Tankar från Hack for Sweden

Den 11-12 mars anordnades Hack for Sweden för fjärde gången och jag, Antonia Baumert och Jens Bäckström från Riksantikvarieämbetet var på plats i Kista för att svara på frågor om vår information samt träffa andra myndigheter som jobbar med öppna data.

Tävlingen lockade nästan 200 personer som utvecklade olika IT-lösningar baserade på öppna data. Utöver det medverkade representanter från 30 myndigheter. Det är kul att se hur tävlingen har vuxit under åren (antalet tävlande har dubblerats jämfört med förra året!) och hur intresset för öppna data ökar. Både hos myndigheterna och utvecklare. Det leder till en bättre insyn i myndigheterna arbete och synergieffekter när olika typer av data kombineras.

Laget Hello World! team 1. Foto: Hack for Sweden

Historie-app använde K-samsök

Alla lagen som blev klara gjorde en film som presenterade bidraget. Tekniker som stack ut var VR, röstassistenter och maskininlärning. För vår egen del var det kul att laget som vann priset för Best young hacker använde K-samsök till sitt tävlingsbidrag. Laget hette Hello world team 1 och använde bland annat K-samsök för att levandegöra historiska händelser med hjälp av bland annat GPS-information. Appen kan föreslå kulturhistoriska vandringar, konstpromenader eller spännande kriminalhistorier. Hello world är en ideell förening som har i syfte att främja digitalt skapande bland barn och ungdomar.

Gyllene tillfälle för feedback

Utöver Hello world team 1 pratade jag med två anda lag som använde våra data. För egen del är det supernyttigt att få direktkontakten med utvecklare. Jag fick bland annat höra att beskrivningarna av fornlämningar är svåra att ta till sig och det är svårt att förstå hur man ska sätta ihop ett API-anrop för att till exempel få fram information om byggnadsminnen. Svaren från API:et behöver vara bättre strukturerade (helst i bättre formaterad json-format) och kanske förenklas. Även dokumentationen kan bli tydligare med fler exempel. Ska jag sammanfatta det i punktform är följande några av de krav som ställs på oss som tillgängliggör öppna data:

• Lättillgänglig dokumentation som förklarar informationen.
• Stabila tjänster med hög tillgänglighet och tydlig driftinformation.
• Öppna licenser så att det är tydligt vad man får göra med informationen, till exempel om man vill kombinera flera informationsmängder.
• Någon typ av kvalitetsstämpel, såsom hur och när informationen är skapad och när den uppdaterades senast.
• Gemensamma nycklar på masterdata, till exempel kommunnamn.

Ett evenemang som Hack for Sweden är ett utmärkt tillfälle att testa öppna data i skarpt läge och få snabb feedback. Vill vi att andra ska använda våra öppna data måste vi göra den begriplig och användbar.

//Johan Carlström, förvaltningsledare på Riksantikvarieämbetet.

Har museet beredskap för det som inte får hända?

Om vikten att vara medveten om riskerna och ha en katastrofplan på museet.

Polisavspärrning vid byggnadsminnet Muramaris, Gotland efter branden 2013.

Under de gångna åren har det skett flera uppmärksammade bränder i museer och kulturhistoriska byggnader. I januari i år inträffade en brand på Sjöhistoriska museet i Stockholm. Lyckligtvis skadades varken människor eller museiföremål i den branden. Att konsekvenserna blev förhållandevis små beror på att museet hade arbetat med att förebygga bränder och skador till följd av brand.

Bränder i museer inträffar lyckligtvis inte så ofta, men när de väl händer är risken för katastrofala följder stor. Av den anledningen är det inte så många museer som har erfarenheter av att hantera dessa skador och desto viktigare att lära sig av drabbade museers erfarenheter.

Något som däremot är relativt vanligt på museerna är vattenskador. I en enkätundersökning som Riksantikvarieämbetet genomförde under 2016 hade drygt hälften av de museer som svarade drabbats av någon form av översvämningsincident eller vattenskada under de senaste två åren. Inträngande vatten i byggnaden, ofta i samband med skyfall, är en vanlig orsak till vattenskador. Läckande rör och element orsakar också skador. Även om samlingarna inte kommer till skada, innebär vattenskador att mycket resurser går åt till akutinsatser som omflyttningar och upptorkning. Med ett bra förebyggande arbete som underhåll av byggnader, regelbunden tillsyn, fuktlarm och rutiner som att inte förvara samlingar på golvet, kan man undvika många vattenskador och minimera skador på samlingarna.

