K-podd special: Premiär för Museipanelen

Kommer ICOM lyckas att ena museisektorn kring en museidefinition den här gången? Vilka föremål kommer i framtiden att berätta coronapandemins historia? Och går det att som museum behålla sin opartiskhet om man sponsras av ett privat företag?

Det är frågor som diskuteras i den allra första Museipanelen, som den här gången gästas av Anna Hadders på Regionmuseet Kristianstad, Anna Jansson på Nationalmuseum samt Lina Thomsgård från Stockholms Kvinnohistoriska.

Samtalet leds av Fredrik Emdén och Lina Wennersten från Riksantikvarieämbetets Omvärld och insikt. Det ägde rum den 26 mars och sändes live via Facebook och Youtube.

Museipanelen är ett återkommande samtal om trender och aktuella händelser inom museisektorn. Här kan du läsa mer om Museipanelen.

Här kan du läsa mer om Riksantikvarieämbetets omvärldsbevakningstjänst för museer, Omvärld och insikt.

K-podd 60: Coronakrisen, samhället och kulturarvet

Hur kommer coronakrisens slag mot världsekonomin påverka synen på kulturarvets värde i samhället? Vad kan vi lära oss av historien när det handlar om pandemier och andra samhällskriser?

Lyssna på ett tankeväckande samtal mellan Lars Heikensten, ordförande i Finanspolitiska rådet och ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien, tidigare riksbankschef och VD för Nobelstiftelsen, och Gunnar Wetterberg, prisbelönad författare, historiker och även han ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien. Samtalsledare är Clara Åhlvik, utställningschef Nobel Prize Museum.

Samtalet är hämtat från Riksantikvarieämbetets Höstmöte, som den här gången sköts fram och hölls digitalt den 3 och 4 februari. Här kan du ta del av fler samtal, seminarier och föreläsningar från konferensen, som hade temat Konflikt och konsensus – kulturarv i en splittrad värld.

Museum Next – Digital Summit 2021

Den 22-26/2 var det dags för Museum Nexts i år helt digitala Digital Summit-konferens. Med totalt över 60 talare från hela världen, var årets tema digital omställning.

 

Spridning och tillgänglighet

Konferensens digitala format möjliggjorde en geografisk spridning och tillgänglighet för både talare och publik, som inte hade varit möjlig på en fysisk konferens. Som det konstaterades i chatten:

”The virtual conference format makes it so easy for speakers from around the world to join us. Not so easy when everyone has to fly to Amsterdam.”

Samtliga föredragshållare berörde olika aspekter av hur ökad digital tillgänglighet också skapat ökade möjligheter för kulturarv att bli levande ytor för kommunikation, samhörighet, skapande av mening och engagemang. Det var mycket fokus på onlineinnehåll, pedagogik och verksamhetsutveckling. Flera inslag handlade också om monetarisering av onlineinnehåll.

”Who says engaging in a physical space is the only way to engage?”

var en återkommande retorisk fråga under de fem dagarna. Före pandemin var distansverksamhet och digital närvaro till stor del en vision förlagd till en abstrakt framtid, som kanske skulle komma när tekniken och människorna var redo och ”mogna”. Nu, när den digitala distansnärvaron inte längre går att ängsligt undvika, är den en i allra högsta grad fungerande verklighet – som av sin egen kraft hittar sina egna former och uttryck. På enkla, mänskliga sätt, utan visionär framtidsteknologi.

Förbättrad kommunikation mellan institutioner och allmänhet

Farhågorna kring att inkludera allmänheten och allmänhetens bidrag via sociala plattformar som Twitter och Instagram, utan moderering och gallring, har också visat sig vara ogrundade. Människor ”tend to be rather nice” och dela ”no abusive photos at all”, konstateras det i föredraget ”Crowdsourced Digital Born Collections Panel” (dag 2, klockan 17:00), tillägnad det nordiska forskningsprojektet Collecting Social Photo. Detta gäller även våldsamma och möjligen kontroversiella händelser som terrorattacken i Stockholm den 7:e april 2017, som inte heller levererade någon nämnvärd mängd olämpligt eller irrelevant material till Stockholms stadsmuseums insamling av allmänhetens texter, tankar och bilder.

 

Många föredragshållare talade om en förbättrad kommunikation mellan institutioner och allmänhet. Dels utifrån institutionernas perspektiv, som genom pandemin insett att den digitala tilliten är hållbar; både genom att medarbetarna klarar av att sköta sina arbeten hemifrån, och att allmänheten klarar av att dela relevant material genom sociala medier till museernas samtidsdokumentation. Dels utifrån den icke institutionsbundna allmänhetens perspektiv, som insett att deras upplevelser är betydelsefulla för institutionerna, och likvärdiga med forntidens och historiens skatter i bevakade montrar.

 

Tillgänglighet som stärker gemenskap och identitet

Kulturarv finns i både materiella och immateriella former, och två av föredragen; The Embroidered Word och Mootookakio’ssin: Blackfoot Digital Project (dag 2, 18:00 resp. 18:30), tog upp hur hantverk kan skapa gemenskap över tid och rum och stärka människors identitet. I institutionernas samlingar finns årtusenden av hantverkskunnande bevarat genom artefakter – men sällan kommer denna tysta kunskapsbank i kontakt med nutida hantverkare för ömsesidigt kunskapsutbyte.

 

I projektet ”The Embroidered Word”, initierat av Museum of the Republic i Brasilien, uttrycker 25 frivilliga deltagare ur allmänheten sina upplevelser av pandemin och isolering genom att brodera de ord och uttryck som bäst beskriver deras känslor. Broderi är en konstform med historiskt starka politiska rötter; inte minst som ett sätt för kvinnor att genom broderier av flaggor, standar och andra politiska symboler uttrycka delaktighet. Detta arbete kan ses i några av de målningar som återfinns i museets samlingar.

 

En av deltagarna uttryckte sin upplevelse av broderiprojektet med orden:”Fear was knocking at our door, and we used embroidery to keep it from dominating everything.”Det finns en hel bok med bilder på projektets resultat att ladda ner här: http://museudarepublica.museus.gov.br/wp-content/uploads/2013/10/Palavra-Bordada-2g_med.pdf


I projektet ”Mootookakio’ssin: Blackfoot Digital Project”, ger 3D-digitalisering av Blackfoot-föremål i brittiska museer människor i Canada (oavsett om de har koppling till Blackfoot eller inte), tillgång till föremål och berättelser som de annars inte skulle ha tillgång till. Detta projekt har visat sig fruktbart, inte minst genom ökad och förnyad tillgång till de hantverkstraditioner som är en viktig del i Blackfoots kultur.


Hantverk behöver inte vara fysiskt, utan kan lika gärna göras med pixlar, och föredraget The story is more important than the pixel (dag 2, klockan 19:00) med Adam Clarke exploderar i den lekfullhet och delaktighet som präglar Minecraft. Att det inte är realistiskt, är själva grejen med Minecraft – det är opretentiöst, billigare, lätthanterligare och enklare att återställa än lego. Och – genom öppna servrar inbjuder Minecraft till gemensamt skapande, berättande och upptäckande.

”The story is more important than the pixel”

kan även stå som sammanfattning av samtliga konferensens föredrag, som genomgående höll hög kvalité och relevans.


Ta del av programmet

Samtliga programpunkter spelades in, och kan ses online under 6 månader från det att konferensen avslutades den 26:e februari 2021.


Sammanfattningar av programpunkter

Från Riksantikvarieämbetet var vi tre personer  (Viktor LindbäckBjörn Sundberg, Charlotte Ahnlund Berg) som följde konferensen, och skrev nedanstående sammanfattningar av de programpunkter som särskild berörde våra respektive kompetens- och verksamhetsområden. Dessa sammanställningar är dock enbart ett fåtal utvalda punkter ur de fem dagarnas konferens − som i sin helhet är sevärd för alla som intresserar sig för kulturarvsförmedling. 


Dag två

Museums, Communities, & Civic Engagement (16:00)Suhaly Bautista-Carolina, Metropolitan Museum of Art bjuder in till ett samtal om vikten av omsorg om människan, om att bygga, ge näring åt och vidmakthålla relationer med lokalsamhället och behovet av en nyordning inom museerna för att få en förändring till stånd. 

The Embroidered Word (18:00)Ett pedagogiskt projekt initierat av Museum of the Republic i Rio de Janeiro, där volontärer genom broderier av ord och meningar har gett uttryck för de känslor och situationer som pandemin med åtföljande isolering, förluster och oro, fört med sig.

Mootookakio’ssin: Blackfoot Digital Project (18:30)3D-digitalisering av Blackfoot-föremål bevarade hos brittiska institutioner ger människor i Canada ökad och förnyad tillgång till de berättelser och hantverkstraditioner som är en viktig del i Blackfoots kultur.

