Samlingsförvaltning – vad är det?

Foto: Gabriella Ericson, CC-BY
Foto: Riksantikvarieämbetet, CC-BY

”Great museums use good collections management to bring objects, experiences, facts and stories together to create moments of wonder.”                                         Nick Poole på Samlingsforum 2013

Museernas samlingar är en kunskapsresurs och en del av samhällets kollektiva minne. I en museisamling finns föremål men också dokumentation och kunskap om dem. Allt detta måste någon hålla reda på så att man vet vad man har och att man kan hitta såväl föremålen som den tillhörande informationen. Man behöver också se till att föremålen hålls i så pass gott skick att de kan användas till utställning eller forskning. Då måste man försäkra sig om att samlingen förvaras i ett klimat som gör att föremål inte rostar eller bleks, och ha rutiner för att upptäcka skadedjur i tid så att de inte blir uppätna. Allt detta och mycket mer ingår i samlingsförvaltning.

Samlingarna och kunskapen om dem är i de flesta museer utgångspunkt för hela museiverksamheten. Det är därför viktigt att förvaltningen av samlingarna är väl integrerad i hela museets verksamhet.

Samlingsförvaltning som begrepp används för att beskriva en helhetssyn på arbetet med samlingar där alla inblandade yrkesgrupper arbetar mot samma mål. Syftet är att göra förvaltningen av samlingarna mer ändamålsenlig, effektiv och hållbar. Arbetet omfattar allt från insamling, gallring och vård till dokumentation och informationshantering. I samlingsförvaltningen ingår också att se till att samlingen görs tillgänglig för nutida och framtida generationer. Samlingsförvaltning bygger på att man har tydliga riktlinjer, rutiner och rollfördelningar som är kopplade till organisationens mål.

Gabriella Ericson, CC-BY
Foto: Riksantikvarieämbetet, CC-BY

Riktlinjer och standarder

I den brittiska specifikationen  PAS 197:2009 ”Code of practice for cultural collections management” beskrivs hur man kan arbeta strategisk med samlingsförvaltning. Samlingsarbetet sammanfattas i de fyra områdena

  • utveckling
  • information
  • tillgänglighet
  • vård och konservering.

Samlingsförvaltningens mål utgår från museets verksamhetsidé och sammanfattas i en policy. I policyn refererar man till de juridiska och etiska styrdokument man har att förhålla sig till.

Susanna Hillhouse, som är registrator vi National Trust for Scotland och som bland annat skrivit en handbok om PAS 197, var inbjuden till Samlingsforum i Visby i november i år och poängterade då vikten av att man överger stuprörstänkandet som kan finnas mellan avdelningar och mellan intendenter, konservatorer och dokumentationsansvariga och istället ser till helheten och en genomtänkt balans mellan olika områden.

Fler och fler museer har också börjat använda sig av standarden SPECTRUM. Standarden definierar dokumentationskrav för de viktigaste processerna inom samlingsförvaltning och följer samma övergripande ramverk som PAS 197. SPECTRUM har översatts till svenska av Riksantikvarieämbetet i samarbete med Digisam och 12 svenska museer och finns för fri nedladdning här.

Såväl stora som små museer kan ha hjälp av att ha ett övergripande ramverk att förhålla sig till och att arbeta efter SPECTRUM. Man behöver inte sätta igång med allt på en gång, utan kan börja med en enskild process om man så vill. När man ser över sina policyer, planer och processer ser man också var man har brister. Har man till exempel ingen aktuell och beslutad katastrofplan är det en högt prioriterad uppgift att arbeta fram en sådan.

Inom konservering finns en rad standarder som tagits fram i det europeiska samarbetet för standardisering CEN/TC 346 Conservation of Cultural Heritage, där Riksantikvarieämbetet är en aktiv part. Ett aktuellt exempel är en nyutgiven standard för skadedjurskontroll, som beskriver hur man skyddar sin samling mot skadegörare som gnagare, skadeinsekter och mikroorganismer.

Program för God samlingsförvaltning 2017-2019

Samlingsförvaltningen är central i museets verksamhet och viktig inte minst för att den lägger grunden för öppenhet och ger möjlighet att redovisa vad som finns i samlingen, var det finns och för att på ett medvetet och transparent sätt utveckla samlingen och samlingsarbetet för framtiden.

I kommande inlägg här på K-blogg kommer vi att fördjupa oss i några olika aspekter av samlingsförvaltning med tyngdpunkt på vård och konservering.

Läs gärna mer om Riksantikvarieämbetets arbete inom området i Program för God samlingsförvaltning 2017-1019 eller på Riksantikvarieämbetets webb.

 
Gabriella Ericson, utredare samlingsförvaltning, Riksantikvarieämbetet.

Ett trälock med runor från Uppsala

Trälocket från 1970-talets arkeologiska undersökningar i kvarteret Rådhuset i Uppsala. Foto Magnus Källström
Trälocket från 1970-talets arkeologiska undersökningar i kvarteret Rådhuset i Uppsala. Foto Magnus Källström

Det har sagts att de bästa fynden gör man i museimagasinet eller i arkivet, och när det gäller runor är det ofta sant. Visserligen har vi år kunnat glädja oss åt återfyndet av runstenen U 874 vid Hagby kyrka utanför Uppsala och ett par helt nyfunna runstensfragment från Stockholmstrakten, men på föremålsfronten har det varit lite glesare. Ett djurben med en lång rad av upprepade þ-runor framkom visserligen vid en arkeologisk undersökning i Sigtuna nu i somras, men det är hittills allt på det området.

