Bardalek i Umeå och en möjlig björn

Runstenen U 901 från Håmö i Läby på sin nuvarande plats på Umeå universitet. Texten lyder: ”[Jarl och] Karl och Igulbjörn lät uppresa dessa stenar och göra bro efter Jovur, sin fader. [Gud] hjälpe hans ande.” Foto Magnus Källström
Sveriges nordligaste runsten står som bekant inte på Frösön i Jämtland utan i Umeå, närmare bestämt i Humanisthuset på universitetet. Sedan 1988 är nämligen den uppländska Håmöstenen (U 901) från Läby utanför Uppsala deponerad där. Stenen är ristad av den berömde runristaren Åsmund Kåresson och bär bland mycket annat ett omdiskuterat bildmotiv.

Nu i veckan var jag i Umeå för att titta lite i arkeologen Gustaf Hallströms samling med anledning av mitt arbete med en utgåva av Medelpads runinskrifter. Runstenar tillhörde inte Hallströms huvudsakliga intresseområde, men han besökte flera av Medelpads runstenar på sina resor på 1920-talet. Bland de insatser som han gjorde finns bland annat resningen 1929 av Målstastenen (M 6) i Tuna socken, en sten som har haft mycket svårt att hålla sig på rätt köl genom århundradena.

Jag hittade också en hel del av intresse och även upplysningar om en del andra norrländska runstenar. Bland annat fick jag veta att de fragment av den försvunna Ljusdalsstenen (Hs 20), som påstås ha legat i ett fönster i kyrkan före renoveringen 1914, ska ha varit av sandsten, alltså samma material som de hälsingska runstenarna i Bollnäs och Norrala. Detta är en mycket viktig ledtråd för den som vill söka efter denna gåtfulla sten.

Innan jag lämnade Umeå tänkte jag att jag skulle passa på besöka Håmöstenen. Ofta tycker jag att man kan titta på en runsten hur många gånger som helst och ändå alltid upptäcka något nytt, särskilt om man ger sig tid att gå igenom den runa för runa. Den bevarade delen av inskriften börjar med en runföljd som har lästs …arl och som utan reservationer har tolkats som namnet Karl. Anledningen är att Håmöstenen har en parsten (U 904), som ännu står vid Västerby i Läby i ena änden av den broläggning som omtalas i inskrifterna, och där vi får veta att stenarna har rests av bröderna Jarl, Karl och Igulbjörn. Man får väl utgå från att bröderna har nämnts i samma ordning på stenarna och då borde det namn som finns på Håmöstenen vara Karl och inte Jarl. Jag har lärt mig att man alltid ska titta i brottytorna på skadade runstenar och minsann fanns det inte precis intill denna spetsen av bistaven till en f-­ eller k-runa, som inte är markerad i uppmålningen! Namnbelägget bör alltså framledes i stället återges som ḳarl.

Jag kunde också konstatera att det finns en del detaljer i bildframställningarna som inte är uppmålade på stenen. Exempelvis har hästen till vänster en mun bestående av ett lodrätt streck och dessutom en linje från pannan och uppåt som antingen markerar ett öra eller en pannlugg. Det var också ganska tydligt att den vänstra av de tre människofigurerna har en smal näsa ungefär av samma form som Dagobert Krikelin, om den daterade jämförelsen väcker några associationer.

De omtvistade bilderna på Håmöstenen: bakhåll eller begravning? Foto Magnus Källström

Annars var det just denna bildscen som jag ville passa på att titta på. Den har tidigare vanligtvis tolkats som en strid, där en man angriper en annan bakifrån med ett yxliknande föremål och där en tredje person redan ligger död på marken. Det finns dock en annan tolkning, som har blivit mycket populär. 1992 föreslog nämligen Bengt Hult att det som mannen håller i handen i stället är ett kors och att det i stället handlar om en begravningsscen.

Efter att ha studerat ristningen närmare tror jag att det är svårt att uppfatta föremålet som ett kors, eftersom det är så klumpigt och osymmetriskt. Ingen av de tänkta korsarmarna är lika lång eller bred som den andra. Det vänstra hörnet på det nedre utskottet är också svagt rundat. Jag är därför nästan helt säker på att det som ristaren velat framställa är någon form av yxa eller hammare. Detta intryck förstärks också av att rygglinjen på mannen som angrips är ristad tvärs igenom det nedre utskottet på föremålet, vilket inte heller än uppmålat på stenen. Dessutom har Åsmund på en annan av sina stenar (Gs 18 Björke) framställt en man med ett handburet kors och detta är av en betydligt smäckrare typ än det föregivna korset på Håmöstenen.

En man i en vagn med ett handburet kors på Gs 18c från Björke, Hille socken, Gästrikland. Stenen är ristad av Åsmund Kåresson. Foto ATA

Men varför avbildas en strid som närmast ser ut som ett bakhåll på Håmöstenen? Elias Wessén tänkte sig att bilden kunde ha verklighetsbakgrund och att den Jovur som tillägnats de båda stenarna hade dött en våldsam död. Richard Dybeck, som såg stenen på sin antikvariska resa 1876, har däremot sökt motivet i sagans värld och föreslår i förbigående att den ryttarlösa hästen kan vara Sigurd Fafnesbanes häst Grane. Han säger inte direkt vad stridsscen skulle föreställa, men kanske har tänkt sig att det är en framställning av Sigurds död.

