”Att följa” implementeringen av Tingens metod i Sverige

Sedan drygt ett år har Riksantikvarieämbetet i uppgift att främja utveckling och samarbete på museiområdet, samla in och förmedla kunskap. Bland annat kan det innebära att stödja intressanta projekt initierade av museerna själva, gärna praktiknära utvecklingsprojekt i samarbete med andra museer.

Metoden Tingens metod är ett sådant projekt. Tre museer – ett länsmuseum, ett stadsmuseum och ett centralmuseum – kommer tillsammans under ett år att implementera den norska metoden Tingenes Metode i sin utställningsverksamhet. Metoden sätter föremålen i fokus, och samlar föremålsexperter, forskare och museibesökare för att undersökta föremålens mångsidiga karaktär. Medel för att implementera projektet har museerna fått från Kulturrådet, och eftersom metoden har potential att inspirera andra inom kulturarvsområdet har Riksantikvarieämbetet beslutat att följa de tre museernas arbeta under detta år.

Vad betyder då ”att följa”? Synonym till följa är att gå efter, gå bakom, göra sällskap, men kan även betyda att iaktta, observera och förstå. Men kan man verkligen ”göra sällskap” eller ”observera” utan att själv påverkas eller påverka det man iakttar? Kan vi verkligen förstå något utan att interagera med det vi försöker begripa, och ska vi bidra med vår egen kunskap när vi följer projektet?

Vi har under september träffat Malmö museer, Göteborgs stadsmuseum och Tekniska museet för ett första möte och har passat på att fråga vilka förväntningar de har på följeprojektet. Naturligtvis handlar förväntningarna om att vi gemensamt ska utveckla metoder att arbeta med museernas samlingar och öka antalet perspektiv på föremålen. Men man förväntar sig även att vi kritiskt ska ställa frågor till deras processer och bidra med våra egen erfarenheter. Man förväntar sig också att vi ska dokumentera metoden så att flera i museisverige kan ta del av den.

Så låt säga att ett ”följeprojekt” både handlar om att göra sällskap och observera, men också om att ledsaga, bidra och utveckla. Men vad händer då efter vårt följeprojekt är avslutat? Hur ska vi följa upp, vidareutveckla och föra vidare det vi varit med om? Svaret på dessa frågor lär vi ha om ett år, och vi har redan nu planerat in utvärderingar, både kring metoden men även för- och nackdelar med hur själva följandet har gått till.

I dagarna har också Norsk Teknisk Museum i Oslo fått positivt besked på sin forskningsansökan ”Museenes kunnskapstopografi: Kollektiv kunnskapsproduksjon som museumsfornyelse”. Projektet tar avstamp i arbetet med Tingenes Metode i Norge 2015 till 2017 och involverar nu också de tre svenska museernas implementering av metoden och Riksantikvarieämbetets följeprojekt. Forskningsprojektet kommer att undersöka hur arbete med utställningsproduktioner leder till ny kunskap, och även hur denna kunskapsgenerering kan utmana den etablerade förståelsen av begreppet forskning. Syftet är att bidra till museiutveckling genom att etablera ett forskningsbaserat språk och praktiker för kunskapsproducerande processer på museer där utställningsproduktioner ingår.

Helene Larsson Pousette, utredare på enheten Samlingar och utställningar, kommer i denna blogg under det närmsta året att redovisa sina intryck av museernas implementering av Tingens metod.

K-podd 45: Alla dessa kyrkor – hur mår de egentligen?

På Göteborgs Universitet vid Institutionen för kulturvård samtalar vi med Eva Löfgren och Ola Wetterberg, som tillsammans med Magdalena Hillström gett ut en antologi som heter Alla dessa kyrkor. Hur mår de svenska kyrkorna? Vems är de? Vem bryr sig mest om dem egentligen?

Forskningsprojektet Alla dessa kyrkor har fått en del av sin finansiering från Riksantikvarieämbetets anslag för Forskning och utveckling.
I samband med att det här avsnittet släpptes redovisade Riksantikvarieämbetet ett regeringsuppdrag till kulturdepartementet där vi fått i uppdrag att analysera vilken effekt den kyrkoantikvariska ersättningen haft för det kyrkliga kulturarvet sedan staten och Svenska kyrkan skildes åt år 2000. En slutsats i rapporten är att de svenska kyrkomiljöerna troligtvis är i bättre skick än någonsin.
Här kan du läsa rapporten.

Kulturarvsdagen i Norrtälje: kommun, museer, företag och föreningar i samverkan

Kulturarvsdagen i Norrtälje firades rejält den 8 september 2018, då hela centrala staden deltog i festligheterna. Såväl kommun och museer som ett tjugotal föreningar och företag lyfte tillsammans fram kulturarv och kulturmiljöer för hundratals besökare denna dag. Ett mycket bra exempel på hur Kulturarvsdagen kan genomföras tack vare samarbete!

