Nyköpings närmaste runsten

Runstenen Sö 51 i Allhelgonakyrkan i Nyköping. Foto Magnus Källström 2010.

Runstenen Sö 51 i Allhelgonakyrkan i Nyköping. Foto Magnus Källström 2010.

Nästa vecka äger det åttonde internationella symposiet om runor och runinskrifter rum i Nyköping, en konferens som denna gång arrangeras av Riksantikvarieämbetet i samarbete med Uppsala runforum vid Uppsala universitet. Omkring nittio runforskare från hela världen kommer då att samlas för att diskutera nya rön och samtidigt undersöka runstenar på olika platser i Södermanland.

Förhoppningsvis kommer många också att på egen hand besöka den enda runsten som har bevarats inne i Nyköpings stad, nämligen Sö 51, vilken sitter inmurad i Allhelgonakyrkans norra vägg. Stenen var känd redan av vår förste riksantikvarie, Johannes Bureus, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hans nära relation till hertig Karl (sedermera Karl IX), som satt på Nyköpingshus. Även i de s.k. Rannsakningarna efter Antikviteter 1667-93 vår första fornminnesinventering  finns den omtalad, även om uppgiftslämnaren Johannes Luth har valt att reservera sig något: “En steen i kyrkiowäggen, som förmeenes tecknadt medh Runeskrifft: hwilket står aff den att pröfwa, som sådant läsa kan.”

Runstenen Sö 51 i Nyköping. Foto Magnus Källström 2010.

Runstenen Sö 51 i Nyköping. Foto Magnus Källström 2010.

Att det rör sig om runor behöver inte betvivlas och inskriften är dessutom ovanligt lätt att läsa och tolka:

: kuþfastr : saiulfr : raistu : at : hulmstain : bruþur san : stain :
“Gudfast, Säulv, reste efter Holmsten, sin broder, stenen.”

Nu kan det tyckas att detta inte låter särskilt märkvärdigt och att stenen inte heller ser mycket ut för världen. Den saknar helt ornamentik och till och med det närmaste obligatoriska korset lyser med sin frånvaro. Den runkunnige lägger dock snabbt märke till ett par detaljer. Det ena är den lustiga placeringen av ordet stain ‘sten’ som har hamnat sist i texten. Det är som om ristaren först hoppat över detta ord som borde ha stått efter raistu ‘reste’ och lagt till det på slutet. Det andra är ordet för ‘sin’ som är stavat san. Eftersom a-runan aldrig står som tecken för i kan detta ord inte ha uttalats sinn utan vokalen måste ha varit e eller ä.

Stavningen san för detta ord är inte unik för Nyköpingsstenen utan förekommer på ytterligare några runstenar i närområdet, bl.a. på två som funnits uppe i Rönö en och halv mil norr om staden (Sö 145 och Sö 147). Båda är visserligen numera försvunna, men det finns lyckligtvis ett par äldre avbildningar som bekräftar varandra på denna punkt. Inskrifterna visar alltså att uttalet senn eller sänn även har funnits här och troligen har det handlat om en dialektal egenhet. Till skillnad från Nyköpingsstenen har dessa två stenar burit kors och då av en ovanlig typ som uppträder på andra runstenar i just detta område, bl.a. den berömda Sö 166 vid Grinda i Spelvik, rest efter Gudve, som var västerut och “skiftade guld” och som stormade städer i Saxland.

Runsten Sö 166 vid Grinda i Spelvik. Stenen målades nyligen av Runverket. Foto Magnus Källström 2014.

Runsten Sö 166 vid Grinda i Spelvik. Stenen målades nyligen av Runverket. Foto Magnus Källström 2014.

Vägen från Rönö och ut i världen gick vid denna tid via platsen för dagens Nyköping så det är inte så konstigt att finna spår av denna dialektegenhet även här. Förmodligen sa också Gudve sänn där andra sa sinn och var man så framgångsrik som han var, kan detta uttal ha smittat av sig. Så den som vill ta del av en tusen år gammal sociolekt som bevarats i sten har bara att göra ett besök vid Allhelgonakyrkan i Nyköping.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

 

PS. Läs mer om sörmländska runstenar i Södermanlands runinskrifter!

Fredrik Bruno – back on Flickr Commons!

Kungsgatan street in Stockholm City, at the intersection with Sveavägen street. Photo: Fredrik Bruno, 1944.

Kungsgatan street in Stockholm City, Sweden. Photo: Fredrik Bruno, 1944.

