Climate Change in Focus at Archaeology Conference

View from the University of Bern, conference location.
View from the University of Bern, conference location.

In September I attended one of the largest conferences in archaeology, EAA 2019 in Bern, the 25th meeting of the European Association of Archaeologists. My main reason for attending was that there were an unusual amount of sessions devoted to textile research, which for me as a textile scientist was of course highly relevant and interesting.

There was an entire day on ”Ancient Textile Production from an Interdisciplinary Approach: Humanities and Natural Sciences Interwoven for our Understanding of Textiles” and a half day session on ”Household Textiles in and Beyond Viking Age”.

The EAA follows a somewhat unconventional conference format in that there are a dizzying number of simultaneous sessions to choose from, each with at least four or five lectures. Just on the morning of the first day delegates had a choice of 31 separate sessions, some well-attended, others with maybe just a hand-full of delegates in the room.

A book recommendation by Professor Pikirayi.
A book recommendation by Professor Pikirayi.

At the end of each day, most delegates gathered to listen to one of number of keynote lectures. The one I chose was given by Innocent Pikirayi on “Global Change in Africa: What Can Archaeologists Do to Understand the Present Human Condition?”

Other sessions that caught my attention

Apart from the many lectures on textiles, I also attended several sessions on topics that caught my attention: ”New Approaches in Bioarchaeology”, ”Bending the Arc of History to a Low Carbon Future”, ”How Archaeology and Earth Sciences Are Coming Together to Solve Real-world Problems”, ”Archaeology, Heritage and Public Value”, ”European Origins and Fading Heritage” and ”Challenging Change: Practical Strategies for Horizontal and Vertical Collaboration to Combat Climate Change in the Historic Environment”.

The common denominator, other than textiles, for the sessions I chose was climate change. I found it striking and hopeful just how many researchers addressed climate change and loss of biodiversity. Some centred on adaptation and documentation others grappled with the question of what archaeologists and other heritage professionals can do to make our life sustainable.

Some concrete and common sense suggestions that each and every heritage institution could, and should, implement

  • reduction of conference attendances and reviewing necessity of traveling,
  • avoiding to fly (joining the movement No Fly Sci),
  • enabling video conferencing (some lectures were in fact given via video link),
  • promoting slow travel both in conference invitations and institutional policies,
  • providing only vegetarian or vegan food at public events,
  • reducing waste (the EAA provided a very handy app instead of a printed book of abstracts),
  • critically reviewing the ethics of sources of funding, e.g. fossil fuel industry supporting museums and archaeology,
  • joining the Climate Heritage Network.

 Projects that aim to make heritage management sustainable

There were examples of encouraging projects such as that by Historic Environments Scotland who have a climate change office that has been collecting metrics on the carbon footprint of their historic environments and then taking measures to reduce their energy consumption. Scotland has one of the world’s most ambitious climate targets and Historic Environments Scotland is engaging actively with these targets, changing the way their own operations work and producing a lot of guidance material to help others achieve the same. They also initiated the Climate Heritage Network that will have its launch event on 24th October 2019.

Historical records that exemplify the devastating impact of climate change

There were many calls to use archaeology to highlight the impact of climate change both in the past and today in an effort to draw policy-makers attention to the real emergency of the situation. For example highlighted the session ”Fading Heritage” the plight of archaeological remains in European wetlands that are being drained for agriculture and building projects. The drained wetlands lead to compacted and cracking peat deposits, allowing the influx of oxygen, which in turn enables microbial and fungal growth, and therefore the destruction of archaeological materials. There were shocking examples of the difference in archaeological remains found in wetlands just 100 or even 50 years ago and today. Where in the past decorated bone tools, artefacts and thousands of fish bones were unearthed, the finds that can be made today show that the top surface of any bone tools has vanished beyond recognition and the smaller fish bones are gone. Of course, draining wetlands does not just lead to the destruction of archaeological remains; it has much wider impacts through loss of biodiversity and increased release of greenhouse gases. Nevertheless, shining a light on the loss of archaeological remains can help to mobilise community engagement and maybe change the minds and hearts of one or the other policy-maker or decision-taker to protect vulnerable natural areas.

A slide from Sinead Marshall's presentation about he CITiZAN community archaeology project.
A slide from Sinead Marshall’s presentation about he CITiZAN community archaeology project.

Along those lines were also other lectures that showed the crumbling coastlines of Scotland and England where historic environments are at risk of toppling into the sea, and the Florida coast where the increasing severity of storms and hurricanes is affecting coastal and underwater historic remains. Citizen Science projects are being developed to monitor those rapid changes such as the Heritage Monitor and CHERISH, Climate, Heritage and Environments of Reefs, Islands and Headlands.

Professor Pikirayi’s keynote lecture focussed on his research of the role of water in the development and demise of complex social systems, using three striking case studies: the demise of Lake Chad, the vanishing icecap on Mount Kilimanjaro and the abandoned city Great Zimbabwe.

Heritage professionals as consultants in global development projects

Diane Douglas, Principal Advisor at International Scientific Committee on Risk Preparedness of ICOMOS, gave an insightful talk as she critically reviewed the failings, in terms of social, cultural and environmental issues, of the United Nations Collaborative Programme on Reducing Emissions from Deforestation and forest Degradation (UN REDD) in Africa.


