Hundratusentals bilder från Hälsinglands museum och Länsmuseet Gävleborg nu i K-samsök

Över 240 000 bilder blev nyligen mer tillgängliga för dig! Länsmuseet Gävleborg och Hälsinglands museum har nämligen valt att levererera data om sina samlingar till K-samsök –  verktyget för kulturarvsinstitutioner och organisationer som vill tillgängliggöra sin data för en bredare publik. 

Länsmuseet Gävleborg har levererat hela 199 000 bilder och 5 000 objekt. Bilderna är mest historiska bilder om livet i Gävleborgstrakten från 1880-talet och framåt. Flest bilder finns från 1930-1960 talet. Här kan du kika på bilderna via söktjänsten Kringla.

Från Hälsingland museum kommer cirka 42 000 bilder ur fotografen Hilding Mickelssons fotosamling. Samlingen består av bilder från 1950-talet till tidigt 90-tal, mest natur, vilda fåglar, landskap, jakt och fiske, hembygdsliv, och folkdans. Det finns även en flera bilder som dokumenterar en ung uggla och kattunge som växer upp tillsammans och blir bästa kompisar. Deras vänskap har till och med dokumenterats i boken ”Kirre och kattugglan”.

Kattunge Kirre och kattugglan. Foto Hilding Mickelsson, CCBY-NC

Vad är K-samsök?
K-samsök är ett verktyg för kulturarvsinstitutioner och organisationer som vill tillgängliggöra sin data för en bredare publik. Det fungerar som en kopplingsdosa mellan institutionernas databaser och de aktörer som vill använda informationen i egna tillämpningar (t.ex. på webbplatser eller i mobila lösningar). Informationen skördas upp till K-samsök och sparas ner i ett index. Via ett öppet API (Application Programming Interface) kan utvecklare bygga e-tjänster mot olika målgrupper. All data som levereras till K-samsök kan du hitta via söktjänsten Kringla.

Leverera till K-samsök
Att leverera till K-samsök är enkelt. Om ni idag använder Carlotta, Primus eller Sofie 8 så kontaktar ni er systemleverantör för att komma igång. Om ni använder ett annat system är det enkelt att skapa en lokalport.

Genom K-samsök vill vi att det ska bli enklare för fler att få tillgång till och dra nytta av den kulturarvsinformation som finns samlad i databaser runt om i Sverige! Läs mer på raa.se/ksamsok.

”Vi kom till Lidingö…” – en utställning om migration

”Vi kom till Lidingö…” är en utställning av Lidingö Hembygdsförening, som skildrar migration under de senaste 300 åren. Riksantikvarieämbetet har bidragit med medel och fanns på plats igår kväll när personerna bakom utställningen presenterade sitt arbete på Lidingö museum.

Det var fullsatt i föreläsningssalen när projektgruppen berättade om utställningen. Ibb Jessen, som ansvarat för projektet, berättade att det varit ett intensivt arbete med utställningen under hösten. Det märks på resultatet vilket enormt jobb de lagt på utställningen. Projektgruppen har bland annat gjort ett stort antal intervjuer med personer som invandrat till Lidingö. Några av dem som intervjuats är 1900-talets arbetskraftsinvandrare, 70- och 80-talens politiska flyktingar från Chile och krigsflyktingar från 90-talets Balkan och dagens Syrien.

Många av de närvarande vid föreläsningen hade en personlig anknytning till utställningens tema. Det gällde både publiken och personerna bakom utställningen.

Två av de personer som medverkat i utställningsproduktionen är Lidingöborna Pentti Andersson och Anita Lalander. Både har rötter i Finland och har bidragit med sina egna historier. Pentti kom till Sverige 1943, endast tre år gammal. Hans mamma Helmi var ensamstående och omfattades av arbetsplikt under kriget. Pentti hamnade därför i en svensk fosterfamilj, men återförenades efter kriget med sin mamma, som så småningom flyttade till Sverige. Även Anitas historia handlar om Finlands krig. Hennes mamma Maija var lotta under åren 1939-1944. Anita har gett ut hennes dagbok från den tiden under titeln Dagbok från fronten (Kulturhistoriska bokförlaget). I utställningen återfinns bland annat den ryggsäck och den kappa som Maija bar vid fronten.

