Gästblogg: Kensingtonrunorna allt närmare Olof Öhman

Mats G. Larsson: arkeolog, historiker och författare, delar här med sig av sin senaste upptäckt angående forskningen kring Kensingtonstenen. Larsson har bland annat givit ut boken ”Kensington 1898 – runfyndet som gäckade världen”. Har han nu hittat nyckeln till gåtan om Kensingtonrunornas ursprung?

Text: Mats G. Larsson   Bilder: Kringla.nu

När Kensingtonstenen ställdes ut i Sverige år 2003, och jag började intressera mig för den, tog jag i ett tidigt skede kontakt med en av upphittaren Olof Öhmans svenska släktingar. Min avsikt var att försöka utröna om det fanns någon släktförbindelse mellan Öhman och Dalarna, särskilt Älvdalen, där ett ok med samma märkliga runor som på stenen hade uppmärksammats i samband med utställningen. I så fall skulle han ju den vägen ha kunnat lära sig runraden ifråga och tagit med sig kunskapen till Amerika. Särskilt frågade jag om fäbodstintor, eftersom det fanns tankar om att Dalrunorna varit särskilt vanliga bland dem.

Trots stort tillmötesgående från denne släkting kom det inte fram några uppgifter om någon dalaanknytning. Alla giftermål verkade ha skett lokalt inom den ganska avskilda bygd i Forsa där Olof Öhmans hemby Långby låg. Det återstod alltså för mig att följa helt andra spår, vilka slutligen ledde fram till min bok Kensington 1898 (2012). Då hade ytterligare belägg kommit fram för att runor av Kensingtontyp – nu ofta kallade ”Kensingtonrunor” – förekom vid slutet av 1800-talet, men de var fortfarande begränsade till Dalarna.

Forsa järnvägsstation 1913. (Public Domain)

Sedan dess har det dock börjat lossna ordentligt i frågan tack vare Riksantikvarieämbetets runolog Magnus Källström och läraren Anna Björk och hennes elever i Hassela. En mätstav med Kensingtonrunor har återupptäckts i Haverö i västligaste Medelpad, och flera inskrifter med samma typ av runor har hittats i byggnader i de gamla finnmarkerna öster om Kölsjön i Hassela i nordligaste Hälsingland, två av dem daterade till 1870 respektive 1877.

Brevet till Kölsjön

När Kensingtonstenen nyligen blev aktuell igen väcktes mitt intresse för den på nytt. Kunde det möjligen finnas någon anknytning mellan Olof Öhman och Hassela, beläget bara några mil från Forsa? Jag började gå igenom min gamla e-mailväxling med hans sentida släkting, som jag lyckligtvis hade skrivit ut. Och där dök den plötsligt upp, den anknytning som inte var så intressant för 17 år sedan men som blivit det nu – en adress avskriven från ett kuvert i släktens ägo som fick mitt hjärta att slå några extra slag:

Wallpigan Anna Ersson
Franshammar
Hassela och Kösjön

Kösjön måste stå för Kölsjön i Hassela, alltså just den trakt där Kensingtonrunorna skrevs in så flitigt. Och brevet var från 1878, året efter att den senaste av dessa inskrifter var daterad. Franshammar var Hassela sockens poststation, men som framgår av bland annat husförhörslängderna ägde Franshammars bruk även flera gårdar i Hassela, varav en i just Kölsjön.

Franshammars bruk 1937. Foto: C.O. Nordvall (Public Domain)

Varför är då denna Anna Ersson (eller Anna Ersdotter) så intressant i sammanhanget? Jo, som man fortfarande talar om i släkten så var hon Olof Öhmans kusin, granne och barndomsvän. Det var också henne han först försökte få till hustru och skrev – ännu bevarade – friarbrev till sedan han rest till Amerika 1879, alltså året efter hennes Hasselavistelse. Och i mellantiden bör hon genom sitt nära förhållande till kusinen ha haft alla möjligheter att delge honom de kunskaper om 1800-talsrunor som hon kan ha fått uppe i Kölsjöbygden.

Anna var född 1856, två år efter Olof Öhman, och hade ännu inte fyllt 22 år när hon arbetade som vallpiga i Kölsjön. Varför hon var just där och vilken fäbodvall det gällde vet vi ännu inte. Men det var vanligt att de mer kustnära och uppodlade socknarna i Hälsingland ägde eller hyrde fäbodar uppe i skogsbygderna och drev sina djur dit i början på juni för att få bete till dem under sommaren (läs mer om fäbodar i Hassela), och det kan ha varit i ett sådant sammanhang hon hamnade där uppe. En annan möjlighet är att hon hade en sommartjänst i Kölsjön på den gård som tillhörde Franshammars bruk.

I och med detta har Kensingtonrunorna krupit så nära Olof Öhman som det nog går att komma. Vi behöver därmed inte längre spekulera i på vilka olika vägar till och genom Minnesota de kan ha nått Kensington, utan det absolut sannolikaste är att de kom direkt från Hälsingland med Öhman själv. Därmed styrks också de olika vittnesuppgifter som lämnades i ett tidigt skede om att han brukade rista in runor på plankor redan under sin första tid som byggare i staden Brandon, uppgifter som ibland avfärdats som påhittade. Och allt detta bara tack vare en adress på ett kuvert!

Juli 2020
Mats G. Larsson
Kontakt: m.g.larsson@telia.com

Vidare läsning

Här på K-blogg och på raa.se har Riksantikvarieämbetet på senare år publicerat ett antal artiklar om Kensingtonstenen och den sentida runraden. Här följer en länklista i kronologisk ordning.
2017-11-26 Haverörunor – nyckeln till Kensingtonstenens gåta?
2019-03-09 Kensingtonrunor i Hälsingland
2019-05-30 Fler Kensingtonrunor i Hassela
2019-09-30 Skolklass löste runornas gåta – får Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj
2019-10-09 Hasselarunor och andra runor – kort föreläsning av Magnus Källström i samband med medaljutdelningen
2020-06-26 Runornas väg från Hassela till Minnesota

Digitaliserade samlingar – hur metadata öppnar nya möjligheter

Museer och arkiv öppnar upp sina samlingar allt mer tack vare digitaliseringen och internet. Det ger oss alla helt nya möjligheter att ta del av hela världens kulturarv från vårt eget vardagsrum – vilket varit uppskattat inte minst under detta år. Det man sällan tänker på är att det inte räcker med att digitisera ett föremål eller ett konstverk. För att det ska kunna hittas och för att man ska förstå vad det är, vad det hör samman med, så krävs ”metadata”, dvs strukturerad information om t.ex. titel, typ av objekt, tidsperiod, material, konstnär osv.

Detta är den gömda arbetsinsatsen bakom digitaliseringen och det kräver mycket tid och resurser. Samlingsinformation som finns sedan tidigare kan ha skapats under flera hundra år och vara av mycket varierande kvalitet eller detaljrikedom. Inte sällan krävs specialister för att kunna komplettera och korrigera metadata i samband med digitaliseringen och de i sin tur kan behöva göra omfattande studier innan de kan ge svar.

Det fantastiska med digitaliseringen är att metadata kan berikas genom olika plattformar och användas för att länka samman föremål med andra samlingar, arkiv och resurser (se Kringla, Europeana, Digitalt Museum). Forskare kan i sin tur använda sig av metadata och webblänkar för att analysera händelser i historien och visualisera sina resultat på innovativa sätt, så att de når en bredare publik än i vanliga fall. Det gör inget om föremål, konstverk och dokument förvaras på helt skilda platser och i olika länder – på nätet kan de alla knytas samman.

Det finns stora utmaningar så klart. Forskare behöver bli bättre på att förstå hur metadata kan analyseras och berikas på rätt sätt. Kulturarvsinstitutioner behöver utveckla arbetssätt för att i högre grad kunna dra nytta av forskare och även studenter som inom sina studier får fram ny och relevant information. Båda parter behöver diskutera standarder, vokabulärer och hur man kommer tillrätta med problematisk samlingsdata. När museer och forskare samarbetar på detta sätt kan alla parter dra nytta av varandra.

