Hur användes Kringla under 2014?

Det mest besökta objektet i Kringla 2014: en samisk bandvävsked som finns på Världskulturmuseet. (Bildlicens: CC BY-NC-ND) Klicka på bilden för att komma till objektet.
Det mest besökta objektet i Kringla 2014: en samisk bandvävsked som finns på Världskulturmuseet. (Bildlicens: CC BY-NC-ND) Klicka på bilden för att komma till objektet.

Webbplatsen Kringla är ett gränssnitt mot K-samsök, en samsökningstjänst för kulturarv där du kan söka i samlingarna hos närmare femtio svenska museer, arkiv och register. Här är några exempel på hur söktjänsten användes 2014:

De populäraste kategorierna att söka efter 2014 var fotografier, byggnader och föremål. Många av Kringlas användare använder dock fritextsökrutan för att hitta det de letar efter. Av de femtio vanligaste sökorden på Kringla 2014 är mer än hälften namn på platser — här finns en karta över de platser som finns med på 50-i-topplistan (minus några sockennamn som inte gick att placera ut på kartan).

Föremål var också vanliga sökord. De tio vanligaste föremålen som användare sökte efter 2014:

1. skrin (508 sökningar)
2. torshammare (236 sökningar)
3. vävstol (219 sökningar)
4. porslin kina (201 sökningar)
5. fingerring (150 sökningar)
6. träsnitt (105 sökningar)
7. slända (100 sökningar)
8. mask (97 sökningar)
9. sländtrissa (91 sökningar)
10. yxa (87 sökningar)

Två stora kategorier av besökare hade lite olika beteende på webbplatsen: de som hittar till Kringla genom sociala medier och de som hittar dit genom en länk från någon kulturarvsrelaterad webbplats. Två exempel på webbplatser som många besökare kommer från är Pinterest och Sockenbilder. Sockenbilder har bidragit med ungefär hälften så många besök till Kringla som Pinterest har gjort:

Antal besök från Pinterest jämfört med Sockenbilder. (Bildlicens: CC BY)
Antal besök från Pinterest jämfört med Sockenbilder. (Bildlicens: CC BY)

Men å andra sidan tillbringar besökarna från Sockenbilder i genomsnitt mycket längre tid på Kringla:

Tid tillbringad på Kringla för besök från Pinterest jämfört med Sockenbilder. (Bildlicens: CC BY)
Genomsnittlig tid på Kringla för besök från Pinterest jämfört med Sockenbilder. (Bildlicens: CC BY)

Sockenbilderbesökarna besöker också i genomsnitt fler än tio gånger så många sidor på Kringla än vad besökarna från Pinterest gör. Den här skillnaden mellan korta och mer ingående besök är genomgående för skillnaden mellan besök från snabba sociala medier och besök från traditionella webbplatser.

Besökarna från Pinterest har förstås också sett och interagerat med innehåll från Kringla på Pinterest — här kan du se vilka bilder som har delats av användare där. Innehåll från Kringla delas också relativt mycket på Facebook, till exempel genom en kampanj där bilder lades ut på Riksantikvarieämbetets sida på Facebook och i genomsnitt nådde 2700 personer per inlägg. Att så många av bilderna i Kringla är fria att använda gör att de lättare kan spridas och nå de människor som inte besöker Kringla eller minnesinstitutionernas egna söktjänster.

Sammanlagt hade Kringla 166 432 besök under 2014, vilket ger 456 besök per dag i genomsnitt. Tyvärr var det få av besökarna som svarade på den enkät som var publicerad på webbplatsen under hösten, men de svar som kom in antyder att många som använder Kringla gör det i tjänsten.

Årets första runfynd 2015

Spånga kyrka i vinterskrud. Foto Magnus Källström
Spånga kyrka i vinterskrud. Foto Magnus Källström

2014 blev ett ganska magert år när det gäller runfynd. Nytillskottet utgörs i stort sett av ett par runstensfragment, en tidigare oregistrerad inskrift med dalrunor på en kalenderstav samt ett par svårlästa runbleck från en museisamling. Vi fick också vänta länge på att något skulle dyka upp. Först i juni meddelade arkeologen John Hamilton vid UV Mitt att han hade hittat ett tidigare okänt runstensfragment vid Spånga kyrka i Stockholm.

I år blev inte väntan lika lång. Redan den 8 januari och innan min (något utsträckta) julledighet hade tagit slut fick jag ett telefonsamtal om att ett nytt runstensfragment hade kommit i dagen. Även denna gång var John upptäckaren och han innehar därmed ett förmodligen svårslaget rekord att två år i rad vara den som finner årets första runinskrift. Fyndplatsen var densamma, Spånga kyrka, där delar av kyrkogårdsmuren för närvarande läggs om.

