Riksantikvarieämbetets kulturarvsdata i Google Field Trip

Foto: Riksantikvarieämbetet (CC-by), från Google Field Trip-appen
Foto: Riksantikvarieämbetet (CC-by), från Google Field Trip-appen

Riksantikvarieämbetet är tillsammans med Europeana med i ett pilotprojekt med Google, där vi levererar data om historiska platser och byggnader till Google Field trip, en app som riktar sig mot turister. För att kunna leverera data till appen måste dataobjekten ha en koordinat, språkidentifiering, en beskrivande text som är läsvänlig och intressant, samt bilder av hög kvalitet märkta med fria licenser.

Vi valde ut ett trettiotal platser och byggnader i en första omgång som uppfyller dessa kriterier samt är tillgängliga och enkla att hitta till för en besökare. Exempelvis kan man under kategorin ”Historiska Platser” hitta Citadellet i Landskrona, Drottningholms slott i Stockholm och Västra Stenby Kyrka i Motala. Hela Google Field Trip setet kan också ses på webben.

Genom appen kan Riksantikvarieämbetet visa på nyttan med fritt licensierad, öppen kvalitetsdata, berika användares reseupplevelser och få större spridning och användning av kulturarvsdata som myndigheten förvaltar. Europeana är en partner som vi arbetar tillsammans med i flera olika strategiska projekt med fokus på långsiktig, hållbar utveckling av Europeanas infrastruktur och ramverk för datakvalitet ur ett vidareanvändningsperspektiv, som även vi har nytta av.

Andra fördelar med Europeana-nätverket är också att vi får tillgång till partners inom bland annat kreativa näringar och kan haka på projekt som till exempel Google Field Trip. Google Field Trip-piloten är ett effektivt och kul sätt att dela med oss av information om kulturarv i Sverige, till miljoner internationella användare. Grundtanken är självklart att stötta användning och återanvändning av kulturarvsdata.

Mer om pilotprojektet hittar ni här.

Maria Logothetis är verksamhetsutvecklare på Riksantikvarieämbetet.

 

Nytt ljus på dunkla motiv?

Sigmund Oehrl och Per Widerström har ett ingående samtal om vad hjortmotivet på en bildsten från Väskinde Butter kan betyda.
Sigmund Oehrl och Per Widerström har ett ingående samtal om vad hjortmotivet på en bildsten från Väskinde Butter kan betyda.

Det var min kollega Magnus Källströms förslag på en boktitel för några år sedan, när vi skulle göra en konferenspublikation om bildstenar tillsammans med Gotlands Museum. Det blev inte så, men den passar bra nu (och lite då och då). Förra veckan (närmare bestämt 16-21 mars 2015) gästades Gotland av run- och bildstensforskaren Sigmund Oehrl från universitetet i Götting tillsammans med ett filmteam från Tyskland. Den tyska forskningsstiftelsen Gerda Henkel Stiftung vill göra dokumentationsfilmer om sina stipendiater och den forskning de bedriver, och nu hade turen kommit till Sigmund.