Platser har flyttat till Minnen

2009 fick Riksantikvarieämbetet ett regeringsuppdrag att skapa en tjänst som hade arbetsnamnet ”Min Kulturmiljö”. I november samma år släpptes en första, rå version av berättarsajten Platsr (sedermera Platser). Sedan dess har 2 121 användare skrivit in 4 549 berättelser, laddat upp 8 858 bilder och skrivit 1 003 kommentarer. Fantastiskt! Vi har samarbetat med en lång rad organisationer, museer och arkiv. Sverigekartan har blivit allt prickigare av människors berättelser om sina platser.

David Haskiya på den första Platsrworkshopen i mars 2009. Foto: Lars Lundqvist. Licens: cc-by.

För några månader sedan fattades beslutet att Riksantikvarieämbetet inte längre ska förvalta en öppen digital plattform för berättelser och minnen eftersom det finns flera liknande webbtjänster för berättelser knutna till platser i Sverige. Hela Platsermaterialet har därför flyttat över till den digitala plattformen Minnen. Minnen är utvecklat av norska KulturIT och används av ett antal svenska museer, däribland Nordiska museet, för att samla in och tillgängliggöra minnen och berättelser digitalt. Minnen är ett öppet arkiv som är uppbyggt kring insamlingsteman. Dessa är öppna för insamling en viss tid och stängs sedan för nya bidrag. Materialet finns tillgängligt oavsett om temat är öppet för insamling eller inte.

Under våren och sommaren har vi arbetat tillsammans med Nordiska museet och KulturIT för att kunna flytta över berättelser och bilder från Platser till Minnen. Detta är nu klart och Platser utgör ett eget tema. Mängden aktivitet på insamlingstemat kommer att avgöra hur lång insamlingsperioden blir. När vi nu inleder denna nya fas vill vi passa på att tacka för alla fantastiska berättelser och bjuda in till att utforska Minnen i allmänhet och Platsertemat i synnerhet!

Läs till exempel om Folkets Park i Skillingaryd. Vilken var orsaken till att polisen ingrep mot ”spontan dans” i augusti 1943? Eller studera bröllopsfoton från Gärdserum. Kan man ana vilka som blev lyckliga ihop? Eller läs om den unge Rudolf Wåhlin som blott 19 år gammal gick ner med briggen Hugo under en förfärlig storm i september 1903.

Caring about the aftermath of sharing open data

A review of the 2019 Stockholm edition of the Sharing is Caring conference.

Sharing is Caring is a conference series on open cultural heritage data. Since the first event brought together professionals from all across Europe in Copenhagen in 2011, extensions have taken place in several European cities. On 16 and 17 September 2019, the Nationalmuseum and the Royal Armoury organised the event in Stockholm with the theme “Open Data – now what? Applying principles of openness and collaboration in strategy and practice”. The learning and insights gained during these two days can be valuable pieces of advice for the sector, shared and discussed by colleagues from around the world. Let me share my personal top 5 with you.

Your data is your core value

Whatever you or others want to create from your data, from curated content on your institution’s website or social media channels to Virtual Reality experiences based on your 3D models: It all depends on the quality and licensing of your data. You can start small and learn as you go – but prepare for working continuously on your data. As Loic Tallon, former CDO of the Metropolitan Museum, put it: “Do the fundamentals brilliantly.” Your data will never be perfect (it simply can’t with technology evolving and standards shifting) – but if you prioritise your data quality and sharing with open licenses over a growing number of platforms and media, your overall success in reaching your defined goals will increase.

Loic Tallon and Susanna Pettersson during his talk on ”Open Data – now what?”; Larissa Borck, CC0

Sharing can lead to your data’s success where you didn’t suspect it

Several speakers shared amazing examples on success and creative re-use of their data where they had not expected it at all. Erik Lernestål from the National Historical Museums in Sweden showed how they got started with basic equipment in creating 3D models of the Hallwyl House. They uploaded them to Sketchfab and shared it openly – and experienced the data being reused all around the world with users re-creating the whole house based on original plans, designing VR tours and hosting virtual community meetings of their avatars in the rooms. Another example by Sandra Fauconnier from the Wikimedia Foundation was the massive increase in views of digitised content after uploading it to Wikimedia Commons: If your object’s digital representation is being used in a Wikipedia article, so many more people will see it and interact with it compared to when you keep it to yourself and on your own website or online collection.

Erik Lernestål with an example of creative reuse of their 3D content; Larissa Borck, CC0.

Don’t shy away from interacting at eye-level

Sharing cultural heritage data with an open license in a high quality goes with letting go of some control (if institutions ever had any is another question). But it is not enough to put your data out there – build partnerships at eye-level so your data is reused. Both Jill Cousins from the Hunt Museum and Loic Tallon shared great insights in how the success of their projects and initiatives is based on relationships to partners outside the institution, ranging from private companies to volunteers from their communities. Going open can be easier when you have partners by your side who cherish your data, give you new perspectives, and enrich your data.

Andrei Taraschuk during his presentation on creating art bots; Larissa Borck, CC0.

Be critical and reflect upon your own data

Your data will not only never reach perfection in terms of data (and metadata) quality – as most cultural heritage collections also include differing amounts of problematic data, reflection on biases and issues like cultural appropriation and alienation is a must. Dr Andrea Wallace from the University of Exeter explained how open licensing can in some cases be harmful: Sharing objects online with an open license that came to your collection under difficult circumstances (for example colonialism or theft) might violate the intentions and wishes of original owners or communities (again). And Sandra Fauconnier, Wikimedia Foundation, explained how movements and projects such as Wikimedia Commons or Wikidata deal with biases that arise from predominantly Western data contributions to for example “Sum of all paintings” that is meant to display cultural heritage worldwide.

