Årets första (och andra) runfynd 2021

De nyfunna runstensfragmenten på sakristievinden i Övergrans kyrka. Foto Magnus Källström

Det är lite av en tradition att skriva om årets första runfynd på K-blogg. I år gjordes det i Övergrans kyrka i Uppland och den lika uppmärksamma som lyckliga upptäckaren är Gunilla Crantz som jobbar med fastigheter på Håbo pastorat. Hon hade låtit ta upp en lucka i taket till sakristian för att kunna besikta vinden, som inte tidigare hade varit tillgänglig och upptäckte där – förutom ett meterhögt fågelbo – också två hittills okända runstensfragment!

Detta skedde efter lunch fredagen den 28 maj och samma eftermiddag råkade jag av en händelse stanna till på parkeringen vid just Övergrans kyrka för att kolla några mejl på min mobil, innan jag skulle fastna i köerna in mot stan. Jag steg dock aldrig ur bilen och var alltså helt ovetande om det fynd som hade gjorts inne i kyrkan bara ett par timmar tidigare. Först under helgen fick jag nys om det genom ett tips från arkeologen Mats G. Larsson, som hade hört om det av sin granne. Mats föreslog att det kanske kunde röra sig om den i övrigt okända runsten som finns återgiven på ett träsnitt i Olof Rudbecks Atlantica och som enligt uppgift skulle ha funnits vid ”widh ofuer grans kyrkia widh landzwegen”. Träsnittet är utfört av Petrus Törnewall, som under många år var verksam som ritare vid Antikvitetsarkivet.

Törnewalls träsnitt i Atlantica av den mystiska runsten som uppges ha funnits vid Övergrans kyrka. Foto Alvin

I Upplands runinskrifter har denna runsten betraktats med den största skepsis och den har inte ens tilldelats ett nummer i serien. Skälet är att stenen endast är känd genom Atlantican och att Törnewall inte verkar ha varit verksam i dessa trakter. Vissa skrivningar i runtexten som þorilþ för kvinnonamnet Þōrhildr verkar också mycket misstänkta och antyder att texten kan vara konstruerad. I Samnordisk runtextdatabas har den däremot accepterats och har där tilldelats beteckningen U 649B.

Men det fanns också en annan möjlighet. Den runsten (U 647), som i oktober 1964 återupptäcktes liggande som trappsten i kyrkan och som i dag står på kyrkogården, avslutas med orden Balli rīsti stæina þessa bāða ”Balle ristade båda dessa stenar”, vilket visar att stenen en gång måste ha ägt en nu försvunnen parsten. Kunde det kanske vara denna sten som hade hamnat på vinden?

Runstenen U 647 vid Övergrans kyrka, som är signerad av runristaren Balle. Foto Magnus Källström

Några dagar senare kom jag i kontakt med Gunilla Crantz, som skickade mig några fotografier av fragmenten. Jag  kunde då konstatera att det inte alls rörde sig om Rudbecks sten och inte heller en sten ristad av Balle, vilket egentligen bara gjorde det hela roligare. I stället såg det ut att kunna handla om något av den skicklige ristaren Fot.

Detta måste givetvis ses på plats, men det var nödvändigt att vänta tills det gigantiska fågelboet hade avlägsnats. Det skedde förra helgen och nu i måndags var det dags att ta fragmenten i betraktande. Väl framkommen till Övergran möttes jag förutom av stenens upptäckare även av en entusiastisk skara från pastoratet och Malin Lucas från Upplandsmuseet. En och en klättrade vi igenom hålet i taket och kom in i det ytterst dammiga utrymmet. Så småningom anslöt också min kollega Laila Kitzler Åhfeldt.

Fragmentet med runorna …n × hasti… i Övergrans kyrka. Foto Magnus Källström

Fragmenten är inte så stora, men ristningarna visade sig vara mycket välbevarade och så skickligt huggna att det nog inte kunde röra sig om någon annan än den nämnde Fot. Av texten finns tyvärr inte så mycket kvar. På det ena fragmentet står det …n × hasti… och på det andra endast …ius…, vilket vid första anblick kanske inte säger så mycket.

Fragmentet md runorna …ius… i Övergarns kyrka. Foto Magnus Källström

Att med så få bevarade runor dessutom påstå att det just är Fot som är runmästaren kan väl också verka lite vågat, men det finns en hel del detaljer som stöder en sådan tanke. Exempelvis uppträder s-runan både i sin rättvända och bakvända form, vilket är en av de få variationerna i teckenformerna som denne ristare brukar tillåta sig. Det kryssformiga skiljetecknet på ett av fragmenten är också högt placerat i textbandet, vilket är ett annat drag som man ofta finner hos honom. Även den breda u-runan med bistaven ansatt ett stycke nedanför toppen är typisk. Men allra mest är det nog den jämnt formade bandknuten på det ena fragmentet som man känner igen från hans ristningar.

Beträffande tolkningen så utgör ju runföljden hasti… en så pass unik sekvens med runor att det knappast kan vara resterna av något annat är en form av mansnamnet Hāstæinn ”Håsten”, ett namn som finns belagt fyra gånger på runstenar i Södermanland (varav två belägg avser samma person), men som hittills inte har påträffats i Uppland. Att den senare leden i namnet i så fall har varit skriven sti[n] och inte stain stämmer med Fots vanor och kan jämföras med liknande skrivningar som t.ex. hulmstin Holmstæin (U 463) och þorstin Þōrstæin (U 510).

Vad den första bevarade runan n kan ha tillhört är omöjligt att säkert säga, men man ska nog inte räkna med exempelvis [sun si]nn Hāstæi[n] ”sin son Håsten”, eftersom Fot aldrig sätter släktskapsordet före personnamnet. Mer sannolikt är i så fall att det antagna namnet har ingått i en apposition av typen [su]n Hāstæi[ns] ”Håstens son”

Med tanke på bandknutens placering ligger det nära till hands att anta att det andra fragmentets tre runor ius har tillhört början av inskriften och att det också här handlar om resterna av ett personnamn. Runorna är givetvis alldeles för få för att detta ska kunna bestämmas, men som en möjlighet kan mansnamnet Iōstæinn ”Josten” nämnas. I så fall skulle två av personerna på stenen har burit namn som har slutat på -­stæinn.

Att hitta rester av en runsten av ristaren Fot i Övergran är inte så konstigt, eftersom vi vet att han har varit verksam i trakterna. Exempelvis är den stora och mycket märkliga runstenen U 678 vid Skoklosters kyrka signerad av honom. Även hans arvtagare i yrket – Torgöt Fotsarve – har lämnat sina spår i området. Jag är nämligen övertygad om att en av de runstenar (U 648), som står mellan vägen och kyrkogårdsmuren i Övergran, är ett verk av denne ristare.

Runstenen U 648 som bär tydliga drag av att vara ristad av runristare Torgöt Fotarve. Foto Magnus Källström

Den minst sagt dammiga undersökningen av fragmenten avbröts av ett par trevliga fikapauser ute i solskenet. Bland mycket annat som då dryftades dök frågan upp var resten av stenen kunde ha tagit vägen. Den kan givetvis sitta i någon annan del av sakristian eller varför inte i kyrkogårdsmuren. Detta gav mig en ingivelse att ta en sväng upp till den östra muren, där jag i det mycket förmånliga solljuset genast fick syn på ett granitstycke med en v-formig figur ristad med dubbla linjer.

Fragmentet som jag fick syn på. Rör det sig om en triangulär palmettflik eller kanske ögat på ett rundjur? Foto Magnus Källström

Några sekunder senare var de övriga på plats och Gunilla upptäckte omedelbart att det på en annan sten strax under fanns en spiralavslutning i typisk runstensstil. Att det senare är en del av en runsten råder det ingen tvekan. Om även mitt fynd har tillhört en runsten är väl inte lika säkert, eftersom vi inte vet vad ristningen föreställer. Min första tanke var en spetsig palmettflik ristad med dubbla linjer, men nu i efterhand undrar jag om det inte kan vara del av ett rundjurshuvud med stort mandelformat öga. Vad som är riktigt får framtida undersökningar utvisa.

Gunilla Crantz’ tredje fynd vid Övergrans kyrka. Foto Magnus Källström

De två nytillkomna fragmenten är ristade i en annorlunda teknik än fragmenten på sakristians vind och jag tror inte att de har tillhört samma sten som dessa. De ser inte heller ut att direkt kunna passas in på Törnewalls teckning av den mystiska U 649B. Är kanske i stället den försvunna parstenen till U 647 som vi är på spåren eller handlar det om en helt annan sten?

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Tanken att U 648 vid Övergrans kyrka är ristad av Torgöt Fotsarve är jag inte ensam om. Jag vet genom en fotnot att Per Stille är inne på samma linje. DS.

Projekt Urdar – att jobba med gammal digital arkeologisk dokumentation

Följande blogginlägg är skrivet av Tova Lindblad som gjorde sin praktik inom mastersutbildningen i arkeologi på RAÄ under april-maj 2021. 