Under två månaders tid har förberedelserna för arrangemanget pågått och det skedde parallellt med att kommunen sjösatte en helt ny organisation för det framtida arbetet med museiverksamheten och kulturarvet. Det i april beslutade förslaget innebär kort och gott att kommunen och de fyra museistiftelserna i kommunen gör gemensam sak och formaliserar samarbetet för att på så sätt bättre tillgängliggöra kulturarvet för Norrtälje kommuns drygt 60 000 invånare.

Kulturarvsdagen blev på det viset den perfekta avstampen för det nya arbetssättet.

I Norrtälje stad var det Roslagsmuseets park som var centrum för firandet av Kulturarvsdagen. Efter att Kulturföreningen Carolinen skjutit en öronbedövande salut med sin tidstrogna kanon var det dags för kultur- och fritidsnämndens ordförande Bengt Ericsson (c) att inviga dagen. Projektledare och museiintendent André Enkler samt kultursamordnare Emilia Ekeblad höll också tal för den samlade publiken om kulturarvets och historiens betydelse för att förstå vår samtid, samt om vad dagen hade att erbjuda.

Invigning av Kulturarvsdagen i Norrtälje. Foto: Norrtälje kommun

Skyltvandringar
Emilia Ekeblad invigde de nya skyltvandringarna Norrtälje kommun nu satsar stort på. Redan i juni invigdes den första av tre i kommunen (då var det Grisslehamn som fick sin litterära historiepromenad), på Kulturarvsdagen var det dags för nästa två:  stadsvandringen i Norrtälje stad, samt kyrkovandringen över hela kommunen.

Dessa skyltvandringar görs tillgängliga via mobilen. När besökaren skannar QR-koden på respektive skylt kommer intressant information fram, om platsens historiska intresse. Denna typ av interaktiv ”historievandring” är en del i arbetet för att göra kulturarvet tillgängligt för samtliga invånare.

22 olika föreningar och företag
Under firandet av Kulturarvsdagen deltog 22 olika föreningar och företag, allt i det nya samarbetets anda. Här fanns företaget Båt & Byggnadsvård i Roslagen, som visade upp olika typer av hantverk (exempelvis fönsterrenovering) samt sålde egentillverkade produkter av olika slag. Här fanns en rad hembygdsföreningar, Norrtälje kommuns bibliotek deltog med en tipsvandring, stiftelsen Vikingabyn Storholmen visade olika former av vikingalekar för barnen som kom till parken. Besökarna fick även ta del av gärdesgårdstillverkning, testa sina kunskaper inom olika former av marin verksamhet (som båtrenovering, knopar etc).

Två glada herrar på Kulturarvsdagen 2018 i Norrtälje. Foto: Norrtälje kommun

Roslagsmuseets park utgjorde alltså centrum för firandet, men hela centrala staden deltog i festligheterna. Dagen till ära hölls gratis visningar både på Färghandlare Torsten Nordströms museum, på Pythagoras Industrimuseum samt Norrtälje museum.

Under dagen beräknas drygt 200 personer ha besökt Kulturarvsdagen i Norrtälje i parken, och de deltagande föreningarna och företagen var nöjda med detta nya grepp kring samarbetet. Nu siktar kommunen framåt mot en ny utbyggd museiverksamhet, och framtida satsningar på Kulturarvsdagen.

Vid pennan,
Karin Klarström, kommunikatör Norrtälje kommun

Över 12 000 bilder från Värmlands museum tillgängliggörs via K-samsök

Värmlands museum har valt att leverera data om sina samlingar till K-samsök – verktyget för kulturarvsinstitutioner och organisationer som vill tillgängliggöra sin data för en bredare publik. 

Karlstads Spisbrödsfabrik, senare KF:s bageri, på Långgatan 31-33 i kvarteret Höder. Bilden tagen 1935 samma år som KF tog över verksamheten. Foto: Dan Gunner, Public Domain.

De 12536 objekten från Värmlands museum består av fotografier och bilder på föremål från museet. Fotona avbildar ofta olika interiörer och exteriörer från offentliga institutioner och verksamheter. En hel del gruppfotografier och dokumentära foton på olika händelser finns också med bland bilderna.

En storbrand  bröt ut i Karlstad den 10 september 1980 i kvarteret mellan Lantvärnsgatan och Industrigatans östra sida på Tormestad. Branden startade i en spånsilo och spreds österut i den hårda vinden till ett återvinningsföretag som hade flera hundra ton papper öppet lagrat. Branden krävde en insats av flera brandkårer. Foto Lennart Wängestam, CCBY-NC-SA.

Kika på alla bilderna från Värmlands museum i Kringla

Vad är K-samsök?
K-samsök fungerar som en kopplingsdosa mellan institutionernas databaser och de aktörer som vill använda informationen i egna tillämpningar (t.ex. på webbplatser eller i mobila lösningar). Informationen skördas upp till K-samsök och sparas ner i ett index. Via ett öppet API (Application Programming Interface) kan utvecklare bygga e-tjänster mot olika målgrupper. All data som levereras till K-samsök kan du hitta via söktjänsten Kringla.