Det är onekligen en stor ynnest att få ägna några timmar av årets första arbetsdag åt att granska en nyfunnen runsten. Dessutom befann den sig på bekvämt avstånd, bara tjugo minuters tunnelbaneresa till Tensta centrum och sedan en kort promenad genom snöfallet till kyrkan.

Det nyfunna runstensfragmentet från Spånga kyrka. Foto Magnus Källström
Det nyfunna runstensfragmentet från Spånga kyrka. Foto Magnus Källström

Nu tillhör väl inte årets första runfynd de allra märkligaste. Det består av en sandstensbit – stor som en handflata – med ett stycke av en böjd runslinga och rester av två runtecken. Om det rör sig om den nedre eller övre delen av runorna går egentligen inte att säga, men jag gissar på det senare. På den motsatta sidan finns nämligen ett stycke av den ursprungliga kanten bevarad och det vanligaste är att inskrifter på runstenar löper medsols. Det första tecknet har i så fall en dubbelsidig bistav snett nedåt höger och kan läsas som en n-runa. Bistaven sitter samtidigt ganska högt upp och det är därför kanske troligare att det handlar om en skadad o-runa. Av den andra runan ser man bara en bit av huvudstaven.

Givetvis går dessa runor inte att tolka, men fyndet är ändå av stort intresse. Eftersom materialet är röd sandsten kan fragmentet ha tillhört ett senvikingatida gravmonument, som har stått på den allra första kyrkogården i Spånga. Sammanlagt har genom åren ett 30-tal runstensfragment av sandsten påträffats vid denna kyrka och de bör vara resterna av minst ett 15-tal olika stenar. Om nyfyndet eventuellt kan höra ihop med någon av dessa vet vi ännu inte, men det mesta tyder nog på att det rör sig om en tidigare okänd runsten.

Många runstensfragmenten från Spånga är mycket små och ger endast en antydan om vad som en gång måste ha funnits på denna plats. Jag väntar därför med spänning på vad den fortsatta undersökningen kan tänkas ge.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om undersökningarna i Spånga här.

K-samsök 2014 i tio punkter

Tio punkter om vad som har hänt inom K-samsöksarbetet 2014:

1.

En rapport har tagits fram som ett underlag för att kunna göra vägval för K-samsök på några års siktI rapporten ges förslag på ett antal roller som K-samsök kan ha framöver.

2.

Två möten för K-samsöksleverantörerna har hållits: ett i mars där Göteborgs stadsmuseum stod som värd och ett i september på Riksantikvarieämbetet i Visby. På höstens möte fick deltagarna lyssna på API-experten Andreas Krohn som gick igenom vad öppna data och API:er är och gav tips på hur K-samsök kan förbättras. Föredraget finns att se på YouTube.

3.

Funderar du på hur du får använda bilder och annat som finns i K-samsök? Rättighetsmärkningarna kan delas in i tre kategorier:

  • Får användas fritt (märkt med Public Domain Mark, CC BY, CC0 eller CC BY-SA)
  • Får användas med begränsningar (Alla övriga Creative Commons-licenser)
  • Får ej användas (Övriga märkningar – full upphovsrätt, okänd osv – samt omärkt material)

Så här ser fördelningen ut i K-samsök i december 2014:

Rättighetskategorier K-samsök 2014

Andelen objekt som inte får användas vidare har minskat från 23 % till 16 % sedan den senaste mätningen gjordes i maj. Kategorin ”Får användas med begränsningar” har ökat mer än ”Får användas fritt”, och den vanligaste rättighetsmärkningen är CC BY-NC-ND.

4.

Fyra snabba siffror:

  • 5,6 miljoner objekt finns att söka fram i K-samsök.
  • 2,3 miljoner av objekten har bild.
  • 1,6 miljoner av objekten har koordinater.
  • 169 000 av objekten har både bild och koordinater.

5.

Mängden levererade objekt från K-samsök till den europeiska kulturarvsplattformen Europeana har ökat med femtio procent under 2014. Med totalt 1,7 miljoner objekt är K-samsök en av de största leverantörerna till Europeana.

6.

Sex nya samlingar har levererats till K-samsök under 2014: Stockholms läns museum, Vänermuseet, Jönköpings läns museum, Vaxholms Fästnings Museum, Sundsvalls museum och Region Skånes medicinhistoriska samlingar. Här hittar du alla minnesinstitutioner som deltar.

7.

Närmare sjuttiotusen användarskapade kulturarvslänkar finns i den länkdatabas som nu är öppen att hämta data från.

8.

Åtta API-nycklar har delats ut under året. Här hittar du en lista på mobilappar, webbsöktjänster och andra tillämpningar som redan använder K-samsöksdata.

