Länkade Lämningar

I fredags avslutade DAP ett kort internt hack om öppna länkade data på RAÄ. Hacket hölls över fyra dagar sprida över två veckor, och ordnades med hjälp av Martin Malmsten från Kungliga biblioteket, som har flera års erfarenhet av att jobba praktiskt med länkade data. Syftet med hacket var att bekanta våra IT-arkitekter och systemutvecklare med länkade data-teknik, och visa hur befintliga datamängder enkelt kan göras till länkade (och länkbara) data. Även att inleda en diskussion kring vägval för vår framtida länkade data, både vad gäller publicering och tjänster.

LOD-hack 2016
LOD-hack 2016
Bild: Åsa Sundin; CC-BY

Fortsätt läsa

Registrering vid källan

Foto: De två bilderna t v: Rikard Sohlenius, CCBY. Bilden t h: bearbetning av Lantmäteriets ortofoto. Rikard Sohlenius, Riksantikvarieämbetet.
Foto: De två bilderna t v: Rikard Sohlenius, CCBY. Bilden t h: bearbetning av Lantmäteriets ortofoto. Rikard Sohlenius, Riksantikvarieämbetet.

Vid Riksantikvarieämbetet bedrivs inom ramen för DAP (Digital Arkeologisk Process) ett arbete med att utveckla den arkeologiska processen. Den information som skapas ska bli mer användbar då markingrepp planeras och beslutas. Samtidigt ska olika aktörers ansvar i processen vara tydliggjort. I det sammanhanget förs ett resonemang om registrering vid källan.

Registrering vid källan innebär att den information som produceras i fält eller på kontor digitaliseras i samband med att den skapas. De digitala uppgifterna ska sedan kunna återanvändas och förädlas längre fram i processen. Detta medför nya utmaningar för kedjans olika aktörer, samtidigt som förutsättningar skapas för ett bättre beslutsunderlag som snabbt blir tillgängligt. För att det ska fungera krävs tydliggjorda roller, väl utvecklade stödprocesser och nya IT-stöd.

Idag – dubbelarbete och otydlig ansvarsfördelning 
En mängd fornminnesinformation skapas i den arkeologiska processen. Det rör sig om allt från lämningsinformation och kulturhistorisk förmedling till rent administrativa uppgifter om exempelvis ett arkeologiskt uppdrag. I stort kännetecknas dagens process av att varje aktör hanterar informationen digitalt, men att överföringen mellan olika organisationer är analog. Det leder till både dubbelarbete och långa ledtider. Samtidigt är varje aktörs ansvar i processen delvis otydligt. Allt detta skapar röriga och svåranvändbara informationsmängder med oklar kvalitet.

Detta är särskilt tydligt när det gäller hanteringen av de lämningsuppgifter som registreras i FMIS. Idag avgör sammanhanget villkoren som ställs för få leverera uppgifter till FMIS. Kraven är exempelvis olika om informationen framkommit vid en fornminnesinventering jämfört med de fall då en arkeolog skickar in en anmälan om nyfynd. Detta leder både till att FMIS inte är aktuellt och skapar en ojämn kvalitet med svårbeskrivbar kvalitet.

Det är Riksantikvarieämbetet som ansvarar för varje registrering i FMIS inklusive den enskilda lämningens bedömda lagskydd. I praktiken är det dock länsstyrelsen som tillämpar kulturmiljölagen och har i uppdrag att avgöra om en lämning är skyddad eller inte. Det blir därför otydligt när Riksantikvarieämbetet avgör lagskyddet vid registreringen. Länsstyrelsen kan utifrån sitt uppdrag göra en annan bedömning än den som publikt redovisas i FMIS.

Målet – tydligare roller och ansvar
I en framtida process är målet att den lämningsinformation som skapas på uppdrag av länsstyrelsen, till exempel via kulturmiljövårdsanslaget eller genom tillämpningen av kulturmiljölagen, också ska godkännas av länsstyrelsen. På så sätt blir länsstyrelsen mer tydligt ansvarig för informationsinnehållet. Det ska även vara enkelt för länsstyrelsen att ändra redan befintliga registreringar, till exempel bedömningen av lagskydd. Detta kommer att underlätta hanteringen av olika ärenden.