Riksantikvarieämbetet arbetar med dessa frågor på många olika fronter: från standarder och digital förmedling, till samverkan kring digitalisering och anslag till Forskning och Utveckling. Under 2020 organiserar vi ett antal webbinarier i samarbete med Digital humaniora Uppsala vid Uppsala universitet och med stöd av Europeana Research. Presentationerna av de inbjudna talarna är på engelska och riktar sig i första hand till forskare, studenter och yrkesverksamma vid kulturarvsinstitutioner som är intresserade av digitaliseringens potential.

I nuläget finns introduktionen och de två första webbinarierna publicerade:

Anna Foka (Uppsala universitet): Enriching the invisible stories of women – Carl Sahlin’s Collection at the National Museum of Science and Technology in Sweden

Stuart Dunn (King’s College London): Ancient Itineraries – Exploring Digital Art History

Det kommer går att hitta alla inspelningarna på en spellista på YouTube, fler läggs upp efter sommaren.

Mer information finns att hitta på vår webb.

K-podd 56: Om fornborgar

I detta avsnitt av K-podd tar vi oss till östra Gotland och besöker ett antal olika fornborgar. Och just olika, det kan de lämningar vi kallar fornborgar verkligen vara. Arkeologen Ny Björn Gustafsson vid Riksantikvarieämbetet reder ut begreppen och berättar om platserna vi gör nedslag på.

Med oss på utflykten har vi en smartphone där vi öppnat Fornsök, den webb-baserade tjänsten som hjälper oss att hitta fornlämningar och ge oss information. Fornsök är nu utrustad med en GPS-funktion, och du hittar tjänsten här.

Programledare: Erik Larsson.

Erik Larsson och Ny Björn Gustafsson. Foto: Lars Lundqvist (CCBY)

Borgarna vi besöker i avsnittet

Torsburgen är Sveriges till ytan näst största fornborg. Den täcker en yta om cirka 1,2 kvadratkilometer. Upp till 7 meter höga murar finns kvar, främst i söder och sydväst.

Grogarnsberget finns en klint- eller höjdborg på en udde med en yttre och en inre mur. Vid grävning i den yttre muren, 1982, hittades bl.a. ben av häst och människa samt en skadad pilspets som eventuellt kan dateras till vendeltid (ca 550-750 e.Kr.).

Kräklings borg är en myrborg på en udde i en större agmyr. I vallen har människoben påträffats.

Borgar vi nämner

Borgen på Östergarnsholm är en flatmarksborg där muren som är ca 950 m i diameter utgörs av en påbyggd strandvall. Mitt i borgen finns Östergarnsholms gamla fyrplats.

Herrgårdsklint är en klint- eller höjdborg med husgrunder. Den  har delundersökts flera gånger men detta har inte lett fram till någon säker datering.

Runsa borg är en höjdborg vid Mälaren norr om Stockholm. Närmast en befäst stormannagård – en höjdbosättning – från folkvandringstid (ca 400-550 e.Kr.). Borgen har undersökts flera gånger under senare år.

Ny Björns borgtips

I avsnittet utlovar Ny Björn några tips på fornborgar att besöka runt om i Sverige. Här följer hans urval.

Skåne: Stenshuvud – höjdborg på norra delen av Stenshuvud vid skånska östkusten. I söder finns en vall av jord och sten som avgränsning. Hälleberga borg öster om Hässleholm – höjdborg söder om Almaån. Borren – fornborg på en halvö i Börringesjön öster om Svedala.

Blekinge: Silverberget – höjdborg söder om Ronneby med flera terrasser och murar.

Halland: Borgåsen – höjdborg mellan Derome och Tofta.

Småland: Vistakulle – höjdborg på östra Vätterstranden. Här finns även en husgrund.

Öland: Hässleby borg – en relativt liten, rund flatmarksborg med flera näraliggande husgrunder. Undersökningar i och i närheten har visat att den användes redan under förromersk järnålder – ca 500 f. Kr till vår tideräknings början.

Östergötland: Boberget – höjdborg på Vikbolandet. Undersöktes arkeologiskt i början av 1900-talet. Fynden visar att det är fråga om en höjdboplats från folkvandringstid – ca 400-550 e.Kr.

Västergötland: Halleberg – höjdborg som omfattar hela berget, 20 Km2 och räknas som Skandinaviens största.

Hälsingland: Vettberget – höjdborg vid Lunnsjön sydöst om Gnarp. Tydliga murar.
https://pub.raa.se/visa/objekt/lamning/443e42ed-bbb2-48ce-906c-648ce9d16c9b

Jämtland: Mjälleborgen – höjdborg på Öneberget på Frösön. Ursprungligen från romersk järnålder – ca. 300 e. Kr. – men i området finns även senare huslämningar.

Ångermanland: Rogstaklippen – höjdborg i Torsåker. Sveriges nordligaste kända fornborg. Borgen har delundersökts och av daterade kolprov att döma anlades den under folkvandringstid – ca. 400-550 e. Kr.

Mot fornborgarna!

Runormens väg på hälleberget

Runristningen Ög 45 vid Björnsnäs utanför Norrköping. Foto Magnus Källström 2020.

Att hugga runor i fast häll verkar ha varit förbehållet landskapen kring Mälaren. Av det sextiotalet ristningar av denna typ som vi känner till från Sverige finns nästan alla i Uppland eller Södermanland. Givetvis kan detta bero på att tillgången på lämpliga isslipade hällar har varit bättre i dessa landskap, men det är förmodligen inte hela sanningen. Vikingatidens runristningar var offentliga monument som var tänkta att synas och det gör en rest sten. En ristning i en häll är inte synlig på samma sätt och höljs dessutom snabbt av vegetation och mossa.

Om man undantar några enstaka runristningar i Bohuslän och på Gotland, är Östergötland faktiskt det sydligaste landskapet där det fasta berget har utnyttjats för runristning. Sammanlagt finns fyra eller fem ristningar av denna typ beroende lite på hur man räknar. Märkligt nog är de alla olika och de tillhör skilda tider. Äldst är runristningen (Ög KJ54) på det stora hällristningsområdet vid Himmelstalund som är ristat med den urnordiska runraden kan härrör från en så avlägsen tid som romersk järnålder. Den utgörs av runorna braido, vilka har tolkats om ett kvinnonamn Braidō med betydelsen ”den breda”.

Till äldre vikingatid och kanske så tidigt som början av 800-talet, hör den märkliga Oklundaristningen i Östra Husby (Ög N288), ristad av Gunnar som hade sökt asyl för ett dråp vid en hednisk offerplats. Runorna består av kortkvistrunor, vilket är samma typ av runsystem som har använts på den berömda Rökstenen. Från början av 900-talet härrör troligen Ingelstadristningen (Ög 43) utanför Norrköping. I den ena av ristningens två rader står det lite gåtfullt att ”Salse gjorde solen”, vilket av allt att döma syftar på en djup huggen grop i berget, som är omgiven av tre grundare skålgropar och nio streck, som bildar en strålkrans.

Till 1000-talets första hälft hör runristningen (Ög 45) vid Björnsnäs i Kvillinge, också utanför Norrköping, som däremot innehåller en helt ordinär minnesinskrift av den typ som vi känner igen från tusentals runstenar. Slutligen finns vid Risinge utanför Finspång en runristning i fast häll huggen 1678 av prästsonen i Risinge, Eric Bruzæus.

Björnsnäsristningen före uppmålningen. Notera de märkliga strukturerna i berghällen. Foto Magnus Källström 2020.