I tisdags förra veckan fick jag dock ett mejl från Joakim Kjellberg på arkeologiska institutionen vid Uppsala universitet, som berättade att han vid ett besök i Historiska museets magasin i Tumba hade uppmärksammat ett trälock med något som han misstänkte var runor. Locket kom från en utgrävning i kvarteret Rådhuset 6 och 9 utförd under åren 1974 och 1976, men ristningen tycks inte tidigare ha uppmärksammats. Redan när jag såg Joakims bilder fick jag en känsla av att tecknen kunde bilda namnet Peter, men skrev tillbaka att jag nog först ville se inskriften i verkligheten innan jag kom med någon mer definitiv läsning och tolkning.

Morgonen efter mejlade jag till Historiska museet och frågade om det kunde vara möjligt att få in föremålet till stan så att jag kunde göra en närmare undersökning. Det visade sig inte vara några problem och vi avtalade en tid. Jag har just återvänt från detta mycket givande besök. Det visade sig mycket riktigt vara runor och de var inte alls särskilt svåra att läsa. Själva föremålet utgörs av någon form av lock, 85–90 mm i diameter och med ett 9 mm stort hål i mitten. Det är ristat på två sidor. På den ena sidan finns ett stort kors och på den andra de nämnda runorna. Kanten på locket är avfasad på ett sätt som tyder på att den korsristade sidan utgör ovansidan. Runorna har alltså befunnit sig på undersidan och i normala fall varit dolda, förutsatt att det verkligen handlar om ett lock till ett kärl.

Undersidan av trälocket med de inristade runorna. Foto Magnus Källström
Undersidan av trälocket med de inristade runorna. Foto Magnus Källström

Vad står det då? Jo, runorna kunde utan större tvekan läsas som -bæ͡ta͡r | a. Det första tecknet går inte att bestämma, efter det är genomskuret av hålet, alternativt ristat över detta. Denna linje är dock mycket längre än de övriga runorna och hör kanske  inte till själva inskriften. Beträffande de övriga tecknen råder det ingen större tvekan om läsningen. Ristaren använder både kortkvist- och långkvist-a, den förra som tecken för för /a/, den andra för /æ/. Detta visar att det handlar om en medeltida inskrift och runorna ͡ta͡r tolkas enklast som mansnamnet Peter. Namnet är bibliskt och vann tidigt popularitet genom uppkallelse efter aposteln Petrus. Enligt Landnamabók fanns det på Island omkring år 1000 en man med namnet Pétr frá Ósi, men ett nästan lika gammalt belägg har påträffats i våra trakter. På ett runstensfragment av röd sandsten (U 65) från Spånga kyrka i Stockholm förekommer runföljden betar, som av allt att döma återger samma namn. Av ornamentiken att döma tillhör denna sten mitten eller snarare den senare hälften av 1000-talet.

Runstensfragmentet U 65 från Spånga kyrka, som förmodligen bär det äldsta belägget på namnet Peter i Sverige. Foto T. Norman 1953 (ATA)
Runstensfragmentet U 65 från Spånga kyrka, som förmodligen bär det äldsta belägget på namnet Peter i Sverige. Foto T. Norman 1953 (ATA)

På trälocket från Uppsala finns en runa till som måste förklaras. Den är ristad ovanför raden mellan de två sista runorna och utgörs av en otvetydig a-runa. Förmodligen ska den utläsas som ā och tolkas som presensformen i singularis av verbet æiga ’äga’. Inskriften kan alltså tolkas som Pētar ā »Peter äger». Sådana ägarformler är inte ovanliga, men det märkliga är att den i detta fall verkar har varit placerad på ett dolt ställe på föremålet, vilket ju strider mot hela idén med en ägarmärkning. Eller handlar det inte om ett lock utan om något annat föremål?

Förslag mottages med tacksamhet!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS.  Om Peter på runstenen från Spånga kan man läsa i Per Stilles uppsats ”Peter och Tor – två namn i svenska runinskrifter” i Runor och namn. Hyllningsskrift till Lena Peterson den 27 januari 1999 (1999). DS.

Avsnitt 17 – Placat och Påbudh, med Ola W Jensen och Leif Gren

k-podd-artwork-17

Sverige var bland de första i Europa med en fornminnesförordning. Den 28 november 1666 undertecknades Placat och Påbudh, Om Gamble Monumenter och Antiquiteter. Det var dåvarande riksantikvarien Johan Hadorph som drev fram innehållet i det åttasidiga lilla pappershäftet som det finns ett exemplar av i Riksantikvarieämbetets arkiv.

Ola W Jensen och Leif Gren, medarbetare på Riksantikvarieämbetet, har full koll på detta Placat och Påbudh och hur det har påverkat Sveriges efterföljande kulturmiljölagar och arbetssätt. I det här avsnittet berättar de om hur det kom till, vad som finns i de första versioner som togs fram innan och vilka andra lagar och förordningar som kom samtidigt.

Hade lagen sett annorlunda ut om den hade tagits fram idag, vad var syftet med att den togs fram och vad missade de när den togs fram för 350 år sedan? Programledare Emil Schön hade många frågor till Ola och Leif.

Missa förresten inte alla Leifs tips på hur man kan använda ny teknik för att lära sig mer om vad som finns, och har funnits, runt omkring oss när han bidrar till Historieältarna.

En utställning om allt detta finns nu på Riksantikvarieämbetets arkiv och bibliotek på Storgatan i Stockholm. Där kommer man att få lära sig ännu mer om placatet och om människorna bakom. Stora delar av utställningen kommer även att publiceras på Riksantikvarieämbetets webbplats.

 

Runtydning på tunnelbanan

Det bevarade fragmentet av runstenen U 878 från Möjbro i Hagby socken, som i dag står i kyrkans tornrum. Foto Magnus Källström
Det bevarade fragmentet av runstenen U 878 från Möjbro i Hagby socken, som i dag står i kyrkans tornrum. Foto Magnus Källström

Att få ägna sig åt runologisk forskning i stort sett på heltid (inklusive en hel del fritid) är ett stort privilegium. Man vet aldrig på förhand vad det kommer att stå i nyfunnen runinskrift eller om det ska gå att tolka och förstå, inte heller om det aktuella fyndet kommer bekräfta något som vi redan vet eller om vi måste omvärdera och tänka nytt. På samma sätt brukar nästan varje besök i arkiven ge nya ledtrådar och pusselbitar. Ofta får man ögonen på någon uppgift eller teckning som tidigare varit okänd och som i lyckliga fall kan lösa något problem inom det rätt vida forskningsfältet.

