Att vara ”äkta” eller icke vara

– det är frågan

IMG_1811-HG
Förkrympt huvud (tsantsa), Alingsås museum. Foto: Ylva Frögéli, Alingsås museum, CC BY

I den lilla trästaden Alingsås finns ett litet museum som rymmer mycket! Och bland mycket ryms något mycket litet. Det är ett av de mer omtalade föremålen – ett miniatyrhuvud.

Redan innan museet öppnade 1928 hade Anna Norlander, museets grundare, påbörjat insamlandet av föremål. Samlingarna ska spegla lokalsamhällets historia och det gör de dels genom Anna Norlander men också genom gåvor och större donationer. Det kan vara så kallade lösfynd, som uppgrävda yxor från området men det kan också vara föremål som samlats in på resande fot. Det gör att samlingarna rymmer så mycket mer än det man först förknippar med Alingsås lokalhistoria. Nu har museets omtalade miniatyrhuvud själv varit på resande fot. Eller ja, inte själv utan tillsammans med museets föremålsintendent Ylva Frögéli har de besökt Kulturvårdslaboratoriet i Visby. Anledningen till resan var att få hjälp med svaret på frågan om miniatyrhuvudet är ”äkta” eller inte.

Vad är ett miniatyrhuvud?

Ett miniatyrhuvud är ett förkrympt huvud som också kallas tsantsa. Att krympa huvuden har gjorts av olika kulturer och en del har betraktat det som krigstroféer andra som ett sätt att kunna kontrollera offrets själ. Genom kontakt med västvärlden blev det en handelsvara och därmed började också ”falska” eller kommersiella huvuden att framställas.

IMG_2119-HG
Föremålet för gästkollegeprojektet packas upp av Ylva Frögéli inför kollegorna Magnus Mårtensson och Tom Sandström. Foto: Gunilla Lagnesjö, RAÄ, CC BY.

Varför ville ni undersöka det närmre?

Vi har haft huvudet i utställning förut och i våras diskuterades att på nytt ställa ut det, svarar Ylva Frögéli. Föremålet är omdiskuterat på många sätt, dels har man ifrågasatt om huvudet är en äkta tsantsa eller om det är en kommersiell variant, dels väcker det etiska frågor. Efter regeringens uppdrag förra året har frågan om innehav och hantering av mänskliga kvarlevor i museer diskuterats. Dessutom har Riksantikvarieämbetet uppmärksammat riskerna med gift eller ohälsosamma ämnen i samlingar. Förr kunde man behandla föremål med exempelvis arsenik för att skydda dem mot skadedjur. Föremålen kan ha rester av bekämpningsmedel som vi måste känna till för att kunna hantera dem på ett säkert sätt.

Labbet-HG-hip besk
Undersökningar av tsantsan på Kulturvårdslaboratoriet. Foto: Ylva Frögéli, CC BY.

Vad gjorde ni på Kulturvårdslaboratoriet i Visby?

Oj, det var så mycket! utbrister Ylva. Det är så fantastiskt att allt det här finns! Jag tycker att det var jätteskönt att få ställa alla dumma frågor! Det var väldigt roligt med alla dessa labbar, svarar Ylva som uppenbarligen har haft fullt upp med analyserna på Kulturvårdslaboratoriet de dagarna hon var där som gästkollega. Tillsammans med laboratoriets personal, Kaj Thuresson, Tom Sandström och Magnus Mårtensson, sökte vi vetenskapliga artiklar som handlade om undersökningar av miniatyrhuvuden. Alla de artiklar vi läste hänvisade till en metod som tagits fram via forskning. Metoden går ut på att undersöka objektet i 14 särskilt listade steg för att kunna identifiera tecken på en autentisk tsantsa. Vi tittade bland annat på ytbehandlingen av huden, rester av tråd och stygn (de kommersiella varianterna har en annan typ av stygn) och halsöppningens tjocklek och textur. Genom röntgen kunde vi se materialet bakom de igensydda ögonen, genom svepelektronmikroskop (SEM) kunde vi se strukturer på hårstrån och studera hårfjäll. Vi gjorde också grundämnesanalyser (genom EDX och XRF) för att se om föremålet har spår av giftiga ämnen. Vi använde också vanligt mikroskop för undersökningarna och infrarött ljus.

