Att lyfta på tre: en konferens om konsthantering

Förra veckan var många som arbetar på och med museer i Östersund på Sveriges museers vårmöte. Jag passade istället på att åka till Amsterdam. Men vad var det som lockade där?

Kan ni tänka er en konferens där det på scen diskuteras huruvida det ska lyftas på ”ett, två, tre” eller på ”ett, två, tre, nu”? En sådan hölls på Stedelijk Museum förra veckan. För första gången någonsin arrangerade det amerikanska nätverket PACCIN sin konferens i Europa. PACCIN står för Preparation, Art Handling & Collections Care Information Network och riktar sig till alla som arbetar med att installera, packa, förflytta, förvalta och hantera konst, föremål och samlingar.

Tre personer på en trappa. En talar i mikrofon.
Välkomsstal från värdmuseerna Rijksmuseum, Stedelijk Museum och Van Gogh Museum. Foto: Alissa Anderson CC BY.

Många ämnen kan rymmas under paraplyet konsthantering och många yrkesgrupper kan mötas. Förutom art handlers, preparators och installers fanns det konservatorer, registratorer, samlingsförvaltare, ljustekniker, ingenjörer, museichefer och företag inom logistik och konstruktion på plats bland de 300 deltagarna.

Flytta stora, tunga och dyra verk
Det var inte bara detaljer som diskuterades. Främst talades det om övergripande branschfrågor, om internationella överenskommelser, etik och om konst och kulturarv. Om att det finns förutfattade meningar om hur en händig människa ser ut. Om standarder och god praxis. Om att få polis-eskort på nätterna genom hektiska storstadsgator för att med lyftkran placera bronsskulpturer som väger flera ton på plats i icke-ändamålsmässiga byggnader och om att säkra kolosserna så att varken människor eller konstverkens ofta extremt känsliga ytor kommer till skada.

För att kulturarvet flyttar på sig. Flera som jag talade med på konferensen menar att de fysiska utställningarna blir allt fler medan tiden för förberedelser mellan projekten blir kortare. Konsten blir allt större och installationerna allt mera spektakulära. Nya magasin byggs, och samlingar flyttas från gamla och in i de nya. Allt detta görs inte av sig själv. Väldigt många människor arbetar med konst och kulturarv på ett vardagligt, tekniskt och praktiskt sätt. Som Sarah Titheridge, en brittisk konsthanterare som grundat ArtTechSpace.com uttryckte det: ”We make art happen!”. ArtTechSpace är ett community med några år på nacken som skapades för att konsthanterare ska dela information och lättare hitta uppdrag.

Robot i trä
Under hela konferensen betraktade Rijkswachters-robotar konferensdeltagarna. Robotarna har tillverkats av gamla transportlådor från Rijksmuseum. Vad man ska göra med den stora mängden använt packmaterial är en stor hållbarhetsfråga för museerna. Foto: Alissa Anderson CC BY.

Kräver professionella
Alla kan förstå att det krävs ingenjörer för att räkna ut belastningskapasiteten i byggnader och transportmedel för sådana verk som Richard Serras bronsskulpturer, och att det krävs goda kunskaper i fysik för att räkna ut den lägsta vibrationsfrekvensen i en kombination av packmaterial för objekt av sammansatta material (målningar till exempel). Samtidigt berättade många på konferensen att de kom in branschen av en slump. En person sa att han inte hade några förkunskaper alls när han som 21-åring började köra konsttransport, och har nu över 20 års erfarenhet av att köra objekt med sinnessjuka försäkringsvärden. En annan person berättade att hon var scenograf innan hon (också av en slump) började arbeta på museer, och att hon fått mycket stor användning av sina kunskaper om varierade hantverksområden, teknik, teamledning och samordning.

Fyra personer som tittar mot kameran.
På konferensen fanns flera deltagare från Sverige, bland annat
konsthanterare och konservatorer från Nationalmuseum. Foto: Alissa Anderson CC BY.

Planering och god kommunikation är nyckeln till framgång
Mycket av konsthanteringen består av att under stressiga förhållanden hantera stora kulturhistoriska eller ekonomiska värden, ibland i team och ibland på egen hand och ofta i enlighet med krav som ställts av andra yrkesgrupper.

När utställningar riggas samtidigt som magasinsarbete behöver utföras krävs en mycket god planering och ibland flera team. En panel diskuterade hur kommunikationen inom och mellan arbetsgrupper löses på olika arbetsplatser. Mark Slattery, Senior Art Handling Technician på brittiska National Gallery, berättade att de planerar all sin tid till fem minuters marginal, så att alla alltid ska veta var de ska vara och vad som ska hända. Det är viktigt att kunna nå varandra eftersom oförutsedda saker alltid händer. Julia Latané, Head of Art Preparation and Installation, på Los Angeles County Museum of Art berättade att innan de infört walkie-talkies så förlorades mycket tid på att gå runt på det stora området och leta efter varandra. De kunde heller inte använda mobiltelefoner eftersom det inte alltid fanns täckning. Alla var eniga om att noggrann och inkluderande planering är nyckeln till lyckade projekt.

Paneldeltagare bredvid en presentationsskärm.
En panel diskuterade organisatoriska frågor. Det är viktigt att ha regelbundna möten och bra scheman för utställningsprojekt och löpande magasinsarbete. Foto: Alissa Anderson CC BY.

Magasin, en gemensam fråga för många
Många museer har sina magasin på annan plats än de publika ytorna, exempelvis Kolleksjesintrum Fryslân, som är byggd enligt den danska modellen. Modellen bygger på att flera museer slår ihop sina samlingar i en extremt välisolerad byggnad som tar värme och kyla från marken. Magasinet i Friesland huserar fem museer och är i drift sedan 2016. Magasinsförvaltarna berättade att den största utmaningen med sammanslagningen var att skapa goda arbetsrelationer mellan de anställda på de olika organisationerna. Alla måste lita på varandra när ovärderligt kulturarv hanteras i magasinen.

Person pekar med handen på en schematisk bild av ett museimagasin.
Magasinsförvaltare på Kolleksjesintrum Fryslân berättar hur byggnaden ska säkerställa goda bevarandeförhållanden till väldigt låga driftskostnader. Foto: Alissa Anderson CC BY

Nätverk för professionellt utbyte
PACCIN har funnits i USA i 25 år och består av museianställda och uppdragstagare inom packning, transport, hantering, förvaltning, utställning och installation av kulturhistoriska föremål och konst. Nu vill nätverket bredda sina kontakter ut i Europa bland professionella aktörer, såväl på museer som på konsthanteringsföretag. Nätverket strävar efter att omvandla experternas kunskap till praktiska lösningar, ge en yta för att utbyta erfarenheter och bidra till en professionalisering av konsthanteringen på en internationell nivå.

Praktiska tips 
Ett tips till dig som arbetar praktiskt är att titta på videos och läsa artiklar från konferenser som nätverken PACCIN och International Mount Makers Forum (IMF) arrangerar.  Här kan många känna igen sitt dagliga arbete. Det kan också vara bra att se hur andra har löst svåra packningar, flyttar och installationer av kulturarvet. Till exempel kan du läsa om tillverkning av billiga förvaringsmontage till hattar eller om vad som händer om det ofattbara sker, att något av de ovärderliga objekten går sönder under hanteringen.

