Ett återfunnet dalrunealfabet

Fältrunologer på jakt efter försvunna runor i Prästloftet vid Älvdalens kyrka hösten 2013. Foto Magnus Källström

Fältrunologer på jakt efter försvunna runor i Prästloftet vid Älvdalens kyrka hösten 2013. Foto Magnus Källström

Vid Älvdalens kyrka i övre Dalarna finns två märkliga träbyggnader. Det ena är kyrkhärbret, som har dendrodaterats till 1285 och som länge var Sveriges äldsta stående träbyggnad. Det andra är det s.k. Prästloftet som har daterats på samma sätt, men som är några århundraden yngre. Fällningsåret har här bestämts till vintern 1576–77. I båda byggnaderna finns inristade runinskrifter och när det 26:e internationella fältrunologmötet genomfördes i Mora och Älvdalen förra hösten var detta ett givet mål.

Ett mindre problem tillstötte dock när vi väl var plats. En av ristningarna som skulle utgöras av ett dalrunealfabet gick nämligen inte att återfinna trots att den som en gång hade upptäckt det, dalrune- och runkalenderexperten Sven-Göran Hallonquist, deltog i mötet. Inte heller ett 25-tal runologers ivriga letande gav något resultat utan vi fick lämna platsen utan att ha sett inskriften.

Sven-Göran är dock inte den som ger upp så lätt och i juni i år kunde han meddela att han hade återfunnit runorna. De fanns på en väggstock uppe på loftet, mer än två meter ovanför golvplankorna, vilket förklarar varför de inte var så lätta att få korn på.

Patrik Larsson och Helmer Gustavson granskar det återfunna dalrunealfabetet i Prästloftet. Foto Magnus Källström.

Patrik Larsson och Helmer Gustavson granskar det återfunna dalrunealfabetet i Prästloftet. Foto Magnus Källström.

För någon vecka sedan var jag, Helmer Gustavson (f.d. Runverket) och Patrik Larsson (Högskolan i Dalarna) åter i Älvdalen för att bland annat titta närmare på ristningen i Prästloftet. Trots att vi visste vad vi hade att vänta oss – dalrunor uppställda i alfabetisk ordning – var det inte helt lätt att få ordning på texten, som dessutom visade sig stå upp och ned. De fyra första tecknen abcd var dock helt tydliga, även om den inledande a-runan var spegelvänd. Det därpå följande tecknet hade däremot till vår förvåning formen av en l-runa. Vi diskuterade detta en hel del och en strof ur den mindre kända Torson-låten ABC dök osökt upp i huvudet: “Först har vi A och B och efter C så kommer D eller E”. Men den aktuella runan var varken d eller e utan liknade fullständigt ett l. Efter detta oväntade inslag var dock ordningen återställd och de följande runorna löd ef. Därefter borde g och h komma, men det var inte helt lätt att bestämma tecknens form och eventuellt ska man räkna med att dessa runor är omkastade.

Det delvis svårlästa dalrunealfabetet i Prästloftet vid Älvdalens kyrka. Foto Magnus Källström.

Det delvis svårlästa dalrunealfabetet i Prästloftet vid Älvdalens kyrka. Foto Magnus Källström.

De följande runorna var dock i och k, där den senare antingen måste ha haft formen av en klyka eller varit bakvänd. Därpå väntar man givtevis l, men här var bistaven vänd åt fel håll och runan hade alltså formen av t! Om l-runan har denna form i inskriften så borde tecknet i början av inskriften inte vara l utan i stället stå för t, vilket man å andra sidan inte heller väntar sig i början av alfabetet.

Efter den bakvända l-runan följde så m och n, men av de två följande runorna (o och p) kunde vi inte se mer än huvudstavarna. Därefter följde så q (i form av en rättvänd(!) k-runa), r, s och så var inskriften slut. Den som har ristat alfabetet har uppenbarligen avbrutit sitt arbete och man kan lätt gissa på orsaken. Nästa runa borde ju ha varit t, men den runan hade ju redan använts i början av inskriften.

Man kan fundera över varför just t-runan har kommit in efter d. En möjlighet är naturligtvis att det beror på att /t/ och /d/ har ett snarlikt uttal, där frånvaron och närvaron av stämbandston utgör den enda skillnaden. En annan möjlighet är att ristaren har benämnt runorna med stavelser efter mönster från det latinska alfabetet: a, be, ce, de och då kunde vara lätt att i hastigheten fortsätta med te. Denna förklaring stämmer dock inte med de uppgifter som finns på Johannes Bureus’ Runtavla från 1599, nämligen att runorna i dalrunealfabetet betecknades med hela ord på samma sätt som i futharken: ar, birke, knäsol, dors etc.

Att runorna står upp och ned i Prästloftet gör dem rätt svåra att läsa, men det är samtidigt mycket lyckosamt. Detta visar nämligen att ristningen inte kan ha gjorts på plats utan måste ha tillkommit innan byggnaden timrades upp. Förmodligen är den inte särskilt mycket yngre än fällningsåret för timret dvs. 1576–77, vilket gör detta till det äldsta daterbara dalrunealfabet som vi för närvarande känner till. Den som har ristat runorna har inte varit särskilt säker på sin konst utan inskriften har förmodligen tillkommit som en övning. Vi får visserligen inte veta hur alla tecknen i dalrunealfabetet såg ut vid denna tid, men i gengäld har ristningen fångat en lärandeprocess för mer än 400 år sedan.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

 

PS. Läs mer om det internationella fältrunologmötet i Dalarna här. DS.

 

Konferens i fjärranalys, Dublin 2014

AARG är en förkortning för Aerial Archaeological Research Group. Organisationen formerades i Storbritannien under första halvan av 1980-talet eftersom det fanns behov av att diskutera problem kring tolkning av och vägar att maximera informationsvinsten från flygbilder. Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna och idag utgör organisationen ett forum med årliga konferenser där metodproblem och pågående forskning kan presenteras och diskuteras. Idag inkluderar ämnesområdet egentligen all typ av fjärranalys, från flygfoto och LiDAR till luftburen geofysik. Medlemstalet har gradvis ökat och i dag finns medlemmar i stora delar av Europa och länder runt om i världen.