9.

De nio vanligaste typerna av objekt i K-samsök (2014-12-22):

  1. Föremål: 2 610 413 objekt
  2. Foto: 1 190 220
  3. Kulturlämning: 908 819
  4. Dokument: 459 712
  5. Ritning: 136 013
  6. Byggnad: 133 811
  7. Person: 44 173
  8. Samling: 43 284
  9. Bok: 26 736

Så här ser innehållet i K-samsök ut kategoriserat efter objekttyper:

Visualisering av innehållet i K-samsök

10.

De tio minnesinstitutioner som har levererat flest objekt till K-samsök (2014-12-22):

  1. Statens historiska museum: 1 337 879 objekt
  2. Riksantikvarieämbetet: 1 236 208
  3. Stiftelsen Nordiska museet: 362 139
  4. Etnografiska museet: 291 785
  5. Världskulturmuseet: 252 488
  6. Vänersborgs museum: 203 724
  7. Malmö museer: 194 450
  8. Arkitektur- och designcentrum: 187 032
  9. Upplandsmuseet: 186 827
  10. Göteborgs stadsmuseum: 156 906

Bonus: De tio minnesinstitutioner som har levererat flest objekt som har bild (2014-12-22):

  1. Statens historiska museum: 465 244 objekt
  2. Riksantikvarieämbetet: 244 920
  3. Världskulturmuseet: 217 451
  4. Etnografiska museet: 154 950
  5. Tekniska museet: 136 603
  6. Upplandsmuseet: 132 573
  7. Bohusläns museum: 122 734
  8. Stiftelsen Nordiska museet: 121 507
  9. Malmö museer: 90 779
  10. Armémuseum: 82 698

Runundersökningar i november (del 2)

Den olästa rungravhällen i S:t Lars kyrka i Linköping. Foto Magnus Källström
Den olästa rungravhällen i S:t Lars kyrka i Linköping. Foto Magnus Källström

November lider nu mot sitt slut och det kanske är dags att fortsätta berättelsen. Efter att ha jobbat klart i S:t Olofs kyrka i Falköping blev det en mycket sen lunch på en ödslig kinarestaurang innan jag begav mig av mot Linköping. Hos UV Öst väntade nämligen höstens nyfynd, ett runstensfragment från Hagby kyrka i Småland, som jag ville undersöka. Man kan dock inte gärna färdas genom runrika trakter som dessa utan att passa på att också göra annat. Jag hade därför kontaktat S:t Lars kyrka i Linköping för att titta närmare på de runristade gravhällar som förvaras där.

Större delen av min sista fältdag kom jag att tillbringa i källaren till denna kyrka, där grundmurarna av den medeltida föregångaren ligger framgrävda sedan 1950-talet. Här förvaras också fyra runristade gravhällar och ett större antal fragment av tidigmedeltida gravmonument, som framkom vid den arkeologiska undersökningen. Den bäst bevarade av gravhällarna finns uppe i kyrkan, men de övriga når man genom en smal skyttegravsliknande gång som zickzackar sig fram mellan murrester och enstaka kvarlämnade skelett. De ristade stenarna förvaras nämligen längst in i ett för runundersökningar behagligt halvdunkel.

Två av dessa gravhällar blev faktiskt aldrig slutgiltigt undersökta på 1950-talet och för en av dem finns vad jag vet inte ens någon läsning. Det var naturligtvis den som i första hand hade lockat mig till S:t Lars. Dessvärre visade sig inskriften vara ytterst svårläst. Stenytan är nämligen mycket gropig och det var inte särskilt lätt att avgöra vilka fördjupningar som är ristade och vilka som har uppkommit på ett naturligt sätt.

Inte helt lättlästa runor, men tittar man noga står det faktiskt lakþu längs kanten (fast upp och ned). Foto Magnus Källström
Inte helt lättlästa runor, men tittar man noga står det faktiskt lakþu längs kanten (fast upp och ned). Foto Magnus Källström

Till slut lyckades jag dock identifiera åtminstone tre ord: … lagðu stæin æftiR … ”… lade stenen efter …”, även om jag inte var helt säker på läsningen av varje enskilt tecken. Detta låter kanske inte som någon särskilt märkvärdig upptäckt, men det går faktiskt att dra en del slutsatser. Pluralböjningen av verbet læggia visar t.ex. att det måste ha stått flera namn i början av inskriften. Att hällen kallas stæin ‘sten’ och inte kumbl ‘märke’ och att prepositionen är æftiR ‘efter’ och inte yfiR ‘över’ tyder på att denna inskrift ligger närmare de texter som finns på de vikingatida runstenarna.  Hällen bär också ett rundjur med huvudet i fågelperspektiv, vilket tyder på att den är äldre än de övriga gravhällarna vid S:t Lars.