Ristningarna vid Himmelstalund, Oklunda och Ingelstad har jag flera gånger haft anledning att besöka, men ristningen vid Björnsnäs såg jag för första gången nu i måndags under min sista arbetsvecka före semestern. Hällen rengjordes nämligen för ett antal år sedan och nu skulle jag granska och måla upp den. Att för första gången se denna ristning i verkligheten var en stor upplevelse, trots att jag har sett den på bild hur många gånger som helst. Den har nämligen en för runhällar helt unik utformning. I stället för att bilda en sluten krets har runristaren låtit runormen slingra sig över hällen och det är först när man står framför den i verkligheten som man förstår varför. Hällen utgörs nämligen inte alls av de ensartade ytor som de vikingatida runristarna normalt brukar föredra utan genomkorsas av slingrande ådror och band i kraftig rörelse som närmast liknar skummande vatten. Säkert är det detta som ristaren har lagt märke till och valt att utnyttja i sin komposition. Intrycket blir att runormen kommer simmande genom en fors, vilket ju är mycket passande när ett vattendrag finns strax bredvid och inskriften dessutom omtalar ett brobygge.

Ristningen vid Björnsnäs målades upp senaste gången 2002 av Helmer Gustavson, men det mesta av hans uppmålning var nu borta, vilket brukar ta runt tjugo år. Jag började mitt arbete med att metodiskt gå igenom själva läsningen och kommentera egenheter i de enskilda runorna. Detta brukar jag alltid göra när en runristning ska målas upp på nytt, eftersom det är då som man har de bästa möjligheterna att göra nyupptäckter. Vad gäller denna ristning hade jag inga större förhoppningar att se något nytt, eftersom den ju verkade högst okomplicerad.

Enligt Samnordisk runtextdatabas, som i detta fall bygger på Erik Brates utgåva av Östergötlands runinskrifter 1911–18, lyder inskrift:

: harþi : auk : sikrif : litu : haukua : haili : þaisi : auk : kairþu : buru : þaisi : aiftiʀ : nan : buþur : sin :
Harði ok Sigræifʀ letu haggva hælli þessi ok gærðu bro þessi æftiʀ Nann, broður sinn.
”Hårde och Sigrev lät hugga denna häll och gjorde denna bro efter Nan, sin broder.”

Om man undantar formen på några av skiljetecknen så var det endast på ett ställe, där jag såg anledning att avvika från tidigare undersökare. I inskriftens andra namn är den tredje runan vad jag kunde se inte k utan h. Den dubbelsidiga bistaven snett nedåt vänster var mycket tydlig och likaså den vänstra delen av den bistav som går snett nedåt höger. Ändå måste jag säga att jag tvekade lite innan jag målade den så. Alla de äldre undersökare som jag kände till från P. A. Säve 1861 via Brate 1891, Arthur Nordén 1936 och nu senast Helmer 2002 hade ju uppfattat den som en k-runa. På denna punkt går en av de karakteristiska ådrorna i hällen runbandet snett nedåt vänster, vilket gör runan något svårbedömd. Jag vill dock hävda att den sannolikaste läsningen är h och namnet bör följaktligen återges som sihrif, vilket dock inte alls ändrar något i tolkningen.

Ett visst stöd för den föreslagna nyläsningen fick jag senare när jag konsulterade det bildmaterial som jag genom åren har samlat på mig från arkiven på diverse usb-minnen. Den äldsta kända avbildningen finns i J. G. Liljegrens Fullständig Bautil på ATA och utgörs av en tuschlavering signerad A. T. K. Läsningen har visserligen en del brister, men jag kunde här notera att det andra namnet hade fått formen simiṇif. Detta var ju inte riktigt det som jag hade läst, men att tecknaren har återgivet den tredje runan med m och inte k, betyder att han har sett den vänstra delen av ristningslinjen snett nedåt höger som jag också hade lagt märke till.

Den äldsta kända avbildningen av Björnsnäsristningen, utförd 1829 av A. T. Kjellberg. Efter Liljegrens Fullständig Bautil (ATA).

Nu är det egentligen onödigt att bara skriva tecknaren, eftersom namnet bakom initialerna A. T. K är känt. De står för konstnären Albert Teophron Kjellberg. Han var son till notarien och skalden Johan Peter Kjellberg i Norrköping, som korresponderade med Liljegren och försåg honom med information och teckningar av bland annat runstenar. De senare utfördes ofta av sonen. Det var också den äldre Kjellberg som har de första uppgifterna om denna runhäll, vilka han förmedlade till Liljegren. I ett brev till den 8 juli 1829 (ATA) skriver han bland annat:

”[…] i Söndags vandrade jag, med Albert vid Sidan, til Björnsnäs, 1 mil ifrån Staden. Annan Frugt af Promenaden skördades likväl icke, än at göra de 2ne Afteckningar, hvilka här ödmjukast bifogas. Originalet til No 1 däraf befinner sig på en någorlunda jämn, utur Berget framskjutande fast Häll, uti Åkergärdet, par hundra Steg ifrån Gården. No 2 åter är, efter hvad anses kan, Halfparten af en nog skråflig Granitsten, för flera år sedan utur Åkern upbruten. Bägge röja samme Mästares Hand, som icke varit synnerligen öfvad. Med 3 par Ögon hafva vi sonderat dem, men icke förmått erhålla annan Picture än den åt Paperet öfverflyttade.”

Den andra runstenen som Kjellberg omtalar är sedan länge försvunna Ög 44. Albert Teophron Kjellberg som i litteraturen uppges vara född 1808 eller 1809, var vid detta tillfälle i den tidiga tjugoårsåldern, men skulle sedermera söka sig till Konstakademien i Stockholm. Senare erhöll han anställning på en större porslinsfabrik i Tyskland, där han bland annat ska han ha dekorerat praktpjäser för de bayerska och ryska hoven. Det är då lite lustigt att tänka sig att han började sin karriär med att rita av runstenar i Norrköpingstrakten.

Av korrespondensen framgår att fadern Johan Peter Kjellberg gärna företog långa fotvandringar runt staden i sällskap med sonen, vilket känns nog så aktuellt i dessa Coronatider. Så närmar man sig också Björnsnäsristningen bäst i dag. Vägen tillåter nämligen inte obehöriga motorfordon.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om någon undrar vad de är för runristningar i häll som finns i Bohuslän och Gotland, så handlar det i det ena fallet om ett par runföljder på en bronsåldersristning vid Utby i Herrestad utanför Uddevalla. Dessa utgörs av kvinnonamnet asa ”Åsa” och det dunklare fuuor. Jag har tyvärr inte haft förmånen att se denna ristning i verkligheten, men den är av allt att döma genuin och bör vara vikingatida. Den andra ristningen är huggen i kalkgrunden intill en vät vid Stora Hoburga på Fårö (G 338). Den består av namnet petar ⁝ ”Peter” och har tydligt medeltida runformer. Se där ytterligare ett par tips inför sommaren!

Medeltiden i nytt ljus – Experiment med projektionsbaserad immersiv teknik

Den 24/6 visade vi för första gången inför publik resultatet av ett experiment med projektionsbaserad teknik i Helge Ands ruin. Publiken bestod av särskilt inbjudna deltagare från aktörer som på olika sätt är kopplade till ruinen – Gotlands museum (som också varit en viktig samarbetspartner under utvecklingen av upplevelsen), Statens fastighetsverk, Visby stift, Region Gotland, Gotlands guideförening, GoGotland, samt Riksantikvarieämbetet.

Syftet med experimentet har varit att praktiskt undersöka och förmedla projektionsteknikens möjligheter att ge liv åt en plats – och att samtidigt ta fram en fritt tillgänglig slutprodukt, som kan användas och återanvändas i nya sammanhang.

Upplevelsen i Helge Ands ruin berättar ruinens historia – från att den ursprungliga kyrkan byggdes på 1200-talet, tills den blev ruin på 1500-talet, för att några århundraden senare återuppstå som turistattraktion och senare världsarv. Samspelet mellan mänskligt berättande och digitala förstärkningar av detsamma har stått i centrum för hela upplevelsen. Projektionsteknik är flexibel; man bygger inte fast sig i en permanent upplevelse på samma sätt som i en VR-värld. Den upplevelse som visades i Helge And består av flera separata delar, som kan användas var och en för sig, eller i helt nya kombinationer.