 

Årets seminarium hölls i Dublin vid Wood Quay Venue med delar av den gamla stadsmuren i konferenssalens fond, vilket onekligen förde tankarna till 1970-talets protester då området togs i anspråk för nybyggnation. Seminariet anordnades med UCD, Discovery programme och ArcLand som samarbetspartners. Totalt var det ett 25-tal föreläsare från bland annat England, Skottland, Irland, Tyskland, Österrike och Norge. Föreläsningarna berörde allt från flygfotografering till landskapsarkeologi, geofysik, spektroskopisk analys av växtspår, fotogrammetri och LiDAR-data. En växande trend även inom arkeologin är användandet av drönare, vilket ett par föreläsningar berörde. Slående var de stora tekniska kunskaperna som fanns hos deltagarna och hur mycket som pågår inom området på europeisk nivå. LiDAR har fått en stor plats som fjärranalysmetod inom europeisk arkeologi under 2000-talet och det trots att man i många länder i dagsläget endast har regionala data tillgängliga. Bland den handfull länder som har rikstäckande eller i stort sett nationella data tillgängliga nämndes inte Sverige. Det var för flertalet okänt att vår rikstäckande höjdmodell snart är färdig och att bakomliggande laserdata finns att tillgå inom ramen för geodatasamverkan, något som hade lite av en ”wow-faktor” bland dem jag talade med.

 

Att Sverige varit relativt osynligt är inte konstigt om man jämför användningen i Sverige med den utbredda användningen av metoder och data som berör fjärranalys i Europa (det är viktigt att poängtera att jag här valt att inte tala om landburen geofysik eller sonar, om det nu finns de som skulle inkludera dem i begreppet). Det finns i många länder helt enkelt en gedignare tradition av att arbeta med fjärranalysmetoder för studier av kulturlandskap och lämningar. Någon deltagare kände till Benedikt Alexanders arbete i Dalarna, annars inte mycket mer. Riksantikvarieämbetet har inte synts i AARG-sammanhang sedan Jan Norrman var aktiv inom området på 1980- och 90-talet, åtminstone om man får tro de deltagare som varit med ett tag. Det var därför tacksamt att representera Riksantikvarieämbetet på seminariet och många var nyfikna på hur vi arbetar och hur långt vi kommit. Antalet personer som använder LiDAR och fjärranalys i Sverige har onekligen ökat, så jag vill inte måla upp någon bild av att det inte pågår arbete. I takt med att laserdatat blir alltmer tillgängligt genom geodatasamverkan kommer dessa metoder förmodligen användas på mer regelbunden basis än idag, och det är inte osannolikt att vi inom snar framtid ser tillämpningar av det i våra applikationer. LiDAR verkar bli inkörsporten till fjärranlys i Sverige, ett område som aldrig riktigt tog fart trots Jan Norrmans arbete med flygfotografering. I detta sammanhang tror jag att det är viktigt att Riksantikvarieämbetet är förberedda för vad det innebär för myndighetens fornlämnings- och landskapsdata, både vad gäller kvalitet och kvantitet. Som ett led i processen att se över kvaliteten i FMIS har Riksantikvarieämbetet valt att titta närmare på möjligheterna att använda fjärranalysmetoder som verktyg att säkerställa bättre lägesdata. Arbetet bedrivs som ett projekt inom programmet DAP och ansvarig är Rikard Sohlenius på kulturmiljöavdelningen.

 

_7DL3043

Fältexkursion under seminariets sista dag. Här vid Tara där både laserdata och geofysik används inom pågående projekt (Foto: Daniel Langhammer, 2014)

Blogg1

Exempel på bild över nationell höjdmodell +2, i form av hillshade (något överdriven) med fornlämningsgeometrier. Vid fjärranalys används fördelaktigt en anpassad modell genererad direkt från laserdatat/punktmolnet eftersom det går att få bättre upplösning. Den generella höjdmodellen ger dock ändå en god bild av det övergripande landskapet och man kan faktiskt se en del lämningar ganska tydligt. På bilden finns både kämpgravar (förhistoriska stenhusgrunder) och hålvägar. Bakgrundskarta: © Lantmäteriet Geodatasamverkan

Norrman

Vid de tillfällen Jan Norrman hade möjlighet att genomföra renodlad flygrekognosering erhölls goda resultat. Här syns växtspår vid Lockeled i Larv sn. I centrum är cirkulärt växtspår efter en förmodad grav. I närheten har man påträffat rester av urnegravar vid grustäkt och högre upp i bild (intill ensamt träd på samma fält) är en skadad domarring. Längre åt nordost, bortom bild, finns ytterligare domarringar och gravar. De små punktlika spåren kan vara gravar, men träd kan ge upphov till liknande spår så det gäller att vara försiktig vad man tolkar in. I laserdatat kan man se att växtspåren ligger i höjdläge. Den här typen av dokumentation är viktig eftersom modern plöjning minskar bevarandegraden (Foto Kulturmiljöbild, Fotograf: Jan Norrman 1988).

Att måla runstenar

Runstensfragment i Köpings kyrka på Öland. Foto: Helen Simonsson CC-BY.

Runstensfragment i Köpings kyrka på Öland. Foto: Helen Simonsson CC-BY.

Varför målar man runstenarna som man gör?

Färgsättningen vi ser på många stenar i Sverige och som vi idag nästan tar för given, röd färg till runor, vitt till sjömärken och gråsvart till gravhällar är en praxis som har uppstått mycket tack vare Riksantikvarieämbetets arbete under 1900-talet med att måla i dessa. Imålningen syftar till att tillgängliggöra stenen, dess ristning blir lättare att se och bidrar till att stenens status som bevarandevärd blir tydligare. Att måla en sten som är hittad omålad är en rekonstruktion. Rekonstruktion innebär att man försöker få ett objektet att återgå till ett tidigare känt stadium genom att tillfoga nya material. Retuschera innebär att bättra på, snygga upp, till exempel en befintlig imålning eller en lagning. Detta är åtgärder som gör att ett objektet kan ge ett vårdat intryck men det är inte per automatik en konserveringsåtgärd. Enligt the Burra Charter är en rekonstruktion endast acceptabel om vi vet hur objektet vi rekonstruerar har sett ut ursprungligen. Rekonstruktioner ska i regel inte utföras direkt på det arkeologiska materialet. Numera kan vi med moderna analysmetoder hitta mer information i ristningarna om de inte blir imålade innan en vetenskaplig undersökning har gjorts. Därför vore det bra om man börjar leta efter alternativa sätt att synliggöra ristningarna på och att man inte vanemässigt kräver imålning av nyfynd. En annan vanlig invändning mot målning av runstenar är att det är en subjektiv tolkning och ibland är experterna inte överens om hur vissa ristningar ska tolkas och hur de ska målas i. Imålningen har inte heller med stenens originalmålning att göra eftersom det är ytterst sällan som vi vet exakt hur runstenen har varit bemålad då den var nyhuggen. Det här gör att om man ändå väljer att måla i, åtminstone bör använda sig av färg som är lätt att ta bort, så att man när man omtolkar en runa eller ikonografin på en runsten har en chans att avlägsna en felaktig imålning. Diskussionen kring imålandets vara eller inte vara är för övrigt inte ny, för den som vill läsa mer om hur man resonerade förr rekommenderas Bör runstenar och hällristningar uppmålas? av G. Hallström från 1931.