Jag tillbringade nästan lika lång tid under denna kyrka som jag hade gjort i S:t Olof i Falköping, men här kände jag mig inte alls färdig utan kommer att behöva återvända och ha en ny dust med dessa inskrifter. I stället åkte jag till UV Öst för att titta på det lilla runstensfragment som under hösten hade påträffats vid en arkeologisk undersökning i Hagby kyrka utanför Kalmar.

Det nyfunna fragmentet från Hagby kyrka i Småland. Foto Magnus Källström
Det nyfunna fragmentet från Hagby kyrka i Småland. Foto Magnus Källström

Visserligen är det inte så mycket av inskriften som återstår, men man läser utan problem …(r) × auk × , där det senare givetvis är ordet ‘och’ och där r-runan bör ha utgjort slutet av ett namn. Det intressantaste är dock att det rör sig om en tidigare helt okänd runsten från denna runstensfattiga del av Småland. Eftersom materialet är kalksten och runorna står på smalsidan av stenen, vill man ju gärna tänka sig någon form av liggande gravmonument, men den varierande tjockleken på fragmentet talar nog mer för en rest sten. Enligt Rikard Hedvall, som tog emot mig på UV Öst, finns det inte heller något i Hagby som tyder på att det funnits någon kyrka före den nuvarande kyrkan, vilken är daterad till 1200-tal. Runstensfragmentet har däremot typiska vikingatidsrunor och tillhör säkert 1000-talet. Här skulle man bra gärna vilja ha ytterligare delar av stenen för att kunna sätta in den i ett större sammanhang.

Under min tredagarsresa stannade jag också till på några andra platser som låg i min väg. Jag besökte bland annat Norra Vånga, där en av Västergötlands runstenar med urnordiska runor står (Vg 65), och vid Järstorps kyrka i Småland kastade jag ett öga på den efterreformatoriska inskrift som är huggen i en av kyrkans grundstenar (Sm 119). Jag ägnade också någon timme åt den rätt knepiga runstenen med kortkvistrunor i Slaka kyrka (Ög 117). Det går alltså att hinna med en del även om dagarna är korta och jag har nu rätt mycket att fundera på under kommande mörka vinterkvällar.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Historien började här. DS.

 

Runundersökningar i november (del 1)

Vinden på Marums kyrka i Västergötland. Runorna finns på sidan av den belysta takbjälken. Foto Magnus Källström
Vinden på Marums kyrka i Västergötland i november. Runorna finns på sidan av den belysta takbjälken. Foto Magnus Källström

Att ge sig ut och undersöka runinskrifter sent i november kanske inte verkar som en särskilt bra idé. Korta dagar, regn och mörker ger ju inga idealiska förutsättningar om man ska arbeta med en runsten ute i det fria. Om man däremot håller sig inomhus så är det en annan sak. Att det är mörkt blir då i stället mycket fördelaktigt, eftersom runristningar bäst studeras i släpljus från en stark lampa och ska man besöka kyrkvindar så är hösten en betydligt bättre årstid än sommaren då det kan bli olidligt varmt under plåt- och koppartak, vilket jag själv tidigare har erfarit.

Förra veckan gav jag mig av på en tredagarsresa till Västergötland och Östergötland för att undersöka ett antal nyfunna och några olästa runinskrifter. Första målet var just en kyrkvind, nämligen den i Marums kyrka utanför Skara, där man för ganska exakt ett år sedan hade upptäckt en tidigare helt okänd runinskrift på en av takbjälkarna. Upptäckare var Bengt Bygdén i nätverket Traditionsbyggarna, som fick syn på ristningen när han var uppe på vinden för att studera de medeltida takstolarna. Att ingen tidigare hade lagt märke till runorna är inte så konstigt. Dels är de mycket fint ristade med en knivsudd och går knappast att se utan släpljus, dels kan vinden endast nås genom en lucka i långhusets tak, som sitter fem meter över golvet.

Runorna på takbjälken i Marums kyrka i Västergötland. De är lättlästa i verkligheten, men svåra fånga på bild. Foto Magnus Källström
Runorna på takbjälken i Marums kyrka. De är lättlästa i verkligheten, men svåra fånga på bild. Klicka på bilden så blir de lättare att se. Foto Magnus Källström

Runorna visade sig inte alls svåra att läsa och den läsning som Bengt hade skickat till mig redan förra året visade sig vara helt korrekt. Det står fþulfrtuti eller snarare fþ ulfr tuti, eftersom det är ett lite större avstånd mellan några av runorna. Runföljden ulfr borde givetvis återge namnet Ulv och även tuti skulle kunna vara ett namn, t.ex. något av de fornsvenska namnen Tote eller Totte. Det kan också handla om ett binamn till Ulv och i så fall kanske en motsvarighet till det fornvästnordiska binamnet Toti, som faktiskt antas betyda ‘nos’! Betydligt svårare är att förklara den första runföljden , där man ju måste supplera en vokal i mitten för att få något uttalbart och där de ord som då uppkommer inte verkar helt passande.