PACCIN-konferensen 2019 har filmats, och dokumentationen ska finnas inom kort ut på nätverkets webbsida. Till dess rekommenderar jag varmt de korta sammanfattningarna av presentationerna i programmet.

Konsthantering i Sverige
I höst kommer det finnas möjlighet att nätverka, om än i en mycket mindre skala, om konsthantering även i Sverige? I samarbete med Prins Eugens Waldemarsudde arrangerar Riksantikvarieämbetet ett branschforum i oktober, just för att diskutera hur vi i Sverige skulle kunna samlas kring frågor om konsthantering. Till dess är ett tips att läsa Riksantikvarieämbetets vårda väl-blad om att flytta föremål och den korta artikeln om varför Lars Edelholm, konsthanterare på Prins Eugens Waldemarsudde, tycker att det behövs ett branschforum. Och ni har väl sett hur Nationalmuseum flyttar Fogelbergs stora skulpturer in i den nyrenoverade byggnaden?

Många människor framför tavlor på museum.
På konferensresor måste man passa på att gå på museum. Rijksmuseum är välbesökt, men hur mycket tänker besökarna på hur konstverken har kommit på plats? Foto: Alissa Anderson CC BY.

Ny rengöringsmetod kan ge silverbroderier glansen åter

Mässhake med guld- och silverbroderier.
Många medeltida mässhakar (skrudar) är utsmyckade med guld- och silverbroderier. Här en detalj från en något senare mässhake från Vagnhärads kyrka, Södermanland. Foto: Gabriel Hildebrand CC BY.

Silverbroderier på tyg förekommer på äldre textilier som användes vid högtidliga och speciella tillfällen. Det kan vara kyrkliga plagg, uniformer, dop- och brudkläder. När silvertrådarna åldras missfärgas de och mörknar. Idag rengörs inte silvret eftersom rengöringsmetoderna riskerar att förstöra materialen.  Följden blir att kläderna mister sin ursprungliga, praktfulla glans. Att hitta en metod för rengöring av silverbroderier som inte påverkar tyget kan därför vara mycket intressant för alla som arbetar med textilkonservering.

Karin Hindborg går tredje året på konservatorsprogrammet vid Göteborgs Universitet. Just nu arbetar hon med sin kandidatuppsats och under några dagar i april besökte hon Kulturarvslaboratoriet i Visby som gästkollega. Målet: att undersöka om det finns en icke nedbrytande rengöringsmetod av silvertrådar på textil.

– Under utbildningen har vi haft besök av Christian Degrigny från högskolan för konservering och restaurering i Schweiz. Han har utvecklat ”The Pleco Pen”, ett verktyg som använder elektrolys för lokal rengöring av silver som inte går att separera från ett organiskt material. Eftersom jag är intresserad av textilkonservering tyckte jag det skulle vara spännande att se om detta kunde vara en lämplig metod att rengöra silverbroderi på textilier. Om det fungerar tror jag att det kan innebära en förändring i hur vi i konserveringsbranschen ser på silverbroderier och värdet av att rengöra även dem, säger Karin.

Karin Hindborg i kulturarvslaboratoriet.
Karin slipar ingjutna prover av metalltrådar för att sedan kunna analysera dem i ett svepelektronmikroskop. Foto: Marei Hacke CC BY.

Nedbrytning, färg och styrka undersöktes

Innan besöket hade Karin testat Plecopennan på textilprover i form av silverband på sidentyg. Hon behandlade även prover av ett nytt sidentyg med de saltlösningar som används med Plecopennan.

– Jag genomförde elektrolysen med sur och basisk saltlösning för att sedan kunna studera hur de olika lösningarna påverkade sidentygets nedbrytning, färg och styrka. Jag ville också se om tyget missfärgades av behandlingen, säger Karin.

De saltbehandlade proverna skickade hon till Marei Hacke på Kulturarvslaboratoriet som förberedde materialet genom att utsätta proverna för accelererat åldrande.

– Eftersom sidentyget var nytt utsatte vi det för simulerat åldrande i laboratoriet. Avsikten var att se hur salthalter i sidentyget påverkade dess egenskaper gällande färghållfasthet och draghållfasthet. Åldringsprocessen kan simuleras genom att materialet utsätts för ljus, fukt och värme. Man kan även påverka materialet mekaniskt eller kemiskt för att accelerera åldrande men för Karins projekt använde vi oss av en klimatkammare med värme och fukt, berättar Marei.

När förberedelserna var genomförda hade Karin en vecka på sig att undersöka sin tes med hjälp av två utredare i konserveringsvetenskap, Marei Hacke och Elyse Canosa, och den omfattande analysutrustningen i laboratoriet.

Silverband monterat på sidentyg.
Silverbandet som monterades på sidentyg kommer från en mässhake från 1716, från SVK (Studio Västsvensk Konservering). Bandet har blivit kasserat och var därför möjligt att använda vid undersökningarna. På ytorna inom rutorna testades rengöring med Plecopennan. Foto: Karin Hindborg CC BY.

Metoden verkar fungera

Än är inte utvärderingen helt klar men de preliminära resultaten indikerar att Plecopennan kan komma till användning som tänkt. En viss färgförändring i sidentyget har skett men den är inte extrem. Nedbrytningen av sidenet blev inte heller lika omfattande som Karin och Marei var oroade för. Dock är det mycket viktigt att saltlösningen noggrant sköljs ur tyget när elektrolysen är avslutad.

– Innan vi började med projektet trodde jag att sidenet skulle påverkas betydligt mer eller till och med förstöras. Men det verkar som om metoden kan fungera för rengöring av metalltrådar på tyg, säger Marei.

Rengjorda silvertrådar.
Till vänster på bilden syns de icke rengjorda silvertrådarna. Foto: Karin Hindborg CC BY.

Ytterligare undersökningar bör göras

Innan några säkra slutsatser kan dras krävs ytterligare undersökningar. Karin förberedde ett antal sidenprover med saltlösningar, med och utan sköljning, innan hon lämnade Kulturarvslaboratoriet. Just nu är proverna i laboratoriets klimatkammare och ska få en mycket längre simulerad åldring innan analyserna upprepas.  Eftersom resultaten så långt är positiva hoppas Karin att intresserade inom konserveringsfältet kan studera detta vidare. Hon planerar även att sprida informationen om de aktuella resultaten via facktidskrifter och konferensdeltagande.

– Så långt verkar det väldigt lovande. Mycket talar för att rengöring med hjälp av elektrolys kommer att kunna tillämpas på silverbroderade textilier och ge dem sitt ursprungliga, praktfulla uttryck åter, avslutar Karin.

FAKTA

Elektrolys

Med elektrolys kan man rengöra metall genom reduktion som drivs med elektricitet i en saltlösning som kan leda ström. Det innebär att den korroderade metallen återgår till ren metall, till exempel att mörknat silver (silversulfid) återgår till att vara blänkande rent silver. Metoden är skonsam mot metallen eftersom den inte kräver någon mekanisk rengöring, som putsning. När ett silverföremål putsas tar man mekaniskt bort det yttre lagret av silver.