Brand och vattenskador kan, liksom stöld och vandalism orsaka stora skador och förluster på kort tid. Andra förlopp är långsamma men kan byggas upp till stora skador över tid. Förhöjd luftfuktighet kan som bekant leda till mögeltillväxt vilket kan kräva nog så besvärliga och kostsamma arbetsinsatser för sanering och konservering. Med bra rutiner för klimatkontroll och tillsyn kan man i många fall förhindra att mögel får fäste och upptäcka det tidigt så att skadorna inte hinner bli alltför stora.

Att vara förberedd

Hur kan man då förbereda sig på ovälkomna överraskningar? Man bör till att börja med se över vilka risker man har som hotar museets samling och byggnader och vad kan de får för konsekvenser. Det vill säga, man gör en risk- och sårbarhetsanalys. Med hjälp av risk- och sårbarhetsanalysen tar man fram en plan för hur man förebygger och hanterar riskerna. Vad ska göras och vem gör vad? Det är även viktigt att ha ett samarbete med andra aktörer som räddningstjänst, polis och restvärdeledare, eftersom de ofta är först på plats vid till exempel en brand. De behöver tydliga instruktioner om vad som är viktigt för museet i form av bland annat prioriteringslistor. De behöver också information om exempelvis hur man tar sig in i museet, var elcentralen finns och var det förekommer giftiga ämnen. Detta ska vara förberett och kommunicerat innan en incident sker.

Enligt en undersökning som Kulturnyheterna gjorde med 30 större museer har bara knappt hälften en katastrofplan för samlingarna. Det är dags att ändra på det nu.

Riksantikvarieämbetet gav 2009 ut Handbok i katastrofberedskap och restvärdesräddning. Den har uppdaterats kontinuerligt sedan dess. Nu finns den även att beställa som print on demand. Läs mer på www.raa.se/rvr.

Vi söker pilotmuseer för projekt om risk- och sårbarhetsanalys

Under 2017 kommer Riksantikvarieämbetet att testa en vägledning för risk- och sårbarhetsanalyser för museer som har getts ut av Kulturrådet i Norge. Syftet är att ta reda på om vägledningen är användbar för svenska museer, om den behöver kompletteras samt att samla erfarenheter och goda exempel som kan spridas till andra museer. Planen är att översätta vägledningen till svenska och göra den tillgänglig som stöd för museerna i Sverige.

Är ditt museum i färd med att göra en risk- och sårbarhetsanalys för samlingarna? Vill ni vara med och testa den norska vägledningen tillsammans med oss? Hör i så fall av dig till:

Erika Hedhammare erika.hedhammar@raa.se 08-5191 8373

Gabriella Ericson gabriella.ericson@raa.se 08-5191 8575

Läs mer om riskhantering för museer

Den norska vägledningen: Risiko- og sårbarhetsanalyse Veiledning Risiko- og sårbarhetsanalyse (ROS-analyse) i norske museer 

ICCROM, CCI och RCE har tagit fram manualen ”The ABC Method – A risk mangement approach to the preservation of cultural heritage” för att främja arbetet med riskhantering inom kulturvården. Denna bygger på standarden ”Riskhantering–Principer och riktlinjer (ISO 31000:2009). Manualen är ett resultat av ett samarbetsprojekt 2006-2012 där man ville införa riskhantering som arbetssätt inom kulturvårdarbete.

Läs manualen här: The ABC Method, A risk management approach to the preservation of cultural heritage.

En nysläppt rapport om katastrofberedskap för museer hittar du här: A Guide to Risk Management of Cultural Heritage

Avsnitt 23 – Bland gravrösen och ostmackor

I avsnitt 23 av K-podd berättar två arkeologer, Rikard Sohlenius och Peter Norman, om bakgrunden till Sveriges närmast världsunika nationella fornminnesregister, om varför fornlämningsbegreppet efterhand kommit att omfatta mer än gravmonument, runstenar och ruiner, vad som först på 80-talet kom att klassas som fornlämning, samt ungefär hur många ostsmörgåsar som går åt under en inventeringssäsong. De diskuterar även framtiden för fornminnesinventeringen när DAP, Digital Arkeologisk Process, införs.