Sandra Fauconnier with Wikimedia’s vision on knowledge equity; Larissa Borck, CC0.

Create, fail, learn, repeat

Several speakers pointed out that there needs to be more space for experimenting in open GLAM projects. Trying things out and reiterating when necessary is crucial when you want to discover new ways of adapting technologies and reaching your goals. Although most project funding does not encourage failure and finding new, unexpected ways – being generous with mistakes and product ideas that failed is vital. Be open about the things that did not work out as you expected, so others can learn from them – and don’t feel alone in moments of unexpected need for reorientation.

In a nutshell: The bigger revolution lays ahead

Openness is not enough – that is my conclusion from the Sharing is Caring conference in Stockholm. Or as Dr Karin Glasemann, one of the organisers and Digital Coordinator at the Nationalmuseum, summed it up: “Choosing an open license and releasing your collection is only the start for a much bigger revolution that comes afterwards.” You have to continue working on and with your data, build sustainable partnerships, reach out to your communities and audiences, enable re-use and be critical on the biases in your collection. The good thing is: The community around the open GLAM movement is there to help; reach out to us and ask for help or feedback.

Further information on the conference page (this is also where you are going to find recordings of the conference).

Follow the discussion under the hashtag #ShareCareX on Twitter, including my more detailed notes in this thread.

Dubbelförda runor i Öja

Gravhällen G 25 i Öja kyrka på Gotland. Efter planschen i Sveriges runinskrifter

Förra veckan ägnade jag några dagar åt fältundersökningar på Gotland. I det löpande arbetet med Sveriges runinskrifter dyker det hela tiden upp nya uppgifter och det hade blivit en ganska lång lista från Gotland med saker som behövde följas upp. September visade sig vara en utmärkt månad att göra detta. Vädret var hyfsat, kyrkorna ännu öppna och turisterna fåtaliga. Möjligen var det lite svårt att hitta ställen att äta lunch, men detta var givetvis mindre viktigt.

Jag hade dessutom förmånen att få sällskap av en kollega, nämligen Michael Lerche Nielsen från Köpenhamns universitet, som just nu arbetar med några av öns runinskrifter. Under tre dagar besökte vi olika platser – främst kyrkor – från norr till söder. Detta ledde till upptäckter av några tidigare okända inskrifter (som jag hoppas kunna komma tillbaka till), men också till andra intressanta iakttagelser.

En av de platser som vi kom till var Öja kyrka på södra Gotland, där det i kyrkgolvet strax väster om korsgången ligger två runristade gravhällar. Den ena (G 24) är ett fragment, medan den andra (G 25) är närmast fullständig. Den senare upptäcktes och undersöktes första gången av Otto von Friesen 1936. Elias Wessén skriver i det första bandet av Gotlands runinskrifter (1962) det en gång har ”varit en mycket vacker gravhäll”, men att ”[r]uninskriften tycks ha varit kort”. Han läser bara ett fåtal runor nere i det nedre högra hörnet av hällen: … ok : … h : am-­-, där han gissar att det sista ordet har utgjorts av ordet Amen.

På planschen i Gotlands runinskrifter är det endast denna del av ristningen som har målats upp. Det som dominerar i bilden är i stället det stora korset på mittytan, som bär en sekundär inskrift med latinska versaler: HANS NIELSON HEM M 1602.

Från Öja kyrka känner vi inte mindre än sju runristade gravhällar (G 21–27), varav två är försvunna. En av dessa (G 22) låg i kyrkgolvet framför altaret och undersöktes redan av Carl von Linné 1741. Hällen fanns kvar ännu i mitten av 1800-talet, men har sedan dess varit spårlöst försvunnen. I Gotlands runinskrifter återges denna inskrift genom en sammanläggning av Linnés och Carl Säves läsningar på följande sätt:

+ hiar : huilis : untir : rinm : untr : i ayu : biþin : aler : furir … herra : naþ : hab… [s]ial … kiara : betaṛ : hinsarfa :

”Här under vilar -­mund i Öja. Bedjen alla för … Herres nåd … själ … göra Peter Hinsarve.”

För ungefär ett år sedan fick jag i Carl Säves samling i ATA syn på en teckning av Carl Säve, som uppges vara utförd 1866. Den innehöll även hans läsning från 1844 samt en uppteckning av brodern P. A. Säve från 1864. Det som fångade min uppmärksamhet var att stenen såg ut som den bevarade G 25 och att den till och med bar de runor som finns vid det nedre högra hörnet på stenen. Hur var detta möjligt? Hade Säve vid skrivbordet av misstag satt samman två olika inskrifter?