Pentti Andersson vid utställningen                                     Maija Kitunens dagbok

De personliga berättelserna varvas med tidningsurklipp och Lidingöhistoria. Bland annat presenteras några av de industrier och företag som många invandrade kom att arbeta på. Till exempel anställde AGA på Lidingö många arbetskraftsinvandrare under efterkrigstiden. Till AGA kom också flyktingen Alfred Palmkron 1944. Alfred var en av många estlandssvenskar som kom till Sverige under 40-talet. Han fick arbete som plåtslagare vid AGA och arbetade där till sin pensionering. Alfred Palmkron var långt ifrån ensam bland flyktingarna från Estland att bosätta sig på Lidingö.

Hur kommer det sig att så många ester och estlandssvenskar efter hand bosatte sig på Lidingö, trots att flyktingarna uttryckligen var förbjudna att bo i Sveriges storstäder innan de blivit medborgare? är en fråga som ställs i utställningen. Svaret blir att det På Lidingö fanns många varv på 1940-talet och många av estlandssvenskarna och esterna hade ägnat sig åt fiske och sjöfart före flykten. Polisen ska ha sett mellan fingrarna.

Utställningen går också längre tillbaka i tiden. Det första historiska nedslaget handlar om flyktingarna från Åland under Stora nordiska kriget. När ryska trupper ockuperade Åland under åren 1714-1718 flydde majoriteten av befolkningen till dagens Sverige. Många hamnade på Lidingö.

Jan Malmstedt från Lidingö Hembygdsförening – själv ättling till Ålandsflyktingen Anna Stephansdotter – berättar i utställningen om Lidingös och Ålands 1700-tal.

Sammantaget är det en innehållsrik utställning med många gripande livsöden. Lidingö Hembygdsförening har gjort ett ambitiöst jobb med att lyfta fram Lidingös migrationshistoria.

Utställningen pågår till och med söndagen den 15 april 2018. Öppettiderna finns på Lidingö Museums hemsida. Bilder och texter från utställningen finns även tillgängliga i ett kompendium, som säljs på museet.

Riksantikvarieämbetet har finansierat utställningen genom bidraget till kulturarvsarbete.

Tove Holm
handläggare för bidrag till kulturarvsarbete

Vi levererar kulturarvsdata till Hack for Sweden

Stereofotografi, (bruntonat), monterat på grå papp: ”Erik 1908” Källa: Helsingborgs museer, utgången upphovsrätt

Nu är det snart dags igen för den årligt återkommande tävlingen  Hack for Sweden. Bakom tävlingen står ett 30-tal myndigheter som med sin öppna data vill inspirera deltagarna till att skapa lösningar eller koncept som ger medborgarnytta. Riksantikvarieämbetet har varit med varje år och vårt mål med att delta är att fler ska få kännedom om den fantastiska guldgruva som kulturarvsdata är.

I år kommer vi bland anat att lyfta fram våra datamängder kring kulturlämningar och bebyggelse, geografisk data om våra världsarv samt rykande färska 3D-data från Glimmingehus som är ett av våra besöksmål. Är du intresserad av 3D så finns även möjlighet att jobba med forna tiders 3D, då vi genom K-samöks API tillgängliggör  över 2000 stereobilder.

Unikt i för i år är att vi får sällskap av den nyligen inrättade kulturarvsinkubatorn som ni kan träffa tillsammans med oss på utställningsytan på Norrsken House.