Alla tillägg som man gör till en runsten, både lagningar och färg ska vara mjukare och mer lättvittrade än originalmaterialet. Det är lätt att glömma detta när man i sin iver att hålla nere vårdkostnaderna gärna vill välja hållbara material som inte behöver förnyas eller underhållas allt för ofta. (På 1980-talet använde man till exempel epoxyfärg till målning av vissa stenar vilket visade sig vara bekymmersamt eftersom färgen är mycket hållbar och i princip omöjlig att ta bort utan att stenen skadades). Allt man tillför en runsten ska vara möjligt att ta bort utan åverkan och stenen ska vara återbehandlingsbar. Man får inte glömma bort att det övergripande målet med runstensvården är inte att stenarna ska se snygga ut under vår livstid. Det övergripande målet är att runstenarna ska finnas kvar i så oförvanskat skick som möjligt till våra barn och barnbarn.

Vem får måla runstenar?

I Kulturmiljölagens andra kapitel står det att det är förbjudet att rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändra eller skada en fornlämning. Det står också att endast Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen får vidta de åtgärder som behövs för att skydda och vårda en fornlämning. Det här innebär att imålning på en runsten inte får utföras av privatpersoner på eget initiativ. Åtgärder i och kring fornlämningar kräver tillstånd från länsstyrelserna.

Idealet vid imålning är en runolog och konservator i samarbete, en runolog som kan runor och ikonografi och en konservator som är materialkunnig och vet hur man väljer färg som är reversibel och som är lämplig i förhållande till stenens speciella förutsättningar. Imålning av nyfynd eller av otydliga eller tvetydiga runor, slingor och övriga ornament kräver runologisk kompetens för att undvika feltolkningar av texterna och ikonografin. Imålningen av runor har därför de senaste åren skötts av en runolog från Riksantikvarieämbetet. Men stenar som är väl dokumenterade och där det inte är frågan om nytolkningar utan snarare om retuscharbete skulle mycket väl kunna utföras av en konservator som till sin fördel har god materialkännedom om olika stensorter och om färgtyper.

Färgtyper

Många blandar ihop begreppen färg och kulör. Färg i betydelsen målarfärg består ofta av bindemedel, pigment, lösningsmedel och tillsatser, där de viktigaste beståndsdelarna är bindemedel och pigment. Pigmentet avgör vilken kulör och valör färgen får. Idag framställs de flesta pigment syntetiskt, men före 1800-talet användes många framförallt oorganiska pigment som finns naturligt i naturen, till exempel jordfärger. Beroende på vilket bindemedel som används brukar vi benämna målarfärg som oljefärg, alkydfärg, slamfärg, kalkfärg, eller akrylfärg till exempel. När en sten bemålas, oavsett om det är en gravsten, hällristning eller runsten är det viktigt att spara anteckningar om vilken typ av färg man använt. Att i en rapport skriva att ristningen “målades i med rött” är inte tillräckligt. Det här är självklarheter för en konservator. En konservator noterar i sin konservatorsrapport vilka tillverkare färgerna har och lämpligt är att som bilaga bifoga produktinformations- och säkerhetsdatablad så att de finns tillhands inför framtida åtgärder.

Dessa noteringar i en konservatorsrapport om vilken färgtyp som har använts underlättar för nästa konservator som ska rengöra stenen. Den personen kan då veta vilket lösningsmedel som behövs för att avlägsna färgen. Konservatorn kan också utvärdera om färgtypen har några speciella för- eller nackdelar och kan bedöma om det är samma färg eller en annan som ska användas nästa gång stenen ska målas. En imålning görs oftast i samband med en djuprengöring där all påväxt avlägsnas. Denna typ av rengöring ska göras mycket sällan för att inte slita på stenen, cykler på 25-75 år mellan djuprengöringstillfällena är inte ovanliga. Av den här anledningen är det viktigt att konservatorsrapporter sparas över lång tid.

Varför dröjer det så länge innan Runverket målar en sten?

Vi får ibland frågan ”Varför kommer ni inte ut på en gång och målar när vår runsten flagnar?” Vi har ca 2500 runstenar i Sverige. Om en runolog målar cirka 25 stycken runstenar per år, tar det cirka 100 år att måla alla en gång. Runverket på Riksantikvarieämbetet kan inte arbeta reaktivt, det vill säga vi kan inte skicka ut en runolog eller konservator med omedelbar verkan om någon ringer och rapporterar in att en sten ser ut att behöva målas eller rengöras. Inom all kulturvård har man begränsade resurser som ska fördelas på hela beståndet. Vi behöver ha en övergripande plan för hur våra åtgärder ska prioriteras på runstenarna och vi behöver arbeta utifrån den. Att en runsten har påväxt eller att färgen flagnar, bleks eller har försvunnit helt kan se tråkigt ut men räknas inte som en akut situation som kräver omedelbar åtgärd. En akut situation är om en sten riskerar att orsaka personskador för att den kan välta eller om en del av ristningen riskerar att gå varaktigt förlorad på grund av att en bit av stenen lossnat.

Det går självfallet alldeles utmärkt att ringa till länsstyrelserna eller till Rungruppen och anmäla att en runsten är i behov av vård eftersom vi noterar behovet. Men vi måste samordna våra insatser och resor för att arbeta effektivt och ekonomiskt med våra statliga medel. Därför kan det dröja från och med att vi har noterat att en sten behöver en åtgärd till dess att stenen faktiskt blir åtgärdad.

>>Helen Simonsson är utredare/konservator med inriktning på sten och en av de fem i rungruppen.

Gordin tordan ingordan: Medeltida besvärjelser från Fosie

Blyblecket från Fosie som det såg ut när det hittades. Foto: Staffan Hyll

Blyblecket från Fosie som det såg ut när det hittades. Foto Staffan Hyll

En central uppgift för Runverket är att läsa och tolka runinskrifter, men ibland kan vi också få förfrågningar om texter som ligger lite utanför vårt fält. För ett par år sedan mottog jag exempelvis ett medeltida blybleck med en längre inskrift med latinska bokstäver, som hade påträffats vid en arkeologisk undersökning vid Fosie i Skåne. Liksom många runbleck av bly var det ihopvikt, men när det vecklades ut på konserveringen visade det sig att det var fullskrivet på båda sidor.