Ibland får jag även för mig att tillfälligheterna och slumpen spelar en märklig roll i det jag sysslar med. En upptäckt som görs följs den gärna av flera, som man annars kanske inte skulle ha kommit att tänka på. Samtidigt är det inte alltid som uppslagen håller hela vägen ut.

För några veckor sedan återfanns som bekant den sedan länge försvunna runstenen U 874 i Hagby kyrka, några mil utanför Uppsala. Jag har varit där ute vid två tillfällen. Första gången var dagen efter att fyndet hade gjorts, andra gången när stenen skulle lyftas ur marken. Vid det senare besöket hade jag också bett att få komma in i kyrkan och titta på ett större runstensfragment, som förvaras där. Fragmentet påträffades på 1930-talet i en grund till ett hus vid Hagby prästgård, men har ursprungligen tillhört en runsten (U 878) vid Möjbro, två kilometer nordväst om kyrkan.

Egentligen hade inga som helst idéer om detta fragment, men jag ville gärna se det i verkligheten när jag ändå var där. Det visade sig vara ett rätt rejält stycke av röd och ovanligt grovkorning granit. Ristningen är inte uppmålad, vilket ju är en stor fördel om man ska göra förutsättningslös granskning. Detta hade jag egentligen inga planer på, men jag hade tagit med mig en stark lampa för att kunna belysa ristningen från olika håll och ta lite bilder när jag ändå var där. Med den goda belysningen upptäckte jag snart att man kunde se betydligt mer av rundjurets huvud än vad som finns markerat på planschen i Upplands runinskrifter. Exempelvis har djuret en lång utdragen nos, som av någon anledning hade lämnats utan ifyllning på fotografiet. Rundjurshuvudet är av en typ, som vi bland annat finner hos ristaren Fot, vars stora sten på kyrkogården just då var på väg att lämna marken. Det som återstår av runorna på fragmentet är däremot kanske inte så märkligt. Man har här läst …-it × raisa × st… och det var också det som stod på stenen.

Några dagar senare satt jag på tunnelbanan på väg till jobbet och tittade igenom de bilder som jag hade tagit med mobilen. Plötsligt slår det mig att det ju enligt planschen i Upplands runinskrifter också ska finnas rester av inskriftens första runa. Den hade helt glömt bort att leta efter när jag var i Hagby, men när jag tittade närmare på bilderna i mobilen upptäckte jag att det på rundjurets hals fanns strukturer i stenen som skulle kunna vara resterna av en r-runa. Dessutom tyckte jag mig eventuellt se spår av ett inledande skiljetecken. Jag vet ju mycket väl att det första namnet i Upplands runinskrifter har återgivits som ioþkirþ efter äldre källor och att det där med lite tvekan har tolkats som en felläsning för Þōrgærð, alltså kvinnonamnet Torgärd. Men om namnet inleds med en r-runa, så borde det ligga närmare till hands att tolka det som (H)­rōðgærð (det vill säga ett Rodgärd). Jag hade väl inte direkt koll på om det verkligen existerade ett sådant namn, men jag visste att en svagt böjd variant (Hrōðgærða förekom på en runsten i Köpings kyrka på Öland.

Detalj av inledningen på inskriften på U 878 med den r-lika strukturen nedtill i bild. Foto Magnus Källström
Detalj av inledningen på inskriften på U 878 med den r-lika strukturen nedtill i bild. Foto Magnus Källström

Längre än så kom jag inte med tolkningsarbetet på tunnelbanan, eftersom det var dags att gå av, men när jag kom till mitt tjänsterum konsulterade jag Upplands runinskrifter. Det visade sig att det inledande namnet hade uppfattats på en mängd olika sätt av de antikvarier och forskare som undersökte stenen på 1600- och 1700-talen.

Caspar Cohl har exempelvis läst …oirkirþ, medan Jonas Håkansson Rhezelius har koirkirþ i en teckning, men × koþilþr i en annan. Olof Celsius, som var den siste att se stenen i helt skick den 12 mars 1727, läste rorkirþ. När jag tittade närmare på de äldre läsningarna upptäckte jag också att det på Hadorphs och Leitz’ träsnitt (B 360) faktiskt står ioþkilþ och inte ioþkirþ, som det felaktigt uppges i Upplands runinskrifter. Dessutom fick jag veta att det var Celsius som först föreslog tolkningen Torgärd, trots att han själv alltså hade läst den inledande runan som r.

Hadorphs och Leitz träsnitt i Bautil (B 360) samt fotografier av de två fragment som påträffades vid Hagby prästgård i början av 1930-talet. Det upptill till höger försvann i samband med kyrkans renovering 1935. Har någon kanske sett till det? Foto Magnus Källström resp. ATA
Hadorphs och Leitz träsnitt i Bautil (B 360) samt fotografier av de två fragment som påträffades vid Hagby prästgård i början av 1930-talet. Det upptill till höger försvann i samband med kyrkans renovering 1935. Har någon kanske sett till det? Foto Magnus Källström resp. ATA

Så mycket är klart från de äldre läsningarna att namnet måste ha slutat på kirþ och att den andra runan i förleden har varit o. Beträffande den tredje runan väger det ganska jämnt mellan r och þ (dock med en viss övervikt för r), medan den inledande runan har lästs på tre olika sätt: k, i och r. Däremot har denna runa aldrig uppfattats som þ, vilket den traditionella tolkningen Þōrgærð förutsätter. Utifrån detta material kan man alltså med en rent filologisk metod komma fram till att den sannolikaste läsningen nog är just roþkirþ, som jag hade gissat på tunnelbanan.