Exempel på användning av kulturarvsdata
Vår kulturarvsdata kan exempelvis användas genom unika namn på platser för att underlätta för utryckningsfordon ska hitta rätt eller genom tjänster som möjliggör insamling av berättelser och minnen kopplade till vår gemensamma historia. Det finns en uppsjö av historiska fotografier och ”rolig information”- exempelvis platsen som inspirerade till visan ”Mors lilla Olle”, ett UFO-monument och byggandsminnesmärkta utedass.

Så här tycker Caroline Ekstrandh som är utmaningsansvarig på Hack for Sweden om Riksantikvarieämbetets kulturarvsdata:

Just potentialen med er data är att den är konstant högaktuell, berör alla, och så lämplig för storytelling – något som är ganska kritiskt för att skapa engagemang och förståelse kring data. När det går att berätta en historia utifrån datan, sätta den i en kontext, blir den både begriplig och tillgänglig. Ni har beröringspunkter med så många områden där Hack for Sweden vill skapa en impact – historia, kultur, natur, byggnader, tillgänglighet, barn. Det går att knyta till allt och är därför väldigt ofta lämplig att använda!

I år kommer tävlingen att vara på Norrsken House i Stockholm, den 13-15 april. För att följa vad som händer både innan och under tävlingen kan man hitta inlägg i sociala medier under #hack4swe

Läs mer om vårt deltagande på Hack for Sweden 

 

Museum i en låda

Det klassiska skolbesöket på museet är ett viktigt möte mellan barn och kultur. Det är också en chans för museet att visa sig angelägna i ett alltmer virtuellt medielandskap. Men geografiska avstånd och alternativa prioriteringar gör att det är långt ifrån alla som får tillgång till museernas skatter. I Storbritannien kan skolklasser beställa en Museum in a box med talande, 3D-printade föremål som kan undersökas i klassrummet.

I ett tidigare inlägget här på K-blogg, Talande repliker, berättade jag om ett projekt på Manchester museum där man utvecklat en typ av repliker som med hjälp av digital teknik kan ”prata”. Men det finns andra intressanta exempel på talande kopior av verkliga föremål. Kopior som också är möjliga att flytta från den skyddade miljön på museet. Till skolan till exempel.

Det brittiska företaget Museum in a box bygger större delen av sin verksamhet på denna idé, och har utvecklat ett koncept där museer bidrar med innehåll till lådor som skolorna kan beställa. I lådan finns 3D-printade miniatyrer av föremål och bildkort som kan undersökas och sedan placeras ovanpå en så kallad ”brainbox”, som då berättar om föremålet.

RFID och Raspberry Pi

Inuti ”brainboxen” finns en Raspberry Pi-dator som kan spela ljudfiler på ett SD-kort, men också koppla upp sig mot internet för att uppdatera och hämta information. Varje föremål eller bildkort har ett RFID-chip undertill som via chipläsaren SL030 RFID inuti lådan laddar den ljudfil som är kopplad till det specifika objektet. I en kommande uppdatering ska ljudet hämtas från internet i samma ögonblick som objektet placeras på lådan, vilket gör det möjligt för det museum som levererar innehållet att hålla informationen uppdaterad.

Det taktila en viktig dimension

Precis som med majoriteten av all digitalisering bidrar en lösning som den här till möjligheten att tillgängliggöra samlingarna för personer som av olika anledningar inte kan ta sig till museet eller inte visuellt kan ta del av föremålen. Det ger också museerna tillfälle att sprida sin kunskap och innehåll, samt att visa upp sådant som i vanliga fall ligger gömt i magasinen. Och de små taktila kopiorna tillför en viktig dimension i lärandet.

Forsknings- och utvecklingsprojekt

Museum in a box utvecklades ur en rad forsknings- och utvecklingsprojekt på företaget Good, Form & Spectacle som specialiserat sig på R&D inom kulturarvssfären. Det drivs numera som ett eget avknoppat företag.

Museum in a box vänder sig i första hand till skolor och har innehållsleverantörer som till exempel British Museum, Jewish Museum London och Smithsonian Institution Libraries.