En medeltida nunna framträder i trappan

Dagens kyrkoruiner är en självklar del av världsarvsstaden Visby, och det är lätt att bortse ifrån att de kala stenväggarna en gång hade både puts och färgstarka målningar. Projektionsteknik är ett oöverträffat sätt att på plats visualisera målningar och andra arkitekturdetaljer som gått förlorade – utan fasta installationer och åverkan på den yta som projektionerna visas på. Nedan finns ett exempel på animation av den medeltida kalkmålningen med ”Kejsar Henriks själavägning” i Vamlingbo kyrka.

 

En välgjord projektionsupplevelse är en integrerad del av rummet den visas i. Och helt kan den aldrig förmedlas i film och foto, utanför sitt fysiska sammanhang. Själva atmosfären i den 800-åriga ruinen, där medeltida liturgisk sång, glasmålningar och kalkmålningar träder fram tillsammans med guidernas suggestiva berättande inför förväntansfulla besökare, går inte att helt och hållet omvandla till tittvänliga filmer och pedagogiska foton. Men här är i alla fall en 360-film som visar innehållet i projektionsupplevelsen i sin helhet:

Teknisk utrustning som använts:

  • Uppspelning: videoserver med 6st videoutgångar, 10 ljudutgångar och mjukvaran Dataton Watchout. Styrs via Datatons Watchnet, som möjliggör fjärrstyrning via exempelvis telefon/läsplatta.
  • Projektorer: 1st Panasonic PT-DZ110X (10600 ANSI Lumen) med 1.3 lins, 2st Optoma EH501 (5000 ANSI Lumen), 2st Infocus IN118HDa (3000 ANSI Lumen)
  • Högtalare: 4st Fostex SPA12
  • Specialkonstruerad ljuslåda till rosettfönster, 7st individuellt styrbara LED-ljuskällor med grafik planprintad på opal akryl
  • Belysning: 3st ProLights Gallery Eclipse TU profilstrålkastare (W-DMX), ADJ Mega Tri Bar (RGB LED Bars), ljusslinga
  • Övrigt: Tross nedsänkt från hål i tak, specialtillverkade fästen för att hänga upp högtalare o d utan att påverka ruinen, rökmaskin (dmx), brandskyddat scenmoltontyg och stretchtyg till mörkläggning. Manfrotto Junior Geared Head till finjustering av projektorer

Även om det mesta av den tekniska utrustning som använts för visningen i Helge Ands ruin redan fanns hos Riksantikvarieämbetet, så är köp eller hyra av utrustning en oundviklig kostnad för de flesta som vill skapa projektionsbaserade upplevelser. Men kostnaderna för tekniken i sig är inte den tunga delen av en projektionsbaserad immersiv upplevelse. När antalet arbetstimmar i experimentet summeras, så kan vi konstatera att det mesta av projektets tid och resurser använts till att ta fram och bearbeta historiskt bakgrunds- och bildmaterial, samt för manus och formgivning av samspelet mellan berättelse, byggnad, ljus, ljud och animationer.

Mer information om hur den projektionsbaserade immersiva upplevelsen i Helge Ands ruin har byggts upp finns i tidigare inlägg:

Helge Ands ruin – en projektionsbaserad immersiv upplevelse

Fönster i Helge Ands ruin – en del av en immersiv upplevelse

Immersiv teknik mellan ljus och mörker

 

 

Digital midsommar

Midsommar kan firas på många olika sätt, på flera olika dagar. Och man kan välja om man vill tillägna firandet sommarsolståndet, Johannes Döparen eller mera jordiska fröjder som sommaren, maten, drycken och semestern.

Själv passade jag på att följa sommarsolståndet i English Heritage:s livesändning från Stonehenge. Både vid solnedgång och soluppgång. Det blev inte så många timmars sömn den natten. Men det blev det inte om sommarnätterna när jag var barn heller, när vi ohängda ungar sprang ute och lekte hela de dagsljusa nätterna igenom.

Jag är på digital plats i god tid innan 23:43 svensk tid. Sommarkvällen är varm. Fågelkvittret utanför mitt öppna fönster i Eskelhem smälter samman med fågelkvittret från Stonehenge. Temperaturen och kvällsluften torde vara densamma. Livesändningen är enkel, och visar enbart själva stenarna. Ingen speaker, ingen musik. Inga människor, förutom någon minimal figur i varselväst, som ibland kan ses ila förbi megaliterna. Det jag först trodde var en didgeridoo, var bara trafiken på A303.

Kommentarsfältet rullar förbi. Det blir många ”Happy Solstice!”, som för deltagarna på södra halvklotet är ett vintersolstånd. Gilla-hjärtan seglar upp mot den mulna kvällshimlen i en ständig ström. Kommentarerna från virtuella solståndsfirare i alla tidszoner och på bägge halvkloten tickar in.

What a delight to view without humans, sound and crowds

No people destroying the atmosphere

The stones will be standing long after we are forgotten

Happy Solstice from Trinidad Tobago!

Det tycks mörkna i samma takt där som här. Vi blir fler och fler digitala åskådare, och det totala antalet kommer till slut att landa på 3,6 miljoner. Fågeln som sitter på stenen vet inte om att den blir livestreamad inför hela världen.

Libanon och Guatemala

New Delhi, Mexico, Toronto

I’m from the US, I thought I would never get to see it

Thanks English Heritage for providing the world with this gift

Just what my soul needed

The Supreme Intelligence of Universe is blessing us all

Folk delar sina egna soundtracks, ofta klassisk musik. Och minnena från 70-talet, när man kunde klättra på, och ha picknick vid stenarna. Komma nära, och krama stenarna.

How long ago since it was unoccupied

I am sure the stones are glad for a quiet Solstice

It’s lovely to see without words

Love to see the free spirits of the birds

Waiting and enjoying from my garden

Haven’t been this close since the 70’s

I can be part of the Solstice

Rio de Janeiro
Honolulu
Phoenix
New York
London
Schweiz
Australia

Love there are birds in stead of people. Corvids in stead of Covid.

Nature has it all to herself this year

I thank Goddess for Covid, so this experience could happen

Thank you for no music or commentary

Minneapolis
Melbourne
Oslo
Smethwick

We feel connected to the world
Connecting with the world

Rio
El Salvador
New Zeeland
Barcelona
Och en och annan från Stockholm

May the stones live in peace and harmony

The world unites
Sharing this magical moment

Livesändningen avslutas lika självklart och odramatiskt som den började. Kameran stängs av, det skrapar till och blir svart, utan några kommentarer eller tolkningar. Klockan 03:07 GMT är jag på plats framför datorn igen. Det brittiska vädret levererar ett duggregn, och ett paraply i Union Jack:s färger guppar förbi när linsskyddet tas av kameran. ”True England. Cloudy as f-k”, lyder den första kommentar jag ser segla upp i flödet.

Den slutsats jag drar av det digitala sommarsolståndsfirande är att:

Underskatta inte platsens egen magi! Vi var 3,6 miljoner som såg English Heritage:s livesända sommarsolstånd vid Stonehenge, och ingen uttryckte i kommentarerna något som helst missnöje över att det enbart var Stonehenge utan speaker och musik som visades. Tvärt om blev upplevelsen desto större av att bara se naturen och stenarna själva. Utan någon förskönande bortfiltrering av trafiken på A303

The energy coming through the computer screen is amazing. Thank you so much. We needed this right now.

Runornas väg från Hassela till Minnesota

Kensingtonstenen som hittades i svenskbygderna i Minnesota 1898 av utvandrade Olof Ohman är världens kanske mest kända och omdiskuterade runsten. En majoritet av forskarna avfärdade den tidigt som falsk, men ändå har den utgjort en olöst gåta. 2019 hjälpte en mellanstadielärare och hennes fjärdeklass i Hassela i Hälsingland till att kasta nytt ljus över den märkliga runraden på stenen.   

This article in English: How the runes went from Hassela to Minnesota

Runinskriptionen på Kensingtonstenen innehåller information om att åtta göter och 22 norrmän var på upptäcktsfärd och reste stenen 1362. De märkliga runorna på stenen hade inte dokumenterats tidigare och kom därför att kallas Kensingtonrunor. Om dateringen på stenen vore riktig skulle det kasta om historieskrivningen och visa att skandinaver reste betydligt djupare in i kontinenten än tidigare dokumenterade strandhugg. Många vill fortfarande tro att det var så.