 

Årets första runfynd 2019

Nattliga runstudier i skogen vid Tormesta på Mörkö. Upptäckaren till höger i bild. Foto Magnus Källström

Det har blivit en liten tradition att varje år skriva om årets första runfynd på K-blogg. I år gjordes detta fynd söndagen den 31 mars och äran tillkommer arkeologen Roger Wikell, vars skarpsynthet och ihärdighet när det gäller att spåra upp ristningar i sten har få motstycken. Visserligen handlar det en runristning som vi känner sedan tidigare (Sö 23B) och som undersöktes redan av Johannes Bureus i början 1600-talet, men sedan dess har ingen sett till den. Man har inte vetat var den ursprungligen ska ha funnits eller ens hur den har sett ut.

Bureus’ platsangivelse för ristningen är nämligen högst lakonisk: ”I Thormerstadz hammar ibid. [dvs. på Mörkön]”. Många har genom århundradena försökt återfinna den. Fornforskaren Richard Dybeck uppger exempelvis i sin reseberättelse 1865 (ATA) att han efter att ha undersökt ett nyfunnet runstensfragment i Sorunda hade valt att göra återresan till Stockholm över Mörkön: ”Ändamålet dermed var i synnerhet att efterse, huruvida en af Bure uppgifven Runsten vid Tormsta derstädes ännu fanns. Han söktes förgäfves, men i närmaste granskap uppdagades en mindre icke tillförene beskrifven skeppssättning, omgifven af några grafkullar.” Också Sten Boije letade efter stenen utan framgång sommaren 1882.

Att Roger lyckades med det som alla andra hade misslyckats med var att han tog fasta på vad Bureus faktiskt hade skrivit: ”I Thormerstadz hammar”. Ordet hammare som bland annat ingår i det bekanta ortnamnet Hammarby syftar på en stenig backe, vilket gjorde att han kunde snäva in sökområdet. Eftersom det fanns många rundhällar i den kuperade terrängen vid Tormesta började han misstänka att det handlade om en ristning i en häll, vilket också visade sig stämma. Tidigare verkar alla ha utgått från att det rörde sig om en vanlig rest runsten.

De enda uppgifter som hittills har funnits om runristningen vid Tormesta: Bureus’ uppteckning i F a 6 (KB). Efter mikrofilm i ATA

Fyndet gjordes som nämnts i söndags och eftersom jag hade lagt arbetstelefonen i köksfönstret och tagit en promenad på stan missade jag de första samtalen. Egentligen var detta nästan lite tur. I stället för en besiktning i vårsolen på eftermiddagen blev det en mycket givande mörkerundersökning på söndagskvällen med hemkomst strax efter midnatt.

Ristningen finns på en lodrät bergssida i skogen, men platsen ligger inte långt från Sörmlandsleden och inte heller från närmsta bilväg. Ett skäl till att denna ristning undgått upptäckt var säkert att ytan var täckt med torr lav, men inte mer än att Roger kunde få syn på en av ristningslinjerna genom lavtäcket.

Runhällen vid Tormesta i släpljusbelysning. Foto Magnus Källström

Det var en mycket speciell känsla att i en fullständigt kolmörk skog närma sig denna plats och i ljuset av en pannlampa för första gången se en runristning som ingen utom upptäckaren hade sett sedan Bureus’ dagar. Trots att runristningen är mycket hårt åtgången framgår det att den har bestått av två rundjur, som upptill har varit sammanhållna med en bandknut med en nedåtriktad bladformig palmett. Hela mittytan har däremot flagrat bort och endast spridda runföljder återstår längs kanterna. Av Bureus’ uppteckning framgår dock att det var precis så som ristningen såg ut när han var på platsen. Han läste då dessa runor:

…r · …i…riþ… · at · si…marki · bi…ur sin

Detta är i stort sett det som också går att se i dag, vilket betyder att inget mer egentligen har hänt med ristningen på fyra hundra år. Det är till och med så att man faktiskt kan upptäcka ytterligare några runspår, som Bureus har valt att hoppa över. Stenytan har samtidigt en del bomma partier och behöver säkert ses över. I sina anteckningar har Bureus skrivit ”brend?” och det är inte osannolikt att hällen någon gång har utsatts för kraftig eld, kanske i samband med någon skogsbrand under medeltiden.

Man har ur de brottstycken som Bureus upptecknade endast kunnat utläsa några spridda ord som ”… efter … minnesmärke … sin …”. Nu när vi har möjlighet att undersöka ristningen i original och se hur runföljderna förhåller sig till varandra står det klart att ett av dessa ord måste utgå. Utifrån Bureus’ uppteckning låg det nära till hands att anta att marki · bi… var resterna av ett mærki þe[­tta] eller mærki þe[­ssa] med b felläst för þ. På hällen står dock ett något skadat, men otvivelaktigt b som måste föras samman med runorna …ur · sin lite längre ned på ristningsytan. Vi har alltså att göra med den bekanta frasen b­[rōður sinn ”sin broder”.

Detalj av den övre högra delen av ristningen med rester av bandknuten och palmetten. Foto Magnus Källström

De föregående runorna marki (som de nog trots vissa skador ska läsas) kan då inte gärna tolkas som ordet ’minnesmärke’, särskilt som det strax till vänster i den vänstra slingan står · at · s-…, vilket måste vara prepositionen at ’efter’ följd av resterna av ett personnamn som har börjat på S-.

Avståndet talar emot att runorna marki skulle vara en del av detta personnamn. I stället måste man nog räkna med en bestämning av något slag: ett binamn eller kanske ett ortnamn. Innan läsningen är helt fastslagen (det är oklart om det kan ha funnits något mellan m och a och k-runan kan eventuellt också ha varit f) kanske man inte ska spekulera mer över detta, men jag kan inte låta bli att nämna att det på en dansk runsten (DR 237) förekommer en runföljd aþal : miki som har tolkats som ett binamn Aðalmærki med betydelsen ’huvudbanér’!

Även om vi kanske inte kommer att få fram så mycket mer av texten är detta ett glädjande återfynd. Av Mörkös fyra säkert dokumenterade runstenar var inte mindre än tre länge försvunna. Sommaren 2010 återfann Roger Wikell runhällen Sö 23 vid Skälby och nu har han även spårat upp Sö 23B vid Tormesta. Det som återstår är bara Sö 21, som Bureus såg ligga som trappsten vid slottet Hörningsholm, om man nu inte också ska denna uppgift hos Bureus på allvar: ”Vpå Mörkön […] I Sanda bakka står een Runasten, i hvilkom är Rubijnæ gryte inblandat månge städz.” I så fall finns det ytterligare en sten att leta efter.