Three years have passed since the Swedish National Heritage Board presented Fredrik Bruno and his 1940s colour photographs on Flickr Commons. Since the images have been largely appreciated, we thought it would be nice to renew the acquaintance and show some more of these photos from different towns around Sweden (and some from the countryside), taken with either Kodachrome or Agfacolor diapositive film. Being a professional town engineer, Fredrik Bruno obviously focused on urban motifs. A lot of the photos might even be from travels he made in his service.

When we first started the Fredrik Bruno collection on Flickr Commons in 2011, (read on our blog) we divided it in two albums, one with photos from Sweden, the other with photos from Norway. This time we will only upload photos from Sweden, because of a larger number to choose from.

Some of the photos we show have a link in the field of information to a recent photo in our photo database, showing exactly the same view, but in 2010-2011. These comparative photos were taken within a project at the Swedish National Heritage Board, with the purpose to illustrate changes in the urban environment over time.

It would be just great to see some of your own comparative photos posted in comments! Welcome to to enjoy the 1940s in colour, in our photostream on Flickr Commons or in the album “Fredrik Bruno – Sweden”.

View of Sundsvall town in Medelpad. Photo: Fredrik Bruno, 1944.

View of Sundsvall town in Medelpad, Sweden. Photo: Fredrik Bruno, 1944.

Irland har antagit en nationell landskapsstrategi

Som ett av de första länderna i Europa har Irland antagit en nationell landskapsstrategi. Strategin i sig bygger på den Europeiska landskapskonvention, som tillhör Europarådet (alltså inte EU). Även Sverige har ratificerat Landskapskonventionen, men har som de flesta av Europarådets medlemsländer ännu inte antagit någon nationell landskapsstrategi. Riksantikvarieämbetet är en av de svenska myndigheter som arbetat med att införa landskapskonventionen i Sverige.

Irlands parlament har antagit en nationell landskapsstrategi för Irland 2014-2024. Beslutet grundas på en proposition som framlagts av kulturministern Jimmy Deenihan. Arbetet med att utveckla och förankra strategin har främst utförs av Terry O’Regan vid den ideella organisationen Landscape Alliance Ireland.

Enligt den irländske kulturministern ska den nationella landskapsstrategin komma att användas för att se till att Irland uppfyller den europeiska landskapskonventionen, som ratificerats av Irland under 2002. Strategin kommer också att fastställa principer för att skydda och förbättra landskapet, och samtidigt hantera dess förändring på ett positivt sätt. Det kommer att ge en politisk ram på hög nivå för att uppnå balans mellan förvaltning, planering och skydd av landskapet.

Strategin innehåller sex centrala mål. De är:

  • att erkänna landskapet i lag
  • att utveckla en nationell värdeklassning av landskap
  • att utveckla en landskapspolitik
  • att öka medvetenheten om landskapet
  • att identifiera utbildningsbehov
  • att stärka allmänhetens deltagande

Det centrala målet för strategin är att möjliggöra en hållbar förvaltning av “förändring” och inte om “frysning” av landskapet vid en viss punkt i sin fortsatta utveckling, och att samtidigt förutse och hantera utmaningar mellan nuvarande och framtida markanvändning. Ett av de viktigaste målen i strategin är att uppnå större enhetlighet i beslutsfattandet i hela landet när det handlar om landskapsfrågor. Landskapet måste närmas med en inkluderande, sektorsövergripande strategi för att säkerställa en hållbar hantering, enligt Deenihan.

Länkar:

 

Leif Gren

Handläggare för landskapsfrågor, Kulturmiljöavdelningen

Att dela med sig av det förflutna – ARCHES

Foto: Gabriella Ericson 2014, CC-BY

Foto: Gabriella Ericson 2014, CC-BY

De nuvarande gränserna i Europa existerade inte för våra tidiga förfäder men de kan idag utgöra ett hinder när man vill undersöka ett lands förhistoria. Tänk att du vill få tillgång till arkeologiska föremål och dokumentationsmaterial på olika museer bara för att upptäcka att det finns så många olika sätt att dokumentera och förvara materialet på att du inte kan fortsätta med din forskning. Eller tänk att du är en besökare i ett museimagasin, men de saker du vill se är svåra att hitta och är inte tillräckligt dokumenterade.

Ett projekt vars syfte är att lösa dessa problem har precis avslutats och kommer förhoppningsvis att göra källorna till vårt gemensamma förflutna mycket lättare att studera än förut.