Den 19 oktober 2017 gav Regeringen i uppdrag till Riksantikvarieämbetet att ”kartlägga kulturarvsarbetets betydelse för skolväsendet samt att främja samverkan mellan skolväsendet och kulturarvsinstitutionerna” (Ku2017/02184/KL). Bland annat ska Riksantikvarieämbetet ”utarbeta och sprida vägledningar samt samla och sprida goda exempel på olika typer av samarbeten och samverkansprojekt.”

 

Staffan Cederborg
Verksamhetsutvecklare

K-podd 36: Ölands runor med Laila och Magnus

Runologerna Laila Kitzler Åhfeldt och Magnus Källström är tillbaka i K-podd igen! Vi fortsätter vår serie-i-serien där vi tittar på svenska runor, landskap för landskap. Den här gången tar vi oss över till Öland.

Vad har de öländska runorna gemensamt med de på ”systeröarna” Bornholm och Gotland? Vad är det som gör att Laila pratar om ”Sveriges gosigaste runsten”? Det är ett par av frågorna som vi tar upp i avsnittet. Dessutom uppehåller vi oss i orten som till och med heter Runsten. Samtalsledare är Emil Schön.

Blogginläggen som Magnus refererar till kan du läsa här.

Europeiska landskapskonventionen – flipp eller flopp?

Kulturreservatet Gallejaur i Arvidsjaurs kommun. Foto: Jan Norrman. CC BY.
Kulturreservatet Gallejaur i Arvidsjaurs kommun. Foto: Jan Norrman. CC BY.

Landskapsperspektivet är ofta förbisett i det dagliga arbetet med natur- och kulturmiljövård i Sverige. När Sverige skrev på den europeiska landskapskonventionen (ELC), så var det många av oss som trodde att nu skulle det bli ändring på det. Men hur har det egentligen gått med dess goda föresatser? Blev det en flipp eller en flopp?

År 2011 ratificerade Sverige den europeiska landskapskonventionen vilken har upprättats av Europarådet. Nu var det tänkt att myndigheter, kommuner m.fl. skulle börja tillämpa ett landskapsperspektiv i den egna verksamheten.

Riksantikvarieämbetet har utrett

För att nå målet en rikare livsmiljö. Men något större genomslag har konventionen inte fått ännu i Sverige. Det visar bland annat den utredning som Riksantikvarieämbetet gjort bland ett flertal myndigheter. Bland svaren på enkäten, som undersökningen bygger på, kan man ana en önskan från många håll att någon central myndighet ska ta ledningen i arbetet med konventionens ambitioner.

Det här arbetet borde bland annat innefatta ett mera systematiskt sätt att omsätta konventionens anda i handling. Och att påbörja det med de uppgifter som konventionen uppmanar medlemsländerna att ta sig an. De verb som nämns i konventionen är bland annat: kartlägga, karakterisera och värdera. Den självklara frågan man ställer sig då är ju: Vem ska genomföra dessa kartläggningar, värderingar m.m.?

Styrka eller svaghet

Riksantikvarieämbetets rapport sammanfattar det nuvarande läget, och ger ett rätt diplomatiskt svar på hur man ser på dagens situation: ”Konventionen är ett ansvar för ”alla och ingen”, vilket kan uppfattas både som en styrka och en svaghet. ”

I det här fallet överväger nog i alla fall svagheten skulle jag vilja säga. Om det finns viktiga uppgifter som ska utföras (kartlägga m.m.), hur ska man då från högre håll tro att de ska bli gjorda om ingen myndighet har fått uppdraget att ta sig an dem?

Landskapsperspektivet är viktigt för helhetssynen

Men är då det här så viktigt säger du? Joo, det menar jag verkligen. I dagens samhälle blir fragmentisering och specialisering allt mer påtaglig. Klyftan mellan, och inom, olika yrkesgrupper tenderar till att växa sig allt större och allt svårare att överkomma. En helhetssyn som den som konventionen företräder skulle kunna visa på en tänkbar väg och, i alla fall inom vissa arbetsområden, kunna avhjälpa detta.