Det finns olika bud om hur Sigurd togs av daga. I eddadikten Brot sägs att ”här går det till så som om de dräpte honom ute. Men somliga säger, att de dräpte honom inomhus i hans säng, sovande. Men tyska män säger att de dräpte honom ute i skogen.” Den anonyme författaren konstaterar avslutningsvis: ”Men det säger alla samstämmigt, att de svek honom mot tro och loven och angrep honom liggande och oförberedd.”

Denna beskrivning skulle kunna passa in på Håmöstenens bilder, men jag tror ändå att den ska tolkas i en annan riktning. Detta sparar jag dock till ett annat tillfälle.

Här skulle egentligen texten ha slutat, men när jag igår kväll satt på ett tåg från Falun till Stockholm och funderade på denna sten, kom jag att tänka på en detalj i Dybecks beskrivning av stenens bilder som jag aldrig har förstått. Han skriver nämligen:

”Man skådar tre män i handling, i strid med hvarandre, en häst som kunde göras till Grane, ett med honom samband egande slingdjur med klöf, samt sist ett utanför runslingan stående djur (?björn), som tyckes betrakta bardaleken.”

Var skulle denna eventuella björn finnas? Dybecks reseberättelse för 1876 publicerades i hans tidskrift Runa och lyckligtvis hade jag just dessa sidor skannande på datorn. Dybeck har där ritat av stenens bilder och märkligt nog finns upptill till höger något som faktiskt ser ut som en björn.

Richard Dybecks teckning av bilderna på Håmöstenen. Efter Runa 1876.

Har han bara misstolkat ojämnheter i ristningsytan eller finns det ännu en bild på Håmöstenen som alla tidigare och senare undersökare inklusive jag själv har missat? Den borde i så fall sökas i det parti upptill till höger på stenen som delvis är täckt av kvarsittande murbruk. De bilder av stenen som jag hade tagit med mobilen i onsdags gav inget besked, men när jag nu på morgonen plockar fram några digitalbilder från ett tidigare besök i Umeå så får jag för mig att det kan finns något ristat där. Eller är det bara inbillning?

Detalj av det parti där Dybeck såg en djurfigur. Kan det finnas något under bruket upptill på stenen? Foto Magnus Källström 2012

Kanske en vänlig Umebo kan gå dit med en ficklampa och titta efter? Finns det en björn på denna plats, så tror jag att det kan vara av stor betydelse för tolkningen av stenens övriga bilder.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Europeana 2019: Connecting Communities

Även om K-samsök är en digital infrastruktur, är vi också del av ett helt fysiskt nätverk av kulturarvsinstitutioner och intresserade av digitalt kulturarv. En av de viktigaste konferenserna i Europa är därför Europeanas Annual General Meeting (AGM) som ägde rum i Lissabon i år. Konferensens tema var “Connecting Communities” och presentationerna och diskussionerna fokuserade på hur vi kan förbättra vårt samarbete i sektorn och i Europeana-sammanhanget.

Vilka möjligheterna finns i dag att samverka med andra medlemmar i Europeanas nätverk? Europeana erbjuder sex grupper (så kallade communities) som medlemmar av Europeanas Network Association kan delta i. Det finns EuropeanaTech, Communicators, Copyright, Education, Impact och Research. Alla medlemmar av nätverket kan delta kostnadsfri och det är en bra möjlighet att jobba tillsammans med europeiska kollegor på frågor kring digitalt kulturarv.

En mosaik i Portugals Nationalbibliotek. Foto: Larissa Borck, CC BY.

De flesta presentationerna och diskussionerna riktade sig till en eller flera av de här grupperna. Därför började konferensen med några workshops, till exempel en presentation av GIFT, ett Horizon 2020 projekt som Europeana är del av. I deras Gift box har de lanserat verktyg som kan hjälpa museer med design och planering av digitala upplevelser, men också färdiga digitala verktyg.

Ett av de andra spåren handlade om hur digitalt kulturarv kan vara en resurs för skola och undervisning. Genom EUROCLIO, en sammanslutning för historielärare i Europa, och Historiana, ett nätbaserat verktyg för att bygga lärresurser, finns redan idag ett nätverk som arbetar för detta. Genom Historiana, som bygger på material från Europeana, kan lärare och elever få in flera perspektiv samt gränsöverskridande och jämförande historiska källor som komplement till andra läromedel om Europas historia.

En stående programpunkt under Europeana AGM är en framtidsspaning för vart Europeana är på väg. Harry Verwayen, verkställande direktör för Europeana Foundation, kunde se tre större trender som Europeana kommer att jobbar med under de kommande åren. Den första trenden var att utveckla motståndskraftiga grupper som en motvikt till samhällstrender som filterbubblor, “fake news” och ett överflöd av information som finns idag. För det andra behöver kulturarvsinstitutionerna arbeta mer för att öka kvalitén på sina digitala data, vilket både Europeana och EU kommissionen tryckte på. Till sist ser man att man behöver jobba för att skapa bättre sätt att öka olika typer av engagemang. “Vi har viktiga berättelser att berätta och vi behöver synliggöra dessa.”

Skärmklipp av den nya Europeana Collections sidan

Som ett led i att förbättra kvalitén på data i Europeana, har man under året arbetat med att ta fram en ny portal för Europeana Collections. Denna ligger nu ute som en demo för den som är intresserad. I den nya versionen av sökportalen kommer en filtrering göras, så att material som inte når upp till Europeanas kvalitetsnivåer, Europeana Publishing Framework, kommer inte längre att vara nåbara.