>>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Anledningen till att runristningen vid Tormesta har fått det lite märkliga beteckningen Sö 23B beror på att Erik Brate av okänd orsak inte tilldelade denna inskrift något nummer i Södermanlands runinskrifter. Signumet Sö 23B skapades först när inskriften skulle inkluderas i Samnordisk runtextdatabas och anger att den finns omtalad efter Sö 23 i denna del av Sveriges runinskrifter. DS.

Stölderna vi inte vill prata om

Snatteri i butik
Vem ser om någon tar den här? Foto: Örebrokuriren CC BY

De senaste åren har vi sett rubriker i pressen om interna stölder på museer eller kulturarvsinstitutioner. Jag tänker att vi måste börja prata om detta. Vad har vi lärt oss och hur kan vi undvika att det sker igen?

Till att börja med måste vi tyvärr konstatera att det är svårt – för att inte säga omöjligt – att helt och hållet skydda sin organisation mot interna stölder. Däremot finns det sätt att förebygga och försvåra situationen för potentiella tjuvar. Ett första steg är att upprätta interna säkerhetsrutiner och policyer, något som även bör ta upp intern brottslighet. Detta finns redan på många museer och andra kulturarvsinstitutioner. Är de aktuella och  det  implementerat i verksamheten. Är de kända för alla som jobbar i museet och gäller de för alla?

Riksrevisionen rekommenderar rutiner

Hur kan organisationen skapa en gemensam säkerhetskultur så att samlingarna, en del av vårt gemensamma kulturarv, inte riskerar att hamna i privat ägo? Enligt Riksrevisionens rapport ”Bevara samlingarna – säkerhetsarbete i de statliga centralmuseernas samlingsförvaltning” från 2019 är det få centralmuseer som kontrollerar personer som ska jobba med samlingarna emot polisens belastningsregister, än färre gör en kreditupplysning. Några av institutionerna frågar den sökande om ett samlarintresse. Det sistnämnda har nämligen visat sig ligga bakom ett flertal uppmärksammade interna stölder. Hur långt är museerna villiga och ens lagligt tillåtna att kolla upp inför en anställning? Riksrevisionen rekommenderar att centralmuseerna ska arbeta mer med att skapa rutiner för att begränsa insiderproblematik. Vad skulle rutinerna kunna innebära? Och hur blir de omsatta i praktiken?

Att tänka på vid ensamarbete och inventeringar

Många svenska museer har få anställda och mycket arbete som ska utföras. Det är inte ovanligt med ensamarbete i museimagasinen, trots att detta underlättar för stölder och att spår kan raderas ut. Går ensamarbete att undvika idag med tanke på arbetsbördan? Begränsat tillträde till magasinen används på flera museer och det går att införa rutiner för att veta vem som har varit i magasinet och när. Kan arbetsgivaren logga inpasseringar och installera kameraövervakning av personalen? Kan det vara ett sätt att upptäcka interna stölder?

Inventeringar av samlingarna sker kontinuerligt på flera museer. Men hur lång tid kan det ta att upptäcka att föremål är borta? Eller delar av ett föremål?

Om föremål dyker upp på auktioner eller hos handlare, hur upptäcks detta och vilka åtgärder skall vidtas? Och kan det bevisas att det är museets föremål som är till salu? Här spelar en god dokumentation en väsentlig roll.

Vad gör vi vid misstankar?

Om jag då jobbar på ett museum och misstänker att någon av mina arbetskamrater stjäl från samlingarna, vad gör jag då? Vet alla anställda hur de ska och kan agera? Eller är det lättare att inte låtsas se vad som pågår, inte vara besvärlig… Vem kan jag vända mig till? Kanske är det inte till chefen jag bör gå, det kanske till och med är hen som jag misstänker?

Möt oss på museernas vårmöte 2019

Som ni märker är det fler frågor än svar. På museernas vårmöte kommer ett av delseminarierna den 11 april att ta upp problematiken med interna stölder. Medverkar gör Kungliga biblioteket, Polisen och Riksantikvarieämbetet, med medarbetare från Svensk museitjänst och Kulturvårdsavdelningen. Detta är ett av de sätt vi vill börja prata om frågan.

Bidra gärna med goda exempel

Vi vill vi gärna veta hur ni gör idag? Hur ser arbetet och rutinerna ut på svenska museer? Hur skapas en god säkerhetskultur, där alla vet vad som gäller? Där alla vill vara en del av att ta hand om och vårda föremålen för kommande generationer. Många av de lärdomar och dokument som finns om interna stölder är säkert sekretessbelagda och bör så vara, men vi tar gärna del av exempel på rutiner, implementering av säkerhetsrutiner och andra goda erfarenheter av att förebygga interna stölder. Kanske kan museer även använda erfarenheter från andra branscher?  Riksantikvarieämbetet är mycket intresserad av att ta del av erfarenheter, problem och frågeställningar för att gemensamt sprida lärdomarna och ge relevant stöd om hur man kan förebygga interna stölder.

Läs mer:

ICOM:s etiska regler

Riksrevisionens rapport ”Bevara samlingarna – säkerhetsarbetet i de statliga centralmuseernas samlingsförvaltning” (RiR 2019:5)

Museernas vårmöte i Östersund 9-11 april

Kulturarvsbrott, publikation från Brottsförebyggande rådet

 

K-blogg 12 år!

Stort grattis på 12-årsdagen, K-blogg!

Den 30 mars 2007 postades det första inlägget på Riksantikvarieämbetets blogg. Det kanske egentligen inte är en så stor grej, men jag vill ändå uppmärksamma det. För 2007 var visserligen bloggar det hetaste som fanns och enligt Technorati startades det 120 000 bloggar om dagen i mars 2007.

Men så vitt vi vet fanns det då ingen myndighet som bloggade på det här sättet, med personliga inlägg och med möjlighet att för vem som helst kommentera det som skrevs.

Idag låter det verkligen inte alls som en stor grej men då var det inte självklart att en myndighet skulle göra sånt. Men det gjorde vi. Eller vi och vi, jag var inte med på den tiden.

Så för att veta mer om hur det gick till på den tiden, så gjorde jag lite intervjuer med de inblandade. Lars Lundqvist, Johan Carlström och Jeanette Agnrud. Jag passade även på att prata med Magnus Källström som har den största och trognaste läsarskaran av alla oss som skriver på K-blogg.

Sedan starten 2007 har vi hunnit med att publicera 1025 (inklusive detta) inlägg, vi har laddat upp nästan 2000 bilder och det har kommit in 1571 kommentarer.

Vi är 110 olika skribenter som publicerat inlägg och vi har haft 350 000 besök från 165 länder under dessa år.

Överlägset mest läst är Magnus inlägg om runor och han är även en av de flitigaste skribenterna med 82 inlägg sedan 2010.

Länkar

Blogginlägget om motorvägar som nämns i klippet hittar du här.

Det första inlägget, skrivet av Jeanette Agnrud, hittar du här.

Magnus Källströms alla inlägg hittar du här. 

En presentation som projektgruppen höll 2007

Missa förresten inte K-bloggs lillasyskon, K-podd!

Något om det tekniska

Redan 2007 byggdes K-blogg i verktyget WordPress, och det använder vi fortfarande. Det är faktiskt så att vi sedan 2012 använder WordPress både till intranät och till den externa webbplatsen.