Leverera till K-samsök
Att leverera till K-samsök är enkelt. Om ni idag använder Carlotta, Primus eller Sofie 8 så kontaktar ni er systemleverantör för att komma igång. Om ni använder ett annat system är det enkelt att skapa en lokalport.

Genom K-samsök vill vi att det ska bli enklare för fler att få tillgång till och dra nytta av den kulturarvsinformation som finns samlad i databaser runt om i Sverige! Läs mer på raa.se/ksamsok.

K-podd 44: RUN-EXTRA! Om den återfunna runstenen vid Stora Tidö

Eskilstunabon Erik Björklid reagerade på vad han såg i marken när han cyklade förbi ett vägarbete vid Mälarvägen. Hans upptäckt ledde till att en tusenårig runsten nu är återfunnen efter 350 år.

Det här spännande fyndet fick K-podd att koppla upp sig till  Riksantikvarieämbetets runolog Magnus Källström, för att få höra allt om den nyfunna runstenen och vad som händer nu.

Magnus hänvisar till Södermanlands runinskrifter för den som vill gå vidare med sitt runsökande. Här hittar du den och andra volymer om Sveriges runinskrifter i digitaliserad form.

K-podd finns även som alltid att hitta i din app för poddlyssning i mobilen. Prenumerera gärna så missar du inget.

Vi önskar dig trevlig och inte minst spännande lyssning!
/K-poddredaktionen

Runstenar i luften

Runstenen Sö 90 vid Lövhulta i Hammarby socken flyttas till sin nya plats. Foto Magnus Källström

Nu i onsdags den 5 september gjorde inte mindre än två sörmländska runstenar varsin luftfärd. Då flyttades med kranbil först den återfunna Tidöstenen (Sö 91) från diket där den påträffades i augusti till en tillfällig förvaringsplats. Därefter genomfördes den sedan länge planerade flytten av runstenen vid Lövhulta (Sö 90) längre norrut invid samma vägsträckning.

Att flytta runstenar är inte något som man gör om det inte är alldeles nödvändigt och absolut inte om runstenen står på sin ursprungliga plats. Den plats där stenen en gång restes och miljön runt stenen är ofta en minst lika viktig del av denna typ av fornminnen som texten och ornamentiken.

Lövhultastenen står inte på ursprunglig plats och den har till och med flyttats två gånger tidigare. Stenen upptäcktes i juni 1888 liggande på åkern ”några alnar från stora landsvägen till Thorshälla, der den delar sig till Sundby socken” som det står i ett brev från klockaren C. G. Österberg till riksantikvarien Oscar Montelius. Tyvärr gjorde denna runsten även en luftfärd i samband med upptäckten. Den låg nämligen med ristningen nedåt och ingen visste att det var en runsten förrän den ”dåvarande jordegaren Andersson” sprängde den ”med 3ne skott i 6 klyften”. När Andersson bröt upp stenstyckena upptäckte han ”till sin stora ledsnad […] att stenen var ristad med runor” och han bad Österberg ta hand om den. Tillsammans med ”kyrkvärden Lundqvist” flyttade de stenen till en berghäll i närheten, där bitarna lades samman och Österberg gjorde en skalenlig teckning av stenen, som medföljde brevet till Montelius.

Året efter – 1889 – lagades och restes stenen på den norra sidan av landsvägen mellan Strängnäs och Torshälla. Här stod den när den undersöktes av Erik Brate 1897 och av Elias Wessén 1929 inför publiceringen i Södermanlands runinskrifter. 1961 skulle vägarna läggas om och man anhöll då om att få flytta runstenen till den plats som den har haft sedan dess, vid kanten av en liten skogsdunge på den västra sidan om den stora vägen mot Sundbyholm.

Lövhultastenen på sin nya plats. Foto Magnus Källström

Jag har sett denna sten vid några tillfällen genom åren och har alltid fascinerats av att den har hållit sig så fin. Den rengjordes senaste gången 2004 och målades då också upp av Thorgunn Snædal från Runverket. Trots att det har gått fjorton år sedan dess och stenen står under ett stort träd finns nästan inte en gnutta lav på stenytan och uppmålningen är väl bibehållen. Man undrar hur detta kan komma sig när andra stenar har en tendens att snabbt gro igen och uppmålningar blekna.

Ristningsytan lutade tidigare rätt kraftig bakåt, vilket man egentligen inte hade tänkt. Stenen fick denna lutning av misstag vid flytten 1961, då den murades fast mot en bakomliggande sten. Vid flytten hade en del av lagningarna i stenen gått upp och man var rädd att detta skulle hända igen om man försökte räta upp den. Saken fick därför bero.