Inskrifter på medeltida blybleck brukar ofta vara mycket formelartade och redan på de fotografier som jag hade fått per mejl kunde jag urskilja sekvensen inominepat, vilket givetvis måste vara en del av det välbekanta in nomine patris ”i faders namn”. Inskriften bestod alltså troligen av en latinsk formel och jag trodde det inte skulle vara särskilt svårt hitta motsvarigheter till resten av texten. Det visade sig dock vara betydligt besvärligare. När jag fick föremålet i min hand framstod de övriga teckenföljderna som helt obegripliga trots att de flesta av bokstäverna verkade gå att identifiera. Inskriften blev därför liggande även om jag hela tiden har haft den i bakhuvudet och funderat på tänkbara lösningar.

Förra veckan bestämde jag mig för att göra ett nytt försök och noggrant gå igenom inskriften ännu en gång under mikroskop och göra en renritning. Detta resulterade i att jag faktiskt fick tag i en teckenföljd som jag inte tidigare hade förstått. Ovanför inominepat står det av allt att döma adiuro te dvs. ”Jag besvärjer dig”, men resten framstod som lika obegripligt som förr. Jag reagerade samtidigt över den begränsade teckenuppsättningen och att en så vanlig bokstav som s helt verkade saknas. Var det ändå bara mest nonsens?

Blyblecket från Fosie utvecklat i hela sin längd. Foto Staffan Hyll

Blyblecket från Fosie utvecklat i hela sin längd. Foto Staffan Hyll

I vårt södra grannland hittar man med jämna mellanrum ristade blybleck från medeltiden, både med latinsk skrift och runor. Jag skickade därför den preliminära teckningen till mina danska kollegor i hopp om att de skulle känna igen något mera. Det dröjde inte länge förrän Lisbeth Imer på Nationalmuseet i Köpenhamn meddelade att hon trodde att det på baksidan av blecket fanns en direkt fortsättning på inominepat och att man där skulle läsa ris et fili et spiritui sancti, alltså ”i faderns och sonens och den helige andes namn”.

Det råder ingen tvekan om att detta är vad ristaren har försökt skriva, men det luriga var att personen ifråga hade använt exakt samma tecken för r och s (som genomgående ser ut som r) och att de inledande bokstäverna ri hade fått samma form som n. Det bästa av allt var dock att Lisbeth också lyckades identifiera det ord som står strax före adiuro te på bleckets framsida. Hon läste där ingordan med ett bakvänt g som kommit att likna ett e.

Detta kan för den oinvigde te sig som nog så konstigt, men ordet förekommer faktiskt i flera medeltida texter och då tillsammans med ett par närmast likalydande ord, gordin och gordan. I en medeltida handskrift av tyskt ursprung i Uppsala universitetsbibliotek kan man exempelvis läsa: Adiuro uos elphos elphorum gordin. Ingordin. Cord’i et ingordin ”Jag besvärjer er, älvornas älvor, gordin. Ingordin. Cord’i och ingordin” och i en utdrivelseformel bevarad i den bekanta sångsamlingen Carmina Burana möter sekvensen Gordan, Ingordin et Ingordan.

Orden har också flera gånger ristats med runor. På ett norskt runbleck från Lurekalven finner vi …o^rdan · go^rdin · ingo^r- – - och på en liten träamulett, som påträffades vid arkeologiska undersökningar i Lödöse 1985–86, uppträder varianten gortin : gorta^n æþ gorta^n. Med denna kunskap är det inte längre så svårt att se vad det står i den första raden på Fosieblecket. Man ska där av allt att döma läsa: + Gord[i]n tordan ingordan.

Träamuletten från Lödöse. Foto Bengt A. Lundberg samt renritning av Helmer Gustavson.

Träamuletten från Lödöse. Foto Bengt A. Lundberg samt renritning av Helmer Gustavson.

Vad de nämnda orden egentligen betyder vet vi inte. Enligt ett förslag ska de hänga ihop med flodnamnet Jordan, enligt ett par andra med latinets cor, cordis ‘hjärta’ eller kanske chorda ’sträng’. De har uppfattats som rena trollord, men också som namn på onda väsen. Fosieblecket ger en ny variant av denna formel, där Tordan är en ny bekantskap. Detta låter ju lite märkligt som ett namn på en älva. Naturligtvis kan det handla om en ren felskrivning, vilket inte skulle vara särskilt oväntat i detta sammanhang. Eller ska man våga tänka sig att det är asaguden Tor som på något sätt är framme och spökar bland älvor och demoner?

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

 

PS. Läs om ett nyfunnet danskt blybleck med en liknande text från Bregninge kirke på Själland. — Rapporten om den arkeologiska undersökningen i Fosie i Skåne hittar du här.

 

Olle i runor

En av de nyupptäckta putristningarna i Anga kyrka på Gotland. Foto Magnus Källström/RAÄ.

En av de nyupptäckta putristningarna på västväggen i Anga kyrka på Gotland. Foto Magnus Källström/Riksantikvarieämbetet.

När man undersöker en tidigare okänd runinskrift för första gången är det alltid med en viss spänning och förväntan. Kommer runorna att gå att läsa och framför allt kommer inskriften att gå att tolka? Får vi veta något helt nytt eller kanske något som gör att tidigare antaganden kan bekräftas eller förkastas? När det handlar om en vikingatida runsten kan man utgå från att det mesta nog kommer att vara begripligt, men beträffande inskrifter på metallbleck, djurben eller på kyrkväggar är utgången inte lika given. Här möter texter av vitt skilda slag och man måste egentligen vara beredd på vilket innehåll som helst.

I måndags var jag och min kollega Laila Kitzler Åhfeldt i Anga kyrka på Gotland för att granska ett par tidigare oregistrerade runristningar. De är gjorda i den medeltida putsen inne i kyrkan och hade rapporterats in av Gotlands museum, som i sin tur hade fått reda på dem genom den nya kyrkoherden i Östergarns församling, Magnus Hellström. Denne har ett förflutet som medeltidsarkeolog så vi behövde inte tveka om att det verkligen rörde sig om runor. Jag hade dessutom via mejl fått en skiss och ett par fotografier som bekräftade detta. En av runföljderna var i skissen återgiven som olli och i mitt svarsmejl skrev jag att det eventuellt kunde vara rester av namnet Olof.

Väl på plats stod det dock klart att runföljden skulle läsas just olli, även om det satt kvar lite yngre puts i en del av ristningsspåren. Att namnet Ole finns på ett par gotländska gravhällar visste jag ju sedan tidigare, men Olle? Låter inte det lite väl modernt? Att Olle fanns under medeltiden gick det dock att snabbt att bekräfta med hjälp av litteraturen, men jag var osäker på hur vanligt det hade varit. Jag kontaktade därför namnforskarna vid Institutet för språk och folkminnen i Uppsala och fick snabbt svar. Namnet förekommer i medeltida källor redan i slutet av 1200-talet. I de s.k. markgäldslängderna från 1312, som ger en mycket bra bild av det folkliga namnskicket i norra Uppland vid 1300-talets början, finns ett 20-tal belägg på detta namn och då ofta i den latiniserade formen Ollo.