Det roliga med detta konstaterande är att gåtan faktiskt borde vara möjlig att lösa genom att granska det som finns kvar av den inledande runan. Har den varit þ eller r? Alltså var jag tvungen att bege mig till Hagby igen. Av olika skäl dröjde det ändå till nu i tisdags innan jag fick möjlighet. Det regnade rätt duktigt när jag lämnade Stockholm och jag medförde en lika ihållande som irriterande hosta. Lyckligtvis står stenen inomhus så inget av detta skulle hindra undersökningen och jag hade i förväg avtalat med kyrkvaktmästaren om att bli insläppt.

Väl på plats kunde jag direkt konstatera att det på rundjurets hals mycket riktigt fanns ett inledande skiljetecken i form av ett kryss, även om det är något skadat. Detta rådde det ingen som helst tvekan om, men därefter blev det svårare. Stenen har nämligen en ovanligt skrovlig och besvärlig yta. Av den följande runan såg man dock tydligt den övre delen av en huvudstav, men egentligen inget som kunde göra denna runa till r. Det som jag på bilden hade uppfattat som den nedre delen av en r-bistav visade sig vara en sned flagringskant i stenytan. Visserligen fanns en jämn fördjupning parallellt med denna, men den berodde uppenbarligen mer på att en del av ytan hade fallit bort än på något ristat. I stället upptäckte jag omedelbart intill huvudstaven ett par jämna fördjupningar, som liknade de ristade linjerna och som utan problem kan vara resterna av en bistav i en þ-runa. Resultatet av undersökningen blev alltså att den traditionella tolkningen av runföljden som namnet Torgärd måste vara den riktiga.

Det var ju tråkigt att efter nio mils bilresa och en hel del krypande på ett hårt och kallt kyrkgolv behöva ge upp en tilltalande tolkning, men när källmaterialet säger något annat så måste man givetvis rätta sig efter det. Jag fick trösta mig med det nyupptäckta skiljetecknet, som dock finns redan hos Rhezelius (men bara hos honom!). Dessutom noterade jag att man på stenen också kan se spetsen av bistaven i den första runan i ordet lit, vilket jag hade missat vid det första besöket.

En ny redaktion av inskriften på U 878 får alltså denna lydelse:

× þ̣[oṛkirþ ×] lit × raisa × st[ain × iftr × olaf × bunta × sin × auk × fastlauk × auk × þorun × iftiʀ × faþur × sin ×]
Þōrgærð lēt ræisa stæin æftiʀ Ōlaf, bōnda sinn, ok Fastlaug ok Þōrunn æftiʀ faður sinn.
»Torgärd lät resa stenen efter Olov, sin make, och Fastlög och Torunn efter sin fader.»

Ett litet framsteg med mitt återbesök i Hagby är vi nu med gott samvete kan stryka det gamla frågetecknet efter det inledande namnet och det är ju alltid något.

Fågelbilden på den återfunna U 874 i Hagby kyrka. Foto Magnus Källström
Fågelbilden på den återfunna U 874 i Hagby kyrka. Foto Magnus Källström

Jag passade också på att ta en titt på den återfunna U 874 ännu en gång och ta lite nya bilder. När jag såg den senast var stenytan nyligen rentvättad och ännu våt och varken min digitalkamera eller mobil lyckades riktigt fokusera och alla bilder blev mer eller mindre oskarpa. Här kommer därför en bild på påfågeln som hade velat visa i mitt förra inlägg.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Runstenen U 878 vid Möjbro har faktiskt spelat en roll i en spännande tolkning av ortnamnet Möjbro som Staffan Fridell lanserade i en artikel i Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 2008. DS.

PPS. I fredags hade vi vårt första arbetsseminarium inför projektet Evighetsrunor, som startar den 1 januari 2017. Mer om detta projekt längre fram. DS.

Kurs i skadedjur, mögel och housekeeping på Julita gård

Sedan några år leder Riksantikvarieämbetet nätverket PRE-MAL , den svenska skadedjursgruppen (PRE-MAL står för Pest Research Education – Museums, Archives and Libraries). PRE-MAL har sedan starten 1984 hållit kurser inom skadedjursidentifiering, förebyggande arbete och skadedjursbekämpning.

I år hölls, för andra året i rad, en kurs på Julita gård på temat skadedjur, mögel och housekeeping. De tre områdena hänger ihop då det förebyggande arbetet som housekeeping representerar ofta leder till mindre besvär och skador från skadedjur och mögel.

Bildtext: Lisa Nilsen och Niklas Apelqvist visar skador som kan förekomma i historisk miljö
Lisa Nilsen och Niklas Apelqvist visar skador som kan förekomma i historisk miljö.

Kursen varade i två dagar och innehöll både teori och praktik. Den fantastiska miljö som Julita gård erbjuder gav ett utmärkt exempel på en historisk miljö att öva på. Värdet med kursen är att deltagarna fick arbeta praktiskt med de teoretiska delarna som grund.

Bildtext: Niklas Apelqvist instruerar en av deltagarna i identifiering av skadeinsekter
Niklas Apelqvist instruerar en av deltagarna i identifiering av skadeinsekter.

Den del som handlade om skadedjur låg fokus på insekter. Niklas Apelqvist från Naturhistoriska Riksmuseet är entomolog med stor erfarenhet av identifiering av skadedjur och dess ätvanor. Kursdeltagarna fick möjlighet att själva, med hjälp av mikroskåp, identifiera de vanligast förekommande skadeinsekterna. För att kunna sätta in lämpliga förebyggande åtgärder, gäller det att veta vilka djur man har att göra med.
Mögel engagerar många både gällande skador på föremål som risker för den personliga hälsan. Aime Must från Aimex visade hur mögel frodas och hur man skyddar sig vid sanering. Aime har arbetat med mögel i kulturmiljöer i många år och är väl insatt i problematiken med mögelskadade föremål.

dsc_2394
En av deltagarna provar den bärbara dammsugaren.

