En anka på kyrkvinden?

Sankt Kristoffer med Jesusbarnet på axeln. Den vita färgen i figurernas ansikten reagerar starkt på UV-ljus. Den kraftiga sprickan genom motivet är en sättningsspricka, fint reparerad. Foto: Karin Calissendorff RAÄ CC-BY

Att lägga ihop motiven ovan- och nedanför valven i medeltida kyrkor.

I Lunds stift pågår ett projekt att dokumentera de dolda kalkmålningarna på kyrkvindarna. Två konservatorer, en murare och en byggnadsantikvarie undersöker tillsammans den medeltida putsen, kalkmålningarna och timret. Vindarna erbjuder så gott som orörda ytskikt som ger mycket information om byggnadsteknik, ikonografi och ger svar på bevarandefrågor. Jag är på besök för att kika på fynden i Västra Sallerups kyrka i Eslöv.

-Karin! Vi är här framme, bakom gullfibret. Jag går hukande över en spång som leder mig fram ovan valven i Västra Sallerup kyrka, fram mot koret. Jag ser inte Hanna Eriksson eller Ingrid Wedberg. Valven kupor skapar pucklar och djupa dalgångar på vinden, de är klädda med isoleringsmaterial av olika slag. Det är vansinnigt dammigt och mörkt. På slutet av spången tonar Henrik Nilsson upp sig, projektets putsexpert. Henrik har just konstaterat att putsen ligger i ett skikt och att kalkmåleriet är bemålat direkt på detta.

Varför är det då kalkmålerier på medeltida kyrkvindar?

Alla medeltida kyrkor har gått igenom ombyggnader. Man har velat försköna, förstora och anpassa. När det gäller kyrkors innertak var de tidiga taken platta trätak. Under gotiken ville man skapa ett luftigare kyrkorum och kunskapen att slå valv nådde Sverige. Det ledde till att kyrkorummen fick valvkupor som delade av väggarnas bibliska scener. En del figurer blev helt enkelt förvisade till vinden. Bland annat den anka som Ingrid Wedberg idag letar efter.

-Jag hittade den! hojtar Ingrid från ett oländigt inre vindsrum ovan koret. Ankan, som egentligen är en gås, har konservatorerna läst om i arkivmaterialet. Målningarna har dokumenterats långt tidigare, men med andra syften och frågeställningar. Nu hittar jag också Hanna Eriksson som kurar med en UV-lampa vid triumpbågens vägg. Den vita färgen fluorescerar i UV-ljus vilket kan ge svar på vilket pigment eller bindemedel i kalkfärgen som använts.

Sankt Kristoffer flankeras av Sankt Mikael. Foto: Karin Calissendorff RAÄ CC-BY

Vilka är då de nya frågeställningarna? Hur har synen de dolda bilderna ändras sen de dokumenterades för ca 30 år sen?

Idag har synen på att tillgängliggöra kunskap blivit prioriterat. Att ge kyrkobesökaren en större förståelse för den livliga bildvärlden, som har varit kyrkornas tidigare signum, är viktigt. Förmedlingen gör kulturarvet allmängiltigt och spännande.

Men hur kan dessa fragment i denna ogästvänliga miljö någonsin bli tillgänglig? Ett sidoprojekt undersöker kyrkorummet kan pusslas ihop utifrån olika tidsåldrar och byggfaser. En digital visualisering i 3D har utförts, de fotade målningarna i helakyrkorummet läggs ihop i kyrkomiljön innan valvslagningen. Där kan man ”gå runt” och fokusera på de målningar som är utförligare dokumenterade.

-Tanken är att hitta ett arbetssätt där vi dokumenterar enligt en fast rutin och skördar information från de aktuella kyrkorna och sen får hjälp löpande med visualiseringen av måleriet och det tidigare kyrkorummet. När vi har en rationell metod kan vi sprida metoden till fler stift. På så sätt kan fler möjlighet att tillgängliggöra dessa rika men idag otillgängliga bildvärldar.

Jag tittar på de två helgon som är placerade på triumfbågens båda sidor, Sankt Kristoffer och Sankt Mikael. De är fantastiskt vackert utförda, färgerna är klara och penseldragen i de böljande håren är distinkta. Det är en ynnest att få se romanskt måleri på nära håll. Måleri som varken rengjorts hårt eller sotats ner. Jag hoppas att fler får möjlighet att komma nära motiven och få ta del av helgonen, hantverket som skapat de hållbara murarna och kunskapen om målarmästarna och deras bildvärld.

Projektansvarig är stiftsantikvarie Heikki Ranta och projektdeltagare är Hanna Eriksson och Ingrid Wedberg från Skånes Målerikonservatorer, Henrik Nilsson, murarmästare HN Byggnadsvård och Petter Jansson, 1a antikvarie Regionmuseet Kristianstad/Lund.