Under tio veckor har jag haft praktik på Riksantikvarieämbetet inom projekt Urdar. Projektet arbetar med att bevara och tillgängliggöra digital arkeologisk dokumentation, framförallt Intrasis-projekt från Riksantikvarieämbetets Uppdragsverksamhet (UV) åren 2000-2014. Intrasis är ett mjukvaruprogram som är utvecklat av UV, och det används numera av många olika arkeologiska undersökare. På 2000-talet digitaliserades Fornminnesregistret och heter numera Kulturmiljöregistret (KMR). I Fornsök är det möjligt att söka i KMR efter fornlämningar och arkeologiska uppdrag och att hitta rapporterna om de är digitaliserade.

Rapporterna från arkeologiska utgrävningar som finns i KMR är ett värdefullt källmaterial för forskare, studenter och en intresserad allmänhet. Den digitala dokumentationen från arkeologiska utgrävningar som finns i Intrasis-projekten är betydligt mer omfattande än rapporterna, då de innehåller en relationell databas över fynd, lager, prover och anläggningar samt geometrier och koordinater för dem. Att tillgängliggörande och bevara denna data kommer därför vara en otroligt värdefull grund för vidare forskning. Bevarandet av dokumentationen behövs då en stor mängd viktig data annars kan gå helt förlorad i takt med att programvaror uppdateras och äldre filformat fasas ut.

När dokumentationen är bevarad kommer den att kunna laddas ner och användas i ett Geografiskt Informationssystem (GIS). Databaserna ska då vara länkade till rätt rapport och arkeologiskt uppdrag. En stor del av Intrasis-projekten kunde projekt Urdar koppla maskinellt till rätt uppdrag i KMR, men en del av dem gick inte att matcha rakt av. Det behövdes en människa som kunde göra lite detektivarbete. Under min praktikperiod har jag arbetet med att hitta rätt match till de Intrasis-projekt som inte är kopplade till någon rapport.

För att lyckas matcha rätt Intrasis-projekt till rätt rapport importerades Intrasis-projekten som ett punktlager i ett GIS-program. En enskild punkt innehåller information om just det projektet, exempelvis utgrävningens namn, diarienummer och projektledarens namn. I vissa av punkterna fanns mycket information, och i andra nästan ingen alls. Därefter laddades lagret Arkeologiska undersökningsområden ner från Riksantikvarieämbetes öppna data portal. I lagret finns information från KMR om de arkeologiska uppdrag som pågår, är planerade och som är avslutade. De avslutade uppdragen har i bästa fall en digitaliserad rapport. Eftersom både lagret med arkeologiska undersökningsområden och Intrasis-projekten har en geografisk position borde de, när de öppnas i GIS, ligga nära varandra på kartbilden (se figur). I de fallen jämförde jag informationen i Intrasis-projektet med information i rapporten. En del av Intrasis-projekten var på så vis relativt enkla att hitta rätt rapport till. Men de fanns också de som var betydligt klurigare.

Fig. 1. Exempel på hur arbetet kan ha sett ut. Den svarta punkten innehåller ett Intrasis-projekt utan länkad rapport, och den blåa polygonen under punkten är ett arkeologiskt undersökningsområde. Genom att jämföra informationen i Intrasis-projektet och informationen i rapporten kunde de matchas med varandra. Skärmklipp, kartunderlag Lantmäteriet.

De klurigare projekten krävde lite mer detektivarbete. Ett problem jag stötte på var att många gånger såg kartbilden inte så självklar ut som på figuren. Speciellt på de platser där väldigt många arkeologiska undersökningar tagit plats kunde det vara ett virrvarr av punkter och polygoner. Exempelvis vid stora vägarbeten, i stadskärnor och vid väl undersökta platser såsom Gamla Uppsala var detta vanligt. Då fick jag helt enkelt gå igenom en mängd arkeologiska undersökningsområden och rapporter som låg i närheten av Intrasis-projekten för att hitta rätt.

Jag stötte också på ett antal problem kopplade till de koordinatsystem som de olika Intrasis-projekten var gjorda i. I vissa arkeologiska utgrävningar användes en stads eller områdes lokala koordinatsystem. Vid själva utgrävningen kan det ha varit logiskt att använda sig av ett sådant, för att få en mer precis position. Det är inte helt enkelt att omvandla lokala koordinatsystem till det nationella. Problem kopplade till koordinatsystem har gjort att ett antal Intrasis-projekt hamnar långt utifrån Sveriges gränser när de projiceras i GIS. En del av rapporterna var ändå möjliga att hitta genom att söka på projektets namn i e-arkivet, men alla Intrasis-projekt hade inte tillräckligt med information för att detta skulle vara möjligt.

Det är tydligt att den mänskliga faktorn spelar en stor roll vid arkeologisk dokumentation. Småmissar i dokumentation kan skapa stora problem för de som ska försöka använda data i efterhand. För min del kunde det handla om att vissa detaljer, som Intrasis-namnet, inte var utskrivet i rapporten. Då kunde jag inte vara helt säker på att jag faktiskt hittat rätt rapport. Att det inte finns några standarder vid arkeologisk dokumentation blir ett problem för de som i efterhand ska försöka göra materialet användarvänligt. Det ska dock sägas att de arkeologer som skrev rapporterna och skapade Intrasis-projekten kanske inte hade tänkt att någon långt senare skulle få sådant huvudbry av en felplacerad siffra!

-Tova Lindblad

Erik Larsson och Ny Björn Gustafsson vid den inmurade bildstenen, Bro kyrka, Gotland.

K-podd 62: Om fyndplatser och deras betydelse

– Ett fynd utan fyndplats är lite som att klippa ut bokstäver från en boksida. De kan vara jättefina, men saknar sitt sammanhang.
Det säger arkeologen Ny Björn Gustafsson i senaste avsnittet av K-podd, som handlar om just fyndplatser och deras betydelse.

Ny Björn Gustafsson och programledaren Erik Larsson ger sig ut på norra Gotland, där vi besöker fyndplatser som på olika sätt visar hur avgörande platsen kan vara för vad föremål kan berätta. Med oss i handen finns en telefon med appfunktionen Fornsök, som hjälper oss att hitta till fyndplatserna, ge oss mer information och orientera oss i terrängen.

Här kan du läsa mer om arkeologiskt fyndmaterial på Riksantikvarieämbetets hemsida.

Fyndplatser i avsnittet

Spillingsfyndet. 2 stora silverdepåer och en kista med, framförallt, baltiskt präglade bronsföremål påträffades sommaren 1999 strax utanför Slite på Östra Gotland. Fyndet, som du hittar här i Fornsök, ledde till flera år av undersökningar på platsen. Dels med metalldetektor men även i form av utgrävningar. Via myntdatering dateras silverdepåerna till efter 871 e.Kr. Föremålen är numera permanent utställda på Gotlands museum men tillhör formellt Historiska museet (läs mer här i deras katalog).

 

Ryttarmasken från Hellvi. Masken påträffades ursprungligen i samband med otillåten detektering av ett s.k. stengrundshus, en huslämning från ca 300-600 e.Kr. Den skadades i samband med upptagandet och lämnades så småningom, 2011, in till Länsstyrelsen. Masken var ursprungligen en del av romersk kavalleriutrustning, men har modifierats. Fyndplatsen och saknade delar av masken lokaliserades vid utgrävning 2011. (Läs mer i Historiska museets katalog.)

 

Ringarna från Vale i Stenkyrka. Fyra grova ringar från bronsålderns senare del. De påträffades av bonden Johan Mattis Söderström och två av dem kom att ges till Historiska museet medan de andra två blev kvar på Gotlands Fornsal, som numera är en del av Gotlands Museum. Ringarna publicerades 1882 av Oscar Montelius i Kungl. Vitterhets, historie och antikvitets akademiens månadsblad. Fyndplatsen är inte känd men gården Vale ligger här.

Malstenen i husväggen. Stenen har beteckningen RAÄ-nr Stenkyrka 225/L1975:7862 och är inmurad i väggen på husets baksida långsida, mot sydöst.

Bro kyrka med bildstenar. – Bro sockens medeltida kyrka hålls öppen året om. Bildstenen i inklusoriets yttervägg är lätt att se redan från den södra stigluckan.

 

Ett urval av svenska fynd och deras fyndplatser

Uppland: Spånga kyrka. I och runt kyrkan, inte minst i östra muren, har ett stort antal runstensfragment påträffats. Här berättar arkeologen John Hamilton mer om fynden.

Västerbotten: Platsen för Kågefyndet. Ett depåfynd med smycken från järnålder som påträffades 1887 vid grundgrävning. Läs en ingående redogörelse i tidsskriften Fornvännen från 1917.

Västergötland: Stenkammargrav i form av en hällkista från sen stenålder. Här påträffades ett stort antal flintföremål av typer som figurerar som lösfynd – dolkar, skrapor och avslag. I graven hittades de i ett tydligt sammanhang. Se mer i Historiska museets katalog.

Gästrikland: Kråknäset. Fyndplats för det s.k. Kråknäsjärnet, en samling ämnesjärn och två sk. luppar, 25 respektive 33 kg tunga blästjärnsklumpar. Depån påträffades 1993 och delvis daterad via kol14-metoden till tiden runt vår tideräknings början. Mer i Historiska museets katalog.

Jämtland: Smalsundet. Fyndplats för spjutspetsar av skiffer. I samband med sjöreglering påträffades 40-50 spjutspetsar invid ett gammalt vadställe. Dessa har kopplats till jakt på simmande vildren under sen stenålder.