De anordningar som hade gjorts för stenen 1961 visade sig vara synnerligen kraftiga och det tog nog mer än en timme innan de stenkonservatorer som ombesörjde flytten hade lyckats lösgöra stenen från marken. Efter en kort luftfärd intog den därefter sin nya plats på den västra sidan av den cykelväg som nu byggs längs vägen. Ristningsytan har nu fått den lutning som den ursprungligen bör ha haft. Även denna lutar något bakåt eftersom stenen i genomskärning är konformig. Det ska nu bli intressant att följa denna sten och se om den mår lika bra på sin nya plats som den hittills verkar ha gjort.

Den över delen av Lövhultastenen. Den nyupptäckta palmetten är synlig som en ljus bågformig skiftning i stenytan under bandknuten. Foto Magnus Källström

Lövhultastenen har en ornamentik som man känner igen från flera andra runstenar i Södermanland. Mitt på stenen nedanför svansarna på de textbärande rundjuren där man kanske skulle förvänta sig ett kors, finns en halvcirkelformad figur. Den kan knappast tolkas som något annat än en palmett, som i så fall har fått en något oväntad placering. När jag i november förra året besökte stenen tillsammans med Länsstyrelsen och Trafikverket inför de planerade arbetena, noterade jag att det på platsen under bandknuten faktiskt också finns en palmett inristad, vilken saknas på bilden i Södermanlands runinskrifter och som inte heller är markerad i den nuvarande uppmålningen. Man undrar varför stenen ska ha två palmetter. Beror palmetten på mittytan på ett misstag eller ska denna figur kanske tolkas på ett annat sätt?

Något som jag har lärt mig som runforskare är att man ytterst sällan är den förste som iakttar något eller kommer med en ny tolkning av en svår inskrift. Det är inte ovanligt att goda iakttagelser och kloka slutsatser finns gömda djupt ner i arkivens gömmor utan att någonsin ha nått de stora korpusutgåvorna. När jag konsulterade det bildmaterial av stenen som finns i ATA och som nu har digitaliserats inom projektet Evighetsrunor, upptäckte jag att redan Erik Brate hade sett och markerat den övre palmetten på sitt foto från 1897. Däremot förbisågs denna detalj av Elias Wessén och Harald Faith-Ell vid deras granskning den 7 juni 1929.

Lövhultastenen fotograferad av Erik Brate 1897 (till vänster) resp. av Harald Faith-Ell 1929 (till höger). Notera palmetten som finns markerad upptill på ristningsytan på Brates fotografi. Efter original i ATA

De senare kan ursäktas med att de under samma dag även rengjorde, undersökte, målade upp och fotograferade ytterligare fyra runstenar (Sö 89, Sö 118, Sö 119 och Sö 314). Den sistnämnda, som då satt i grunden till Torshälla kyrka, fick dessutom ”grävas fram och ordentligt rengöras” innan den kunde dokumenteras. Detta tog hela förmiddagen och först kl. 13.00 var de klara med denna sten och kunde ge sig iväg till nästa plats. Trots att de även tog paus för lunch var de faktiskt inte tillbaka senare än halv åtta på kvällen hos fru Kihlmark i Skogstorp, där de hade sitt nattkvarter. Detta är en effektivitet som fyller en sentida och mer senfärdig efterföljare med beundran.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Taktil sökning bland oknytt och djur

Följa John – ateljén
John Bauers ateljé i utställningen Följa John på Jönköpings läns museum. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

Jönköpings läns museum har drygt tolvhundra digitiserade skisser av John Bauer. Dessa teckningar har tidigare inte visats, men i utställningen Följa John kan man nu se nästan hälften av dem. Utställningen vänder sig till barn i förskoleåldern, men hur bygger man en sökfunktion för personer som inte kan läsa och skriva?

Ett hundra år efter konstnären John Bauers död 1918, uppmärksammar Jönköpings kommun, tillsammans med ett antal samarbetsparter, hans liv och verk med en rad aktiviteter under namnet Baueråret. John Bauer var endast 36 år gammal när han tillsammans med sin fru Esther Ellqvist och deras treårige son drunknade, då ångaren Per Brahe sjönk under en höststorm på Vättern.

Mossmattor och taxar

Som en del av Baueråret har Jönköpings läns museum producerat utställningen Följa John, en lekfull utställning för främst barn. I uppdraget ingick att uppmuntra barnen till rörelse – och rör sig, det gör barnen. I ett av rummen, där golvet (marken) är täckt med en mossliknande matta, och där ljus, ljud och material skapar en uppslukande känsla av skog, kan barnen krypa, hoppa och umgås med varandra och med John Bauers sagofigurer. En bricka med koppar och en fikakorg inbjuder till att leka picnic. Olika dräkter inbjuder till att klä ut sig. Och i det vintervita nästkommande rummet står ett antal taxar redo att leka med.

Följa John – Skogen.
Ett av rummen i utställningen representerar skogen. Ljud, ljus och material samspelar för att uppnå den rätta skogskänslan. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

Katali Jarefjäll, verksamhetsutvecklare på utställningar och program, berättar att många av de små tygtaxarna är på lagning – så intensivt leker barnen med dem! Katali Jarefjäll har varit projektledare för utställningen Följa John, och har haft ett team av medarbetare och anlitade proffs som samarbetat och ansvarat för sina respektive specialområden.