En väldigt positiv upplevelse för oss som representerade K-samsök på konferensen var hur populärt det svenska materialet i Europeana är. Harry Verwayen visade till exempel hur data från K-samsöks första kommun, Värmdö kommun, används i GIF IT UP-tävlingen. Men vårt arbete presenterades också i en project pitch, där vi berättade om Riksantikvarieämbetets webinarieserie “Open GLAM nu!” som hjälper museer och andra kulturarvsinstitutioner med olika aspekter av arbetet med öppna data.

Harry Verwayen presenterar Värmdö kommuns bild som används i GIF IT UP-tävlingen. Foto: Larissa Borck, CC BY.

Hur kan ni delta i Europeanas nätverk – och varför borde ni engagera er där? Europeana erbjuder ett väldigt brett nätverk för dem som är intresserade av digitalt kulturarv och det finns frågor, allt från upphovsrätt till teknik, som vi oftast inte kan lösa på nationell nivå. Därför hjälper det att samverka med kollegor i Europa. Det är värdefullt att se att andra arbetar med samma utmaningar som vi och att vi kan förbättra situationen tillsammans, till exempel när Europeana representerar våra intressen på europeisk nivå. Det är kostnadsfritt att bli medlem i Europeana Network Association och det här är ett bra tillfälle att få nyheter, resurser och kontakter i vår sektor.

Du hittar inspelningarna på Europeanas Youtube-kanal (onsdag, torsdag, fredag).

Blogg 9 – Tingens metod år två

Tre museer –  Malmö museer, Göteborg stadsmuseum och Tekniska museet i Stockholm – har med stöd från Kulturrådet sedan juni förra året testat den norska metoden Tingenes metode i sin utställningsverksamhet. I juni i år beviljades museerna medel för ytterligare ett år och uppstart ägde rum i Göteborg under två dagar i november.

Personal på de tre museerna – chefer, producenter, intendenter och pedagoger – samlades på Göteborg stadsmuseum för att dela erfarenheter av att tillämpa Tingens metod i sin verksamhet. Under dagarna diskuterades i vilken typ av projekt metoden fungerat bra och i vilka situationer man stött på problem.

Göteborg stadsmuseum har det senaste året använt metoden för att inhämta förslag på ting som är förknippade med Göteborgs 1900-tals historia. Vilka ting känner göteborgarna extra för och vilka berättelser associeras med tingen? Metoden används även med studenter på HDK (Högskolan för design och konsthantverk) och när museet involverat grupper att bidra med nya berättelser till museets digitala samlingar.

Malmö museer har använt Tingens metod i relation till en samtidsdokumentation av rivningen av Barsebäck kärnkraftverk. Det innebar att museet kom i kontakt med nätverket Women in Nuclear som föreslog att museet samlar in de mycket specifika ljuden från kärnkraftverket och kärnkraftverkets lingo, alltså arbetsplatsens språk och jargong, något som museet själva inte tänkt på. Man kommer även att använda Tingens metodSjömansminnen, en samling föremål med begränsad proveniens. Genom att bjuda in olika externa personer att undersöka tingen är förhoppningen att få fram mer information om dem.

Tekniska museet i Stockholm har vid det här laget implementerat Tingens metod i flera delar av sin verksamhet som relaterar till samlingarna. Det senaste året har de bjudit in experter, ingenjörer, brukare och allmänheten att undersöka föremål till den kommande innovationsutställningen. Museet har under processen erfarit att det kanske inte alltid är entusiasterna som är bäst på att tänka utanför ramarna och undersöka föremålens många relationer.

Föreläsningar

Under de två dagarna bjöds det som tidigare in ett antal föreläsare. En av dem var Klas Grinell, utvecklingsledare på Kulturförvaltningen i Göteborg. Förutom att förankra Tingens metod i fransk postmodern teori och i sociologen Bruno Latours tankar om tingen, talade Grinell om tingens möjliga gemenskap med rhizom. Rhizom betecknar vissa växters rotsystem som till exempel hos ingefära och potatis, med rötter som inte har något centrum eller hjärta utan växer nätverksmässigt. Om man applicerar rhizom på förståelsen av ett ting skulle man stället för att koppla tinget till en berättelse ge tinget ett spektrum av berättelser, relationer och betydelser utan början och slut. För var börjar ett tings historia? När trädstammen och virket väljs ut? När trät snidas och bemålas för att bli en skulptur? När skulpturen används, återanvänds eller förändrar mening beroende på sammanhang? Eller börjar tingens historia först när det blivit ett museiföremål och kategoriserats av tjänstemännen?

Bente Vinge Pedersen på Medicinsk Museion i Köpenhamn, talade i sin tur om behovet av de fysiska tingen på museerna för att frammana ”smagen af blod, lugten af sved”. Snarare än att beskriva tingens materialitet, beskrev hon de kroppsliga effekter som tingen har på oss och gör med oss. Sofia Lindström, forskningsledare på Kulturförvaltningen i Göteborg, talade om Tingens metod som en deltagande praktik som inte bara kan användas när museerna bjuder in externa experter för att vitalisera samlingarna. Hennes föreläsning bidrog till en diskussion om till vilken grad metoden kan användas för att involvera besökare i utställningsproduktioner, och om metoden till och med kan bidra till ungas identitetsskapande.

Några reflektioner

Sedan juni 2018 har Riksantikvarieämbetet följt implementeringen av Tingens metod i Sverige. Redan under den första workshopen i Malmö stod det klart att det är svårt att följa processen utan att bidra till situationen och läsningen av den. I oktober 2018 resonerade jag i denna blogg att synonymer till följa är att gå efter, gå bakom, göra sällskap, men att det även kan betyda att iaktta, observera och förstå. Jag frågade mig om man kan ”göra sällskap” eller ”observera” utan att själv påverkas eller påverka det man iakttar?  Och kan man verkligen förstå något utan att interagera med det man försöker begripa?