Carl Säves teckning av G 22 från Öja kyrka 1866. Efter original i ATA

När jag fördjupade mig i källmaterialet kring G 25 fann jag att Otto von Friesen hade följande intressanta notering från sitt besök i Öja den 14 juli 1936: ”Även i övre horisontalraden svaga spår av runor, ingen dock läsbar.” Kunde det finnas ytterligare runor bevarade på hällen som Wessén i hastigheten hade förbisett? Vårt besök i Öja kyrka visade att så mycket riktigt var fallet. Vid snedbelysning ser man fortfarande tydliga spår av runor i den övre raden. Dessa är dock så slitna att nästan bara bistavarna återstår, vilket gör att de närmast ser ut som stavlösa runor. Det råder dock ingen tvekan om att det här finns rester av de runor som ännu var läsliga på sävarnas tid. De runor som är närmast bänkraden är tydligast och här kan både ortnamnet ”i Öja” (i-­yu) och det följande ordet ”bedjen” (biþin) ses. Även i bandet längs stenens vänstra går det att spåra inskriften, men eftersom kanten har huggits av när stenen passades in i golvet återstår endast topparna av runorna, vilka dessutom delvis är täckta av bruk.

Det viktigaste är dock att den häll som bär beteckningen G 25 är identisk med saknade G 22 och att det förra numret nu måste strykas.

Detalj av ortnamnet ”i Öja” (i-yu) samt början av det följande ordet ”bedjen” (biþin). Foto Magnus Källström

På Säves nu uppmärksammade teckning kan man notera att ortnamnet i den senare delen av inskriften inte ska återges som hinsarfa som hittills har gjorts utan som hinzarfa. Den fjärde runan är nämligen tecknad som en halv stav uppifrån med en punktavslutning, vilket i medeltida runinskrifter på Gotland bör translittereras med z och svara mot ett uttal [ts]. Detta visar att ortnamnet inte kan vara ett ursprungligt Hiþinsarfi som Wessén har antagit, utan att det i stället – vilket Herbert Gustavson föreslog redan 1938 – handlar om det inlånade mansnamnet Hinze (ursprungligen en hypokoristisk form av Henrik). Kanske är ortnamnet på hällen i Öja till och med identiskt med dagens Hinser (uttalat Hinsare) i Gothems socken, som verkar innehålla just detta personnamn och som ursprungligen bör ha varit ett namn på -­arve.

Namnet på den som hällen har lagts över är i dag tyvärr fullständigt utplånat, men jämför man Linnés och Säves läsningar ligger det nära till hands att gissa på namnet Ra(g)nmundr.

Det är alltså förvånansvärt mycket som en tidigare okänd teckning kan bidra med samtidigt som det visar att en granskning i fält alltid är nödvändig.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om Linné och hans runstudier här. DS.

Latent History – a machine dream of a Stockholm that never was

Screenshot of a video recording of Latent History as displayed at Fotografiska, Stockholm.
Screenshot of a video recording of Latent History as displayed at Fotografiska, Stockholm. Copyright: Refik Anadol, All rights reserved.

Introducing Refik Anadol and Latent History

Refik Anadol is a media artist and director born in Istanbul, Turkey in 1985. His media installation ”Latent History” was exhibited at Fotografiska in Stockholm earlier this summer. Latent History takes the viewer on a journey through a beautiful and immersive experience projected on a 55 metre-wide by 3.5 metre-high screen in Fotografiska’s large exhibition hall. It’s a never-before-seen portrayal of Stockholm, as envisioned by machines, using algorithms revealing an alternate history found in archives and old photographs stretching back 150 years. You can get a sense of the experience by watching the video below (made by Refik Anadol and published with his permission).

As the images were drawn from K-samsök/Swedish Open Cultural Heritage I contacted Refik to interview him about his art, how it is created, and how and why he used K-samsök as a source. Note that the interview has been condensed for brevity and Refik’s answers are not quoted verbatim unless explicitly stated.

My interview with Refik

Why did you become an artist? And why did you choose to work with digital art?
Refik tells me he thinks a major reason for his interest in becoming an artist was watching Blade Runner when he was eight years old. The images of a future and futuristic city sparked his imagination. His mom later gave him his first computer, a Commodore 128, and he believes it, and Blade Runner, may be why he chose to do digital art. His focus as an artist is on urban spaces, futurist spaces, and to use computation, data and light to imagine, and make the invisible visible.

In regards to Latent History specifically – can you tell us a little bit about that artwork and how it came about? Why Stockholm, why machine learning and computer vision, and why use, in parts, archival imagery as a basis for your own work?
Three years ago Refik had the opportunity to be an Artist in Residence at Google Arts & Culture. It was there that he first started working with machine learning and AI and realised its potential. During his residency he created a projection experience onto to the LA Phil’s Walt Disney Concert Hall (you can get a sense of that experience here, and learn more how it was made here). Since then he has continued to explore the potential of machine learning and AI as tools to support the creation of media art experiences. He’s begun to ask the question: can machines dream?*

Fotografiska in Stockholm were also interested in exploring AI and AI-generated imagery and invited Refik to create an experience for exhibition at their venue. One of the reasons Refik chose to work with archival imagery for his Latent History experience at Fotografiska was to explore memory, collective memories and urban space. He also wanted the experience to feel like ”Infinite Cinema”.

*Taking us back to Blade Runner: the book the film is based on is Philip K. Dick’s ”Do Androids Dream of Electric Sheep?”.

How did you learn about Stockholmskällan, K-samsök and Europeana? How did you select which imagery to choose from them? How many images from them did you use in the end? Did you just sign up for an API-key just like any other third party developer?
When Refik and his team were invited to create something for Fotografiska they began to research what sources of historical imagery are available for Stockholm. That was when he learned of Stockholmskällan, K-samsök/SOCH, and Europeana. For K-samsök and Europeana his team just applied for/signed up for API-keys and started to work with the imagery. Stockholmskällan they had to scrape. Latent History used about 23 000 images of Stockholm, most of them drawn from K-samsök and Europeana. As they wanted to focus on Stockholm as an urban space, its form and architecture, they tried to select imagery where there were few are humans shown. They also made sure to select a few images of Stockholm at sunrise and sunset, to give a sense of the passage of time.