Några av de här arbetsfälten är just naturvård, kulturmiljö och landskap. Här är vinsterna med att jobba med landskapsperspektiv som jag ser det helt uppenbara. Om alla inom de med det fysiska landskapet som arbetsuppgift skulle vara lite mer mottagliga för andras kunskaper skulle vi få till en helt fantastisk helhetssyn och tidsperspektiv på natur och landskap.

Allas ansvar blir ingens ansvar

Ja, vad blir då svaret på frågan jag ställde; blev det en flipp eller flopp? Någon kioskvältare har ju konventionen aldrig blivit, så svaret ligger väl någonstans däremellan enligt min mening. Men med en stark dragning åt flopphållet.

Frågan som många ställer sig, utan att få något svar, är ”Vem?” Och så länge ansvaret ligger på alla inblandade myndigheter, så lär man bli förvånad om särskilt mycket kommer att hända de närmaste åren. Allas ansvar är ingens som det heter i det gamla ordspråket. Ännu en gång besannat. Tyvärr! Finns det då inget ljus i tunneln när det gäller att vi börjar ta tillvara landskapsperspektivet kan man fråga sig? Jo, det kan man nog säga att det gör.

Ljuset i tunneln

Det lite svaga ljuset representeras faktiskt av Trafikverket. Där pågår sedan några år ett forskning- och utvecklingsprojekt med att göra så kallade karaktärsanalyser av landskapet. Projektet kallas ”Landskap i långsiktig planering”. Så här långt har man främst jobbat i tre län: Västra Götaland, Västmanland och Västernorrland.

Tre olika perspektiv på landskapet belyses i de här analyserna. Först och främst landskapets ekologi och tidsdjup, det vill säga hur naturen i området är beskaffad och vilka mänskliga aktiviteter som satt sina spår i landskapet. Slutligen tittar  man även på landskapets form och utseende, ett lite äldre synsätt kanske man kan tycka, men som ger de olika landskapen sin särskilda karaktär och identitet.

Samarbete är nyckeln

En landskapsanalys bygger på att flera personer med helt olika kompetens samlar in kunskap. Och som slutligen utmynnar i en gemensam beskrivning av landskapet. Så här gäller det att samarbeta över ämnesgränserna och verkligen respektera andras kunskap.

Analyserna går främst ut på att definiera de karaktärsområden som finns inom undersöknings-området. Och att förklara varför landskapet ser ut som det gör. Det visuella är också en viktig aspekt och hur det uppfattas av människor är ju många gånger centralt.

Trafikverkets projekt säger sig gå från sektorisering till helhet. Och från att undvika skada till att utveckla och förbättra. Det låter som ljuv musik i  mina öron. Det kanske våras för landskapet till sist ändå?

Talande repliker

Egyptisk talande katt
Synskadad besökare undersöker en replik på en egyptisk katt på Manchester Museum. Foto: Sam Beath, Manchester Museum, CC BY.

Ömtåliga konstverk och artefakter ska hållas på avstånd från besökarnas kladdiga fingrar. Den ståndpunkten har gällt sedan mitten av artonhundratalet, och idag ställer sig nog de flesta, även besökarna, bakom den. Men med repliker kan museerna låta besökaren få ett annat förhållande till objektet. Och förutom en rikare förståelse för de människor som en gång hanterat originalet medför närkontakten också en större interaktion mellan besökarna.