Housekeeping (housekeeping handlar om att arbeta metodiskt med städning och förebyggande arbete) leddes  av Lisa Nilsen. Hon har lång erfarenhet av praktiskt housekeepingarbete i Sverige, Norge och England. Med Lisa fick deltagarna lära sig om bra tekniker i förebyggande arbete samt att välja lämplig utrustning och prova att dammsuga med en bärbar dammsugare. Inför kursen fick vi dock be personalen på Julita gård att inte dammsuga upp alla flugor och att städa lite mindre så att vi fick något att öva på!

Är du intresserad av att lära dig mer?

Kursen riktar sig till alla som arbetar med föremål, kulturmiljöer och förvaltning av dessa. På tidigare kurser har bland annat personal från museer, Svenska kyrkan och städföretag deltagit. Vi rekommenderar alla som arbetar med att förvalta kulturmiljöer och föremål och som vill få fördjupad kunskap om skadedjur, mögel och housekeeping att gå denna kurs.

Om du är intresserad av att gå en kurs, hör av dig till: Carola Häggström

Carola.haggstrom@raa.se

Uppdragsregister för en digital arkeologisk process

En av de mest efterlängtade produkter vi utvecklar inom Riksantikvarieämbetets program DAP (digital arkeologisk process) är ett uppdragsregister. Där ska det gå att söka fram vilka arkeologiska insatser som skett i landskapet och resultaten från dem. Det ska också gå att se vilken status ett arkeologiskt uppdrag har, pågående eller avslutat. 

Syftet med uppdragsregistret är i första hand att underlätta insamlingen av kunskapsunderlag för länsstyrelsens handläggare och de arkeologiska utförarna i samband med att ett område ska bebyggas. Även planerare, forskare, hembygdsföreningar, skolor och allmänheten kommer att ha nytta av registret och kunna följa upp vad som är på gång i en region och för att se vad resultaten blev.

I det inledande skedet fokuserar vi på de arkeologiska uppdrag, inklusive utredningar, som är beslutade av länsstyrelsen. Vi förbereder också för att kunna inkludera även andra typer av uppdrag framöver, såsom fornminnesinventeringar, Skogsstyrelsens insatser vid fornlämningar och liknande.

ska%c2%a6ermavbild-2016-10-11-kl-16-42-29

I uppdragsregistret kommer du att kunna se de områden som har varit föremål för utredningar och undersökningar. Geometrierna för undersökningsområdet kommer att kunna laddas ner, liksom de schakt som grävts. Du får också fram administrativa uppgifter och ser vilket museum som tagit emot fynden, vem som utförde uppdraget, länkar till de fornlämningar som berördes, samt länkar till e-arkivet där du kan ladda ned rapporten och annan viktig dokumentation.

Uppdragets status – från ”planerat” till ”avslutat”
Uppdragen kommer ha olika status beroende på var de är i processen. Efter det att länsstyrelsens beslut vunnit laga kraft får ett uppdrag status ”planerat” och när arbetet inleds i fält sätts status om till ”pågående”. När rapporten väl är tryckt och levererad till länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet anges status ”avslutat”. Det är en sanning med modifikation i de fall fynd hittades, eftersom det då krävs ett beslut om mottagande museum. Vi har dock valt att definiera avslutat i registret utifrån när rapporten är klar, eftersom dokumentationen vid det tillfället blir offentlig handling och allmänt tillgänglig. Vilket museum som har fynden får registreras i efterhand av den som fattar beslutet.

ska%c2%a6ermavbild-2016-10-11-kl-16-43-23

so%c2%a6ekfunktion-so%c2%a6eksvar-infokort

Sparar tid i längden
Även om ett arkeologiskt uppdragsregister är efterlängtat av de som jobbar med kulturmiljö är en vanlig fråga vi får från både länsstyrelsens handläggare och arkeologerna om detta innebär att de får fler arbetsuppgifter. Oron är begriplig eftersom arbetsbelastningen redan nu är hög. Vi har fokuserat på att det i så stor utsträckning som möjligt inte ska bli något dubbelarbete eller omfattande administration av registret. Vi förbereder systemet så att de administrativa uppgifterna ska kunna registreras automatiskt hos oss via länsstyrelsens handläggarsystem. Arkeologerna kommer behöva ladda upp geometrier över schakt i registret när uppdraget är klart. Rapporten i PDF-format ska laddas upp i vårt e-arkiv precis som den görs idag och vi håller på att se över i vilken utsträckning arkeologerna ska kunna ladda upp sina databaser över fynd och anläggningar. I övrigt är det inte så mycket mer som behöver göras.

Även om det kan innebära några få nya arbetsmoment så tror vi att det kommer uppvägas av den tid som kan sparas genom att informationen nu blir mer tillgänglig och enkel att leta upp. Den omfattande insamlingen av äldre uppdrag som vi bloggat om tidigare kommer också importeras in i uppdragsregistret så att det redan från början innehåller en mängd information.

>> Åsa M Larsson är verksamhetsutvecklare på Riksantikvarieämbetet.

Avsnitt 16 – K-podd med Annika Carlsson och Ingela Chef Holmberg om Samlingsförvaltning

k-podd-artwork-16

I offentligheten har en stormig museidebatt pågått i flera veckor. I K-podd hakar vi på i vår egen takt och lodar oss ner på djupet för att ställa de verkligt viktiga frågorna: Hur många föremål krävs för att något ska räknas som en samling? Och vad riskerar att hända med en samling som aldrig gallras?