Insamling av fornminnesinformation i Sverige har pågått sedan 1600-talet. Den systematiska inventeringen hade dock sitt avstamp 1937 då Riksdagen beslutade att alla kända fornlämningar skulle finnas med på den ekonomiska kartan och gav Riksantikvarieämbetet uppdraget att identifiera och dokumentera dem.

Från handskrivna böcker till Fornsök på internet

Sedan 1937 har stora delar av Sveriges fält, skogar, kuster och fjällmiljöer besökts av arkeologer som letat efter spår av forna tiders människor. Mycket har hänt sen Riksantikvarieämbetets inventerare dokumenterade sina fynd i handskrivna böcker. Numera är det länsstyrelserna som  kan driva inventeringar, medan Riksantikvarieämbetet stödjer verksamheten genom ekonomiskt bidrag, utbildningar och förvaltning av själva registret. Fornminnesregistret som tidigare var markerat för hand på kartor digitaliserades i början av 2000-talet och finns sedan 2008 tillgänglig för allmänheten på internet via Fornsök.

Behovet att bevara och tillgängligöra fornminnesinformation har inte minskat, tvärtom har det aldrig varit större i takt med att befolkningen, skogsnäringen och byggandet ökar. Lämningsinformationen idag kan vara svår att begripa till och med för arkeologer och ett större problem är att den kan vara inaktuell. Med anledning av detta ingår i Digitala Arkeologiska Processen (DAP) en stor satsning för att effektivisera hanteringen av fornminnesinformation så att den är aktuell och håller hög kvalitet.

Som ett led i det ska det bli enklare för arkeologer och länsstyrelser att registrera och kvalitetssäkra all lämningsinformation direkt under fältarbetet. Det medför i sin tur att Riksantikvarieämbetet behöver utveckla sin utbildande och stödjande funktion för de som arbetar med insamling och registrering. Tekniken att registrera information kan de flesta lära sig, men kompetens att identifiera spår av människors handlingar i landskapet, och korrekt bedöma vilken typ av fornlämning det rör sig om, är långt svårare och kräver mångårig praktisk erfarenhet och kunskapsutveckling.

I podd-avsnittet får ni höra om hur DAP arbetar både med att göra processen mer digital och effektiv och med att säkerställa att det även i framtiden finns inventerare med den kompetens som krävs för att fornminnesinformationen ska leva upp till samhällets behov.

Läs mer om DAP: raa.se/dap

Text: Åsa M Larsson

Avsnitt 22 – Museidialogen med Ulrika och Mats

Riksantikvarieämbetet och Sveriges Museer hade mycket att prata om i Visby i förra veckan. I centrum för samtalet stod såklart det nya uppdrag som museimyndighet som Riksantikvarieämbetet föreslås få inom kort. 

Det blev ett bra och långt samtal om rollfördelning, samarbeten och den fortsatta dialogen. Ett längre referat av det mötet finns på raa.se/museidialogen.

Men innan Sveriges Museers generalsekreterare Mats Persson och museidialogens projektledare Ulrika Mebus fick gå hem för kvällen så fångade vi in dom i poddstudion. Emil Schön bad dom berätta om museidialogen, om hur läget ser ut för Sveriges museer och hur samarbetet ska se ut framåt.

Missa inte Mats och Ulrikas historieältande!

Länkar

Läs mer om Museidialogen på raa.se/museidialogen och
gå med i Facebook-gruppen för att följa arbetet och för att komma med tankar, idéer och förslag.

Museernas vårmöte, där du träffar flera företrädare från Riksantikvarieämbetet (och har möjligheten att höra mer om hur det går till att spela in K-podd) kan du läsa mer om här.

I avsnittet så pratar Mats och Ulrika om definitionen på ett museum, och det här är den definition som ICOM använder:

A museum is a non-profit, permanent institution in the service of society and its development, open to the public, which acquires, conserves, researches, communicates and exhibits the tangible and intangible heritage of humanity and its environment for the purposes of education, study and enjoyment.

Den föreslagna museilagen har en annan definition, den hittar du i lagrådsremissen.