Henrik Nilsson, Hanna Eriksson och Ingrid Wedberg diskuterar ivrigt Västra Sallerups kalkmålningar. Foto: Karin Calissendorff RAÄ CC-BY

Mer information om projektet hittar du på: http://skanesmalerikonservatorer.blogspot.se/2017/02/medeltida-kalkputs-och-kalkmalningar-pa.html

Karin Calissendorff, i tjänsten. Foto: Hanna Eriksson, Skånes Målerikonservatorer CC-BY

Karin Calissendorff, konservator och utredare på kulturvårdavdelningen.

Nu tar vi pulsen på museernas förmedling

Interaktiv vägg från Röda korsets museum i Genève.
Interaktiv vägg från Röda korsets museum i Genève. Foto: Staffan Cederborg CC BY.

Enheten för digital förmedling på Riksantikvarieämbetet har i dagarna skickat ut en enkät som ingår i vår undersökning av hur svenska museer förmedlar sina samlingar, utställningar och annat innehåll via digitala metoder och kanaler. Syftet är att kartlägga vilka behov av stöd som finns på området, och bygga rätt underlag för prioriteringar inom vårt fortsatta arbete. Enkäten ska besvaras av alla som på ett eller annat sätt jobbar med innehåll och/eller tekniska lösningar inom ramen för museets digitala förmedling.

Har du inte fått enkäten? Hör av dig till Maria Logothetis (maria.logothetis@raa.se) eller Staffan Cederborg (staffan.cederborg@raa.se) så skickar vi länken till frågeformuläret. Sista svarsdag är 1 december 2017.

Ett museum står och faller inte med digitaliseringen. Graden av digitisering och kvaliteten på digital kunskap, medvetenhet och förmedling avgör inte museets existens. Ofta är det mer akuta och handfasta åtgärder, som till exempel att byta ut halogenlamporna eller att knåda fram en bra programserie till den senaste utställningen, som för dagen avgör om museet ska kunna locka publik.

Icke desto mindre är digitaliseringen en demokratifråga. Vilka har tillgång till konsten på Moderna museet eller traktorerna i Störlinge Lantbruks- & Motormuseum? Oavsett om hindret för att ta sig till ett museum är geografiskt eller funktionellt, finns det uppenbara fördelar för alla parter om både konstverk och traktorer görs mer tillgängliga. Och en av vägarna dit är digitisering och digitalisering.

Syftet med museernas digitisering, det vill säga konverteringen av data från analog till digital form, är inte bara att säkerställa ett hållbart bevarande av uppdaterbar information om föremål, miljöer och berättelser. En annan viktig orsak är att skapa förutsättningar för att tillgängliggöra, förmedla och sprida museernas innehåll. Emellertid handlar tillgänglighet och förmedling om många olika saker, till exempel:

  • Tid och rum. Informationen är tillgänglig över internet oberoende av var man sitter och vilken tid det är på dygnet.
  • Mängd. Information som annars inte visas i utställningarna kan tillgängliggöras digitalt – den största delen av många museers samlingar är dolda för allmänheten.
  • Applikationer. Informationen kan bearbetas och formges av museets personal eller tredjepartsutvecklare, i fysiska utställningar och i olika sammanhang på webben, i appar och i sociala kanaler.
  • Funktionsanpassning. Informationen kan anpassas till personer med olika funktionsnedsättningar eller särskilda behov, både genom att innehållet kompletteras och genom att använda rätt format och hårdvara.

I enkäten om förmedling på museer som gått ut till närmare 1 600 anställda på svenska museer, undersöker vi inte nivån av digitiserat material, utan fokuserar på steget efter, den digitala förmedlingen, det vill säga de tekniker och metoder som används för att tillgängliggöra, förmedla och sprida det digitala innehållet. I viss mån vill vi också gärna ta pulsen på museets förmåga att se digitaliseringen ur ett helhetsperspektiv och inte som en särfråga.

Med enkätsvaren, som också kompletteras med djupare intervjuer, hoppas vi kunna få en bild av hur integrerad den digitala medvetenheten och kunskapen är i museisverige samt vilka de största utmaningarna är, och på så sätt kunna anpassa vårt arbete efter det.

Staffan Cederborg jobbar som verksamhetsutvecklare på Riksantikvarieämbetet.

”Man blir inte arkeolog för att förstöra”

Arkeologisk utgrävning i Sigtuna. Bengt A Lundberg (CC-BY)

Den senaste tiden hör du kanske till dem som har fått höra att det slängs enorma mängder arkeologiska föremål i Sverige varje år. Ja, det är faktiskt sant. Hundratals kilo arkeologiska fynd från förhistoriska boplatser, gravar och andra fornlämningar gallras och förstörs. Det måste väl ändå vara en skandal!