For archives, museums and libraries who would like to see their collections used in artistic works – what would be your advice to them in order for that to happen more often?
The first thing Refik mentions is for libraries, archives and museums to offer (user-)friendly APIs and easy access to data. Easy to sign up for, returning images that are free to reuse for artistic purposes.

The second is to offer residencies to artists. Invite them to come and work at your institution, together with your employees, and with your collections. Refik values his residency at Google Art & Culture very highly and believes it’s a good format that others can follow.

The third is related to the first and second: beyond having an API or otherwise releasing your content for reuse invite artists to co-creation workshops, with the collections experts of your institution. The more an artist understands what is in the collection, the more they can do with it:”knowledge is [an artist’s] pigment”.

In this context Refik also mentions the challenge of learning just what is available in a large archive. How do you know what is there? No search bar can tell you and he thinks artworks, or other visualisations, can help artists better understand what’s in a collection and make using its contents to create new works easier. The underlying design metaphor for large archives needs to ”go beyond shelf design”, beyond a direct translation of the analogue to digital.

Digital art has been around for a while, almost as long as there has been computers! How do you see it changing in the coming years?
Here Refik answers that in the coming 5 years or so he thinks we will see radically improved algorithms, especially in regards to GANs (Generative Adversarial Networks). This is an area in rapid development already. He also thinks we’ll see new hardware that makes it possible to crunch ever increasing amounts of images e.g. graphic cards specialised for machine learning/AI and even quantum computing.

Together that should allow AIs/machines to delve deeper into ever larger collections of images and increase the verisimilitude of the virtual architectural space and allow us to “fly inside the mind of a machine”.

More about Refik Anadol
Refik Anadol is a media artist and director born in Istanbul, Turkey in 1985. Currently he lives and works in Los Angeles. He is a lecturer and visiting researcher in UCLA’s Department of Design Media Arts. He works in the fields of site-specific public art with parametric data sculpture approach and live audio/visual performance with immersive installation approach, particularly his works explore the space among digital and physical entities by creating a hybrid relationship between architecture and media arts with machine intelligence. He holds a Master of Fine Arts degree from the University of California, Los Angeles in Media Arts, a Master of Fine Arts degree from Istanbul Bilgi University in Visual Communication Design, as well as a Bachelors of Arts degree with summa cum laude in Photography and Video.

K-samsök växer! Välkomna Västergötlands museum och Västmanlands läns museum

Ett sällskap sitter under ett träd bredvid en gärdesgård.
Picknick i det gröna. Foto: Bertil Malm, Västergötlands museum. Public Domain.

Under sommaren har ytterligare två av landets länsmuseer anslutit sig till K-samsök. Det är Västergötlands museum och Västmanlands läns museum som nu tillgängliggör sina data genom att vara K-samsökspartners.

Västergötlands museum har nu över 111 000 digitala objekt sökbara via K-samsök. Allt från gamla fotografier, grupporträtt till föremål ur samlingarna. Över 55 % av fotografierna har utslocknad upphovsrätt och kan användas helt fritt.

Två män i ett sovrum, vara en sitter i sängen med en träratt i händerna.
Nils Malm och Bertil Malm. Foto: Bertil Malm, Västergötlands museum. Public Domain.

Från Västmanlands läns museum kan man nu hitta 9874 kulturarvsobjekt, varav nästan alla har en digital bild. Majoriteten av objekten är öppet licensierade och hela 84 % av fotografierna kan användas helt fritt då dessa är så pass gamla så upphovsrätten har gått ut (Public Domain). Textilprover, arkeologiska föremål och äldre kabinettfoton är bara några exempel på vad man kan hitta från dem.

Ett sällskap runt ett bord där en stort bakverk och kaffekoppar är framdukade.
Badelunda socken,, ålderdomshemmet. 1930-1940-tal. Västmanlands läns museum. Public Domain.

För att titta på det fantastiska materialet, som nu når än fler användare, rekommenderas ett besök i Riksantikvarieämbetets söktjänst Kringla. Inom kort kommer dessa museers material även att vara tillgängligt via Europeana, den europeiska infrastrukturen för digitala kulturarvsdata.

Vad är K-samsök?
K-samsök fungerar som en kopplingsdosa mellan olika kulturarvsinstitutioners databaser och de aktörer som vill använda informationen i egna tillämpningar, t ex på webbplatser eller i mobila lösningar. Informationen skördas upp till K-samsök och via ett öppet gränssnitt för utvecklare kan e-tjänster mot olika målgrupper byggas. All data som levereras till K-samsök kan du hitta via söktjänsten Kringla.

Leverera till K-samsök
Att leverera till K-samsök är enkelt. Om ni idag använder Carlotta, Primus eller Sofie 8 så kontaktar ni er systemleverantör för att komma igång. Om ni använder ett annat system kan man skapa en lokal port för att data ska kunna skördas.