Kensingtonstenen (PD)

Runraden länge ett mysterium

Magnus Källström är inte en av dem. Han är runolog och docent i Nordiska språk vid Riksantikvarieämbetet. Hans arbete på myndigheten är att tyda runinskrifter och sätta in dem i sitt historiska sammanhang. Kensingtonstenen var han länge helt ointresserad av.

– Skriften på stenen blandar svenska, norska och engelska språkformer och det är tydligt att det är mer nutida ordformer som använts. Det fanns inget sådant här runsystem under medeltiden. Däremot vet vi nu att det fanns ett likadant under sent 1800-tal åtminstone i Hälsingland och Medelpad, säger han.

Det är först på senare år som Magnus Källström och andra runkännare kunnat bringa reda i var runraden på stenen egentligen kommer ifrån. Det första genombrottet kom 2003 när stenen lånades ut till Historiska museet i Stockholm. Då kunde lingvisten Tryggve Sköld vid Umeå universitet koppla stenens runrad till en bouppteckning i Dala-Floda i Dalarna. Handskrivna blad daterade 1883 och 1885 innehöll liknande runor, men med vissa skillnader. Det var första gången som runraden på Kensingtonstenen kunde kopplas till andra skrifter.

Haveröstaven nästa bevis

I mars 2017 gick Magnus Källström igenom en låda som tidigare runolog Helmer Gustavson vid Riksantikvarieämbetet lämnat till honom. Bland papper och pärmar hittade han en fotostatkopia av en tidningsartikel från 1944 med rubriken Haverörunor. Pulsen ökade när Magnus såg runraden.

– Jag såg direkt att det var Kensingtonrunor. Runorna var en avskrift av en runstav som skulle finnas på Haverö hembygdsgård i Medelpad. Jag kastade mig på luren och mycket riktigt hade de trästaven kvar. Jag som aldrig brytt mig om Kensingtonstenen blev nu extremt intresserad av den, berättar han.

Artikeln som Magnus Källström påträffade i lådan. (ur Sundsvalls Tidnings julnummer 1944.)

 

I oktober 2017 kunde han besöka hembygdsgården. Staven som visade sig vara ett alnmått innehöll precis samma runrad som Kensingtonstenen. Det faktum att de var ristade på ett alnmått utgör också en datering i sig. 1889 förbjöds alnen i Sverige då metermåttet infördes. Runraden på Kensingtonstenen hade alltså varit i bruk i området kring Medelpad redan på 1880-talet, drygt tio mil från platsen där Olof Öhman bodde, innan han utvandrade till Minnesota och blev Olof Ohman.

Runstaven från Haverö. Egentligen är det måttredskap anpassat efter den s.k. Stockholmsalnen. Eftersom de äldre måttenheterna inte fick användas efter 1888 kan den knappast ha tillkommit efter detta årtal. Foto: Magnus Källström (CCBY)

Djävulen i Ersk-Mats-gården

Samtidigt satt läraren och runfantasten Anna Björk i Hassela i Hälsingland, tre mil från Haverö, och funderade över Kensingtonstenen. Hon hade läst Mats G Larssons bok från 2012, ”Kensington 1898. Runfyndet som gäckade världen…” och hon hade också i 20 år försökt tyda de runor som finns ritade i drängkammaren på Ersk Mats-gården i Hassela, till synes otydbara. Ersk-Mats gården ingår i Unescos världsarv Hälsingegårdarna. Runorna i Ersk-Mats-gården kom på tal när hon undervisade sin skolklass om vikingatiden.

– Jag sa till eleverna att ”det går inte att tyda de runorna”. När jag sen läste Magnus artikel om Haveröstaven var det som att det snäppte till i huvet. Då föll allt på plats och jag sa till eleverna: ”vi gör det i morgon”, berättar hon.

Taket i drängkammaren med ordet diefvulen skrivet med rödkrita. Foto: Magnus Källström(CCBY)

Med hjälp av runraden från Haveröstaven tog det inte Anna och barnen många minuter att tyda ut vad som stod skrivet i taket i drängkammaren: ”Diefvulen”. Där fanns också ett namn: ”Hans Olofsson”.

– Det gick en rysning genom kroppen, minst sagt. Sen visade det sig att guiden på gården hade likadana runor på sin loge i närheten och där fanns två namn till nertecknade.

Anna Björk kontaktade Magnus Källström och Mats G Larsson och tillsammans lyckades de utläsa namnen i grannladan, skrivna med samma typ av röda krita som i drängkammaren i Ersk-Mats. De var dessutom daterade 1870 respektive 1877. Det är de första dokumenterade Kensingtonrunorna som är daterade innan Olof Ohman emigrerade till Amerika 1879 och 28 år innan Kensingtonstenen grävdes fram.

Femteklassen prisades

Vetenskapsradion Historia i P1 och Lilla Aktuellt vallfärdade till Hassela för att återge historien om de runläsande tioåringarna. Och i oktober 2019, lagom till att eleverna börjat i femte klass, dök riksantikvarien upp i sällskap med Magnus Källström för att dela ut Riksantikvarieämbetets  förtjänstmedalj till Anna Björk och eleverna i hennes fjärdeklass för deras upptäckter.

– För mig är förtjänstmedaljen det största som har hänt, men barnen upplevde nog snarare att deras peak var när de var med i Lilla Aktuellt och en fråga i radioprogrammet ”Vi i femman” handlade om dem, säger Anna och skrattar åt det omtumlande minnet och faktumet att vuxna och barn har sina olika perspektiv på tillvaron.

Klass 5 på Arthur Engbergskolan i Hassela mottar Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj av riksantikvarie Lars Amréus. Foto: Henrik Löwenhamn (CCBY)

Spåren leder vidare till Amerika

Anna Björk har fortsatt söka i arkiven efter de tre namnen som finns nertecknade med runor i Hassela. Hon har lyckats spåra en av dem: Olof Danielsson Oskar, i Amerika omdöpt till Osher.

– Jag letade och letade bland tusentals namn i register och till slut hittade jag honom. Han dog tyvärr av lunginflammation tre månader efter att han kom till St Paul i Minnesota. Hans fru Karin gifte om sig med en annan Hasselabo, William Ward.

Annas nästa mål är att åka till USA och Isanti där många Hasselabor slog sig ner. Planer som tillfälligt pausats på grund av den globala coronapandemin.

– Jag är säker på att det finns mer Kensingtonrunor. Är jag i en lada här i trakten är jag ju där direkt och kollar väggarna med släpljus från ficklampan. Det vore drömmen att åka över till Isanti, leta efter avlägsna släktingar och söka igenom gamla lador med ficklampa även där.

Vem som ristade själva Kensingtonstenen får vi kanske aldrig veta. Möjligen var det Olof Ohman, möjligen någon i hans närhet. Ett annat alternativ är att det var någon som ville driva med Ohman. Allt klarare framstår det dock som att kunskapen om Kensingtonrunorna följde med det sena 1800-talets utvandrarvåg till Amerika från trakterna kring Hälsingland och Medelpad.

Anna Björk och Magnus Källström vid utdelningsceremonin i Hassela. Foto: Henrik Löwenhamn, (CC BY).