De arkeologiska utförarna ska i detta sammanhang vara registrerare av lämningsinformation. Detta innebär förändringar av dagens arbetssätt och rutiner. Bland annat kommer det inte längre att finnas ett krav på att fylla i särskilda blanketter för registrering i FMIS.

I det framtida systemet ska det tydligt framgå om informationen är godkänd av länsstyrelsen eller inte, eftersom en hel del fornminnesinformation skapas även utanför länsstyrelsens inblandning. Dessa uppgifter ska kunna registreras och då särskilt märkas upp.

Riksantikvarieämbetets roll blir att tekniskt förvalta olika informationsmängder, samt att ansvara för infrastruktur och begrepp. För att få en fungerande process måste även olika typer av stöd utvecklas. Bland annat ska nya verksamhetsregler, utbildningar och uppföljningar tas fram. Till exempel diskuteras möjligheten att utveckla särskilda specifikationer för lämningsregistrering i olika sammanhang. Det kommer att underlätta beställningar av arkeologiska uppdrag och möjligheten att kvalitetsbeskriva informationen. Riksantikvarieämbetet ska också utveckla sin supportverksamhet. Dessutom ska lättanvända IT-stöd tas fram som förenklar registrering och användning, samt gör det möjligt för olika organisationer att sömlöst hantera varandras information.

Konsekvenser
Riksantikvarieämbetet kan inte till fullo förutse följderna av dessa förändringar. Myndigheten vill därför tillsammans med länsstyrelserna respektive de arkeologiska utförarna göra risk- och konsekvensanalyser. Detta måste även göras internt inom Riksantikvarieämbetet.

I det stora hela kommer förändringarna leda till att informationen snabbare blir tillgänglig samt till att kvaliteten blir högre och mer lättbeskriven. En stor vinst är att det registrerade lagskyddet kommer att överensstämma med lagtillämpningen. Även roller och ansvar blir tydliggjorda. Allt detta kommer att underlätta förvaltningen av landskapet så att kulturmiljöer kan bevaras, användas och utvecklas, samtidigt som möjligheterna att förstå historiska sammanhang ökar.

Många frågetecken kvarstår att räta ut och Riksantikvarieämbetet kommer under året att arbeta vidare med frågan i samverkan med berörda aktörer. Till arbetet är även jurister kopplade för att utreda de juridiska förutsättningarna för förändringen.

 

Finlands första runsten åter i fokus

Hitisfragmentet som det avbildades i Runverkets rapport 1997.
Hitisfragmentet som det avbildades i Runverkets rapport 1997.

1997 gjordes en sensationell upptäckt i skärgården utanför Åbo i Finland. En boende på Stora Ängesön i Hitis skulle avlägsna en sten som satt fast i sjöbottnen vid sin brygga fick till sin förvåning upp ett runstensfragment av sandsten. Något sådant hade inte tidigare påträffats i Finland och Marit Åhlén, som då jobbade på Runverket i Stockholm kontaktades. Efter att ha granskat stenen bedömde hon inskriften som vikingatida, även om bara ett par av de mer fullständiga runföljderna kunde tolkas. Hit hör namnet Torfast och en form av ett ord för ”tyda” (raþi ”må tyda”). Det senare jämfördes med ett mycket känt citat på Ågerstastenen (U 729) utanför Enköping: Raði d[r]ængʀ þaʀ rynn se runum þæim, sum Balli risti ”Tyde den man som runkunnig är de runor, som Balle ristade”

Tillsammans med finska kollegor publicerade Marit några artiklar om fyndet, men sedan dess har det (åtminstone från svensk sida) varit ganska tyst om stenen.

I måndags hölls ett heldagsseminarium om runinskrifter i Finland vid Åbo universitet. Sammankomsten var en del av den livaktiga kollokvieserien Runråd på Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, som traditionsenligt också hade översatts till värdlandets språk: Riimuraati. (Som av en tillfällighet råkar den senare leden inte bara formmässigt likna ordet på Hitisstenen utan är också ett gammalt lån från nordiskt språk.)

Riimuraati

Jag deltog i detta möte med en förelagd uppgift, nämligen att försöka säga något om ristaren bakom runstensfragmenet från Hitis. Att döma av fotografier på nätet kunde ristningen knappast vara ett förstlingsverk och det borde ju gå att finna paralleller. Jag hade därför tidigt satt titeln ”Vem kan ha ristat runstenen från Hitis?” utan att egentligen veta vad jag skulle komma fram till. Ju mer tiden för sammankomsten närmade sig insåg jag att det här behövdes grundforskning. Det är ju svårt att säga något säkert om en ristning som man aldrig har sett. Jag tog därför kontakt med Museiverket i Helsingfors, där jag hade fått veta att stenen fanns, och för ett par veckor sedan åkte jag dit för att undersöka den.