The story is more important than the pixel (19:00)Minecraft som redskap för kreativ förmedling och kommunikation. 


Dag 3

Bridging the digital divide with accessible tech (15:30)

Play Africa, ett barnmuseum i Sydafrika, berättar om hur de har använt enkel och tillgänglig teknologi för att skapa ett nytt utbud och nå ut till nya målgrupper under pandemin.

Social Media is People Media (16:00)I dagens digitala, ständigt uppkopplade kultur, där traditionell marknadsföring av museer inte räcker till, blir sociala medier museernas viktigaste kommunikationskanal. Chris Cloud, som kallar sig en Creative Thinkdoer, berättar om den mänskliga aspekten av sociala medier, och hur sociala medier kan lyfta och förmedla ett museums mänskliga aspekter.

How to double your online donation income with small tweaks (18:00)Om hur Van Gogh-museet jobbar med intäkter online och har byggt sin kundresa. 

15 ways to monetize your museum with digital (18:30)15 sätt att  monetarisera ditt innehåll via digitalt innehåll. Fler och fler museer ställer frågan om hur de kan finansiera sitt innehåll pga minskade intäkter och ökade kostnader för att skapa digitalt innehåll. Ingången är att kombinera ditt innehåll, hitta din målgrupp och därefter välja en betal/affärsmodell.


Dag 4

Getting 100,000 young people excited about science in the time of COVID (15:30)Zoos Victoria, en ideell förening av tre zoologiska parker i Victoria Australien, erbjöd forskningsbaserade undervisningsprogram under den pågående Covid19-pandemin. Över 100,000 ungdomar ville delta från hela världen. Att eleverna fick bidra till äkta forskning, att man förstod lärarnas behov och försåg dem med rätt verktyg: dynamiska och fungerande digitala lärresurser, var nycklar för att lyckas. 

Virtual Heritage Storytelling (16:30)

Brett Leavy från Bilbie Labs –”Australia’s leading First Nations social impact cultural design company” berättar om sitt arbete med att skapa ”a virtual heritage toolkit, for simulating, representing and promoting the cultural heritage of First Nations across Australia.

What’s the value of your digital assets?  (17:30)Om att värdera sina digitala tillgångar genom en sammanhållen modell och metodik.

Design Meaningful Online Experiences (18:30)Att skapa innehåll och upplevelser som står på egna ben via digitala medier. 

The Power of Live Demonstrations (19:00)Hur praktiska demonstrationer från traditionell matematikundervisning med hjälp av modeller i en klassrumssituation kan översättas från klassrummet till digitala format och hemundervisning.

Cemeteries Tours Online: How the Dead can be Digital (19:30)

Guidade kyrkogårdsturer på plats och digitalt. Ett exempel på hur personligt berättande engagerar, berör och kan utvecklas digitalt.


Dag 5

From virtually unknown to virtually everywhere (15:00)

British Museums livesända skolprogram är ett exempel på hur man kan skala upp ett digitalt projekt i en organisation.

Old people need fun digital experiences too! (16:30)Australiensiskt projekt skapar minnesaktiviteter för äldre, med och utan demenssjukdom, genom digtalt material ur museernas samlingar.

What’s the value of your digital assets?  (17:30)

Att värdera sina digitala tillgångar genom en sammanhållen modell och metodik. 

Runstudier genom bilfönstret

Runstenarna vid Kumla (U 453 och U 454) i Odensala. Foto Magnus Källström

I min bokhylla har jag boken ”Jyske runestene” av Anders Bæksted i två olika upplagor. Den ena är tryckt 1968 och utgiven i serien Handskerumsbøgerne. I denna serie bidrog en rad olika experter med behändiga guideböcker om olika kulturlämningar i Danmark så att ”Turisten og søndagsbilisten” lätt kunde ta del av deras kunskap på sina färder. Som framgår av seriens namn var böckerna avsedda för handskfacket och på omslaget i svart och gult avbildas Bækkestenen genom en vindruta.

På samma sätt kan den som vill i dag använda söktjänsten Runor i mobilen och då röra sig över betydligt större områden. Själv fick jag möjlighet att pröva den i praktiken så sent som nu i måndags, då jag hade ett runärende i Knivstatrakten. Det slog mig nämligen att det fanns en del annat som jag kanske skulle passa på att se när jag ändå var ute och åkte. Genom att markera min plats på kartan kunde jag lätt söka mig fram till Särstastenen (U 471) i Knivsta, som jag av någon anledning inte tidigare hade sett.

Särstastenen (U 471) i Knivsta, ristad av Fot och rest till minne av en man vid namn Anund. Foto Magnus Källström

Stenen står rest vid Sankta Birgittakyrkan intill Häradsvägen och är ett vackert exempel på ristaren Fots ristningskonst (även om det på vår skylt intill stenen står att runristaren är okänd). När jag var där hade jag känslan av att det var något mer med denna sten som jag då inte omedelbart kom ihåg, men nu när jag skriver denna text och läser på i Upplands runinskrifter ser jag att redan Johan Hadorph anmärkte att det på platsen även fanns ”många, märkelige ättegrafvar med stora stenar i quadrat lagde”. Detta gravfält som ligger på en annan tomt bara ett tjugotal meter söder om runstenen missade jag dessvärre att titta på (här skulle jag naturligtvis ha bytt till Fornsök). Kvadratiska och rektangulära stensättningar belägna på gravfält är som bekant typiska gravformer för tidiga kristna gravarna i vikingatidens slutskede och det är i Uppland inte alls ovanligt att runstenar har rests i direkt anslutning till denna typ av gravanläggningar.

Från Särstas gamla marker gick min färd till Kumla i Odensala, där jag ville kasta en blick på de båda runstenar (U 453 och U 454) som flyttades härom året. Anledningen var att en av dem (U 454) hade blivit påkörd av en bil och slagits av på mitten. Lyckligtvis gick den av i en gammal lagning och blev inte skadad i övrigt. Stenen som var hel när den hittades 1887 restes 1915 vid vägen, men har senare fallit omkull och då gått av på mitten. Den lagades och restes därför på nytt 1940. Även den andra stenen är avslagen och lagad på ungefär samma ställe. Om den vet att den 1926 blev påkörd av en lastbil och man kan misstänka även den tidigare nämnda stenen har varit utsatt för något liknande. I den skarpa kurva där dessa stenar blev placerade har de lidit onödigt mycket av bilismens framfart.

Kumlastenarna på sin nuvarande plats. Stenarna är ristade och signerade av runmästaren Visäte. Foto Magnus Källström

Nu har båda stenarna i stället flyttats in från vägen och fått en annan orientering som bör trygga deras framtid. Båda är hittade i åkern i närheten av den nuvarande platsen, men exakt hur de ursprungligen har varit placerade vet vi inte. Eftersom det på platsen har funnits ett vad, ”Kumla örn”, kan man misstänka att de en gång har stått på varsin sida om ett vattendrag, om det nu inte har funnits fler stenar som vi inte känner till.

I måndags var det ett utmärkt väder för en runstensutflykt, visserligen bara några plusgrader i luften men strålande sol. På onsdagen när jag skulle ge mig ut igen var det i stället snö och minusgrader. Daniel Sahlén från Stockholms läns museum hade nämligen bett mig följa med ut till några runstensplatser i Haninge som ska ingå i en kommande informationssatsning. En av dessa var runhällen vid Runmarsvreten vid Berga intill Dalarövägen.

Runristningen vid Runmarsvreten i Haninge. Foto Magnus Källström

Här har jag varit flera gånger. Ristningen finns på en lodrät häll vänd åt väster och liksom på många andra runhällar har den nedre delen av ristningen flagrat av. Av de namn som inleder inskriften har man därför i stort sett bara lyckats läsa de inledande runorna ku av det första namnet, medan det sista som lyder kuna har tolkats som kvinnonamnet Gunna. När jag tittade närmare på de första runorna såg jag att det dels att inskriften inleddes med ett skiljetecken, dels att det efter u-runan fanns spår av en klubbformad ornamentsflik som verkade korsa slingan. Därefter var stenytan helt förstörd och en runa har säkert försvunnit, men efter detta syntes den övre delen av en huvudstav som möjligen också hade spår av en a-bistav till höger. Sedan följde vad jag kunde se en otvetydig r-runa och efter denna rester av ytterligare ett korsformigt skiljetecken. Inskriftens början ska i så fall läsas + ku…ạr +, vilket knappast kan vara resterna av något annat än namnet ku[n]ạr Gunnarr! Detta var ett förhållandevis vanligt namn på vikingatiden, men det man givetvis kommer att tänka på är att just detta namn inleder inskriften på den runsten som 2010 upptäcktes i en åker vid Småhamra i Österhaninge. Denna gård ligger i dalgången knappt 4 kilometer rakt österut från runhällen. Skulle det kanske kunna handla om samma person?