 

I von Friesens fotspår genom Medelpad

Otto von Friesens fotografier av Högomstenen (M 11) på Norra stadsberget i Sundsvall i juni 1915. Från Alvin: plattform för digitala samlingar och digitaliserat kulturav

Projektet Evighetsrunor, som genomförs med finansiering från Riksbankens jubileumsfond och Vitterhetsakademien, har nu sparkat igång. I projektet kommer vi att skapa en infrastruktur för information och forskning om runor och runinskrifter genom att bland annat knyta samman de digitaliserade delarna av bokverket Sveriges runinskrifter med Samnordisk runtextdatabas. Samtidigt kommer vi genom olika digitaliseringsinsatser att göra tidigare svåråtkomligt dokumentationsmaterial om runinskrifter tillgängligt direkt på webben.

Projektet genomförs i samarbete med Uppsala runforum vid Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, Uppsala universitetsbibliotek och Högskolan Dalarna. Vi kommer inte bara att strukturera och tillhandahålla källor om runor, utan också genomföra tre större forskningsuppgifter som utgår från detta material: en vetenskaplig utgåva av ”Medelpads runinskrifter” som en del i verket Sveriges runinskrifter, ”Östersjöns öar” och ”Otto von Friesen som runolog”. De två första utförs vid Riksantikvarieämbetet, den tredje vid Uppsala universitet.

I onsdags hade jag och Marco Bianchi, som bland annat kommer att arbeta med von Friesens material, ett möte med Uppsala universitetsbibliotek. De av bibliotekets samlingar som vi har valt ut för projektet utgörs dels av ett antal tjocka handskrifter av Uppsalaprofessorn Olof Celsius från 1700-talet, dels Otto von Friesens fältanteckningsböcker och fotografier. von Friesen var professor i Nordiska språk vid Uppsala universitet i början av förra seklet och har kallats ”grundläggaren av den moderna svenska runforskningen”.

Biblioteket har redan nu hunnit digitalisera mer än 500 av Otto von Friesens glasnegativ och gjort dem tillgängliga i portalen Alvin, där de kommer att förvaras och dit Evighetsrunor sedan ska länka. Många av dessa bilder har tidigare var helt okända för forskningen. Vi kommer inom projektet att identifiera runinskrifterna på bilderna och märka upp dem och sedan knyta dem till fältanteckningarna, som står näst på tur för digitalisering.

På mötet i onsdags fick Marco och jag instruktioner hur vi skulle göra registreringen i Alvin och bara för att se hur det fungerade gjorde jag i förrgår på prov nio bilder, där glasnegativen tidigare hade förvarats i en ask märkt ”Medelpad, Jämtland”. Anledningen till att jag valde just dessa bilder är givetvis att jag svarar för forskningsuppgiften att göra en vetenskaplig utgåva om Medelpads runinskrifter.

Otto von Friesen hade på sin tid bland annat fått uppdraget att ge ut Norrlands runinskrifter i verket Sveriges runinskrifter och han gjorde också flera resor dit. Av hans anteckningsböcker framgår att de ovan nämnda fotografierna är tagna i juni 1915, då han under knappa två veckor även undersökte och dokumenterade runstenar i Hälsingland och Jämtland. von Friesen verkar ha börjat med Jättendalsstenen (Hs 21) i Hälsingland den 4 juni och mest ägnat sig åt runstenarna i detta landskap, men den 11 juni var han vid runstenen på Frösön i Jämtland och dagen efter på Norra stadsberget i Sundsvall, där Högomstenen (M 11) då stod rest. I samlingen finns två fotografier av denna sten: en med runorna uppmålade med vit färg och en med mörk färg. Förklaringen till detta finner man i en tidningsartikel publicerad i Sundsvalls Posten den 19 juni 1915:

Prof. F. […] tillbringade i lördags större delen av dagen å Fornhemsområdet, där han var fullt sysselsatt med att uppmäta, fotografera o. s. v. Högomstenen. Fotograferingen är framför allt ett synnerligen tidsödande arbete, ity att runorna först måste kalkstrykas för att bättre framträda på plåten. […]

Innan prof. F. lämnade stadsberget hade han det utsökta tillmötesgåendet att rödmåla runorna å stenen, sedan dessa först nota bene hade blifvit befriade från sin tillfälliga hvita skrud, ett äfven det mycket tålamodspröfvande måleri. Härigenom framträda nu runorna mycket tydligare än förut var fallet på samma gång stenen fått ett mera prydligt utseende.