Runorna står upp och ned på takbjälken och måste därför ha ristats innan denna sattes upp, vilket gör att inskriften också kan dateras ganska exakt. Enligt en dendrokronologisk undersökning ska nämligen timret i takstolarna ha fällts någon gång i perioden 1130-40. Detta är mycket viktigt, eftersom det dels visar att t-runan med dubbelsidiga bistavar fortfarande var i bruk i Västergötland under första hälften av 1100-talet, dels att någon inskottsvokal ännu inte hade utbildat sig mellan [v] och [r] i namnet Ulfr (jämför fornsvenskans Ulver).

Dagen efter tillbringade jag i S:t Olofs kyrka i Falköping för att undersöka de runristningar som finns i en igenmurad portal i korets sydvägg. Dessa framkom vid kyrkans restaurering redan 1959, men blev kända för runforskningen först för några år sedan. Jag läste en del av dem förra sommaren, men fick avbryta arbetet på grund av tidsbrist. Denna gång hade jag mer tid och det blev inte mindre än fem och en halv timme i sträck innan jag kände mig någorlunda färdig. Mest ägnade jag mig åt den yta som jag knappt alls hade studerat 2013. Ristningarna är här delvis fyllda med yngre puts, men trots detta gick de flesta av runorna att identifiera.

Några av runorna i den östra smygen av den igenmurade portalen i S:t Olofs kyrka. Flera av runorna är fyllda med senare puts. Foto Magnus Källström
Några av runorna i den östra smygen av den igenmurade portalen i S:t Olofs kyrka. Flera av runorna är fyllda med senare puts. Här står det kuiss^um. Därefter följer kanske ordet Deus. Foto Magnus Källström

Inskrifterna är av allt att döma avfattade på latin och en av dem börjar kuiss^um, vilket säkert ska tolkas som Quis sum? dvs. ”Vem är jag?”. Märkligt nog är en runa ristad ovanpå den första s-runan. Denna liknar mest en bakvänd och stupad f-runa, men skulle också kunna vara en variant av runan d. I så fall står det i stället kuids^um, vilket kan svara mot latinets Quid sum? ”Vad är jag?”. Efter lite googlande på hotellrummet på kvällen förstod jag att begreppen quis sum och quid sum spelar en viktig roll i kyrkofadern Augustinus’ filosofi och att det måste vara därifrån som de är hämtade. Den första frågan (”Vem är jag?”) ställde Augustinus till sig själv, den andra (”Vad är jag?”) riktade han åt Gud. Det intressanta med ristningen i Falköping är att det ser ut som om någon först har ristat quis sum, vilket någon annan sedan har ändrat till quid sum.

Den medeltida nischen och gluggen i den igenmurade portalen. Foto Magnus Källström
Den medeltida nischen och gluggen i den igenmurade portalen. Foto Magnus Källström

Portalen i kyrkan var ursprungligen genomgående, men murades igen redan under medeltiden och försågs då med en nisch och ett liten rektangulär glugg. Man tror att denna nisch kan ha fungerat som ett kommunionsställe, där spetälska har kunnat motta nattvarden utan att behöva släppas in i kyrkan. Det blir naturligtvis då också intressant att fundera på om runtexterna eventuellt kan ha något samband med denna funktion eller om de har tillkommit medan portalen ännu var genomgående. De ristningar som finns i själva nischen är givetvis gjorda efter igenmurningen. Jag upptäckte här redan sommaren 2013 att det står deus dvs. latinets ord för  ‘Gud’ med runor i nischens tak. I nischens högra smyg finns också flera ristningar, bl.a. ett rutmönster och ett pentagram. Det senare är ju en känd Mariasymbol och den har här säkert haft ett skyddande syfte.

När jag lämnade S:t Olof hade jag gjort hälften av min novemberresa, men för att inte bli för långrandig spar jag resten av min berättelse till ett senare tillfälle. Då anländer runforskaren till Linköping och kryper åter ned i mörkret.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Europeana – sammanfattning av årets nätverksträff i Madrid

Europeana AGM
Europeana AGM Madrid, oktober 2014
Foto: Riksantikvarieämbetet (CC-by)

De sista dagarna i oktober var jag och min kollega Matilda i Madrid för att närvara på Europeanas årliga möte och i anslutning till årsmötet, det avslutande mötet för 3-årsprojektet Europeana Awareness (tidigare inlägg om Europeana Awareness finns här och här).
Europeana Awareness-mötet som hölls den första dagen var mer projektspecifikt och flera olika presentationer gjordes kring resultaten av de olika delar som ingått i projektet.  Framförallt var det de större digitala kampanjerna kring ’Europeana 1914 – 1918′ och ’Europeana 1989 – We Made History’ som presenterades mer utförligt. Riksantikvarieämbetets och Europeanas digitala kampanj ‘Då och nu’  genomfördes under maj – september i år i samverkan med Wikimedia bland annat. Läs mer om ‘Då och Nu’-kampanjen här.