Södermanland: Tuna f.d kyrka med äldre lämningar. Vid arkeologisk undersökning i början av 1960-talet påträffades bl.a. två figurbleck av guld, s.k. ”guldgubbar”, vilket pekar på att en storgård sannolikt funnits på platsen under vendeltiden.

Närke: Hasslefyndet. En depå från sen bronsålder. Bl.a. svärd, bronsplattor med järnbeslag och hakar av brons som lagts i en stor bronskittel som sedan troligen sänkts ner i vatten. Påträffad 1936 och undersökt arkeologiskt.

Skåne: Bildsten från Hunnestadsmonumentet. I december 2020 påträffades en sedan länge försvunnen vikingatida bildsten som en gång ingick i ett av de mer spektakulära runmonument vi känner till, inte bara i de gamla danska landskapen utan även från det som idag är Sverige. Stenen hittades i resterna av en gammal bro över Hunnestadsån. Fyndplatsen är ännu inte registrerad i Fornsök men platsen ligger här.

Använd Fornsök och sök på lämningstypen ”Fyndplats” så hittar du tiotusentals andra!

När det gäller Fornsök kan det vara så att fyndplatser för föremål, ibland även riktigt spektakulära sådana, inte alltid behöver finnas registrerade. Detta trots att de finns ordentligt publicerade sedan länge. Detta beror uteslutande på att Fornsök bygger på information från Riksantikvarieämbetets Kulturmiljöregister. Om ett fynd eller en arkeologisk undersökning inte har registrerats i registret så finns det givetvis inte heller med i Fornsök.

K-podd är inspelat, producerat och klippt av Erik Larsson. Research av Ny Björn Gustafsson.  Leta gärna upp K-podd i din app för podcaster och prenumerera, så missar du inte nya avsnitt!

Studenten som ritade runor, designade mössor och gillade fisk

Gerhard von Yhlens teckning av runstenen Ög 231 från Östra Stenby kyrka. Efter original i ATA

Den som ägnar sig åt runologi får ofta göra en hel del nya bekantskaper, både i nutiden och i historien. När jag för några år sedan tittade i Carl Säves samling i ATA stötte jag på en tidigare okänd teckning av en runsten från Östra Stenby kyrka i Östergötland. Själva stenen (Ög 231) kände jag väl till, men fynduppgifterna som fanns angivna på teckningen var minst sagt uppseendeväckande: ”Funnen under golfvet af Östra Stenby kyrka, såsom låck öfver en graf murad af gråsten med kalkbruk, hvari låg utan kista i sand ett skelett af en mansperson temligen bibehållet, utan tecken till svepning eller vapen”.

Tidigare har det påståtts att stenen skulle ha påträffats 1854 i kyrkans grund tillsammans med ytterligare fem runstenar, men nu visade det sig att fyndhistorien var en helt annan. Frågan var om placeringen ovanpå gravkistan under kyrkgolvet kunde ha varit ursprunglig eller om stenen var återanvänd som kistlock i ett senare skede. Om detta skrev jag förra året en artikel i Fornvännen, som nu sedan en tid även kan läsas fritt på nätet.

Teckningen som jag hittade hos Säve var signerad av Gerhard von Yhlen. Detta var då inget namn som jag kände igen, men så här i studenttider passar faktiskt bra att erinra om just honom. Egentligen är han inte heller särskilt bekant inom runforskningen. Vad som tidigare har förekommit av hans hand i den runologiska litteraturen inskränker sig till en teckning av runstenen Ög 225 från Hötomta i Östra Husby socken, som finns återgiven i det andra bandet av George Stephens’ the Old-Northern Runic Monuments of England and Scandinavia (1866–1901).

I Carl Säves samling finns däremot ytterligare några runstensteckningar samt även ett häfte med titeln Wikbolandets Runstenar, som von Yhlen hade skickat till honom i mars 1854 tillsammans med den ovan nämnda teckningen av runstenen i Östra Stenby kyrka. Här har han förtecknat inskrifterna på 29 av områdets runstenar. De flesta anförs med hänvisning till den äldre antikvariska och topografiska litteraturen, men i några fall förmedlar von Yhlen uppgifter som uppenbarligen bygger på självsyn. Ofta handlar det om runstenar i kyrkmurar, som då var överkalkade och oåtkomliga. ”Stenen numera presteligen kalkad” skriver han exempelvis ironiskt om Ög 147 i Furingstads kyrka och man anar mellan raderna en viss avoghet mot kyrkans män.

Ög 225 Hötomta i Östra Husby och Ög 30 Skjorstad i Furingstad avbildade av Gerhard von Yhlen. Efter original i ATA

Förutom en notering om den nämnda runstenen från Östra Stenby kyrka innehåller von Yhlens förteckning några uppgifter som vad jag vet inte tidigare har varit kända. Om den ovan nämnda runstenen Ög 225 från Hötomta i Östra Husby skriver han exempelvis följande:

”Stenen lärer först vara funnen af Vallman […] Stenen har ett kantigt kors tecken fanns 1842 (af mig) liggande i sank ängsvall utan att vara sjunken, detta föreföll besynnerligt. Stenen hvälfdes och under den fanns fragmenter af en lång (1 ¾ aln) spets (månne svärd) af koppar åtskilligt rostigt jern en half ring af koppar och smärre stenar och Grus så att sannolikt här varit en hög som i den sanka leran småningom sjunkit. – Att denna äng stod under vatten är påtagligt efter de lagar för landhöjningen i trakten som nu gälla, skulle således stenen satts på en hög i sjön? Detta är otroligt och en rimlig förklaring öfver fenomenet ytterst svår att afgifva. – Stenen afritades vid tillfället.”

Om beskrivningen stämmer låter det som om stenen ska ha haft sin plats ovanpå en grav, vilket tycks bekräftas av senare uppgifter. C. F. Nordenskjöld skriver exempelvis i sin reseberättelse 1871 att den låg i nordvästra hörnet av en rektangulär stensättning med 9 steg långa sidor och att det intill denna fanns ”stenlemningar efter en bro”. I beskrivningen till det geologiska kartbladet Norrköping från 1879 uppges det att runstenen var ”stående på en mindre ättehög”. Arthur Nordén antog i sitt otryckta supplement till Östergötlands runinskrifter att den förgivna stensättningen endast bestod av odlingssten som hade hopats kring stenen och till slut kommit att dölja den, men von Yhlens uppgifter om att metallföremål hade påträffats under runstenen tyder ju på att det kan ha rört sig om en grav.

Som framgår av citatet ovan förundrade sig von Yhlen över stenens placering, men att det måste funnits en broförbindelse över sankmarken framgår redan av uppgifter hos den där omnämnde J. H. Wallman. På en teckning som förvaras bland dennes efterlämnade papper i Nordiska museets arkiv finns nämligen antecknat:

”På en ängsmad Hemängen, som med torra fötter kunde öfvervandras; Ängen ligger Söder om Högtomta i Ö. H. – Stenen ligger nära en vattenpuss eller som den har kallads[!] göl; ibland flera andra stenar, lagda i en parallellogram, och tydligen rester efter en broläggning; hvilket visar att vägen fordom här gått fram.”

Detta avser stenens ursprungliga plats, medan den i dag står rest på en liten höjd intill vägen på höger hand om man kommer norrifrån från färjan vid Skenäs.

Hötomtastenens ursprungliga plats enligt en skiss av J. H. Wallman. Efter original i Nordiska museets arkiv

Ännu mer värdefull är den uppgift som von Yhlen ger om Ög 237 vid Ållonö i Östra Stenby socken, om vars tidigare historia ingenting alls har varit bekant. Han skriver här: ”Ållonö allén en Runsten hittils okänd ditflyttad från Eneby vad för 50 år sedan, ligger som afvisare i en vägkrok.”

Eftersom Ållonö var von Yhlens fädernegods måste denna uppgift tas på allvar. Eneby låg en dryg kilometer söder om Ållonö och motsvaras av dagens Enebytorp. En tänkbar plats för det nämnda vadet bör ha varit någonstans längs det vattendrag som finns mellan dessa båda bebyggelser, strax norr om tomten för den övergivna Ole by

Någon teckning av stenen utförd av von Yhlen verkar inte finnas bevarad. I ett brev till Säve den 7 juni 1854 (i Uppsala universitetsbibliotek), skriver han att ”Ollonöstenen har jag aftecknad, men den är ej läslig. När jag får teckningen från Linköpings bibliotek skall du få den […] och skall jag göra en ny.”

Att Ållonöstenen är svårläst kan jag själv intyga och framför allt det inledande personnamnet är mycket knepigt att komma till rätta med. För ett antal år sedan var Laila Kitzler Åhfeldt och jag där och 3D-skannade stenen, men vi har tyvärr ännu inte publicerat resultaten av våra undersökningar.

Men varför skulle Gerhard von Yhlen vara särskilt aktuell i studenttider? Jo, det var nämligen han som enligt uppgift skapade den svenska studentmössan! Inför det stora skandinaviska studentmötet i Köpenhamn 1845 – där för övrigt Carl Säve var en av organisatörerna – försökte man finna efter en gemensam huvudbonad för de uppsaliensiska sångarna. Vid en sammankomst ska von Yhlen då ha slängt fram en mössa som han själv hade låtit göra på bordet framför de församlade med orden ”Så’n skall den se ut”. Hans förslag fick ett omedelbart bifall och mössan gjorde en sådan succé på mötet i Köpenhamn att den även upptogs av Lundastudenterna. Med några små modifikationer kom den senare att bli alla svenska studenters särskilda kännemärke.