Dagen efter undersökte von Friesen Nolbystenen i Njurunda (M 1) och påföljande dag de två runstenarna i Attmar (M 4 och M 5). I sina anteckningsböcker hade han samlat uppgifter om 22 föregivna runinskrifter i Medelpad, men av dessa dokumenterade han av allt att döma endast fyra stycken. Tre ynka dagar, lördag till måndag, den 12–14 juni 1915, verkar ha varit den tid som von Friesen ägnade Medelpads runinskrifter och han tycks aldrig ha återvänt. När han 1934 skriver en ännu mycket läsvärd artikel om några av dessa runstenar i  årsboken Ångermanland–Medelpad är det uppenbarligen sina anteckningar 19 år tidigare som han faller tillbaka på.

Den mindre av runstenarna vid Attmars kyrka i Medelpad (M 4). Foto Otto von Friesen 1915. Från Alvin.

Även om alla fyra medelpadska stenar fortfarande finns kvar, är von Friesens dokumentation oskattbar. En av de runstenar som han besökte, den lilla Attmarstenen (M 4), är faktiskt ännu inte slutgiltigt läst eller tydd, trots att den varit känd i mer än tvåhundra år. När Marit Åhlén och Jan Axelson från Runverket målade upp stenen år 2000 gjordes en oväntad upptäckt, nämligen att den kunde vara rest till minne av en person som färdats med den välkände vikingahövdingen Ingvar den vittfarne. I en del av texten läste de nämligen fur austr · miʀ iị…ri och tolkade det som … for austr meðr Ing­[vari ”for österut med Ingvar”. ”Vi gnuggade oss nog i ögonen en och två gånger när vi anade vad vi hade framför oss” meddelade Marit den lokala pressen.

Vad som hittills har varit okänt är att von Friesen tänkte i samma banor redan 1915. Ovanför den skadade sekvensen i-­-…ri har han nämligen antecknat ”ikuari?”.

Otto von Friesens anteckningar om inskriften på den lilla Attmarstenen (M 4). Anteckningsboken kommer att digitaliseras inom projektet.

Det är nog mer än möjligt att vi här verkligen har Sveriges nordligaste Ingvarssten, men efter den ovannämnda uppgiften följer en lång sekvens med runor som hittills har trotsat alla tolkningsförsök. Genom att granska inskriften i original och noggrant studera vad föregångarna har läst, hoppas jag att den till slut ska gå att både läsa och tyda, men det krävs nog också lite tur och ett och annat lyckligt infall. Vi får se hur det går.

Nu blev detta inte någon längre promenad i professor von Friesens sällskap (vi lämnade ju knappt Sundsvall), men jag vet att Marcos forskningar i ämnet kommer att föra oss betydligt längre.

>> Magnus Källström är runolog, docent, forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet samt projektledare för Evighetsrunor

PS. Läs med om tolkningen av den lilla Attmarstenen i Marit Åhléns artikel En nordlig Ingvarssten? Den lilla runstenen vid Attmars kyrka, i: Namn och runor. Uppsalastudier i onomastik och runologi till Lennart Elmevik på 70-årsdagen 2 februari 2006 (2006), s. 283 ff.

Avsnitt 21 – Orent mjöl i påsen – om illegal handel med kulturföremål

Stora delar av kulturarvet från Syrien och Irak är på väg att förskingras då plundrare, via skuggiga stigar, skickar ut föremål på den internationella marknaden.

I K-podd avsnitt 21 får du möta Eva Myrdal från Världskulturmuseerna och Magnus Olofsson från Riksantikvarieämbetet i ett samtal om illegal handel med kulturföremål.

Frågan om har blivit aktuell i samband med att handeln med kulturföremål från Syrien och Irak pekats ut som en inkomstkälla för terrorstämplade organisationer. Hur stor inkomst det handlar om vet ingen. Däremot står det klart att det på senare år förekommit storskaliga och systematiska utgrävningar i Syrien och Irak i syfte att hitta historiska föremål av värde.

När föremålen skingras från sin geografiska fyndplats förblir också berättelsen om människorna som levde där oberättad. En historisk stumhet uppstår. Sverige och övriga nordiska länder har, på uppmaning av Unesco, vidtagit en rad åtgärder för att de nordiska länderna inte ska bli vare sig marknadsplatser eller transitländer för den illegala handeln.