Vi som följde projektet på Riksantikvarieämbetet beslutade att vi inte enbart skulle vara en ”fluga på väggen” som skulle observera museernas processer utan att vi också skulle acceptera att vår egen kunskap och erfarenheter bidrog till den, något som också uppskattades av museerna. När jag nu gör min avslutande reflektion av följeprojektet inser jag att min och mina kollegors tolkning av att följa också relaterar till en av de frågor Tingens metod lyfter: Hur bjuder vi in till deltagande och till vilken grad vill vi att externa personer ska påverka vår verksamhet? Om museerna genom Tingens metod öppnar upp och bjuder in externa forskare och allmänhet att interagera med samlingarna och bidra med berättelser så kommer detta också att påverka museernas kärnverksamhet – samlingsförvaltning, kunskapsproduktion och förmedling av kunskap. För mig har det varit intressant att följa Tingens metod för att tillämpningen i viss mån synliggör ett paradigmskifte i museipraktiken. Att ting som med museernas kategoriseringar och klassificeringar låsts fast till en betydelse, nu med hjälp av externa parter kan knytas till olika tider, människor och funktioner och på så sätt berika vår förståelse av dem.

Under Riksantikvarieämbetets följande har det visat sig att Tingens metod inte bara är ett sätt att undersöka tingens många relationer, utan metoden synliggör även en rad utmaningar i museivärlden. En fråga som aktualiserades på mötet i Göteborg var hur processer dokumenteras, i det här fallet när man tillämpar Tingens metod. Denna och andra utmaningar kommer säkerligen att besvaras under det kommande året och bli intressanta sidoresultat av de tre museernas gemensamma undersökande.

Följandet fortsätter 

Riksantikvarieämbetet kommer under 2020 att fortsätta följa de tre museernas arbete. Man kommer att delta på möten och ge stöd till den arbetsgrupp som ska ta fram en manual för Tingens metod. Riksantikvarieämbetet planerar även att kommunicera metoden på sin webb och på sikt skapa ett nätverk för museer som är intresserade att arbeta med metoden. För mer information och kontakt, se Riksantikvarieämbetets hemsida.

Helene Larsson Pousette på uppdrag av Riksantikvarieämbetet

 

En tidigare okänd runform på Gotland

Gravhällarna G 173 och G 174 i Väte kyrka efter stolarnas bortflyttande. Den förra har lagts över två kvinnor: modern till Botulv från Västerväte och Botulvs hustru Botaid, ”syster till Mundvald från Ringome”. Foto Magnus Källström

Det är inte var dag som man upptäcker en tidigare okänd runform eller – som i detta fall – det första otvetydiga belägget på en sådan. Det skedde i samband med en tre dar lång forskningsresa på Gotland tidigare i höstas, vilken nog får betecknas som en av mina bättre investeringar om man ser till den vetenskapliga utdelningen.

Att jag fick möjlighet att göra denna upptäckt kan jag nog tacka min danske kollega Michael Lerche Nielsen. Det var nämligen han som propsade på att vi tillfälligt skulle flytta undan det tjugotalet stolar som stod uppstaplade på den aktuella textbäraren. Det handlar nämligen om en medeltida gravhäll, som ligger inlagd i korgolvet till Väte kyrka.

Den aktuella gravhällen har i Gotlands runinskrifter beteckningen G 173 och är bland annat intressant eftersom den är en av få medeltida runinskrifter på Gotland där runorna är försedda med seriffer precis som latinska bokstäver. Redan denna omständighet gjorde det värt att kånka undan ett antal stolar för att kunna se hela inskriften.

När vi tittade lite närmare på den föll min blick plötsligt på l-runan i namnet mundualz Mundvalds, där jag noterade att bistaven avslutades av en tydlig borrad punkt. Detta måste ju vara en stungen l-runa i en sällsynt variant, som hittills bara har varit känd genom ett par delvis osäkra exempel på fastlandet!

Runföljden munduaʟz på gravhällen G 173 med den stungna ʟ-runan. Foto Magnus Källström

Stungna l-­ och n-runor (som brukar translittereras ʟ och ɴ) förekommer under medeltiden i ett fåtal spridda inskrifter och anger en särskild kvalitet hos /n/ och /l/ som verkar ha uppträtt under vissa speciella fonetiska omständigheter, bland annat när dessa ljud är långa eller när de följs av dentala konsonanter som /t/ och /d/. På Gotland förekommer exempelvis skrivningen aʟum för allum ’alla’ på en gravhäll i Silte kyrka (G 63) och på den bekanta Åkerfunten på Bornholm (DR 373), som är utförd av den gotländske stenmästaren Sigraf, står det skuʟdi för skuldi ’skulle’. I dessa ʟ-runor är punkten placerad mitt på huvudstaven, vilket verkar ha varit runans normala form.

Punkten på Vätehällen är markerad i den nuvarande uppmålningen och den nämns av Elisabeth Svärdström i Gotlands runinskrifter, men utan att hon tillmäter den någon särskild betydelse. Förmodligen har hon uppfattat den som rent dekorativ. Att den måste vara betydelsebärande framgår dock av att l-runan i namnet botulfs i samma inskrift inte har någon punkt i änden av bistaven.

Runföljden botulfs på G 173, där l-runan inte är stungen. Foto Magnus Källström

Skrivningen munduaʟz är också helt enligt reglerna för användningen av den stungna ʟ-runan i andra runinskrifter. Runan för z användes nämligen under medeltiden precis som i det latinska alfabetet som tecken för ljudförbindelsen [ts], där ju [t] är en dental konsonant. I namnet Mundvaldr ingår ju egentligen det tonande /d/, men när namnet böjs i genitiv och detta ljud kommer att följas av det tonlösa /s/ så sker en avtoning [d] > [t].