 

 

 

 

 

 

 

Vidare läsning

Här på K-blogg och på Raa.se har Riksantikvarieämbetet på senare år publicerat ett antal artiklar om Kensingtonstenen och den sentida runraden. Här följer en länklista i kronologisk ordning.
2017-11-26 Haverörunor – nyckeln till Kensingtonstenens gåta? 
2019-03-09 Kensingtonrunor i Hälsingland
2019-05-30 Fler Kensingtonrunor i Hassela
2019-09-30 Skolklass löste runornas gåta – får Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj
2019-10-09 Hasselarunor och andra runor – kort föreläsning av Magnus Källström i samband med medaljutdelningen

Det rörliga kulturarvet: Del 1. Heleneborgs båtklubb

Heleneborgs båtklubb. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Riksantikvarieämbetet har fått i uppdrag av regeringen att sprida kunskap om historiska transportmedel. Som ett led i det arbetet vill vi under tiden för uppdraget särskilt uppmärksamma hur transporthistoriska föreningar och föreningsaktiva arbetar för att historiska transportmedel ska kunna användas och vara fortsatt rörliga även i framtiden. Vad är det för kulturarv de förvaltar? Vilka utmaningar finns idag? Är utmaningarna gemensamma för olika typer av transportmedel?

Riksantikvarieämbetet släppte i december 2018 rapporten ”Det rörliga kulturarvet”. Nu har vi gett oss ut i verkligheten och träffat förvaltare av det kulturarv som rullar, flyter, flyger och går på räls. Resultatet kommer att presenteras i en följetong i flera delar här på K-blogg. Den första delen handlar om Heleneborgs båtklubb – Pålsundet, Södermalm, Stockholm.

Pålsundet, Södermalm, Stockholm. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Miljön vid Pålsundet – ett flytande museum

Heleneborgs båtklubb förfogar över en unik miljö vid Pålsundet mellan Södermalm och Långholmen i Stockholm. Namnet Pålsundet kommer från att dåtidens sjötull tidigt upptäckte att det smala sundet gjorde det möjligt för mälarbönderna att smita från förtullning, varför man byggde så kallade pålspärrar i sundet under 1620-talet. På Långholmssidan ligger Mälarvarvet som också kan räkna sin historia från 1600-talet.

När vi besöker Pålsundet slås vi av hur strandkanten och vattnet samspelar. Pilträd som hänger över från båda sidor av kanalen lummar till det. Husen på Heleneborgsgatan tornar upp sig på Södermalmssidan och hamnen fortsätter bort inunder Västerbron. Naturnära möter urbant. Vid träbryggorna och förtöjningspålarna ligger träbåtarna, där Heleneborgs båtklubb har satt upp skyltar med information och historik om dem. Det känns lite som ett flytande museum.

Ett flytande museum bland stadens grönska. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Båtarna i Pålsundet – ett representativt urval av den svenska träbåtshistorien och båtbyggartraditionen

Heleneborgs båtklubb grundades 1919 och firade alltså nyligen 100 år. Vissa av träbåtarna som ligger vid bryggorna är jämngamla med klubben eller till och med äldre. Här finns ett representativt urval av den svenska träbåtshistorien, fritidsbåtskulturen och båtbyggartraditionen. Det handlar exempelvis om båtar efter ritningar av Sveriges genom tiderna mest namnkunnige motorbåtskonstruktör C. G. Pettersson (1876-1953), kallade Petterssonbåtar. Långsmala glidare! En sådan är Plurr som ni kan läsa mer om längre ner. Här kan man också hitta snipor. Breda mindre båtar som kan vara byggda med klinkteknik. En teknik som har 1000-årig historia. Anledningen till att sniporna byggs breda är att de skulle klara av höga vågor och oroliga sjöar när de användes för fiske. Sniporna går grunt i sjön vilket gör dem driftekonomiska och lättmanövrerade.

Den 24 mars 2020 nominerade Sverige, tillsammans med Danmark, Finland, Färöarna, Island, Norge och Åland, den nordiska klinkbåtstraditioner till Unescos representativa lista över mänsklighetens immateriella kulturarv. Det är första gången Sverige nominerar till denna lista över traditioner, sedvänjor och bruk världen över.

Stadsnära läge – tillgänglighet för båtägare, stockholmare och turister

Heleneborgs båtklubb är en fritidsbåtshamn i storstan. Från den östra delen av hamnen skymtar man Riddarfjärden och Stadshuset. Längsmed strandlinjen löper gångvägar och grönstråk. Det är lätt gå över Pålsundsbron till Långholmen och sedan över till Södermalm igen via Långholmsbron. Från 1920-talet anordnades den närliggande parkplaneringen utefter den så kallade Stockholmsstilen, vilken underströk anpassning till lokal terräng, natur och kulturhistoria.

Cykelväg och promenadstråk utmed vattnet. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Historiskt intressanta livsmiljöer har betydelse för besöksnäringen. Här är båtklubbens arbete med informationsskyltar om båtarna såklart föredömligt. Miljön får då innehåll och kontext och kan locka till att fler blir intresserade av kulturarvsarbete med träbåtar. En fördel med läget i stan är att båtarna och hamnmiljön blir tillgängliga för såväl stockholmare som turister.

Loris – en båt med fascinerande proveniens

Såväl närboende som långväga besökare som passerar förbi kan till exempel njuta av åsynen av den 15 meter långa och iögonenfallande eleganta expresskryssaren M/Y Loris. Loris byggdes på Hästholmsvarvet (nuvarande Kvarnholmen i Nacka) år 1913. Båten beställdes av Ivar Kreuger som var hennes ägare fram till sin död 1932. Konstruktör var Knut Ljungberg.

Vid vårt besök fick vi förmånen att stiga ombord på Loris och bland annat beundra båtens fina salong. Loris är idag en till originalskick renoverad båt som i viss utsträckning används för chartrade turer. Vägen hit var lång och mödosam för hennes nuvarande ägare som ombesörjt iståndsättandet. Loris öde har varit kantat med långa perioder av förfall och bortglömdhet. Under nästan tio år stod hon till exempel på Mälarens botten utanför Ekerö. Denna skönhet i blänkande mahogny och med exklusiv inredning är k-märkt av Sjöhistoriska museet sedan 2013.

Kändisbåten Loris. Foto: Måns Pedersen (CC BY)
Fin utsikt från sittbrunnen. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Ivar Kreuger var under 1920-talet ekonomiskt engagerad i Svensk Filmindustri och när Hollywoodstjärnor kom till Stockholm på besök bjöd Kreuger gärna ut dem på en tur i Loris. Drygt fyra minuter in i denna film hittar vi rörliga bilder på Loris under hennes första glansperiod. Den här gången med Mary Pickford, Greta Garbo och Douglas Fairbanks som gäster i bakre sittbrunnen.

Vid Helenborgs båtklubb har även en tam ekorre sin hemvist. Också den trivs ombord på Loris, särskilt när det bjuds på kanelbullar. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Plurr – en kulturskatt från motorbåtarnas barndom

Vid Pålsundskanalen kunde vi även se och provsitta i motorbåten M/Y Plurr byggd redan 1905 av ovan nämnde C G Pettersson. Platsen för bygget var Reversatorsvarvet utanför Vaxholm. Plurr ägs idag av Sjöhistoriska museet, men förvaltas genom ett samarbetsavtal av medlemmar i Heleneborgs Båtklubb.

Plurr är unik på så sätt att båten är för sin ålder sällsynt väl bevarad. Sjöhistoriska museet beskriver på sin hemsida Plurr som en ”hundratioårig kulturskatt”. Till skillnad från Loris har Plurr aldrig förlorat sin identitet, slutat användas eller vanvårdats. Plurr hade vid överlåtelsen till Sjöhistoriska museet 2016 funnits i samma familjs ägo i 70 år.

Aktiva inom Heleneborgs Båtklubb har under de senaste åren lagt ner ett stort antal arbetstimmar för att få Plurr återställd till samma utseende som då han (det är en han!) var nytillverkad. Båtklubben ser också till att Plurr fortsatt underhålls och visas upp i olika publika sammanhang.

Plurr i plurret. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

På Sjöhistoriska museets hemsida framhåller museet att Heleneborgs båtklubb har mycket kompetens när det gäller vård av träbåtar och att man är väldigt nöjd med samarbetet som även möjliggör att Plurr ligger i sjön och kan vara i rörelse i sitt rätta element.

