kommer att förändras över tid. Detta innebär att man kan börja planera för vilken förändring som är godtagbar över hur stort tidsperspektiv och hur man kan arbeta för att begränsa förändringarna till något som man kan leva med. Dessutom uppmärksammades konserveringsverksamheten på Moderna Museet och speciellt arbetet kring konstverket inför årets turné. En välkommen bieffekt, då arbetet som konservatorer som Thérese och My gör oftast sker i skymundan. Genom gästkollegekonceptet och analyserna har de dessutom fått viktig information inför getens stundande turné.

Kblogg Magnus M Popup IMG_4865b-w30
Thérèse Lilliegren, Kaj Thuresson, Magnus Mårtensson och My Bundgaard är nöjda efter sista dagen med undersökningar. Nu börjar efterarbetet! Foto: Okänd besökare.

Text: Magnus Mårtensson, utredare vid Kulturvårdsavdelningen, enheten för konserveringsvetenskap.

Här kan du läsa mer om konceptet Gästkollega:

http://www.raa.se/kulturarvet/konserveringsvetenskap/konceptet_gastkollega/

Om Kulturvårdslaboratoriet:

http://www.raa.se/om-riksantikvarieambetet/vara-laboratorier/

Om konserveringsvetenskap:

http://www.raa.se/kulturarvet/konserveringsvetenskap/

Om microfading, analys och dokumentation:

http://www.raa.se/om-riksantikvarieambetet/vara-laboratorier/analys-och-dokumentation/

Och om Moderna museet:

Hur mår geten?

 

Länkade Lämningar

I fredags avslutade DAP ett kort internt hack om öppna länkade data på RAÄ. Hacket hölls över fyra dagar sprida över två veckor, och ordnades med hjälp av Martin Malmsten från Kungliga biblioteket, som har flera års erfarenhet av att jobba praktiskt med länkade data. Syftet med hacket var att bekanta våra IT-arkitekter och systemutvecklare med länkade data-teknik, och visa hur befintliga datamängder enkelt kan göras till länkade (och länkbara) data. Även att inleda en diskussion kring vägval för vår framtida länkade data, både vad gäller publicering och tjänster.

LOD-hack 2016
LOD-hack 2016
Bild: Åsa Sundin; CC-BY

Fortsätt läsa

Registrering vid källan

Foto: De två bilderna t v: Rikard Sohlenius, CCBY. Bilden t h: bearbetning av Lantmäteriets ortofoto. Rikard Sohlenius, Riksantikvarieämbetet.
Foto: De två bilderna t v: Rikard Sohlenius, CCBY. Bilden t h: bearbetning av Lantmäteriets ortofoto. Rikard Sohlenius, Riksantikvarieämbetet.

Vid Riksantikvarieämbetet bedrivs inom ramen för DAP (Digital Arkeologisk Process) ett arbete med att utveckla den arkeologiska processen. Den information som skapas ska bli mer användbar då markingrepp planeras och beslutas. Samtidigt ska olika aktörers ansvar i processen vara tydliggjort. I det sammanhanget förs ett resonemang om registrering vid källan.

Registrering vid källan innebär att den information som produceras i fält eller på kontor digitaliseras i samband med att den skapas. De digitala uppgifterna ska sedan kunna återanvändas och förädlas längre fram i processen. Detta medför nya utmaningar för kedjans olika aktörer, samtidigt som förutsättningar skapas för ett bättre beslutsunderlag som snabbt blir tillgängligt. För att det ska fungera krävs tydliggjorda roller, väl utvecklade stödprocesser och nya IT-stöd.

Idag – dubbelarbete och otydlig ansvarsfördelning 
En mängd fornminnesinformation skapas i den arkeologiska processen. Det rör sig om allt från lämningsinformation och kulturhistorisk förmedling till rent administrativa uppgifter om exempelvis ett arkeologiskt uppdrag. I stort kännetecknas dagens process av att varje aktör hanterar informationen digitalt, men att överföringen mellan olika organisationer är analog. Det leder till både dubbelarbete och långa ledtider. Samtidigt är varje aktörs ansvar i processen delvis otydligt. Allt detta skapar röriga och svåranvändbara informationsmängder med oklar kvalitet.