Den här gången får du stifta bekantskap med Annika Carlsson och Ingela Chef Holmberg, som arbetar på Enheten för Konserveringsvetenskap på Riksantikvarieämbetet. De båda arbetar med att sammanställa och ge råd kring samlingsförvaltning, främst till museer. Med gedigen bakgrund som konservatorer har de både kunskap och överblick när det gäller skötsel och hantering av allehanda samlingar. Ordning och reda och systematik är centrala begrepp för en lyckad förvaltning.

Några stickspår blir det också: om Andrées polarexpedition, om Korak, Tarzans son, om kattbajs, och om hur det är att leva mitt i landets kanske största privata samling bräd- och sällskapsspel.

I podden talar Ingela vid ett tillfälle om djur som du är skyldig att lämna in till staten när du påträffar dem döda. Här är en komplett lista på Statens vilt. I podden råkar vi kalla Statens vilt vid ett snarlikt, men mindre korrekt namn.

Tillståndsbedömning av nyfynd av sten

runstensfragment_pigment

När det dyker upp ett nytt fornfynd eller en fornlämning, till exempel en ny runsten eller nya hällristningar, är intresset ofta stort för ristningens innehåll. Men förutom ristningens innehåll och tolkning är det viktigt att tänka på att ristningarna och stenen i sig även kan innehålla pigment eller annan information om hur ristningen skapats. Den typen av information kan tas tillvara genom provtagning och genom naturvetenskapliga analysmetoder. Men för att kunna göra det är den inledande hanteringen avgörande, både av fasta hällar och av lösa nyfynd i fält, under transport och förvaring. (Ibland är de fältmässiga förhållandena svåra, vid till exempel dåligt väder eller stora mängder sten som kommer upp under en arkeologisk utgrävning. Det viktigaste är då att dokumentera de faktorer under utgrävningen, transporten eller hanteringen som kan ha kontaminerat objektet och som kan bli till en felkälla vid en analys i ett laboratorium).

Vad är tillståndsbedömning och varför är det viktigt?

Det första steget innan några åtgärder görs på en sten är att låta en konservator undersöka hur stenen mår och bedöma om det kan finnas något som skulle kunna analyseras i ett laboratorium. En sådan första tillståndsbedömning ska alltid resultera i en rapport som beskriver hur stenen mår eller hur känslig den är.

Denna första dokumentation kallas ibland för olika saker, exempelvis: tillståndsbedömning, statusbesiktning, preliminär besiktning, konditionsbeskrivning, förundersökning och skadeinventering. Tillståndsbedömningen ska resultera i ett skriftligt dokument, en så kallad tillståndsrapport. Rapporten får gärna innehålla fotografier eller ritningar (skadekarteringar) som visar exakt var på stenen det finns skador, svaga punkter, eller partier som borde undersökas mer. Detta bör ha gjorts innan några beslut tas om rengöringsmetod, kritning, transport, förvaring, lagning eller liknande.

Tillståndsrapporten är ett beslutsunderlag och ett planeringsverktyg.  En beställare (till exempel en länsstyrelse) och en entreprenör (till exempel en konservator eller kulturvårdare) bestämmer utifrån tillståndsrapporten vad som ska göras härnäst. Hur stenen kan transporteras, hur den ska förvaras, hur man behöver förbättra dess närmiljö, hur den kan rengöras, lagas, om den är lämplig att kritas eller målas i eller om den ska undersökas i ett laboratorium. Vill man analysera stenen med naturvetenskapliga metoder är det oerhört viktigt att man har inte kontaminerat stenen i fält eller i den inledande hanteringen, exempelvis genom felaktig rengöring, kritning, imålning, transport eller förvaring.

Tillståndsbedömningen ska vara noga utförd, skriftlig, sparad och arkiverad över tid. Detta kan vara avgörande om en tvist skulle uppstå mellan beställare och entreprenör beträffande när eller om en skada har uppstått.

Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.
Alla åtgärder som man gör på en sten får konsekvenser som man bör vara medveten om. Illustration: Helen Simonsson 2016.

Vad är en ”skada”?

Uppstår en diskussion om när en skada har uppstått måste man ha något att jämföra med, ett väl dokumenterat före och efter. Tillståndsrapporten är en referenspunkt, ett år noll, och är en förutsättning för att man ska kunna jämföra hur stenen har förändrats eller vittrat över tid. Den är också en förutsättning för att man ska kunna utvärdera effektiviteten av de metod- och materialval man har gjort. En konservator skriver en tillståndsrapport innan alla åtgärder görs och en konserveringsrapport efter att åtgärderna har genomförts. Bägge dessa moment är lika viktiga. Det finns två svenska standarder som beskriver hur man kan arbeta med tillståndsbedömningar, SS-EN 16096:2012 Tillståndsbedömning av fast kulturarv, och SS-EN 16095:2012 Tillståndsrapport för flyttbart kulturarv.

Vad som är en skada definieras i en standard som blev antagen i Sverige år 2011, SS-EN 15898:2011. En skada är en förändring som minskar det kulturhistoriska värdet eller objektets stabilitet.

Du kan läsa mer om Riksantikvarieämbetets engagemang i standarder här.

Riksantikvarieämbetet har också ett Vårda väl-blad som handlar om hantering, förvaring och transport av arkeologiska objekt. Många av råden i Vårda väl-bladet gäller även för fynd av sten, oavsett fyndens storlek.

 

En Fot i Hagby och ett lyft för stenen

Hagbystenen på väg att lämna sin plats i den gamla kyrkdörren. Foto Magnus Källström
Hagbystenen på väg att lämna sin plats i den gamla kyrkdörren. Foto Magnus Källström

Den nyligen återfunna runstenen U 874 vid Hagby kyrka utanför Uppsala har fått en lika stor som berättigad uppmärksamhet. Det finns väl inte så mycket att tillägga efter allt det som redan har nått ut till omvärlden genom olika medier – såväl sociala som mer traditionella, men kanske har jag ändå något litet att komma med.