Så roligt kan man ha av en borrad punkt på Gotland!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om stungna n-­ och l-runor har jag tidigare skrivit i artikeln ”Gravhällsfragmentet från Tornby i Fornåsa i Östergötland och utvecklingen av några medeltida runformer”, publicerad i tidskriften Futhark 2015. Numera finns också en mer djupgående studie av dessa runor i Alessandro Palumbos doktorsavhandling från 2018. DS.

HBTQ + kulturmiljövård = sant?

Jag heter Frej och sedan november är jag praktikant på kulturvårdsavdelningen (enheten för kulturvårdsstöd) i Visby. Min pågående masteruppsats handlar om lesbisk kulturmiljö och kulturarvsinstitutioner, där jag valt att titta närmare på just Riksantikvarieämbetet. Men vad är egentligen lesbisk kulturmiljö? Hur hänger HBTQ och kulturarvsinstitutioner ihop?  Ämnet är inte särskilt uppmärksammat, och därför tänkte jag ta tillfället i akt och skriva litet inlägg om det. Det finns många olika aspekter att ta upp, så jag tänkte försöka skriva om ett par som jag stöter på mest i min del av kulturarvsfältet. I det här första inlägget kommer jag presentera mig själv och mitt ämne i korthet.

Frej Haar, masterstudent i kulturvård och praktikant på enheten för kulturvårdsstöd. Fotograf: Sara Norrehed (CC BY)

Jag heter som sagt Frej. Jag läser min tredje termin på masterprogrammet i kulturvård vid Göteborgs universitet, och är utbildad bebyggelseantikvarie. Mina huvudsakliga intressen inom kulturvårdsfältet rör ämnen som identitet, berättelser och annat som kan tänkas ingå under kulturarvspolitik. Förutom det läser jag även arkeologi. Eftersom att jag är antikvarie, så fokuserar jag allra mest på platser och miljöer, vare sig dessa innehåller bebyggelse eller inte.

Att forska om HBTQ-arv

Min pågående uppsats undersöker svenska kulturarvsinstitutioners relation till lesbisk kulturmiljö, där Riksantikvarieämbetet utgör fallstudie. Främst riktar jag in mig på den politiska och institutionella delen, det vill säga hur olika propositioner, styrdokument och yrkesverksamma förhåller sig till ett mer övergripande HBTQ-perspektiv. Ovanpå det försöker jag kartlägga potentiella kulturmiljöer och platser som kan knytas till ett lesbiskt arv, bruk, eller historia.

Att applicera ett HBTQ-perspektiv  på kulturarv är fortfarande inte särskilt vanligt, varken i en svensk eller internationell kontext. De vetenskapliga texter som finns behandlar generellt musei- och arkivområdena, och det finns ett stort glapp när det kommer till kulturmiljö(vården). Oavsett om det är inom musei-, arkiv- eller kulturmiljöverksamheten, är det i dag inte självklart att applicera, eller inkludera, ett HBTQ-perspektiv. Den nuvarande bristen på forskning skall inte tolkas som ett tecken på irrelevans för kulturvården, utan tydliggör snarare behovet och vikten av att det bedrivs forskning om perspektivet inom fältet.

Jag tror att många (inklusive mig själv!)  kan ha svårt att se hur och vad en koppling mellan HBTQ och kulturmiljövården innebär, särskilt när det gäller platser och byggnader.

Kulturarvets demokratiska roll i samhället

Just när det rör kulturmiljövården, är det särskilt angeläget att öka medvetenheten kring ämnet än till exempel jämfört med museerna . I processen av utpekandet och bevarandet av byggnader som kulturhistoriskt värdefulla, skapar vi, likt resten av kulturarvsfältet, också en uppfattning om vad som kan och inte kan anses vara värdefullt.  Till skillnad från museernas föremål, så är byggnader och miljöer en del av vår vardag på ett annat sätt: De har en mycket mer permanent, aktiv och ”naturlig” närvaro i vår fysiska miljö, vilket gör att de därför spelar en betydande roll i vad vi uppfattar som kulturarv eller inte (Grahn 2007).

Tillsammans har vi ett ansvar och uppdrag att värna om mångfalden av berättelser och kulturarv, både de redan välkända, de mindre kända och de okända. Riksantikvarieämbetet är en av de aktörer som skall verka för att arbeta med att lyfta mångfalden av historier och kulturarv, inklusive HBTQ-personers. Riksantikvarieämbetet har på kulturmiljöfronten inte arbetat med HBTQ-perspektiv i någon större utsträckning , och jag hoppas att jag med min praktik och uppsats kan bidra till att öka medvetenheten på sikt.

Alla har en historia, syns din?

Historiskt sett har platser varit viktiga för HBTQ-personer. Eftersom att vi inte kan utläsa personers sexualitet eller könsuttryck baserat på utseende, har mötesplatser för att träffa likasinnade varit livsnödvändiga. I synnerhet då när personer med könsuttryck och sexualitet som betraktats som avvikande från normen stigmatiserats och blivit utsatta för diskriminering och våld. Homosexualitet blev lagligt i Sverige 1944, för att istället klassas som psykisk sjukdom fram till 1979. Förutom behovet av osynliggörandet för egen säkerhet, så har också spår av HBTQ-personers historia systematiskt ignorerats, undanhållits, och i värsta fall medvetet suddats bort. Vid en första anblick kan det verka som att det inte finns några fysiska avtryck i vår miljö. Mycket av HBTQ-arvet är immateriellt, men det innebär inte att det inte finns fysiska lämningar att ta fasta på, vi behöver bara leta på andra sätt än vi är vana vid för att hitta dem.