Detta är särskilt tydligt när det gäller hanteringen av de lämningsuppgifter som registreras i FMIS. Idag avgör sammanhanget villkoren som ställs för få leverera uppgifter till FMIS. Kraven är exempelvis olika om informationen framkommit vid en fornminnesinventering jämfört med de fall då en arkeolog skickar in en anmälan om nyfynd. Detta leder både till att FMIS inte är aktuellt och skapar en ojämn kvalitet med svårbeskrivbar kvalitet.

Det är Riksantikvarieämbetet som ansvarar för varje registrering i FMIS inklusive den enskilda lämningens bedömda lagskydd. I praktiken är det dock länsstyrelsen som tillämpar kulturmiljölagen och har i uppdrag att avgöra om en lämning är skyddad eller inte. Det blir därför otydligt när Riksantikvarieämbetet avgör lagskyddet vid registreringen. Länsstyrelsen kan utifrån sitt uppdrag göra en annan bedömning än den som publikt redovisas i FMIS.

Målet – tydligare roller och ansvar
I en framtida process är målet att den lämningsinformation som skapas på uppdrag av länsstyrelsen, till exempel via kulturmiljövårdsanslaget eller genom tillämpningen av kulturmiljölagen, också ska godkännas av länsstyrelsen. På så sätt blir länsstyrelsen mer tydligt ansvarig för informationsinnehållet. Det ska även vara enkelt för länsstyrelsen att ändra redan befintliga registreringar, till exempel bedömningen av lagskydd. Detta kommer att underlätta hanteringen av olika ärenden.

De arkeologiska utförarna ska i detta sammanhang vara registrerare av lämningsinformation. Detta innebär förändringar av dagens arbetssätt och rutiner. Bland annat kommer det inte längre att finnas ett krav på att fylla i särskilda blanketter för registrering i FMIS.

I det framtida systemet ska det tydligt framgå om informationen är godkänd av länsstyrelsen eller inte, eftersom en hel del fornminnesinformation skapas även utanför länsstyrelsens inblandning. Dessa uppgifter ska kunna registreras och då särskilt märkas upp.

Riksantikvarieämbetets roll blir att tekniskt förvalta olika informationsmängder, samt att ansvara för infrastruktur och begrepp. För att få en fungerande process måste även olika typer av stöd utvecklas. Bland annat ska nya verksamhetsregler, utbildningar och uppföljningar tas fram. Till exempel diskuteras möjligheten att utveckla särskilda specifikationer för lämningsregistrering i olika sammanhang. Det kommer att underlätta beställningar av arkeologiska uppdrag och möjligheten att kvalitetsbeskriva informationen. Riksantikvarieämbetet ska också utveckla sin supportverksamhet. Dessutom ska lättanvända IT-stöd tas fram som förenklar registrering och användning, samt gör det möjligt för olika organisationer att sömlöst hantera varandras information.

Konsekvenser
Riksantikvarieämbetet kan inte till fullo förutse följderna av dessa förändringar. Myndigheten vill därför tillsammans med länsstyrelserna respektive de arkeologiska utförarna göra risk- och konsekvensanalyser. Detta måste även göras internt inom Riksantikvarieämbetet.

I det stora hela kommer förändringarna leda till att informationen snabbare blir tillgänglig samt till att kvaliteten blir högre och mer lättbeskriven. En stor vinst är att det registrerade lagskyddet kommer att överensstämma med lagtillämpningen. Även roller och ansvar blir tydliggjorda. Allt detta kommer att underlätta förvaltningen av landskapet så att kulturmiljöer kan bevaras, användas och utvecklas, samtidigt som möjligheterna att förstå historiska sammanhang ökar.

Många frågetecken kvarstår att räta ut och Riksantikvarieämbetet kommer under året att arbeta vidare med frågan i samverkan med berörda aktörer. Till arbetet är även jurister kopplade för att utreda de juridiska förutsättningarna för förändringen.