Att hitta Olle på väggen i en gotländsk kyrka är alltså inget konstigt. Denna form av smeknamnsbildningar är dessutom urgammal. Namnet Olof har också funnits länge och vi vet att en kortform uppkom redan under urnordisk tid. Av den urnordiska varianten av detta namn, *Anulaibaz, bildades ett *Anula, vilken så småningom ledde fram till det vikingatida namnet Áli eller Óli. Olli utgår däremot från en yngre variant av samma namn, Ólafr och liknande. Man har räknat med att namnet Óli förekommer på ett senvikingatida gravmonument från Vreta kloster i Östergötland, som är uppfört efter en man som (i objektsform) kallas oln (vilket bör uppfattas som ola, eftersom ristaren systematiskt har vänt på alla a- och n-runor i den ena av slingorna, se bilden nedan). Vid närmare eftertanke borde dock runföljden här lika gärna kunna tolkas som Olli, eftersom man aldrig dubbelskrev konsonanter under vikingatiden.

En vikingatida Olle från Vreta i Östergötland? Texten lyder: ...etu : kiar-... (:) kumbl : : eftR : oln : botn : sia : koþ... "... lät göra minnesmärket efter Ole/Olle, sin gode make ..." Foto N. Åzelius 1932 (ATA).

En vikingatida Olle från Vreta i Östergötland? Texten lyder: …etu : kiar-… (:) kumbl : : eftR : oln : botn : sia : koþ… “… lät göra minnesmärket efter Ole/Olle, sin gode make …” Foto N. Åzelius 1932 (ATA).

Dubbelteckning började först användas på medeltiden och då under inflytande från den latinska skriften. De två gotländska exemplen o^le (G 21) och oli (G 36) i Öja respektive Grötlingbo kyrkor borde därför återge Oli eller Ole, men tittar man närmare på inskrifterna märker man att inte heller ristarna bakom dessa använder dubbelteckning. Ordet herra ’herre’ skrivs exempelvis hera på båda stenarna. Rent teoretiskt skulle det alltså även här kunna handla om varianten Olli eller Olle. Om man därtill lägger att exemplen på ett fornsvenskt Ole är ganska få (endast ett tiotal belägg i samlingarna i Uppsala)  så är egentligen sannolikheten större för att det rör sig om namnet Olle. Olle i Anga behöver alltså inte ha varit den förste med detta namn som har fått det bevarat i runskrift.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Det var ju två nyfunna runristningar i Anga, men den andra gick jag tyvärr bet på. Det verkar stå ssiaadab och vad det ska betyda vet jag inte. Samtidigt kan jag inte låta bli att nämna att fick vi syn på ytterligare ett par oregistrerade runföljder i putsen i Anga kyrka, varav en sannolikt återger en variant av namnet Jakob. DS.

Rengöring – vad är smuts och vad är patina på sten?

Halvt rengjord sandstensfasad. Foto Helen Simonsson CC-BY.

Halvt rengjord sandstensfasad. Foto Helen Simonsson CC-BY.

Sten åldras, utseendet och egenskaperna förändras över tid. Ingen rengöring kan återföra ett material till sina ursprungliga egenskaper. Sten behåller sitt nyligen rengjorda utseende en mycket kort tid. Åldrande och påverkan av väder och vind sätter igång omedelbart.

Vad är rengöring?

Rengöring definieras som borttagandet av ”oönskat” material. Vid rengöring måste man definiera vad man anser är oönskat material och motivera varför detta ska tas bort. Dilemmat vid rengöring är att oftast försvinner inte enbart det ”oönskade” materialet utan även material eller ytor som man vill skall vara kvar. Därför måste man komma överens inför en rengöring om vad det är man vill prioritera eller uppnå.

Hur ser åldrings- eller vittringsprocessen ut?

Åldrandet är en naturlig process då materialförlust inträffar, pålagring byggs upp och andra förändringar sker. Det sker genom 1) materialförlust: ytmaterial eroderar, skarpa kanter och konturer blir mjukare. 2) Lagring: deposition av luftburna partiklar och biokolonisation (påväxt) äger rum. 3) Förändringar: mineralogiska förändringar sker i sten, på ytan på grund av växelvis väta och torka samt på grund av biologisk påväxt.

Vad är nedsmutsning?

Nedsmutsning är en process som kan inkludera deponering av luftburna partiklar på ytan av en sten eller byggnad. Det kan även vara biokolonisation av olika organismer såsom alger, bakterier, svampar och lavar. Typen av nedsmutsning och föroreningar har förändrats över tid, till exempel så var sot vanligare förr. Klimatförändringarna kan komma att påverka vilka olika typer av biologisk påväxt vi kommer att få i framtiden och hur fort denna påväxt kommer att ske.

Vad är patina?

Patina är ”ytbeläggning eller ytbeskaffenhet som ger intryck av hög ålder.” Graden av önskvärd patina har ofta varierat med olika restaureringsideal och är ibland en fråga om tycke och smak. Patina kan bidra till att vi tycker att äldre byggnader eller monument är vackra. Patina uppstår på grund av mineralogiska förändringar, biologisk påväxt och nedsmutsning. Ibland har patinan en stabiliserande effekt på det underliggande stenmaterialet, att avlägsna detta lager kan ibland medföra att man tar fram ett nytt lager av stenen till ytan, ett lager som är känsligare för vittring.

Det som är viktigt men som ofta är svårt att särskilja är vad som är ett acceptabelt åldrande och vad som är ett accelererat vittrande. För att avgöra detta kan man ta hjälp av en professionell stenkonservator som kan besöka objektet in situ och titta på de särskilda förutsättningarna som objektet har.

Vad orsakar missfärgning?

Missfärgning av en stenyta eller stenfasad beror vanligtvis på grund av en eller flera av dessa orsaker:

  • Biologisk nedsmutsning – alger, svamp, lav och bakterier koloniserar sten. Olika arter föredrar olika levnadsförhållanden.
  • Metaller – i sten kan det finnas naturligt järn eller mangan som blöder eller rostar. Den här processen kan bli ännu mer synlig efter en rengöring. Det kan också vara järndubbar, bronsdetaljer eller koppartak på en byggnad som orsakar missfärgning på fasadstenen.
  • Partiklar – nedfall från bilavgaser, havssalt och andra partiklar som kommer via luften eller regn.