Själv hade von Yhlen under sin Uppsalatid studerat naturvetenskap och särskilt zoologi, men det blev aldrig någon akademisk examen för honom. ”[H]ärtill voro studierna kanske ej nog systematiska”, som det uttrycks i hans dödsruna i Hvar 8 dag. Redan året efter studentmötet i Köpenhamn återvände han till sitt fädernegods i Östergötland, där han ägnade sig åt lantbruk. Det är under denna tid som han står i brevkontakt med Säve och sänder honom de nämnda runstensavbildningarna.

År 1861 deltar von Yhlen i den svenska expeditionen till Spetsbergen, där han fick använda sin tecknarbegåvning till att bland annat avbilda valrossar och naturscenerier. Det var nu som han bestämde sig för att istället ägna sig åt det praktiska fiskeriväsendet, vilket förde honom till den svenska västkusten, först som fiskeritillsyningsman i Göteborgs och Bohus län och senare som karantänmästare på Känsö karantänsinrättning utanför Göteborg. Sin sista tid tillbringade han i Lysekil och när han dog den 7 juli 1909 nästan 90 år gammal – ogift och som den siste av sin ätt – var det hans egen önskan att bli begravd ute på Känsö. Han ville nämligen som det heter den ovan nämnda runan ”slumra sin sista sömn midt bland de vågor, som skänkt honom verksamhetsfält”.

Vid sidan av allt detta hade han – som vi först nu har bekant – också lämnat med några små, men värdefulla bidrag till den svenska runforskningen!

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Ög 225 står vid Hötomta i Östra Husby. I Östergötlands runinskrifter och i den runologiska litteraturen kallas platsen vanligtvis Högtomta. Så även i vår söktjänst Runor, vilket kan vara lite förvillande. Så småningom ska vi se till att det här ska vara möjligt att söka på båda namnformerna. DS.

K-podd special: Museipanelen maj

Behöver museernas roll stärkas när det gäller att förhålla sig till känsliga frågor i samtiden? Vilka av museernas arbetssätt har förändrats under pandemin? Och borde vi förmedla mer kunskap via Wikipedia?

Lyssna till ett samtal där Anna Jansson, konsthistoriker och kommunikatör på Nationalmuseum, Carl Heath, utbildningsdirektör på Rise och Klas Grinell, utvecklingsledare på Göteborgs museer och konsthall samt forskare vid Göteborgs Universitet diskuterar bland annat Wikipedia, museers mod och innovation i pandemins fotspår. Samtalet sändes live fredagen den 28 maj och leds av Lina Wennersten och Fredrik Emdén från Riksantikvarieämbetets Omvärld och insikt.

Omvärld och insikt: Museipanelen är ett återkommande samtal om trender och aktuella händelser inom museisektorn. Här kan du läsa mer om Museipanelen.

Här kan du läsa mer om Riksantikvarieämbetets omvärldsbevakningstjänst för museer, Omvärld och insikt.

Missade du förra avsnittet av Museipanelen kan du lyssna på poddavsnittet här.

Inspelat av Oscar Engberg och Björn Sundberg. K-podd produceras av Erik Larsson.

Helsinki in the late 1800s on Flickr Commons

Helsingfors circa 1870
View of Helsinki, with the harbour and Helsinki Cathedral, circa 1870. Photo: C. A. Hårdh. Public Domain.

The Swedish National Heritage Board has launched a new image album on Flickr Commons – ”C. A. Hårdh – Helsinki” – with photographs by the Swedish photographer C. A. Hårdh, who lived and worked in Finland. 

Carl Adolph Hårdh (1835-1875) was a Swedish photographer who settled in Helsinki in Finland. He was born in Stockholm in Sweden. His father, Adolph Hårdh, came from Kuopio in Finland, but moved to Sweden where he established in Stockholm as a successful artist and lithographer. Carl Adolph’s mother came from Ockelbo in northern Sweden.

Following his father’s example, Carl Adolph was trained as a painter at the Royal Swedish Academy of Fine Arts in Stockholm. He moved early to Helsinki, most likely after 1855, when both his parents had deceased. His initial intention was to work as an artist, and he never gave up painting entirely. However, since it was hard to earn a living as a painter, he began instead photographing.

C. A. Hårdh had his photo studio in Helsinki at nr 31, Societetshuset (The Society House) in 1862-1875. He also had a studio (possibly his previous) at nr 3, Glogatan street. He became a well-reputed and successful portrait photographer in Helsinki, also working outdoors, taking photographs of Helsinki town and surroundings. Some of these Helsinki photos were collected in albums, probably for sale.

After a long period of disease, Carl Adolph died in 1875, only 40 years old. He left a widow, Maria Hårdh. Another photographer, Fritz Hjertzell, ran his studio until 1879 on behalf of the widow, whom he also married.

The photo album ”Vyer af Helsingfors” (Vues of Helsinki), kept in the archives of the Swedish National Heritage Board, collects ten original copies mounted on cardboard. These photographs will now be presented on The Commons in the album ”C. A. Hårdh”, during the following weeks.

Welcome to the photostream of the Swedish National Heritage Board and the new album, to enjoy and share our images on Flickr Commons!

Alexander street in Helsinki, circa 1870
Alexander street in Helsinki, circa 1870. Photo: C. A. Hårdh. Public Domain.

Nätverksträff Immersiva medier 5-7/5 2021

Med fokus på skapande och det imaginära

Även denna nätverksträff, som anordnades i samverkan med Malmö Museer, blev digital. Men tack vare den digitala teknik som ligger till grund för Nätverket Immersiva medier, kunde ändå Oscar Engberg från Riksantikvarieämbetet sömlöst dela scen med Josefine Floberg och en trummande robot från Malmö Museer. Oscar i Riksantikvarieämbetes studio, och Josefine tillsammans med roboten i den än så länge tomma domteatern i Malmö.

Jämfört med mycket annat som hanteras på RAÄ, så är 2018 inte särskilt långt bort i tiden. Men det märks tydligt hur begreppet immersivitet har satt sig och blivit självklart sedan de första nätverksträffarna. I takt med att den immersiva tekniken i sig inte är det nya, annorlunda och svåra, glider fokus alltmer över till användningen och användarna. Detsamma gäller distansupplägget för nätverksträffen, som nu är den tredje distansträffen som genomförs.

Nytt för i år var användningen av verktyget Wonder  för det digitala minglandet. Programmet under de tre dagarnas nätverksträff pågick 9.00-12.00, och efterföljande eftersnack i Wonder pågick samtliga tre dagar nästan lika länge som själva programmet. Flera deltagare kommenterade spontant att Wonder gav större utbyte än fysiskt konferensmingel. Och jag kan hålla med om att man får en helt annan överblick över vilka konversationen som pågår i de olika grupperna, när man ser dem tematiskt ordnade från ovan. Att kunna dela länkar i chatten medan man pratar om egna och andras projekt, gör att alla kan se och kommentera samma saker samtidigt.

Nätverksträffens tema var det imaginära, och samtliga presentatörer betonade att berättelsen är viktigare än tekniken. När man är förtrogen med tekniken, blir den till ett redskap som kan formas utifrån den berättelse man vill förmedla. Lekfullheten, där immersiva medier blandas med andra fysiska och digitala medier var också ett genomgående tema, liksom användning av immersiva medier som ett extra lager av verklighet tillsammans med fysiska gestaltningar och miljöer.

Problemet med att uppleva virtuella lager av verklighet tillsammans med andra togs också upp av flera presentatörer. Det senaste årets omställning till digitala möten och aktiviteter på distans har bidragit till att snabba upp utvecklingen av mänskliga lösningar för distansupplevelser. Jag tror att vi framöver kommer att få se fler exempel på hybrida och immersiva upplevelser som samtidigt både är individuella och kan upplevas tillsammans. Det är också, som Malmö museer påpekade, viktigt att möta museibesökarna där de är (t.ex. Google), i stället för att försöka skapa egna rum.


Onsdag 5/5, tema: Forskning och utbildning


Presentation av domteatern i Malmö och den nationella Wisdome-satsningen

Medverkande: Louise Andersson, Malmö Museer och Roxana Ortiz, Kulturförvalningen Malmö Stad

Under 2021 kommer ett nytt visualiseringscenter på Malmö Museer att invigas. Navet i visualiseringscentret består av en 360-graders domteater; en högteknologisk biograf med 2- och 3D-upplevelser som omsluter besökaren. Domteatern inryms i den gamla hörsalen, med 12 meters takhöjd. När nätverksträffen genomförs, i maj 2021, är tekniken fortfarande under upphandling. Men tack vare att Malmö museer sänder sina inslag från den just nu tomma domen, kan man ändå se dess omslutande miljö.