ARCHES-projektet (Archaeological Resources in Cultural Heritage, a European Standard) är ett samarbete mellan nio olika politiska enheter inklusive Belgien, Tjeckien, Tyskland-Baden Wuerttemberg och Saxony-Anhalt, Island, Nederländerna, Sverige, Schweiz och Storbritannien. Projektet finansieras av European Union Culture Fund och stöds av Europae Archaeologiae Consilium (EAC). Projekt har skapat en gemensam standard för skapande och förvaltning av arkeologiska fynd och tillhörande dokumentationsmaterial. Dokumentationsmaterialet som skapas under den arkeologiska utgrävningen är lika viktig som fynden.

Dokumentationsmaterialet utgör den information som behövs för att förstå platsen. Ofta sammanställs detta material inte standardiserat vilket skapar problem när information från olika platser ska jämföras. I många länder finns heller inget system för att se till att det som blir kvar efter en arkeologisk undersökning i form av fynd och information uppordnas och förvaras på ett sådant sätt att det blir tillgängligt.

ARCHES-projektet har skapat “A Standard and Guide to Best Practice for Archaeological Archiving in Europe”. Ambitionen är att göra den till en internationell standard för skapande och uppordning av arkeologisk information och behandling och förvaring av fynd. Det innebär att människor från de deltagande staterna kommer att kunna förstå hur de kan få tillgång till dokumentation och fynd när de besöker andra länder. Detta är viktigt då det öppnar upp för forskning i hela Europa och underlättar för förståelsen av det förflutna över nationsgränser som inte hade någon betydelse för förhistoriens människor.

Standarden som har sammanställts i ARCHES-projektet kommer att göra det lättare att dela information och främja en ömsesidig förståelse för hur viktigt det arkeologiska materialet är. Den kommer också att göra det lättare för arkeologer att arbeta i andra länder, vilket är ett bra sätt att sprida nya idéer och ny kunskap om förhistorien. Detta kommer att gynna hela Europa eftersom vi alla delar de berättelser som kan berättas utifrån resterna av förhistorien.

ARCHES-projektets hemsida på engelska finns här.

Länk till svensk översättning.

Skrivet av: Annika Carlsson, Utredare – samlingsförvaltning, Förvaltningsavdelningen, Riksantikvarieämbetet

Standardiseringsmöte i Paris

I början på veckan, den 30 juni till den 1 juli, hölls det nittonde mötet för WG2, det vill säga arbetsgrupp två inom Technical Committee 346 som ingår i den europeiska standardiseringsorganisationen CEN. Denna grupp är inriktad på att ta fram standards för oorganiska material inom kulturmiljövård. Riksantikvarieämbetet har tagit aktiv del i arbetet inom denna grupp sedan 2010.

Under två dagar skulle gruppen arbeta med att redigera och förbättra dokumentet ”Conservation of cultural heritage – glossary of technical terms concerning mortars for masonry, renders and plasters used in cultural heritage” som var ute på remiss i slutet på 2013.

Värd för mötet var CTMNC (Centre Technique de Matériaux Naturels de Construction) i Paris. På mötet var Frankrike, Spanien, Italien, Polen och Storbritannien representerade. Jag representerade Sverige och Riksantikvarieämbetet. 

Kalk, i Den ofullbordade salen, Skokloster slott. Foto Helen Simonsson 2014.

Kalk (i Den ofullbordade salen, Skokloster slott). Foto Helen Simonsson 2014.

Anledningen till att man vill ta fram egna standarder speciellt avsedda för kulturhistoriska miljöer är att standarder som är avsedda för nybyggnation sällan passar för de förhållanden som gäller för äldre byggnader och monument. I standarden, vars huvudspråk är engelska, anges termer och definitioner som är vanligt förekommande då man arbetar med kalk eller cement. De engelska termerna översätts i standarden även till franska, tyska, nederländska, italienska, grekiska och svenska. De valda språken reflekterar vilka länder som har varit mest aktiva i framtagandet och i det praktiska arbetet med standarden.