Katali Jarefjäll
Katali Jarefjäll, verksamhetsutvecklare på Jönköpings läns museum och projektledare för utställningen Följa John. Foto: Staffan Cederborg CC BY.

Från väggarna i alla rum tittar sagofigurerna tillbaka på besökaren. Vissa av originalen är placerade i nischer i väggarna, sparsamt upplysta. Man får sticka in huvudet där för att komma riktigt nära. Och sticker in huvudet i väggen, det gör också älgarna som binder ihop utställningens delar.

Följa John – Vintern.
Älgar binder ihop utställningens olika teman och rum. Här vinterrummet. Foto Staffan Cederborg CC BY.

Landskap med lysande ”triggerpunkter”

Efter färden genom den trolska skogen och vinterrummet kommer besökaren så fram till ateljén. Där får besökaren bekanta sig med John Bauers konstnärskap. Centralt i rummet står ett bord, och på bordet ett landskap med lysande ”triggerpunkter”. Denna interaktiva station är utvecklad och producerad i samarbete med ett team från Riksantikvarieämbetet.

Följa John – Ateljén
I det som ska gestalta John Bauers ateljé står det interaktiva arbetsbordet. Till höger en reproduktion av fönstret från den autentiska ateljén. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

Tanken med stationen var att göra museets stora skissamling tillgänglig för barn. De 545 utvalda skisserna, som aldrig tidigare visats, är digitiserade och sökbara, både genom museets samlingsförvaltningssystem och genom Digitalt museum. Men eftersom en traditionell söktjänst skulle fungera dåligt på besökare som inte kan läsa och skriva, bestämde man sig för att pröva något annat. Resultatet blev att besökaren utför sökningen genom att handgripligen placera figurer på de lysande punkterna på landskapet.

Den interaktiva stationen i utställningen Följa John. En kombination av figurer filtrerar urvalet av John Bauers skisser.

Stationen består av ett arbetsbord, ett staffli och ett fönster. På bordet finns några penslar, en pipa, en glasburk med terpentin och fyra högar med skisser och block – en stiliserad bild av hur det kan ha sett ut under en arbetsdag i ateljén. Bordsskivan har också en CNC-fräst relief av ett landskap som föreställer Jönköping med omnejd.

Bordet
Bordet med det CNC-frästa landskapet, ”triggerpunkterna” och de fyra projektionsytorna. Strax höger om landskapet står de fem träfigurerna. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

För att skisserna ska synas, måste besökaren placera en eller flera träfigurer på landskapet på arbetsbordet i ateljén. Träfigurerna motsvarar de oftast förekommande motiven i John Bauers skisser: oknytt, djur, människor, natur, saker.

De fem träfigurerna.
De fem träfigurerna som representerar kategorierna: oknytt, djur, natur, människor och saker. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

Figurernas cirkelformade bas passar i de cirkelformade lysande ”triggerpunkter” som finns markerade i landskapet. När besökaren placerar ett oknytt på någon av punkterna projiceras slumpvis utvalda skisser av oknytt, fyra stycken på bordet, och en på det uppställda staffliet. Ställer besökaren i stället ett djur på en punkt, visas bilder med djur, och så vidare. På bordet projiceras skisserna på de fyra högarna med böcker och skissblock.

Slumpvis urval

Ställer besökaren ännu en figur på bordet filtreras urvalet till att hämta bilder som innehåller båda figurernas kategorier, till exempel oknytt och djur. Det är alltså samma logik som en sökmotor som tillåter olika filtreringsalternativ; skillnaden ligger på det pedagogiska planet – här används ett kinestetisk element för att göra sökningen mer tydlig och lustfylld. Men krasst sett är det inte fråga om ett regelrätt bildsök, utan snarare en bildgenerator. Urvalet sker slumpvis och ger inte besökaren möjlighet att söka efter en specifik bild.

– Det är full fart på barnen när de upptäcker att det de själva kan styra vad som visas, säger Katali Jarefjäll. De kanske inte tar med sig så mycket kunskap om konstnären John Bauer hem, men de har kul och får en positiv upplevelse av hans bildvärld och museum med sig i bagaget när de går härifrån.

Så funkar det

Tittar vi under huven på stationen hittar vi förstås en del elektronik. Men innan vi går in på de tekniska detaljerna finns det anledning att reda ut datats väg från museets samlingsförvaltningssystem till projektionerna.

Teamet kom tidigt fram till att man ville lyfta ut det data som skulle användas till en egen databas. Varför inte använda museets databas eller Digitalt museum som databasen var kopplad till?

– Det gick inte att tagga upp innehållet så som vi ville, säger Oscar Engberg, medietekniker på Riksantikvarieämbetet. Den befintliga databasen var inte tillräckligt flexibel för att svara mot de krav på snabbhet och hanterbarhet som stationen ställde.