Visualiseringscentret på Malmö Museer blir en upplevelsearena, som förutom en 360 graders domteater också innehåller digitala labb och lärmiljöer. Med hjälp av visualiseringsteknik i framkant kommer centret att kunna erbjuda upplevelser som tar besökaren lite längre bort, lite närmare inpå och lite djupare än vad som annars är möjligt. Visualiseringscentret skall vara en lekfull plats för seriösa frågor, som vill inspirera, väcka nyfikenhet och skapa intresse för vetenskap, dåtidens händelser och framtidens utmaningar. Genom att nå ut till fler, och till nya målgrupper, demokratiseras kunskap. Satsningen har en tydlig målsättning att öka intresset för vetenskap hos barn och unga. Sedan två år tillbaka pågår riktade aktiviteter mot barn och unga via Wisdome sustainibility lab i Malmö. Här har bland annat funnits möjlighet för ungdomar att sommarjobba kring visualisering och förslag till lösningar av aktuella hållbarhetsproblem.

2017 mottog Malmö Museer en donation från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse för arbete med visualiseringsteknik. Satsningen är nationell, går under namnet Wisdome och omfattar ytterligare fyra science centers i Sverige: Tekniska museet i Stockholm, Visualiseringscenter C i Norrköping, Universeum i Göteborg och Umevatoriet i Umeå. Malmös profilområden är hållbar utveckling och digitala spel.

För att etablera och säkerställa driften av visualiseringscentret vid Malmö Museer genomförs ett treårigt samverkansprojekt med namnet Wisdome Innovation. Det är en regional satsning som finansieras av Europeiska regionala utvecklingsfonden, Malmö stad, Lunds universitet, Altitude Meetings AB, Malmö universitet, European Spallation Source (ESS) och Game Habitat Southern Sweden.

Genom Wisdomesatsningen, kommer Malmö museer (med idag över 400 000 besökare per år) att bli ett hybridmuseum som stärker hela regionen. Museer är redan idag mötesplatser med högt förtroende och låga trösklar. Genom det nya visualiseringscentret på Malmö Museer skapas plattformar där flera olika aktörer kan mötas, och arbeta med olika grupper, olika perspektiv och lösningar. Här finns också plats för samverkan mellan akademin, näringslivet och det offentliga. Det nya visualiseringscentret blir även ett verktyg för att tillgängliggöra information om, och data ur Malmö museers befintliga samlingar.


Gamification vs Playification – Att skapa meningsfulla teknikförstärkta upplevelser

Medverkande: Karin Johansson och Jon Back, Uppsala universitet

Hur skapar man meningsfulla teknikförstärkta upplevelser för besökarna? Vad säger forskningen kring hur man designar interaktioner som engagerar och skapar lekfullt lärande, och hur kan tekniken ha en roll i detta? Jon Back, forskare inom Människa- datorinteraktion och Karin Johansson, upplevelsedesigner och pedagog, presenterade teorier kring, och visade konkreta exempel på hur teknikförstärkt lek och spel kan användas hos museer.

Spel resp. lek har olika design, användning och strategier. De bygger på två olika tankesätt. Det finns också en skala mellan spel och lek; från t.ex. casino, som är renodlat spel, till t.ex. byggande i Minecraft som är renodlad lek med syftet skapande för skapandets egen skull – utan bestämt mål och vinst.

Argumenten för gamifierade museiupplevelser brukar ofta vara pedagogiska. Men spel är inte nödvändigtvis pedagogiska – man lär sig snabbt att bli bra på själva spelet, men det är inte detsamma som att kunskaper verkligen överförs. Snarare får man en motsatt effekt, när användaren tappar sammanhang och narrativ i jakten på siffror och de rätta svaren i en frågesport. Ett quiz förhöjer inte nödvändigtvis upplevelsen och lärandet av en utställning. Och leder heller inte till någon djupare reflektion över innehållet. Spelmekaniken är frikopplad från upplevelsen; all fokus hamnar på skärmen och på att vinna

Spel skapar sin egen form av upplevelser. Vill man nå ut pedagogiskt så är det bättre att fokusera på leken, som har en öppnare struktur än spelet. Lek innebär inte att tävla, utan att aktivt engagera sig i en situation. Det handlar om nöje och upplevelse, snarare än att uppnå resultat. Det finns ingen tidsgräns. Att vinna är inte det centrala – utan att uppleva. Man vinner inget pris, inga poäng på en scoreboard; man upptäcker och vinner en upplevelse.

Som argument för gamification och playification anges oftast att man vill locka barn och ungdomar. Forskning bekräftar att nya generationer vill ha ökad kreativitet, lekfullhet och möjlighet till interaktion. Man vill ha en unik, personlig upplevelse som kan delas (även via sociala medier). Barn och ungdomar är intresserade av museernas innehåll, men behöver få det paketerat på ett sätt som blir meningsfullt.

Följande viktiga komponenter för barns och ungas museiupplevelser kan identifieras:

  • Upplevelser och känslor
  • Interaktivitet och kreativitet – man kan själv påverka sin egen upplevelse
  • Variation och förändringsbart
  • Unikt och personligt
  • Möjlighet till medskapande
  • Kunna dela upplevelser
  • Och: Inte teknik för teknikens egen skull. Det är inte barn och ungdomar, utan en betydligt äldre kategori av besökare som frågar efter sådant.

K3 – en plats för forskning, utbildning och diskussion om och med immersiva medier

Medverkande: Marika Hedemyr, K3 Malmö universitet

K3 är en del av Malmö universitet, som genom de tre K:na Konst, Kultur och Kommunikation kombinerar akademiska perspektiv med praktiska och konstnärliga färdigheter. Här bedrivs tvärvetenskaplig forskning, och på K3:s utbildningar arbetar studenterna med såväl nya (immersiva) medier och design, som med kultur och brett med humaniora. Ett signum för K3 är samarbete med företag, organisationer och aktörer genom att studenterna får jobba med verkliga case genom projekt och uppdrag.


Visualisering av miljökonsekvenser: erfarenheter från arbetet med en Virtual Reality-upplevelse kring hållbarhet

Medverkande: Betty Tärning, Lunds universitet

Betty Tärning är forskare vid Lunds Universitet, och tillhör en grupp som kallas ”The educational technology group”. Gruppen utvecklar digitala läromedel med två syften; dels för användning som forskningsinstrument för att studera lärprocesser, dels för att utveckla digitala läromedel som kan fungera som pedagogiska verktyg av hög kvalitet.

Betty Tärnings presentation handlade om ett pågående projekt kring hållbarhet i en VR-miljö, som genomförs tillsammans med Malmö museum. Projektet handlar om att med hjälp av VR visualisera och begripliggöra konkreta miljöproblem och deras konsekvenser.

Valet att använda VR som ett medel för att visualisera både negativa och positiva miljökonsekvenser av vardagliga beslut, baseras på att VR enligt forskning är ett engagerande och uppslukande medium där användaren har en förstapersonupplevelse.

VR-upplevelsen EnVRment är uppbyggd som ett spel, där man kan göra om sina val tills man lyckas och uppnår positiva konsekvenser för miljön. Spelet är en del i ett större pedagogiska paket som skolklasser erbjuds från Malmö museer. Eftersom VR-upplevelsen har begränsningar i antal personer som samtidigt kan arbeta med den, genomförs programmet i halvklass där de elever som inte deltar i VR-upplevelsen gör en tematisk rundvandring på museet. VR-upplevelsen tar 20-30 minuter i anspråk, och kräver samarbete. Ett första försök med att göra VR-upplevelsen helt språklös fungerade inte, och den försågs med talade instruktioner. Fortsatt utveckling av VR-upplevelsen pågår, bland annat för att skapa möjligheter till ökad interaktivitet för de elever som för tillfället inte har headsetet på sig.

En längre demo av EnVRment


3D-modellen som lyfter medeltidsundervisningen

Medverkande: Jan Olofsson, enhetschef vid Glimmingehus

Glimmingehus är Nordens bäst bevarade medeltida borg, som uppfördes år 1499 av den danske riddaren Jens Holgersen Ulfstand. Innanför de två meter tjocka väggarna finns förutom bostadsrum också kök, förråd, och representationsrum. I borgen finns också ett varmluftssystem för uppvärmning, toaletter och utslagsvaskar, liksom ett försvarssystem med skottgluggar för eldvapen, fällgaller och skållhål för heta vätskor. I samband med återställandet av vallgraven på 1930-talet framkom ett mycket välbevarat fyndmaterial. Hit hör exempelvis keramikgrytor, ugnskakel, rustningsdelar, vapen, nycklar, yxor, skor och glaskärl.

Borgen har 3D-digitaliserats både interiört och exteriört med hjälp av fotogrammetri, och presentationen handlade om hur 3D-modeller kan användas i pedagogisk verksamhet. Följ länken nedan, för att besöka Glimmingehus i 3D:

Besök Glimmingehus i 3D


Immersiva landskap – inlevelse och fantasi i världsarvet Grimeton

Medverkande: Cecilia Björkén-Nyberg, Jonnie Eriksson och Tomas Nilson, Högskolan i Halmstad

Radiostationen i Grimeton, ca 15 km öster om Varberg, är ett industriminne som sedan 2004 står på Unescos världsarvslista. Den innehåller en fungerande elektromekanisk långvågssändare för telegrafi med tillhörande antennsystem från början av 1920-talet, och är idag den enda körbara elektromekaniska sändaren i världen. Radiostationen ägs idag av Stiftelsen Världsarvet Grimeton, som är sammansatt av Länsstyrelsen i Halland, Varbergs kommun och Telia Sonera. De sex 127 meter höga antenntornen står på rad och är väl synliga från motorvägen E6/E20.