Partiet där jag tror mig kunna läsa namnet Gunnarr. Foto Magnus Källström

Läst på detta sätt blir det inte plats för så förtvivlat många runor fram till runföljden kuna så frågan är om namnet verkligen har varit Gunna eller om vi ska räkna med ett sammansatt namn av typen Þōrgunna eller Borggunna. I så fall har inte fler än två personer varit omnämnda i början av denna inskrift. Det var som sagt minusgrader i onsdags och inget idealiskt väder för runstensundersökningar och jag borde egentligen inte skriva detta, utan att ha varit där en gång till för att kontrollera att jag verkligen har uppfattat allt rätt. Kanske ska jag ta tur dit nu i helgen och om jag har haft fel får jag i så fall komma med ett beriktigande.

Upptäckten av denna runhäll har sin särskilda historia. Den kom nämligen i dagen först 1964 genom den runintresserade militärmeterologen Harry Runqvist. Han hade nämligen fått syn på ortnamnet Runmars wreten på en 1700-talskarta och tänkte att detta namn måste syfta på en runristning på platsen. Han åkte dit och fann omedelbart den tidigare helt okända runhällen i vårsolen. Detta var den 14 mars, så i morgon söndag är det faktiskt ett 57-årsjubileum för denna upptäckt!

Detta är inte enda gången som en runristning har lokaliserats med hjälp av ett ortnamn. I sin reseberättelse för 1867 meddelar fornforskaren Richard Dybeck mycket lakoniskt: ”För att taga kännedom om en hittills icke bekant runsten vid Johannisberg i Gottröra socken (Långhundra härad) begaf jag mig dit”. Dybeck fick uppenbarligen tips om runstenar från vitt skilda håll, men i detta fall tror jag att jag vet hur det har gått till. På Generalstabskartan över området som trycktes just detta år finns ett torp med namnet Ransten utsatt sydost om Johannisberg. Givetvis måste det vara detta ortnamn som Dybeck hade sett på kartan och som föranlett honom att åka dit och leta. I dag bär platsen namnet Runsten och den runsten som Dybeck mycket riktigt fann på platsen har fått beteckningen U 500 i Upplands runinskrifter.

Än är det kanske lite för kallt i luften, men snart kommer nog våren på riktigt och då kan det bli tid för både runstensutflykter och nya upptäckter!

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. På ristningen vid Runmarsvreten har man tidigare upptäckt flera förbisedda detaljer. Roger Wikell har bland annat skrivit om den fågelfigur som pryder korset. Om han också någonstans har kommit in på läsningen av inskriften vet jag inte. DS.

PPS. Fenomenet med runstenar och rektangulära stensättningar har jag tidigare berört i denna artikel. DS.

Var med och sätt Västmanlands kulturarv på kartan!

Ett teatersällskap står på en scen.
Västerås Korsängsgärdet. Revy i Folkets Park under Barnens dag, 1938. Foto: Ernst Blom (Public Domain)

Vad hände 1917 på Fiskartorget i Västerås? Vem var prosten som fruktade julen? Var hittar jag den berömda röda jorden? Vi vet det, och mycket mer!

Webbsidan Kulturarv Västmanland lanserades 21 oktober 2020 och är en digital kunskapskälla om Västmanlands kulturarv. Här samlar vi berättelser, bilder och filmer från alla som vill vara med och bidra. Materialet kan handla om allt från personhistorier, särskilda händelser, seder och bruk till föremål. Man kan också upptäcka kulturhistoriska platser och besöksmål genom Kulturarvskartan. Webbsidan fylls hela tiden på med nytt intressant material.

Kulturarv Västmanland drivs av Region Västmanland i samverkan med länets tio kommuner, Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening. Vår ambition med webbsidan är att väcka nyfikenhet och sprida kunskap om det västmanländska kulturarvet digitalt. Genom att skapa en digital lösning når vi invånare i hela länet och ökar tillgängligheten till vår gemensamma historia. Kulturarvskartan gör det möjligt att se vad det finns för kulturarv i närheten av den plats där besökaren befinner sig.

Vi är många som arbetar med att dokumentera vårt kulturarv på något sätt. På Kulturarv Västmanland visas material från olika museer, arkiv, universitet, föreningar och privatpersoner på en och samma plats. Det ger en bredd av kunskap som annars är svår att få tag på, från en enskild persons skildring till artiklar om större samhällsutvecklingar. Vi har också kopplat oss till Riksantikvarieämbetets webbservice K-samsök och DigitaltMuseum. Det ger oss en möjlighet att visa bilder med koppling till Västmanland från två stora databaser.

I Kulturarvskartan kan man också se utpekade kulturhistoriskt värdefulla byggnader och områden. Värderingen bygger på byggnadsinventeringar som är gjorda i samarbetsprojekt mellan Länsstyrelsen i Västmanlands län, Västmanlands läns museum och respektive kommun. Arboga kommun är först ut att visas på Kulturarvskartan, fler kommuner är på gång.

Vi tar gärna emot tips på ämnen att lyfta på webbsidan. Det går också bra att bidra med eget material. Kontakta oss på kulturarvvastmanland@regionvastmanland.se så berättar vi gärna mer.

Hoppas vi ses på webben: www.kulturarvvastmanland.se

(Text av Linda-Marie Engberg, projektledare för Kulturarv Västmanland, Region Västmanland)

K-podd 59: Från Bureus till Amréus

Vem var egentligen Johannes Bureus, mystikern, alkemisten, Sveriges förste riksantikvarie som tillträdde 1630? Finns det några likheter i att vara riksantikvarie under stormaktstiden och idag?

Det här avsnittet av K-podd utgår från ett samtal som hölls under Riksantikvarieämbetets Höstmöte, som sköts fram och hölls digitalt 3-4 februari 2021.

Anna Maria Forssberg, docent i historia och forskare vid Vasamuseet samtalar med riksantikvarie Lars Amréus om kulturarvsarbetets – och riksantikvariens – roll i samhället på 1600-talet och idag. Samtalsledare: Karin Altenberg.

Om du är intresserad av Håkan Håkanssons bok om Johannes Bureus, Vid tidens ände hittar du den här.

Runor i Höör

Liljegrens återgivning av runinskriften från Höör. Efter Run-urkunder i utgåvan från 1834.

Nu var det länge sedan det hände något på K-blogg och jag har väntat på att någon annan ska ta upp stafettpinnen och skriva. Men icke. Så mycket nytt från runfronten – som ju är mitt gebit – finns ju inte att rapportera, förutom att jag luftade en del tankar om några Medelpadsstenar samt demonstrerade forskningsplattformen Runor i en föreläsning på Gamla Uppsala museums Facebooksida i torsdags. Den går att titta på i efterhand en dryg vecka framåt.

Mitt grundtips är att gå på upptäcktsfärd i plattformen och klicka sig fram mellan de olika länkarna. Det finns mycket att upptäcka och det var på så sätt som jag insåg att en runinskrift som skulle ha funnits på en kyrkdörr i Skåne istället var en tidigare okänd vikingatida runsten. Detta får mig att tänka på en annan upptäckt som jag gjorde för mer än ett år sedan i samma sunkiga soffhörn. Det var innan det fanns någon forskningsplattform att söka i och det var innan vi visste vad Covid-19 var för något.

Det började med att jag slog upp en sida i J. G. Liljegrens Run-urkunder och där fick syn på en inskrift, som jag inte alls kände igen. Det var inte den vanliga utgåvan från 1833, utan i den som kom ut året efter som ett tillägg till det första bandet av Svenskt Diplomatarium och som bär den kompletterande titeln Monumenta Runica. På det sista opaginerade bladet finns en förteckning med rubriken Ytterligare bekantblifne Run-Urkunder. Jag har haft denna bok i bokhyllan sedan tonåren, då jag köpte den av en gammal dam i ett litet antikvariat på Norrlandsgatan. Jag måste alltså ha tittat på denna sida flera gånger tidigare, men av någon anledning har jag inte reagerat på den inskrift som där bär nummer 1854.a. Den sägs i rubriken tillhöra ”Hörs socken och by” i Frosta härad i Skåne och innehålla följande text:

× Asur ⁝ ok : Fastvi…
+ kuþ ⁝ hialpi +

Detta verkade inte alls bekant och när jag konsulterade standardverket Danmarks runeindskrifter (1941-42) hittade jag inga uppgifter där heller. Samtidigt ger inskriften i den translittererade formen hos Liljegren också ett lite egendomligt intryck. Assur och Fastvi är ju personnamn som man i första hand associerar med vikingatiden, men bruket av tre punkter som skiljetecken och förekomsten av en p-runa pekade ju snarare mot medeltiden. Det föremål som ska ha burit denna inskrift verkade också ha varit av ovanlig typ: ”På en gammal ekstolpe (som fordom torde varit en dörrkarm), mellan 2:ne upphöjda rader å inåt vända sidan, nu insatt i en lada.