 

Grattis på födelsedagen, K-blogg,

önskar
Henrik Löwenhamn (som är den som idag ansvarar för K-blogg.)

 

(Fotot föreställer ett kaffekalas i Tyresö 1930, foto: Berit Wallenberg (PDM).)

Funkar generösa användargränssnitt?

Här kommer det sjunde och sista inlägget i vår serie om generösa gränssnitt för kulturarvssamlingar. I det här inlägget sammanfattar vi resultaten och även de insikter vi tror oss ha vunnit genom utvärderingen. Vi ger också en fingervisning om hur vi går vidare efter utvärderingen och hur vi kan stödja kulturarvsorganisationer som skulle vilja bygga generösa gränssnitt till sina samlingar.

A moodboard of prints, textiles and jewellerty featuring floral designs.
Skärmbild från en av de generösa prototyper vi utvecklade och utvärderade.

Frågor och svar

När vi började utvärderingen hade vi ett antal frågor vi sökte svaren till:
– Varför finns det inte flera generösa användargränssnitt i produktion?
– Tycker användare om generösa användargränssnitt?
– Är de svåra och därmed kostsamma att utveckla och förvalta?
– Om användare tycker om dem, hur kan vi uppmuntra och stödja kulturarvsorganisationer att skaffa sig dem?

De fyra prototyper vi utvecklade (1, 2, 3, 4) och de användartest vi genomförde var medel i målet att söka svar på dessa frågor. Fick vi svar? Ja, vi tror det.

Vad tycker användarna?

Om vi börjar med frågan om användarna tycker om dem så är svaret: ja. OM de används till det syfte och till den typ av användarbeteende de är avsedda för: digitala flanörer som söker inspiration men inte riktigt vet vad de exakt söker. De upplevs sannolikt som långsamma och omständliga av användare som söker information och referenser om ett ämne eller företeelse de vet att de söker efter. Det är stor skillnad att optimera en tjänst för t.ex. en användare som söker ”Jag vill hitta fakta om målningen Bataverna trohetshed” jämfört med en användare som söker inspiration för sitt eget skapande ”jag vill hitta inspiration för ett mönster jag kan trycka på min nya t-shirt, jag tror den ska vara blå och med växtliknande mönster”. Det är också stor skillnad mellan att t.ex. söka efter ett specifikt båtmanstorp på Listerlandet och att söka en översikt över hur många och var alla kända båtmanstorp finns i Sverige. Kort sagt: Don efter person!

Är de svåra och kostsamma att utveckla?

Generösa gränssnitt är tajtare kopplade till mer specifika användarbeteende och innehållsbehov än sökcentrerade tjänster. Det gör att det är svårare, och ibland kanske olämpligt, att utveckla eller använda generiska design- och tekniklösningar. De kommer därför inte heller som inbyggda eller tillvalstillägg i de samlingssystemprodukter som museer oftast köper in. Det gör att utvecklingen av generösa användargränssnitt ofta är en fråga om att skräddarsy lösningar. Sådana är ofta mera kostsamma än standardlösningar, de kräver antingen köp av eller att man har egen design och utvecklingskapacitet. I fallet generösa användargränssnitt behöver också design och mjukvaruutvecklingskompetensen kombineras med innehållsexperter (intendenter, curatorer) i ett tajt samverkande team för att det ska bli ett bra resultat.

Varför finns det så få generösa användargränssnitt i produktion?

Väldigt få museer eller andra kulturarvsinstitutioner i Sverige har den kombination av kompetenser som behövs för att utveckla generösa användargränssnitt i sin egen organisation. Man nöjer sig också oftast med att använda det sökgränssnitt som kommer på köpet med det samlingsförvaltningssystem man valt att köpa in. En storlek får därmed passa alla. Vi bedömer att detta är huvudanledningen till att generösa användargränssnitt inte används av så många kulturarvsinstitutioner, i Sverige och internationellt.

Vad kan Riksantikvarieämbetet och andra göra?

Det vi på Riksantikvarieämbetet, tillsammans med mer resursstarka större kulturarvsinstitutioner, skulle kunna göra för att uppmuntra och stödja fler att börja använda generösa användargränssnitt är att dela kunskap, leda med goda exempel, och även dela, i form av öppen källkod och god dokumentation, tekniska lösningar.

En möjlighet för framtiden kan också vara att resursstarkare institutioner tillsammans utvecklar och erbjuder mera färdiga sk ”widgets” som icke-tekniska användare kan skapa och bädda in på sina egna sidor. För att exemplifiera och vara mer konkret med hur ens sådan lösning skulle kunna fungera så ta en titt på Knight Lab:s widgets för kartor, tidslinjer, virtual reality-visare, m.fl. Utvecklingen, och framförallt den långsiktiga förvaltningen, av en sådan uppsättning generösa ”widgets”, fria att använda för alla svenska kulturarvsinstitutioner, är dock resurskrävande och skulle bäst lösas av ett samverkande konsortium av flera kulturarvsinstitutioner.

Resultatkommunikation och införandestöd

All den källkod och dokumentation som vi tagit fram är förstås fritt tillgänglig för andra att använda och därmed kanske komma igång snabbare, enklare och billigare med sin egen utveckling.

Den här bloggserien är också en del av hur vi sprider resultaten från utvärderingen. Men det är inte det enda! Vi tror mycket på det personliga mötet och påbörjade därför att presentera utvärderingen på konferenser och seminarium innan den den ens var färdig. Den närmaste tiden kommer vi att delta på flera konferenser och seminarier för att specifikt presentera och tala om vår utvärdering. De är:

– 11 april, Östersund, Vårmötet, Pass 3: Vägen till en lustfylld databas

– 25 april, Göteborg, Digikult

– 23 maj, Stockholm, Seminarium om innovativa gränssnitt

I mån av tid kommer vi också gärna på besök till er konferens eller organisation för att på plats berätta om generösa användargränssnitt och hur de kan stödja er organisation att bättre ta tillvara på era digitaliserade samlingar. Det är bara att ta kontakt!

Tack!

Till sist, ett tack till de museer som vara våra partners i den här utvärderingen: Nordiska museet, Nationalmuseum, Statens museer för världskultur, och Malmö museer. Tack också till de frilansare och konsulter som på ett bra sätt genomfört sina uppdrag: Martin Törnros/Interaktiva rum, Olivia Vane, och Delorean.

Hej Jamtli!

Foto av badande barn som vinkar
Barn badar vid Lillsand. Foto: Hans Andersson. (Public Domain)

Nu kan du hitta fotografier och föremål från Jamtli i K-samsök – verktyget för kulturarvsinstitutioner och organisationer som vill tillgängliggöra sin data för en bredare publik. 84 000 av Jamtlis fotografier från olika tider och 47 000 föremål från museets rekvisita-samling finns nu i Kringla för alla att använda sig av. Här hittar du Jamtlis foton och föremål i Kringla!