Sigmunds specialitet är ikonografi. Han har tidigare bland annat skrivit en doktorsavhandling om fyrfotadjur på runstenar där han drar paralleller till bilder av fjättrade odjur i medeltida manuskript, samt flera artiklar om gotländska bildstenar. Under 2013 tillbringade han 4 månader på Gotland för att samla material till en bok om bildstenar, som om allt går väl kan bli klar nästa år. Sigmund gör nya undersökningar och analyser av motiven på bildstenarna med hjälp av såväl traditionellt släpljus med vanlig ficklampa som RTI-mätningar (Reflectance Transformation Imaging) och 3D-skanning. RTI-mätningarna gör Sigmund själv, 3D-data har undertecknad samlat in tidigare i omgångar. Motiven jämförs med bilder i medeltida manuskript och på arkeologiska föremål. Bildstensfragmenten kanske ser lite oglamorösa ut där de ligger på sina lastpallar, men när Sigmund berättar om de gamla legenderna och motivens väg genom Europa återfår de sin glans.
Under nästan en vecka fick Sigmund ta med filmteamet till Bildstenshallen i Gotlands museum samt till museets magasin, Riksantikvarieämbetet och till olika kyrkor. För att utnyttja tillfället maximalt i magasinet tog Per Widerström vid Gotlands Museum fram runhällen från St. Hans (G 343), så vi kunde passa på att 3D-skanna denna medan filmningen pågick – detta var inte gjort, eftersom den tidigare hade varit svår att ta fram. Denna runhäll är välbekant för att det är en bildsten från folkvandringstid, eller möjligen romersk järnålder, som huggits om till en senvikingatida runsten, och sedan huggits om ytterligare en gång (se Helmer Gustavsons artikel i Fornvännen). Sigmund hoppas kunna se mer av de äldsta motiven och mätningen kan användas till studier av runinskriften och ristningstekniken, men så långt har vi inte kommit ännu. Dessutom har vi nu en bra dokumentation om något ont skulle hända med runhällen (må det aldrig ske!). På Riksantikvarieämbetet ägnade vi en förmiddag åt att titta närmare på några av Sigmund tolkningsförslag och vi hjälptes åt med att försöka få fram så bra bilder som möjligt med hjälp av våra olika dokumentationsmetoder. Att filmteamet stod bakom ryggen hade vi snart glömt, de var mycket diskreta och vi blev snabbt absorberade av att få fram så tydliga belägg som möjligt. Filmen bör vara klar i höst och då kommer den att visas här: Gerda Henkel Stiftungs filmer.

Riksantikvariens intryck från och budskap på Digikult

På väg hem från Göteborg och första dagen på årets Digikultkonferens passar jag på att sammanfatta några intryck och dela med mig av budskapet i mitt anförande. Göteborg bjöd som vanligt på dåligt väder, men ett varmt välkomnande. Det senare genom välkomsttal av stadens kulturdirektör Anna Rosengren och inledningstal av landshövding Lars Bäckström. Jag uppskattar mycket att lyssna till Lars, som alltid noga har reflekterat över det ämne han tar sig an och levererar det han säger med stor inlevelse.

Men låt mig börja i rätt ände. Dagens stora händelse var utan tvekan kulturminister Alice Bah Kuhnkes tal. Att en minister medverkar vid en konferens skänker både glans och tyngd åt tillställningen. Det tror jag att arrangörerna både hade hoppats på och förväntat sig. Vad de nog inte vågat hoppas på och definitivt inte förväntat sig var att ministern också skulle leverera en tung nyhet av det slag som skedde när hon meddelade det fullsatta auditoriet i Göteborgs stadsmuseum att kulturarv och digitalisering är två av regeringens tre politiska prioriteringar under mandatperioden. Det var ett oväntat ”utspel” som givetvis möttes med uppskattning och som bidrog till att höja konferenstemperaturen åtskilliga grader. Vad det innebär konkret återstår förstås att se, men beskedet är en välkommen bekräftelse på att regeringen ser och förstår att dessa frågor, på många sätt, är angelägna i vår tid.

Hur ska kulturarvsinstitutionerna möta den digitala utmaningen?
Jag hade förmånen att få leverera keynote-talet på temat ”Hur ska kulturarvsinstitutionerna möta den digitala utmaningen”. Hela anförandet filmades och kommer att läggas ut i efterhand, men mitt budskap var i korthet följande:
Vi får inte reducera digitaliseringen till att enbart handla om att omvandla analog information till digital. Digitaliseringen förändrar i grunden förutsättningarna för hur vi lever våra liv och för hur samhället fungerar. På Kulturarvsinstitutionerna måste vi förhålla oss till den digitala världen i allt vi gör. Vi måste våga ifrågasätta och förändra oss så att vi går i takt med förändringarna och omvärlden. Digitaliseringen är därför en ledningsfråga, inte en fråga i första hand för ”entusiasterna”. Det är mer av ett förhållningssätt än en aktivitet. Vidare måste vi vara aktiva som enskilda institutioner, men avgörande för framgången är samverkan. Det är en resa som bara börjat, men som hittills resulterat bland annat i Digisams vägledande principer för arbetet med digitalt kulturarv – viktiga principer som beslutats av oss i Digisams styrgrupp och som bör ses både som en uppmaning och en utmaning för alla oss på kulturarvsinstitutionerna.