Genom K-samsök vill vi att det ska bli enklare för fler att få tillgång till och dra nytta av den kulturarvsinformation som finns samlad i databaser runt om i Sverige! Läs mer på

Tingens metod, att följa och bidra till ömsesidig utveckling

Tre museer i Sverige – Malmö museer, Tekniska museet och Göteborg stadsmuseum – fick 2018 stöd av Kulturrådet för att testa Tingens metod i sin utställningsverksamhet. Nu är den första fasen över, och projektet har fått mer bidrag för att implementera metoden ytterligare ett år.

I äldre museiverksamhet klassificerades samlingar och föremål utifrån en begränsad tematik och terminologi. Arkeologen Fredrik Svanberg konstaterar i artikeln ”Veckla ut samlingen” (2017) att världen indelades i ett antal områden som arkeologi, konst, naturhistoria och etnografi: ”De insamlade föremålen stoppades in i dessa områden, men också i de typiska ”stora berättelser” som på förhand var knutna till dem”. Svanberg refererar till sociologen Bruno Latour´s tankar att kategoriseringarna inneburit att bara en del av tingens betydelser och relationer uppmärksammats. Latour inspirerade även konservatorn Henrik Treimo och hans samarbetspartners när de utvecklade Tingenes Metode i Norge. Man tog fasta på den ursprungliga betydelsen av ”ting” – den tidiga formen för politisk församling (storting, allting) – och satte tinget/föremålet och dess komplexa betydelser och olika relationer i fokus. Norska Tingenes Metode inspirerade i sin tur de tre svenska museerna att testa metoden i sina verksamheter.

”Den som har arbetat länge på ett museum vet vilka berättelser som ska berättas och vilka föremål som ska visas. Tingens Metod innebär ny kunskap men också en utmaning av basverksamheten och av yrkesroller.” Charlotte Ahnlund Berg, Riksantikvarieämbetet

Under 2018 och 2019 har Riksantikvarieämbetet följt de tre museernas arbete för att samla in konkreta exempel på vad som sker när metoden tillämpas. Vi har deltagit på seminarier, styrgruppsmöten och vid tre tvådagars workshops där personal från de tre museerna deltagit. Jag har från de olika sammankomsterna förmedlat våra intryck genom att skriva blogginlägg från processen här på K-bloggen.

Den ursprungliga idén var att Riksantikvarieämbetet bara skulle observera de tre museernas arbete och dokumentera metoden. Museerna meddelade dock ganska omgående att de förväntade sig att vi aktivt skulle bidra med våra egna personliga erfarenheter och ställa kritiska frågor till deras processer. Vi som följde projektet befann oss därmed både i och utanför implementeringen av metoden, och vi balanserade mellan att följa och delta.

Museernas reaktion på att vi följt deras arbete har visat sig vara mycket positivt. Man konstaterar att vårt aktiva deltagande i processen, våra kritiska frågor och återkopplande samtal har lett till reflektion. Bloggtexterna menar man har sporrat dem och även synliggjort deras arbete både internt och externt. Museernas positiva reaktion på följeprojektet har också bekräftat att med det nya museiuppdraget kan Riksantikvarieämbetet ge stöd men också vara en aktiv medspelare.

Kort referat från utvärderingen

I juni 2019 genomförde de tre museerna en utvärdering av projektets första fas där man uppmärksammade en rad lärdomar men lyfte också en rad oväntade resultat. Riksantikvarieämbetet fick möjlighet att delta under utvärderingen och även förmedla vad vi upplevt under processen.

Helt klart har samarbetet mellan tre sinsemellan mycket olika museer, och det gemensamma undersökandet av metoden, skapat relationer och kontakter. Genom att dela erfarenheter och svårigheter har man blivit lite säkrare och klokare.

Metodens upplägg innebär att man aktivt samarbetat över avdelningsgränserna, mellan samlingsförvaltning, utställningsproduktion och publik verksamhet. För att få till stånd sådana samarbeten krävs att man inom organisationen avsätter tid för planering och genomförande. När detta görs bidrar metoden till utvecklingen av interna arbetssätt mellan avdelningar, vilket är något som många efterfrågar.

Genom metoden har svårigheter med samlingsarbete synliggjorts, t ex glappen i samlingarna men också tabun och svårigheter vissa föremål för med sig. När personer med olika kompetenser undersökt tingen synliggörs också andra brister, till exempel avsaknad av information om tingens proveniens, alltså uppgifter om ett föremåls ursprung och historia.

Från början var det inte tydligt var i en utställningsprocess Tingens metod kan användas – i förstudiearbetet, under researchtiden eller som pedagogisk metod när utställningen väl är invigd? Vid utvärderingen blev det tydligt att Tingens Metod kan användas i vilken verksamhet som helst: i en påsklovsaktivitet, i skolverksamhet eller för att öka kunskapen om en samling. Man var däremot tveksam om metoden passar för förstudiearbete.

När man använder Tingens metod kan ny information och kunskap genereras. Detta borde in i föremålssystemen och adderas till respektive föremål. Museerna menar dock att det saknas förståelse för vikten av att addera ny information till rådatan, och man saknar även rutiner och resurser för detta.

När museerna bjuder in besökare att genom Tingens metod undersöka föremål och addera information och associationer till dem, aktualiseras (den museifilosofiska) frågan om hur relationen mellan faktabaserad kunskap, minne och fiktion hanteras och kommuniceras på museer?


Riksantikvarieämbetet har beslutat att fortsätta följa museernas implementering av Tingens metod. På sikt ska metoden ingå i en metodbank som stöd för fler museer i Sverige. Nästa steg blir att medverka under museernas uppstart av fas två i oktober 2019, och att arrangera en programpunkt under Samlingsforum i november 2019.