Bild på barn i trädgårdsgunga
Harry, Ingeborg och John Evald Johansson omkring år 1930. Foto: Erik Olov Byström (Public Domain)

Vad är K-samsök?
K-samsök fungerar som en kopplingsdosa mellan institutionernas databaser och de aktörer som vill använda informationen i egna tillämpningar, t ex på webbplatser eller i mobila lösningar. Informationen skördas upp till K-samsök och via ett öppet API kan utvecklare bygga e-tjänster mot olika målgrupper. All data som levereras till K-samsök kan du hitta via söktjänsten Kringla.

Leverera till K-samsök
Att leverera till K-samsök är enkelt. Om ni idag använder Carlotta, Primus eller Sofie 8 så kontaktar ni er systemleverantör för att komma igång. Om ni använder ett annat system är det enkelt att skapa en lokalport.

Genom K-samsök vill vi att det ska bli enklare för fler att få tillgång till och dra nytta av den kulturarvsinformation som finns samlad i databaser runt om i Sverige! Läs mer på raa.se/ksamsok.

Ett oväntat runord i Solna

Arbetet med rengöringen av runstenen i nischen i Solna kyrka. Stenkonservatorn med pannlampa skymtar strax till höger om altaret. Foto Magnus Källström

Tidigare okända runstenar dyker upp varje år i Sverige, men i många fall bara som fragment. Detta betyder att vi vanligtvis endast får brottstycken av en text – och ibland inte ens det. Om inskriften består av en eller ett par runor är det ofta omöjligt att avgöra vilket ord det kan ha handlat om. När ett helt ord går att läsa verkar det nästan alltid vara de minst intressanta som ”och”, ”sten”, efter eller ”sin” som råkar finnas kvar. Rent statistiskt kanske det måste vara så, eftersom dessa är de mest frekventa i de formelartade minnesinskrifterna.

Trots detta är varje nytt fynd värdefullt och även om det bara är ett enkelt formord som har bevarats, kan den som intresserar sig för språkhistorien ändå hitta viktiga ledtrådar. För drygt tre år sedan gjordes ett oväntat runstensfynd i Solna kyrka strax utanför Stockholm. Det handlade om två fragment av en runsten som låg som botten i en nisch inne i koret. Ristningen har förmodligen varit synlig under ganska lång tid, men av någon anledning har ingen tidigare noterat att det rörde sig om en runsten.

Ristningsytan var delvis täckt av ett putslager, men på det ena fragmentet kunde man utan större svårigheter läsa …a : stan : þi…, vilket bör vara resterna av ”… (res)a(?) denna sten …” Det enda fullständiga ordet var givetvis ordet ”sten”, men i en ganska ovanlig stavning. Att det just stod ”sten” på stenen framhölls särskilt i det TV-inslag som gjordes om fyndet, vilket också säkrade en extra utsändning med avslutande ironisk kommentar i ”Landet runt”.

Även på det andra, mindre fragmentet finns rester av runor, men här kunde jag bara skymta ett par tecken …is… genom putsen. Jag hade också noterat att det intill runslingan fanns några ristningslinjer som såg ut att tillhöra en så kallad bandknut. Sådana finns ofta nedtill på runstenarna och håller ihop de båda slingändarna. Kanske fanns det också fler runor på fragmentet dolda under putslagret.

Nu i februari skulle ristningen äntligen rengöras och jag var på plats för att följa arbetet. Jag måste erkänna att jag inte trodde att det skulle bli några större överraskningar. En runföljd …is… passar ju till exempel in i ordet ræisa ’resa’, som ju är ett av de allra vanligaste orden på runstenarna.

Arbetet utfördes av stenkonservatorn Paterik Stocklassa och det dröjde inte särskilt länge innan han hade avtäckt de första runorna. Det visade då sig att inskriften löpte i motsatt riktning än den jag hade räknat med och att runorna skulle läsas …sesk… eller möjligen …se…sk…, eftersom det finns en liten skada på textbandet. Utseendet på bandknuten talar för att detta borde utgöra början av inskriften och letade jag febrilt i minnet efter något passande vikingatida personnamn, men kunde inte komma på något. Därefter fick han fram en i-runa, vilket inte gjorde det hela mer begripligt, men när det sedan dök upp en tydlig n-runa visste jag direkt vad det handlade om. Om den följande runan skulle visa sig vara ett i borde saken vara klar. Det var en i-runa och den följdes dessutom av ett tydligt skiljetecken. Det står alltså seskini på stenen, vilket måste vara en form av ordet syskini ’syskon’! Efter skiljetecknet framkom en l-runa och det följande ordet kan alltså ha varit lētu ’lät’.

Fragmentet med det nu framtagna ordet seskini. Foto Magnus Källström

Eftersom det också fanns ytterligare några tidigare dolda runor på det större fragmentet har inskriften från Solna kyrka numera fått denna lydelse:

() seskini : l…a : stan : þi…aþ-…
Syskini l[ētu ræis]a(?) stæin þe[nna]…
”Syskonen lät resa(?) denna sten …”

Detta är faktiskt en helt unik formulering av början av en runstenstenstext och det runsvenska ordet syskini ”syskon” är tidigare bara säkert belagt på en enda runsten, nämligen Sö 288 som står vid Hågelby i Botkyrka. Stenen är rest av fyra personer – en man och tre kvinnor – och de sammanfattas här som þau : sustkyn ”dessa syskon”. Förmodligen förekommer också en variant av detta ord på en av runstenarna vid Gredby i Eskilstuna (Sö 109), men texten är något oklar på denna punkt.

Att ordet syskini på Solnastenen återges med e-runan måste rimligtvis tyda på ett speciellt uttal av y-vokalen, som bör ha dragit mot [e], rimligtvis via [ø]. Man kan jämföra med en runsten i Sigtuna (U  393), där ordet systr ’systrar’ skrivs sestr med samma beteckning. På en av runstenarna vid Gullbron i Vallentuna (U 237) fanns också en gång ordet brøðr ’bröder’ ristat bereþr. Båda dessa stenar är utförda av runristaren Visäte, som har varit särskilt flitig att rista runstenar i Spånga och som möjligen också har lämnat spår i Solna. Visäte kan dock inte vara mästaren bakom runstenen i Solna kyrka, vilket tyder på att vi här nog snarare är ett lokalt dialektdrag på spåren.

Den ur språklig synpunkt till en början något intetsägande runstenen i Solna kyrka har alltså visat sig vara högintressant! Tråkigt nog vet vi inte var resten av stenen har tagit vägen.

Koret i Solna kyrka fotograferat av S. Brandel 1920 och H. Faith-Ell 1928. Foto: ATA

Det kan framstå som en gåta hur en runsten har kunnat ligga som botten i nisch i kyrkans kor sedan medeltiden och förbli oupptäckt, men det är inte säkert att runorna har varit synliga särskilt länge. Arkivstudier i fotografisamlingen i ATA visar nämligen att själva nischen först kom fram 1928. På ett foto av koret taget 1920 av Sven Brandel är den inte synlig, men på Harald Faith-Ells foto från hösten 1928 finns den plötsligt där. Anledningen var att man i juli detta år hade rivit ned det gamla stenaltaret och vid samma tillfälle bröt man tydligen också igenom en mellanvägg bakom altartavlan, varvid nischen kom fram. Faith-Ells foto visar att kanten på runstenen har varit synlig, men troligen har själva ristningsytan varit helt täckt med puts. Man tycker annars att Faith-Ell borde ha lagt märke till runorna. Samma sommar hade han nämligen rest tillsammans med Elias Wessén i Södermanland och fotograferat mer än hundra runstenar. Han hade även deltagit i rengöringen och uppmålningen av ristningarna och dessutom själv upptäckt en tidigare okänd runhäll (Sö 359) vid Åda utanför Trosa.