Runläsning på fredagseftermiddagen

Den ena sidan av blyblecket från Skänninge. Det är i den andra raden uppifrån som nyläsningen gjordes. Foto Ola Myrin, Historiska museet (cc-by)

Att gå igenom en runinskrift och rita av den runa för runa och samtidigt beskriva varje tecken är ett ganska omständligt sätt att tillägna sig en text, men ofta är det så en runolog måste arbeta. Ibland ser man direkt vad det står, andra gånger är det först efter en utförlig beskrivning på papper som man förstår sammanhanget. Många gånger hjälper inte ens det och det kan dröja många år innan lösningen uppenbarar sig – om den nu någonsin gör det.

Allra besvärligast, men också de mest utmanande är nog inskrifter på föremål, där vi ju inte alltid vet vad vi har att vänta.

Nu i eftermiddags var jag uppe på Historiska museet och tittade på ett runfynd som har ett antal år på nacken. Det rör sig om ett litet blybleck som hittades 2004 i samband med en arkeologisk undersökning i kvarteret Munkgärdet i Skänninge. Blecket låg i fyllningen till en grav och är mycket märkligt genom att det bär inskrifter på både fornsvenska och latin. Man har också kunnat läsa och tolka det mesta av den fragmentariska texten: ”Igulfrid, signe dig Gud. Jes(us) … Maria, Sankta Mi(kael) … Ave Maria gra(tia) … AGLAsit bendict(a) … domus ecc­(lesia) …”

En rad har dock framstått svårläst och dunkel, nämligen den som börjar med runorna agla, vilket är en förkortning av ett hebreiskt uttryck som enligt expertisen ska återges på följande sätt: ’attâ gibbôr lecôlâm ’adônâj och betyda ”Du är stark i evighet, Herre”. Denna användes som skyddsformel under medeltiden och var mycket populär på bland annat blyamuletter.

Det var egentligen denna rad som intresserade mig mest, även om jag inte hade så stora förhoppningar om att knäcka den, men jag kunde ju alltid rita av och beskriva runorna och kanske skulle det dyka upp något. Den första runan efter agla hade formen av en vikingatida n-runa med dubbelsidig bistav snett nedåt höger, vilket i denna inskrift verkar vara en e-runa. Det förekommer nämligen också en t-runa som är försedd med samma typ av bistav och som uppenbarligen är en d-runa. Den dubbelsidiga bistaven snett nedåt höger ska alltså i detta fall uppfattas som en sorts stingning. Därefter kom något som liknade ett latinskt versalt M, men som måste vara två ihopskrivna runor (lt?). Nästa runa var jag först bombsäker på att den var en f-runa, men den hade tidigare lästs som ett stunget g och det verkade också fullt möjligt.

Så gick det på och till slut hade jag en fullständigt outtalbar runföljd i anteckningsboken. Så plötsligt såg jag vad det stod: agla e laga ḳala! Det kanske låter som rent tok, men en runforskare vet direkt vad det handlar om. De medeltida runristarna har nämligen ibland varierat Agla-formeln genom att kasta om bokstäverna till Laga och Gala. Detta är tidigare känt från amulettinskrifter från både Sverige och Danmark, men däremot inte från Norge, där man i stället har hållit hårt på det korrekta Agla (En norsk kollega har i ett mejl till mig påstått att det beror på att ”Nordmenn kunne skrive og visste at det het agla!”)

I Sverige har vi tidigare bara haft två exempel på den utvidgade varianten av denna formel, men en av dessa är den mest omfattande som vi känner till. På ett blykors från kvarteret Åkroken i Nyköping påträffat 2010 står nämligen: Agla gala laga gala laga – Deus meus (dvs. ”min Gud”) – agla gala laga agla.

Blykorset från Nyköping med den längsta Agla-formel som vi känner till. Foto Magnus Källström (cc-by)

I går läste jag sista korrektur på en kommande artikel om just denna inskrift, där jag bland annat tar upp alla exempel på utvidgade Agla-formler som jag då kände till. Skänningeblecket (där jag bara visste att ordet agla fanns) gick mig givetvis förbi. Detta är ödets ironi, men också en påminnelse om att forskningen hela tiden går framåt och att det alltid finns något nytt att upptäcka.