Mycket av den publika verksamheten på ett museum går ut på att väcka döda föremål till liv. Att besjäla objekten med fakta och berättelser. Som besökare fascineras vi när föremålet och dess historiska användare framträder för vår inre blick, det talar till vår medkänsla och väcker förfäran och sympati. Men det kliar i fingrarna. Visst vill känna på den där renässansdräkten. Hur är den vävd? Hur känns den mot huden? Och det där medeltida svärdet – hur tungt är det egentligen? Läs mer

Gästblogg: Skolplanschen mellan fakta och fiktion på Göteborgs Stadsmuseum

Skolplanschen har idag blivit en trendig inredningsdetalj och ett populärt samlarobjekt; vackra bilder med ett nostalgiskt skimmer som går att hitta både på loppis och som dyra nytryck. Men en närmare titt visar mer än bara nostalgi. Bilderna berättar om forna tider och exotiska länder, men också om planschernas samtid.

1 december 2017 öppnade Göteborgs Stadsmuseum webbutställningen Skolplanschen mellan fakta och fiktion. Projektet har tillkommit i nära samarbete med vänföreningen Sällskapet för folkundervisningens befrämjande i Göteborgs stift.

Sedan 2013 finns Göteborgs stadsmuseums samlingar i K-samsök, verktyget för kulturarvsinstitutioner och organisationer som vill tillgängliggöra sin data för en bredare publik. Webbuställningen Skolplanschen är en av flera digitala utställningar som museet har byggt på K-samsöks API.

”Hertig Karl vid Flemmings lik” av Albert Gebhard efter original av Albert Edelfelt

Bakgrund
Stadsmuseet har en stor samling skolplanscher från före detta Göteborgs Skolmuseum. Under arbetet med museets nya basutställning, Göteborgs födelse, väcktes frågan om vilken bild av den aktuella perioden av svenskt 1500- och 1600-tal som ges av planscherna i samlingen. Det vi fann visade sig vara ett utmärkt underlag till en utställning om hur skolan har sett på och delvis skapat den svenska historien, i en blandning av fakta och fiktion.

En utställning om skolplanscher
Webbutställningen ”Skolplanschen mellan fakta och fiktion” fokuserar på ett 40-tal planscher i ämnet svensk historia, tillverkade mellan 1867 och 1947. Utformning och material varierar från den klassiska modellen tryckt på papper fäst på papp, till rullplanscher i storformat eller tunna pappersark. Planscherna är fördelade på fyra teman: porträtt, händelser, miljöer och kartor. Här finns även ett rum som berättar om den svenska skolplanschens och vår skolsamlings historia. Utställningen finns även i en engelskspråkig version.

Skolplanscher var ofta pedagogiska och detaljerade, så att eleverna skulle kunna betrakta bilden och lära på egen hand. Men vem eller vad avbildades, hur, när – och varför? Motiven var noga utvalda för att illustrera en berättelse. Ofta användes reproduktioner av kända målningar, så att barnen fick en konsthistorisk lektion på kuppen. Planscherna skulle fungera utifrån en idé om varför en viss händelse var viktig, till exempel när Gustav II Adolf drog ut i 30-åriga kriget. Detta var en berättelse som då sågs som central för bilden av hjältekungen som en landsfader som tog sitt ansvar för rikets bästa, trots att han förstod att uppdraget skulle bli svårt.

Vad hade lyfts fram i en plansch med samma motiv om den tillverkats idag? Eller om 100 år?

Skärmdump ur utställningen, föreställande ”Stockholm under Wasatiden” av Knut Lindholm

Projektet
Utställningen bygger på en modell som tagits fram av Statens Museer för Världskultur, och som använts i utställningar på Världskulturmuseerna, på Helsingborgs museum samt i Stadsmuseets Staden och kapitalet (se gästblogg från 8/12 2015). Metadata och bilder läggs upp i museets föremålsdatabas och hämtas sedan till utställningen via K-samsöks-API. Ett administrationsverktyg låter oss lokalt sköta vad som hämtas ur databasen och hur det skall visas. Detta medför att utställningsbygget till stor del kunnat skötas av museets egen personal.