Det finns vissa formalia som ska uppfyllas i en standard. Bland annat får definitionerna inte överstiga en mening. I arbetsgruppen som arbetar aktivt och skriver dokumentet och i spegelgrupperna (som lämnar kommentarer när dokumentet går ut på remiss) ingår inte bara de flesta europeiska länderna utan också många olika professioner. Hur man definierar kalk till exempel kan bli ganska olika beroende på om det är en murare, en geolog eller en kemist som står för definitionerna. De definitionerna vi väljer ska vara godkända av så många länder och professioner som möjligt. Ibland förekommer vissa termer på ett språk som inte har någon motsvarighet på de andra. Ibland används samma begrepp men de definieras på olika sätt i olika länder eller inom olika professioner. Ibland använder man sig av olika termer men med samma definition. En del termer går tillbaks på produktnamn, som exempelvis Portlandcement och Roman cement. Dessa produkter har tillverkats sedan sent 1700-tal och tidigt 1800-tal men både framställningsprocesser och innehåll har förändrats över tid. Allt detta gör att det förekommer en hel del begreppsförvirring som man vill komma till rätta med genom en gemensam europeisk standard. Många termer har också synonymer men det är överenskommet att varje språk som är representerade i standarden bara får ha med en term per definition. I standarden eftersträvar vi konsensus och att definitionerna ska vara så kortfattade som möjligt men ändå korrekta. Målet är att ett gemensamt användningssätt av termerna ska underlätta för till exempel forskning, kulturvård, hantverk och produktion.

När ett dokument går ut på en remiss finns det en speciell blankett för kommentarer som ska fyllas i av spegelgrupperna. Det räcker alltså inte att säga att en definition inte är bra, utan man måste ange om det man vill ändra är av generell, av redaktionell eller av teknisk karaktär. Den som lämnar kommentaren måste sedan ge förslag på en bättre formulering än den befintliga och motivera varför ändringen är att föredra. På arbetsmötet går man sedan igenom alla dessa kommentarer och godkänner eller avslår eller omformulerar de föreslagna ändringarna.

På dokumentet hade det kommit in drygt 300 kommentarer under remissrundan i slutet på år 2013. Hälften av dessa kommentarer hann man igenom på det artonde mötet som hölls i Rom i slutet på januari 2014. Övriga kommentarer gick vi igenom denna vecka. Det är alltid väldigt intressant och lärorikt att följa resonemangen från andra yrkesgrupper. Vi kunde konstatera att på en tidigare remissrunda hade vi fått in fler kommentarer från yrkesverksamma inom området kalk, denna gång var det flera kommentarer som gällde Portlandcement och Roman cement. Eftersom framtagandet av en standard kan ta några år så hinner det ibland tillkomma nya personer i arbets- och spegelgrupper.

Ledare för framtagandet av denna standard är professor Rob P.J. van Hees på TNO – Netherlands Organization for Applied Scientific Research, Conservation Technology Team i Delft. Efter vårt arbetsmöte i Paris kommer han att slutredigera och förbereda dokumentet ytterligare så att det under hösten kan gå ut på omröstning för att se om det blir antaget formellt som standard inom CEN. Blir Glossary for mortars accepterad som standard i CEN blir den även automatiskt svensk standard inom SIS.

För den som vill läsa mer om det svenska arbetet med standards inom kulturmiljövården, projektet “Bevarande av kulturarv”, kan man hitta mer information här.

Helen Simonsson

Utredare – sten, Förvaltningsavdelningen, Riksantikvarieämbetet

Våra unika järnvägsmiljöer – Almedalen 2014

knutjonasjohan
Knut Weibull, Jonas Svartlok och Johan Bergkvist.

För Riksantikvarieämbetets del inleddes årets almedalsvecka med ett seminarium om hur vi kan rädda våra unika järnvägsmiljöer. Arrangörer var Järnvägshistoriska Riksförbundet/Museibanornas Riksorganisation som i en liten tågvagn från Dalhem bjöd in till samtal.

Medverkade gjorde Johan Bergkvist, kulturmiljösamordnare på Trafikverket och Knut Weibull, överantikvarie på Riksantikvarieämbetet. Moderator var Jonas Svartlok från JHRF.

Johan Bergkvist inledde med att berätta om avvecklingsprojektet som Banverket startade 2003 på uppdrag av regeringen, där det ingick att utreda vad man skulle göra med mer än 1000 olika byggnader och fastigheter, som inte längre användes.

Det visade sig rätt snabbt att väldigt många byggnader var i väldigt dåligt skick, eller var placerade på väldigt utsatta platser. Vissa användes som bostäder, andra hyrdes ut till verksamheter. Det var allt från stationshus till förråd och transformatorstationer.

När projektet avslutades årsskiftet 2013/2014 hade 791 byggnader rivits och 323 var sålda. Resterande var kvar i Trafikverkets ägo. Det var Trafikverket som tog över projektet från Banverket.