Jag noterade också en annan sak som jag inte tidigare varit medveten om. Det finns inga skiljetecken på runblecket från Skänninge, men flera av orden är faktiskt avdelade med ett litet avstånd precis som i latinskriften. Detta ser man ytterst sällan i runinskrifter, men kanske var det just det som gjorde att jag såg att det faktiskt stod Agla e(t?) laga gala och inget annat.

Trevlig helg!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Årets första nyfynd 2017

Runstensfragmentet som påträffades 2017 i kyrkogårdsmuren vid Spånga kyrka i Stockholm. Foto Magnus Källström.

Det har blivit något av en tradition att presentera årets första runfynd på K-blogg, så varför bryta denna? I år dök det upp den 2 februari det vill säga igår. Den lycklige upptäckaren var John Hamilton från Arkeologerna vid Statens historiska museer och nu på morgonen har jag varit ute på kontoret i Hägersten och tittat på fragmentet.

Fyndet gjordes i samband med omläggningen av en del av kyrkogårdsmuren vid Spånga kyrka i Stockholm, ett arbete som har föregått etappvisa under flera år och som också har bjudit på flera tidigare runstensfynd. Både 2014 och 2015 års första runfynd gjordes just i Spånga och det var faktiskt John som stod även för dessa.

Det nyfunna fragmentet från Spånga låg djupt ner i fyllningen i muren och tillhör de minsta som har framkommit vid denna kyrka. Det mäter inte mer än 6,5 × 10 cm och är bara 1,5 cm tjockt. Trots det lilla formatet har en bit av en runslinga med två runor bevarats. Den ena utgörs av resterna en a-runa. Den andra är svårare, eftersom den ligger precis intill den ena brottkanten, men det mesta talar för att denna runa har varit i. Däremot är det osäkert från vilket håll tecknen ska läsas. Står det ai eller ia? Någon originalkant som kan ge ledning finns inte bevarad, men runslingan är svagt böjd, vilket talar för att läsningen ai ligger närmast till hands.

Två runor är naturligtvis alldeles för litet för att man ska kunna säga något om innehållet i texten, men med tanke på att två av de vanligaste orden på runstenarna – efter ordet ok ’och’ – är ræisa ’resa’ och stæinn ’sten’ som båda kan innehålla teckenföljden ai kanske det inte är alltför djärvt att gissa att runorna har tillhört något av dessa ord. Åtminstone borde statistiken tala för detta.

Fragmentet är som nämnts påfallande tunt, bara 1,5 cm. Visserligen är det inte uteslutet att sandstenen kan ha skiktat sig och ursprungligen varit tjockare, men vi kan nog räkna med att stenen i sin helhet har varit relativt liten. Runorna är dock inte överdrivet små. Slingan mäter 7 cm och runtecknen bör ursprungligen ha varit 6 cm höga.

Även om fragmentet har blivit lite kantstött i senare tid är brottytorna uppenbarligen mycket gamla och det måste vara mycket länge sedan stenen slogs sönder. Genom fynd som tidigare har gjorts vid Spånga kyrka vet vi att en del av dessa stenar måste ha slagits sönder redan på 1100-talet. De var nämligen återanvända i anläggningar som måste tillhöra den tid då den äldsta stenkyrkan i Spånga uppfördes och flera har faktiskt fortfarande spår av ursprunglig bemålning.

Frågan är dock varför sandstensrunstenarna från Spånga är så fragmenterade. Av det 25-tal fragment som har hittats vid kyrkan under de senaste tjugo åren är det nästan inget som bär fler än två runor! Är detta resultatet av en avsiktlig och mycket grundlig förstörelse redan under tidig medeltid eller är det bara för att de tunna sandstenarna har varit skörare? Det kan nämnas att det också finns fyra runstenar av granit eller gnejs från Spånga kyrka och av dessa har tre använts som byggnadsmaterial i kyrkan mer eller mindre hela.

Årets första runfynd må vara mycket litet, men det väcker stora frågor!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Läs mer om undersökningarna vid Spånga kyrka hos Arkeologerna!

Insamlade arkeologiska uppdrag – en första titt

Under 2016 höll DAP-programmet intensivt på med att samla in digital information om arkeologiska uppdrag från arkeologiföretag och länsmuseer, som vi tidigare meddelat här på K-blogg. Insamlingsarbetet fortsätter även under 2017, men nu har vi även börjat bearbeta datat som lämnades in i fjol och föra in det i ett uppdragsregister.