545 skisser valdes ut och sorterades in i fem kategorier, de tidigare nämnda: oknytt, djur, människa, natur och sak. Ett digert jobb, visade det sig.

Följa John - Excelutdrag
Ett utdrag från Excelfilen där teamet tillsammans kategoriserade bilderna och angav ifall bilden skulle roteras eller inte.

– Den här processen var väldigt intensiv och tidskrävande. Alla bilder taggades upp med allt de innehöll, och efter det analyserade vi taggarna, och kunde dela in bilderna i de fem slutgiltiga övergripande kategorierna. Det handlade om att hitta figurer och taggar som skulle kunna representera samtliga underkategorier, säger Oscar Engberg.

Bilderna sparades sedan om till png-format för att inte påverka systemets prestanda negativt. Därefter importerades bilder och databas med filnamn och kategoritillhörighet till en applikation som lagrades på en stationär dator. I applikationen finns också övrig media som till exempel de ljud och ljus som samspelar med besökarens interaktion.

För att applikationen på datorn ska känna av vad besökaren gör, och sedan skicka rätt bilder och ljud till projektorerna, är datorn ansluten både till tekniken i bordet, som ger input i form av kommandon, samt tekniken som tar hand om svaret i form av ljud och bild, det vill säga projektorer och högtalare. Mellan datorn och projektorerna/högtalarna finns, förutom en nätverksrouter, mediaservern Watchpax med programvaran Watchout.

Medieservern Watchpax
Medieservern Watchpax (den apparat som ligger ovanpå nätverksroutern) är utrustad med mjukvaran Watchout. Foto: Staffan Cederborg CC BY.

Det är alltså två system som samarbetar. Dels applikationen på datorn och dels Watchout på mediaservern. Men signalen kommer från bordet. Under figurerna, i själva basen sitter ett RFID-chip infällt. När figuren ställs på en av punkterna på bordet läser mikrokontrollerkortet Arduino av vilken figur det är, och skickar signalen till datorn.

RFID-chip
RFID-chipet är infällt i figurernas bottenplatta. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

 

Arduino under bordet.
Under bordet sitter de fem mikrokontrollerkorten som läser av vilka figurer som placeras på ”triggerpunkterna”. I nederkant av bilden syns också en USB-hub. Tekniken är i vanliga fall dold under en träplatta. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

Projektet anlitade företaget Spree som fick konstruera den applikation på datorn som tar hand om signalen. Applikationen väljer slumpvis ut bilderna utifrån de inskickade sökkriterierna och lägger sedan bilderna i en speciell ordning i en vy. Denna vy skickas sedan vidare till en mediaserver som via mjukvaran Watchout delar upp och positionerar bilderna rätt på projektionsytorna.

Följa John - Flödesschema-Skisstation
I flödesschemat kan man överskådligt se hur tekniken är hopkopplad och följa signalens väg genom systemet. Bild: Oscar Engberg, CC BY.

Ett av verktygen i Watchout är en tidslinje som kom väl till pass i denna applikation. Tidslinjen kan beskrivas som ett händelseschema som styrs av olika former av input, i detta fall av huruvida besökaren agerar eller inte. När ingen besökare interagerar med bordet “spelar” Watchout upp en standardvy som består av bilder på bland annat skissböcker. När besökaren ställer en av figurerna på bordet initieras ett skript som skickar en kort ljus- och ljudsnutt till projektorerna – “pass på, nu händer något!”. Samtidigt hämtar applikationen på datorn upp fem matchande bilder som behandlas i Watchout och skickas till projektorerna. Hela proceduren, från figur till skiss, tar cirka sju–åtta sekunder, vilket är en medvetet designad tröghet som ska motverka känslan av fladdrighet om besökaren till exempel snabbt byter figurer på bordet. När ingen ny input längre kommer från bordet, återgår Watchout, efter cirka två minuter, till standardvyn.

Programvaran Watchout
Programvaran Watchout. Längst upp på skärmen syns positioneringen av bilderna, och längst ner ligger tidslinjen med de olika händelserna. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

I en tidigare version lät man även ljuset från fönstret ändras när en besökare interagerade med figurerna på bordet. Men efter utvärdering beslöt man att stryka det eftersom det ändrade ljuset drog uppmärksamheten från bordet.

Skript för start och stopp

Hela systemet går att fjärrstyra så att service, uppdateringar och ändringar i schemaläggningen kan göras över nätet. För schemaläggningen, det vill säga när systemet ska stängas av och sättas på, har utvecklarna använt Windows inbyggda schemaläggningsfunktioner som kör skript för att starta och stoppa projektorer, mediaserver och datorn med skissapplikationen. Samma dator startas automatiskt varje morgon via schemaläggning i datorns BIOS.

Budget

Hela utställningen Följa John har kostat cirka 1,6 miljoner kronor, intern arbetstid borträknad. I denna summa ingår kostnaden för den digitala stationen som är uppdelad på material, cirka 85 000, samt den digitala utvecklingen, cirka 90 000. Summorna exkluderar moms.