Stenen är som bekant känd sedan tidigare, men ingen visste att den fortfarande fanns kvar på den plats där den hade lagts som tröskelsten under medeltiden. Tvärtom förekom det högst förvillande uppgifter från 1870-talet om att stenen skulle ha hamnat i en kvarndamm i närheten av kyrkan. Detta visar det luriga med traditioner om försvunna runstenar. Ibland stämmer de, ibland visar de käpprätt åt skogen. I detta fall har uppgiften förmodligen bidragit till att man inte har försökt leta efter stenen på den traditionella platsen och hade årets smala schakt för åskledare bara dragits en halvmeter närmare kyrkan så hade stenen nog fortfarande legat dold.

Att se en runsten i verkligheten som man tidigare bara har känt genom äldre teckningar är en speciell upplevelse. I den aktuella delen av Upplands runinskrifter, som utkom 1949–51, påpekade Elias Wessén att Hagbystenen påminde om vissa ristningar av runristaren Fot och han framhöll särskilt runstenarna vid Snottsta i Markim (U 329–331) och den signerade stenen i Östra Ryds kyrka (U 167). När jag såg stenen dagen efter att den hade upptäckts var det just runstenen i Östra Ryd som jag omedelbart kom att tänka på. Utformningen av rundjurets huvud är i stort sett identiskt och det råder alltså ingen som helst tvekan om att det är Fot som har ristat runstenen i Hagby kyrka. Detta var också Wesséns åsikt, trots att de äldre teckningarna egentligen inte är särskilt exakta när det gäller detaljer i ornamentiken. Ändå har de fångat tillräckligt av känslan i ristningen för att man ska kunna komma till just denna slutsats. Ingen av de äldre undersökarna har heller läst inskriften helt korrekt, men genom att kombinera de två originalläsningar som har funnits lyckades Wessén ändå presentera en läsning som ligger mycket nära det som nu har visat sig stå på stenen. Det som skiljer är bara ett par missade skiljetecken samt några mindre runrester, som tidigare sannolikt har varit dolda av den ena dörrposten.

Rundjurshuvudet på den återfunna Hagbystenen jämförd med ett motsvarande huvud på U 167 vid Östra Ryds kyrka. Den senare är signerad av ristaren Fot. Foto Magnus Källström
Rundjurshuvudet på den återfunna Hagbystenen U 874 jämförd med ett motsvarande huvud på U 167 vid Östra Ryds kyrka. Den senare är signerad av ristaren Fot. Foto Magnus Källström

Det man kan läsa i dag lyder:

× iarl × auk × ti…ẹ-…- × stain × at × [k]aiʀfast × faþur + sin ×
Iarl ok … stæin at Gæiʀfast, faður sin.
»Jarl och … stenen efter Gerfast, sin fader.»

Runorna ti… utgör början av ett namn, men därefter är ett långt stycke av stenens kant bortslaget och det finns inga ytterligare spår som ger någon ledtråd om hur fortsättningen av namnet kan ha lytt. Det enda man kan säga är att utrymmet tillåter åtminstone ytterligare två försvunna namn i inskriften. De två nyupptäckta runorna uppe i det vänstra hörnet (…ẹ-…) kan ha tillhört ett av dessa. I den dödes namn [k]aiʀfast saknas numera den övre delen av den första runan, men den fanns bevarad på 1600-talet.

Stenen är som sagt ristad av Fot, en av Upplands allra skickligaste runristare. Han är också en av de mest produktiva. När jag påbörjade denna text hade jag faktiskt ingen bra siffra på hur många runstenar som Fot egentligen har ristat. Han har nämligen ibland tillskrivits ristningar som han omöjligen kan ha utfört. Exempelvis kan man på många ställen läsa att den vackra Sundbyhällen (U 80) i Spånga är ett verk av Fot, men man har då bortsett från att den inte alls är gjord i hans stil. Samtidigt finns det många typiska Fotristningar som är helt förbisedda i litteraturen. Jag gick därför lite snabbt igenom Upplands drygt 1300 steninskrifter och plockade ut de ristningar som jag menar kan knytas till Fot. Det blev till min förvåning fler än åttio stycken och jag hade då ändå uteslutit en del mer tveksamma fall. Dessutom bortsåg jag från de bekanta Jarlabankestenarna (U 127, U 164, U 165, U 212 m.fl.) trots att det finns en hel del som talar för att de nog kan ha Fot till upphovsman.

Spridningen av ristaren Fots ristningar i Uppland. Röda prickar avser signerade inskrifter. Den gröna pricken markerar den nu återfunna U 874 i Hagby kyrka. Karta Magnus Källström
Spridningen av ristaren Fots ristningar i Uppland. Röda prickar avser signerade inskrifter. Den gröna pricken markerar den nu återfunna U 874 i Hagby kyrka. Karta Magnus Källström

Jag passade också på att göra en karta för att få en bättre uppfattning om Fots verksamhetsområde. Man ser där att hans stenar har sin tyngdpunkt i ett område i sydöstra Uppland, som bland annat inkluderar Täby och Upplands-Väsby, men att han också har varit verksam i trakterna kring Sigtuna och Uppsala. Här är det dock mera glest mellan stenarna. Utposten längst åt nordväst utgörs märkligt nog av den nu återfunna stenen i Hagby.

Fot har endast signerat åtta av sina kända runstenar och ingen av dessa är egentligen den andra riktigt lik. Hans enklaste ristning finns vid Edeby (U 464) i Vassunda utanför Sigtuna, hans mest avancerade vid Stav (U 177) i Roslagskulla ute vid Östersjökusten. Det är tydligt att Fots ristningskonst har genomgått olika flera stadier och det ser nästan ut som han bara har signerat en ristning inom varje stilriktning.