Denna avveckling har lett till att Trafikverket sparar 73 miljoner per år i underhåll.

Jonas Svartlok frågade om bevarandet hade varit en del av projektet, Johan svarade att nej, det var ett tydligt fokus på avveckling.

Vad tycker Riksantikvarieämbetet om detta projekt?

Knut Weibull svarade att utfallet var relativt bra, framför allt ur ett nationellt perspektiv. De byggnader som bevarades var ett representativt urval, även om det lokalt kan finnas andra prioriteringar. Knut pekade på att man alltid måste hitta en användning, att det idag är svårt att bevara för bevarandets skull.

Knut påpekade även att de ideella organisationer gör ett mycket bra jobb här, och att Riksantikvarieämbetet stöttar med pengar så gott vi kan. Men eftersom budgeten är begränsad gäller det att vara påhittig.

Det diskuterades några enskilda fall och även att Trafikverket och Riksantikvarieämbetet kommer att fortsätta att jobba tillsammans för att lösa dessa frågor.

Slutsatsen är ändå att det idag ser bättre ut på länge, och att de ideella organisationerna gör ett fantastiskt jobb!

Läs gärna mer om JHRF här på K-blogg.

jhrf-vagnen

2014 års första runfynd

En nöjd runstensfinnare 2014. Foto Magnus Källström

En nöjd runstensfinnare i juni 2014. Foto Magnus Källström.

Naturligtvis vet vi att det varje år kommer att dyka upp tidigare okända runinskrifter och vi väntar med spänning på vad de ska berätta. I år har det dock gått ovanligt trögt. Visserligen fick Runverket redan i mars möjlighet att undersöka en kalenderstav i Älvdalen som är i privat ägo och som bär några tidigare oregistrerade inskrifter med dalrunor. “Anders Olsson har ristat” står det liksom “Jag vill trolova mig hustru 98″ (gissningsvis 1598), men frågan är om detta ska räknas som ett riktigt nyfynd.

I tisdags kom det dock till slut. Då meddelade John Hamilton vid UV Mitt att han i samband med en schaktkontroll vid Spånga kyrka utanför Stockholm hade stött på ett tidigare okänt runstensfragment. Det låg några decimeter under markytan på prästgårdens tomt, nära den östra kyrkogårdsmuren. Visserligen bär fragmentet bara två runor re  men det är ändå ett mycket välkommet fynd.

Det nyfunna fragmentet från Spånga prästgård. Foto Magnus Källström.

Det nyfunna fragmentet från Spånga prästgård. Foto Magnus Källström.

Vid Spånga kyrka har tidigare gjorts en hel del runstensfynd och många av stenarna består liksom nyfyndet av röd sandsten. De har framkommit vid gravgrävningar på kyrkogården, i kyrkogårdsmuren, men också i samband med en arkeologisk undersökning som hösten 2000 utfördes på den norra sidan av kyrkan. Vid det senare tillfället hittades ett 20-tal mindre fragment som sannolikt svarar mot minst tio olika stenar.

Ett runstensfragment av sandsten har tidigare också påträffats på prästgårdstomten i Spånga. Det har beteckningen U 68 i Upplands runinskrifter och ska enligt uppgift ha kommit i dagen 1910 vid grävningar i trädgården nära den östra kyrkogårdsmuren. En första tanke var därför att de båda fragmenten kunde utgöra delar av en och samma runsten.

U 68 bär inte en särskilt lång text ( reisa + ste… “… resa stenen …”), men ristningen har så pass många egenheter att man utan problem kan säga vem som har ristat den. Runorna s och t tillhör kortkvistrunorna och detta tillsammans med det korsformiga skiljetecknet, skrivningen ei för diftongen /æi/ samt den lite knyckiga linjeföringen visar att ristningen är utförd av den kände runristaren Visäte.

Det nyfunna fragmentet är alldeles för litet för att kunna attribueras till någon bestämd ristare, men om det kunde paras ihop med U 68 skulle saken vara klar. Den senare förvaras tillsammans med bland annat fragmentet U 66, som sannolikt också har tillhört en runsten ristad av Visäte, under plexiglas i en kista inne i kyrkan. När vi jämförde fragmenten kunde vi trots glaset ganska snabbt konstatera att det nog inte rörde sig om samma sten. Runorna på U 66 och U 68 är mycket mindre och båda fragmenten är tunnare än nyfyndet.

Runstensfragmenten U 66 (t.v.) och U 68 (t.h.) från Spånga. Båda är ristade av runristaren Visäte. Efter Upplands runinskrifter.

Runstensfragmenten U 66 (t.v.) och U 68 (t.h.) från Spånga. Båda är ristade av runristaren Visäte. Efter Upplands runinskrifter.

Idén om att Visäte skulle ha ristat nyfyndet borde väl därmed kunna avskrivas. En runföljd med bara två runor går ju inte att tolka, även om det är frestande att tänka sig att re utgör början av ordet ræisa ‘resa’, som i så fall måste ha skrivits re[isa] eller re[sa]. Båda dessa skrivningar är relativt ovanliga, men de förekommer just hos Visäte. Givetvis går det inte att säga vilket ord runorna ursprungligen har ingått i och det kan ju också ha rört som en del av ett namn eller något helt annat ord. Enligt den senaste (ännu inte släppta versionen) av Samnordisk runtextdatabas är en runföljd re tidigare belagd på 69 uppländska runstenar och av dessa är faktiskt inte mindre än 23 dvs. en tredjedel(!) utförda av Visäte. Idén om honom som upphovsman till det nyfunna fragmentet är alltså inte helt ogrundad, men man skulle gärna vilja ha lite mer av texten för att våga hävda den på allvar.

Så länge får vi dock nöja oss med att vi har en bit av en tidigare okänd uppländsk runsten och det är ju en lovande start på sommaren!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

 

Europa Nostra

DSCN1854 Prisutdelning EN Awards Aten 2013

Berätta kort om er organisation, vilka är ni och vad gör ni?

Europa Nostra bildades för 50 år sedan och är en paraplyorganisation för alla som arbetar inom kulturarvsfältet i Europa. Idag är ca 250 föreningar med totalt över 5 miljoner medlemmar anslutna och dessutom ca 150 institutioner, företag m.fl. samt även ett mindre antal individuella medlemmar.

Europa Nostra verksamheter består främst av att:

  • Verka för utbyte av idéer och erfarenheter inom kulturmiljösektorn i Europa.
  • Genom den prestigefulla tävlingen European Union Prize for Culture Heritage / Europa Nostra Awards där man tävlar i kategorierna Conservation, Research, Dedicated service och Education, Training and Awareness-raising och lyfter fram utmärkta bevarandeinsatser
  • Bedriva kampanjer då unika kulturarv hotas, framförallt genom projektet The 7 Most Endangered där man i ett samarbetsprojekt med EIB, Europeiska Investeringsbanken, stödjer sju utvalda objekt årligen
  • Politisk påverka kulturarvets bevarandevillkor, framförallt genom lobbyarbete mot EU.

Europa Nostra – Sverige bildades 2007 som en nationell förening för att bättre kunna arbeta i Sverige för Europa Nostras syften.

 

Vilka är era viktigaste frågor?

  • Sprida kunskap i Sverige om  människors engagemang och positiva exempel, både i föreningar och individuellt, runt om i Europa för att bevara, rädda eller utveckla  en mångfald av kulturmiljöer och engagera människor i att delta i detta.
  • Bevaka och agera i viktiga nationella frågor och samarbeta med våra svenska medlemsorganisationer för att följa upp viktiga frågor i Sverige samt informera dem om viktiga frågor ute i Europa.
  • Verka för att utmärkta svenska projekt nomineras till pristävlingen European Union Prize for Cultural Heritage/Europa Nostra Awards. Samt att bistå Europa Nostra med svenska expertutlåtanden av svenska nominerade projekt.
  • Besöka möten och platser i landet för att stödja arbetet i viktiga frågor eller för att sprida information om Europeiska exempel som kan ge viktiga lärdomar.

 

Vad händer i år?

  • Vi följer upp utredningen om Statens Kulturfastigheter där ett antal statligt ägda objekt föreslås ska säljas till privata intressenter.
  • Vi kommer tillsammans med andra organisationer inom området att  verka för att de statliga anslagen för kulturmiljövården höjs. De har under ett antal år urholkats både genom att nya Byggnadsminnen kommer till och genom att ett antal nya områden tillkommit som gör att anslagen för det byggda kulturarvet har urholkats.
  • Vi riktar uppmärksamheten på hotade kulturarv i Sverige. I mars ordnades en temakväll om hoten från gruvexploateringar i  Kiruna och Norrbotten. Vi vill även försöka påverka planerna för det nya Nobelcentret på Blasieholmen som vi finner är en olycklig placering.
  • Vi stödjer arbetet med att nominera utmärkta svenska projekt till pristävlingen, t.ex. SFV’s projekt “Värdig entré” och doktorand utbildningen för hantverkare i Mariestad vid Göteborgs universitet som vi tror är unik i Europa.
  • Vi ordnar en temakväll i höst i Stockholm om hållbart byggande.

 

Var kan jag läsa mer om er organisation?

www.europanostra.org

www.europanostra.se

DSCN1781 Nora 20 årsjubileum EN priser

Foto: Carl von Essen (båda bilderna)

Riksantikvarieämbetet fördelar statsbidrag till ideella organisationer inom kulturmiljöområdet. Syftet med bidraget är att stödja ideella organisationer som bidrar till människors möjligheter att uppleva, förstå och ta ansvar för kulturmiljön, samt att främja en mångfald av kulturmiljöer som bevaras, används och utvecklas. I år fick nitton ideella organisationer inom kulturmiljöområdet dela på 4,5 miljoner kronor. Riksantikvarieämbetet kommer att presentera dessa organisationer löpande under året.

Järnvägshistoriska RiksFörbundet

Berätta kort om er organisation, vilka är ni och vad gör ni?

Järnvägshistoriska RiksFörbundet, förkortat JHRF, består av 36 medlemsorganisationer, varav 33 ideella föreningar, som bedriver museitågstrafik. Samtliga föreningar som bedriver trafik på statens spåranläggningar är medlemmar i JHRF. JHRF hanterar gemensamma frågor, främst för de föreningar som kör museitrafik på statens spåranläggningar.

Dessa är:

  • Gemensam utbildningsorganisation
  • Myndighetskontakter
  • Försäkringar
  • Samordna gemensamma aktiviteter (Tågsläpp, Almedalen m m)

 

Vilka är era viktigaste frågor?

  1. ERTMS, European Rail Traffic Management System, är ett gemensamt europeiskt radiobaserat säkerhetssystem som införs (främst) för att underlätta gränsöverskridande trafik. Det innebär bl a att de optiska signalerna försvinner, så järnvägsfordon som ska köra på en ERTMS-utrustad sträcka måste ha den utrustning (ETCS) som krävs för att få signalinformation mm. Denna utrustning kostar mycket att köpa, installera men framförallt verifiera. Det senare görs per fordonstyp, men museifordon är av många olika typer… Kravet på detta kommer från EU, men hanteras i Sverige av Trafikverket. ERTMS finns redan på ett antal sträckor, bl a Botniabanan, vilket innebär att föreningen Örnsköldsviks Järnvägssällskap inte kan köra in sin rälsbuss på Örnsköldsvik C… Det kommer i slutet av detta decennium att börja installeras på (delar av) Södra stambanan, vilket får till effekt att Sverige skärs av på längden för fordon som inte har denna utrustning. På några decenniers sikt (2030?) ska det finnas på alla linjer av betydelse för att Trafikverket ska få ett enhetligt system att hantera (och spara stora pengar på att slippa optiska signaler).
  1. Ett regelverk som verkar förutsätta att man ska ha anställda för att sköta efterlevnaden av detta… Omfattande regler från Transportstyrelsen (m fl) som ställer stora krav på att följa med i alla regelförändringar som kommer från EU och Transportstyrelsen samt ett omfattande dokumentationskrav på allt vad tillståndsinnehavarna har och gör, t ex riskanalyser.
  1. (Kvarvarande) avgifter till Transportstyrelsen. Vad vi vet nu handlar det om att vissa former att organisera sin verksamhet på, t ex s k auktorisation (som innebär att den som har ett sådant tillstånd överlåter/upphandlar själva trafikeringen till ett annat “Järnvägsföretag”).
  1. Obenägenheten att använda sig av möjligheten till undantag för museiverksamhet i de regelverk som kommer från EU – “kan” måste vara “ska” för att bita!
  1. Svårigheten att i terminologi m m få med museitågsverksamheten på statens spår i förordningar m m genom generellare skrivningar typ “museitrafik”, “museifordon” o s v – begreppet “museijärnväg” är för etablerat! I de flesta förordningar skriver man (att undantag medges för) “museijärnväg”, “museijärnvägsfordon” o s v fast det ofta framgår av sammanhanget att även museitrafik på statens spår är tänkt att omfattas. En museijärnväg innebär per definition att museitrafiken bedrivs på egna spår (egen infrastruktur i reglernas terminologi) och då finns alltid risken att museitrafiken på statens spår, som är det som JHRF- (men inte MRO-)medlemmarna i huvudsak bedriver, kan drabbas av att inte anses omfattas av undantaget.
  1. Trafikverkets raska rivning av kulturhistoriskt värdefulla järnvägsfastigheter.