Varför rengöra?

Vilka skäl kan finnas för rengöring? Ofta anges estetiska skäl, att man tycker att det ser ”ovårdat” ut, att man kan tro att en icke rengjord sten eller fasad är negligerad eller ”lider av” bristande underhåll. Andra skäl kan till exempel vara säkerhetsskäl (som att ta bort hala alger eller mossa på trappor och gatsten, eller ta bort geting- eller fågelbon). Man kan också ha bevarandeskäl, rengöring kan då:

  • vara en del av ett vård- och underhållsprogram och för att kunna inspektera och utvärdera byggnadens, monumentets eller stenarnas tillstånd.
  • syfta till att få bort skadliga ämnen eller material, såsom exempelvis salter, fågelspillning, påväxt, smuts eller depositioner.
  • avse att avlägsna graffiti, klistermärken eller paraffinfläckar från marschaller, eller annat som människor orsakat och som påverkar utseendet negativt.

Risker vid rengöring

En större medvetenhet om vilka typer av skador överambitiös rengöring medför, om vissa kemikaliers hälsorelaterade problem och om nackdelarna med stora mängder vatten, gör att man numera har en försiktigare hållning till rengöring.Rengöring kan skada eller förändra stenens utseende (kulör eller valör) och struktur. Om man bestämmer sig för att rengöra ett stenmonument eller en byggnad med kulturhistoriska värden bör man i ett vård- och underhålls-, åtgärds- eller i ett konserveringsprogram ange vilka metoder som är lämpliga med tanke på objektets eller stenens speciella förutsättningar. Man bör tänka på att skador kan uppstå både under och efter rengöringen. Rengöring av sten kan orsaka att en stenyta blir grövre, mineralerna förändras och att mer vatten kan tränga in i stenen, vilket kan bidra till snabbare påväxt efter rengöringen. Ibland kan även vittringsprocesser accelerera efter en rengöring. Tyvärr blir skadorna ibland inte synliga förrän långt efter rengöringen och  kan därför vara svåra att sätta samma med en felaktig metod eller ett olämpligt materialval. Därför är noggrann dokumentation av valda material och metoder viktigt.

Upprepad rengöring eller partiell rengöring kan medföra att visa partier av en sten eller en fasad reagerar annorlunda än resten och att detta parti fortsättningsvis alltid kommer att avvika från omgivande sten både till utseendet och till egenskaperna. Därför bör man alltid fundera på hur man skall genomföra sin rengöring för att den inte ska skapa oönskade visuella effekter. Till exempel kan man på en fasad rengöra från fog till fog eller välja att ”tona ut”, patinera eller på annat sätt skapa en mjuk övergång mellan rena och smutsiga områden. Hårdhänt rengöring kan orsaka att originalpigment eller en stenmästares ursprungliga verktygsspår går förlorade. Rengöring kan både dra upp salter eller missfärgande mineraler inne i stenen till ytan och göra naturliga defekter synligare. Om en fasad, ett kvarter eller monument utformats som en helhet men olika fastighetsägare eller förvaltare väljer att genomför rengöring vid olika tillfällen kan skillnader uppstå i stenytorna som inte kommer att utplånas över tid.

Många rengöringsmetoder – vattenbaserade, kemiska och mekaniska

Det finns många olika rengöringsmetoder. Många av de modernare metoderna som erbjuds idag, är ännu inte utvärderade över tillräckligt lång tid eller är tillräckligt beprövade på känsliga byggnader eller monument med stora kulturhistoriska värden och bör därför undvikas på den typen av objekt tills mer forskning gjorts. En stenkonservator kan hjälpa till med att beskriva olika för- och nackdelar med olika metoder. Den enklaste metoden som brukar rekommenderas vid mindre nedsmutsning, som man oftast kan göra själv och som man alltid ska börja med innan man överväger aggressivare rengöringsmetoder, är en borste och rent vatten. Försäkra dig först om att det inte förekommer sprickor eller bortfall av fogbruk som kan medföra att vattnet kan tränga in och på så sätt medföra större skador. Använd endast så mycket vatten som behövs, inga större mängder. Vattenbegjut aldrig en stenyta om det finns risk för frost. Använd aldrig stålborstar utan enbart mjuka borstar! Sluta borsta direkt om ytan repas, börjar sanda eller grusa.

>>Helen Simonsson är utredare/konservator med inriktning på sten och en av de fem i rungruppen.

Museibanornas Riksorganisation

 

Foto: Inger Paulsson

Foto: Inger Paulsson

Berätta kort om er organisation, vilka är ni och vad gör ni?

Museibanornas Riksorganisation – förkortat MRO – är en paraplyorganisation för de föreningar som bedriver museijärnvägs- eller spårvägstrafik på fristående spår. Spåren ägs som regel av föreningarna, men i några fall av kommunen eller annan part. Tjugoen föreningar, spridda över landet, är anslutna till MRO. Den nordligaste i närheten av Sundsvall, den sydligaste i Malmö.Föreningar som driver trafik på statens spåranläggningar är organiserade i Järnvägshistoriska Riksförbundet, förkortat JHRF.

Syftet med MRO är att hantera frågor gemensamma för de olika föreningarna. Exempel på frågor är:

- Myndighetskontakter när det gäller regelverk, legala frågor, avgifter

- Försäkringsfrågor

- Tillsammans med systerorganisationen JHRF anordna till exempel Almedalsdeltagande och Tågsläpp

- Årliga seminarier om trafiksäkerhet

- Praktiska frågor såsom utbildningar, inköp av idag mindre lättillgängliga produkter (exempel stenkol)

- Framtagande av gemensam MRO-trafiksäkerhetsinstruktion

 

Almedalsseminarium

Foto: Åke Paulsson

Vilka är era viktigaste frågor?

1. Under en följd av år har MRO:s viktigaste fråga varit att lyckas reducera de avgifter som Transportstyrelsen har belagt sin   verksamhet med. Järnvägsmuseiföreningarnas avgifter är nu reducerade till en obetydlighet jämfört med myndighetens ursprungliga förslag. Dessa avgifter hade – om de införts – med stor sannolikhet utraderat svensk museijärnvägstrafik. Ett viktigt kulturbevarande hade utraderats. Som ett exempel på avgiftsförslaget hade en förening med 100 kkr/år i intäkter belagts med 150 kkr/år i avgift. En tio gånger så stor förening med 1 Mkr/år i intäkt hade belagts med 3-400 kkr/år i avgift.