Detta framstod som alltför intressant för att inte följas upp. Liljegren anger en bestämd källa för denna inskrift, nämligen ”Prov.Läkaren Dr. O. Chr. Ekman”. Med dagens digitala hjälpmedel var det inte särskilt svårt att ta reda på att den som avsågs var Otto Christian Ekman (1791–1866), som vid denna tid var provinsialläkare i Kalmar distrikt, men också en ivrig samlare av fornsaker.

Det var inte heller några problem att spåra de uppgifter som Liljegrens framställning bygger på. Dagen efter beställde jag fram mappen för Höörs by i topografiska serien i ATA och hittade snart en liten lapp med överskriften ”Ur Ekmans anteckningar” med följande upplysningar:

”/År 1812./ I en gammal lada på Bonden Sven Truedsons hemman i Höörs by och socken af Frosta härad finnes en liten stolpe /snedstyfva/ af ek med tvenne upphöjda ränder eller falsar, som wända inåt ladan, på vilka läses:

asuʀ ok : fastui-
+ kuþ hialpi +

Man trodde, att denna gamla bjälke fordom suttit öfwer en spis, men den har troligare utgjort öfre trädet på en dörrkarm?”

Ekmans uppteckning av runorna på bjälken från Höör. Efter original i ATA

Det räckte med en blick på uppteckningen för att inse att det inte kunde vara någon medeltida inskrift. Runorna utgörs ju av de långkvistformer som var vanliga på vikingatiden, vilket man ju inte förväntar sig under medeltiden. Dessutom var det inledande namnet Assurr inte stavat asur som hos Liljegren utan asuʀ med en avslutande ʀ-runa. Detta visar att inskriften inte heller kan ha varit vikingatida, utan att det måste ha rört sig om en inskrift från nyare tid. Under medeltiden hade den gamla ʀ-runan normalt antagit ljudvärdet y och det var först efter att runorna hade blivit ett vetenskapligt studieobjekt som man blev medveten om att detta tecken en gång hade stått för ett r-ljud. För det sentida ursprunget talar dessutom den vapensköld med ett bomärke som tycks ha stått före inskriften. De runor som Ekman upptecknade i Höör 1812 kan nog tidigast ha tillkommit på 1600-talet, men kan givetvis också vara senare.

I samband med mina efterforskningar upptäckte jag att även om inskriften var närmast okänd i den runologiska litteraturen, så hade den letat sig in i personnamnslitteraturen som en medeltida inskrift. I det stora verket Danmarks Gamle Personnavne (1936–64) är nämligen båda namnen upptagna med hänvisning till ”Hör-Runestolpe”. Härifrån har Fastvi (men inte Assur) vandrat vidare till den svenska motsvarigheten, Sveriges medeltida personnamn, som det enda kända belägget på detta namn från svensk medeltid. Det senare häftet trycktes så sent som 1980. Båda hänvisar till en fotnot i en artikel ”Skånska runstensstudier”, som Ebbe Tuneld  publicerade i Historisk tidskrift för Skåneland 1909. Tuneld återger här inskriften efter Ekmans lapp, men uppfattar inte alls namnet som Fastvi. Han har nämligen uppmärksammat att det efter i-runan finns spår av ytterligare en runa och gissar att det i stället har handlat om mansnamnet Fastulfʀ.

Tunelds förslag förutsätter dock en felläsning och utifrån den faktiska läsningen skulle det ligga närmare till hands att tänka på det fornsvenska mansnamnet Fastvidh – om nu inskriften hade varit medeltida, vilket den av allt att döma inte är.

Trots att jag är säker på att runinskriften i Höör har tillkommit under nyare tid är den inte ointressant och den väcker många frågor: Varför han någon på 1600- eller 1700-talet ristat ett par personnamn av vikingatidstyp och varför just Assur och Fastvi (eller Fastulf)? Varifrån kommer egentligen det runristade träföremålet och vilken funktion har det ursprungligen haft? Finns det kanske kvar någonstans? Och slutligen: Vem är upphovsmannen, som uppenbarligen måste ha haft en hel del kunskap om runornas bruk?

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Från Höör finns annars bara en känd runinskrift, nämligen en dopfunt från 1100-talets andra hälft (DR 332/Sk 64) med inskriften + marten ⁝ mik ⁝ giarþi ⁝ + ”Mårten gjorde mig”. Den omtalas i förbigående av Liljegren i Run-urkunder 1833 (under nr 1974), men inskriften fick han först av C. O. Ekman i ett brev den 15 maj 1834 och i upplagan från 1834 tilldelades den beteckningen 1974.a. – Om stenmästaren Mårten, som har svarat för ytterligare fyra skånska dopfuntar med samma runsignatur, kan man läsa här. DS.

Årets julklapp

Den återfunna Hunnestadsstenen (DR 385). Foto Axel Krogh Hansen

Inte många dagar kvar till jul och jag hade egentligen tänkt låta tangentbordet vila ett tag. För ett par veckor sedan lanserade vi forskningsplattformen Runor, ett av resultaten av det fleråriga projektet Evighetsrunor, korrekturen på årets sista(?) artiklar var genomgångna och vad som återstår att avsluta före jul är väl bara någon försummad recension och ett par manusgranskningar. Alltså ingen anledning att fundera på att skriva något på K-blogg, men ödet ville som vanligt annorlunda. I förmiddags ringde nämligen Britta Roos från Länsstyrelsen i Skåne och berättade att en av de förlorade stenarna i det sedan århundraden splittrade Hunnestadsmonumentet – ett av Skånes allra märkligaste runstensmonument – plötsligt hade återfunnits.

Genom Ole Worms bekanta träsnitt vet vi att detta monument på 1640-talet bestod av åtta stenar, varav två med runor, tre med olika typer av bildristningar och de övriga tydligen helt utan ristning. Något motsvarande runstensmonument är nog inte känt från någon annan del av Sverige.

Vid Magnus Rönnou Dublars besök på 1710-talet fanns de flesta av stenarna ännu kvar, men när Nils Henrik Sjöborg sökte efter dem hundra år senare kunde han förutom de två runstenarna (den ena endast delvis) bara återfinna en av de bildristade stenarna. Den sistnämnda var visserligen den märkligaste med en framställning av en människofigur ridande på en varg och med en orm utstickande ur munnen och en annan som tygel. Senare återfanns fler delar av den sönderslagna runstenen och de tre bevarade stenarna fördes så småningom till parken vid herrgården Marsvinsholm, dit Hunnestad hörde. Här befann de sig fram till 1913, då de transporterades till Lund. I dag finns dessa stenar att beskåda på Kulturen.

Hunnestadsmonumentet avbildat hos Ole Worm 1643. Den nu återfunna stenen ligger längst fram i mitten. Foto ATA

Vart de två andra stenarna, som enligt de äldre avbildningarna bar framställningar av ett par fyrfotadjur, hade tagit vägen har varit helt okänt. Det är alltså en av dessa stenar (DR 285) som nu har kommit till rätta. Med tanke på hur illa man hade gått åt den ena runstenen har det inte funnits något större hopp om att någon av dessa stenar skulle dyka upp igen, vilket nu mirakulöst har hänt.

Att döma av de fotografier som jag har sett är stenen helt hel och bildframställningen är mycket lik den på Worms träsnitt. Vilken typ av djur det handlar om har diskuterats och bilden har ömsom tolkats som ett lejon och en varg. Att det djur som finns på den bildristade stenen i Lund (DR 284) är en varg råder det inget tvivel om. Förmodligen återger denna ristning också en välkänd mytologisk figur, nämligen jättinnan Hyrrokkin, som anlitas vid Balders begravning för att skjuta ut det minst sagt svårflyttade skepp, där han skulle brännas. Enligt Snorre kom hon ridande på en varg med en huggorm till tygel och det krävdes inte mindre än fyra bärsärkar för att hålla vargen, medan hon utförde sitt uppdrag. Tor som uppenbarligen kände konkurrensen var nära att ta till hammaren när han såg hennes förmåga, men blev ombedd att låta bli.

Djuret på den sten som ännu är försvunnen (DR 286) liknar mycket djuret på den nyss nämnda stenen och bör utan tvivel också tolkas som en varg. Denna ska enligt avbildningen hos Worm ha sträckt ut tungan mot något som ser ut som en krans eller en mask. Exakt hur den senare detaljen har varit utformad är lite osäkert. Magnus Rönnou – som för övrigt ritar i en stil som på ett märkligt sätt påminner om Per Åhlin (se där ännu en julkoppling!) – har uppfattat ristningen rätt annorlunda. (Här ser det närmast ut som en av gästerna på Hundhotellet som har fått i sig något olämpligt!)