Eldsjälar på Heleneborgs båtklubb. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Unika kulturhistoriska och miljömässiga värden med svagt skydd

Långholmen och miljön runt Pålsundet ingår i kulturmiljövårdens riksintresse Stockholms innerstad med Djurgården. Kulturmiljön i Stockholms innerstad präglas bland annat av kontakten med vattnet och anpassningen till naturen, fronten mot vattenrummen och Stockholms inlopp, både från Saltsjön och Mälaren.

Stadsmuseet i Stockholm har beskrivit Pålsundet som ett ur kulturhistorisk synvinkel mycket viktigt område och en unik miljö som även bjuder på rekreations- och upplevelsemässiga värden. Museet menar att den maritimt anknutna båtklubbsverksamheten bidrar till miljöns värden .

Utöver riksintressestatusen finns idag inget lagskydd för Pålsundets marinhistoriska miljö och den hemmavist som området sedan mer än 100 år utgör för en stor mängd träbåtar som är konstuerade och byggda i Sverige. Samtidigt är de gällande detaljplanerna för området flera och reglerar förutsättningar och förhållanden på enbart Långholmsidan respektive Pålsundsparken och Söder Mälarstrand. Pålsundsområdet med utgångspunkt i vattenrummet har hittills inte betraktats som en sammanhållen miljö i stadsplaneringen.

Värdet av träbåtar både i rörelse och förtöjda mellan boj och brygga vid Långholmsbroarna

Området runt Pålsundet och Långholmsbroarna är en kulturmiljö där hamnanläggningen, bryggorna med sina båtplatser, kajen utmed den naturliga strandlinjen liksom grönskan utgör några av kulturmiljöns fysiska uttryck. Sjösättningarna, det vardagliga skrovslipandat och reparerandet, Båtklubbarnas dag, båtmotorer som dras igång, blänkande trädäck och flaggor och vimplar som vajar i vinden är olika ljud- och synupplevelser som också starkt bidrar till att skapa värden i miljön och hålla den levande.

Stadsmuseet har som expertorgan framhållit att Pålsundsområdet är en av de sista platserna i Stockholms centrala delar där det riktigt långa perspektivet kan avläsas.

En levande plats. Foto: Måns Pedersen (CC BY)

Att sprida kunskap om historiska transportmedel

Det här var första delen i den följetång som görs inom ramen för regeringsuppdraget Riksantikvarieämbetet har som handlar om att sprida kunskap om historiska transportmedel. I nästa del kommer ni få läsa om spårvagnar. Närmare bestämt Djurgårdslinjen i Stockholm*.

Text och bilder: Maria Adolfsson och Måns Pedersen, Kulturmiljöavdelningens utredare för det rörliga kulturarvet.

*För närvarande gör reserestriktionerna med anledning av spridningen av Covid-19 att aktiviteterna koncentreras till Stockholm. När restriktionerna medger det kommer historiska transportmedel i andra delar av landet uppmärksammas på liknande sätt.

Immersiv teknik mellan ljus och mörker

Ljus är både en förutsättning och ett problem då man arbetar med projektionsteknik. Vi har därför gjort ett experiment med att visa projektioner inne i Helge Ands ruin mitt på dagen nu under årets ljusaste tid, för att testa vad som krävs av projektorer och mörkläggningsanordningar för att skapa en acceptabel upplevelse även under förhållanden som inte är helt optimala.

Under experimentet testade vi också att sätta in en ljuslåda i det tomma rosettfönstret, för att visualisera de glasmålningar som sannolikt fanns där under medeltiden. Förlagan har varit de medeltida glasmålningarna i övre delen av det mittersta korfönstret i Klinte kyrka på Gotland.

Ljuslådan är byggd i furuplywood och mdf-skiva. Den innehåller 7st ljuskällor som fjärrstyrs via DMX. Märke: SLV Senser 24 (LED 13W ,1200Lumen, 500mA, 3000k färgtemp=varmvit)

”Fönsterrutorna” består av opal (ljusgenomsläpplig) 4mm akryl som UV-/planprintats i en Roland VersaUV LEF-20

”Ljuskopparna” (ljuskällorna behöver sitta en bit ifrån fönsterrutorna) består av murarhinkar


På baksidan av ljuslådan sitter en väderskyddande låda med 12-kanals DMX>LED-driver från Lux Lumen, strömförsörjning samt en omvandlare från trådlös DMX till standard DMX (Beamz BBP W-DMX).


För att kunna visa projektioner inne i den delvis taklösa ruinen med stora fönsteröppningar i dagsljus, krävs någon form av mörkläggning. Till mörkläggning av fönsteröppningarna i Helge Ands ruin byggdes måttanpassade träramar, som vi sedan häftade fast brandskyddat, grått stretchtyg på (Megastretch 450 från Ilmonte). Detta fick kompletteras med svart brandskyddat s.k. Moltontyg på baksidan, för att blockera ljuset ytterligare.

Nu, efter testet, håller ramarna på att justeras och snyggas till, och kommer att förses med rörisolering längs kanterna för att blockera ut så mycket ljus som möjligt.


För att blockera det inkommande ljuset från den taklösa östra delen av ruinen, fästes ett större Moltontyg i ett 6m aluminiumrör som firades upp längs öppningen från ovanvåningen. Detta kommer att kompletteras med ytterligare ett Moltontyg för att nå ner till marken. Över hålet i taket i ruinens västra del, där projektionerna kommer att visas, sattes ett popup-/depåtält från XLMOTO upp.


För att kunna montera högtalare, projektorer och ljus utan att det stör för mycket (och för att det inte ska skada ruinen) så har speciella fästen tillverkats för montering med spännband på pelarna.

Testet visade att de projektorer vi tidigare använt oss av (Optoma EH501) inte räcker till för projiceringar dagtid under sommaren, ens med mörkläggning av ruinen. Vi kommer därför att behöva hyra in en ljusstarkare, professionell projektor för kommande publika visningar. Då finns det också tillfälle att dokumentera skillnaderna i kvalitet på projiceringar mellan en professionell och en enklare projektor.

Runor och latinskrift: De vikingatida spåren

Karlevistenen (Öl 1) på Öland bär inte bara runor utan också en gåtfull inskrift med latinska bokstäver. Foto Magnus Källström

Runorna är vårt första kända skriftspråk och ersattes som bekant med den latinska skriften i början av medeltiden. Detta var dock en lång process och länge existerade de båda skriftsystemen sida vid sida, vilket inte minst framgår av mängden runinskrifter från medeltiden. Men runorna och den latinska skriften har en gemensam historia i Norden långt innan dess. Mycket talar för att runraden bygger på det latinska alfabetet och på de lyxföremål som letade sig upp från romarriket under romersk järnålder var skriften många gånger närvarande.

Någon större betydelse fick inte latinskriften förrän i samband med kyrkans etablering under tidig medeltid. Man måste dock räkna med att den har varit välbekant långt tidigare, inte minst genom de kristna missionärernas verksamhet. Enligt Rimbert ska exempelvis Ansgar på sin första resa till Birka 829 ha fört med sig fyrtio böcker, men råkade ut för sjörövare och förlorade dem. Man undra vad sjörövarna hade för glädje av just detta byte, men det går ju att leka med tanken att det på 800-talet någonstans i Danmark eller Sverige har suttit en hårdför viking med ett större bibliotek av religiös litteratur på latin.

Rimbert berättar också att Ansgar när han reste hem fick med sig ”ett brev av kungens hand, skrivet på svenskarnas speciella sätt” till den tyske kejsaren Ludvig den fromme. Vissa har hävdat att det måste ha rört sig om en träpinne med runor, som kung Björn i Birka hade ristat. Om så verkligen var fallet kan man gissa att den tyske kejsaren hade vissa problem att tillägna sig innehållet.

När Olof Skötkonung började prägla sina mynt i Sigtuna omkring 995 var det med hjälp av engelska myntmästare och mynten bar texter på latin skrivna med latinska bokstäver. Gissningsvis var det ganska få i den inhemska befolkningen som kunde läsa dessa texter och inskriptionerna blev med tiden alltmer förvirrade.