Det förefaller inte alltid självklart hur HBTQ-perspektiv och kulturarv och dess vård hänger ihop, och jag kommer framöver ta upp litet olika aspekter av det här på K-bloggen. I mitt nästa blogginlägg kommer jag försöka nysta upp och förklara vad som kan menas med lesbisk kulturmiljö, och presentera litet exempel på byggnader och platser som kan ses som kulturhistoriskt värdefulla utifrån ett HBTQ-historiskt perspektiv.

Källor:
Grahn, Wera (2007). Genuskonstruktioner och museer: handbok för genusintegrering. Uppsala: Upplandsmuseet.

 

Ny EU-satsning öppnar dörrar till topplabb inom heritage science

Macro-XRF scanner för grundämnesanalys på Picassos "Akrobatfamilj" på Göteborgs Konstmuseum. In-situ-analys utfördes av IPERION CH MOLAB.
Macro-XRF scanner för grundämnesanalys på Picassos Akrobatfamilj på Göteborgs Konstmuseum. In-situ analys utfördes av IPERION CH MOLAB. Foto: Hossein Sehatlou, Göteborgskonstmuseum.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Snart öppnas möjligheten för nya samarbeten kring kulturarvsfrågor med Europas ledande forskningslaboratorier. IPERION HS, som startar till våren, är EU:s hittills största satsning på heritage science.

Arbetar du med ett offentligt kulturarv som du vill undersöka närmare, men saknar tillgång till avancerad analysutrustning och expertis? Ja, då finns möjlighet att få europeiskt stöd under de kommande tre åren.

Under våren 2020 inleds nämligen EU-satsningen IPERION HS – Integrating Platforms for the European Research Infrastructure on Heritage Science. Syftet är att stödja forsknings- och utvecklingsprojekt inom heritage science och att uppmuntra forskningssamarbeten över nationsgränserna. Totalt kommer fler än 300 delprojekt att få finansiering fram till 2023.

– EU:s nya satsning erbjuder en fantastisk möjlighet för svenska samlingar och institutioner att ta del av expertis och teknisk utrustning i världsklass, säger Marei Hacke vid Riksantikvarieämbetet, som samordnar det svenska deltagandet i IPERION HS.

In the attic of Lillkyrka
Disent AB och IPERION CH MOLAB kom till Lillkyrka för IHFMCOS: Investigating hidden and forgotten medieval mural paintings in the church attics of Östergötland (Sweden). Foto: Disent AB.

Totalt deltar 67 forskningsorganisationer och laboratorier i 23 länder fram till 2023, och i listan över resurser vid deltagande laboratorier finns exempelvis isotopanalys, neutronacceleratorer och avancerad utrustning för data- bildanalys.

– Det är ett stort europeiskt nätverk av laboratorier som öppnar upp sina resurser och delar med sig av tillgång till sin utrustning, expertis och sitt arkivmaterial, säger Marei Hacke.

Långsiktig satsning på heritage science

Sedan flera år pågår ett arbete inom EU för att etablera en permanent forskningsinfrastruktur för heritage science (E-RIHS). Tanken är att på sikt sammanlänka forskning inom konsthistoria, arkeologi, konserveringsvetenskap och paleontologi, med mera. IPERION HS är ytterligare ett steg i den riktningen.

Liksom EU:s tidigare satsningar inom området – den senaste, IPERION CH, pågick 2016–2019 – bygger IPERION HS på sammanförande av institutioner och laboratorier runt om i EU:s medlemsländer, som tillsammans tillhandahåller en bred palett av utrustning och expertis.

– Den nya satsningen IPERION HS är mer än dubbelt så stor som föregångaren IPERION CH. Det innebär att ännu fler och större instrument och även en ny typ av expertis blir tillgänglig för svenska samlingar, säger Marei Hacke.

Två utlysningar per år

Efter starten i vår, kommer IPERION HS att ha två utlysningar per år. Alla inom EU som jobbar med ett offentligt kulturarv har möjlighet att söka bidrag, exempelvis kuratorer, konsthistoriker, forskare och konservatorer.

– Så länge det rör ett offentligt kulturarv, och man inte jobbar för ett kommersiellt ändamål. Det innebär att även enskilda konservatorer, som jobbar exempelvis med kyrkor, kan söka analysstöd för sin projektidé, säger Marei Hacke.

Projektbidragen täcker, förutom tillgång till expertis och instrument, även resor och boende – däremot inte den egna arbetstiden. Som vanligt när det handlar om EU ges bidrag för projektsamarbete över nationsgränser – så ur ett svenskt perspektiv handlar det om samarbete med en partner i ett annat EU-land.

Marei Hacke i Kulturarvslaboratoriet, Riksantikvarieämbetet. Foto: Johanna Nilsson, CCBY.
Marei Hacke i Kulturarvslaboratoriet, Riksantikvarieämbetet. Foto: Johanna Nilsson, CCBY.

Enkel ansökan – stöd finns att få

Enligt Marei Hacke ska ansökningsprocessen vara relativt enkel. IPERION HS lanserar i början av 2020 sin webbsida, och där finns möjlighet att utveckla sin projektidé och söka efter tillgängliga institutioner och expertis.