 

Vad händer i år?

JHRF arbetar med en utredning om gemensamt trafiktillstånd, d v s att JHRF (eller någon annan organisation) innehar ett för flera, kanske så småningom alla, föreningar gemensamt tillstånd för trafik på statens spåranläggningar.

Tågsläpp har arrangerats den 27 april.

JHRF (och MRO) deltar i Almedalsveckan 30 juni – 3 juli i en monter som i år delas med sex andra organisationer inom det rörliga kulturarvet (Transporthistoriskt Nätverk). Vi kommer att ha seminarier alla fyra dagarna i en för ändamålet dittransporterad smalspårig godsvagn, normalt hemmahörande på museibanan på ön, Gotlands Hesselby Jernvägar.

Var kan jag läsa mer om er organisation?

http://www.jhrf.se/

 

Riksantikvarieämbetet fördelar statsbidrag till ideella organisationer inom kulturmiljöområdet. Syftet med bidraget är att stödja ideella organisationer som bidrar till människors möjligheter att uppleva, förstå och ta ansvar för kulturmiljön, samt att främja en mångfald av kulturmiljöer som bevaras, används och utvecklas. I år fick nitton ideella organisationer inom kulturmiljöområdet dela på 4,5 miljoner kronor. Riksantikvarieämbetet kommer att presentera dessa organisationer löpande under året.

Hur fritt är det digitaliserade kulturarvet?

Många minnesinstitutioner uppmuntrar till användning av bilder och annat innehåll i sina digitala samlingar genom att märka dem med Creative Commons-licenser, som kan sägas täcka området mellan helt begränsat och helt fritt material. Licenserna anger hur materialet får användas – om exempelvis en bild får användas hur som helst så länge fotografens namn anges, om den får ändras och om den får användas kommersiellt. (Läs mer om Creative Commons-licenserna här)

K-samsök samlar och tillgängliggör kulturarv från svenska museer och andra minnesinstitutioner och innehåller just nu c:a 5,5 miljoner objekt (varav 2,3 miljoner med bild) från drygt fyrtio olika minnesinstitutioner. All metadata, det vill säga all information om objekten, i K-samsök är märkt CC0 vilket innebär att den inte är skyddad av upphovsrätt. Bilder och annan media kan däremot ha någon av flera olika märkningar, och hur de fördelar sig ses i diagrammet nedan:

Rättighetsmärkning i K-samsök

Riksantikvarieämbetet – CC BY

“Creative Commons Erkännande, icke kommersiell, inga bearbetningar” (CC BY-NC-ND) är den allra vanligaste licensen bland K-samsöksinnehållet. Det är en licens som innebär att materialet får användas så länge det inte ändras och inte används i kommersiella sammanhang. Näst störst är Public Domain Mark, som används för att visa att innehållet inte längre skyddas av upphovsrätt (till exempel gamla fotografier). Det finns troligen mer material som tillhör den kulturella allmänningen men som inte är märkt så.

Diagrammet ovan visar bara de objekt som överhuvudtaget har någon rättighetsmärkning – ett av fem objekt med bild i K-samsök har inte märkts med någon upphovsrättsinformation alls.

Europeana som samlar och tillgängliggör europeiskt kulturarv (just nu mer än 30 miljoner objekt från ett par tusen kulturarvsinstitutioner i Europa) har också sammanställt statistik över hur stor andel av materialet i deras söktjänst som har rättighetsmärkning och vilka licenser som används. Deras diagram är sorterat efter hur fritt materialet är; ju längre till vänster i diagrammet desto friare får det användas.

Europeanas licenser

Europeana – CC BY-SA

Så här ser motsvarande diagram ut för K-samsök (SOCH, Swedish Open Cultural Heritage, på engelska):

Licenser i K-samsök enligt Europeanas uppdelning

Riksantikvarieämbetet – CC BY

(Gröna staplar = får vidareanvändas, blå staplar = vidareanvändning med restriktioner, grå staplar = ingen vidareanvändning tillåten)

Jämfört med Europeana (där K-samsök ingår som en delmängd) har alltså digitaliserat kulturarv från svenska institutioner en större andel Creative Commons-licensierat material och relativt mycket som är Public Domain, men de licenser som används för upphovsrättsskyddade objekt är oftast de mest begränsande av licenserna.