Katali Jarefjäll tycker att samarbetet med Riksantikvarieämbetet har fungerat väl och att det varit värdefullt att tillsammans formulera idéer och anpassa lösningen till de resurser museet har. Riksantikvarieämbetets medvetenhet kring långsiktighet och hållbarhet har också varit en tillgång i projektet.

– Som litet museum är det svårt att ha koll på marknaden, säger Katali Jarefjäll.

Fotokvaliteten viktig

Planen är att utställningen Följa John ska stå i fem år. Katali Jarefjäll har ambitionen att förbättra kvaliteten på fotografierna av de redan förekommande skisserna, och samtidigt göra hela samlingen på över 1 200 skisser sökbara. Just att se till att kvaliteten på fotografierna blir hög, är en sak hon gärna understryker, kanske något att tänka på för ett museum som går i tankar att göra något liknande med sina samlingar?

Två andra viktiga saker som Katali Jarefjäll pekar på är dels att noggrant välja vilka symboler som ska representera de olika kategorierna, och dels att ha tydlig info till besökarna kring själva sökproceduren.

I det sista rummet (eller första om man kommer från andra hållet) finns en mer vuxenanpassad, monterbaserad del av utställningen. Där står också två läsfåtöljer att sjunka ner i. På bordet bredvid ligger ett axplock av sagor och böcker med illustrationer av John Bauer. Kanske är det här, i knäet på en förälder, som barnen hamnar efter att ha skuttat sig trötta bland troll och älgar.

Har du frågor kring att arbeta med liknande saker, hör av dig till Oscar Engberg på Riksantikvarieämbetet: telefon: 08-5191 88 02, e-post: oscar.engberg@raa.se

Staffan Cederborg
Verksamhetsutvecklare, Digital förmedling

Följa John - Logotyp
Följa John – Logotyp. Foto: Staffan Cederborg, CC BY.

 

K-podd 43: Om museernas digitala förmedling, del 3

”Viljan man har är inte ställd i paritet med de förutsättningar och kompetenser man har. Det gör att man kanske inte alltid väljer det vägval som är mest lämpat för en.”
 
I tredje och sista delen av K-podds augustiserie om museernas digitala förmedling kopplar vi upp oss till Carl Heath, chef för digitalisering och lärande på RISE Interactive. Citatet ovan utgör en av hans reflektioner kring svenska museers digitala förmedling, som han utvecklar i det här avsnittet.
Om du vill ha helhetsgreppet kring vad Carl Heath pratar om, gå då gärna tillbaka och lyssna på del 1 och del 2 i serien som du hittar här på K-blogg. Eller se till att prenumerera på K-podd i den app du använder för att lyssna på poddar. Vi önskar dig en trevlig och informativ digitalt förmedlad lyssning!

K-podd 42: Om museernas digitala förmedling, del 2

Digital förmedling behöver inte vara ”rocket science”. Men se till att ha en digital strategi och lär känna era besökare. Det är några av de tips och reflektioner som Josefine Floberg, utställningschef på Malmö museer, kommer med i det här avsnittet av K-podd.

Veckans avsnitt är del 2 av 3 i vår augustiserie om museernas digitala förmedling. Gå gärna tillbaka och lyssna på det första avsnittet, där Maria Logothetis och Staffan Cederborg på Riksantikvarieämbetet presenterar en nulägesanalys av museernas digitala förmedling. Josefine Floberg reflekterar kring rapporten, och berättar om hur Malmö museer arbetar med digital förmedling. Till exempel genom sin satsning på digitalt distribuerade utställningar, som har blivit en stor succé.

Del 3 med Carl Heath, chef för digitalisering och lärande på RISE Interactive, släpps 28 augusti. Programledare för alla tre avsnitt är Emil Schön.

Runstenen vid Stormarens strand

Den nyfunna runstenen vid Stora Tidö innanför Trafikverkets avspärrning. Inskriften lyder: ”Ingulv och Visäte reste denna sten efter Bugge och Sigsten. Gud hjälpe deras själ.” Foto Magnus Källström

Den återfunna runstenen Sö 91 vid Stora Tidö utanför Eskilstuna har väckt stor uppmärksamhet i media ända sedan den första artikeln publicerades i Eskilstuna-Kuriren i onsdags kväll. Det känns därför som om allt som för tillfället kan sägas redan har sagts. Trots detta ska jag ändå försöka mig på att själv skriva några rader om detta synnerligen intressanta fynd.

Igår fredag var jag nämligen ute på ett hastigt besök vid stenen tillsammans med Länsstyrelsen i Södermanland och Trafikverket för att titta på stenen och diskutera vad som ska hända i nästa steg. Att det dyker upp försvunna eller ibland tidigare okända runstenar händer då och då, men det sällan som de har samma imponerande dimensioner som denna sten. Den mäter inte mindre än 4,2 meter i längd, varav det oristade rotpartiet bara utgör cirka 80 centimeter. I upprest skick kommer stenen alltså att mäta 3,4 meter över mark, vilket gör den till en av de högsta i Södermanland. Samtidigt är den inte särskilt tjock – endast cirka 35 centimeter på det tjockaste stället – så det är litet av ett under att den inte någon gång har knäckts på mitten.