Världsarvet Grimeton radiostation är ett intressant besöksmål, och på uppdrag av Världsarvet Grimeton har en grupp studenter från programmet Kultur och samhällsutveckling vid Högskolan i Halland arbetat med uppdraget att utveckla och förbättra de utomhusaktiviteter som besökare kan ta del av utan att lösa inträde. Studentprojektet är även en del av projektet VIAkub Halland, som vänder sig till små och medelstora företag i Halland inom kultur, utbildning och besöksnäring. VIAkub står för Visualisering och InnovationsArenor för kultur, utbildning och besöksnäring.

Studenterna har arbetat med att skapa ett förslag till en immersiv upplevelse i form av en promenad med olika stationer – där flera sinnen kan uppleva berättelser om platsen, och framför de människor som på olika sätt har varit knutna till och format platsen.

En station under promenaden har en VR-kikare vid ett av radiotornens fötter, där besökare enligt idén också kan koppla in sina egna hörlurar och lyssna till ljud från 127 meter upp i luften. Detta blir en påtaglig immersiv upplevelse av tornen och höjden, och de arbetsförhållanden som rådde för mastarbetarna.

Cecilia Björkén-Nyberg är docent i engelska med litteraturvetenskaplig inriktning vid Högskolan i Halmstad. Hennes forskningsintresse ligger inom immersivt berättande, särskilt genom ljud, och hon är projektledare för forskningsprojektet Immersivt berättande på Högskolan i Halmstad.

Jonnie Eriksson är lektor i idé- och lärdomshistoria vid Högskolan i Halmstad, och forskar främst om kopplingar mellan estetik och naturfilosofi inom områden som nymaterialism, vitalism, ekokritik, spatialitet, mobilitet och immersivt berättande.

Tomas Nilsom är lektor i historia vid Högskolan i Halmstad, forskar om kulturarv med fokus på de sätt som historia levandegörs på, framför allt re-enactment och lajv som möjlighet att skapa omslutande upplevelser. Han har studerat världsarvet Grimetons utveckling mot en upplevelsebaserad besöksdestination, där immersion uppnås både digitalt och analogt.


Torsdag 6/5, tema: Konst


Mixed Reality – att göra tid och rum elastiska, öppna fantasin och bredda perspektiven

Medverkande: Marika Hedemyr, K3 Malmö universitet

Marika Hedemyr är koreograf, konstnär och doktorand i interaktionsdesign vid Malmö universitet. I sitt nuvarande doktorandprojekt undersöker hon hur Augmented Reality (AR), Mixed Reality (MR), och platsmedvetna applikationer i en smartphone skapar ett hybridutrymme i det offentliga rummet, och hur detta utrymme kan användas för nya former av kritisk kulturell interaktion och estetiska uttryck.

I denna presentation berättade hon om sin forskning och sitt konstnärliga arbete med offentliga verk, AR och MR. Här finns en presentationsfilm till Marika Hedemyrs doktorandprojekt Mixed Reality in Public Space – Choreography meets Interaction Design.


Ekot av vår tid

Medverkande: Oscar Björk, ljudtekniker och producent vid Heartifact Studio

Ljud är viktigt för att skapa immersiva upplevelser, och 91% av deltagarna i nätverksträffen tyckte att ljudet är lika viktigt som det visuella i en immersiv upplevelse. Ljud- och kulturarvsprojektet Ekot av vår tid går ut på att bevara, dokumentera, och på ett nytt sätt använda akustiken från några av vår tids platser med hjälp av modern ljudteknik. Akustiken kan sedan läggas som ett filter på ljud, tal, musik, mm., och skapa en känsla av fysisk närvaro i ett bestämt virtuellt rum.

Heartifact Studio


Virtuella museer som verktyg och metod för forskning och utbildning

Medverkande: Johan Eriksson, Uppsala universitet

Johan Eriksson, docent vid konstvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet, visade exempel på hur immersiv teknik kan användas för att rekonstruera placering av konst i historiska miljöer. I ett forskningsprojekt kopplat till Masterprogrammet i digital konstvetenskap vid Uppsala universitet, får studenterna möjlighet att arbeta med digital rekonstruktion av rum och tavelhängningar från 1700- och 1800-talen, utifrån samtida bildmaterial och inventarieförteckningar.

Forskningsprojektet heter The Virtual Museum – Reconstructing the Display of Art in the Royal Palace 1785–1844, och är ett samarbete mellan Konstvetenskapliga institutionen, Institutionen för Speldesign och Kungliga Husgerådskammaren. Projektet syftar till att skapa digitala rekonstruktioner av historiska tavelhängningar i Nedre Galleriet, nuvarande Bernadottegalleriet, på Stockholms slott, under åren 1785, 1795 samt ca. 1840/43. Genom att använda ett digitalt verktyg som har utvecklats av Institutionen för Speldesign avser projektet att skapa digitala 3D-­rekonstruktioner för att besvara samlingshistoriska frågor, men också att belysa frågor om både den konstvetenskapliga och spelvetenskapliga nyttan av digitala rekonstruktioner. Projektet finansieras av UU‐Innovation. Projektledare är Johan Eriksson och Per Widén

Virtuell visning i Gustav III:s antikmuseum

Test – Palace 1795

Blickar och betydelser – Digitala rekonstruktioner av tavelhängningarna på Stockholms slott 1795–1866 

Artsteps – Make your own VR Exhibitions

Self Museum


Malmö museers 360-dokumentation av utställningar

Medverkande: Josefine Floberg, Malmö Museer och Eric Human, View 360

Utställningsmediet är föränderligt. Samtidigt finns det ett behov av att kunna dokumentera utställningar och andra tillfälliga aktiviteter, och göra dem tillgängliga för t.ex. framtida forskning. Fotodokumentation i 360 möjliggör både virtuellt bevarande och virtuell utforskning av utställningar. Med exempel från bland annat Malmö museer, berättade Eric Human från View 360 om hur virtuella utställningar med integrerad text, bild, video och ljud kan se ut och fungera.


AR/VR in a theatrical and historical storytelling perspective

Medverkande: Matias Seidler, Khora VR

Matias Seidler från det danska produktionsbolaget Khora presenterade en AR-app under utveckling – Haunted by the Future, som låter skräckteater utspela sig inne i publikens egna hem. Tack vare användning av volymetrisk kamera, är de virtuella skådespelarna känsliga för djup och kan verkligen sitta i din soffa. Genom att appen får tillgång till telefonens kontaktlistor, kommer även personer i användarens närhet att dras in i dramat.


Att leverera en fysisk imaginär upplevelse digitalt

Medverkande: Johan Lundberg, fotograf på Studio 1583

Johan Lundberg från Studio 1583 har arbetat med virtuella rundturer och 360-foto sedan 2012, och med kommunikation, sociala medier och hemsidor i över 20 år. De senaste tolv åren har han som egenföretagare utfört uppdrag som fotograf, projektledare, webbutvecklare, föreläsare, kommunikatör och inspiratör. Det mesta av Johan Lundbergs arbete med immersiva medier har varit riktat mot småföretag, och att skapa virtuella rundturer på Google Maps plattform Street View.

Johan Lundbergs exempel på att leverera en fysisk imaginär upplevelse digitalt var hans arbete med att fotodokumentera den omfattande immersiva teaterföreställningen och konstutställningen Satans triologi – för att sedan publicera dokumentationen på Google Street View.

Att betrakta är att tolka. Att dokumentera är i ännu högre grad att tolka. De konventionella foto- och filmtekniker som Johan Lundberg använt sig av i tidigare dokumentationsarbeten befanns snabbt vara otillräckliga för att dokumentera Satans demokrati – en omslutande teater- och konsthändelse vid Nobelberget i Atlas Copcos rivningslokaler om fyra våningar, med 150 rum och en total golvyta på 3 500 m2. Föreställningen pågick parallellt i flera rum, på flera våningar. Varje föreställning hölls i fyra timmar, med över 30 skådespelare som agerade och interagerade med publiken. Projektet pågick 2015-17, och den första föreställningen med titeln Satans demokrati som startade 2015 följdes av Satans delirium 2016 och Satans död 2017. Projektet sammanfattades med titeln Satans trilogi.

Johan Lindberg valde att begränsa sin dokumentation till ett foto per rum. Och att i detta enda foto sträva efter att få fram rummets och situationens känsla, mer än att göra en realistisk avbildning. Ett foto per rum innebar också att hoppen mellan rummen i den virtuella upplevelsen skulle bidra till att förmedla känslan av desorientering som rådde på platsen.


Från skulpturer i en park – över VR(?) – till det immersiva konstrummet

Medverkande: Mattias Givell, Verksamhetschef / Verksamhetsutvecklare vid Wanås konst

Hur jobbar man med virtuell, immersiv teknik på en plats som är så analog och fysisk som Wanås konst? Mattias Giwell berättade om konstprojektet Temporary Worlds – med VR, rollspel, dans och performance, som genomfördes under sommaren och hösten 2020

Temporary Worlds var projektet VRAL:s (Virtual Reality Art’s Lab) publika presentation på Wanås Konst 2020. VRAL är ett samverkansprojekt mellan Wanås Konst, Participation Design Agency och Inter Arts Center.