2. En annan viktig fråga är att få till stånd regelförenklingar för trafik på fristående banor. Det vill säga sådana spår som inte har kontakt med statens spåranläggningar. Regelförenklingar borde vara möjliga av bland annat följande orsaker där vi skiljer oss från kommersiell trafik:

- Vi kör aldrig med högre hastighet än storleksordningen 50 km/h. Detta ska jämföras med kommersiell trafik med hastighet för närvarande upp till 200 km/h.

- Vi kör aldrig transporter av farligt gods. Överhuvudtaget körs nästan inget gods alls. Därmed kan inte en katastrof inträffa.

- Vi kör aldrig trafik i mycket dåligt väder (snöstorm etc.) och nästan aldrig trafik på vintern.

- Vår personal har ett starkt ideellt arrangemang för verksamheten och därmed starkt säkerhetsmedvetna.

3. MRO har nyligen tillsatt en arbetsgrupp som arbetar med förslag på regelförenklingar. MRO har en utfästelse från GD för Transportstyrelsen om att välvilligt ta emot och hantera seriösa förslag.

4. MRO bevakar kontinuerligt Transportstyrelsen:s utgivning av nya dokument. Vid remissförfarande bevakar MRO att museitågsverksamheten inte kommer att drabbas av onödiga regler och pålagor.

5. MRO bevakar också Riksdagens och regeringens arbete som berör järnvägsmuseivärlden. Vid behov ageras via våra kontakter i riksdagen.

Vad händer i år?

1. Under våren varje år arrangerar MRO – tillsammans med JHRF – vad som kallas Tågsläpp. Tågsläpp 2014 ägde rum söndagen den 27 april. Arrangemanget syftar till att visa upp vinterns arbete, inför trafikstarten, för allmänheten. I år deltog 28 föreningar över hela landet.

2. MRO deltar – tillsammans med JHRF – varje år under Almedalsveckan. För fjärde året i rad deltog JHRF/MRO under 2014 i Almedalsveckan i Visby. JHRF/MRO deltar med en godsvagn, från GHJ, uppställd i norra hamnen i Visby. Syftet är att visa upp museibanornas verksamhet och visa på vår samhällsnytta, kontra de regel problem som olika myndigheter skapar. Nytt för i år var också en gemensam placering med andra riksorganisationer inom det rörliga kulturarvet. I godsvagnen arrangerade JHRF/MRO fyra gemensamma seminarium.

3. MRO:s tjejgrupp har syftet att öka antal kvinnliga aktiva medlemmar vid museibanorna. Och då inte bara med allmänna göromål som kaféverksamhet utan i säkerhetsarbete som lokförare, bromsare etc. Gruppen utlyste i början av sommaren stipendier för att ge föreningarna möjlighet till aktiviteter som skall locka aktiva kvinnor/tjejer. MRO:s tjejgrupp är också på gång att bilda ett nätverk för redan aktiva kvinnor och blivande aktiva kvinnor/tjejer. Denna verksamhet finansieras med RAÄ anslag.

4. I slutet av varje år utarbetar MRO:s styrelse en ansökan om ekonomiskt stöd för föreningens verksamhet. Ansökan insänds till RAÄ och några månader in på det nya året offentliggörs resultatet. Närmare 100 kkr har utfallit till MRO under de senaste åren. Pengarna används till föreningens löpande verksamhet såsom seminarier, tjejgruppens verksamhet etc.

5. MRO hjälper föreningarna i arbetet att införa MROs nya trafiksäkerhetsinstruktion.

Var kan jag läsa mer om er organisation?

Föreningens hemsida hittar man på www.museibanorna.se. På hemsidan hittar man bland annat föreningens elektroniska nyhetsblad, MRO-Aktuellt. Omkring 10 nummer kommer ut per år. Vilka föreningar som är medlemmar vår organisation och vilket arbete som vi gör för föreningarna

Riksantikvarieämbetet fördelar statsbidrag till ideella organisationer inom kulturmiljöområdet. Syftet med bidraget är att stödja ideella organisationer som bidrar till människors möjligheter att uppleva, förstå och ta ansvar för kulturmiljön, samt att främja en mångfald av kulturmiljöer som bevaras, används och utvecklas. I år fick nitton ideella organisationer inom kulturmiljöområdet dela på 4,5 miljoner kronor. Riksantikvarieämbetet kommer att presentera dessa organisationer löpande under året.

 

 

 

 

Berättelser på Kulturarvsdagen

besökare på Kulturarvsdagen
Foto: Lars Lundqvist, licens: cc-by

 

Igår var det Kulturarvsdagen, och Landsarkivet i Visby och Riksantikvarieämbetet flyttade över dagen upp lite av sin verksamhet till Gotlands Försvarsmuseum i Tingstäde. Jag installerade mig i Försvarsmuseets entré och visade Platsr för intresserade. Vi hade gått ut innan och bett människor att ta med sig berättelser som de ville dela med sig av på Platsr.

Det var många som hörsammade uppmaningen. Några kom med berättelser på papper, andra kom med äldre släktingar som de visste kunde berätta om hur det var förr. Det var fantastiska berättelser! En kvinnan pendlade med Hansa som barn (familjen hade gård på Gotland och lanthandel på fastlandet). Turligt nog var de inte med den ödesdigra natten då Hansa torpederades. En kvinna mindes hur det allra första flyget på Gotland landade på Tingstäde träsk, en mann hade tjänstgjort i det militära i 44 år, en kvinnan hade kommit som krigsbarn från Finland som 2-åring och blivit kvar, en man bäddade provisoriska sängar år lettiska flyktingar i båthuset….och många fler!

De allra flesta som berättade är inte särskilt vana vid datorer, men många uppskattade tanken på att kunna sprida sina berättelser till många via Internet.

 

>>Sophie Jonasson arbetar på Riksantikvarieämbetet med K-samsök, Platsr och Kringla

Riksantikvarieämbetet och webben

5641346450_ed66c7ef04_o
Foto: Dave Gray (cc-by)

Under 2014 arbetar Riksantikvarieämbetet med att ta fram en webbstrategi eller digital strategi som det också kallas ibland. Syftet med webbstrategin är att ta fram ett förslag för hur Riksantikvarieämbetet ska använda digitala kanaler för att uppfylla sitt uppdrag; ansvar för frågor om kulturmiljön och kulturarvet med ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas.

Det förändrade medielandskapet har ändrat förutsättningarna för hur vi kommunicerar med omvärlden – vem som helst har idag medel att driva frågor i nya medier och forma uppfattning om olika företeelser. Det går inte heller att förvänta sig att människor söker och hittar fram till varje organisations webbplats när de söker kunskap. Människor väljer att finnas på de arenor som passar dem bäst och som de har mest nytta av, till exempel de platser där de kan få snabba svar (på gott och ont).