Den efterföljande frågestunden berörde bland annat K-samsök och den bild jag har av att vi suboptimerar genom att inte ta tillvara samverkansmöjligheterna fullt ut. Men hur ska vi hitta processen – dialogen – som krävs för att komma framåt? Förhoppningsvis kan vårt regeringsuppdrag ”Vision kulturmiljö” vara en del av svaret. Lämpligt nog kunde Tord Klafver, programledare på Riksantikvarieämbetet, följa upp mitt anförande med att konkretisera idéerna bakom och arbetet med Digital Arkeologisk Process (DAP) som är en stor satsning vi nu driver hårt på Riksantikvarieämbetet i samverkan med flera olika aktörer. En eloge till Tord som gjorde en utmärkt presentation trots feberkänning.

Intressanta presentationer följde av Kajsa Hedström (filmarkivet.se) och Anne Scherman (KB), men de får jag be dig ta del av på webben. En (av ganska få) nersidor med uppdraget som myndighetschef är att det sällan finns tidsmässigt utrymme att stanna på en hel konferens. Digikult fortsätter ytterligare en dag, men jag var tyvärr tvungen att lämna mitt under Sven Rentzhogs (Nordiska museet) föredrag om ”Digitalt ekosystem för museer”, som också starkt betonade vikten av att jobba integrerat och i samverkan. Sorry Sven, men du kanske kan fylla i de delar jag missade om jag bjuder på en kopp fika någon dag?

Lars Amréus, riksantikvarie

(Läs mer om Riksantikvarieämbetets deltagande i Digikult på raa.se.)

Fler runor i Hejnum

Den nyfunna runristningen i sakristian till Hejnums kyrka på Gotland. Foto Magnus Källström
Den nyfunna runristningen i sakristian till Hejnums kyrka på Gotland. Foto Magnus Källström

I år har redan ett par runstensfragment hittats vid Spånga kyrka och den 6 mars nåddes jag av meddelandet om årets tredje runfynd. Det handlade om en tidigare okänd putsinskrift, som hade framkommit i samband med den pågående renoveringen av sakristian i Hejnums kyrka på Gotland. Inskriften upptäcktes i februari av konservatorerna Marleen Kolmodin och Marianne Gustafsson-Belzaq, när de tog bort putslagret på den lutande bottnen i en medeltida fönsternisch. Av fotografier framgick att ristningen bestod av inte mindre än tre rader med runor. En sådan inskrift kan man naturligtvis inte lämna utan granskning alltför länge, men av olika skäl dröjde det ända tills igår innan jag och min kollega Laila Kitzler Åhfeldt fick möjlighet att åka dit och ta en titt.

Det snöade rätt rejält när vi körde mot Hejnum på morgonen och kyrkan var iskall, men inne i sakristian var det behagligt varmt och förhållandena idealiska för runundersökningar. Inskriften visade sig dessvärre tillhöra de mer svårlästa med flera små skadade partier som gjorde att vi inte fick mer än två-tre otvetydiga runor i följd. Vi prövade att läsa inskriften oberoende av varandra och kalkerade de runor som vi tyckte oss se på overheadfilm, men det gav oss inga som helst uppslag om innehållet. Vid lunch åkte Laila tillbaka till Visby och jag ägnade de följande timmarna åt att noggrant gå igenom och beskriva och kommentera varje enskilt tecken. Inte heller detta resulterade i någon begriplig text och vid tretiden hade jag fått nog för denna dag.

När jag körde tillbaka till Visby tänkte jag att det var fantastiskt med ännu ett nyfynd så tidigt på året, men att det åtminstone inte skulle bli något inlägg på K-blogg denna gång. Det fanns ju inte något direkt att skriva om. Visserligen kunde kanske bindrunan a^f som inledde den sista raden tolkas som prepositionen af ’från’, men det var inte så mycket att komma med.