På vägen dit bar jag på en liten gnagande oro att jag med min misstänksamma natur inte skulle bedöma fragmentet som äkta utan som ett sentida verk. Med fragmentet framför mig fanns det också en del, som jag inte tyckte stämde med de sandstensrunstenar som jag tidigare hade sett. Ristningslinjerna var genomgående mycket breda och utvittrade, men en runrest som står precis intill en av brottytorna visade sig vara grunt och försiktigt ristad som om denna avbrutna kant hade funnits redan när stenen höggs. Själva runformerna såg däremot mycket bra ut och kan mycket väl vara vikingatida. Visserligen har o-runan en mer ovanlig form, där bistavarna lutar mot vänster i stället för höger, men denna variant är ingalunda okänd. Jag reagerade också på skiljetecknen mellan orden. Dessa består antingen av en enkel punkt eller av två punkter ställda som ett kolon, men punkterna är inte runda utan ovala. Det märkligaste är dock att en del av ornamentiken är huggen i relief, vilket givetvis var känt sedan tidigare.

Reliefhuggna runstenar är ingen sällsynthet på exempelvis Öland eller Gotland, men dessa består nästan uteslutande av kalksten. Bland Mälardalens många runstenar finns det mig veterligen bara tre exempel på reliefhuggna sandstensrunstenar. En står vid Husby-Rekarne kyrka vid Eskilstuna (Sö 92), medan två finns i Löts kyrka utanför Enköping (U 721, U 722). Alla är märkligt nog huggna av samme man, den produktive runristaren Balle, och jag har alltid tyckt att det har funnits något i Hitisfragmentet som påminner om denne ristare.

De två runstenarna i Löts kyrka hade jag faktiskt inte heller sett, så min första åtgärd när jag kom tillbaka från Helsingfors var att kontakta kyrkvaktmästaren i Löt och be om att få bli insläppt. Det var inga problem och redan dagen efter var jag där.

Den reliefhuggna U 722 i Löts kyrka i Uppland. Foto Magnus Källström
Den reliefhuggna U 722 i Löts kyrka i Uppland. Foto Magnus Källström

Runstenarna i Löts kyrka står uppställda inne i koret på varsin sida om altaret. Den som står till vänster (U 722) är mycket djupt huggen och har förmodligen legat i en mycket skyddad miljö. Den upptäcktes först 1908 vid kyrkans restaurering, men det saknas närmare fynduppgifter. Mitt första intryck var att ristningstekniken i de reliefhuggna partierna inte alls liknade den på Hitisfragmentet. Dessutom är runorna här placerade på kanten av stenen. Eftersom jag aldrig tidigare hade sett stenen började jag dock noggrant gå igenom inskriften och gjorde då en märklig upptäckt. Skiljetecknen som omväxlande bestod av punkter och kolon var av någon anledning inte runda utan ovala! Här fanns alltså en oväntad överensstämmelse med Hitisfragmentet.

Jag gick därefter över till den andra stenen (U 721). Denna har varit känd sedan 1600-talet och var då inlagd i korgolvet. Den blev sedermera utbruten ur golvet och låg en period ute på kyrkogården innan den flyttades in i kyrkan igen. De reliefhuggna partierna är här betydligt grundare och ristningslinjerna i runorna är påtagligt vidgade genom vittring. Det ser väl inte exakt ut som på Hitisfragmentet, men stenmaterialet verkar ha uppfört sig på ett liknande sätt.

Detalj av några av de utvittrade runorna på runstenen U 721 i Löts kyrka, Uppland. Foto Magnus Källström
Detalj av några av de utvittrade runorna på runstenen U 721 i Löts kyrka, Uppland. Foto Magnus Källström

Min skepsis förbyttes så sakteliga mot att det nog kunde finnas en förbindelse mellan stenarna i Löt och fragmentet från Hitis. Skulle det senare kanske till och med kunna vara ett tidigare okänt verk av Balle? Här finns dock ett stort aber, nämligen o-runans form. Hos Balle lutar bistavarna i denna runa aldrig åt vänster utan alltid åt höger. Däremot finns det ett par exempel där bistavarna är närmast vågräta, vilket ju närmar sig den förra formen. Märkligt nog finns båda dessa stenar just i Löts socken och en av dem är den ovan nämnda Ågerstastenen U 729!