Det pratades en del om förutsättningarna för hur data som förvaltas av kulturarvssektorn ska kunna vara en användbar tillgång för andra sektorer, till exempel kreativa industrier, genom hårdare direktiv från beslutsfattare kring att förespråka öppet och fritt innehåll; ‘Policymakers must promote open license and open copyright, if cultural heritage institutions are to help tourism, education and creative content’. Något som återkommer gång på gång är begreppet ‘content fit for purpose’. De som gör data/innehåll användbart, kan kokas ned till ett par kriterier: koordinat, fria högupplösliga bilder, rik metadata (med någon typ av berättelse). Berättelser nämndes återkommande som något som genererar engagemang och intresse (tänk Platsr) och framförallt när man ska genomföra en digital kampanj.

Berättelser är också något som efterfrågas inom digitala tjänster och produkter riktade mot turister:  ’The stories are unique, not so much the pics’. Även läsvänliga listor ‘Top tens’ och ‘niche interests’ är annat som togs upp. Kulturturister är enligt Culture24’s undersökning inte en homogen grupp utan segmenterade i olika grupper som ’youths’, den generation som helt vuxit upp med den digitala tekniken, vs de som är  30+ med ett digitalt tänk vs de som är 30+ och utgår från ett analogt tänk, vilket resulterar i mycket olika beteenden på webben. Mer research finns i C24’s rapport ’Moving Targets’.

Europeana AGM
En paus mellan presentationerna på Europeana Awareness-mötet.
Foto: Riksantikvarieämbetet (CC-by)

På Europeanas årsmöte presenterades arbetet med en ny  business plan och ny ledningsstruktur, Europeana council members och kring röstning av dessa. Det gjordes även kortare presentationer kring en nylansering av Europeanas webbsida för nätverksmedlemmar, där de bland annat tagit fram en ny struktur för hur man kan mäta, läsa och analysera webbstatistik kring den data vi levererar till Europeana via K-samsök.

Riksantikvarieämbetet är också med i en av Europeanas task force grupper som vi arbetade vidare med på mötet. Målet är att få fram ett ramverk för vad som är bra data för vidareanvändning och vad leverantörer ska kunna få ut av att leverera olika typer av data till Europeana, till exempel att materialet kan användas på många fler platser om bilder är högupplösta och fritt licensierade. Det färdiga ramverket kan vara ett stöd för K-samsök och K-samsöks leverantörer genom att visa vilka krav Europeana ställer och vad som är ‘bra’ kulturarvsdata.

Samtliga presentationer från Europeana AGM, oktober 2014 finns här.

20141028_171332
Foto: Riksantikvarieämbetet (CC-by)

Matilda Karlsson och Maria Logothetis jobbar på Riksantikvarieämbetet med frågor som rör digital infrastruktur.

Mr. Smith Goes to Washington

Förra helgen (6–10 november) var jag i Washington, DC, för att delta in en workshop för Project Andvari.

Andvari är ett internationellt projekt, men drivs av Amerikanska forskare på CUA, Mississippi, och Virginia. Projektet har som mål att skapa en forskningsinriktad digital plattform för material – framförallt monument och föremål – från tidig medeltidens Europa (300–1100 talet), med särskild betoning på ikonografi. Jag var med på det första projektmötet i fjol; projektet ska byggas på öppna länkade data, och jag deltar för att ge råd om tekniken och öppna svensk kulturarvsdata.

Fortsätt läsa

Runormen på vårdcentralen

Runstenen från Igelsta på sin nuvarande plats på  Fornhöjdens Vårdcentrum i Södertälje. Foto Magnus Källström
Runstenen från Igelsta på sin nuvarande plats på Fornhöjdens Vårdcentrum i Södertälje. Foto Magnus Källström

Den som första gången besöker Fornhöjdens Vårdcentrum i Södertälje möts av något oväntat, nämligen en alldeles äkta runsten. Den upptäcktes 1985 i samband med plöjning vid den närbelägna Igelsta gård och fick sin nuvarande plats på sensommaren 2003, då Thorgunn Snædal vid Runverket också målade upp ristningen.