Väl tillbaka på kontoret tittade jag på mina avritningar igen och noterade i slutet av den översta raden fem runor som eventuellt kunde läsas ribus, vilket ju påminner om latin. Jag öppnade runtextdatabasen och skrev in detta ”ord” och hamnade direkt på ordet muliæribus på den småländska Pjätterydsfunten (Sm 38). Därmed var hela inskriften löst. Det handlade givetvis om början av den välkända bönen Ave Maria: Ave Maria, gratia plena, Dominus tecum. Benedicta tu in mulieribus ”Var hälsad, Maria, full av nåd, Herren är med dig. Välsignad är du bland kvinnor”. Att vi inte hade genomskådat detta berodde på att inskriften var skriven nedifrån och upp, vilket är inte tillhör vanligheterna. Bindrunan a^f som stod först i den tredje raden återgav inte alls prepositionen af utan början av a^fe dvs. ave, vilket jag också hade läst, men inte förstått. Det vanligaste är ju att detta ord skrivs aue eller auæ med runskrift.

I förmiddags var jag där igen och kunde utan problem bekräfta att detta är inskriftens innehåll. Med den nya bakgrundskunskapen var det också lättare att bestämma några av de skadade och mer svårlästa runorna. Visserligen ska man som runolog alltid försöka etablera läsningen av en inskrift utan att tänka på hur den ska tolkas, men när det handlar om välkända formler är det närmast omöjligt att hålla sig helt neutral. Samtidigt kan det vara rätt knepigt med just latinsk text, eftersom stavningen sällan följer de vanliga reglerna för detta språk. Exempelvis borde det stå Dominus i inskriften, men jag har svårt att få den sista runan till något annat än m, vilket betyder att ristaren har böjt ordet fel.

Fönsternischen i Hejnums kyrka. Runorna finns på den sneda ytan ganska långt ned. Foto Magnus Källström
Fönsternischen i Hejnums kyrka. Runorna finns på den sneda ytan ganska långt ned. Foto Magnus Källström

Den nyfunna inskriften i Hejnums kyrka innehåller visserligen en välkänd bön som förekommer i många andra runinskrifter, men den är ändå av stort intresse, inte minst genom sin placering. Eftersom den finns i sakristian kan vi nog också peka ut en tänkbar upphovsman. Det bör ha varit prästen själv, som alltså var kunnig i runor, men kanske lite klenare i latinet.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om tidigare runfynd i Hejnums kyrka kan du läsa här. DS

Digikult visar hur stor digitaliseringen av kulturarvet har blivit

Publik_på_Digikult
Publik på Digikult-konferensens första dag, mars 2014. Foto: Lennart Guldbrandsson (CC-BY-SA 3.0)

Det märks att digitaliseringen av kulturarvet har blivit en angelägenhet för fler kulturarvsinstitutioner de senaste åren.

Ett tecken är att den praktiskt inriktade digitaliseringskonferensen Digikult har fått stänga förköpet allt tidigare varje år. Första året gick det nästan att komma in genom att köpa biljetter i dörren. I år, tredje gången konferensen körs, fick biljettförsäljningen stänga nästan tre veckor innan konferensen. Tyvärr är platserna på Göteborgs Stadsmuseum begränsade. Men varje presentation filmas och läggs ut under en fri licens, och även presentationens bildspel läggs ut på Digikults webbplats. Det gör att de institutioner och individer som inte fick biljetter ändå kan ta del av de råd och tips som talarna delar med sig av. För den som vill samtala finns också gott om möjligheter, exempelvis på Digikults Facebook-sida. Twitter-hashtaggen #digikult lär lysa upp den 25-26 mars, ännu mer än förra året.

Ett annat tecken är att Digikult i år får besök av politiker på högre poster. Förra året fick konferensen besök av Piratpartiets partiledare och Västra Götalands arkivnämnds vice ordförande. I år deltar kulturministern Alice Bah Kuhnke som inledningstalare, tillsammans med riksantikvarien Lars Amréus. De åtföljs av ett digert program, där såväl arkivering av digitalt material och massdigitalisering som digitalisering av film och digitala utställningar ingår. Digisam kommer också att presentera en lägesrapport och blicka framåt. Jämfört med tidigare år figurerar fler internationella gäster.