IMG_2095-HG besk
Tsantsan preparerad för röntgen. Foto: Ylva Frögéli, CC BY.

Vad har analyserna gett?

Analyserna har stärkt vår kunskap om tsantsan och mycket talar för att den är autentisk. Nu vill vi gå vidare med DNA-analys, svarar Ylva. Just den tekniken finns inte på ämbetet men vi ser möjligheter till ett samarbete med Uppsala universitet – Campus Gotland, där de är igång med ett projekt som just tittar på denna typ av analyser. Det vore fantastiskt att kunna få in våra frågor tillsammans med dem. Jag känner också att det här gästkollegeprojektet, undersökningarna och analyssvaren har stärkt mig genom att vi fått så mycket ny kunskap om föremålet. Jag känner mig trygg i hur föremålet bör hanteras och etiskt har jag fått många nya argument. Det är nästan som att jag fått en starkt beskyddande känsla för föremålet och jag blir bara mer och mer nyfiken på människan ”bakom huvudet”. Var det en man eller kvinna, hur gammal var denne, vad är dennes historia, hur kom den hit, är den stulen? Men detta är kanske frågor vi aldrig kan få svar på, säger en märkbart nyfiken och engagerad föremålsintendent som nu är tillbaka i Alingsås med tsantsan.

 

 

Text: Helena Grundberg, redaktör och utredare vid Kulturvårdsavdelningen, enheten för konserveringsvetenskap

Om du vill läsa mer om gästkollegekonceptet gå in på: www.raa.se/gastkollega, där finns också länkar till mer läsning om Kulturvårdslaboratoriet och om Konserveringsvetenskap.

Nätverket för kulturvårdens frågor har ett forum på: http://www.kulturvardsforum.se/

Fältdatainsamlingen fortsätter

Vi har tidigare på bloggen skrivit lite om ett pågående arbete för att samla in, säkra upp, och tillgängliggöra digital arkeologisk fältdokumentation, och dessutom använda datan för att skapa ett rikstäckande register över arkeologiska uppdrag. Nu efter sommaren känns det passande med en kort statusuppdatering.

Arkeologisk undersökning av en förhistorisk grav. Två arkeologer mäter. (Obs. icke-digital dokumentation)
 Arkeologisk undersökning av en förhistorisk grav. Två arkeologer mäter. (Obs. icke-digital dokumentation)Public Domain

Läs mer

Avsnitt 15 – K-podd med Viktor och Sophie om Platsminnen

k-podd-artwork

Platsminnen är en tjänst, en app, som visar gamla bilder och berättelser och som primärt är framtagen för att hjälpa demenssjuka. Tjänsten hämtar information från bland annat Platsr och K-samsök och är utformad för att man lätt ska kunna hitta bilder på ett visst tema, eller från en viss plats.

Inspelningsteamet åkte ut till äldreboendet Hattstugan i När på södra Gotland för att träffa initiativtagaren och projektledaren Viktor Lindbäck och höra honom berätta om varför han tagit fram den här tjänsten och hur den kan hjälpa de som lider av demens.

Med oss har vi också Sophie Jonasson från Riksantikvarieämbetet som länge har jobbat med Platsr. Sophie berättar bland annat om vad som händer när man öppnar upp sin information för återanvändning av andra.

Vi får också träffa Britta som bor på Hattstugan. Det är i Brittas rum vi spelade in detta avsnitt i början av sommaren. Vi hör när Tina, som jobbar på Hattstugan, visar gamla bilder för Britta och hur Britta då börjar minnas sin tid som lantbrevbärare på södra Gotland.

Givetvis är segmentet Historieältarna med, där vi inte bara får höra om Sophies stora intresse för Irak och En Hedu’anna utan även höra en fascinerande berättelse från Viktors tid i Mongoliet.