Datat som har samlats in består av digitala rapporter, fältdokumentation, samt lokala uppdragsregister, och dokumenterar uppdrag utförda av 70 olika aktörer över hela landet. Totalt sett har vi lyckats samla in information om över 27.000 uppdrag, varav nästan alla har åtminstone tillhörande digitala rapporter positionsdata, och många har mer detaljerad geografiska ytor och rå fältdokumentation. Insatser som räknas som ”uppdragsarkeologi” – dvs arkeologiska utredningar, förundersökningar, och undersökningar enligt Kulturmiljölagen – har prioriterats, men vi har även fått in information om forskningsundersökningar, kulturhistoriska utredningar, arkeologiska kontroller, mm.

Ett urval insamlade uppdragsdata, uppdelade efter källa
Ett urval insamlade uppdragsdata, uppdelade efter källa. Obs. att det förekommer några mindre felaktigheter i koordinaterna – bl.a. p.g.a. äldre koordinatsystem – som vi arbetar för att fixa.

Det finns tre olika sorters uppdragsinformationen som har samlats in: metadata om själva uppdragen (datum, undersökningsområde, koppling till beslut hos länsstyrelsen, undersökta lämningar osv); digitala rapporter som dokumenterar uppdragens resultat i PDF form; och fältdokumentation i form av databaser och geodata.

Metadatat om uppdragen ska utgöra huvuddelen av det kommande uppdragsregistret, och DAP håller nu på att paketera upp datat för att mata in det uppdragen i registret. Uppdragsposterna ska kopplas till poster om de berörda och undersökta lämningarna. Dokumentationen – dvs rapporterna och fältdatat – ska långtidslagras och tillgängliggöras i ett nytt digitalt lager, och även de ska länkas mot sina uppdrag.

Eftersom de olika insamlade datamängderna kommer från olika källor med olika datastrukturer måste datat först tolkas, normaliseras, och mappas till det gemensamma datastrukturen som gäller för Kulturmiljöregistrets uppdragsdatabas. Dessutom måste kompletterande uppgifter om samma uppdrag från olika källor identifieras och föras ihop. Varje uppdrag ska tilldelas en unik identifierare, och länkar ska skapas till relaterade poster både hos RAÄ och hos andra aktörer. Länkar gäller i första hand beslutsinformation hos länsstyrelsen, utförande aktör, berörda lämningar, dokumentationsmaterial, och ev. fynd.

Dokumentationsmaterialet kommer att tillgängliggöras först genom det nya digitala lagret, medan tillgång till uppdragsmetadatat kan dröja lite längre eftersom det har starkare kopplingar till andra beståndsdelar i den nya DAP-plattformen.

Avsnitt 20 – En upptäcktsresa i konstens inre

Riksantikvarieämbetet får då och då frågan om att hjälpa museerna med att undersöka deras föremål med olika röntgentekniker. Vid kulturvårdslabbet i Visby finns en mobil styrka som står redo att rycka ut i kunskapens tjänst. Som regel med hjälp av gästkollegor som knyts till undersökningarna.  

I K-podd-avsnitt nummer 20 får du återigen bekanta dig med Magnus Mårtensson och Kaj Thuresson på Riksantikvarieämbetets Kulturvårdsavdelningen. I avsnitt 3 av podden berättade de hur de röntgade karl den XIV Johans uppstoppade häst på Skokloster. Nu har de återigen kallats in från museivärlden för att lösa föremålsgåtor. Röhsskas buddhor i Göteborg och Moderna museets konstverk Monogram, ni vet den där geten (bocken) med bildäcket om magen, på Moderna museet i Stockholm, har alla fått sig en ordentlig genomlysning. Lyssna och hör Magnus Mårtensson och Kaj Thuresson berätta om sin upptäcktsresa i konstens inre. Naturligtvis fann de en och annan överraskning.

Vad tycker ni om K-podd? Bra? Dåligt? Förslag på ämnen att ta upp? Personer på Riksantikvarieämbetet ni vill höra? Ta i så ni spricker, vi tål nästan allt. Maila henrik.lowenhamn@raa.se eller emil.schon@raa.se eller kommentera här på bloggen!

Bara en sak till. Varför har Rauschenbergs get arsenik i nosen?