Digikult är inte den enda digitaliseringskonferensen, men det är en bra barometer på hur det går med digitaliseringen.

// Lennart Guldbrandsson, Wikimedia Sveriges representant i Digikults arrangörsgrupp

Årets andra runsten och något om runan r

Det nyfunna runstensfragmentet från Spånga kyrkogård till vänster och förra sommarens fynd från samma plats till höger. Foto Magnus Källström
Det nyfunna runstensfragmentet från Spånga kyrkogård till vänster och förra sommarens fynd från samma plats till höger. Foto Magnus Källström

Förra året dröjde länge innan det första runfyndet dök upp, i år kom det redan i januari. Nu i fredags var det dags igen. Då ringde John Hamilton från UV Mitt och meddelade att han hade hittat ännu ett runstensfragment vid Spånga kyrka. Även denna gång rörde det sig om ett litet fragment av röd sandsten, men till skillnad mot många av de tidigare runfynden från kyrkogården bär det spår av kalkbruk och har förmodligen i något skede varit inmurat i kyrkan.

Av inskriften återstår en fullständig r-runa samt i en korsande slinga resterna av ytterligare två runor. Runan r har en mycket karakteristisk form, där den övre delen av bistaven är mjukt bågböjd och där den nedre diagonala delen har huggits någon centimeter för långt åt vänster. Runan är faktiskt mycket lik den r-runa, som förekommer på det fragment som hittades i somras, men lägger man fragmenten bredvid varandra ser man att de inte kan ha tillhört samma runsten. Ristningslinjerna är nämligen helt olika. På det tidigare kända fragmentet är de breda och rätt flacka, medan det nyfunna fragmentet har smalare ristningslinjer med en tydlig v-formad profil.

Att r-runan har öppen form behöver egentligen inte påpekas. Det är nämligen den normala formen för denna runa under vikingatiden. En sluten form blir först vanlig under medeltiden och då förmodligen genom inflytande från den latinska bokstaven R.

Det som vi känner igen som ett typiskt ”run-r” med sluten form och skarpa vinklar förekommer däremot nästan aldrig i genuina runinskrifter utan brukar vara ett säkert tecken på ristningar som har gjorts i senare tid. Att denna variant är den vedertagna symbolen för fornlämning på kartor och i andra sammanhang har säkert också påverkat den allmänna uppfattningen om hur en r-runa ska se ut.

Så här ser runan r aldrig ut på runstenar.
Så här ser runan r aldrig ut på runstenar.

Runraden hade som bekant ytterligare en runa för r. Under vikingatiden hade den formen av en uppochnedvänd gaffel och som stod för ett särskilt r-ljud (s.k. ”palatalt r”), som inte längre finns kvar i svenskan. Det brukar ofta återges med R och kunde i stort sett bara förekomma i slutet av ord som t.ex. i æftiR ‘efter’ eller ulfR ‘Ulv’. Om man stöter på en runinskrift där R-runan markerar ett r-ljud, men står på andra platser i orden så är det ganska säkert att det handlar om en eftermedeltida inskrift.

Ett sådant exempel finns i en sentida runristning från Åmmeberg i södra Närke, som jag nyligen fick en fråga om. Jag var inte bekant med ristningen sedan tidigare, men den visade sig vara upptagen i FMIS som RAÄ Hammar 398:1 och där fanns också runorna avritade. Dessa var dock inte helt enkla att tyda. Translittererar man inskriften rätt upp och ned blir resultatet nämligen det gåtfulla emik ristmhR iRRerim×.

De sentida runorna i Åmmeberg så som de är avritade i inventeringsboken.
De sentida runorna i Åmmeberg så som de är avritade i inventeringsboken.

Efter att ha tittat ett tag på teckningen slog det mig att runorna R och m, som ju utgör spegelbilder av varandra, kanske hade förväxlats av ristaren. I så fall kunde det stå Åmmeberg på den sista raden (med r felläst för b och med en urnordisk g-runa på slutet) och emik skulle bli Erik. De återstående runorna borde om samma principer tillämpas kunna bilda ett efternamn på -ström, kanske Boström eller Byström.