Stenen är visserligen bara ett fragment, men den bär en mycket intressant ornamentik med ett särpräglat rundjurshuvud med uppspärrat gap, vassa huggtänder och lång tredelad tunga. Upptill på stenen finns resterna av ett mycket originellt kors, där ristaren för vissa detaljer har använt dubbla linjer så att dessa liknar ett rep med knutar. Tekniken påminner om den som förekommer i de mycket sällsynta knutrunorna.

Av inskriften återstår inte särskilt mycket, men det var faktiskt just den som nyligen förde mig till Södertälje. Jag har nämligen sedan flera år tillbaka haft en idé om hur runorna borde kunna tolkas, men eftersom jag bara kände stenen genom bilder ville jag först se inskriften med egna ögon.

Tyvärr är det mesta av texten borta, men det är tydligt att den har börjat till vänster vid rundjurets huvud, där det finns ett kolonformat skiljetecken samt delar av en runa som kan ha varit þ. Detta är säkerligen början av namnet på den som har rest stenen. Därefter måste ett långt stycke av texten saknas innan man kommer till det som finns bevarat nedtill. Här kan man i rundjurets svans läsa runorna …-(i)R eykr.

Runorna nedtill på Igelstastenen. Foto Magnus Källström.
Runorna nedtill på stenen. Foto Magnus Källström.

Det första ser ut som slutet av prepositionen æftiR ‘efter’, vilket betyder att det senare borde vara ett personnamn. Jag tror dock inte att den r-runa som avslutar slingan är namnets sista runa utan att man också ska ta med det som står strax till vänster på stenen. Det har tidigare varit lite oklart hur dessa tecken ska uppfattas, men om man läser dem i samma riktning som runorna i runslingan (dvs. upp och ned) får man im. Runföljden blir då eykrim, vilket utan problem kan vara en skrivning för namnet ØygrīmR. Mig veterligen är detta namn tidigare endast känt genom en uppdiktad person i Hervararsagan, Eygrímr Bólmr, men båda namnlederna är välkända och namnet kan utan problem ha funnits i Sverige under vikingatiden. Inskriften bör alltså tolkas som ”… efter Ögrim …”.

Ormen är som bekant en gammal symbol för läkarvetenskapen så Igelstastenen befinner sig onekligen i en passande miljö. Samma sak gällde också runstenen U 216, som länge stod inne på apoteket Runan i Vallentuna centrum, men som efter att apoteket bytte ägare fick återvända till Historiska museets magasin. I den antikvariska litteraturen finns också uppgifter om att runstenar ibland har tillskrivits vissa läkande egenskaper. Exempelvis uppger Johan Hadorph 1673 att allmogen brukade offra knappnålar, småmynt och andra metallföremål vid Nastastenen i Närke (Nä 34) för att bota tandvärk och att man i samma syfte dessutom hade bitit så mycket i kanten av stenen att den blivit nött.

Runstenarna U 707 och U 708 vid Kungs-Husby kyrka i Uppland. Foto Magnus Källström.
Runstenarna U 707 och U 708 vid Kungs-Husby kyrka i Uppland. Foto Magnus Källström.

Förmodligen hade också medeltidens människor ett gott öga till runormarnas eventuella verkan och kanske var detta ett av skälen till att så många runstenar hamnade i stenkyrkornas murar. Vid det sydöstra hörnet av vapenhuset i Kungs-Husby kyrka i Uppland sitter exempelvis två rikt ornamenterade runstenar mitt emot varandra på varsin sida om hörnet. Man har tänkt sig att detta bara är avsett som ren dekoration, men egentligen är det betydligt troligare att ormfigurerna liksom de drakar och odjur, som ofta möter i järnsmidet på medeltida kyrkdörrar, skulle hålla de onda makterna borta. Kanske ligger det något liknande bakom den medeltida (o)vanan att använda runstenar som trösklar och trappstenar i ingången till kyrkan. Visserligen kan det ha funnits rent praktiska skäl eftersom stenarna ofta har en slät och plan yta, men det var säkert ingen nackdel att denna yta också var täckt av ormar och drakar, som kunde jaga det onda på flykt.

På så sätt faller även runstenen på vårdcentralen in i en urgammal tradition, även om jag givetvis inte vill rekommendera någon av de kurer som har nämnts ovan.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Webbdag i Varberg

bild 4
Axel Pettersson, Wikimedia Sverige pratar museer på Wikipedia. Foto: Sophie Jonasson, licens: cc-by

 

I förra veckan träffades ett 40-tal personer verksamma inom kulturarvsområdet på Varbergs fästning för att prata om hur man kan bedriva verksamhet på webben. Det var en blandad grupp, länsstyrelser, museer, hembygdsrörelsen och kommuner var representerade. Och så Riksantikvarieämbetet förstås!