Runbenet (Sl 85) från kvarteret Professorn 1 i Sigtuna. Foto Bengt A. Lundberg/Kulturmiljöbild

Från Sigtuna har vi också ett av de allra första exemplen på latinsk skrift, som både ger mening och kan misstänkas vara producerat av en inhemsk skribent. Vid de arkeologiska undersökningarna 1999 i kvarteret Professorn 1 hittades ett djurben med både runor och latinska bokstäver (Sl 85). Benet har utifrån fyndomständigheterna har daterats till perioden ca 1073–93. Texten lyder PAX TEC, vilket ska utläsas som det latinska Pax tecum ”Frid vare med dig”. På benet finns också de två runorna fr inristade. Helmer Gustavson, som först läste och tolkade denna inskrift, har föreslagit att ristaren först hade tänkt rista ordet friðr ’frid’ på inhemskt språk, men ändrat sig och i stället skrivit samma sak med latin och latinska bokstäver.

Det finns ännu ett ben med både runor och latinsk skrift från Sigtuna (Sl 115). Det hittades 2011 av i samband med en schaktkontroll i kvarteret Kammakaren 5, men kom i ett omrört lager och det går därför inte att säga något mera exakt om åldern. Det anses dock kunna härröra från 1100-talet eller senare.

Runbenet (Sl 115) som hittades 2011 i kvarteret Kammakaren. Foto Magnus Källström

Ristningarna på detta ben är inte helt lätta att genomskåda. Runorna utgörs av den outtalbara sekvensen lþu, som inte går att tolka med mindre än att man antar att någon runa har hoppats över. Latininskriften lyder AIHN eller AIMN och är inte mindre svårbegriplig. När Helmer skrev om denna inskrift i artikeln till Sigtunas lösföremål tillbakavisade han möjligheten att det skulle kunna handla om det välbekanta ordet amen ”med tanke på den gängse skriv­ningen amen av detta ord”. Detta stämmer ju om vi håller oss till inskrifter med latinska bokstäver, men för en person som kanske var mer bevandrad i runskrift borde det inte ha varit främmande att skriva i istället för e. Denna stavning av ordet förekommer faktiskt också i runskrift. På ett kopparbleck från Boge på Gotland (G 278), med en tidigmedeltida runinskrift på latin, står amin och exakt samma skrivning möter även på det välbekanta blyblecket från Alvastra (Ög 248). Samtidigt bör det nämnas att ordet amen enligt Victor Frans’ tolkning också förekommer på ett av de runbleck (U DLM;70) som 1925 påträffades i en skelettgrav vid Vassunda prästgård inte långt från Sigtuna, och att det där är skrivet amen med en tydlig e-runa.

Att det är rimligt att tolka teckenföljden på runbenet från Kammakaren  i ett religiöst sammanhang antyds inte minst av det korsade kors som följer efter bokstäverna.

Bokstavsinskriften på Karlevistenens baksida. Foto Magnus Källström

Man kan här inte låta bli att tänka på en annan berömd inskrift med latinska bokstäver, nämligen den som finns på baksidan av Karlevistenen (Öl 1) på Öland. Innebörden och åldern på denna inskrift är mycket omtvistad, men så mycket är säkert att den fanns på stenen 1634, då Jonas Håkansson Rhezelius ritade av den. Inskriften var redan då skadad och hade samma lydelse som den har i dag. Det är dock inte helt klart i vilken riktning hur bokstäverna ska läsas. Den högra raden går antingen att läsa uppifrån som

…-NINONI +

Eller nedifrån som

+ INONIN-…

Den andra raden verkar rimligast att läsa uppifrån om inte bokstaven E ska bli bakvänd:

…EH +

Flera olika uppfattningar har framställts om denna text. Den frejdige engelske runforskaren George Stephens, som inte besvärades av att finna oväntade språk- och namnformer, tänkte sig att det rörde sig om en ristarsignatur NINONI + EH + »Ninoni högg (detta)”. En av hans samtida, den norske runologen Sophus Bugge, menade att det i stället kunde handla om namnet på en man av keltiskt ursprung. Erik Brate spann vidare på denna idé i sin del av Ölands runinskrifter (1906) och föreslog att denne man kanske hade fått sin gravplats i den andra av de två gravhögar som en gång ska ha funnits vid Karlevistenen och att denne man ”äfven fått en minnesskrift på stenen, förmodligen utförd af någon landsman i följet”.

Bugges lärjunge, Magnus Olsen, som skrev om inskriften på Karlevistenen 1957 frågade sig om det inte bakom NINONI kunde dölja sig ”et hørselintrykk som hade festet sig hos en «ulerd», religiøst indifferent och helt verdsligsinnet ‘farmann’ eller ‘viking’.” Olsen antog att det nog handlade om en kristen liturgisk formel och att man för NINONI nog bara kunde ”tenke på in nomine (patris, etc.) i forvansket muntlig gjengivelse”. Han gissade också att ristaren hade hämtat kunskapen om den latinska skriften från sin samtids myntinskrifter.

Olsens idé om en latinsk formel är den som senare medvetet eller omedvetet har slagit igenom även bland dem som läser högerraden i motsatt riktning som + INONIN-… Exempelvis föreslog Helmer Gustavson 1994 ett ursprungligt IN NOMINE IHV dvs. ”I Jesu namn”, vilket förutsätter vissa felstavningar i texten. I en artikel 2007 framhöll Anders Andrén likheten med par tidigmedeltida latininskrifter från Danmark, där formeln In nomine Domini ”I Guds namn” uppträder i högst korrupta former som INNIOMMHDII och INOMNEDM.

Enligt Andrén kan latininskriften på Karlevistenen vara den äldsta bevarade kristna bönen i Skandinavien. Han menar också att den antyder att det har funnits en präst i krigarföljet, som hade dikterat den för runristaren. Samtidigt kan man tycka att en präst som behärskade latin rimligtvis borde ha varit någorlunda läs- och skrivkunnig och lätt kunnat påtala misstagen i texten.

För ett tag sedan bläddrade jag i en bok om svärd på Vitterhetsakademiens bibliotek och råkade då slå upp en sida som visade inskrifter på svärdsklingor. Vad som direkt fångade min blick var att ett par av dessa på ett slående sätt påminde om texten på Karlevistenen, nämligen:

Inskrifterna på ett par svärdsklingor från Stade i Nordtyskland. Efter Müller-Wille 1977.

Inte bara orden och teckenformerna var slående lika utan också att texten var omgiven av likarmade kors. Kan det helt enkelt vara en svärdsinskrift som har kopierats på stenen? Inte minst av det översta exemplet framgår hur ett IN NOMINE lätt måste ha kunnat förvandlas till INONIN[E] eller NINONI. Vad jag har förstått har de svärd som bär formeln In nomine Domini på den ena sidan ofta en tillverkarsignatur på den andra. Den defekta vänsterraden …EH + skulle i så fall kanske kunna vara resterna av det senare, även om jag inte har hittat något som otvunget passar in.

Den svärdstyp som bär de nämnda inskrifterna förekommer redan under 1000-talet, men då under den senare delen av århundradet och inte kring tusenårsskiftet dit Karlevistenen hör. Om det är en svärdsinskrift som har varit förlagan för de latinska bokstäverna på denna sten, kan dessa inte ha ristats samtidigt med runinskriften, utan bör vara ett senare tillägg.

Allt hänger alltså på om latininskriften är samtida med runristningen eller om den har tillkommit vid ett senare tillfälle. Min kollega Laila Kitzler Åhfeldt vid Runverket har inom projektet Evighetsrunor låtit skanna hela ristningen på denna sten för att bland annat undersöka förhållandet mellan dessa ristningar. Jag är för närvarande okunnig om resultatet av dessa undersökningar, men väntar givetvis med spänning!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. En svärdsklinga med texten +NNOMINEDO… har för övrigt även hittats vid utgrävning 1976 i kvarteret Rådhuset i Uppsala. Fyndet gjordes på en nivå som har daterats till mitten av 1200-talet eller början av 1300-talet, men svärdet antas på grund av tillverkarsignaturen på den andra sidan vara äldre. Läs mer här.