”Erik Boström, Åmmeberg” är alltså en tänkbar tolkning. Längre än så tror jag inte att det går att komma utan att ha sett ristningen i verkligheten, men hamnar jag i trakterna av Åmmeberg så ska jag ta en närmare titt. Förmodligen är runristningen inte särskilt gammal. Om den urnordiska runan för g ingår är den förmodligen inte äldre än 1900-talet.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Hur fungerar konkurrensen inom uppdragsarkeologin?

Konkurrens inom uppdragsarkeologin har diskuterats sedan 1990-talet. Under 2014 har Riksantikvarieämbetet utrett hur konkurrensen fungerar inom uppdragsarkeologin på en övergripande nivå.

UppdragsarkeologiRegionala skillnader
Utredningen, vars rapport snart kommer att publiceras, har visat på stora regionala skillnader. Skillnaderna gäller både länsstyrelsernas tillämpning och deras förutsättningar. Utredningen påvisade också variationer när det gäller hur begrepp och kriterier uppfattas och används. Exempelvis saknas enighet när det gäller synen på konkurrens och hur begreppet vetenskaplig kvalitet ska tolkas.

Lagstiftningen ska tillämpas enhetligt
En grundläggande utgångspunkt är att lagstiftningen ska tillämpas enhetligt över hela landet. Därför kommer Riksantikvarieämbetet att arbeta för en enhetlig och rättssäker tillämpning inom uppdragsarkeologin samt förbättra förtroendet för systemet, bland annat genom att revidera föreskrifterna.

Rapporten från utredningen kommer att publiceras under våren och finnas tillgänglig via Riksantikvarieämbetets öppna arkiv Samla.

Anna Lihammer, utredare på Kulturmiljövårdsavdelningen

Länkrika objekt i K-Samsök

Bilden http://kulturarvsdata.se/shm/media/html/14378
Ulf Bruxe SHM

Inom öppna-länkade-data–kretsar pratar man ofta om att det är länkarna mellan digitala objekt som ger värde, snarare än objekten i sig. Länkar sätter ett objekt i sitt sammanhang genom att beskriva hur det relaterar till andra objekt och begrepp. Länkar pekar åt andra ställen som beskriver objektet, och upplyser om andra kopplingar, resurser, och tankebanor. Har man någon gång snabbt slagit upp något på Wikipedia, bara för att inse några timmar senare att man har ägnat halva kvällen åt att följa intressanta länkar från sida till sida tills man hamnat på någon skum artikel som knappast har någonting med det man ville ursprungligen kolla upp att göra… då förstår man väl länkarnas kraft!

K-samsöksplattformen existerar för att förvalta, beskriva, och tillgängliggöra semantiska länkar mellan olika digitala objekt från fler än fyrtio olika minnesinstitutioner. Antalet länkar mellan objekt i K-samsök varierar ganska mycket. Vissa objekt i K-samsöks index har knappast några länkar alls, medan andra sitter mitt i ett rikt nätverk av länkar till hundratals – eller ibland tusentals – andra objekt. Men vilka objekt har flest länkar?

Det är tyvärr inte en enkel fråga att besvara med K-samsöks API:er (K-samsök, UGC-hubben) som inte riktigt stödjer sådana frågeställningar. Men det är en förhållandevis enkel fråga för SPARQL, frågespråket på den semantiska webben och RDF-resurser. Som tur är har vi kvar en triplestore databasserver från förra årets ArkHack i Umeå, som har ett SPARQL gränssnitt och innehåller en delmängd av K-samsöks data från Göteborgs stadsmuseum, Helsingborgs museer, Riksantikvarieämbetet, Svenskt hällristnings forsknings arkiv, Statens historiska museum, och delar av K-samsöks UGC-hubb. Trots att det bara är ett urval ur K-samsöks index, och att datan är snart ett år gammal, så borde detta ändå kunna ge en grov uppskattning om antalet länkar.