Stora Ängesön i Hitis ligger inte långt från en gammal segelled och nära Kyrksundet, där man har hittat spår efter en vikingatida handelsplats. Löt ligger långt från dagens strandlinje, men med fem meter högre vattenstånd blir socknen i stort sett omfluten av vatten. Under vikingatiden har det alltså inte funnits någon brist på kommunikationsmöjligheter mellan dessa områden.

Jag hade tänkt avsluta mitt föredrag i Åbo med att citera inskriften på den ena Lötstenen, men dessvärre glömde jag bort att visa den avslutande bilden i presentationen. U 722 är nämligen rest av en person som märkligt nog bär namnet Tafæistr ”Tavest”, vilket är ett ursprungligt binamn med betydelsen ’man från Tavastland’ dvs. ett av Finlands gamla landskap.

När det material man studerar börjar uppföra sig på detta sätt är det kanske bäst att besinna sig och tänka på att det faktiskt bara rör sig om en samling indicier som av en händelse råkar peka åt samma håll. Men jag kommer nog ändå arbeta vidare på dessa uppslag…

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

 

PS. I sin avhandling Runstenar och runristare i det vikingatida Fjädrundaland (1999) har Per Stille hävdat att den dödes namn på U 722 inleds med en t-runa och inte en a-runa som det står i Upplands runinskrifter. Efter att ha granskat stenen kan jag bekräfta att detta är helt korrekt. DS.

 

Avsnitt 08 – Om risker, med Erika Hedhammar och Lisa Nilsen

k-podd-artwork-8

Risker, det finns det många när man pratar om kulturmiljö, samlingar och kulturhistoriska byggnader. Vi samtalar med Erika Hedhammar och Lisa Nilsen som båda arbetar på kulturvårdsavdelningen på Riksantikvarieämbetet. Bränder, skadedjur, översvämningar är några av de risker vi tar upp och vi har även varit på brandstationen i Visby och intervjuat brandingenjör Kjell Lydänge. Räddningstjänsten i Visby har inventerat hela Visby innerstad för att kolla på brandsäkerheten och monterade då också in brandvarnare i alla hus. Kjell ger också en hel del tips om hur man ska ska göra med mobilladdare och andra risker i hemmet.

Erika och Lisa berättar om hur man som till exempel ett museum kan arbeta med riskhantering, hur man lägger upp arbetet med att inte bara säkra utan också trimma organisationen så att man vet hur man agerar om olyckan skulle vara framme. Vi berör även det som hände i Eksjö trästad. Såklart får Lisa och Erika även historie-älta. Lisa har nördat ner sig i hur man städade förr i tiden medan Erika har snöat in på att sy medeltida klänningar (se bilderna).

0073_0037r20150829_115241

Vi uppmanar att man inte bara läser utan även lägger ner en hel del tid på att jobba med handboken som vi länkar till.

Heldagsseminariet som nämns i avsnittet, om kulturhistorisk egendom före, under och efter en brand, läser du om här. Sista anmälning 19 april.

Handbok i katastrofberedskap och restvärdesräddning (RVR)

(Vi ber om ursäkt för störningarna i ljudet som kommer lite då och då, tyvärr utanför vår påverkan.)

Avsnitt 08 – Risker med Erika och Lisa

Besök en arkeologisk undersökning

Det är vår i luften och en ny säsong har precis startat för landets fältarkeologer. Runt om i landet pågår arkeologiska undersökningar av olika slag.

Många av dessa är möjliga att besöka för att få en visning av platsen och resultaten.  Men hur skall man veta vem man skall kontakta och var i landet gräver man just nu? Information finns, men är splittrad på olika ställen, som Länsstyrelser och olika grävföretag. Men om allt finns på ETT ställe så är det enklare för den intresserade att hitta det utan allt för långt letande.

Det är därför vi på Riksantikvarieämbetet driver söktjänsten Aktuell Arkeologi. Med Aktuell Arkeologi kan du snabbt få överblick över var i landet arkeologiska utgrävningar pågår, eller var du kan få en visning av en fornlämning. Ett mål med tjänsten är att sprida information om och öka intresset för arkeologi i Sverige. Aktuell Arkeologi är baserad på en karta. Du söker antingen på alla undersökningar i Sverige eller på de undersökningar som finns i närheten av dig.