Den ännu försvunna stenen avbildad av Magnus Rönnou 1716. Foto ATA

Även denna sten tror jag återger ett mytologiskt motiv, nämligen när Fenrir (eller hans ättling Sköll) vid Ragnarök slukar solen. En mycket snarlik bildframställning som kan tolkas på samma sätt finns på den norska Vangstenen.

Men vad föreställer bilden på den nu återfunna stenen? Är det också en varg och i så fall vilken? Djuret ser av fotografierna att döma ut att ha en ovanligt lång svans och dessutom någonting på huvudet bestående av sammanflätade flikar i tusenårsskiftets blandning av Mammen- och Ringerikestil. Ska vi här i stället gissa på ett lejon eller kanske bara på ett odjur av mer oidentifierad sort?

Man kan undra varför stenarna i monumentet har försetts med just dessa mytologiska motiv. Inte heller de två runstenarna saknar bilder och symboler. På den ena (DR 282) finns en man med yxa lutad mot axeln och en rätt speciell huvudbonad, på den andra (DR 283) ser man det kristna korset. Det är alltså tydligt att det handlar om ett kristet monument, troligen uppfört ganska jämnt tusen år efter Kristi födelse. Samtidigt bär de övriga stenarna bilder som symboliserar olika onda makter och alluderar på Ragnarök. Mycket tyder på att man vid denna tid har satt likhetstecken mellan Ragnarök och den yttersta domen, vilket gjorde att de hedniska motiven utan problem kunde användas för att återge kristna föreställningar.

Att Fenrir eller något annat forntida odjur nu dyker upp i tider av pandemier och klimatförändringar kan verka lite olycksbådande, men samtidigt ska vi komma ihåg vad som händer efter Ragnarök. Då stiger ju jorden åter upp ur havet, lika grön och livet återvänder. Vi ska alltså inte se Hunnestadsstenens stora djur som ett illavarslande tecken, utan som en påminnelse om att det har varit människor före oss och att det ska komma människor efter oss. Och nog vill vi väl att framtiden ska få ta del av ett minne som detta och samtidigt kunna glädjas åt något som vår tid har skapat.

Utan tvivel är detta fynd årets julklapp på mer än ett sätt!

Språkprofessorns julklappspapper. Foto Magnus Källström

Detta får mig (osökt?) att tänka på att jag faktiskt råkar veta hur en av våra skickligaste runologer kring 1800-talets mitt – professor Carl Säve i Uppsala – slog in sina julklappar. Hans efterträdare på professorsstolen, Frits Läffler, har nämligen varit så förutseende att han sparade julklappspapperet från en julgåva som han måste ha fått av Säve. Papperet hamnade sedermera tillsammans med hans korrespondens i Kungliga Bibliotekets handskriftssamling, där jag av en tillfällighet fick syn på det. Säve verkar i sin pappslöjd mest ha jobbat med dova, mörka toner och klipp ur tidningar, men han har samtidigt lättat upp med några färggranna bokmärken och sina initialer på rosa botten. Kanske ett tips inför helgerna!

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om motivet på Vangstenen och den andra – ännu saknade – stenen i Hunnestadsmonumentet skrev jag i Fornvännen för några år sedan. Nyligen har jag också i Populär arkeologi skrivit om bildmotiv hos den uppländske runristaren Åsmund Kåresson, som verkar spegla föreställningar om Ragnarök och den yttersta domen. DS.

PPS. De båda runstenarna bär texterna ”Äsbjörn och Tumme de satte denna sten efter Roe och Lekfröd, Gunne Hands söner” respektive ”Äsbjörn satte denna sten efter Tumme, Gunne Hands son”. Korset finns på den senare stenen, som av innehållsliga skäl måste vara yngre än den första. Detta betyder att monumentet har vuxit fram under en längre tid och det är tyvärr svårt att bestämma tidsordningen mellan de övriga stenarna. Monumentet ska ursprungligen ha stått på denna plats. DS.

Det rörliga kulturarvet: Del 6. Beckholmen

Beckholmen. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Riksantikvarieämbetet har fått i uppdrag av regeringen att sprida kunskap om historiska transportmedel. Som ett led i det arbetet vill vi under tiden för uppdraget särskilt uppmärksamma hur transporthistoriska föreningar och föreningsaktiva arbetar för att historiska transportmedel ska kunna användas och vara fortsatt rörliga även i framtiden. Vad är det för kulturarv de förvaltar? Vilka utmaningar finns idag? Är utmaningarna gemensamma för olika typer av transportmedel?

Riksantikvarieämbetet släppte i december 2018 rapporten ”Det rörliga kulturarvet”. Nu har vi har gett oss ut i verkligheten och träffat förvaltare av det kulturarv som rullar, flyter, flyger och går på räls. Resultatet kommer att presenteras i en följetong i flera delar här på K-blogg.

I den första och andra delen kunde ni läsa om Heleneborgs båtklubb och Djurgårdslinjen.

I den tredje delen kunde ni läsa om Flygande veteraner och Västerås flygmuseum. I den fjärde delen besökte vi veteranflygplanshubben i Håtuna och EAA Sverige.

Den femte delen ägnades åt den spårburna föreningen SKÅJ.
Nu kastar vi loss och beger oss till Beckholmen. Det ska nämligen handla om segelfartyg.

Tjärmästarens bostad, Beckholmen. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Beckholmen – Maritim verksamhet på Djurgården

Beckholmen är en liten ö strax söder om Djurgården i Stockholm. På ön finns ett drygt tiotal byggnader och anläggningar som alla har anknytning till de olika maritima verksamheter som haft sin hemvist här under snart 400 år. Beckholmen representerar idag på ett unikt sätt det äldre sjöfarts-Stockholm och området är också stadens bäst bevarade levande marina varvs- och verkstadsmiljö. Holmen nås från land via en bro som är den enda körbara träbro som finns i Stockholm.

Namnet Beckholmen vittnar om att här funnits ett becksjuderi. Redan år 1633 inrättades ett privat sjuderi på ön, där man kokade tjära till beck. Behovet av träbeck var vid den här tiden mycket stort och efterfrågades på skeppsbyggerier och varv ända in på 1900-talet. Produkten användes framför allt till att täta fartygsskrov av trä.

Ganska snart därefter, i slutet av 1640-talet, förändrades förhållandena. Beckholmen kom i stadens ägo genom en kunglig donation. 1690 flyttades hela det gamla ”Tjärhovet” från Södermalm till Beckholmen, där verksamheten  sedan fortsatte fram till 1809.

Vid mitten av 1800-talet köptes Beckholmen av Stockholms Grosshandlarsocietet och Skeppsrederier. Ön var ur många aspekter en utmärkt plats att anlägga ett reparationsvarv på för den växande ångbåtsflottan. Det var nu som två av skeppsdockorna (Östra och Västra Dockan) på Beckholmen sprängdes in. Därefter har en varvsverksamhet bedrivits obrutet fram till idag, dock i lite skiftande omfattning. År 1918 köpte staten ön för Marinförvaltningens räkning och Beckholmen kom att ingå i Stockholms örlogsvarv. Marinen använde anläggningen under femtio år, därefter flyttade man verksamheten till Muskö. Nästa företag som etablerade sig på ön var Finnboda Varv som fram till 1990-talets början reparerade och underhöll bland annat isbrytare på Beckholmen.

Vy från Kastellholmen mot Beckholmen omkring 1897. Foto: Thorvald Gehrman (Public Domain)

Kungliga Djurgårdens Förvaltning har numera huvudansvaret för förvaltningen av Beckholmen. Idag är det Stockholms Reparationsvarv AB som sedan 1992 utför olika slags fartygsreparationer och underhåll vid kajerna, i dockorna och verkstäderna på Beckholmen. Men även Beckholmens dockförening (BDF) är verksamma på ön genom att man driver och förvaltar Västra Dockan och har gjort så sedan 1987. Dockföreningen är en sektion av Sveriges Segelfartygsförbund (se vidare nedan).

Delar av anläggningarna på Beckholmen blev statligt byggnadsminne redan 1965. Drygt 40 år senare (2007) beslutade regeringen, på Riksantikvarieämbetes förslag, om att utöka skyddet till att omfatta hela holmen, det vill säga samtliga byggnader, all mark och vegetation. Skyddet för Beckholmen i stort går ut på att alla delar av byggnadsminnet ska underhållas och vårdas så att de kulturhistoriska värdena bevaras.