Men helt på egen hand hade vi inte klarat oss. Under arbetets gång har det varit ovärderligt att få råd och tips från andra med erfarenhet av utställningsmodellen, och ett enormt tack skall gå till Magnus Johansson på Världskulturmuseerna som tålmodigt stöttat oss med allt sitt kunnande. Vi vill också tacka K-samsöks personal för all hjälp med extra skördningar som under uppbyggnadsperioden, vilket underlättat stort när vi behövde se utfallet av justeringar och tillägg i utställningen.

Den ”fysiska” utställningen
Projektet startade som en digital utställning, men kom att inkludera en analog del, Skolplanschen mellan klassrum och vintage. Utställningsintendenterna blev – precis som så många skolbarn – fascinerade av planscherna och kunde inte motstå att visa några av dem på plats i museet. Resultatet blev en liten men ämnesmässigt bredare utställning än webbutställningen. Här visas ett antal vackra och spännande djur- och växtmotiv i miljöer med en västkustsk känsla, vid sidan av historiska bilder.

”Tagghudingar”, signerad P. FT.

Lärdomar från projektet
Utställningsprojekt brukar resultera i kvantitativa och kvalitativa förbättringar av informationen om samlingarna. I detta fallet har 550 planscher nyregistrerats och ca 2300 poster setts över. I det arbetet har Riksantikvarieämbetets söktjänst Kringla varit en fantastisk resurs för att kunna tolka felstavade namn eller svårläst information i liggare och annan dokumentation. Ett stort tack skall gå till er andra museer med planschsamlingar i K-samsök!

En extra bonus med projektet har varit en ökad förståelse för den data vi skickar till K-samsök och hur vi gör det. Under arbetet har mappningen i sin helhet behövts ses över, och en del onödig eller felaktig data kunnat upptäckas och rensas bort.

Nästa steg blir, hoppas vi, en undersökning av vad våra besökare tycker om utställningen. Vad skulle kunna förbättras, förenklas eller förtydligas? Vad funkar – och vad funkar inte? För en webbutställning är ju ständigt under utveckling, inte minst innehållsmässigt – alltid redo att ta emot nya uppgifter.

Pernilla Karlsson, Göteborgs Stadsmuseum

 

 

K-podd 35: Om utställningsverkstaden med Jesper, Oscar och Gustav

Ett av Riksantikvarieämbetets senaste tillskott som vi är mycket stolta över är utställningsverkstaden. I K-podd avsnitt 35 tar vi oss ett gott snack med myndighetens egna ”Uppfinnar-Jockar” (ja, de gick själva med på att den benämningen stämmer rätt bra), Jesper Cederlund, Oscar Engberg och Gustav Löfgren.

 

Vi pratar om att testa den absolut senaste tekniken, utfasning av halogenlampor, att göra arkiv med komplicerad sökbarhet tillgängliga för förskolebarn, misstaget ”teknik för teknikens skull” och mycket annat. Dessutom blir det som alltid historieältande, som den här gången rör sig från gamla mopeder till Palmemordet. Samtalsledare är Erik Larsson.

Riksantikvarieämbetets utställningsverkstad är en resurs för ideella och offentligt finansierade museer och kulturarvsaktörer. Mer om hur de arbetar och hur du och din verksamhet kan ta hjälp av utställningsverkstaden hittar du här.

Vårfloden 1879 – en oväntad ledtråd till Kensingtonstenens runor?

Sidan i inventeringsboken där den sentida runorna från Färila finns avritade. Efter Fornsök (RAÄ Färila 148:1).

Ibland får man mejl som gör en riktigt glad. I onsdags förra veckan anlände ett sådant från Gunnar Larsson som tipsade om en artikel som han hade publicerat på SHMI:s hemsida i december förra året: Runskrift avslöjar vårflod 1879. Det handlar om sentida runor ristade i en sten vid Ljusnan i Färila i Hälsingland. Genom inskriften får vi veta hur högt upp på land älvens vatten steg våren 1879, men jag har starka misstankar om att den också har något annat intressant att avslöja.