 

Finlands första runsten åter i fokus

Hitisfragmentet som det avbildades i Runverkets rapport 1997.
Hitisfragmentet som det avbildades i Runverkets rapport 1997.

1997 gjordes en sensationell upptäckt i skärgården utanför Åbo i Finland. En boende på Stora Ängesön i Hitis skulle avlägsna en sten som satt fast i sjöbottnen vid sin brygga fick till sin förvåning upp ett runstensfragment av sandsten. Något sådant hade inte tidigare påträffats i Finland och Marit Åhlén, som då jobbade på Runverket i Stockholm kontaktades. Efter att ha granskat stenen bedömde hon inskriften som vikingatida, även om bara ett par av de mer fullständiga runföljderna kunde tolkas. Hit hör namnet Torfast och en form av ett ord för ”tyda” (raþi ”må tyda”). Det senare jämfördes med ett mycket känt citat på Ågerstastenen (U 729) utanför Enköping: Raði d[r]ængʀ þaʀ rynn se runum þæim, sum Balli risti ”Tyde den man som runkunnig är de runor, som Balle ristade”

Tillsammans med finska kollegor publicerade Marit några artiklar om fyndet, men sedan dess har det (åtminstone från svensk sida) varit ganska tyst om stenen.

I måndags hölls ett heldagsseminarium om runinskrifter i Finland vid Åbo universitet. Sammankomsten var en del av den livaktiga kollokvieserien Runråd på Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, som traditionsenligt också hade översatts till värdlandets språk: Riimuraati. (Som av en tillfällighet råkar den senare leden inte bara formmässigt likna ordet på Hitisstenen utan är också ett gammalt lån från nordiskt språk.)

Riimuraati

Jag deltog i detta möte med en förelagd uppgift, nämligen att försöka säga något om ristaren bakom runstensfragmenet från Hitis. Att döma av fotografier på nätet kunde ristningen knappast vara ett förstlingsverk och det borde ju gå att finna paralleller. Jag hade därför tidigt satt titeln ”Vem kan ha ristat runstenen från Hitis?” utan att egentligen veta vad jag skulle komma fram till. Ju mer tiden för sammankomsten närmade sig insåg jag att det här behövdes grundforskning. Det är ju svårt att säga något säkert om en ristning som man aldrig har sett. Jag tog därför kontakt med Museiverket i Helsingfors, där jag hade fått veta att stenen fanns, och för ett par veckor sedan åkte jag dit för att undersöka den.

På vägen dit bar jag på en liten gnagande oro att jag med min misstänksamma natur inte skulle bedöma fragmentet som äkta utan som ett sentida verk. Med fragmentet framför mig fanns det också en del, som jag inte tyckte stämde med de sandstensrunstenar som jag tidigare hade sett. Ristningslinjerna var genomgående mycket breda och utvittrade, men en runrest som står precis intill en av brottytorna visade sig vara grunt och försiktigt ristad som om denna avbrutna kant hade funnits redan när stenen höggs. Själva runformerna såg däremot mycket bra ut och kan mycket väl vara vikingatida. Visserligen har o-runan en mer ovanlig form, där bistavarna lutar mot vänster i stället för höger, men denna variant är ingalunda okänd. Jag reagerade också på skiljetecknen mellan orden. Dessa består antingen av en enkel punkt eller av två punkter ställda som ett kolon, men punkterna är inte runda utan ovala. Det märkligaste är dock att en del av ornamentiken är huggen i relief, vilket givetvis var känt sedan tidigare.

Reliefhuggna runstenar är ingen sällsynthet på exempelvis Öland eller Gotland, men dessa består nästan uteslutande av kalksten. Bland Mälardalens många runstenar finns det mig veterligen bara tre exempel på reliefhuggna sandstensrunstenar. En står vid Husby-Rekarne kyrka vid Eskilstuna (Sö 92), medan två finns i Löts kyrka utanför Enköping (U 721, U 722). Alla är märkligt nog huggna av samme man, den produktive runristaren Balle, och jag har alltid tyckt att det har funnits något i Hitisfragmentet som påminner om denne ristare.

De två runstenarna i Löts kyrka hade jag faktiskt inte heller sett, så min första åtgärd när jag kom tillbaka från Helsingfors var att kontakta kyrkvaktmästaren i Löt och be om att få bli insläppt. Det var inga problem och redan dagen efter var jag där.

Den reliefhuggna U 722 i Löts kyrka i Uppland. Foto Magnus Källström
Den reliefhuggna U 722 i Löts kyrka i Uppland. Foto Magnus Källström

Runstenarna i Löts kyrka står uppställda inne i koret på varsin sida om altaret. Den som står till vänster (U 722) är mycket djupt huggen och har förmodligen legat i en mycket skyddad miljö. Den upptäcktes först 1908 vid kyrkans restaurering, men det saknas närmare fynduppgifter. Mitt första intryck var att ristningstekniken i de reliefhuggna partierna inte alls liknade den på Hitisfragmentet. Dessutom är runorna här placerade på kanten av stenen. Eftersom jag aldrig tidigare hade sett stenen började jag dock noggrant gå igenom inskriften och gjorde då en märklig upptäckt. Skiljetecknen som omväxlande bestod av punkter och kolon var av någon anledning inte runda utan ovala! Här fanns alltså en oväntad överensstämmelse med Hitisfragmentet.

Jag gick därefter över till den andra stenen (U 721). Denna har varit känd sedan 1600-talet och var då inlagd i korgolvet. Den blev sedermera utbruten ur golvet och låg en period ute på kyrkogården innan den flyttades in i kyrkan igen. De reliefhuggna partierna är här betydligt grundare och ristningslinjerna i runorna är påtagligt vidgade genom vittring. Det ser väl inte exakt ut som på Hitisfragmentet, men stenmaterialet verkar ha uppfört sig på ett liknande sätt.

Detalj av några av de utvittrade runorna på runstenen U 721 i Löts kyrka, Uppland. Foto Magnus Källström
Detalj av några av de utvittrade runorna på runstenen U 721 i Löts kyrka, Uppland. Foto Magnus Källström

Min skepsis förbyttes så sakteliga mot att det nog kunde finnas en förbindelse mellan stenarna i Löt och fragmentet från Hitis. Skulle det senare kanske till och med kunna vara ett tidigare okänt verk av Balle? Här finns dock ett stort aber, nämligen o-runans form. Hos Balle lutar bistavarna i denna runa aldrig åt vänster utan alltid åt höger. Däremot finns det ett par exempel där bistavarna är närmast vågräta, vilket ju närmar sig den förra formen. Märkligt nog finns båda dessa stenar just i Löts socken och en av dem är den ovan nämnda Ågerstastenen U 729!

Stora Ängesön i Hitis ligger inte långt från en gammal segelled och nära Kyrksundet, där man har hittat spår efter en vikingatida handelsplats. Löt ligger långt från dagens strandlinje, men med fem meter högre vattenstånd blir socknen i stort sett omfluten av vatten. Under vikingatiden har det alltså inte funnits någon brist på kommunikationsmöjligheter mellan dessa områden.

Jag hade tänkt avsluta mitt föredrag i Åbo med att citera inskriften på den ena Lötstenen, men dessvärre glömde jag bort att visa den avslutande bilden i presentationen. U 722 är nämligen rest av en person som märkligt nog bär namnet Tafæistr ”Tavest”, vilket är ett ursprungligt binamn med betydelsen ’man från Tavastland’ dvs. ett av Finlands gamla landskap.

När det material man studerar börjar uppföra sig på detta sätt är det kanske bäst att besinna sig och tänka på att det faktiskt bara rör sig om en samling indicier som av en händelse råkar peka åt samma håll. Men jag kommer nog ändå arbeta vidare på dessa uppslag…

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

 

PS. I sin avhandling Runstenar och runristare i det vikingatida Fjädrundaland (1999) har Per Stille hävdat att den dödes namn på U 722 inleds med en t-runa och inte en a-runa som det står i Upplands runinskrifter. Efter att ha granskat stenen kan jag bekräfta att detta är helt korrekt. DS.