Fredag 7/5, tema: Imaginärt


Making Magic – filmskapande i immersiva miljöer

Medverkande: Christian Södergren, Visualiseringscenter C, Kim Brax, Visualiseringscenter C, Måns Larsson, Visualiseringscenter C

Programpunkten handlade om arbetet med den första produktionen inom Wisdome-projektet, som fått namnet Making Magic – A Visual Effects Story. Kim Brax är verksamhetsledare för Norrköping Visualisering AB och projektledare för de fem produktionerna inom Wisdome-satsningen. Måns Larsson är Senior 3D-artist och Christian Södergren är Technical Director.

Tillsammans berättade de om hur de under tre års tid skapat innehåll för domteater i 8K, stereo och 3D. Innehållsmässigt, har arbetet kretsat kring fem teman: Making Magic (hur visuella effekter skapas), Rymden, Mikrokosmos, AI, samt Klimat och miljö.

Att arbeta med en så pass hög upplösning som 8k (16 gånger större än en modern TV), har en del utmaningar; tiden torde vara den största av dem, eftersom rendering i hög upplösning är extremt tidskrävande. För att korta ner renderingstiden, har man inom Wisdome-projektet använt sig av realtidsrendering via spelmotorn Unreal Engine som komplement till traditionell rendering.

Den höga upplösningen innebär att inte enbart modellerna, utan också texturerna måste vara högupplösta för att inte upplevas som ”suddiga”, och därmed förstöra upplevelsen.

Själva domformatet kräver ett annat kompositionstänkande än det som gäller för platta, fyrkantiga bilder. I en domteater skapar man en omslutande miljö, snarare än en bild. Domformatet snabbar också upp filmrörelserna, och detta i kombination med att åskådarna visuellt sugs in i miljön orsakar lätt illamående. Behagliga domupplevelser förutsätter små rörelser, utan stora rotationer, där man långsamt styr fokus.

Det blev också en del diskussion i chatten kring den ständiga utvecklingen mot högre och högre upplösning; kring om det finns någon övre gräns? Troligen gör det väl inte det, eftersom de medier där bilderna visas också ständigt utvecklas och förändras. Upplevelsen av en bild handlar dock långt ifrån enbart om upplösningen i sig, eftersom också ytan bilden visas på/genom; dess storlek, struktur, färg och ljus, har betydelse för upplevelsen.


Animera hällristningar – får man göra det? Västernorrlands museum väcker forntidens bilder till liv

Medverkande: Kajsa Hartig, Västernorrlands museum, Fredrik Edström, IVAR Studios och Jesper Wallerborg, Entapir

Basutställningen på Västernorrlands museum börjar själv bli museal. Den är byggd 1993/94, med dåtidens fokus på estetik och formgivning, men utan förklarande texter. Ett vattenfall med riktigt vatten står dessutom mitt i utställningen, och skulle behöva bytas ut mot digitalt vatten.

I uppdateringen av basutställningen ingår visualisering och levandegörande av Nämforsens hällristningar – genom animation. De animerade hällristningarna skall ge en wow-känsla och locka besökarna att söka mera information. Samtidigt med den konstnärliga friheten i gestaltningarna, skall de också vara väl förankrade i arkeologiska fakta.

Presentationen beskrev det pågående arbetet med att förvandla de inskannade hällristningarna från SHFA:s (Svenskt Hällristnings Forsknings Arkiv) databas till animationer, och att skapa karaktärer och narrativ som passar för projektionsmediet i utställningen. Ekonomi och kostnadseffektivitet vid val av såväl hård- som mjukvara för att integrera animationerna i utställningen diskuterades också. Genom att till exempel anpassa placering av projektorerna, behöver museet inte köpa in dyra kortskjutande projektorer.


Nonesthic – en plattform för virtuella besök i kulturarvsbyggnader & ”Pop In & Play”

Medverkande: John Nilsson, Imitera

Nonesthic

Nonesthic är en virtuell plattform som skapar en reell upplevelse av 3D-digitaliserade platser med historiskt och kulturellt värde. I denna plattform ingår också JayWalk, ett nytt fullskaligt traverseringssystem designat från grunden för Oculus Quest, som låter användaren på ett naturligt sätt gå runt helt obehindrat i den virtuella världen. Så här kan det se ut i Hallwylska museet

Pop-in & Play

Syftet med appen “Pop-In & Play” är att öka läslusten hos barn. Med hjälp av Augmented Reality (AR), får böcker nytt liv genom att bilder förvandlas till “magiska fönster”. Via dessa magiska fönster kan läsaren ha en dialog med karaktärerna i böckerna, och genom att leta svar på deras frågor i texten bli motiverade till läsning. Så här fungerar Pop-in & Play


Samtal kring förutsättningar för immersiva produktioner

Medverkande: Fredrik Edström från IVAR Studios, Ami Ekström från Svenska Filminstitutet, Mikael Theorin från Kulturbryggan/Konstnärsnämnden

Under samtalet kring förutsättningarna för immersiva produktioner, diskuterades framför allt de problem som uppstår när de finansiärer man söker medel från har regelverk, mallar och bedömningskriterier som inte är anpassade för dagens digitala medier och immersiva produktioner. Många kultur/konst-stöd är enligt de synpunkter som kom upp i samtalet ovilliga att finansiera tekniska kostnader (utrustning och arvode) med motiveringen “Vi kan inte ge konstpengar till tech-företag”.


Immersiv historisk fiktion

Medverkande: Elever från Changemaker Educations – Claudia Toksoy, Denise Barwén Lundh, Serine Sellers, Shaya Khalil, Victor Hugo Modragon Franco, Linda Yazid och Imtissal Hallak

Changemaker Educations utbildning Immersive experience Creator är den första i sitt slag att fokusera på immersivt berättande och en holistisk förståelse för XR-teknik. Under denna programpunkt presenterade studenter några utvalda idéer kring hur immersiv fiktion skulle kunna användas för att berätta och förmedla kulturhistoria. Att med hjälp av AR berätta platsens historia, placera sig själv i det förflutna, och att med hjälp av AI kunna få en mera levande bild av historiska personer var genomgående teman i studenternas idéer, med goda utvecklingsmöjligheter.


Avslut

Nätverksträffen avslutades med att budkaveln, numera i digital form, lämnades över till Västernorrlands museum för nästa nätverksträff. Vi ses i höst!


Epilog

Sista dagen avslutades som de föregående två, med ett längre mingel i Wonder, där det blev många intressanta diskussioner, utbyte av länkar och goda idéer. När den pratglada bubbla jag själv hängt i över en timme slutligen tömdes på folk, zoomade jag ut för att se om det var några deltagare kvar någon annanstans. Två personer dröjde sig kvar, och jag gled över för kolla läget, summera och tacka för deltagandet. Jag frågade vad de hade tyckt om upplägget, och svaret blev: ”Det har varit som om pandemin inte fanns”. Och så är det: Den digitala verkligheten är lika verklig som någon annan verklighet.

Exaktare årtal i Lösen

Det bevarade fragmentet av gravhällen DR 366 från Lösens kyrka som det såg ut sommaren 2012. Foto Magnus Källström

Att datera runstenar har som bekant sina sidor, eftersom det ju ytterst sällan finns något i själva inskriften som fäster dem mer exakt i tiden. Uppfattningen om deras ålder har också varierat. Riksantikvarien Johan Peringskiöld, som var verksam under stormaktstiden, drog sig inte för att göra dem riktigt gamla och placerade exempelvis den ”Uggi eller Ogg in mikla” som han trodde fanns omnämnd på en av runstenarna vid Bällsta (U­ 226) i Vallentuna  ”175 åhr efter floden”. Här handlar det givetvis om syndafloden, vilket ju avser en rätt avlägsen tid. Motreaktionen kom så småningom och ett halvt sekel senare (1762) kunde Nils Reinhold Brocman istället förklara samma runstenar som ”de allrayngste” och att de ”icke äro äldre än År 1300”. I dag vet vi att ingen av dessa forskare träffade särskilt rätt.

Vikingatidens runristare brydde sig sällan om att försöka fästa sina verk i tiden. Den kryptiska runföljden þasataimunt som står under korset på Järvstastenen (Gs 11) har av vissa utlästs som Þā sat Æimundr ”Då satt Emund”, vilket antogs betyda att Emund Gamle då var kung i Uppsala. Tolkningen är väl inte omöjlig, men jag har en stark känsla av att meningen i denna runföljd måste vara en annan, oklart vilken. Ristaren bakom den norska Kulistenen (N 449, i dag på Vitenskapsmuseet i Trondheim) har däremot uttryckt sig mycket exakt om stenens tillkomst: Tolf vetr hafði kristindómr verit í Nóregi ”Tolv vintrar hade kristendomen varit i Norge …” Problemet är bara att vi inte vet från vilket år Norge ska räknas som kristet.

Betydligt mer intresserade av tiden var medeltidens gotlänningar. Här kan runinskrifterna nämligen emellanåt innehålla mycket exakta dateringar med hänvisningar till den så kallade påsktavlan. På den kända spisstolpen från Kullans i Gerum (G 78) som berättar om slutförandet av ett byggprojekt på gården står exempelvis: ”Och då var runan h söndagsbokstav och runan k primstav i trettonde raden. Och det blev färdigt på Simons och Judas’ afton.” Med hjälp av dessa uppgifter kan datumet bestämmas till den 27 oktober 1487. Andra inskrifter kan ge en datering i löptext som gravhällen G 100 i Lye kyrka: ”Och då hade lidit från Guds födelse fjorton hundra år och ett år mindre än femtio år.”