Tyvärr – igen – har maskinen med triplestoredatabasen ganska dålig prestanda nuförtiden (den skapades ju bara för ett tillfälligt hack) och klarade inte av att räkna ihop samtliga länkar för alla objekt. Det gick däremot att begränsa frågeställningen något och fråga om vilka objekt som har flest av en specifik sorts länk. I det här fallet valde jag avbildningar – vilka K-samsöksobjekt har flest bilder på sig? Enligt servern är K-samsöks fem-i-topp objekt med flest bilder:

  1. Ållebergskragen, med 160 bilder.
  2. Engelbrektskyrkan, med 136 bilder.
  3. Gamla Uppsala, med 128 bilder.
  4. Mönehalskragen, med 126 bilder.
  5. Ulrika Eleonora Kyrka, med 117 bilder.

Fint!

Men frågan om K-samsöks länkrikaste objekt behöver kanske ändå inte förbli obesvarad. För det finns nämligen ett litet antal kända objekt som har många gånger fler kopplingar till andra objekt än bara några hundra bilder. Sådana objekt har såpass många länkar att det inte går att visa samtliga på Kringla för att sidan skulle ta för lång att ladda. Ett sådant exempel är fornlämningen Bystan, Birka (Adelsö 119:1) som undersöktes 1990–1995 och har länkar till sina alla 106.786 fynd! Bara 89 visas i Kringla, men användare av K-samsöks API kan få ut en fullkomlig lista. Det kanske slår rekordet för K-samsöks länkrikaste objekt!

Ni kan bidra till att öka antalet länkar i K-samsök ni med, och därmed kvalitetshöja datan genom att lägga till länkar i vår UGC-hubb. Det är bara att logga in på Kringla.nu och skapa nya länkar mellan objekt, både inom K-samsök och på Wikipedia, Wikimedia, Libris, Platsr, samt Europeana!

Björn Allard – new on Flickr Commons

Girl with dog at the shore of lake Satisjaure (Satihaure) in Lapland. Photo: Björn Allard, 1958.
Girl with dog at the shore of lake Satisjaure (Satihaure) in Lapland. Photo: Björn Allard, 1958.

Would you like to view breath-taking landscapes in Lapland, Swedish archaeologists at work in loamy pits in the woods of Ångermanland, Swedes about to go hunting elk in Jämtland, and other motifs from central and northern Sweden?

Then you should follow the photostream of the Swedish National Heritage Board on Flickr Commons during spring, and have a look now and then in the “Björn Allard” album. We will share a choice of colour images by the Swedish photographer Björn Allard, employed at the Swedish National Heritage Board in the 1950s and 1960s.

Björn Allard (1923-2006) took part in the Board’s archaeological surveys and excavations to contribute documentary photographs. An important part of his work was to document at the Board’s culture-historical surveys and archaeological excavations in northern Sweden, due to the regulations of Swedish lakes and rivers when new power plants were constructed in the 1950s and 1960s.

Lake Satisjaure (Satihaure) in Lapland. Today is the area part of Laponia, a UNESCO World Heritage. Photo: Björn Allard, 1958
Lake Satisjaure (Satihaure) in Lapland. Today is the area part of Laponia, a UNESCO World Heritage. Photo: Björn Allard, 1958

The images we will show on Flickr Commons are all in colour, chosen from about 450 colour slides by Björn Allard, which are digitized for the Swedish National Heritage Board’s photo database online Kulturmiljöbild. A lot more images in black and white by Björn Allard are held in our archives, most of them in the Board’s reports from the surveys at the lake regulations.

Five Swedish provinces will be represented in the new album. From north to south: Lapland (Lappland), Ångermanland, Jämtland, Dalecarlia (Dalarna), Östergötland and Västergötland. The images will be uploaded in this order, province by province.

The images are taken between 1957 and 1963. They show landscapes, cultural environments in the countryside and archaeologists from the Swedish National Heritage Board at field work. Locals in northern Sweden, at work or at leisure, will appear now and then. The area around lake Satisjaure (Satihaure) in Lapland, shown in the initial images of the album, is today part of Laponia, a world heritage listed by UNESCO.

We hope you will enjoy the images. Welcome to view, comment, tag and share!

Bockstensmannen öppnade ögonen för Wikipedia

bild 4
Axel Pettersson från Wikipedia visar statistik. Foto: Sophie Jonasson, cc-by

Så här i början av året är det dags att fundera på vad man gjorde bra och vad som kan förbättras under de månader som nu ligger framför oss. Jag sitter och går igenom utvärderingar från förra årets seminarier och workshops.