Västra dockan. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

I västra dockan

På Beckholmen finns det alltså tre torrdockor. En torrdocka är en grävd eller sprängd bassäng som kan ta in och ut vatten från havet. Fartyg tas in i dockan genom dockportarna. När dockportarna pumpas vattnet ut och fartyget stiger ner till dockans botten där kölen bärs upp av en stapelbädd. I sidled stabiliseras fartyget med hjälp av trästöttor. Allt det här kan ni se på bilderna som visar Västra dockan, insprängd i berget på Beckholmen.

En av de riktigt fiffiga sakerna med en torrdocka är att arbetena med skrovet underlättas betydligt. Man kan lätt gå runt på den släta dockbottnen och inspektera fartygets botten, roder, propeller m.m. En rolig sak som berättades för oss vid besöket var att det ibland finns lax i dockan när vattnet pumpas ut. Det är såklart tråkigare för laxarna, men de tas om hand av de som arbetar i dockan.

Västra Dockan är efter två förlängningar ca 100 meter lång och klarar nu fartyg som går 3,5 meter djupt. Upp till fyra fartyg kan dockas samtidigt. Dockan drivs idag av Beckholmens dockförening. Föreningens medlemmar och även andra fartygsägare kan underhålla och reparera sina skepp till självkostnadspris, med tillgång till trä- och metallverkstäder. Fler yrkeskunniga hantverkare inom skeppsbyggeri behöver utbildas (se nedan).

Arbete med skrovet. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

När fartyget ska lämna dockan öppnas ventiler i portarna.  Vattnet stiger, portarna öppnas och skutan kan ta farväl av Beckholmen för den här gången. Många återkommer för att göra skrovrenoveringar här under de sex månader som vinterliggarna brukar ha på sig. Det är flera skutor som signerat/taggat Västra dockan med hälsningar genom ett nytt (aktuellt) årtal vid varje besök. Föreningen har sedan starten dockat in omkring 1500 fartyg.

Västra dockan är taggad. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Vid vårt besök i dockan fick vi sällskap av några intendenter från Statens maritima och transporthistoriska museer. De skulle titta till minsveparen M20 som är indockad hos BDF denna vinter tillsammans med tre medlemsfartyg.

Att vara minsvepare är ett tufft jobb. Användandet av minor utvecklades under det första världskriget. Minor kunde döljas i vattnet och därigenom förstöra vilket skepp som helst. Minsveparnas funktion att rensa och oskadliggöra minor var livsviktig. Inom skären och intill land fanns då ett behov av en mindre modell av minröjande fartyg. M20 är ett sådant och byggdes 1941 på Neglingevarvet i Saltsjöbaden. För att klara minröjningsuppgiften så är M20 ett grundgående fartyg i …mahogny. Träkonstruktionen underlättade för svepning av magnetminor. För oss var det en nyhet att även träfartyg tjänstgjort i det militära under 1900-talet. Fartyget ägs idag av Statens maritima och transporthistoriska museer, som Sjöhistoriska museet är en del av. Föreningen M 20 sköter allt underhåll, bemannar och driver fartyget helt på ideell basis. Minsveparen M 20 är k-märkt av Sjöhistoriska museet och klassat som traditionsfartyg av Transportstyrelsen.

Minsveparen M20. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

I dockan vid vårt besök låg även en bohustrålare och två seglande skolskepp. Ovan ser ni aktern på Ariel respektive Constantia. Just Constantia får ni läsa mer om härnäst.

Fartygsföreningar med SSF som paraplyorgan

På Beckholmen ligger en lång rad fina segelfartyg sida vid sida utmed kajerna och bryggorna. Alla med sin egen intressanta historia och med eldsjälar till ägare och förvaltare som reparerar, underhåller och vårdar fartygen samtidigt som man håller dem rörliga och tillgängliga.

På Beckholmen har till exempel det 123 år gamla vackra segelfartyget, 2-m slätskonerten Ellen sin hemmahamn. Stiftelsen som förvaltar den k-märkta Ellen har varit en föregångare i ambitionen att göra det seglande kulturarvet tillgängligt. Sedan lång tid tillbaka anordnar föreningen sommarkollo och skolseglingar för barn och ungdomar, men det är också möjligt att hyra Ellen för till exempel privat högtidsfirande och konferenser.

T/S Constantia

Torrsatt i dockan står för tillfället även T/S Constantia byggd 1908 i Danmark, men sedan snart 100 år i svensk ägo. Constantia är precis som Ellen k-märkt av Sjöhistoriska museet och en skönhet att vila ögonen på.

Constantia på havet. Foto: Anders Åsell (CC BY)

Det är Stiftelsen Solnaskutan som äger och driver T/S Constantia och hennes hemmahamn är Huvudsta strand i Solna. Tidigare ordföranden för stiftelsen, Hakon Malmborg, är en av våra guider vid besöket på Beckholmen. Fartyget är en slätskonert, liksom Ellen byggd som östersjöfraktare. Ända fram till 1967 gick hon (som Per-Olof, senare Marina) i fraktfart med last av till exempel salt, kol, sten, virke, spannmål, gödning och styckegods.

Constantia i torrdockan. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Idag är T/S Constantia ett flitigt använt skolfartyg. Syftet med skolskeppens verksamhet är i första hand att ge barn och ungdomar möjlighet att komma ut på sjön och att få en unik upplevelse av ett äkta segelfartyg från förr. I kombination med upplevelsen lär man sig ombord hur man styr en segelskuta, navigerar, sätter segel och mycket annat.

T/S Sunbeam

Jämngammal med Constantia är Sunbeam (byggd 1905), ytterligare ett segelfartyg som vi får stifta lite närmare bekantskap med ute på Beckholmen. Ordföranden i Beckholmens Dockförening, Jan Hedegård, sitter i styrelsen för föreningen Sunbeams vänner och är en av de aktiva segelskutsfantaster som vi har förmånen att träffa vid vårt besök på Beckholmen.

Sunbeam med hissade segel. Foto: Max Sahlström (CC BY)

Sunbeam ägs sedan snart 60 år tillbaka av rederiet Upsala Marinbotaniska Medelhavsexpedition AB. Rederiet (icke vinstdrivande) ansvarar för driften av skutan och anordnar även seglatser, utbildningar och andra publika aktiviteter, ofta i samarbete med Föreningen Sunbeams vänner. Sunbeam används då och då också för olika forskningsuppdrag. Det finns nämligen en vinsch ombord på fartyget som möjliggör provtagning från sedimentbottnar men även kartering av havsbottnen.

Sunbeam till kaj. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Sunbeam är en engelsk kutter, en fartygstyp som betraktas om världshistoriens bästa seglare. Hon byggdes som seglande trålare och användes året runt i det engelska Nordsjöfisket. En gång i tiden fanns det gott om seglande trålare ute på haven i norra Europa, under slutet av 1800-talet och början på 1900-talet byggdes många tusen sådana i England. När den ångdrivna ståltrålaren ersatte träkuttrarna såldes närmare 300 stycken kuttrar till Sverige. De fick här ett fortsatt liv inom makrill-, backe- och sillfiske samt fraktfart.  Idag finns bara ett fåtal kvar, i Stockholm Deodar och Sunbeam, på Västkusten Eureka, Gratitude och repliken Atlantica.

Sunbeam är k-märkt sedan 2007 och även traditionsklassad samma år.

SSF

Idag är ett 60-tal av landets kvarvarande segelskutor, därav ett 20-tal skolskepp, medlemmar i den rikstäckande ideella föreningen Sveriges Segelfartygsförbund (SSF). SSF ingår i sin tur som en av riksorganisationerna i Transporthistoriskt Nätverk som tillsammans med ArbetSam arbetar för att stärka bevaranderätten för det rörliga kulturarvet.

Jan Hedegård, ordförande BDF och styrelsemedlem för Sunbeams vänner, Christer Ericsson, ordförande SSF, och Hakon Malmborg, tidigare ordförande Solnaskutan. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Vår tredje guide på Beckholmen, Christer Ericson, är ordförande i SSF sedan 2019. SSF är tydliga med att man har ett kulturarvsvårdande uppdrag, ett åtagande som utförs helt med hjälp av ideella krafter. Förbundets devis är att man vill verka för att bevara det unika kulturarv som segelfartyg utgör och för att föra inte minst hantverkstraditionerna vidare till nästa generation genom att fartygen fortsätter att seglas.

SSF bildades 1976 för att främja bevarandet av segelfartyg (inklusive sådana som har hjälpmotor). Förbundet värnar om att bevarandet ska ske med största möjliga hänsyn till fartygens kulturhistoriska värde. En del av fartygen som är medlemmar i förbundet ägs av föreningar eller stiftelser medan andra ägs av privatpersoner. I många av dem bedrivs seglarskolor och annan lägerverksamhet för såväl barn, ungdomar som vuxna.