Det kan verka märkligt att en så stor sten bara kan ha försvunnit, men går man tillbaka i källorna så får man en förklaring. Den äldsta uppgiften finns i de så kallade Rannsakningarna 1667: ”Widh Store Tijdöö, vthj Gärdet widh en Grindh, som kallas Stormaregrinden ligger nu en Steen, 7. alner och. 2. qwarter vthj längden, den i förtijden hafwer ståndidt å Enda, der vppå hafwer fulle waridt något skrifwit och rijtadt; Men är nu mest bortnött; ty den hafwer legadt vnder wägen.”

Johan Peringskiölds teckning av stenen från sommaren 1686. Detta har hittills varit den enda kända avbildningen av stenen. Ur handskriften F l 5:5 i Kungliga biblioteket (efter mikrofilm i ATA)

Stenen låg alltså ned vid denna tid och förmodligen gjorde den också det när Peringskiöld var där 1686, även om det på hans träsnitt ser ut som om den var rest. Peringskiöld uppger att stenen finns ”I Tidöö gärde ey långt från Stårmare grinden hwarest berättas stått ett slag, i hwilket 3 bröder tillijka slagne blifvit.”

På träsnittet som är inklistrat på samma uppslag som hans originalteckning är detta antecknat intill den högra kanten av stenen, där han bland annat hade läst runorna buka : ali : sikstin. I det första häftet av Södermanlands runinskrifter (1924) tolkade Brate denna runsekvens som tre namn: ”Bugge, Alle, Sigsten”, och det är inte omöjligt att Peringskiöld har tänkt i liknande banor. Redan J. G. Liljegren (1833) gissade dock att ali kunde vara felläst för ordet auk ’och’. I det långa tillägg till Brates del av Södermanlands runinskrifter som Elias Wessén skrev 1936 föredras denna tolkning.

Detta var givetvis en av de saker som jag ville titta närmare på i fredags, men tyvärr visade det sig vara lite besvärligare än jag hade räknat med. Dels envisades solen länge med att hålla sig bakom molnen, dels var ristningsytan överdragen med tunt lager lera, som gjorde det svårt att  bedöma vad som var ristat. Något vatten att tvätta med fanns inte heller förutom det som hade samlats i bottnen av lerdiket. Trots förhållandena inte var ideala tror jag där att den andra runan i ordet är u och inte l och att det ursprungligen bör ha stått auk. I så fall är stenen rest till minne av två män och inte tre, som Brate trodde.

Ett försök att tvätta en del av stenen med vattnet från diket gjorde ristningen något tydligare. Här ser man bland annat korset upptill på stenen. Foto Magnus Källström

Historien om de tre fallna bröderna som Peringskiöld nedtecknade har alltså inte så mycket med verkligheten att göra. Att runstenar antogs vara minnen efter fältslag är inte alls ovanligt i den äldre folkliga traditionen och förmodligen har namnet Stormaregrinden här spätt på den uppfattningen. Enligt SAOB kunde ordet stormare under 1600-talet bland annat användas för en soldat som verkställde eller deltog i en stormning.

Jag tror inte att Stormaregrinden har något med stormare eller stormning att göra, utan gissar att det i stället handlar om namnet på en nu försvunnen vattensamling: *Stor-maren. Ordet mar(e) som är rätt vanligt i ortnamn, betyder bland annat ’grund vik, sumpig tjärn, sankmark’ och en sådan har på vikingatiden av allt att döma funnits strax nordost om den plats där stenen hittades. Förmodligen har den en gång rests vid kanten av denna vattensamling för att markera platsen för ett vad eller kanske början av en vägbank över vattnet. Den mycket leriga jorden – som jag fick stifta bekantskap med när jag på ett inte helt värdigt sätt tog mig ned till stenen i diket – har inte varit den bästa att resa en runsten i. Detta är säkert en av anledningarna till att den tidigt har fallit omkull och så småningom sjunkit ned under markytan.

Utsikt mot nordost och bort mot den plats där vattensamlingen *Stormaren en gång har legat. Foto Magnus Källström

Det som nu kommer hända är att stenen ska lyftas upp ur jorden och placeras på en tillfällig plats, där vi kan rengöra och undersöka den. Sedan ska den målas upp och resas i närheten av fyndplatsen, så att alla ska kunna se och uppleva den. Det kommer också att göras en arkeologisk undersökning för att se om det går att fastställa den plats där stenen en gång har varit rest. Rannsakningarnas uppgift om att den tidigare ”legadt vnder wägen” gör att vi givetvis måste hålla öppet för att den kan ha flyttats en bit redan på 1600-talet. Med tanke på stenens storlek kan det dock knappast ha handlat om någon längre sträcka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet