Reviderade runor från Fardhem

Den längre runföljden i Fardhems kyrka, som till slut gick att läsa. Foto Magnus Källström
Den längre runföljden i Fardhems kyrka, som till slut gick att läsa. Foto Magnus Källström

Att läsa runor ristade i puts är många gånger en utmaning. Mycket kan ha hänt sedan medeltiden. Ristningarna har ofta putsats över och tagits fram och ibland till och med putsas över igen. Läsningen kan dessutom försvåras både av linjer som tillhör andra ristningar och av senare repor och skador i putsen. Även kvarsittande yngre puts och lagningar kan verka förvillande. Det är därför inte förvånande att det ibland inte går att fastslå någon helt säker läsning av en sådan inskrift, utan man måste tillåta sig att överväga flera olika alternativ.

Samtidigt måste vi räkna med att det ligger en bestämd avsikt bakom varje ristning och att det nog är vanligare att de har ett språkligt innehåll än att de inte har det. När Elias Wessén presenterade det rika materialet av putsristningar i Lye kyrka (G 104) i den första delen av Gotlands runinskrifter (1962) skrev han i en avslutande reflektion: ”Man bör utgå ifrån att de flesta inskrifter av detta slag ha haft en mening, även om mycket förekommer, både här och annorstädes på Gotland, som är rent klotter. Då så många numera icke kunna tolkas, beror det framför allt på att de äro fragmentariska och förstörda.”

Det har eller har funnits putsristningar i de flesta av Gotlands kyrkor och nya fynd görs med jämna mellanrum framför allt i samband med olika renoveringar. Från Fardhems kyrka på södra Gotland finns exempelvis några sådana inskrifter registrerade. De är upptagna i Gotlands runinskrifter under G 79 efter P. A. Säve, som i sin reseberättelse 1864 (ATA) har noterat följande:

Run-ritningar (uti kalkrappningen å s[ödr]a smygen af v[ästr]a dörren), i flera rader, öfverkalkade o[ch] nästan förstörda, utom gårds-namnet …- : nika (-rfve?); samt å s[ödr]a torn-muren, allt invändigt, flera långa Run-rader, likaledes öfverkalkade: …oli… .”

P. A. Säves anteckningar om runor i Fardhems kyrka i reseberättelsen 1864. I den senare delen omtalas en s.k. altarbok, där en dansk präst på 1500-talet har använt runor för att dölja ordet forræderi. Detta var förmodligen inget vidare val av lönnskrift på Gotland vid denna tid. Efter original i ATA.
P. A. Säves anteckningar om runor i Fardhems kyrka i reseberättelsen 1864. I den senare delen omtalas en s.k. altarbok, där en dansk präst på 1500-talet har använt runor för att dölja ordet forræderi. Detta var förmodligen inget vidare val av lönnskrift på Gotland vid denna tid. Efter original i ATA.

Inskrifterna har alltså funnits på två platser i kyrkan, men när den första delen av Gotlands runinskrifter utgavs 1962 var ristningarna försvunna. Den i tornrummet återfanns dock 1998 i samband med kyrkans renovering tillsammans med två tidigare okända inskrifter.

I det preliminära manuset till den tredje delen av Gotlands runinskrifter finns en mycket försiktig läsning av dessa tre runföljder:

…-uþ̣ : sṭhp̣- : æ̣iḳ
…-or-…-­-
…ol-­-…

Detta är texter som inte ens gör en runforskare särskilt glad, även om det går att registrera vissa runformer.

Jag såg ristningarna första gången i augusti 2010 och antecknade då en avvikande läsning av en del av tecknen, bl.a. att den första runföljden inte innehöll någon æ-runa, utan att det rörde sig om en rak huvudstav där den övre hälften var borta i en skada. En æ-runa är förresten högst oväntad på Gotland, eftersom forngutninskan saknade detta ljud. De exempel där en sådana har antagits i litteraturen ska i de allra flesta fall uppfattas på ett annat sätt. Jag noterade också att den andra runföljden inleddes med en tydlig b-runa. Dessa iakttagelser ledde dock inte till att någon av inskrifterna blev särskilt mycket klarare.

I tisdags var jag i Fardhem igen och gjorde ett nytt försök, egentligen utan någon större förhoppning om att jag skulle lyckas. Anledningen till besöket var egentligen att jag hade noterat att det skulle finnas ett pentagram under den längre inskriften och eftersom detta är en vanlig Mariasymbol hade jag funderat på om inskriften möjligen kunde ha något med jungfru Maria att göra. Så visade sig inte alls vara fallet. Däremot upptäckte jag att det sista ordet kunde ha varit mik, vilket ju osökt kan tolkas som pronomenet mik ’mig’. Det var också möjligt att det inledande -uþ var återstoden av ordet Guð ’Gud’. Man skulle i så fall förvänta sig att den mittersta runföljden återger ett verb, men oavsett vilka läsningar jag prövade fick jag inte fram något begripligt.

Jag gav därför upp och satte mig i bilen för att åka vidare, men innan jag hade hunnit starta motorn dök det upp ett alternativ som jag av någon anledning inte hade tänkt på inne i kyrkan. Kunde det inte vara en form av verbet signa? Det var bara att gå in i kyrkan igen och lysa med ficklampan och mycket riktigt stod det inte sịhni i mitten av raden! Den skadade inskriften bör alltså läsas på följande sätt:

-uþ · sịhni : -ik
[G]uð signi [m]ik.
”Gud signe mig”

Den andra runföljden, där nog från början har stått botulfr. Foto Magnus Källström
Den andra runföljden, där nog från början har stått botulfr. Foto Magnus Källström

Detta fick mig att ta en ny funderare på de två andra runföljderna. Den andra hade jag läst som bo-­-­-f̣r, vilket ju rimligtvis borde återge ett namn, men jag hade inte lyckats komplettera runresterna i mitten på något rimligt sätt. Nu såg jag direkt att de borde ha stått bo[tul]fr det vill säga det vanliga namnet Botulv! Av den sista runföljden går inte att läsa mer än ol…, men eftersom Säve därefter har en i-runa är det inte omöjligt att det har rört sig om namnet Olle. Man måste dock räkna med att Säve kan ha förbisett en och annan bistav och att det i stället kan ha handlat om det mer formella Olov.

Det är väl inga särskilt märkliga texter som står på den södra tornrumsväggen i Fardhem, men den stora vinsten är att tre tidigare helt obegripliga runföljder plötsligt har blivit fullt begripliga och allt som behövdes var ett par ögon, en ficklampa, papper och penna och lite funderande.

Runorna ol..., som kanske är resterna av namnet Olle. Foto Magnus Källström
Runorna ol… som kanske är resterna av namnet Olle. Foto Magnus Källström

Fardhem har för gotländska förhållanden ovanligt få runinskrifter och det finns exempelvis inga runristade gravhällar vid kyrkan. Det verkar dock som det en gång har funnits en sådan. När Carl von Linné besökte Fardhem i juli 1741 noterade han nämligen i sin dagbok: ”På kyrkogården låg en Runsten med et påritad Kors, och ut i stammen af Korset några små Runska bokstäfwer, them wi ej läsa kunde.” Även Carl Säve såg 1844 en gravsten ”med utnött inskrift”, som han upptog som nr 130 i sin avhandling Gutniska urkunder (1859). Enligt Wessén är det möjligt att det kan ha rört sig om samma sten, men han har inte gett den något eget nummer i Gotlands runinskrifter. Anledningen är givetvis att inskriften inte fanns avtecknad.

Carl Säves noteringar om den nu försvunna gravhällen vid Fardhems kyrka. Efter original i ATA.
Carl Säves noteringar om den nu försvunna gravhällen vid Fardhems kyrka. Efter original i ATA.

Det finns dock ett par förbisedda källor som är mycket klargörande. I en egenhändig förteckning över runinskrifter på Gotland som finns i ATA, har Säve har under rubriken ”Gotländska runinskrifter funna av C. och P. Säve” antecknat att han såg den aktuella gravhällen den 12 augusti 1844 och att det rörde sig om ”En utplånad inskrift på korsets stam, blott synligt …s…”. Detta bekräftar att stenen måste ha varit densamma som Linné noterade hundra år tidigare och att den av allt att döma har burit resterna av en runinskrift. Även i sitt eget exemplar av Gutniska urkunder (1859), som i dag finns på handskriftsavdelningen på Göteborgs universitetsbibliotek, har Säve antecknat samma läsning.

Man brukar säga att en runa inte gör någon inskrift, men i detta fall tror jag nog att vi med Säve som auktoritet ändå ska drista oss till att uppta en nu försvunnen gravhäll med runor från Fardhems kyrka.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Beträffande föregivna æ-runor på Gotland kan jag också meddela att ristningen G 363E i Näs kyrka, som tidigare har lästs llifræt…, aldrig har varit längre än den är i dag och att den sannolikaste läsningen i stället är llifret. Även om man kan förvånas över de dubblerade l-runorna i början av runföljden är nog den troligaste tolkningen Lif rētt! ”Lev rätt!”. Ett gott råd direkt från medeltiden.

Den som vill veta mer om nyfunna putsinskrifter på bland annat Gotland kan konsultera det senaste numret av tidskriften META. DS.

Runstenen som stod helt rätt

Runstenen vid Jägarstugan i Vadsbro i Södermanland, som uppmärksammades 1992. Foto Magnus Källström
Runstenen vid Jägarstugan i Vadsbro i Södermanland, som uppmärksammades 1992. Foto Magnus Källström

En semesterbild från Vadsbro i centrala Södermanland: ett runstensfragment, som står rest nära väg 221, någon halvmil söder om Flen. Den ganska obetydliga stenen ser kanske inte ut att kunna säga särskilt mycket eller dölja några större gåtor, men det är faktiskt det den gör.

Under lång tid var stenen upptagen som en osäker milstolpe i Fornminnesregistret och det var först hösten 1992 som det upptäcktes att det i stället handlade om en tidigare okänd runsten. Jag minns detta fynd särskilt väl, eftersom jag samma höst gick C-kursen i arkeologi vid Stockholms universitet och upptäckaren var en kurskamrat, Patrik Lundstedt, som höll på med en uppsats om fornlämningarna i detta område.

Jag frågade honom vad det stod på stenen och han sa att det först hade varit lite svårt att läsa, eftersom runorna stod upp och ned, men att det i fall gick att se runorna ialan. Jag minns att jag föreslog att det måste vara rester av ordet sniallan, en böjningsform av adjektivet sniallr som betyder ’rask’, men detta skulle av någon anledning inte ha ansetts särskilt sannolikt. En riktig runsten var det däremot och året efter publicerades fyndet i Fornvännen. Här påpekas att fragmentet står rest upp och ned och att den bevarade delen av ristningen består av två raka rader, där inskriften kan läsas:

…-ialan
…-k

I artikeln nämns att det inte går att ge någon tolkning av de fåtaliga runorna, men att den längre runföljden möjligen skulle kunna återge ordet sniallan. Det ansågs dock mycket osäkert om ristningsspåret framför i verkligen kunde vara resterna av den n-runa som behövdes i ordet. Tyvärr kom det aldrig med någon bild av fragmentet i artikeln.

Detalj av ristningen på fragmentet från Jägarstugan. Notera den djupt huggna u-runan upptill till vänster. Foto Magnus Källström
Detalj av ristningen på fragmentet från Jägarstugan. Notera den djupt huggna u-runan upptill till vänster. Foto Magnus Källström

Jag har tänkt på denna sten då och då genom åren och vid något tillfälle såg jag en mörk fotostatkopia av den, som fick mig att fundera på om inskriften verkligen var rätt uppfattad. Det var dock först förra veckan, när jag befann mig i trakterna av Flen som jag fick möjlighet att se stenen i verkligheten och då föll alla bitar på plats. Runorna …-ialan står visserligen upp och ned, men detta betyder inte att stenen också gör det. Fragmentet har nämligen ett mycket stort rotstycke och är helt säkert rättvänt. Däremot ska ristningen ovanför den vågräta raden tolkas på ett annat sätt. Det är inte en uppochnedvänd k-runa man ser upptill till vänster, utan en u-runa, som står med toppen mot kanten i 90 graders vinkel mot de övriga runorna. Inskriften har alltså inte varit anordnad i raka vågräta rader, utan texten måste i stället ha stått i ett slutet textband. Eftersom inskriften löper medsols kommer runorna i det vågräta bandet nedtill på stenen av naturliga skäl att hamna upp och ned.

Stenar med denna typ av ornamentik är hittar man enkelt i Södermanland och en direkt motsvarighet är den berömda Grindastenen i Spelviks socken (Sö 166). Hit hör också de tyvärr försvunna Sö 145 Eneby och Sö 147 Glottra i Runtuna socken. På Sö 147 och Sö 166 börjar inskriften nedtill till vänster och u-runan på fragmentet från Jägarstugan bör alltså vara inskriftens första runa, något som också antyds av att den är djupare huggen är de övriga runorna på fragmentet. Troligen har denna runa inlett namnet på den som har låtit resa stenen. Det lilla ristningsspår som finns till höger om runans bas och som tidigare har tolkats som resterna av en runa kan i stället ha tillhört den ena ramlinjen i ett inre textband, vilket finns på både Sö 147 och Sö 166.

Runstenen Sö 166 vid Grinda i Spelviks socken utanför Nyköping. Foto Magnus Källström
Runstenen Sö 166 vid Grinda i Spelviks socken utanför Nyköping. Foto Magnus Källström
De försvunna runstenarna Sö 145 och Sö 147 vid Eneby respektive Glottra i Runtuna socken. Träsnitt efter teckningar utförda av Johan Peringskiöld 1685. Efter Bautil (1750).
De försvunna runstenarna Sö 145 och Sö 147 vid Eneby respektive Glottra i Runtuna socken. Träsnitt efter teckningar utförda av Johan Peringskiöld 1685. Efter Bautil (1750).

Inskriften på stenen vid Jägarstugan blir då i stället:

u…ṇialan
…[s]niallan.
”… rask(e) …”

Att ristningsspåret före runan i har tillhört en n-runa tror jag inte man behöver tveka om, inte heller att ordet har varit en form av ordet sniallr ’rask’. På de tre stenarna från Spelvik och Runtuna förekommer nämligen detta ord i just böjningsformen sniallan! Även den typ av u-runa med lågt ansatt bistav som finns på fragmentet är representerad på dessa stenar. Jag tror det finns goda skäl att misstänka att en och samme ristare kan ha svarat för alla fyra stenarna.

Fragmentet vid Jägarstugan står visserligen på rätt köl, men knappast på sin ursprungliga plats. Det utgör bara en mindre flisa av den ursprungliga stenen och fundamentet måste tillhöra en senare tid. Någon milsten har det säkert aldrig varit, däremot ett gränsmärke, som har markerat gränsen mellan Vadsbro och Flens socknar. Var runstenen har stått från början vet vi inte, men trots bristen på gammal bebyggelse och järnåldersgravfält i den närmaste omgivningen behöver den inte ha flyttats någon längre sträcka. Förmodligen har den ursprungligen stått någonstans i närheten av det som i dag är väg 221 och kanske redan då i någon form av gränsläge mellan bygderna.

Semesterbesöket vid RAÄ 71:1 i Vadsbro socken var alltså mycket givande, och ännu roligare blev det frampå kvällen vid återresan till Stockholm, men det ska jag skriva om vid ett senare tillfälle.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Avsnitt 14 – K-podd SPECIAL med Kulturarv Halland, del 2

k-podd-special-halland-del2

”Ibland kan det göra ont att göra ett urval”
/ Caroline Pamucina.

I K-podd-special ställer vi oss frågan ”Vad är kulturarv?” och hur kan det användas, bevaras och utvecklas? Bland annat.

I detta avsnitt hör du deltagare från samverkansgruppen ”Kulturarv Halland”: lektor i historia Högskolan i Halmstad Jens Lehrbom, museichef Garnisons och luftvärnsmuseet i Halmstad Caroline Pamucina, hembygdskonsulent Kerstin Hultin och chef för bebyggelseenheten på Kulturmiljö Halland Dennis Axelsson.

Avsnitt 13 – K-podd SPECIAL med Kulturarv Halland, del 1

k-podd-special-halland-del1

”Vad kulturarv är, är i ständig förhandling i samhället” / Curry Heiman.

I K-podd-special ställer vi oss frågan ”Vad är kulturarv?” och hur kan det användas, bevaras och utvecklas? Bland annat.

I detta avsnitt hör du deltagare från samverkansgruppen ”Kulturarv Halland”: Länsmuseichef Curry Heiman, länsarkivarie Anna-Lena Nilsson, länsantikvarie Hans Bergfast, kulturmiljöchef Erik Rosengren och tf VD stiftelsen världsarvet Grimeton Camilla Lugnet.

Avsnitt 12 – K-podd SPECIAL med Qaisar, Antje, Calle, Kicki och Karin

k-podd-special-panel

”Vi blir farliga individer om vi inte har en förståelse för vad vi varit med om historiskt.”
/ Calle Nathanson.

I K-podd-special ställer vi oss frågan ”Vad är kulturarv?” och hur kan det användas, bevaras och utvecklas? Bland annat.

Under Almedalsveckan såg vi till att samla ärkebiskop Antje Jackelén, VDn för Folkets Hus och Parker Calle Nathanson, chefen enheten Samhälle och kulturmiljö Länsstyrelsen Gotland Kicki Scheller, och Karin Altenberg, författare och utredare på Riksantikvarieämbetet runt ett bord för ett samtal som leds av Qaisar Mahmood.

Avsnitt 11 – K-podd SPECIAL med statssekreterare Per Olsson Fridh

k-podd-special-per

”För mig är kulturarvet lika mycket kikaren som det är backspegeln.”
/ Per Olsson Fridh.

I K-podd SPECIAL ställer vi oss frågan ”Vad är kulturarv?” och hur kan det användas, bevaras och utvecklas? Bland annat.

I detta avsnitt samtalar vi med statssekreteraren på Kulturdepartementet Per Ohlsson Fridh. Mot slutet av året ska kulturdepartementet lämna in en kulturarvsproposition. Vad kommer den att innehålla?

Nästa avsnitt kommer nästa fredag, 22 juli.

Avsnitt 10 – Vision kulturmiljöarbetet 2030 med Karin Altenberg och Lotta Boss

k-podd-artwork-10

Alla, oavsett bakgrund, upplever att de kan göra anspråk på det kulturarv som format Sverige.

Så lyder den vision för kulturmiljöarbetet 2030 som Riksantikvarieämbetet har tagit fram på uppdrag av kulturdepartementet. Riksantikvarieämbetet har inte varit ensamma om att arbeta fram visionen, uppdraget genomfördes i nära samverkan med länsstyrelserna och i bred dialog med övriga berörda aktörer.

I det tionde avsnittet av K-podd, som för övrigt redan firar ett år, samtalar Emil Schön med Lotta Boss och Karin Altenberg som arbetat med visionen hos oss på Riksantikvarieämbetet. Samtalet handlar om hur arbetet har gått till, vad den betyder och hur vi (alla) kan arbeta vidare för att uppnå visionen. Lotta och Karin kommer in på ursprung, identitet, regional marknadsföring och såklart även ämnen som inkludering och mångfald.

Rapporten, en broschyr och mycket mer finns att läsa på Riksantikvarieämbetets webbplats.

Talet av Kenan Malik som Karin nämner finns att se på vår Youtube-kanal och finns även att läsa på Kenans webbplats. Missa heller inte vår intervju med Kenan.

Illustration: Stina Wirsén (CC BY)

 

Sex års arbete – ett litet museum tar steget ut i världen

Det här är ett gästinlägg från Österlens museum.

I dagarna firar Österlens museum att vi äntligen tagit steget och anslutit oss till K-samsök och Kringla. Nu på onsdag blir det kringlor, jordgubbar och champagne ute i museiträdgården. Det vi firar är resultatet av ett enträget arbete som pågått i sex långa år.

fig 1
Österlens museum. Foto: Ulrika Wallebom

Ett entusiasmerande möte

Det började en dag i maj 2010 när vi hade blivit inbjudna till en informationsträff som Riksantikvarieämbetet skulle ha på Regionmuseet i Kristianstad. Vi lokala skånemuseer skulle få veta mer om K-samsök och även Platsr som var det senaste nya då. Jag minns Johanna Bergs smittande entusiasm och Lars Lundqvists övertygande stämma. Jag minns också att Riksantikvarieämbetets personal satt med varsin laptop runt bordet medan vi andra kom utrustade med papper och blyertspenna. Inte desto mindre bestämde vi oss där och då att vi skulle hoppa på tåget och att detta var något för oss. Något år därefter testade vi att lägga ut lite Österlenhistorier på Platsr, men bara i mycket liten skala.

Österlens museum i ett nötskal

Österlens museum är ett litet kommunalt museum med bara en handfull fast anställda. Vi har ganska lite av den kommunala auran över oss, vi sysslar mindre med administration och mer med entreprenörskap skulle nog många säga. Vi är vad man kan kalla en mycket flexibel arbetsplats med många tillfälliga anställningar, praktikanter, studenter, skiftande arbetsuppgifter och lite vildavästernkänsla. Vi testar nya saker, provar och lyckas ofta och misslyckas ibland. Det är en trevlig arbetsplats.

Österlens museum är egentligen ett kulturhistoriskt, ganska traditionellt museum. Vi jobbar mycket med det textila arvet, allmogehistorien och fornminnena runt om i trakten. Vi är kända för bland annat vår handknypplade spets, våra fina ”änglaskåp” och för våra många  arkeologiska föremål som knyter an till det rika förhistoriska landskapet på Österlen med sina många hällristningar och gravhögar som t ex Kiviksgraven. Men vi jobbar också intensivt med t ex att utveckla ny utställningsteknologi, olika integrationsprojekt, introduktion av berättarfestivaler och samarbete med näringslivet på olika sätt. Vi har en välbesökt butik. Det händer mycket på museet (www.simrishamn.se/museum ), inte minst sommartid när turisterna stormar in över Österlen.

Våra samlingar

Vägen mot målet att ansluta oss till K-samsök har varit krokig men medveten. Med få anställda är det lätt att det monotona registreringsarbetet och de handfasta arbetspassen i föremålsmagasinen blir lidande. För att vara litet museum har vi en stor samling, vi räknar med totalt 230 000 föremål, varav 80 000 föremål, 100 000 arkivalier (mest foton) och 50 000 böcker och tidskrifter. Det är mycket textiler och fornsaker men också en hel del möbler, inredningar, hantverksföremål, konst, smide och jordbruksredskap. Föremålen finns utspridda i flera olika magasin och mindre arbetslivsmuseer i trakten.

Vi har samlat i hundra år. Samlingen som vi förvaltar ägs av Föreningen för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne. Den grundades år 1916 som en av de första hembygdsföreningarna i Sverige, och firar 100-årsjubileum i år med digert program. Samlandet har avtagit i mängd först sedan gemensamma skriftliga insamlings- och gallringsriktlinjer antogs för ett par år sedan. Numera satsar man mer på samtidsdokumentation.

Ett ryckigt arbete

Oftast har det bara varit en enda person som arbetat med registrering och registervård på Österlens museum. Jaime Berg började som ung praktikant för flera år sedan, fortsatte under de intensiva åren då vi via Kulturarvslyftet satsade stort på databasarbete och digitalisering, och jobbar än idag dagligen med vår databas Sofie. Han ska ha all cred för att vi hunnit så långt som vi gjort. Men han har att göra till långt efter pensionsålder. Idag är 33000 av våra 80000 föremål registrerade i vår interna databas. Bara 5000 är ännu så länge så pass genomkollade att de nu har lagts ut publikt.

Vi arbetar i databasen Sofie, och det har vi gjort sedan vi startade digitaliseringen av samlingarna för ett tjugotal år sedan. Ibland har det fungerat bra, ibland inte alls så bra. Digitaliseringen har varit långt ifrån fullständig och vi har långt fram i tiden förlitat oss mer på de gamla handskrivna accessionskatalogerna. Sofie, som utvecklades och administreras av Västerbottens museum, har gjort sig känd som en databas som används av många mindre museer och hembygdsrörelsen. Vi anslöt oss runt 1996 i något av alla de projekt som sedan dess varit grunden för det ryckiga databasarbetet. Arbetet har inte alltid tillhört det prioriterade genom åren, utom vid de statliga satsningarna Accessprojektet och Kulturarvslyftet som gjorde det möjligt för Österlens museum att anställa folk särskilt för databasarbetet.

Nu lyfter vi!

Det ordentliga lyftet kom när vi gick över till det nätbaserade Sofie 8 våren 2015. Det är en mer lättarbetad variant av databasen, som går att komma åt att använda och redigera via nätet. I samband med detta började vi engagera oss mer på Sofies användarmöten vilket inte minst har lett till att vi idag har ett bra och naturligt samarbete med vår support på Västerbottens museum. Österlens museums är den första institutionen från de Sofieanslutna museerna och kommer ut på K-samsök och Kringla, och det har efter lite strul fungerat över förväntan. Nu hoppas vi att andra snart följer efter.

Nu ser vi fram emot att även ansluta oss till Europeana. Det kommer att ske nu i slutet av sommaren hoppas vi. Det känns som ett naturligt steg och vi ser inte minst fram emot att kunna visa upp våra internationellt sett fina samlingar av bronsåldersbronser. Dem har vi i andra sammanhang arbetat med i olika EU-forskningsprojekt. Europa ligger framför våra fötter, känns det som. Så går det till när ett litet museum tar steget ut i värden!

/Ulrika Wallebom, antikvarie på Österlens museum i Simrishamn

Leriga böcker, spinklersystem och fyrverkerier ur en konservators perspektiv

Hur kan konservatorer förebereda sig för katastrofer och hantera oförutsägbara händelser? Vad har konservatorer lärt sig om katastrofer sedan översvämningarna i Florens 1966? Det var temat för det amerikanska och kanadensiska konservatorsförbundets årliga möte i Montreal i maj. Jag, Erika Hedhammar och två andra svenska konservatorer, Petra Waern och Johanna Fries Markiewicz deltog i denna konferens.

Filmvisning under konferens i Kanada.
Före konferensen visades Zeffirelli´s Florece: Days of Destruction. Foto: Erika Hedhammar CC BY

Under konferensen ville man uppmärksamma att det vara 50 år sedan Florens drabbades av en stor översvämning som skadade många tavlor, skulpturer, böcker och byggander. Då, 1966, reste många amerikaner, men även svenskar, dit för att hjälpa till med arbetet. Under konferensen uppmärksammades dessa amerikaners insatser och de hyllades som ”mudd angels”. Flodvattnet som drog in över Florens var nämligen fullt av lera och smuts. Stora mängder böcker förvarades 1966 i källarvåningar. Det var en skyddsåtgärd under andra världskriget, men innebar att de blev vattenskadade under översvämningarna. Erfarenheter från Florens fortsatte som en röd tråd genom hela konferensprogrammet. Under fösta dagen visades en svartvit film från arbetena och under avslutningsceremonin ärades alla de amerikaner som hade deltagit i Florensarbetet.

Jag deltog i ett förmöte om släcksystem för museer och arkiv. Där presenterades för- och nackdelar med olika lösningar som traditionella sprinklers, vattendimma samt olika inerta gaser. Slutsatserna jag tar med mig från detta var att man bör vara noga med att definiera problemet med vilka brandrisker som finns och vad som ska skyddas innan man väljer lösning. Ofta spelar ekonomi, underhåll och vad som är tekniskt möjligt även in på valet.

Vid öppningsceremonin presenterades USA:s arbete med katastrofer och kulturarv. 2004 nämns för första gången kulturarv i US Federal Emergency Plan och sedan 2016 är kulturinstitutioner inkluderade i arbetet.

Under de följande dagarna kunde vi ta dela av många presentationer, här ett urval korta reflektioner.

  • Rijksmuseum i Amsterdam har gjort katastrofplaner som testades skarpt under de första nyinvigningsdagarna i museet. Då kom många besökare till museet och man firade med ett stort fyrverkeri, inne i museet. Det var en överraskning som inte ingick i säkerhetsplanen.
  • Amsterdam drabbades senare av ett skyfall med 40 mm på en timme och det blev vattenläckor på 17 stället i museet. Då fick man användning av sina katastrofplaner.
  • Isstormen i Kanada 1998 påverkade stora delar av samhället med exempelvis strömavbrott. I våras var skogsbranden som härjade i Alberta högst aktuell. Detta är naturfenomen som vi behöver vara beredda på, även i Sverige.
  • Första-hjälpen-åtgärder för kulturarvet efter jordbävningen i Nepal hade kunnat underlättas om man hade haft ett etablerat samarbete med internationella hjälporganisationer.
Culture cannot wait, and should not be separated from humaniterian assistance! "
Bild från Aparna Tandon, ICCROMs presentation ”Scaling-up First Aid to Cultural Heritage during a Complex Emergency: Lessons from Nepal. Foto: Erika Hedhammar CC BY.

Jag presenterade ett konferensbidrag som skrivits tillsammans med Lisa Nilsen om hur vi har arbetat med katastrofberedskap i Sverige de senaste tio åren. Jag kan konstatera att vi i Sverige dels är väldigt skonade från svåra katastrofer som krig och större naturolyckor, men även att vi har en fördel av att jobba i ett relativt litet land där det är lätt att skapa kontaktvägar mellan olika organisationer och myndigheter. Budskapet i vår presentation var bland annat att bra katastrofberedskap inte nödvändigtvis bygger på komplicerade och dyra installationer, utan framförallt mandat från ledningen, rutiner och engagerad personal. Två exempel på engagerad personal var konservatorskollegor från Mexiko och Grekland. Dessa eldsjälar hade med små medel åstadkommit stora förbättringar i sina museer.

Under sista konferensdagen presenterades arbeten i krigsdrabbade länder. Smithonian institute bygger för tillfället upp ett center för katastrofberedskap för kulturarv. Tanken är att de ska kunna utbilda och delta i arbeten för att ta hand om kulturarv i områden som har drabbats av naturolyckor eller väpnade konflikter.

Som avslutning kommer här några citat från konferensen:

”Nature can throw anything at you”.

“Culture is a source of livelihoods and helps to build resilience.”

Montreal, Kanada 2016
Utsikt över Montreal maj 2016. Foto: Erika Hedhammar CC BY.

Konferensprogrammet med abstracts.

Betong och byggnadsvård

Jag deltog på Cement- och betonginstitutets årsdag nu i våras och slogs av att betongens framställning förändras fortare och fortare samt blir mer och mer komplex. En del nya och intressanta recept som har tagits farm för ny framställning till specialbetong presenterades. Det är viktigt att följa utvecklingen även för dem som arbetar med restaurering av äldre byggnader. Dagens nybyggda hus är morgondagens kulturarv. För att förstå materialet betong måste men känna till dess historik.

Betong har en lång historia
Betong har funnits i tusentals år. Det är idag ett av de vanligaste förekommande byggnadsmaterialen som finns runt omkring oss och det är i ständig förändring. Betong består av ballast (sten och grus), cement (som är ett hydrauliskt bindemedel dvs ett bindemedel som kan även reagera under vattenytan) och vatten. Huvudråvaran till cement är kalksten. På samma sätt som natursten är betong ett väldigt beständigt material med lång livslängd; en byggnad i betong håller mer är 100 år. Ett exempel på en byggnad som överlevt länge är Pantheon i Rom som blev färdigt år 128 e.Kr. och som än idag har den största, oarmerade betongkupolen i världen.

Restaurera betong?
Vi tänker ofta inte på hur materialet betong är gjort, hur det är sammansatt eller att det finns runt omkring oss i så många olika sammanhang och typer av konstruktioner. Armerad betong är världens idag mest använda konstruktionsmaterial, varje år tillverkas cirka 5,2 miljarder kubikmeter. Med tanke på att många byggnader med kulturvärden är konstruerade av betong är det viktigt att antikvarier, restaureringsarkitekter och byggare känner till hur det är uppbyggt. Många vet till exempel inte att det är ett kompositmaterial som är sammansatt av flera material. Gör man det finns bättre förutsättningar att göra rätt vid renoveringar och reparationer. Till exempel kan armeringarna inuti åldras på ett annat sätt än betongen. Det sker också en snabb produktutveckling på området, sammansättningar av betong förändras över tid och nya produkter tas fram med olika tillsatsmedel. Exempelvis är portlandcement som säljs idag är inte samma produkt som användes på 1800-talet. Den här snabba produktutvecklingen kommer vi att se mer av även i framtiden då betongen får allt fler, nya användningsområden och tillämpningar. Det kommer nya utvecklade betongtyper hela tiden. Betong kan se ut som sten men det kan numera även likna blanka, tunna stålkonstruktioner och utveckling pågår av självreparerande, biologisk betong!

Frågar man människor vad de tänker på när de hör ordet ”betong” kommer merparten förmodligen nämna broar eller moderna hus, en del kanske tänker på miljonprogramet och prefabricerade väggelement. Men betongen finns runt omkring oss på ställen som vi inte reflekterar över. Betongen finns förutom i konstruktioner eller i fasader i byggnader, även i broar, fyrar, farthinder, konstverk, lekplatser, vägytor, murar, simbassänger och på många fler ställen. Vart och ett av dessa områden har sin typ av betong som kräver specifik kunskap om hur vi ska ta hand om den och bevara den, inte bara utifrån en teknisk synvinkel utan också med tanke på hur de estetiska värdena ska behållas vid reparationer eller tillägg.

Hantverksskickligheten syns
Vanligtvis gjuter man betong (även om det finns tillfällen när man väljer att spruta, spackla eller skulptera i den). När man ska göra en tillståndsbedömning av ett objekt i betong får man inte glömma bort att beskriva hur betongobjektet har fått sitt utseende, hur det har fått sin finish. Det färdiga objektets uttryck är påverkat av gjutningsformen och eventuell ytbehandling. Ett bra exempel hur betong form och uttryck blir en del av den slutliga produkten är att se Laurent Kronental’s Serie Souvenir d’un Futur . Vid lagning eller renovering av ett gjutet objekt kan det vara mycket svårt att ge lagningen samma utseende som den gjutna originalytan. Betongobjektets utseende och utformning är ofta resultatet av ett flertal olika kompetensers samverkan. Finishen kan vara ett medvetet arkitektionisk eller konstnärligt uttryck vars slutliga resultat påverkas av de medverkande hantverkarnas skicklighet. Ett vant öga kan se byggen, broar och akvedukter och veta att gjutformen har bestått av trä. Formen har tillverkats av en snickare vars hantverksskicklighet är avgörande för det uttryck objektet får.

Klocktorn på Missionskyrkan, Uppsala. Foto: Stefan Lindgren, CC BY
Klocktorn på Missionskyrkan, Uppsala. Foto: Stefan Lindgren, CC BY

 

Att betongen som material ständigt har förändrats och att dessa förändringar går allt snabbare är något som vi får fortsätta förhålla oss till även i framtiden. Det viktigaste är att vi vet om det och skaffar oss kunskap om hur vi ska ta oss an att åtgärda och bevara 1800-1900-talets historiska betongkonstruktioner utan att deras kulturhistoriska värden förvanskas. Betongen som användes på 1890-talet är inte densamma som på 1920-, 1960-, eller 2000-talet. Med bra kunskap om kontexten kan en beställare ställa rätt frågor till utföraren så att man väljer rätt typ av betong och rätt typ av åtgärder till objektet och får ett lyckat slutresultat samt att man använder sig av hantverkare som har kunskapen om betong.

Stefan Lindgren, utredare på Riksantikvarieämbetet och ingenjör med betong som specialitet.