Känner man sig ändå osäker, och inte vet hur man ska gå tillväga eller vilken utrustning man behöver för sitt projekt, kan man antingen kontakta sekretariatet för IPERION HS eller vända sig direkt till Riksantikvarieämbetet, som är sammanhållande nod i Sverige.

– Jag tror inte att projektansökningarna ska avskräcka någon från att söka. Är man ändå osäker på hur ansökan går till, eller om man är osäker på sin projektidé och vad man vill undersöka går det bra att kontakta oss på Kulturarvslaboratoriet. Vi hjälper gärna till! säger Marei Hacke.

Förutom Riksantikvarieämbetet, som är sammanhållande svensk nod, deltar tre svenska organisationer i IPERION HS: Hantverkslaboratoriet, DNA SciLifeLab och Umeå universitet. IPERION HS leds från Italien av nationella vetenskapsrådet Consiglio Nazionale delle Ricerche.

FAKTA

Ny EU-satsning på heritage science

  • Den nya satsningen IPERION HS ska stödja europeiska forsknings- och utvecklingsprojekt inom heritage science under perioden 2020–2023.
  • Den totala budgeten är 6,15 miljoner euro, varav ungefär hälften går till utlysningar och projektbidrag. Resterande medel går till fördjupade forskningssamarbeten.
  • IPERION HS – Integrating Platforms for the European Research Infrastructure on Heritage Science – ingår i EU:s ramprogram för forskning och innovation Horizon 2020.

Text: Henrik Lundström, vetenskapsjournalist

Etik, skola och arbetsmiljö – mina Internetdagar 2019

danah boyd på Internetdagarna. Foto: Lars Lundqvist CC0

Om man vill få nya och fördjupade kunskaper om internet och digitaliseringens påverkan på samhället så är Internetdagarna ett givet val. Och det på två intensiva dagar (i år 25-26 november).

Konferensen arrangeras av Internetstiftelsen och är en mix av tunga keynotes-talare och olika tematiska spår. Och alltid intressant. I vart fall för den som tycker det är intressant att fördjupa sig om trender och insikter om internettet. (Jag noterade bara en person bland 1 500 deltagare som representerade kulturarvsområdet.)

För den som vill finns många presentationer att se i efterhand på Internetdagarnas sajt.

Jag valde två spår: Digital samverkan för en effektiv skola och Digital etik och moral. Några föredrag som jag tyckte var särskilt inspirerande och som jag kan rekommendera är dessa:

1)      Forskaren och den digitala antropologen Katarina Graffmans gav oss ett brett perspektiv på barn och unga som ”digitala varelser”. Vi vuxna har svårt att ta till oss hur unga fungerar. Det blir inte bättre av att ungas beteenden värderas utifrån ”vuxna” normer och förförståelser. Därför är Graffmans presentation ”Självklart digital! Att vara ung på 2020-talet” en bra snabbkurs för att förstå vuxenvärldens relation till ungas liv och mediebeteende. Därmed bra för alla som strävar efter att skapa verksamheter som är relevanta för unga. Så ta gärna en titt på den här videon från internetdagarna.  Slutkläm: ” ”Var inte så jävla ängsliga!”

En kommentar till ”Årets julklapp” mobillådan. Foto: Lars Lundqvist CC0

2)      Ett annat intressant spår behandlade Digital etik och moral i en digital värld. Seminariet arrangerades och leddes av Sarah Larsson Bernhardt & Deeped Strandh. Tyvärr finns ännu ingen dokumentation från de presentationerna. Men något kan väl ändå sägas:

  • Ashkan Fardost pekade på det problematiska med att ens försöka skapa ett ”moraliskt internet”. Vad vore mänskligheten utan rebeller?
  • Paula Fagerlund (Arbetsförmedlingen) talade om ledningens ansvar för att forma utvecklingen av AI och etiken kring det. Det får inte bli en isolerad IT-fråga utan måste rymma/ledas av många olika kompetenser, framförallt inom humaniora och även juridik.
  • Att göra rätt utan att göra illa var UX-konsulten Per Axboms tema. Med stort engagemang och med stor rörelse pekade han på att vi under många år byggt digitala tjänster och verktyg som riskerar att utnyttja människors svagheter. Han menar att om tekniken ska bidra med något gott för alla människor så ska utvecklingen av tjänster som grundkrav vara icke-exkluderande. ”Att göra rätt utan att göra illa måste bli en självklar del i all digital utveckling.” (Pers lilla bok ”Digital omtanke”rekommenderas!) [Uppdatering: länk till Pers presentation]
  • Kent Wistis poetiska berättelse kretsade kring att människans moral inte är annorlunda på nätet. Mycket av ilskan och hatet på nätet grundar sig på ensamhet och viljan att bli sedd och behövd.
Sarah Larsson Bernhardt. Foto: Lars Lundqvist CC0

3)      Många kan relatera till att dåliga digitala tjänster föder dålig arbetsmiljö. ”Digital arbetsmiljö” har därför blivit en alltmer accepterad term som följd av alla urusla digitala lösningar. Samtidigt tas inte alltid problemen upp på vare sig APT:er eller i arbetsmiljöronder. Eller så hanteras klagomålen bara med en axelryckning. Jag vet inte om systemen inom sjukvården är de värsta. Men jösses vad jag tycker synd om överläkaren Uffe Hylin och hans kollegor som tvingas stå ut med riktiga skitsystem och därmed en vedervärdig digital arbetsmiljö!

Uffe hanterar saken med humor. Alternativet hade nog varit galenskap.