Klings träsnitt av gravhällen från Lösens kyrkogård från 1746 och Erik Moltkes fotografi från 1932 av det bevarade fragmentet. Foto Nationalmuseet i Köpenhamn (CC-BY-SA)

Från fastlandet är vi inte bortskämda med denna typ av uppgifter och det är här mycket ovanligt att de medeltida runristningarna innehåller något som ens liknar ett årtal. Ett undantag utgörs av den gravhäll som finns vid Lösens kyrka i Blekinge (DR 366). I dag återstår tyvärr endast ett mindre fragment av stenen, men det finns en äldre avbildning som visar att den en gång har haft en datering med romerska siffror. Eftersom inskriften tycks ha saknat ordskillnad har man tvekat om det har stått MCCCX eller MCCCXI det vill säga 1310 eller 1311. Det går nämligen inte att avgöra om det sista lodräta strecket är en romersk etta som tillhör dateringen eller om det rör sig om en i-runa som inleder runtexten.

Den äldre avbildningen utgörs av ett träsnitt från en avhandling av Adam Julius Kling 1746. Detta träsnitt ger ett lite egendomligt intryck och i Danmarks runeindskrifter (1941–42) har inskriften återgivits på ett så komplicerat sätt att den knappast kan visas på annat sätt än med en bild:

För snart tjugo år sedan tog den uppslagsrike runforskaren Evert Salberger tag i denna inskrift och prövade ett nytt grepp. Han bröt efter X och föreslog att det bakom den i så fall inledande runföljden iasio kunde dölja sig en ortnamnsangivelse ”i Åsjö”. De följande runorna mi, som på träsnittet har halv runhöjd och är placerade ovanpå en vågrät linje i den övre halvan av runbandet, tolkade han förslagsvis som en förkortning för namnet Manni.

I Salbergers redaktion fick början av texten i stället denna form:

ANO þNI | MCCCX i asio m<an>i lo(t) gøræ þen(æ) s(t)ææn […]
”I Herrens år 1310 i Åsjö lät M(ann)e göra denna sten […]”

Tolkningen har åtminstone vad gäller ortnamnet vunnit viss anslutning och finns upptagen i såväl Samnordisk runtextdatabas som i den forskningsbaserade databasen Danske Runeindskrifter.

Förra veckan skulle jag hålla ett föredrag om Blekinges runor för Kallvattenkuren i Ronneby och som förberedelse bokade jag ett besök i ATA för att se om det kanske fanns något intressant där att lyfta fram. Jag tycker nämligen att jag nästan varje gång jag beställer fram något material från detta arkiv stöter något nytt som jag inte tidigare kände till. Så också denna gång. Under Lösens socken fanns ett par brev från landshövdingen Wilhelm Gynther och apotekaren Moses Söderström till riksantikvarien J. G. Liljegren, där dessa berättar att de den 20 november 1832 hade besökt Lösens kyrka för att bese de runstenar som skulle finnas där. Av de tre stenar som var omnämnda i den tidigare litteraturen hade de då bara återfunnit en enda, men lyckligtvis den som intresserar oss här. I brevet låg också en teckning:

Gravhällen från Lösens kyrka som den såg ut 1832. Efter original i ATA.

Att Gynther hade sett en del av denna gravhäll nämns i Danmarks runeindskrifter, men det aktuella brevet och teckningen har uppenbarligen varit helt okända för utgivarna. Det som direkt fångade min uppmärksamhet var att inskriften här hade tydliga kolonformade skiljetecken vilket helt saknas på Klings träsnitt. Sådana finns också markerade  på ömse sidor om XI, vilket visar att årtalet ska vara 1311 och inget annat.

Detta omöjliggör givetvis Salbergers tolkning av inskriftens början och vi ska inte längre räkna med något ortnamn Åsjö i denna inskrift. Av Klings asiomi har Gynther och Söderberg tyvärr endast kunnat se de inledande runorna as samt spår av ytterligare två. Detta borde återge ett namn, men frågan är vilket. De tre första runorna asi skulle givetvis kunna svara mot mansnamnet Asi ”Åse”, som förekommer i både svenska och danska medeltidskällor, men de följande runorna omi (som endast finns hos Kling) är betydligt svårare. En möjlighet är kanske att anknyta till det Om som finns upptaget som binamn i Danmarks Gamle Personnavne (1936–64). Detta antas där antingen kunna vara bildat till det medellågtyska om ’farbror, morbror, systerson’ eller till ett ortnamn Omme eller Omø.

Så som runorna omi är framställda hos Kling är det dock svårt att bortse från Salbergers idé att runföljden skulle kunna innehålla någon form av förkortning. Associationerna går här gärna till det fornvästnordiska óminni ’glömska’ som med lite andra betydelser även har funnits i forndanskan (uminde) och fornsvenskan (ominne). Samtidigt ska vi nog inte lita för mycket på Klings återgivning av runorna. Av det bevarade fragmentet framgår att han där gjort sig skyldig till en del felläsningar och Gynthers och Söderbergs återgivning av inskriftens slut visar att han även måste ha hoppat över vissa runor (där Kling har kræiæeer läser de ḳræn : rẹeer). Säkrast är kanske därför att nöja sig med att säga att inskriften bör ha inletts med ett personnamn som har börjat på Ås-.

Ett arkivbesök kunde alltså en sekund lösa ett gammalt tolkningsproblem, men egentligen var detta redan löst när Danmarks Runeindskrifter utkom. När jag följde upp lite andra trådar inför föreläsningen visade det sig nämligen att den nämnda teckningen hade publicerats i volymen Blekinge. Kyrkor i Östra Härad i det stora serieverket Sveriges kyrkor redan 1926(!) och att man där hade slagit fast att årtalet var 1311.

Bara för en kort stund trodde jag att jag var först med denna upptäckt!

> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Att brevet till Liljegren liksom uppgifterna i Sveriges kyrkor har förbisetts i Danmarks runeindskrifter kan ha en speciell orsak. Verket kom ju ut under tysk ockupation och brinnande världskrig och varken Lis Jacobsen eller Erik Moltke tilläts resa till Sverige. Istället bistod Elias Wessén dem med arkivaliska uppgifter om runinskrifterna i Skåne, Halland och Blekinge i ett mycket sent skede av arbetet. Enligt förordet i Danmarks runeindskrifter ska han ha tagit på sig ”det omfattende revisionsarbejde uden at sky nogen ulejlighed”, men vi vet ju inte alls hur mycket tid han har kunnat lägga på detta eller hur tillgängliga de svenska arkiven och biblioteken egentligen var. DS.

K-podd special: Museipanelen april

Hur ska vi hantera en utställning och dess koppling till kolonialismen? Är kulturarvspedagogik verkligen en profession? Och kommer satsningarna på digitala utställningar bromsas nu när museerna åter öppnar för fysiska besök?

Lyssna till hur Karin Nilsson från ArkDes, Karl Arvidsson från Mölndals Stadsmuseum samt Kerstin Brunnberg, bland annat ordförande i Kulturhuset/Stadsteatern i Stockholm diskuterar dessa – och andra – frågor i Museipanelen, som sändes live fredagen den 23 april. Samtalet leds av Lina Wennersten och Fredrik Emdén från Riksantikvarieämbetets Omvärld och insikt.

Museipanelen är ett återkommande samtal om trender och aktuella händelser inom museisektorn. Här kan du läsa mer om Museipanelen.

Här kan du läsa mer om Riksantikvarieämbetets omvärldsbevakningstjänst för museer, Omvärld och insikt.

Missade du förra avsnittet av Museipanelen kan du lyssna på poddavsnittet här.

Inspelat av Oscar Engberg. K-podd produceras av Erik Larsson.

”K-samsök är en guldgruva”

Hur kommer kulturarvet att förmedlas i framtiden? Hur kan den öppna kulturarvsdatan tas tillvara och paketeras? Hör och se ett samtal mellan Riksantikvarieämbetet och företaget GeoStory.

GeoStory arbetar med att förmedla berättelser knutna till kulturhistoria platser, med hjälp av bland annat data från Riksantikvarieämbetets tjänst för öppen kulturdata, K-samsök.

Hör Jens Engelbrecht och Emelie Gemzell, som båda har deltagit i Riksantikvarieämbetets projekt Kulturarvsinkubatorn, prata om hur idén bakom appen GeoStory, om att vara en kommersiell aktör inom kulturarvssektorn, men även om spelifiering, samarbete mellan kulturarvssektorn och näringslivet samt om hur det är att arbeta med K-samsök.

– K-samsök är en guldgruva för sådana som oss, säger Jens Engelbrecht under samtalet, som leds av Björn Sundberg, verksamhetsutvecklare på Riksantikvarieämbetet, och Fredrik Emdén, omvärldsbevakare på Riksantikvarieämbetet.

– Inom ramen för K-samsök som nationell plattform för öppen kulturarvsdata så är det av stor vikt att hitta sätt där datan kan aktiveras. Detta är något som kan göras på många olika sätt och därför bjöd vi in GeoStory till att berätta mer om sin verksamhet och deras perspektiv på att kreativt använda sig av öppen kulturarvsdata, säger Björn Sundberg.