Den 6 november 2014 anordnade Riksantikvarieämbetet ihop med Länsstyrelsen Halland, Kulturmiljö Halland och Hallands kulturhistoriska museum en dag om att bedriva verksamhet på webben. Människor som arbetar med kulturmiljö på olika sätt i länsstyrelser, kommun, region, museer och ideella sektorn (hembygdsrörelsen och Wikipedia) tillbringade en dag på Varbergs fästning.

Syftet med seminariet var att genom korta presentationer med goda exempel lägga en grund för en dialog kring hur man inom kulturmiljöområdet ser på att använda webben för att arbeta mer inkluderande och effektivt. Hur tänker man kring var informationen bör finnas för att möta människor som söker information? Hur ser man inom kulturmiljösektorn på att skapa och finnas på plattformar för dialog etc. Dessa frågor är aktuella hos museer och länsstyrelser, inte minst i och med de nya nationella målen för kulturmiljö. Både infrastruktur och mer ”mjuka” frågor som hur man agerar på sociala arenor var på agendan.

T ex pratade Axel Pettersson från Wikipedia om exemplet Bockstensmannen. Statistiken visade tydligt att det är svårt för ett enskilt museums hemsida att mäta sig mot trafiken på t ex artikeln Bockstensmannen på Wikipedia, både den svenska och engelska versionen. Om ett museum befinner sig på Wikipedia med sin kunskap så når de fler människor, helt enkelt.

Jag fick in många intressanta synpunkter i utvärderingen. T ex:

”Det jag fick med mig från dagen, och som jag även ska ta upp på ett kommande enhetsmöte, är att det är bättre att bli synlig där allmänheten finns på webben snarare att tro att de själva ska hitta till länsstyrelsens hemsidor. Att kunna gå in och redigera i Wikipedia för att därifrån leda intresserade i olika ämnen vidare till länsstyrelsens websidor, tror jag kan vara ett betydelsefullt sätt att skapa en större förståelse för länsstyrelsens verksamhet men också en större inblick i myndighetens kompetensområden. Det borde på sikt kunna innebära att länsstyrelsen kan bli mer synliga på webben utan att för den skull behöva vara allt för betungande för de webbansvariga. ”

”Stort tack för en intressant och väl genomförd seminariedag om kulturmiljövårdens verksamhet på webben. Det fick mig helt klart att börja tänka i nya banor.”

”Tack för en bra dag i Varberg – bättre än jag hade förväntat mig! Jag uppskattade särskilt diskussionen om platsr och wikipedia vilken gav mig riktningsvisare vad vi bör jobba med vad gäller handlingsprogram och förfrågningsunderlag i framtiden.”

workshop i digitalt berättande
Storycircle på workshopen i digitalt berättande. Foto: Sophie Jonasson, cc-by

I maj hade vi en workshop i digitalt berättande på tema migration tillsammans med Kulturskolan Stockholm. Syftet var att genom en aktiv insats få in berättelser av en typ som helt har saknats på Platsr – egenupplevd migration. 7 personer producerade 5 digitala berättelser. Se t ex Carmens berättelse om hur människor i ett land långt borta räddade livet på hennes pappa eller Orestes berättelse om hur det är att känna glädjen över frihet men sedan inte riktigt känna sig insläppt. Några röster från kursen:

”Jag tänkte först vad vill ni på myndigheten oss invandrare. Sen förstod jag att ni ville faktiskt lyssna”

”Tack för det utmärkta möjligheten du gav oss att bidra med vår sandkorn till folkhistoria. Nu känner jag mig som en riktigt antikvitet!”

”Det är alltid roligt att få jobba med berättelser som vill bli berättade och som känns angelägna både för avsändare och mottagare.” (kursledare, Kulturskolan)

Nu är det dags att kavla upp ärmarna och förhoppningsvis lyckas nå fram till människor och mål under 2015.

>>Sophie Jonasson arbetar på Riksantikvarieämbetet med bl a Platsr