Det var intressant att konstatera att frågorna kring hur man kan arbeta mer inkluderande, finnas med sin kunskap och sina perspektiv där människor befinner sig och att kommunicera är frågor som är heta. Bland annat presenterades hur Hallands kulturhistoriska museum arbetar med att redigera Wikipedia och på så sätt når otroligt många med sin kunskap utan att behöva lägga in särskilt stora resurser. Lödöse museum presenterade hur de arbetar med att lyfta fram berättelserna som de stöter på i sitt rika material på berättarsajten Platsr. Berättelsen om hur två munkar ryker i luven på varandra på 1400-talet passar inte in på Wikipedia men väl på en berättarsajt. Ola Hugosson pratade om hur Åkers hembygdsförening samarbetar med geocachingrörelsen för att sprida kulturarvet till dem som inte från början har ett intresse, men som tycker om att röra sig ute i kulturmiljön. På skyltar som via QR-koder leder den intresserade till berättelser om platsen. Dessa skyltar, ca 60 st, har fått samlingsnamnet ”Ekomuseum Vaggeryd”.

Det var en intressant dag, och vi hoppas kunna återkomma på ett eller annat sätt!

 

>>Sophie Jonasson arbetar på Enheten för informationsutveckling på Riksantikvarieämbetet. Här ligger min presentation om digitalt berättande, Platsr och medborgardialog!

Marinarkeologiska sällskapet

Marinarkeologiska Sallskapet

Berätta kort om er organisation, vilka är ni och vad gör ni?

Marinarkeologiska sällskapet grundades 1978 och utgör ett nätverk för alla med intresse för den maritimt inriktade arkeologin och historien samt arkeologin under vatten.

Vårt mål är att verka för samarbete mellan olika grupper och institutioner samt att verka för en ökad insikt om behovet av forskning och utbildning i dessa ämnen.

Vår tidskrift är oss veterligen den enda i sitt slag som bara avhandlar marinarkeologi. Under 30 år har arkeologer, forskare och sportdykare häri publicerat sig. Det gör tidskriften till den mest omfattande skriftsamlingen inom detta ämne. Det är alltså en stor kunskapskälla att ösa ur för den som vill studera marinarkeologi i allmänhet eller ett specifikt område.

Marinarkeologiska sällskapet bedriver marinarkeologiska projekt i egen regi. Dessa projekt är ledda och organiserade av medlemmar.  Förutom projektens arkeologiskt vetenskapliga mål, syftar de till att ge en möjlighet för medlemmar att delta i arkeologiska projekt och är en social aktivitet där medlemmar träffas och umgås.

Amelie Kvick Jansson

Foto: Amelie Kvick Jansson

Vilka är era viktigaste frågor?

  • Att väcka och utveckla intresset för, och förståelsen av marinarkeologi.
  • Att bedriva och stödja marinarkeologisk forskning.
  • Att vara informativt verksamt, samt att bedriva utbildning inom ramen för marinarkeologisk verksamhet.

Lennarth Hogberg

Foto: Lennarth Högberg

Vad händer i år?

  • Under 2014 har Marinarkeologiska sällskapet finansierat utbildning av egna guider och genomfört guidade utfärder till det nya Dykparksområdet vid Dalarö i Stockholms skärgård.
  • Under sommaren har ett projekt genomförts i Skeppshamn utanför Sundsvall tillsammans med Länsmuseet i Gävleborg och Murberget. Projektet syftade till att inventera, dokumentera och genomföra en dendrokronologisk datering av ett tidigare okänt skeppsvrak. Medlemmar från MAS deltog som dykare och landpersonal. Projektet genomfördes i form av en arkeologisk förundersökning och resultaten ligger till grund för om en fördjupad undersökning kommer att genomföras.
  • Marinarkeologisk Tidskrift (Mt) har utkommit planenligt med tre nummer under året och det fjärde numret kommer i december. Arbetet med att digitalisera tidningen och publicera äldre nummer på vår hemsida har skett fortlöpande under året.
  • Studiebesök på arkeologiska utgrävningar och konservatorstudios har genomförts i Stockholm och i Göteborg.
  • Sällskapets årliga tvådagars årsmöte och konferens hölls i år på Västerviks museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Foto: Oskar Sander

Var kan jag läsa mer om er organisation?

www.marinarkeologi.info

https://www.facebook.com/MarinarkeologiskaSallskapet

Joakim Andersson

Foto: Joakim Andersson

Riksantikvarieämbetet fördelar statsbidrag till ideella organisationer inom kulturmiljöområdet. I år fick 19 ideella organisationer inom kulturmiljöområdet dela på 4.5 miljoner kronor. De organisationer som har fått bidrag kommer att presenteras löpande under året.