Av kulturarvsdebatten har man kunnat få en bild av att värdefulla arkeologiska föremål regelmässigt och i stor skala smälts ned och går till återvinning för att det saknas resurser att ta omhand dem. Om det vore ens nära sanningen skulle jag vara den förste att höja rösten. Som arkeolog var det visserligen ett bra tag sedan jag själv arbetade i fält, men man utbildar sig inte till arkeolog för att förstöra värdefulla arkeologiska föremål. Tvärtom väljer man den yrkesbanan för att man brinner för att bygga upp och förmedla arkeologisk kunskap. Så lyckligtvis stämmer inte den dystra bilden med verkligheten.

Fynd som gallras är sådana som inte har ett tillräckligt stort vetenskapligt värde för att tas om hand och bevaras. Det kan handla om obestämbara genomrostade metallklumpar eller lerklining från husväggar. Det finnas ett värde i att dokumentera sådana fynd i samband med undersökningen, men knappast att bevara för all framtid. På Riksantikvarieämbetets webb går det att läsa mer om hur gallring av arkeologiska föremål fungerar.

Lagen gäller och reglerna är tydliga

Fyndhanteringen är en central del av den arkeologiska processen. Den är noga reglerad i lag och genom föreskrifter från Riksantikvarieämbetet, som länsstyrelserna ska tillämpa när de fattar beslut om arkeologiska undersökningar. Regelverket är tydligt med att föremål som har ett vetenskapligt värde ska tas om hand, konserveras, samt överlämnas till ett mottagande museum.

Med tanke på att det varje år genomförs ett mycket stort antal arkeologiska undersökningar i landet kan det naturligtvis finnas exempel där regelverket inte följts. Det är naturligtvis inte bra. Men överlag fungerar den uppdragsarkeologiska fyndhanteringen i Sverige väl. Staten garanterar ytterst att alla vetenskapligt värdefulla arkeologiska föremål tas om hand genom att myndigheten Statens historiska museer är skyldig att ta emot dem.

Detta är en verklighet långt från den som målats upp i debatten, och som fått spridning även utomlands. Det är naturligtvis tråkigt när den här typen av nidbilder får fötter. Inte minst för yrkesverksamma arkeologer och handläggare på landets länsstyrelser, som har en stark känsla för sin profession och en hög yrkesetik.

Teknikutvecklingen utmanar arkeologin

Finns det då inga problem inom fyndhanteringen? Jo, det finns det naturligtvis. Samhällets resurser är inte oändliga och på länsstyrelserna brottas man dagligen med svåra avvägningar mellan kostnad och vetenskaplig kvalitet. Var gränsen ska dras är inte alltid självklar. Det är en fråga som i hög grad engagerar Riksantikvarieämbetet också. Det är vi som ska besluta om föreskrifter för uppdragsarkeologin och utöva överinseende över länsstyrelsernas beslutsfattande. Ett fortlöpande samtal kring prioritering och urval måste ständigt föras. Riksantikvarieämbetet tar löpande fram olika kunskapsunderlag som stöd för länsstyrelserna.

En ny utmaning följer av den teknikutveckling som skett vad gäller metalldetektorer. Här kan många nya fornfynd av metall komma i dagen, utan att det finns en exploatör som är skyldig att bekosta fyndomhändertagandet. De kostnader som detta orsakar riskerar att i ökad omfattning och belasta redan hårt ansträngda offentliga medel för kulturmiljövård. Om föremålen å andra sidan lämnas kvar i jorden, kommer de i många fall att brytas ned och värdefull kunskap gå förlorad.

Nej. Någon stor skandal avslöjade aldrig gallringsdebatten. Däremot kom en del av det som är arkeologins villkor upp i dagen. Att göra avvägningar mellan kostnad och vetenskaplig kvalitet, att göra urval och prioriteringar är något som arkeologer brottas med varje dag. Allt för att vår kunskap om tidigare generationers villkor och liv ska kunna växa och komma oss alla till del.

Lars Amréus

riksantikvarie

Guide till kulturarvsdebatten

Hösten 2016 pågick en stormig museidebatt. Då var fokuspunkten för debatten Världskulturmuseerna. Under 2017 presenterade regeringen en kulturarvsproposition som riksdagen antog. Bland annat med anledning av detta så flyttade debatten vidare från frågan om eventuell samlokalisering av Världskulturmuseerna i Stockholm och har kommit att spänna över frågor som kulturarvspolitik, hur detaljerat politikens engagemang får vara i kulturarvs- och museifrågor? normkritik, identitetspolitik, gallring av arkeologiska fynd och många andra frågor. Här följer en länklista, sammanställd av Riksantikvarieämbetet, med texter från 2017 som tar avstamp där förra höstens museidebatt kan sägas slutade: i en radiodebatt mellan Ola Wong och kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke i december 2016.

Sammanställningen gör inga anspråk på att vara heltäckande, men kan i sin omfattning ge en bild av vilka frågor debatten spänt över. Listan kan komma att kompletteras efterhand.

Till länklistan

Lyssna gärna även på K-podd avsnitt 29 när Carolina Andersson, Riksantikvarieämbetet,  och Louise Schlyter, Länsstyrelsen i Stockholm diskuterar gallring

Avsnitt 31 – Kulturarvets sociala betydelse med Peter och Qaisar

K-podd har blivit inkallade till rektorn! I avsnitt 31 befinner vi oss på Linnéuniversitetet i Växjö, hos rektorn och historieprofessorn Peter Aronsson. Tillsammans med Riksantikvarieämbetets Qaisar Mahmood, avdelningschef för kulturmiljö, vrider och vänder Peter på frågor om identitet, sammanhang, anspråk och nationell självbild. Kan vi till exempel prata om mitt och ditt kulturarv?

Välkomna till del 3 i K-podds serie Räkna med kulturarvet, som utgår från Riksantikvarieämbetets rapport med samma namn. Den här gången är det kulturarvets sociala betydelse som är i fokus. Samtalsledaren Emil Schön hänvisar även i avsnittet till den medborgarundersökning som vi genomförde hösten 2016. Den visade att många svenskar upplever hur historiska platser ger ökad självkännedom och förståelse för andra människor.

I avsnittet bjuds vi på ett initierat och passionerat samtal om kulturarvets sociala betydelse på ett globalt, nationellt, lokalt och inte minst personligt plan.

Femton runor i Hackås kyrka

Runorna som är ristade i pusten på utsidan av koret till Hackås kyrka i Jämtland. Foto Magnus Källström

Ibland kan det dröja något mellan ett nyfynd av en runinskrift och den vetenskapliga undersökningen. I samband med renoveringen av Hackås kyrka i Jämtland påträffades i slutet av maj 1959 ett antal runor ristade i en putsfog på utsidan av kyrkan. Fyndet väckte stor uppmärksamhet och resulterade bland annat i en notis i Dagens Nyheter, där Sven B. F. Jansson – den tidens store auktoritet på runor – uttalade sig uppskattande om fyndet. Däremot är det oklart om han själv eller någon annan någonsin granskade och dokumenterade själva inskriften. En hel del tyder i stället på att den första undersökningen gjordes nu i fredags den 27 oktober 2017.

Anledningen till detta dröjsmål kan vara ristningen redan i september 1959 försågs med en skyddande ”järnram med glas och lucka över”, vilket har gjort det svårt att förutsättningslöst studera den. Trots detta finns en läsning av inskriften i Samnordisk runtextdatabas, där den uppges lyda: fuþarkhnis­­-mlʀ. Det rör sig alltså om en futharkinskrift, en återgivning av själva runalfabetet. Denna är dock inte helt felfri och det är exempelvis något förvånande att finna en a-runa på den plats där man i en medeltida runrad väntar o. I artikeln i Dagens Nyheter uppges också runorna vara femton till antalet, men räknar man efter i runtextdatabasens läsning så blir det inte mer än fjorton tecken. Det är alltså något som inte stämmer. En orsak är säkert att läsningen i databasen bygger på ett fotografi och inte på en undersökning av själva inskriften.

I slutet av förra veckan skulle jag göra en kortare tur till västra Medelpad för att studera en sentida runinskrift, som kommer att behandlas i utgåvan av Medelpads runinskrifter inom projektet Evighetsrunor. Eftersom det skulle ta lika lång tid att nå platsen från Östersund som från Sundsvall, valde jag det förra alternativet. Då kunde jag nämligen passa på att titta på lite annat. Jämtland och Härjedalen har visserligen inte många runinskrifter, men några av dem är mycket märkliga. På Frösön står som bekant Sveriges nordligaste runsten, rest av den man som lät kristna Jämtland och på en av bonaderna från Överhogdal i Härjedalen som visas på Jamtli i Östersund finns ett av de få exemplen på broderade­(!) runor. Och så har vi runorna på utsidan av koret till Hackås kyrka.

Att göra runundersökningar i slutet av oktober är inte det mest ideala och jag hade under ett par veckor oroligt följt väderleksrapporterna, som slutligen hade utlovat ett rejält snökaos just den dag som jag skulle resa upp. När jag landade på Frösön på onsdagseftermiddagen hade dock ovädret dragit förbi och snön smält undan. Besöket vid Hackås kyrka var dessutom planerat först till fredag förmiddag. Då var det lyckligtvis både uppehåll och tillräckligt många plusgrader i luften för att det skulle gå att arbeta.

Kalkering av runorna på plast mot hösthimlen över Storsjön. Foto Magnus Källström

Jag hade i förväg bett om att få glasskivan tillfälligt avlägsnad och hade alltså mycket goda förutsättningar att läsa inskriften. Den fjärde runan såg faktiskt ut som på det äldre fotografiet med en dubbelsidig bistav snett nedåt vänster och den skulle alltså kunna vara en variant av a-runan. Att den inte ska uppfattas så förstår man när man kommer längre fram i inskriften. Enligt den tidigare läsningen skulle a-runan saknas på sin förväntade plats och s följa direkt efter i. Denna s-runa såg på det tidigare fotografiet ut att vara bakvänd och ha s.k. gotländsk form. Så visade sig inte alls vara fallet. I stället finns här en lätt skadad a-runa med ensidig bistav följd av högst normal s-runa. Därefter följer en t-runa med ensidig bistav till vänster samt de avslutande runorna mlʀ. Detta gör sammanlagt femton runor och den runa som saknas är b.

Enligt det medeltida runsystemet borde den fjärde runan återge en æ-runa, men någon sådan förväntar man sig inte heller på denna plats i runraden. Den måste alltså tolkas som en misslyckad o-runa, där ristaren har glömt den ena bistaven. Här kan man tveka om det är riktigast att återge runan med eller med æ som teckenformen faktiskt svarar emot. Även translittereringen av den sista runan kan diskuteras trots att formen är helt klar. Jämtland tillhörde som bekant Norge under medeltiden och på norskt område blev den gamla ʀ-runan redan under senvikingatiden det vedertagna tecknet för /y/. I norska medeltidsinskrifter translittereras den alltid med y. I Sverige sker samma förändring, men en bit in i medeltiden och även här förvandlas ʀ-runan till en y-runa. Av tradition har vi i Sverige vanligtvis behållit ʀ när vi återger medeltida runtexter, vilket egentligen är rätt diskutabelt i de fall där runans ljudvärde går att bestämma. De flesta som använde denna runa på medeltiden hade förmodligen ingen aning om att den en gång hade stått för ett r-ljud. Men om jag här (tillfälligtvis) böjer mig för traditionen så kan runorna i Hackås kyrka återges på följande sätt: fuþọrkhniastmlʀ.

Varför har man ristat dessa runor på utsidan av kyrkans kor? Enligt notisen i Dagens Nyheter berodde det på att runraden ”ansågs besitta ett magiskt skydd mot onda makter och därför ofta ristades in i kyrkväggarna av besökande bybor”. Nu är det i detta fall mycket svårt att avgöra om ristningen har gjorts i våt eller torr puts, men de ganska breda linjerna kan tyda på det förra. I så fall bör den ha ristats när kyrkan byggdes och härröra från någon som varit syselsatt med kyrkbygget. En magisk avsikt kan väl inte uteslutas, men det är också möjligt att denna person bara ville demonstrera sin runkunnighet. Resultatet blev visserligen inte helt korrekt, vilket faktiskt är påfallande vanligt när det handlar om just futharkinskrifter. Kanske beror det på att många av dessa har tillkommit i någon form av undervisningssituation.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om runraden som undervisningsinstrument i Helmer Gustavsons artikel Lära sig och lära ut runor – med hjälp av futharken? i Situne Dei 2013. DS

Bloggdags!

Få personer med ett intresse för museer och kulturarv kan väl ha undgått den debatt som förts i ämnet, framförallt i Svenska Dagbladet men nu senast tidskriften Axess.

Det är välkommet att frågor om museer och kulturarv lyfts fram och debatteras. Samtidigt har det kommit att bli en ganska omfattande debatt med många bottnar. I flera fall har det förekommit sakfel, vilket kanske inte är så konstigt eftersom flera debattörer inte har någon egen konkret erfarenhet av kulturarvsarbete. Debatten har också bitvis förts starkt polemiserande i ett högt tonläge. Det är inte fel. Men jag tror att det finns ett värde i att nyansera och problematisera delar av debatten.

Jag kommer därför skriva en serie inlägg på här på K-blogg där jag tar upp olika teman och försöker bena i dem. Min ambition är inte att bemöta enskilda debattörer, utan att utforska ett urval frågeställningar eller påståenden som lyfts fram. Jag gör det som riksantikvarie och chef för Riksantikvarieämbetet med en yrkesbakgrund som arkeolog, och från att hela mitt yrkesliv ha arbetat med kulturarvsfrågor från olika utsiktspunkter, nationellt och internationellt.

Riksantikvarieämbetet får ett antal slängar av sleven i debatten. Därför kommer jag särskilt försöka ge en relevant och rättvisande bild av myndighetens inriktning och verksamhet.

Förhoppningsvis kan bloggserien i någon mån bidra till att sprida kunskap om hur kulturarvsarbetet fungerar i Sverige och om Riksantikvarieämbetets verksamhet och roll.

 

Lars Amréus
riksantikvarie

Guide till kulturarvsdebatten

Hösten 2016 pågick en stormig museidebatt. Då var fokuspunkten för debatten Världskulturmuseerna. Under 2017 presenterade regeringen en kulturarvsproposition som riksdagen antog. Bland annat med anledning av detta så flyttade debatten vidare från frågan om eventuell samlokalisering av Världskulturmuseerna i Stockholm och har kommit att spänna över frågor som kulturarvspolitik, hur detaljerat politikens engagemang får vara i kulturarvs- och museifrågor? normkritik, identitetspolitik, gallring av arkeologiska fynd och många andra frågor. Här följer en länklista, sammanställd av Riksantikvarieämbetet, med texter från 2017 som tar avstamp där förra höstens museidebatt kan sägas slutade: i en radiodebatt mellan Ola Wong och kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke i december 2016.

Sammanställningen gör inga anspråk på att vara heltäckande, men kan i sin omfattning g

Till länklistan

Avsnitt 30 – Öppet kulturarv med Axel och David

K-podd firar 30 avsnitt med att bjuda in Axel Pettersson från Wikimedia Sverige och koppla ihop honom med David Haskiya, nygammal på Riksantikvarieämbetet för att berätta mer om öppet kulturarv. Vi pratar helt enkelt öppna data, tillgängliga och otillgängliga data och hur Riksantikvarieämbetet och Wikimedia samarbetar.

Som exempel nämns ett projekt där 10 000 bilder från Riksantikvarieämbetets bilddatabas Kulturmiljöbild laddats upp till Wikimedia Commons. Men nu var det några veckor sedan det här avsnittet spelades in så sedan dess har man hunnit ladda upp ytterligare 173 000 bilder!

 

Utställningen som Axel nämner i avsnittet med bilder från bland annat Palmyra kan du läsa mer om här. Utställningen kommer även att visas på Grimeton radiostation och i Falu gruva under hösten. 

Finns det någon som är negativ till öppna data, finns det några negativa aspekter på det här och varför ska egentligen myndigheter släppa sin data fritt? Det snackas det såklart om.

Tipsa gärna oss om vad ni vill höra om i K-podd!

En återfunnen öländsk runinskrift

N. J. Ekdahls anteckningar i Liljegrens samling i ATA. Efter original i ATA.

Varje år påträffas tidigare okända runinskrifter, men det händer också att tidigare kända inskrifter som varit försvunna dyker upp igen. I somras återfanns exempelvis ett stycke av runstenen U 168 Björkeby i Östra Ryd, som hade varit försvunnen sedan mitten av 1800-talet då den skulle ha sprängts sönder och lagts i kyrkans bogårdmur. Mycket riktigt var det också där som fragmentet påträffades och det är mycket troligt att resten av stenen finns i samma mur. Ett mera oväntat återfynd gjordes nu i tisdags vid lunchtid. Då återfanns nämligen den inskrift som i Ölands runinskrifter har beteckningen Öl 35.

Det som hittills har varit känt om denna inskrift bygger i huvudsak på de noteringar som Jonas Håkansson Rhezelius gjorde under sin forskningsresa på Öland 1634. Rhezelius var en av Riksantikvarien Johannes Bureus’ medhjälpare och hade sänts dit för att dokumentera kyrkor, runstenar och andra fornlämningar. Detta arbete genomförde han med stor noggrannhet och hans avbildningar och anteckningar är ännu av oskattbart värde.

När Rhezelius den 6 augusti kom till Runstens kyrka på den östra delen av ön, upptecknade han en runinskrift som fanns på väggen i högkoret. Där stod bland annat att ”Denna kyrka heter Runsten. Det bör kyrkoherden kunna: runor läsa och skriva” (Öl 34). Inskriften var dock inte särskilt gammal utan bör ha tillkommit knappt hundra år tidigare. Rhezelius noterade att runor också fanns skrivna i kyrkans ”gamble kyrkioordningz bok”. Dessa återgav ett par rader ur Davids psalm 150 i psaltaren:

Laudate Dominum in cimbalis et choro,
laudate eum in cordis et organo
”Prisa herren med tamburin och dans,
Prisa honom med strängaspel och flöjt.”

Enligt J.G. Liljegren (1832) ska runorna ha förekommit ”i en år 1541 tryckt Mässebok”, men detta är allt som har varit känt om denna inskrift och man har räknat den som försvunnen sedan länge.

För några år sedan fick jag i Liljegrens samling i ATA syn på ett pappersark som gav ytterligare några uppgifter om inskriften. Där stod: ”På Kongl. Bibliothekets duplett-auction (Mars 1832) såldes under No 491, 4o Olai Petri Handbok Stockh. 1531 och Messan på Swensko Upsala 1541. På sista bladet af den sistnämnde förekom följande med runeskrift: [varefter en runtext motsvarande den hos Rhezelius återges].”

Bladet är skrivet av fornforskaren N. J. Ekdahl, även känd som Kalvskinnsprästen för sitt idoga arbete att spåra upp och samla in medeltida pergamentbrev i framför allt Norrland. En intressant upplysning finns också i den sista raden på arket: ”Boken köptes af Jacob Westin för 4 RD Bo [=Riksdaler Banco].” Mässboken från Runstens kyrka hade alltså på något sätt hamnat i Kungliga biblioteket i Stockholm och därifrån sålts vidare så sent som på 1830-talet.