AA1

Exempel på på aktiviteter i södra Sverige i april.

Riksantikvarieämbetet driver tjänsten, men samarbetar kring innehållet med dem som utför arkeologi. För varje plats presenterar utgrävaren kortfattat vad som undersöks eller visas, tillsammans med länkar till webbplatser, bloggar, Facebook och Twitterflöden där man kan gå vidare och hitta mer information om grävningen.

AA2

Exempel på en undersökning utanför Malmö i Skåne.

Är du intresserad av arkeologi? Aktuell Arkeologi hjälper dig att hitta till olika undersökningar och visningar, och hjälper dig att komma i kontakt med de berörda arkeologerna.

Jobbar du på ett företag eller organisation som bedriver arkeologiska undersökningar eller motsvarande verksamheter kopplat till kulturmiljö och fornlämningar? Aktuell Arkeologi hjälper dig att sprida information om din verksamhet och underlättar kommunikationen med allmänheten.

Har du frågor om tjänsten Aktuell Arkeologi eller vill du som representant för ett arkeologiföretag eller grävande institution få inloggningsuppgifter? kontakta: aktuellarkeologi@raa.se

Har du frågor om de olika undersökningarna och arrangemangen som visas på Aktuell Arkeologi, kontakta respektive utförare!

Till tjänsten: Aktuell Arkeologi

Ensuring the unexpected

Det här inlägget finns även att läsa på svenska, här.

Just how exciting is linked open heritage data, really? What’s the point – so what? Do normal people really care about unintelligible RDF data claiming to describe a rune-stone from Östergötland?

Information which is “open” should be unfiltered, of high quality, and may be freely used and re-used by anyone. “Linked data” is a standardised method for describing connections between tangible and intangible things and phenomena in such a way that how they relate to one another can be understood by machines.

So how does this apply to the information in databases held by cultural heritage organisations? Fortsätt läsa

Hur man gör för att något oväntat ska hända

This post is also available to read in English, here.

Hur spännande är egentligen öppna länkade kulturarvsdata? Man kan nog fundera över vad poängen är. Än sen då? Vilken normal människa bryr sig om obegriplig RDF data som påstår sig beskriva en runsten från Östergötland?

Information som är “öppen” (enligt definitionen), är ofiltrerad, av hög kvalitet och kan fritt vidareutnyttjas av vem som helst. “Länkad data” är en standardiserad metod för att relatera olika ting och företeelser på ett sådant sätt att sakernas relation kan förstås av maskiner.

Så hur gör man nu med den information som finns i kulturarvsinstitutionernas databaser? Fortsätt läsa

Gallring på svenska

Gallring på svenska

Under året kommer Riksantikvarieämbetet att färdigställa den påbörjade översättningen och anpassningen av Disposal toolkit, råd vid gallring på museer.

Gallring som en del av en hållbar samlingsförvaltning

Gallring är en ständigt aktuell fråga för nästan alla museer. När man tittar på museernas samlingar visar de upp en brokig bild av vad som samlatas in genom historien. Samlingarna har byggts upp mer eller mindre planerat. Syftet har ofta varit att allt ska bevaras för framtiden.

Idag innebär en hållbar samlingsförvaltning att samlingarna förvaltas, används och utvecklas för att svara upp mot behoven för nutida och framtida generationer. Ibland kan det innebära att ett museum behöver göra avvägningar mellan att behålla föremål, gallra bort andra och samla in nytt.

Gallring av museisamlingar är inte okontroversiell, men kan, om den hanteras professionellt, leda till att objekt och samlingar:

  • tas om hand på ett bättre sätt
  • används mer
  • blir mer tillgängliga för allmänheten

Det är viktigt att all gallring sker på ett kontrollerat sätt, öppet och transperent så att den inte skadar förtroendet för museet och museer i allmänhet.