 

Avsnitt 08 – Om risker, med Erika Hedhammar och Lisa Nilsen

k-podd-artwork-8

Risker, det finns det många när man pratar om kulturmiljö, samlingar och kulturhistoriska byggnader. Vi samtalar med Erika Hedhammar och Lisa Nilsen som båda arbetar på kulturvårdsavdelningen på Riksantikvarieämbetet. Bränder, skadedjur, översvämningar är några av de risker vi tar upp och vi har även varit på brandstationen i Visby och intervjuat brandingenjör Kjell Lydänge. Räddningstjänsten i Visby har inventerat hela Visby innerstad för att kolla på brandsäkerheten och monterade då också in brandvarnare i alla hus. Kjell ger också en hel del tips om hur man ska ska göra med mobilladdare och andra risker i hemmet.

Erika och Lisa berättar om hur man som till exempel ett museum kan arbeta med riskhantering, hur man lägger upp arbetet med att inte bara säkra utan också trimma organisationen så att man vet hur man agerar om olyckan skulle vara framme. Vi berör även det som hände i Eksjö trästad. Såklart får Lisa och Erika även historie-älta. Lisa har nördat ner sig i hur man städade förr i tiden medan Erika har snöat in på att sy medeltida klänningar (se bilderna).

0073_0037r20150829_115241

Vi uppmanar att man inte bara läser utan även lägger ner en hel del tid på att jobba med handboken som vi länkar till.

Heldagsseminariet som nämns i avsnittet, om kulturhistorisk egendom före, under och efter en brand, läser du om här. Sista anmälning 19 april.

Handbok i katastrofberedskap och restvärdesräddning (RVR)

(Vi ber om ursäkt för störningarna i ljudet som kommer lite då och då, tyvärr utanför vår påverkan.)

Avsnitt 08 – Risker med Erika och Lisa

Besök en arkeologisk undersökning

Det är vår i luften och en ny säsong har precis startat för landets fältarkeologer. Runt om i landet pågår arkeologiska undersökningar av olika slag.

Många av dessa är möjliga att besöka för att få en visning av platsen och resultaten.  Men hur skall man veta vem man skall kontakta och var i landet gräver man just nu? Information finns, men är splittrad på olika ställen, som Länsstyrelser och olika grävföretag. Men om allt finns på ETT ställe så är det enklare för den intresserade att hitta det utan allt för långt letande.

Det är därför vi på Riksantikvarieämbetet driver söktjänsten Aktuell Arkeologi. Med Aktuell Arkeologi kan du snabbt få överblick över var i landet arkeologiska utgrävningar pågår, eller var du kan få en visning av en fornlämning. Ett mål med tjänsten är att sprida information om och öka intresset för arkeologi i Sverige. Aktuell Arkeologi är baserad på en karta. Du söker antingen på alla undersökningar i Sverige eller på de undersökningar som finns i närheten av dig.

AA1

Exempel på på aktiviteter i södra Sverige i april.

Riksantikvarieämbetet driver tjänsten, men samarbetar kring innehållet med dem som utför arkeologi. För varje plats presenterar utgrävaren kortfattat vad som undersöks eller visas, tillsammans med länkar till webbplatser, bloggar, Facebook och Twitterflöden där man kan gå vidare och hitta mer information om grävningen.

AA2

Exempel på en undersökning utanför Malmö i Skåne.

Är du intresserad av arkeologi? Aktuell Arkeologi hjälper dig att hitta till olika undersökningar och visningar, och hjälper dig att komma i kontakt med de berörda arkeologerna.

Jobbar du på ett företag eller organisation som bedriver arkeologiska undersökningar eller motsvarande verksamheter kopplat till kulturmiljö och fornlämningar? Aktuell Arkeologi hjälper dig att sprida information om din verksamhet och underlättar kommunikationen med allmänheten.

Har du frågor om tjänsten Aktuell Arkeologi eller vill du som representant för ett arkeologiföretag eller grävande institution få inloggningsuppgifter? kontakta: aktuellarkeologi@raa.se

Har du frågor om de olika undersökningarna och arrangemangen som visas på Aktuell Arkeologi, kontakta respektive utförare!

Till tjänsten: Aktuell Arkeologi