Jacob Westin var då ett okänt namn för mig, men jag har senare förstått att han var en hängiven boksamlare, som inför Uppsala universitets 400-årsjubileum 1877 skänkte hela sin omfattande och dyrbara boksamling till universitetet. När jag tittade i bibliotekets katalog på nätet hittade jag inte mindre än två exemplar av Olaus Petris Messan på Swensko från 1541, som har tillhört honom. Ett av dessa skulle dessutom enligt en anmärkning i katalogen ha ”Strödda anteckningar i marginalen samt på sista bladet”! Kunde inte detta vara samma exemplar som Ekdahl hade sett 1832?

Denna lilla upptäckt gjorde jag redan i somras (mitt under semestern), men det dröjde fram till denna vecka innan jag fick tid att åka till Uppsala och titta i boken. Och minsann! Fanns det inte på det sista bladet tre rader med runor med det ovan nämnda citatet ur Davids psalm:

Runorna på sista bladet i Jacob Westins exemplar av Olaus Petris Messan på Swensko (1541). Efter original i UUB.

la͡uþatæ × þo͡min͡um × in × cimpaḷis ×
æt × co͡ro × la͡uþatæ × æum × in ×
co͡rþis × æt × o͡rga͡no ÷ +

Runtexten överensstämmer inte helt med Rhezelius’ uppteckning och faktiskt inte heller med Ekdahls, men jag tror ändå att det rör sig om samma bok som 1634 fanns i Runstens kyrka. Möjligen ger handstilen i den latinska återgivningen av runtexten ett lite yngre intryck än de övriga anteckningarna i boken, som har en tydlig 1500-talsstil. Hur boken kom till Kungliga biblioteket vet jag inte. Kanske förvärvade Rhezelius den redan 1634 eller också kan den ha tagits till Stockholm av Johan Hadorph, som besökte samma kyrka under sin antikvariska resa 1673.

Inte heller vet vi säkert vem som har skrivit runorna i mässboken, även om man tidigare har gissat på den person som hade svarat för runorna i högkoret, en Johannes Olai från Kalmar. Han måste i så fall ha varit en prästman med ett musikaliskt intresse. Hela det första uppslaget i mässboken är nämligen fullskrivet med musiknoter och psalmtexter och även på de följande bladen finns noter ifyllda. Det kan här erinras om att reformatorn Martin Luther – som ju råkar jubilera just i år – faktiskt satte musiken som det högsta näst efter teologin. Musiken var enligt Luther ”en gåva från Gud och inte från människor, den gör hjärtan glada, den driver bort djävulen och den bereder oskyldiga fröjd”. Tydligen har prästen i Runsten resonerat på ett liknande sätt och fastnat för David psalm, där det inte bara handlar om sång och dans, utan också om tamburiner, stränginstrument och flöjt.

Runinskriften i mässboken kan av naturliga skäl ha tillkommit tidigast 1541 och den är alltså efterreformatorisk, men själva runorna är av den typ som användes under medeltiden. Det är för övrigt samma variant av runor som den svenske reformatorn Olaus Petri själv behärskade och som han hade använt i en inskrift på sitt hus i Storkyrkobrinken i Stockholm. Märkligt nog hade även denna nu försvunna runtext en viss anknytning till musiktemat:

skæggiot : haka : klæðær : ikkæ væl : i : dansæ :
”Skäggig haka passar inte väl i dans”

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om återfyndet av U 168 i Östra Ryd på Jan Owes blogg. DS.

PPS. Det som har fått mig att tveka en smula om det verkligen är originalet från Runstens kyrka som nu har återfunnits, är de uppenbara misstag som finns på två ställen. I cimpalis är bistaven i l-runan placerad vid basen i stället för vid toppen och i ordet æum har skrivaren först föregripit bistaven i m när han skulle skriva u. Detta skulle ju kunna bero på kopieringsfel efter en förlaga, men är i detta fall ett tecken på inskriftens äkthet. Går man till Rhezelius’ originaluppteckning i Kungliga biblioteket ser man nämligen att l-runan i den ursprungliga blyertsuppteckningen har haft en lågt ansatt bistav, men att redan Rhezelius ändrade detta när han förtydligade sina anteckningar med bläck. DS.

Utforska 173 017 bilder

173 017 bilder ur Kulturmiljöbild laddades upp förra veckan till Wikimedia Commons av Wikimedia Sverige. Tillsammans med de drygt 10 000 bilderna som laddades upp i juni är nu drygt 90% av de fritt licensierade bilderna i Kulturmiljöbild tillgängliggjorda på detta sätt. Nu kan du utforska, använda och utveckla detta bildliga kulturarv.

Vad händer med bilderna nu?

Först och främst kommer bilderna nu att kunna användas i till exempel Wikipediaartiklar. Vi hoppas också att du och resten av allmänheten berikar bildernas metadata. Bilder i denna uppladdning saknade ju en direkt koppling till specifika objekt i Bebyggelseregistret eller Fornsök. Kan du göra sådana kopplingar är det mycket värt för oss.

Ofta kan en enkel förbättring som att lägga till rätt kategori i Wikimedia Commons vara nog. Många bilder har fått en generell kategori baserat på objektstyp och kommun (till exempel ”Churches in Norrtälje Municipality”) och du kan nästan alltid hitta en bättre kategori direkt under den. Men även annan typ av informationsberikning är intressant. När, till exempel, är denna bild i Blidö kyrka tagen?

Svartvit bild innuti Blidö kyrka
Blidö kyrka. Foto: okänd.

Det finns bilder från 1933, 1936 och 2003, men det ser inte likadant ut i kyrkan som vid detta tillfälle. Är det taget före eller efter några av dessa bilder? Kanske någon minns exakt? Sådana mysterier finns det gott om. Ett annat, kanske lite lättare problem, är av denna typ: Var i Visby är detta foto taget?

Gatubild i Visby
Gata i Visby. Foto: Bengt A Lundberg CC BY 2.5

Vi saknar information om exakt vilken gata som syns i bild, men en Visbybo kan förmodligen se det. Samma sak gäller för många andra bilder från runt om i landet.

Utforska själv och förbättra

Om du upptäcker ett fel eller kan bidra med bättre information, rätta beskrivningen på en gång själv. Känner du dig osäker kan du skriva ett meddelande så tar vi en extra titt på det.

Alla uppladdade bilder i denna omgång finns här. Testa gärna vårt experiment med att bara söka bland dessa bilder där.

>> Jan Ainali, verksamhetsutvecklare på enheten för digital förmedling.

Bilden högst upp är en beskuren version av Bengt A Lundbergs original, CC BY 2.5.

Pilottest på gång inom den Digitala Arkeologiska Processen

Utbildning inför pilottestet för DAP i Östergötland. Foto: Antonia Baumert CCBY

Inom ramen för Riksantikvarieämbetets program,  DAP, Digital Arkeologisk Process, har nu ett pilottest för registrering av arkeologiska uppdrag påbörjats. Det är i de tre länen Västmanland, Värmland och Östergötland som piloten genomförs.

Inför starten har utbildningsdagar anordnats där totalt ett 30-tal personer från länsstyrelser och arkeologiska organisationer/företag utbildats. De har bland annat lärt sig registrera och hantera uppdrag i det nya systemet samt administrera behörigheter.

Kulturmiljöregistret och Fornreg
Inom DAP utvecklas Kulturmiljöregistret där det kommer att ingå register över lämningar, uppgifter om var arkeologiska uppdrag skett samt en e-arkivsprodukt över deras resultat (rapporter, data, fynd m.m.).  För att handläggare och arkeologiska utförare ska kunna registrera i Kulturmiljöregistret finns verktyget ”Fornreg” som ska administreras inom den arkeologiska organisationen efter det att Riksantikvarieämbetet godkänt organisationen utifrån särskilda kriterier.

Pilottestet hanterar dock enbart uppdragsinformation. Information om arkeologiska lämningar och fynd skickas än så länge till Riksantikvarieämbetet och registreras av handläggare. Mot slutet av år 2018 kommer Kulturmiljöregistret även att innehålla lämningsinformationen som då också kommer att registreras, uppdateras och sökas via Fornreg. Allt på ett ställe!

Möjligheter och fördelar
Utbildningarna gick bra och enligt plan. Vi har fått både ris och ros. Mest ros. Man ser möjligheter och fördelar. Det är dock mycket som inte är på plats ännu och man önskar bland annat fler möjligheter till automatisering av delar i processen. DAP kommer inte att kunna lösa alla önskemål, men verktyget Fornreg ger möjlighet att hantera uppdragen och fornminnesinformationen i ett och samma system.

Den 2 oktober börjar pilotlänen att jobba skarpt i Fornreg. Den 9 oktober kommer det att vara ytterligare ett utbildningstillfälle i Stockholm för dem som har varit förhindrade att delta i pilotlänen. Senare i höst kommer vi att ha ett uppföljningsmöte med dem som börjat arbeta i Fornreg.

Det är otroligt nyttigt att få systemet testat ute i ”verkligheten”. Vi har tänkt på mycket, men inte på allt. Många synpunker som är värdefulla i den fortsatta utvecklingen av Fornreg har vi redan tagit om hand och det kommer vi att fortsätta göra under de följande sex månader som uppdragspiloten pågår.

Vid pennan:
Antonia Baumert, en av de utbildningsansvariga inom DAPs pilottest