Dyrt att hålla sig flytande

Precis som för den spårburna trafiken dras de stora fartygen med en rad höga fasta kostnader. Det är dyrt att upprätthålla seglandet av en gammal skuta och förvaltningen behöver både dispenser från föreskriftskrav och resurser i form av bidrag från staten och andra. För skolskeppen finns bidrag att söka till sociala ändamål. De k-märkta skepp som inte bedriver sådan social verksamhet saknar tyvärr denna möjlighet.

Tid för omvårdnad. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

I Riksantikvarieämbetets utredning ”Det rörliga kulturarvet” undersökte vi en rad föreskrifter som reglerar avgifter för historiska transportmedel. Vi konstaterade att det endast i ett fåtal sammanhang tas hänsyn till historiska transportmedel genom till exempel undantag från regler eller subventioner av avgifter och skatter. Då det ändå sker omfattar lättnaderna endast delar av gruppen av historiska transportmedel ifråga. Det utgår till exempel ingen avgift för sjövärdighetsbesiktning av fartyg som går i yrkestrafik och som är både t-klassade som traditionsfartyg och k-märkta.

Undantaget är till för fartyg som har konstaterade kulturhistoriska värden. Det är Statens maritima museer som beslutar om att k-märka ett fartyg. Transportstyrelsen beslutar om ett fartyg kan klassas som ett traditionsfartyg i samråd med museimyndigheten som också i sådana ärenden uttalar sig om fartygets kulturhistoriska värde.

Relevant för det totala avgiftsuttaget är naturligtvis även de medel som kommer in till förvaltare av historiska fartyg. Sjöhistoriska museet fördelar ett mindre ekonomiskt bidrag till bevarande av  kulturhistoriskt värdefulla fartyg av olika slag. Totalt delas en miljon kronor ut varje år.  2020 års fartygsstöd har utgått, då det har gjorts beroende av eventuella överskott från Vasamuseet.  Inom ramen för stödet till arbetslivsmuseer fördelade Riksantikvarieämbetet  2,65 mkr till segelfartyg 2020.

Ariel från Dalarö behöver plats. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Värdefulla miljöer för flera

Segelfartyg behöver kunna lägga till vid kajplatser på land, för att inte bli spökskepp. Kajer är dock fina miljöer även för andra intressenter. Hamnar är definitionsmässigt sjö- eller havsnära och en hamn görs då och då om till en ”strand” på olika platser runt om i landet. Varje kaj är dyrbar mark för en kommun. I tider där bostadsbristen gör sig påmind dagligen i våra storstadsområden är det i många fall bostäder som man vill bygga i gamla hamnkvarter. Men även parkeringar för till exempel husbilar och uteserveringar förändrar strukturen vid äldre kajplatser. Pollare förvandlas till flaggstänger.

I den här typen av diskussion är det viktigt att se kulturarvet som en tillgång och inte en belastning i samhällsplaneringen. Historiska spår som människor lämnar i form av kulturmiljöer, där det rörliga kulturarvet kan vara rörligt, medför till exempel en i många fall blomstrande besöksnäring. Det skapar också en mångfald av uttryck i den fysiska miljön. Människans vilja att förstå sin samtid genom dåtiden får oss att besöka historiska platser som kajer, hamnar och liknande, vilket ökar rörelsen i staden.

En värdefull miljö. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Utformningen av våra kulturmiljöer måste ske med hänsyn till historiska sammanhang och sociala värden, samtidigt som dessa utvecklas för de behov som kännetecknar vår samtid. En långsiktigt hållbar miljö handlar om att organisera komplexa och ibland motstridiga intressen till en helhet.

Norges fartøyverncentra – en modell att ta efter?

Ännu en svårighet som SFF, fartygsföreningarna och de enskilda ägarna av gamla segelskutor påverkas av är den begränsade tillgången till hantverkare inom landet som har en gedigen kompetens på just området äldre träfartyg. När behov uppstår av större renoveringar tvingas man bege sig till ett dansk varv eller till Norge där kunnandet är betydligt bättre hanterat och tillgodosett av staten. Detta medför dock ofta mycket stora kostnader för de svenska fartygsägarna.

I vårt grannland Norge finns alltså två så kallade nationella fartøyverncentra vars syfte är att inom landet kunna vidmakthålla en hög hantverkskompetens i fråga om reparation, drift och underhåll av äldre båtar och fartyg av trä. Detta görs genom att framför allt båtbyggare, smeder, repslagare och deras lärlingar arbetar vid centren med att reparera båtar och fartyg som har pekats ut som kulturhistoriskt värdefulla och bevarandevärda. Arbetet sker enligt väl utarbetade antikvariska principer och utifrån särskilt antagna planer för det norska fartygsbevarandet. Vid de två centren, som båda är lokaliserade till museiinstitutioner för båtkultur, bedrivs även forskning och dokumentation inom området.

Norska flaggan på M/T Norse Mountain 1967. Fartyget finns dock inte kvar. Foto: Okänd (Public Domain)

I Norge finns alltså särskilda center för reparation av historiska båtar och fartyg liksom planer för hur arbetet ska genomföras och man arbetar även strategiskt med kompetensöverföringen genom lärlingssystemet. Därtill kommer att Riksantikvaren finansierar verksamheten vid dessa fartøyverncentra genom fonder och dessutom förvaltar ett särskilt årligt statligt bidrag för att bevara, reparera och underhålla äldre fartyg. Bidrag kan sökas av alla fartyg som Riksantikvaren gett status av att vara så kallade ”verna skip”.

Att sprida kunskap om historiska transportmedel

Det här var sjätte delen i den följetong som görs inom ramen för regeringsuppdraget Riksantikvarieämbetet har som handlar om att sprida kunskap om historiska transportmedel. Nu tar serien en paus och återkommer (förhoppningsvis) under vårterminen om restriktionerna med anledning av Covid-19 möjliggör det.

Text: Maria Adolfsson och Måns Pedersen, Kulturmiljöavdelningens utredare för det rörliga kulturarvet.

Runstensfynd från soffhörnet

Platsen från vilken det går att upptäcka tidigare okända runstenar. Foto Magnus Källström

Att finna en tidigare okänd runsten är en särskild känsla. Själv har jag faktiskt gjort det flera gånger, men tyvärr alltid bara mindre fragment. Mitt första fynd gjorde jag vid Spånga kyrka 1997 när jag jobbade som arkeolog på Stockholms stadsmuseum. Detta är också den längsta runinskrift som jag kan påstå att jag själv har upptäckt. Den innehåller nämligen hela sex(!) runor, varav fem bildar det fantasieggande ordet æftiʀ ”efter”!

Bättre lycka har jag haft i arkiven och min bästa upptäckt i dessa sammanhang var nog när jag våren 2007 fick syn på en tidigare förbisedd teckning av runstenen U 1003 från Frötuna i Rasbo socken i ATA. Stenen var när den publicerades i Upplands runinskrifter bara känd genom två mindre fragment, där det enda tolkningsbara ordet råkade vara just æftiʀ, men i bildsamlingen i ATA fanns en 1700-talsteckning prydligt uppklistrad på bildarket utan att någon verkade ha ägnat den någon som helst uppmärksamhet. Dessutom hade teckningen funnits i arkivet länge. Den ingick nämligen i en stora samling av runstensbilder som friherre A. E. Ihre 1864 skänkte till Vitterhetsakademien och som tidigare hade legat inbladade i hans exemplar av Bautil. Av de runor som hade upptecknats framgick att stenen var rest efter en person som hade dött i Holmgård, det vill säga i Novgorod i Ryssland! Hur kunde en sådan teckning vara helt okänd? Jag tror att förklaringen är att den såg för konstig ut och att man inte trodde att det var en bild av någon riktig runsten. Vid denna tid hade man dessutom ännu inte hittat de två fragment som senare publicerades i Upplands runinskrifter.

Den länge förbisedda teckningen av Frötunastenen (U 1003) i Rasbo i Uppland. Teckning av Peter Boling 1769–70 i ATA

Det råder dock ingen som helst tvekan om att stenen med sina många bilder – varav en sannolikt har föreställt den korsfäste eller kanske snarare återuppståndne Kristus – verkligen har sett ut på detta sätt. Enligt en påskrift var den ”Aftagen och läsen 1769 och 1770 af mag. Boling”. Den som avses är Peter Boling, som vid denna tid var amanuens hos språkforskaren Johan Ihre i Uppsala och som sedermera blev rektor vid trivialskolan i Gävle. Boling har även avbildat en annan runsten i Rasbo, Lejstastenen U 1006, som fortfarande finns kvar och där man kan se hans avbildning är mycket korrekt.

Vad jag vet har Peter Boling bara efterlämnat ytterligare en runstensteckning. Den är utförd 1763 och föreställer en runsten vid Lilla Hälleberg (Sm 149) i Västra Eds socken, vilket faktiskt råkar samma socken där årets stora runstensfynd har gjorts. Även beträffande Sm 149 är Bolings teckning mycket värdefull, eftersom det i dag bara återstår ett större fragment av denna sten.