Hagbystenen i luften och jag är inte ensam om att dokumentera ögonblicket. Foto Magnus Källström
Hagbystenen i luften och jag är inte ensam om att dokumentera ögonblicket. Foto Magnus Källström

Runstenen i Hagby har som nämnts legat som tröskelsten i vapenhuset i Hagby sedan medeltiden, men i onsdags fick den lämna denna plats. På länsstyrelsens uppdrag vinschade stenkonservator Paterik Stocklassa med van hand upp stenen ur gropen och den transporterades sedan med hjullastare till ett garage för vinterförvaring. Arbetet tog åtskilliga timmar, men stenen har också rätt betydande dimensioner och väger säkert närmare ett par ton. Den är i sitt nuvarande skick 1,92 m hög och 1,32 m bred. Tjockleken uppgår vid roten till mer än en halvmeter, men stenen smalnar av uppåt.

När ristningsytan blivit rengjord stod det också klart att det inte saknas så mycket av den ursprungliga stenen. Visserligen är toppen avslagen, men till vänster har egentligen bara själva runslingan slagits av. Det var ett lite tråkigt konstaterande, eftersom det betyder att stenen här har gått sönder i ganska små bitar, vilket minskar chansen för att dessa fragment någonsin ska återfinnas.

Trots skadorna är Hagbystenen ett imponerande arbete och den intresserade kan här studera Fots utmärkta ristningsteknik, som i detta fall även har inkluderat själva stenen. Man ser nämligen tydligt hur ristningsytan har bearbetats med mejsel för att bli helt jämn. Vi får inte heller glömma den vackra fågelbilden, som nu är fullständig sedan den sista tegelstenen från den gamla dörrposten har lyfts bort. Den bär en liten krona eller kam på huvudet och med de långa stjärtfjädrarna råder det knappast någon tvekan om att det är en påfågel som ristaren har velat återge. Fågeln intar det sedvanliga korsets plats och har säkert en symbolisk betydelse. Inom kristendomen användes påfågeln som symbol för återuppståndelsen och man har hittat silverspännen från vikingatiden som föreställer just påfåglar. De senare är mycket lika de fågelfigurer som förekommer på Fots stenar och jag misstänker att de till och med kan ha varit den direkta förebilden.

Hagbystenen ligger alltså numera under tak, men tills våren hoppas vi att den ska kunna resas vid kyrkan så att den kan ses och upplevas av alla och envar.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om fågelfigurer på runstenar i Anne-Sofie Gräslunds artikel ”En påfågel i Odensala? Några reflexioner om ikonografin på runstenarna vid Harg” i Situne Dei 2014. – Det har förresten påståtts i vissa medier att jag var alldeles till mig av lycka när jag såg stenen. Det är nog inte helt osant! DS.

Kemi och kulturvård i fokus

4th International congress Chemistry for Cultural Heritage (ChemCH), Bryssel 6-8 juli 2016.

Bryssel bjöd på ett ganska svalt högsommarväder under veckan då ChemCH2016 gick av stapeln. European Association for Chemical and Molecular Sciences (EuCheMS: http://www.euchems.eu/divisions/chemistry-for-cultural-heritage-2/) utgör en plattform för vetenskaplig diskussion och ger en samlad europeisk röst åt flera kemirelaterade intresseområden. Den första kongressen för undergruppen Working Party on Chemistry for Cultural Heritage (ChemCH) anordnade i Ravenna, Italien 2010.

Kongressens sessioner är uppdelade efter tillämpning av teknik och kemisk metod framför föremålskategori eller material. Målad konst utgör merparten av bidragen, även om inslagen av andra föremålskategorier successivt ökat i antal. Vi hoppas att de ska bli ännu mer organiskt material under konferensen nästa gång.

Tidigt julklappstips? Het conservation science-läsning för den inbitne. Foto: Yvonne Fors
Tidigt julklappstips? Het conservation science-läsning för den inbitne.  Foto: Yvonne Fors

Vad Mona Lisa egentligen döljer

Detta är tillämpning av kemiska analysmetoder på kulturarv när det är som bäst. Kongressen är känd för sin omfattande poster-session och bidragen håller hög klass. Kommittén, där undertecknad sitter som representant för Sverige utser alltid ett vinnarbidrag. Riksantikvarieämbetet bidrog tillsammans med Svenska kyrkan med postern: Light Ageing of Discoloured Manganese Stained Glass from Uppsala Cathedral. En av de mest iögonfallande posterbidragen kom från Institute for Sustainable Heritage, University College London: A Nose for Books. A New Tool to Describe Heritage Smells. Upphovspersonerna har börjat utforska och förstå lukter från kulturarvsmiljöer och föremål, som de menar också utgör en del av kulturarvet.

Skönhetsfel! Svagheter i ytan på känt konstverk i närbild. Dessa analyser utgör basen för framtida förvarings- och konserveringsstrategier. Foto: Yvonne Fors
Skönhetsfel! Svagheter i ytan på känt konstverk i närbild. Dessa analyser utgör basen för framtida förvarings- och konserveringsstrategier. Foto: Yvonne Fors

Under sessionerna bjöds det på allehanda intressanta föredrag om kemiska analyser av olika material metoder att mäta deras olika grad av nedbrytning. Väldigt spännande var det också att få kika närmare på vad som gömmer sig under de övre färglagren hos några välkända konstverk. När Leonardo da Vinci skapade Mona Lisa målade han helt enkelt över ett äldre motiv, som nu kunde visas med röntgenstratiradiografi. Andra konstnärers efterhandskorrigeringar i form av en förlängd arm eller ett förändrat ansiktsuttryck avslöjades också.

Nästa gång arrangeras ChemCH 2018 i Bukarest, Rumänien.

Ska han ha hatt eller inte? Ibland kan det vara svårt att bestämma sig. Foto: Yvonne Fors.
Ska han ha hatt eller inte? Ibland kan det vara svårt att bestämma sig. Foto: Yvonne Fors.