Disposal toolkit – översättningen

Under konferensen Gallringens etik som hölls på Nordiska museet år 2012 konstaterade publiken att det skulle behövas mer etisk rådgivning för gallring på museer i Sverige. Riksförbundet Sveriges museer tog på sig att undersöka om det brittiska gallringshjälpmedlet Disposal toolkit från Museum Association skulle kunna fungera som ett sådant verktyg även i Sverige. Disposal toolkit snabböversattes och skickades ut på remiss. Enligt svaren var man övervägande positiv till en svensk översättning dock med behov av viss bearbetning och anpassning till svenska förhållanden.

Nu har Riksantikvarieämbetet som en del av sitt arbete med att utveckla olika verktyg för god samlingsförvaltning tagit över arbetet med att färdigställa översättningen. Arbetet sker i dialog i med svenska ICOM och Riksförbundet Sveriges museer.

  • “Vi ser stora vinster med att samordna arbetet med andra verktyg som till exempel samlingsförvaltningsstandarden SPECTRUM” säger projektledaren Annika Carlsson.

För kontakt se: http://www.raa.se/kulturarvet/foremal-och-samlingar/gallring-och-oversattning-av-disposal-toolkit/

Länk till den engelska Disposal toolkit:

http://www.museumsassociation.org/download?id=15852

 

 

Ett återfunnet runspänne och tolkningen som försvann

Carl Säves teckning av den runristade silversöljan från Visby. Efter original i ATA.
Carl Säves teckning av den runristade silversöljan från Visby. Efter original i ATA.

I augusti 1868 tillbringade den då 24-årige arkeologen Oscar Montelius två knappa veckor på Gotland. Anledningen var bland annat att han på ort och ställe skulle skaffa sig noggrannare fynduppgifter om en del av de fornfynd som Historiska museet hade löst in under de gångna åren. Bland dessa fanns ”en half söljering af silfver med runor”. Enligt de uppgifter som Montelius kunde inhämta hade ringen påträffats ett par år tidigare ”helt nära Wisby, vid vägen till Kopparsvik, under gräfning af grunden till major v. Post’s nya hus, Adolfsberg kalladt”. Fyndet hade gjorts av ynglingen Casimir Planting Bergloo och inlösts med 10 riksdaler riksmynt.

I det preliminära manuset till den tredje delen av Gotlands runinskrifter, som sedan tio år tillbaka finns tillgängligt på vår hemsida, har spännet fått beteckningen G 350. Här uppges att det har inventarienummer 3527 i Historiska museet, men att det inte har kunnat återfinnas i samlingarna. Inskriften återges därför efter Montelius’ läsning som sikuar och tolkas i första hand som kvinnonamnet Sigvor eller möjligen mansnamnet Sigvarr.

Montelius är faktiskt inte den ende som har uppgifter om föremålet. I Carl Säves samling i ATA fick jag för några år sedan ögonen på en minimal papperslapp, där Säve har avbildat det aktuella föremålet i full skala. I Samnordisk runtextdatabas finns dessutom en länk till museets Medeltidskatalog där man till och med kan se spännet fotograferat. Jag började därför fundera på om det verkligen var försvunnet eller om uppgiften kanske var förlegad.

Förra veckan tog jag kontakt med Historiska museet och frågade efter spännet. Visst fanns det där! De hade inga problem att lokalisera det och i måndags fick jag möjlighet att titta närmare på inskriften.

Den återfunna silversöljan. Notera hur ringen smalnar till vänster (ovanför r-runan) samt nötningsspåren efter spetsen av tornen till höger (mellan runorna i och k). Foto Magnus Källström
Den återfunna silversöljan från Visby. Notera hur ringen smalnar till vänster (ovanför r-runan) samt nötningsspåren efter spetsen av tornen till höger (mellan runorna i och k). Foto Magnus Källström

Redan när jag såg fotografiet i museikatalogen hade jag insett att den tidigare tolkningen inte kunde vara den slutgiltiga. Spännet är ju fragmentariskt och det är därför inte särskilt troligt att sikuar svarade mot hela den ursprungliga texten. Runorna står mycket spatiöst, men har de varit symmetriskt placerade på ringen måste minst ett par tecken saknas.

Det är alltså inte särskilt troligt att det handlar om kvinnonamnet Sigvor. Visserligen finns i dag enligt namnstatistiken på nätet 42 kvinnor i Sverige som bär detta namn, men på medeltiden verkar det ha varit annorlunda. I samlingarna för Sveriges medeltida personnamn i Uppsala verkar det inte finnas ett enda belägg på detta namn. Däremot förekommer det ristat i runor på en vikingatida vävbricka från Lund (DR 311) med den fantasieggande texten ”Sigvors Ingemar ska få min gråt (eller: mina olyckor)”. Det fåtal personer som hette Sigvor under medeltiden verkar ha kommit från Norge och Island.