Fortsätt gärna att följa oss på denna blogg!

Helene Larsson Pousette på uppdrag av Riksantikvarieämbetet

Helene Larsson Pousette är sedan 2018 anställd som utredare inom ramen för Riksantikvarieämbetets museiuppdrag. Hon har  varit med att utveckla ”följandet” av Tingens metod och kommer fortsättningsvis att arbeta med projektet. Hon är också ansvarig för forskning- och samlingsfrågor på Stockholms Kvinnohistoriska.

Klimatanpassning av kulturmiljöer på Svalbard

Under ett par dagar i augusti deltog jag i en workshop på Svalbard för att göra en klimatanpassningsplan för det historiska gruvsamhället Hiorthamn, rakt över sundet mittemot Longyearbyen. Det fungerar idag som sommarstugeområde och besöksmål. Genom EU-projektet Adapt Northern Heritage var Riksantikvarieämbetet inbjuden som associerad partner och sakkunnig.

Hiorthamn gruvsamhälle

Gruvsamhället blomstrade under ett par decennier på 1920- och 40-talen. Det är nu en av de mest välbevarade gruvmiljöerna som helhet och har ett högt kulturhistoriskt värde enligt Sysselmannen på Svalbard som ansvarar för kulturmiljöfrågorna lokalt. En hel del av lämningarna är utsatta för strand-erosion, ras och för slitage från turister som ovetandes trampar på, plockar isär och flyttar delar av föremål och anläggningar.

Klimatförändringar på Svalbard

På Svalbard är klimatförändringarna påtagliga. Numer regnar det året om och glaciärerna drar sig tillbaka och smälter i rask takt. Här handlar det inte om 1,5-2 graders temperaturökning som Parisavtalet fastslagit utan snarare om 5-6 grader. Svalbard håller på att ställa om från industriell näring (kolgruvor) till forskning och turism som huvudsysselsättning. Det är en strategiskt viktig plats för sjöfart och fiske med stora naturtillgångar och värden och därför är Norge (och Ryssland) måna om att säkra sysselsättningen. Här genomförs även kulturmiljöforskning i stor utsträckning i takt med att gruvor läggs ned, föremål tinar fram ur permafrosten och glaciärerna.

Klimatanpassningsplan för Hiorthamn

Vi guidades av NIKU Norsk Institutt for kulturminnesforskning genom Anne Cathrine Flyen som forskat på bl.a. nedbrytning av byggnadskonstruktioner och turismens påverkan under ett par decennier. Hon var vår isbjörnsvakt och mentor med stor lokalkännedom.

Se NIKUS artikel från workshopen i Hiorthamn, 2018 då en risk- och sårbarhetsbedömning utifrån ett förändrat klimat genomfördes.

Klimatanpassningsplanen, som workshopen resulterade i, konstaterar att de enklaste åtgärderna för att hindra nedbrytning och förfall är att göra förvaltningsplaner som inriktar sig på informativa åtgärder gentemot besökare samt att förtydliga roller och ansvar inom organisationen som förvaltar miljön, Sysselmannen. Andra åtgärder som att flytta föremål som håller på att försvinna uti havet eller begravas i sand eller rasa kräver tillstånd samt förhandlingar mellan Riksantikvaren och Sysselmannen. Resurser i form av pengar till forskning och andra åtgärder fanns också med på önskelistan.

Hiorthamn är också pilotprojekt för det 4-åriga forskningsprojektet Cultcoast som ska utveckla metoder för att registrera och övervaka klimatförändringar och påverkan på kulturmiljöerna. Riksantikvarieämbetet är med i referensgruppen.

Varför deltar Riksantikvarieämbetet i projektet?

Riksantikvarieämbetet utvecklar kunskapsunderlag, råd- och stöd kring klimatanpassningsfrågor så att kulturarvet kan tas tillvara i samhällsutvecklingen när det gäller att begränsa risker, minska sårbarheten och anpassa Sverige till ett förändrat klimat. Det gör vi bl.a. genom tvärsektoriellt, nordiskt och internationellt samarbete.//Therese Sonehag, Utredare Riksantikvarieämbetet. Foto: Marte Boro, Riksantikvaren.


Mer om projektet Adapt Northern Heritage

NIKU om workshop del 1 i Hiorthamn, Svalbard då riskbedömningen gjordes

Nystartade forskningsprojektet Cultcoast med Hiorthamn, Svalbard som pilot

Mer om Klimatanpassning och kulturarv på Riksantikvarieämbetets sidor

Hur påverkas samhället, Kulturarv på Klimatanpassningsportalens sidor

Mer om klimatanpassning generellt på Klimatanpassningsportalen

Fynd som tinar fram då permafrosten släpper och glaciärer smälter, i Norge. Läs mer på Secrets of the Ice



K-podd 50: Berättelser om Medelpads runor

K-podd firar 50! Eftersom Riksantikvarieämbetets podcast allt som oftast djupdyker i smala ämnen kunde vi inte komma på något mer passande än att ägna detta jubileum helt och hållet åt Medelpads runor och dess mysterier.