Jag gissar att runorna i nischen i Solna kyrka först har blivit synliga vid ett senare tillfälle. Kanske har man vid någon renovering under 1900-talet börjat avlägsna putslagret på stenarna, men av okänd anledning avbrutit arbetet. När detta har skett vet vi tyvärr inte. Här tiger dessvärre arkivmaterialet.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Hur kan man få översikt över en samling med över sju millioner poster?

Vi fortsätter vår serie om att göra kulturarvssamlingar sökbara ”utforskningsbara” online. I detta det näst sista inlägget presenterar vi en prototyp som är ett försök att göra riktigt omfattande kulturarvsdatabaser ”greppbara”.

Hur kan man göra det enkelt för någon att förstå vad som finns i en riktigt stor databas? Man kan skriva: ”Databasen omfattar ca 7 millioner poster” och därefter hänvisa användaren till en sökruta. Men kan vi verkligen inte erbjuda något bättre än så? I vårt första blogginlägg om generösa användargränssnitt redovisade vi de designprinciper som ger vägledning:
– Show first, don’t ask (provide rich overviews without search)
– Provide samples and clues (using collection content)
– Show relationships (between collection features)
– Provide rich primary content (deliver on the promise)

Med utgångspunkt i den första principen valde vi att utveckla en prototyp som försöker ge just en översikt över en väldigt stor databas med kulturarvsinformation. De andra prototyperna vi utvecklade var ju alla baserade på mindre urval av innehåll. Vi tog därför som utgångspunkt K-samsök som är en samling av kulturarvssamlingar. Totalt innehåller K-samsöks databas fler än sju millioner poster! Den officiella söktjänst som finns för K-samsök är Kringla. Dess landningssida, med de sex ”boxarna” som visar olika typer av objekt och hur många de är ger faktiskt en viss översikt och gör det med innehåll taget från samlingen, men därefter är det sökrutan som gäller.

Vi valde därför för att gå en mer abstrakt väg med fokus på informationsvisualisering som går bortom en grundläggande indelning i objekttyper och antal. Prototypen vi utvecklade ska ses som ett möjligt komplement till (en ny version av) Kringla, inte alls som en ersättning. För att spara oss tid och pengar utgick vi från en design (länk till pre-print version av en artikel om designarbetet) och källkod som Potsdam Urban Complexity Lab gjort för Deutsche Digitale Bibliothek. Det finns ingen anledning att återuppfinna hjulet och Deutsche Digitale Bibliothek försökte tackla precis samma problem som vi: hur kunna ge översikt och insikt i en samling som är så stor?

The landing page for the Kringla Visualized prototype
Kringla Visualiserats landningssida, svensk version.

Vi behövde givetvis göra vissa anpassningar av källkoden men det gick ändå ganska raskt att utveckla vår prototyp ”Kringla Visualiserat/Visualized”. Prototypen ger användaren en översikt över innehållet i K-samsök baserat på tid, nyckelord och platsnamn (i vårt fall landskap). De visualiserade översikterna är interaktiva och länkade till den vanliga versionen av Kringla när användaren vill klicka igenom för att se detaljer om ett eller flera enskilda objekt.

The timeline of Kringla Visualized where the time-selection matches the Nordic Iron Age, 500BC-1050AD
Den interaktiva tidslinjen med ett tidsurval som motsvarar svensk järnålder. Notera att ordmolnen under tidslinjen uppdateras baserat på tidsurvalet. Järn förefaller förvisso vara populärt på järnåldern.

Tidslinjen visade sig också vara till nytta för att upptäcka datakvalitetsproblem! Om man ska tro tidslinjen så finns det flera fotografier i K-samsök utförda innan fotografi uppfanns. En närmare titt visar att det förstås inte är frågan om vare sig tidsresenärer eller att fotografikonsten faktiskt uppfanns av en anonym nordisk bronsåldersbo. Det är givetvis felaktiga metadata som spökar! Ibland enkla misstag men ofta att datumet för fotografiet och dateringen av fotografiets motiv blandats samman.

Timeline showing a number of photographs taken long before photography was invented. Metadata errors are the cause.
Felaktiga metadata eller tidsresenärer?

En annan vy som finns tillgänglig i prototypen är en översikt över antalet poster av en viss objekttyp (Kulturlämning, Byggnad, Fotografi, Föremål, Konstverk, etc.) som det finns i K-samsök för varje landskap. Den här typen av översikter vet vi att många forskare och handläggare är intresserade av att ha tillgång till.

Charts visualising the number of objects of a specific type per Swedish province.
Visualisering av antal objekt av varje typ per landskap.

Det man ska vara medveten om när man visualisera statistik på detta viset är förstås att uppmuntra användarna till källkritik. Det finns många aspekter man behöver väga in när man tolkar statistiken, t.ex. vilka landskaps kulturarv är mest befolkade? Eller har ar flest starka kulturarvsinstitutioner?

Den här vyn, om man går vidare och utvecklar prototypen till fullödig produkt, skulle kunna utvidgas till att låta användaren välja andra geografiska indelningar (Län, Kommun, Socken) men också välja att se statistik på finare klassificeringar under objekttyperna. Exempel på detta skulle kunna vara olika byggnadstyper (Slott, Koja, Torp, Stadshus, etc.), olika fornlämningstyper (Runsten, Hög, Boplats, etc.), olika föremålstyper (fibula, brakteat, flintyxa, etc.), eller olika konstverksformer (målning, skulptur, vävnad, etc.). En annan möjlighet vore att välja arkeologisk periodindelning, århundraden eller årtionden som en dimension att segmentera graferna.

Testa gärna Kringla Visualiserat själva! Och om ni har feedback och synpunkter så är dessa mycket välkomna. Maila dem gärna då till ksamsok@raa.se.

Källkoden till Kringla Visualiserad/Kringla Visualized är tillgänglig och öppet licensierad.

Blogg 6 – Workshop med Tingens metod på Göteborg stadsmuseum

Tre museer – Malmö museer, Göteborgs stadsmuseum och Tekniska museet i Stockholm testar just nu den norska metoden Tingenes Metode i sin utställningsverksamhet. Riksantikvarieämbetet följer arbetet när museerna tillsammans undersöker föremålens många betydelser.

Den andra av tre workshopar inom ramen för museernas samarbete ägde rum i Göteborg i februari 2019. Nästan 50 personer samlades under två dagar på Göteborgs stadsmuseum för att lära av varandra. Det har visat sig att Tingens metod är lika mycket ett nätverkande projekt som ett kunskapsproducerande.