Annorlunda förhåller det sig med mansnamnet Sigvard, som är ett välkänt namn under samma period. Jag antog därför inskriften måste vara defekt i slutet och att man skulle läsa sikuar…, vilket lätt kan suppleras sikuar[þr] dvs. Sigvarðr. Kanske kunde det till och med finnas spår av en runa i brottkanten efter r-runan som bekräftade detta antagande.

Jag trodde alltså att allt var löst och att det bara var trava över till Historiska, kasta ett snabbt öga på inskriften och bekräfta det jag redan hade funderat ut. Så blev det inte. Att de sex runorna ska läsas sikuar råder det ingen tvekan om – även om s-runas form är något märklig – men några spår av någon runa efter r finns inte. I stället kan man här tydligt se att ringen har smalnat av och att detta måste vara den plats där spännets torne har varit fäst. Inskriften bör alltså ha avslutats med r! De runor som saknas måste ha stått i början av texten och den troligaste läsningen är i stället …sikuar, vilket inte är särskilt lätt att komplettera på något övertygande sätt.

Kanske skulle man kunna rädda stackars Sigvarðr genom att anta att inskriften inte har börjat till vänster direkt ovanför tornen, utan högst upp på ringen (vid ”klockan 12”). I så fall måste det före s-runan ha funnits någon form av markering var man ska börja läsa. Jag kan dock inte komma ifrån att detta förslag känns som en ren nödlösning.

För att sammanfatta: Silversöljan från Adolfsberg i Visby är lyckligt återfunnen, men den läsning och tolkning av inskriften som tidigare framstod som helt säker har förbytts i ovisshet. Sådan är dessvärre runologens vardag. En god idé kan lätt stjälpas av en liten detalj.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Sedan mitten av veckan finns nu också nytagna bilder av spännet i Historiska museets digitala katalog. Gå in och fundera på hur rungåtan ska lösas! DS.

Samarbete för ett enklare, tydligare kulturmiljöarbete

Processen vid arkeologisk utredning och den som rör bidrag till kulturmiljövården ska göras enklare och mer tydlig. Det är visionen för ett pågående samarbete mellan Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen.

– Det handlar om processen vid arkeologisk utredning och processen som rör bidrag till kulturmiljövård, säger Inga-Lill Segnestam, som tillsammans med Staffan Kjellman är projektledare för arbetet.

Vad är då målet med projektet?
– Att förenkla, förtydliga och höja kvaliteten på det offentliga kulturmiljöarbetet, kan man säga. Väldigt mycket fokus ligger på (…) användande av fornminnesinformation och att säkerställa att de pengar som avsätts för kulturmiljöbidrag används på rätt sätt. Vi ska till exempel förenkla och effektivisera för aktörerna inom samhällsutvecklingssektorn vid exploatering. Ska man till exempel gräva i en kommun som Sigtuna eller Täby, som har många fornlämningar, så behöver man i princip kolla upp fornminnesinformation varje vecka. Den processen ska bli enkel, rättssäker och transparent.

Staffan Kjellman och Inga-Lill Segnestam. Foto: Annalena Hansson CC BY
Staffan Kjellman och Inga-Lill Segnestam. Foto: Annalena Hansson CC BY

Hur då?
– Handläggarna ska få bättre arbetsverktyg för uppföljning och koppling till GIS (geografiskt informationssystem). Tillsammans med Riksantikvarieämbetets satsning DAP (Digital Arkeologisk Process) arbetar vi för att förenkla och snabba upp överföringen av uppdaterad uppföljningsinformation mellan Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet. All information från den arkeologiska processen ska bli samordnad. Också privatpersoners kontakt med myndigheter såsom Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen ska bli effektivera, tydligare och mer rättssäker.

Hur ska det gå till?
– Att vi ser till så att dubbelarbete försvinner och att vi underlättar för sökande att göra ansökningar om bidrag till kulturmiljövård, så att de är kompletta när de kommer in till Länsstyrelsen. Och att Riksantikvarieämbetet på egen hand ska kunna hämta underlag från ärendehanteringssystem när det finns behov av uppföljning och analys, så att överinseendet underlättas.