Var det Åsmund, en av de mest kända runristarna i Uppland,  som i sin ungdom på 1000-talet högg Attmarstenen i Medelpad? Är lilla Attmarstenen en Ingvarsten? Haveröstickan hittades i Medelpad och i det här avsnittet får du veta hur den sentida runraden på stickan hänger samman med de nyfunna ristningarna på Ersk Mats-gården i Hassela, på andra sidan landskapsgränsen söderut. Fynd som nu kan ge viktiga svar om något så avlägset som Kensingtonstenen som hittades i Minnesota i slutet av 1800-talet, världens kanske mest kända och omdebatterade runsten.

För expertisen i poddstudion står som så ofta tidigare Riksantikvarieämbetets runologer Magnus Källström, docent i nordiska språk och Laila Kitzler Åhfeldt, docent i arkeologi. Gå gärna tillbaka till tidigare avsnitt och lyssna på när Laila och Magnus går igenom runinskrifter, landskap för landskap. Och de har många kvar att djupdyka i, så se fram emot fler!

Här på kartan ser du de platser som nämns i avsnittet. 

Wikimania 2019 – a Wiki perspective for GLAM institutions

Performance of Swedish folk dance at Wikimania 2019, photo: Larissa Borck, CC0.

Wikimania, the global conference on all things Wiki, took place in Stockholm last weekend. This year’s theme was “Stronger together: Wikimedia, Free Knowledge and the Sustainable Development Goals”, which linked the free knowledge movement to sustainability. Cultural heritage and GLAM institutions played a significant role in the program.

What’s the link between the Wikimedia movement and cultural heritage? Different Wiki projects have worked together with galleries, libraries, archives or museums in the GLAM-Wiki project with the overarching goal to help institutions share their resources with the world. There are for example Wikimedians in residence who help museums open up their collections or find new audiences for the institutions’ knowledge in Wikipedia articles or for their objects on Wiki Commons. There are countless volunteers making cultural heritage freely available for users worldwide. Editathons for example are one of the formats to connect to local Wikimedians. The strongest link between the Wiki movement and cultural heritage institutions might be the belief and aim to spread knowledge to interested audiences.

The Swedish National Heritage Boards’ colleagues did not only attend Wikimania, but also presented some of the work related to Wiki projects: Evighetsrunor, a project for a new digital platform that offers new possibilities to research runes and their inscriptions, and Metadata Roundtripping, which helps GLAM institutions who contributed data Wiki projects to enrich their own metadata based on volunteers’ work.

Although the program was really packed with a lot of interesting sessions and tracks, there were some aspects especially insightful for the cultural heritage sector. As session were recorded, I present you a choice of sessions to catch up on (videos are going to be uploaded soon). Before getting into the details, I strongly recommend to watch “Why do museums decide to open up their collections” with Dr. Karin Glasemann, Aleksandra Janus, Lizzy Jongma and Anna Mazgal – my personal highlight of this year’s Wikimania.

Reception at Stockholm City Hall, photo: Larissa Borck, CC0.

#1: Diversify knowledge

Currently, there are several debates on problematic aspects of museum collections, for example concerning indigenous peoples’ objects or lacking marginalised perspectives. So how can we use Wiki projects to include diverse knowledge? Wikimedia Norway for example works together with Sámi communities to raise awareness on editing Wikipedia in their own language and empowering users to saving cultural knowledge. Marc Miquel presented his case on the culture gap: Unfortunately, small and under-resourced communities are not equally represented on Wikipedia, although cultural context content is especially important for visibility of small language Wikipedia editions. He created a tool to increase visibility where articles in these Wikipedias are missing and foster cross-language representation.

Stockholm University, Wikimania’s venue, photo: Larissa Borck, CC0.

#2: Make women visible

Although this aspect is of course entangled with diversity, there was a great amount of projects and individuals dedicated to bridge the gender gap on Wikipedia. In sum, there are less women editors in the movement, the great majority of biographies focuses on men and what is notable enough to have an own article on Wikipedia is not always fitting for female achievements. Hence, several projects try to change this. The Smithsonian for example launched the American Women’s History Initiative. The aim is to research, document, collect, and share American women’s stories from a variety of cultural backgrounds. They have among others a Wikimedian in Residence for Gender Equity, develop and upload more digital resources to Wikimedia projects and are working with volunteers on this topic. Another project to highlight is Wiki Women in Red raising awareness on the women missing on Wikipedia. Museums can contribute own material, such as images or sources concerning these biographies or host editathons.

Watch also: “Experience makes the difference in improving gender equality in Wikipedia” on WikiGap and Diversity and sources.

The Golden room at the City Hall during the reception, photo: Larissa Borck, CC0.

#3: Wikidata as a chance for linked open cultural heritage data

Wikidata is the central storage for structured data of Wikimedia projects, for example Wikipedia. It is a free, open and multi-language database; Wikibase is the software behind it. How can cultural heritage data benefit from it? Wikimedia Sverige presented the project Finding GLAMs, the first worldwide database for cultural heritage institutions and collections. Everyone can contribute data about their local GLAMs. Furthermore, the new feature of Wikidata on Commons allows to describe contributed data about e.g. collection objects with structured, machine-readable data. A major success for multilingual descriptions, too!

Watch also: Everyone gets one – Wikibase and the Wikibase Ecosystem and Wikidata for Wikimedia Commons users, Wikidata for beginners

You find the whole program here if you want to get an overview of what happened at Wikimania 2019. The links lead to each session’s program and recordings will appear there as soon as they are online.

What were your favourite sessions? Or which ones would you have loved to attend? Please share your thoughts in the comments!