Göteborg stadsmuseums nya utställning 
Göteborgs stadsmuseum började med att berätta om den kommande utställningen om Göteborgs 1900-talshistoria på vilken man ska använda Tingens metod. Utställningens fokus har definierats i en förstudie som tagits fram av en arbetsgrupp på museet, en styrgrupp och en referensgrupp av experter. Eftersom lokalen bara är 300 m2 har man beslutat att koncentrerar sig på ett antal nedslag under 1900-talet som bygger på personliga och känslomässiga relationerna till staden. Utställningen ska vara en hyllning till Göteborg och därmed har man valt att undersöka olika ting kopplade till Göteborgspräglade varumärken som Volvo, SKF, Bingolotto och Liseberg, men även till Göteborgskravallerna, Hammarkullefestivalen, fotboll och diskoteksbranden på Backaplan.

Workshop
De två dagarna innehöll workshops, en rad föreläsningar och tid för mingel och samtal. Till den första workshopen delades personalen från de tre museerna in i grupper och tilldelades varsitt ikoniskt föremål med hög igenkänningsfaktor som museet valt ut. I diskussionerna skulle vi förhålla oss till framför allt två frågor: vilka berättelser ”bränner” till och hur kan dessa gestaltas i en utställning?

Utvalda föremål från museets samlingar. Foto: Helene Larsson Pousette

En grupp tilldelades en lottsedel från Bingolotto (GSM:080002) från 1994. Man talade om den karismatiska programledaren ”Loket”, om idrottsrörelsens volontärer som sålde lotterna, om föremålet som tidsmarkör då stora delar av nationen samlades framför TV:n och ”tillsammans” spelade bingolotto. Eftersom museet har så lite information om själva lottsedeln föreslog gruppen att museet kan göra en samtidsdokumentation för att få fram fler berättelser och perspektiv.

Ett annat föremål var en Lisebergsmaskot – en mjuk kanin av plysch (GSM:980156) – som samlades in i samband med branden på Backaplan i Göteborg 1998 då 63 unga människor miste sina liv och många andra skadades. Göteborgs stadsmuseum fick uppdrag av kommunen att samla in de föremål som anhöriga, skolkamrater och allmänheten lämnade utanför lokalen. Efter nästan 20 år är nu materialet arkiverat och sökbart i museets databas. Gruppen talade om att berättelsen om kaninen handlar om sorg och förtvivlan, men talade också om hur svårt det kan vara att gestalta det allvarliga och det personliga i en utställning.

Kanin av plysch. Foto: Helene Larsson Pousette

Tingens metod kan användas för att undersöka flera dimentioner på de ting som personal på museerna väljer ut, men metoden kan även användas på andra sätt och i andra faser av en utställningsproduktion – till exempel kan besökare och externa experter bjudas in till förstudiearbetet och undersöka och formulera grundidén till en utställning. Henrik Treimo, curator på Norsk Teknisk Museum i Oslo (och en av dem som initierade Tingenes Metode i Norge) menade i sin föreläsning att den stora utmaningen med att bjuda in externa personer är att det kan skapa spänningar och konflikter, vilket betyder att man även behöver planera för mer tid och flexibilitet i utställningsprojekten.

Det är tydligt att Tingens metod inte bara vecklar ut tingen genom ett kollektivt undersökande. Genom undersökandet synliggörs även glappen i samlingarna, de ting som saknas och de tabun och svårigheter vissa föremål för med sig. När personer med olika kompetenser undersöker tingen synliggörs också andra brister, som till exempel avsaknaden av information om tingens proveniens, alltså uppgifter om ett föremåls ursprung och historia.

Samtidsrelevans
Kärleken till saker var något som journalisten och författaren Helena von Zweigbergks föreläsning handlade om. Hon menade att vi i dagens kommersiella värld behöver ”välja om” våra saker, skaffa oss ett aktivt förhållande till de föremål vi redan har, engagera oss och förvalta dem väl. Elin Nystrand von Unge, doktorand i etnologi vid Stockholms universitet, bidrog med fler perspektiv när hon talade om föremålens produktion av närvaro, det vill säga hur det materiella på olika vis kan trigga känslor och minnen hos betraktaren. Elin menade att föremålen görs till vetenskapliga objekt när de dokumenteras genom den distans som skapas via listor, foton och andra dokument. Hon menade också att museer istället för att endast använda föremålen som representationer eller tecken för något större, kan använda dem för att skapa en förhöjd känsla av närvaro hos betraktaren.

Detta fokus på föremålen är högaktuellt, vilket inte minst synliggörs med den japanska organisationskonsulten Marie Kondos enormt populära program ”Tidying up with Marie Kondo”. På senare tid har museerna i allt högre grad också uttryckt en vilja att omtolka sina ting i samlingarna, återaktivera deras magi, och forska kring deras mångfald.

Vidare till Malmö
I de gemensamma sammankomsterna i Stockholm och Göteborg har fokus varit på att testa och undersöka Tingens metod. När nu en sammankomst återstår i Malmö, vore det intressant att undersöka hur kollegornas input från workshoparna tas om hand? Vi som arbetat med deltagarprocesser vet att det generellt är en utmaning att ta hand om material från dessa processer och realisera dem i praktisk verksamhet. Det får vi kanske svar på när vi under nästa workshop i veckan träffas på det nedlagda kärnkraftverket Barsebäck, där Malmö museer planerar för en samtidsdokumentation (se tidigare blogginlägg).

Helene Larsson Pousette är utredare på Riksantikvarieämbetet och redovisar i denna blogg sina intryck av museernas undersökande av Tingens metod.

Program Göteborg 7-8 februari 2019
7 februari
13.00-13.15 Introduktion
Clara Åhlvik processledare Tingens metod, Helena Joelsson Ekström, enhetschef Utställningar Göteborgs stadsmuseum, Charlotta Dohlvik, enhetschef Samlingar
Göteborgs stadsmuseum
13.15-13.30 Ostindiska huset kort historik
Christian Thorén, intendent Göteborgs stadsmuseum och Marie Hellervik, intendent
Göteborgs stadsmuseum
13.30-14.00 Tingenes Metode och Museenes kunnskapstopografi
Henrik Treimo, senior curator, Norskt Teknisk museum, Oslo
14.00-14.30 Samtidsdokumentationer: Backabranden, Vidkärr och kollektivboende
Marie Nyberg, intendent Göteborgs stadsmuseum
14.30-16.00 Workshop & fika
16.00-17.00 Minnet fram och tillbaka
Om minnets mekanismer och den avgörande roll som våra minnen spelar. Pontus Wasling, hjärnforskare, Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.
8 februari
8.30-9.15 Tingens presens
Elin Nystrand von Unge, Stockholms universitet, har inom ramen för sitt avhandlingsprojekt undersökt museiföremålens produktion av närvaro – en dimension av det materiella som ibland glöms bort på museer.
9.15-11.00 Workshop & fika
11.15-12.30 Grejen med saker
Helena von Zweigbergk, författare, berättar utifrån sin nya bok om vårt förhållande till saker.