Reviderade runor från Fardhem

Den längre runföljden i Fardhems kyrka, som till slut gick att läsa. Foto Magnus Källström
Den längre runföljden i Fardhems kyrka, som till slut gick att läsa. Foto Magnus Källström

Att läsa runor ristade i puts är många gånger en utmaning. Mycket kan ha hänt sedan medeltiden. Ristningarna har ofta putsats över och tagits fram och ibland till och med putsas över igen. Läsningen kan dessutom försvåras både av linjer som tillhör andra ristningar och av senare repor och skador i putsen. Även kvarsittande yngre puts och lagningar kan verka förvillande. Det är därför inte förvånande att det ibland inte går att fastslå någon helt säker läsning av en sådan inskrift, utan man måste tillåta sig att överväga flera olika alternativ.

Samtidigt måste vi räkna med att det ligger en bestämd avsikt bakom varje ristning och att det nog är vanligare att de har ett språkligt innehåll än att de inte har det. När Elias Wessén presenterade det rika materialet av putsristningar i Lye kyrka (G 104) i den första delen av Gotlands runinskrifter (1962) skrev han i en avslutande reflektion: ”Man bör utgå ifrån att de flesta inskrifter av detta slag ha haft en mening, även om mycket förekommer, både här och annorstädes på Gotland, som är rent klotter. Då så många numera icke kunna tolkas, beror det framför allt på att de äro fragmentariska och förstörda.”

Det har eller har funnits putsristningar i de flesta av Gotlands kyrkor och nya fynd görs med jämna mellanrum framför allt i samband med olika renoveringar. Från Fardhems kyrka på södra Gotland finns exempelvis några sådana inskrifter registrerade. De är upptagna i Gotlands runinskrifter under G 79 efter P. A. Säve, som i sin reseberättelse 1864 (ATA) har noterat följande:

Run-ritningar (uti kalkrappningen å s[ödr]a smygen af v[ästr]a dörren), i flera rader, öfverkalkade o[ch] nästan förstörda, utom gårds-namnet …- : nika­(-rfve?); samt å s[ödr]a torn-muren, allt invändigt, flera långa Run-rader, likaledes öfverkalkade: …oli… .”

P. A. Säves anteckningar om runor i Fardhems kyrka i reseberättelsen 1864. I den senare delen omtalas en s.k. altarbok, där en dansk präst på 1500-talet har använt runor för att dölja ordet forræderi. Detta var förmodligen inget vidare val av lönnskrift på Gotland vid denna tid. Efter original i ATA.
P. A. Säves anteckningar om runor i Fardhems kyrka i reseberättelsen 1864. I den senare delen omtalas en s.k. altarbok, där en dansk präst på 1500-talet har använt runor för att dölja ordet forræderi. Detta var förmodligen inget vidare val av lönnskrift på Gotland vid denna tid. Efter original i ATA.

Inskrifterna har alltså funnits på två platser i kyrkan, men när den första delen av Gotlands runinskrifter utgavs 1962 var ristningarna försvunna. Den i tornrummet återfanns dock 1998 i samband med kyrkans renovering tillsammans med två tidigare okända inskrifter.

I det preliminära manuset till den tredje delen av Gotlands runinskrifter finns en mycket försiktig läsning av dessa tre runföljder:

…-uþ̣ : sṭhp̣- : æ̣iḳ
…-or-…-­-
…ol-­-…

Detta är texter som inte ens gör en runforskare särskilt glad, även om det går att registrera vissa runformer.

Jag såg ristningarna första gången i augusti 2010 och antecknade då en avvikande läsning av en del av tecknen, bl.a. att den första runföljden inte innehöll någon æ-runa, utan att det rörde sig om en rak huvudstav där den övre hälften var borta i en skada. En æ-runa är förresten högst oväntad på Gotland, eftersom forngutninskan saknade detta ljud. De exempel där en sådana har antagits i litteraturen ska i de allra flesta fall uppfattas på ett annat sätt. Jag noterade också att den andra runföljden inleddes med en tydlig b-runa. Dessa iakttagelser ledde dock inte till att någon av inskrifterna blev särskilt mycket klarare.

I tisdags var jag i Fardhem igen och gjorde ett nytt försök, egentligen utan någon större förhoppning om att jag skulle lyckas. Anledningen till besöket var egentligen att jag hade noterat att det skulle finnas ett pentagram under den längre inskriften och eftersom detta är en vanlig Mariasymbol hade jag funderat på om inskriften möjligen kunde ha något med jungfru Maria att göra. Så visade sig inte alls vara fallet. Däremot upptäckte jag att det sista ordet kunde ha varit mik, vilket ju osökt kan tolkas som pronomenet mik ’mig’. Det var också möjligt att det inledande -uþ var återstoden av ordet Guð ’Gud’. Man skulle i så fall förvänta sig att den mittersta runföljden återger ett verb, men oavsett vilka läsningar jag prövade fick jag inte fram något begripligt.

Jag gav därför upp och satte mig i bilen för att åka vidare, men innan jag hade hunnit starta motorn dök det upp ett alternativ som jag av någon anledning inte hade tänkt på inne i kyrkan. Kunde det inte vara en form av verbet signa? Det var bara att gå in i kyrkan igen och lysa med ficklampan och mycket riktigt stod det inte sịhni i mitten av raden! Den skadade inskriften bör alltså läsas på följande sätt:

-uþ · sịhni : -ik
[G]uð signi [m]ik.
”Gud signe mig”

Den andra runföljden, där nog från början har stått botulfr. Foto Magnus Källström
Den andra runföljden, där nog från början har stått botulfr. Foto Magnus Källström

Detta fick mig att ta en ny funderare på de två andra runföljderna. Den andra hade jag läst som bo-­-­-f̣r, vilket ju rimligtvis borde återge ett namn, men jag hade inte lyckats komplettera runresterna i mitten på något rimligt sätt. Nu såg jag direkt att de borde ha stått bo[tul]fr det vill säga det vanliga namnet Botulv! Av den sista runföljden går inte att läsa mer än ol…, men eftersom Säve därefter har en i-runa är det inte omöjligt att det har rört sig om namnet Olle. Man måste dock räkna med att Säve kan ha förbisett en och annan bistav och att det i stället kan ha handlat om det mer formella Olov.

Det är väl inga särskilt märkliga texter som står på den södra tornrumsväggen i Fardhem, men den stora vinsten är att tre tidigare helt obegripliga runföljder plötsligt har blivit fullt begripliga och allt som behövdes var ett par ögon, en ficklampa, papper och penna och lite funderande.

Runorna ol..., som kanske är resterna av namnet Olle. Foto Magnus Källström
Runorna ol… som kanske är resterna av namnet Olle. Foto Magnus Källström

Fardhem har för gotländska förhållanden ovanligt få runinskrifter och det finns exempelvis inga runristade gravhällar vid kyrkan. Det verkar dock som det en gång har funnits en sådan. När Carl von Linné besökte Fardhem i juli 1741 noterade han nämligen i sin dagbok: ”På kyrkogården låg en Runsten med et påritad Kors, och ut i stammen af Korset några små Runska bokstäfwer, them wi ej läsa kunde.” Även Carl Säve såg 1844 en gravsten ”med utnött inskrift”, som han upptog som nr 130 i sin avhandling Gutniska urkunder (1859). Enligt Wessén är det möjligt att det kan ha rört sig om samma sten, men han har inte gett den något eget nummer i Gotlands runinskrifter. Anledningen är givetvis att inskriften inte fanns avtecknad.

Carl Säves noteringar om den nu försvunna gravhällen vid Fardhems kyrka. Efter original i ATA.
Carl Säves noteringar om den nu försvunna gravhällen vid Fardhems kyrka. Efter original i ATA.

Det finns dock ett par förbisedda källor som är mycket klargörande. I en egenhändig förteckning över runinskrifter på Gotland som finns i ATA, har Säve har under rubriken ”Gotländska runinskrifter funna av C. och P. Säve” antecknat att han såg den aktuella gravhällen den 12 augusti 1844 och att det rörde sig om ”En utplånad inskrift på korsets stam, blott synligt …s…”. Detta bekräftar att stenen måste ha varit densamma som Linné noterade hundra år tidigare och att den av allt att döma har burit resterna av en runinskrift. Även i sitt eget exemplar av Gutniska urkunder (1859), som i dag finns på handskriftsavdelningen på Göteborgs universitetsbibliotek, har Säve antecknat samma läsning.

Man brukar säga att en runa inte gör någon inskrift, men i detta fall tror jag nog att vi med Säve som auktoritet ändå ska drista oss till att uppta en nu försvunnen gravhäll med runor från Fardhems kyrka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Beträffande föregivna æ-runor på Gotland kan jag också meddela att ristningen G 363E i Näs kyrka, som tidigare har lästs llifræt…, aldrig har varit längre än den är i dag och att den sannolikaste läsningen i stället är llifret. Även om man kan förvånas över de dubblerade l-runorna i början av runföljden är nog den troligaste tolkningen Lif rētt! ”Lev rätt!”. Ett gott råd direkt från medeltiden.

Den som vill veta mer om nyfunna putsinskrifter på bland annat Gotland kan konsultera det senaste numret av tidskriften META. DS.

Runstenen som stod helt rätt

Runstenen vid Jägarstugan i Vadsbro i Södermanland, som uppmärksammades 1992. Foto Magnus Källström
Runstenen vid Jägarstugan i Vadsbro i Södermanland, som uppmärksammades 1992. Foto Magnus Källström

En semesterbild från Vadsbro i centrala Södermanland: ett runstensfragment, som står rest nära väg 221, någon halvmil söder om Flen. Den ganska obetydliga stenen ser kanske inte ut att kunna säga särskilt mycket eller dölja några större gåtor, men det är faktiskt det den gör.

Under lång tid var stenen upptagen som en osäker milstolpe i Fornminnesregistret och det var först hösten 1992 som det upptäcktes att det i stället handlade om en tidigare okänd runsten. Jag minns detta fynd särskilt väl, eftersom jag samma höst gick C-kursen i arkeologi vid Stockholms universitet och upptäckaren var en kurskamrat, Patrik Lundstedt, som höll på med en uppsats om fornlämningarna i detta område.

Jag frågade honom vad det stod på stenen och han sa att det först hade varit lite svårt att läsa, eftersom runorna stod upp och ned, men att det i fall gick att se runorna ialan. Jag minns att jag föreslog att det måste vara rester av ordet sniallan, en böjningsform av adjektivet sniallr som betyder ’rask’, men detta skulle av någon anledning inte ha ansetts särskilt sannolikt. En riktig runsten var det däremot och året efter publicerades fyndet i Fornvännen. Här påpekas att fragmentet står rest upp och ned och att den bevarade delen av ristningen består av två raka rader, där inskriften kan läsas:

…-ialan
…-k

I artikeln nämns att det inte går att ge någon tolkning av de fåtaliga runorna, men att den längre runföljden möjligen skulle kunna återge ordet sniallan. Det ansågs dock mycket osäkert om ristningsspåret framför i verkligen kunde vara resterna av den n-runa som behövdes i ordet. Tyvärr kom det aldrig med någon bild av fragmentet i artikeln.

Detalj av ristningen på fragmentet från Jägarstugan. Notera den djupt huggna u-runan upptill till vänster. Foto Magnus Källström
Detalj av ristningen på fragmentet från Jägarstugan. Notera den djupt huggna u-runan upptill till vänster. Foto Magnus Källström

Jag har tänkt på denna sten då och då genom åren och vid något tillfälle såg jag en mörk fotostatkopia av den, som fick mig att fundera på om inskriften verkligen var rätt uppfattad. Det var dock först förra veckan, när jag befann mig i trakterna av Flen som jag fick möjlighet att se stenen i verkligheten och då föll alla bitar på plats. Runorna …-ialan står visserligen upp och ned, men detta betyder inte att stenen också gör det. Fragmentet har nämligen ett mycket stort rotstycke och är helt säkert rättvänt. Däremot ska ristningen ovanför den vågräta raden tolkas på ett annat sätt. Det är inte en uppochnedvänd k-runa man ser upptill till vänster, utan en u-runa, som står med toppen mot kanten i 90 graders vinkel mot de övriga runorna. Inskriften har alltså inte varit anordnad i raka vågräta rader, utan texten måste i stället ha stått i ett slutet textband. Eftersom inskriften löper medsols kommer runorna i det vågräta bandet nedtill på stenen av naturliga skäl att hamna upp och ned.

Stenar med denna typ av ornamentik är hittar man enkelt i Södermanland och en direkt motsvarighet är den berömda Grindastenen i Spelviks socken (Sö 166). Hit hör också de tyvärr försvunna Sö 145 Eneby och Sö 147 Glottra i Runtuna socken. På Sö 147 och Sö 166 börjar inskriften nedtill till vänster och u-runan på fragmentet från Jägarstugan bör alltså vara inskriftens första runa, något som också antyds av att den är djupare huggen är de övriga runorna på fragmentet. Troligen har denna runa inlett namnet på den som har låtit resa stenen. Det lilla ristningsspår som finns till höger om runans bas och som tidigare har tolkats som resterna av en runa kan i stället ha tillhört den ena ramlinjen i ett inre textband, vilket finns på både Sö 147 och Sö 166.

Runstenen Sö 166 vid Grinda i Spelviks socken utanför Nyköping. Foto Magnus Källström
Runstenen Sö 166 vid Grinda i Spelviks socken utanför Nyköping. Foto Magnus Källström
De försvunna runstenarna Sö 145 och Sö 147 vid Eneby respektive Glottra i Runtuna socken. Träsnitt efter teckningar utförda av Johan Peringskiöld 1685. Efter Bautil (1750).
De försvunna runstenarna Sö 145 och Sö 147 vid Eneby respektive Glottra i Runtuna socken. Träsnitt efter teckningar utförda av Johan Peringskiöld 1685. Efter Bautil (1750).

Inskriften på stenen vid Jägarstugan blir då i stället:

u…ṇialan
…[s]niallan.
”… rask(e) …”

Att ristningsspåret före runan i har tillhört en n-runa tror jag inte man behöver tveka om, inte heller att ordet har varit en form av ordet sniallr ’rask’. På de tre stenarna från Spelvik och Runtuna förekommer nämligen detta ord i just böjningsformen sniallan! Även den typ av u-runa med lågt ansatt bistav som finns på fragmentet är representerad på dessa stenar. Jag tror det finns goda skäl att misstänka att en och samme ristare kan ha svarat för alla fyra stenarna.

Fragmentet vid Jägarstugan står visserligen på rätt köl, men knappast på sin ursprungliga plats. Det utgör bara en mindre flisa av den ursprungliga stenen och fundamentet måste tillhöra en senare tid. Någon milsten har det säkert aldrig varit, däremot ett gränsmärke, som har markerat gränsen mellan Vadsbro och Flens socknar. Var runstenen har stått från början vet vi inte, men trots bristen på gammal bebyggelse och järnåldersgravfält i den närmaste omgivningen behöver den inte ha flyttats någon längre sträcka. Förmodligen har den ursprungligen stått någonstans i närheten av det som i dag är väg 221 och kanske redan då i någon form av gränsläge mellan bygderna.

Semesterbesöket vid RAÄ 71:1 i Vadsbro socken var alltså mycket givande, och ännu roligare blev det frampå kvällen vid återresan till Stockholm, men det ska jag skriva om vid ett senare tillfälle.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Avsnitt 14 – K-podd SPECIAL med Kulturarv Halland, del 2

k-podd-special-halland-del2

”Ibland kan det göra ont att göra ett urval”
/ Caroline Pamucina.

I K-podd-special ställer vi oss frågan ”Vad är kulturarv?” och hur kan det användas, bevaras och utvecklas? Bland annat.

I detta avsnitt hör du deltagare från samverkansgruppen ”Kulturarv Halland”: lektor i historia Högskolan i Halmstad Jens Lehrbom, museichef Garnisons och luftvärnsmuseet i Halmstad Caroline Pamucina, hembygdskonsulent Kerstin Hultin och chef för bebyggelseenheten på Kulturmiljö Halland Dennis Axelsson. Läs mer

Avsnitt 13 – K-podd SPECIAL med Kulturarv Halland, del 1

k-podd-special-halland-del1

”Vad kulturarv är, är i ständig förhandling i samhället” / Curry Heiman.

I K-podd-special ställer vi oss frågan ”Vad är kulturarv?” och hur kan det användas, bevaras och utvecklas? Bland annat.

I detta avsnitt hör du deltagare från samverkansgruppen ”Kulturarv Halland”: Länsmuseichef Curry Heiman, länsarkivarie Anna-Lena Nilsson, länsantikvarie Hans Bergfast, kulturmiljöchef Erik Rosengren och tf VD stiftelsen världsarvet Grimeton Camilla Lugnet. Läs mer

Avsnitt 12 – K-podd SPECIAL med Qaisar, Antje, Calle, Kicki och Karin

k-podd-special-panel

”Vi blir farliga individer om vi inte har en förståelse för vad vi varit med om historiskt.”
/ Calle Nathanson.

I K-podd-special ställer vi oss frågan ”Vad är kulturarv?” och hur kan det användas, bevaras och utvecklas? Bland annat.

Under Almedalsveckan såg vi till att samla ärkebiskop Antje Jackelén, VDn för Folkets Hus och Parker Calle Nathanson, chefen enheten Samhälle och kulturmiljö Länsstyrelsen Gotland Kicki Scheller, och Karin Altenberg, författare och utredare på Riksantikvarieämbetet runt ett bord för ett samtal som leds av Qaisar Mahmood. Läs mer

Avsnitt 11 – K-podd SPECIAL med statssekreterare Per Olsson Fridh

k-podd-special-per

”För mig är kulturarvet lika mycket kikaren som det är backspegeln.”
/ Per Olsson Fridh.

I K-podd SPECIAL ställer vi oss frågan ”Vad är kulturarv?” och hur kan det användas, bevaras och utvecklas? Bland annat.

I detta avsnitt samtalar vi med statssekreteraren på Kulturdepartementet Per Ohlsson Fridh. Mot slutet av året ska kulturdepartementet lämna in en kulturarvsproposition. Vad kommer den att innehålla?

Nästa avsnitt kommer nästa fredag, 22 juli. Läs mer

Avsnitt 10 – Vision kulturmiljöarbetet 2030 med Karin Altenberg och Lotta Boss

k-podd-artwork-10

Alla, oavsett bakgrund, upplever att de kan göra anspråk på det kulturarv som format Sverige.

Så lyder den vision för kulturmiljöarbetet 2030 som Riksantikvarieämbetet har tagit fram på uppdrag av kulturdepartementet. Riksantikvarieämbetet har inte varit ensamma om att arbeta fram visionen, uppdraget genomfördes i nära samverkan med länsstyrelserna och i bred dialog med övriga berörda aktörer.

I det tionde avsnittet av K-podd, som för övrigt redan firar ett år, samtalar Emil Schön med Lotta Boss och Karin Altenberg som arbetat med visionen hos oss på Riksantikvarieämbetet. Samtalet handlar om hur arbetet har gått till, vad den betyder och hur vi (alla) kan arbeta vidare för att uppnå visionen. Lotta och Karin kommer in på ursprung, identitet, regional marknadsföring och såklart även ämnen som inkludering och mångfald.

Rapporten, en broschyr och mycket mer finns att läsa på Riksantikvarieämbetets webbplats.

Talet av Kenan Malik som Karin nämner finns att se på vår Youtube-kanal och finns även att läsa på Kenans webbplats. Missa heller inte vår intervju med Kenan.

Illustration: Stina Wirsén (CC BY)