Riksantikvarieämbetet eftersträvar att alla snabbt och enkelt kan få tillgång till information med hög kvalitet och få den direkt när användningen kräver tillgång till information – därför måste vi ha koll på när dessa behov uppstår. Det betyder att vi måste vara aktiva lyssnare på vad som sker, skrivs och sägs i olika kanaler, för att kunna fungera som goda kunskapskommunikatörer.

Webbstrategin ska stärka Riksantikvarieämbetets kunskap och kompetens internt inom digital närvaro och sociala medier. Det är därför viktigt att webbstrategin är praktiskt inriktad och har en tydlig koppling till konkret verksamhet. En annan viktig aspekt i webbstrategin är att det finns förståelse för att vi har olika erfarenheter av att kommunicera på webben och att fokus ligger på kommunikation och mindset mer än tekniska detaljer.

Sammanfattningsvis vill vi att webbstrategin kommer att bidra till att:

  • Myndighetens användning av digitala kanaler är effektivt samt bidrar till att uppfylla Riksantikvarieämbetets mål
  • Öka tillgänglighet till kulturarv
  • Öka engagemang kring kulturarvsfrågor och stärka relationer med målgrupper och intressenter
  • Fler vet vad Riksantikvarieämbetet är och vad vi gör

De som hjälper oss i arbetet är Connecta konsulter. Vi i projektgruppen hade ett uppstartsmöte tillsammans med dem i slutet av augusti i Visby. På kick-offen pratade vi bland annat om webbstrategin som ingående del av varumärkesarbetet och hur den kan hjälpa oss att positionera oss som synliga och tydliga i de frågor vi jobbar med. Ambitionen är att konsulterna genom flera workshops och intervjuer i samverkan med oss tar fram en webbstrategi som fungerar för vår verksamhet och omfattar Riksantikvarieämbetes totala digitala närvaro på egna och andras webbplatser.

20140825_135643
Foto: Riksantikvarieämbetet (cc-by)

Just nu pågår en nulägesanalys; med hjälp av en intern enkät tar vi tempen på hur pass ’digitalt mogna’ vi är på myndigheten. Ett antal djupintervjuer genomförs också internt på myndigheten samt med externa intressenter och målgrupper.

 

Maria Logothetis jobbar bland annat med projektledning av webbstrategin, Europeana Awareness och Platsr på Riksantikvarieämbetet.

Hur kan man hjälpa till att bevara våra runstenar?

runstensvårdFoto: Helen Simonsson 2014, CC-BY.

Ansvaret för vården av fornlämningar och runstenar delas av länsstyrelserna och Riksantikvarieämbetet – men alla kan hjälpa till. Av Sveriges kända runinskrifter är det cirka 1500 runstenar, block eller hällar som befinner sig utomhus i landskapet. Hos Riksantikvarieämbetets Förvaltningsavdelning i Visby finns en tvärvetenskaplig arbetsgrupp specialiserad på runstenar. Den består av fem personer med olika utbildning och bakgrund, (två runforskare, en arkeolog, en konservator och en ingenjör). Det finns ingen möjlighet för rungruppen att resa runt i Sverige och hålla undan allt sådant som gynnar påväxt. Riksantikvarieämbetet har därför sedan 1990-talet tagit hjälp av lokala runstensfaddrar som kan hålla stenarna under uppsikt och på så sätt bidra till runinskrifternas bevarande.

Ren luft, fukt och näring ger påväxt

I princip all sten som står utomhus blir beväxt av lav, alger och mossa. Och det går fort för en sten att få påväxt, speciellt om betingelserna är de rätta. Lav gillar till exempel ren luft. Alger och mossa gillar fukt. Påväxten går fortare om löv, gräsklipp och fågelexkrementer som ger näring och håller kvar fukt lämnas kvar på stenytan eller om stenen står skuggad på grund av högt gräs, träd och buskar. Med klimatförändringar som ger högre luftfuktighet och längre växtperioder kan vi räkna med ännu mer accelererad påväxt och snabbare förbuskning av landskapet.

Förebyggande arbete bäst

Det bästa är att arbeta förebyggande och ta bort de förutsättningar som gynnar påväxt eftersom rengöring sliter på ytan. Dessutom kan de sorters lav som är pionjärarter, det vill säga de som först etablerar sig på en rengjord runsten vara aggressivare än andra lavsorter. Genom täta rengöringscykler utsätter man stenen oftare för dessa arter.

Djuprengöring där all påväxt avlägsnas och där stenytan ser nästan som ny ut ska ske inte ske oftare än med 20-års intervaller och görs av en professionell stenkonservator, ofta i samband med riktade forskarinsatser.

Runstensfaddrar och skötsel

Runstensfaddrarna kan hjälpa till med lättare markskötsel som att klippa högt gräs eller ta bort sly som bidrar till att runstenen inte syns eller som gör att påväxten går fortare. (Observera att man dock inte får göra större ingrepp, som att ta ned träd till exempel, på någon annans mark).

Har mycket jord, smuts, fågelexkrementer, lav eller mossa redan samlats på stenen kan den behöva rengöras försiktigt. En runstensfadder kan tvätta stenen med vanligt vatten och en mjuk panelborste eller diskborste. Tvätta stenen nerifrån upp så att inte mörka rinningar eller fläckar skapas. Var dock vaksam på om stenen sandar eller grusar. Lossnar material eller om borsten repar stenen – avbryt borstandet omedelbart. Tvätta inte stenen om det finns risk för nattfrost eftersom det kan ge upphov till frostsprängningar.

Fotografera

Dokumentation av runstenarna är viktigt. Många av runstenarna saknar nytagna fotografier i Wikimedia.  Tycker man om att fotografera runstenar kan man under september månad delta i http://wikilovesmonuments.se/wiki-loves-monuments-2014/ Instruktioner och listor på fornlämningar som behöver fotografier hittar man här: http://wikilovesmonuments.se/instruktioner/

Rapportering

Till runstensfaddrarnas uppgifter hör att rapportera till oss i rungruppen eller till länsstyrelsen om något allvarligt händer med en sten, till exempel om den skulle bli påkörd, utsättas för skadegörelse eller på annat sätt gå sönder. För närvarande finns inga blanketter att fylla i utan upptäcker man något anmärkningsvärt kan man skicka ett vanligt mejl, eventuellt kompletterat med ett fotografi på stenen, till helen.simonsson@raa.se eller någon annan i rungruppen.  (Man behöver däremot inte rapportera in att det växer lav eller att man tvättat runstenen).

Vill man läsa mer om fornlämningsvård finns ”Handbok i fornminnesvård”.

>>Helen Simonsson är utredare/konservator med inriktning på sten och är en av de fem i rungruppen.