Runristningen är i Fornminnesregistret upptagen som Färila 148:1 och i inventeringsboken finns också runorna avritade. Här nämns att en Paul Persson i Ygsbo hade berättat att texten ungefär skulle ha denna lydelse: ”Här jag står vid älven 1879”. Gunnar Larsson har i stället uttytt runorna som ”Där jag står nådde vårfloden 1879”, vilket uppenbarligen är helt riktigt.

En del av runorna i uppteckningen ser lite märkliga ut och särskilt runan för å har en ovanlig form. Detta är ju ett tecken som brukar bereda senare tiders runristare besvär, eftersom ingen av de genuina runraderna har något motsvarande tecken. Ofta brukar det lösas genom att runmästaren i stället tillgriper o-runan eller sätter en ring ovanför en a-runa. Personen bakom runorna i Färila verkar ha gått på den senare linjen, men det som står under pricken är inte någon vanlig a-runa. På teckningen liknar den närmast ett långkvist-n med en lite omotiverad extra bistav upptill till vänster.

Jag kom direkt att tänka på en mycket speciell å-runa, nämligen den som förekommer bland de så kallade Larssonrunorna och i en något avvikande variant på den nyligen uppmärksammade runstaven från Haverö i Medelpad. Kan det inte vara en sådan å-runa som inventeraren har missförstått och tippat något åt vänster? Runorna på Larssonpapperen och Haveröstaven är som bekant desamma som finns på Kensingtonstenen från Minnesota i USA. Denna sten har ingen runa för å, men däremot utgörs a-­ och ä-runorna på samma sätt av ett kryss med en liten bistav snett uppåt vänster på den högra skänkeln.

Om å-runan på stenen har samma form som i Larssonrunorna kan vi här ha ännu en sorts variant av Kensingtonstenens runor, men denna gång i Hälsingland, det landskap där stenens upptäckare Olof Ohman hade sina rötter. Avståndet mellan Färila och Forsa, där han föddes och växte upp, är faktiskt inte mer än 6 mil. Särskilt intressant är att ristningen på stenen i Färila innehåller ett årtal: 1879. Den ristades alltså nitton år innan Kensintonstenen grävdes upp i Minnesota och lustigt nog samma år som Olof Ohman (då Öhman) emigrerade till Amerika.

När man får ett uppslag som detta så vill man ju åka ut direkt och se om stenens å-runa verkligen har den här antagna formen, men jag inser att den rådande väderleken knappast tillåter en sådan utflykt. I stället får jag snällt vänta på att snön ska smälta bort och vårfloden passera. Först därefter kan vi få veta om stenen i Färila kan bidra till lösningen av Kensingtonstenens gåta.

Det är naturligtvis lite riskabelt att skriva om detta redan nu, när jag inte vet hur runorna egentligen ser ut, men jag kan inte låta bli. Jag kan ju råka ha rätt! Och skulle å-runan i stället ha ett annat utseende än det jag har gissat, så har runristningen i Färila ändå en betydelse i sammanhanget. Olof Ohman påstod ju själv i en intervju 1910 att ”Every school boy, and every Norwegian knows something about runes, but not so as to use them”. Färilarunorna visar att det faktiskt har funnits personer som också har kunnat använda dem och det till och med i hans egen hembygd.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. När jag letade efter annat i min dator stötte jag på uppgifter om en annan sentida runinskrift i Färila som jag hade fått några upplysningar om 2011. Den ska vara skriven med blyerts inne i en lada i Näsberg. Ladan uppges vara från mitten av 1800-talet och på ett foto hade jag då läst runorna atonhụnṛo nitio‑‑…, vilket säkert återger ett årtal: ”Artonhundranittio” någonting. Detta tyder på att det har funnits en viss spridning på runkunskapen i dessa trakter vid 1800-talets slut. DS.