På timmen en vecka efter att ha besökt Nationalmuseums utställning om Caspar David Friedrich besökte jag Moderna museets ännu större publikmagnet Salvador Dali. Stor symbolik i det? – att tala om kopplingar mellan dessa kan verka långsökt, men som konstdilettant och yrkesverksam kulturhistoriker leker jag gärna med tanken.Det jag kan tycka är fantastiskt med Dali och Caspar David är att de fångar sin tidsanda innan någon annan fattat att tidsandan är på väg. Caspar David skapade en andlig motreaktion till den Franska revolutionens våldsbenägna rationalism; Dali skapade en andlig motreaktion till det avmystifierade ingenjörssamhälle som modernismen medförde. Det kan verka paradoxalt att både Caspar David och Dali använde sig av realism i detaljer, men det var ett sätt att markera en större sanning bakom det ögat är vant vid. Med Dali tillkommer ofta förvrängning av detaljobjekten genom ”photoshop före photoshop” eller vad man ska säga. Men i grunden är olikheterna större; Caspar David kastar oss ”in i tavlan” till Guds ljus och högre mening, medan Dali kastar oss ”tillbaka från tavlan”, in i vårt halvvakna drömtillstånd där vi förvirrade plötsligt spärrar upp ögonen, famlande efter logik.
Trots uppror mot kollektiv enfald och vetenskaplig likriktning använder Dali tidens mest avancerade vetenskapsteorier. Ja enligt Einstein kan tid och rum både sträckas ut och krympa – och Dali låter följdriktig rumsliga detaljer sträckas ut hur som helst, som rumpan på tavlan av Wilhem Tell. Enligt Heisenbergs osäkerhetsrelation kan man inte bestämma en partikels läge samtidigt som dess rörelse och vice versa – alltså skapar Dali en irriterande osäkerhet om hur delarna i en tavla förhåller sig till varandra. Dali kan nog sägas vara relativitetsteorins egen konstnär. Den sanning Dali söker är individens subjektiva sanning, det som finns någonstans i själen och längst in i drömmen. Men hur ska då Dalis konst bli meningsfull för någon annan än Dali? Om jag får spåna vidare, så tror jag att Dali med geniets träffsäkerhet hittat svaret hos en annan av tidens stora, nämligen Wittgenstein – språket sett som gemensamma begrepp, är den kollektiva sanningen; en kollektiv överenskommelse. Vi ska bli Dali.
Dali blev lite av en konstnärlig kelgris i Amerika, paradoxalt men också begripligt nog. Keith Wijkanders eminenta Kulturutredning (sid. 123) framhåller att i brittisk och amerikansk tappning är kravet på en armlängds avstånd mellan politik och kultur tydligt uttalat. Politiken ska stödja konsten och kulturen, men den måste samtidigt hålla sig på ett behörigt avstånd. Samhälle och individ blir som mycket annat en paradox hos Dali. Hans extrema individualism har med tiden övergått i det som Wittgenstein kanske skulle ha betecknat en kollektiv språklig ”begreppsgemenskap”. Daliutställningen på Moderna drog hundratusentals besökare – Dali har lärt oss att vår hjärna inte är en objektiv kamera. I den subjektiva upplevelsen av världen kan vi människor ur individualismen gemensamt skapa en kollektiv sanning. Vi har blivit Dali!
Och äntligen kan jag som kulturmiljövårdare sätta ner den berömda ”foten”. Ett av myndighetsvärldens nya fina begreppsredskap är den Europeiska landskapskonventionen från år 2000, som just har som grundtema att erkänna meningen med den subjektiva upplevelsen av landskapet. Sjuttio år efter att Dali insåg samma sak.
>> Leif Gren jobbar med frågor om miljömål och landskap på Riksantikvarieämbetet.
NYA KOMMENTARER