Den pågående Coronaepidemin gör att det nu är mycket glest mellan besöken på bibliotek och arkiv, men även för den håller sig hemma finns det möjligheter att göra upptäckter. Det fick jag erfara helt nyligen då jag satt i soffan och pröva en betaversion av forskningsplattformen Runor, som vi har arbetat med inom projektet Evighetsrunor och som kommer att lanseras nu på torsdag. I denna plattform kan man bland annat söka på olika typer av textbärare och få dem utprickade på en karta. Av någon anledning hade jag börjat intressera mig för sakordet dörr och hade klickat en markering för en sådan förekomst i nordöstra Skåne. Upp på skärmen kom uppgifter om DR 346†, en medeltida runinskrift som ska ha funnits på kyrkdörren i Östra Sönnarslövs kyrka. Denna inskrift hade jag inte tidigare lagt märke till, vilket kanske inte var så konstigt med tanke hur lite av inskriften som är känt.

Enligt Samnordisk runtextdatabas och databasen Danske Runeindskrifter ska den ha haft följande lydelse:

[…kr …an sin auft … kuþ]

Det som fångade min uppmärksamhet var att teckenföljden mer erinrade om brottstycken ur en vikingatida minnesinskrift än om något från medeltiden. Kanske var det i första hand runföljden auft… som ledde tankarna åt det hållet. Den påminner ju om prepositionerna æft och æftiʀ som i vikingatida runinskrifter ibland uppträder i formerna auft och auftiʀ. En snabb sökning på teckenföljden auft i betaversionen av den nya forskningsplattformen visade också att dessa skrivningar har sin främsta utbredning på vikingatida runstenar i Skåne och Danmark.

Spridningen av teckenföljden auft i runinskrifterna enligt en sökning i forskningsplattformen Runor.

Nu blev jag tvungen att resa mig ur soffan och plocka ned Danmarks runeindskrifter (1941–42) från bokhyllan för att kolla vad det egentligen var för runinskrift som skulle ha funnits i Östra Sönnarslövs kyrka. Här fick jag veta att inskriften ”kendes kun fra J. Bergmans gengivelse (med latinske bogstaver) i ett i Vitterhets-Akademiet i Stockholm beroende MS [dvs. manuskript]” och att ”Indskriften synes have sluttet med en gudsformel, og da den har været anbragt på en kirkedør, må den sikkert tidfæstes til Middelalderen”.

Detta var lite som att stöta på en gammal vän. Den som avses är nämligen Johan Bergman (död 1760), som var kanslist i Antikvitetsarkivet under en av dess mindre glansfyllda perioder. Litteraturhistorikern Henrik Schück, som utförligt har tecknat Vitterhetsakademiens historia och förhistoria i åtta band, hade inte mycket till övers för den som då stod vid rodret, Johan Helin, och har ägnat nästan ett helt band åt att redovisa dennes tillkortakommanden. I tredje upplagan av Illustrerad svensk litteraturhistoria beskriver han honom mera kortfattat som ”en varken obegåvad och okunnig man, men fruktansvärt lat, och under hans tid överfölls verket av en fullkomlig sömnsjuka. Ty som chefen voro även medarbetarna.” Den ende som tycks ha utfört något arbete var – om man får tro Schücks framställning – just Johan Bergman och detta tydligen utan att uppbära någon lön.

Bergmans ovan nämnda manuskript Lectiones variantes på Runstenar har jag tittat i några gånger. Egentligen handlar det bara om en lång förteckning över alla Sveriges vid den tiden kända runstenar med inskrifterna återgivna med vanliga bokstäver. De källor som har använts är den då tämligen nyutkomna träsnittssamlingen Bautil från 1750, men också Bureus’, Peringskiölds och Celsius’ arbeten har utnyttjats. Dessutom har Bergman gjort anteckningar om vilka runstenar som behövde avbildas, men också i vilken utsträckning det fanns färdiga tryckstockar. Det ser alltså ut som om denna handskrift har tillkommit som ett förarbete till en planerad utgåva av alla Sveriges runstenar.

Bergmans sjuttonhundratalsstil är inte särskilt lättläst och det är inte heller alltid som man har direkt tillgång till det bakomliggande ordförrådet. En sten i denna handskrift som jag tidigare har intresserat mig för beskrivs exempelvis som ”vitieust afritad”. Jag minns att jag när jag först läste denna passage hade svårt att hitta motsvarigheter till det första ordet i svenska ordböcker. Det hade då ännu inte hunnit behandlas i SAOB, men numera går det där att enkelt få reda på att vitiös betyder ’felaktig l. bristfällig l. klandervärd’, vilket man gärna håller med om man betraktar teckningen ifråga. Framför detta ord fanns ett annat ord som jag fick stirra länge på innan jag insåg att det stod ”outskuren”, vilket naturligtvis syftar på att det ännu inte fanns någon färdig tryckstock för denna sten. Det senare tog dock ett tag att inse.

Vad Bergman hade att säga om dörren i Östra Sönnarslövs kyrka kunde jag naturligtvis inte ta reda på från soffan, men jag hämtade ännu en bok från bokhyllan, nämligen J. G. Liljegrens Runurkunder (1833), där inskriften skulle finnas upptagen som nummer 1415. Det gjorde den också, men inte i avdelningen för ”Kyrkdörrar” som man kanske skulle förvänta sig, utan i den för ordinära runstenar eller ”Runhällar” som Liljegren har valt att kalla dem. Rubriken var Sönnerslöfs kyrkodörr, vilket ju enligt vanligt mönster egentligen bara pekar ut platsen. Placeringen hos Liljegren var ytterligare ett indicium på att det handlade om en runsten och inte om någon inskrift på en kyrkdörr.

J. G. Liljegrens återgivning av inskriften från Östra Sönnarslöv (L 1415) i Runurkunder (1833).

Längre än så gick det inte att komma från hemmafronten och sökningar på nätet visade sig helt fruktlösa. Återstod alltså att lämna soffhörnet och boka tid på arkivet.

Nu i veckan var jag där. Det tog ett litet tag innan jag hittade den nämnda inskriften i Bergmans arbete, men till slut fick jag syn på den på en tätskriven sida. Vid nummer 4004 stod: ”Gers Hærad Sönnerlöfs Kyrkedör N. W.” Därefter följde en delvis svårläst mening och sedan inskriften återgiven med bokstäver som:

– – Gr – ansin auft – – Gud.

I det svårlästa avsnittet stod något om ”ett fragm.”, men det var faktiskt inte förrän på kvällen som jag lyckades få ut hela meningen. Den lyder av allt att döma ”På samma stock ett fragm.”. Kanske är det denna notering som har fått utgivarna av Danmarks runeindskrifter att tro att det handlade om något ristat i trä, men detta bör väl snarare vara en upplysning om att det på samma tryckstock även fanns ett fragment avbildat!

Inskriften i Östra Sönnarslövs kyrka enligt Johan Bergmans anteckningar. Efter original i ATA

En särskilt viktig upplysning var bokstäverna ”N. W.”, som visar att uppgifterna kommer från 1700-talsantikvarien Nils Wessman, har avbildat en rad skånska runstenar. Ett par av hans teckningar har också legat till grund för träsnitt som trycktes i den ovan nämnda publikationen Bautil (B 1159, B 1163). Av allt att döma ska vi räkna med att det en gång funnits en teckning av Wessman av inskriften i Östra Sönnarslövs kyrka. Det verkar också ganska otroligt att det skulle ha rört sig om något annat än en vikingatida runsten, som på vanligt sätt hade använts som trappsten i kyrkdörren.

Om jag har rätt – vilket jag nog tror att jag har – så har Gärds härad nu fått sin första vikingatida runsten, låt vara att vi inte vet hur den ser ut och att den är försvunnen sedan länge. Om det i framtiden görs reparationsarbeten i denna kyrka som berör platsen där det gamla vapenhuset har legat så finns det all anledning att titta extra noggrant på dörrtrösklarna.

Kanske går det också i Nils Wessmans antikvariska kvarlåtenskap att hitta ytterligare spår av denna runsten om man letar riktigt noga. Själv är jag inte alls särskilt bekant med hans verksamhet och materialet ska dessutom finnas utspritt på biblioteken i Stockholm, Uppsala och Lund. Närmare efterforskningar får alltså anstå till ett senare tillfälle.

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om Frötunastenen har jag skrivit utförligt i en artikel i Fornvännen 2008. Den som är intresserad av den digitala lanseringen av forskningsplattformen Runor nu på torsdag den 3 december kl. 15.15 kan anmäla sig här.

Tillägg den 4 december: Nu är forskningsplattformen uppe och rullar. Pröva den här. DS.