De immersiva upplevelsernas ballongflygande fader

Jag är bara nöjd om publiken, skakande och skälvande, sträcker upp händerna eller håller för ögonen av rädsla för spökena och demonerna som rusar emot dem
— Étienne-Gaspard Robert

På Cimetière du Père-Lachaise i Paris finns många spektakulära gravmonument. Men Étienne-Gaspard ”Robertson” Roberts grav sticker ändå upp och ut från mängden. På sockeln finns scener från hans långa och framgångsrika karriär som ballongflygare, uppfinnare, underhållare och illusionist; mästare av de multimedieföreställningar som kallas fantasmagorier. Monumentet pryds av de skräckens och dödens sinnebilder som han gav liv åt med hjälp av projiceringsteknik och berättarkonst. Tillsammans med reliefer som på ena sidan av gravmonumentet visar en fantasmagori med flygande skelett, och på den andra sidan en ballonguppstigning.

Robertsons grav på Cimetière du Père-Lachaise. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
Robertsons grav på Cimetière du Père-Lachaise. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
Robertsons grav på Cimetière du Père-Lachaise. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
Robertsons grav på Cimetière du Père-Lachaise. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
Robertsons grav på Cimetière du Père-Lachaise. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Étienne-Gaspard Robert, verksam under aristnamnet Robertson, föddes 1763 i Liège, Belgien. Med ett tidigt intresse för det övernaturliga, började han studera filosofi vid universitetet i Louvain. Han fortsatte att studera alla grenar av fysik, naturvetenskap och konst, och stiftade även bekantskap med en tillverkare av optiska instrument – François Laurent Villette (1729–1809). Robertson bestämde sig slutligen för att satsa på en konstnärlig karriär, och begav sig till Paris för att uppnå sitt mål.

Till att börja med försörjde sig Robertson i Paris genom att måla miniatyrporträtt, senare med att ge privatlektioner. På fritiden gick han på naturvetenskapliga föreläsningar vid Collège de France – däribland föreläsningar av Jacques Alexandre Charles, som förutom fysiker och matematiker också var en pionjär inom flygning med gasballonger.

Första uppstigningen med Jacques Alexandre Charles vätgasballong

Första gången Robertson framträder offentligt är år 1796, då han lämnar in ett förslag till Directoire på hur man kan skulle kunna elda upp hela den brittiska flottan med hjälp av ”Arkimedes brännspeglar” och solens strålar. Förslaget antogs inte. Konstruktionen, som var en myt redan under medeltiden, har för övrigt avfärdats som praktiskt oanvändbar av Mythbusters.

Arkimedes brännspeglar i arbete med att bränna upp ett romerskt krigsfartyg. Väggmålning i Stanzino delle Matematiche i Florens, målad omkring 1600.

De följande åren fortsatte Robertson att experimentera, och utföra publika experiment med optik och galvanism. I sina memoarer, Memoires Recreatifs, Scientifiques and Anedotiques, författade 1830-34, beskriver Robertson hur han sedan ungdomen varit intresserad av den projektionsapparat som kallas laterna magica. Konstruktionen hade använts i århundraden före Robertson, och består i sin enklaste form av en ljuslykta i vars sida ett rör med en konvex lins i vardera änden sitter fästad. I mitten av röret finns en skåra, i vilken man stoppar bilden man vill projicera – målad på en skiva av glas eller annat genomskinligt material. När ljuset reflekteras av en konkav spegel mot den första konvexa linsen, koncentreras ljuset mot bilden. Den andra konvexa linsen förstorar bilden, och projicerar den mot en vägg eller annan yta. Om bilden projiceras mot en skärm av tunt tyg eller rök i mörker, uppstår illusionen av en fritt svävande bild. Laterna magica är föregångaren till alla moderna projektorer.

Projicering av bilder på rök, med hjälp av en dold laterna magica. Illustration ut Edmé-Gilles Guyots ”Nouvelles récréations physiques et mathématiques”, 1770
Skiss av den laterna magica som visades och såldes runtomkring i Europa av gotlänningen Thomas Rasmussen Walgensten (c. 1627 – 1681) från Vallstena, som även anses ha myntat namnet laterna magica. Illustration ur Claude Dechales ”Cursus seu mundus mathematicus – Tomus secundus” (1674).
Döden projicerad på väggen, med hjälp av en laterna magica där flera olika bilder snabbt kan visas efter varandra i samma ram. Illustration ur Athanasius Kirchers ”Ars Magna Lucis et Umbrae” (andra upplagan,1671).

1792 såg Robertson i Paris en laterna magica-föreställning, en ”Phantasmagorie” av magikern ”Paul Filidort” (även känd som Paul Phylidor/Philidor eller Paul de Philipsthal, och anses ha varit först med att ha använt namnet Phantasmagorie som benämning på immersiva multimedieföreställningar med skräck och ockultism som tema), och insåg med sina kunskaper i optik och fysik, kombinerat med konst och filosofi, mediets möjligheter att kunna utvecklas, och för honom själv att själv kunna bli rik och berömd på sina föreställningar.

Flyer som annonserar en Phantasmagorie av Paul Philidor i Wien 1791. I föreställningen ingick frammaning av andar, ”i alla storlekar och former”.

När Robertson öppnade sin första egna Phantasmagorie, på Pavilion de l’Èchiquier i Paris, fylldes de 60 platserna i salongen snabbt. Publiken var överväldigad. Robertsons makabra föreställningar passade bra in i den oroliga stämning som vid denna tid rådde i Paris, i slutfasen av den franska revolutionen. På Pavillon de l’Echiquier kom Robertson att ytterligare förfina och vidareutveckla teknikerna för projicering genom laterna magica. Genom att placera och föra runt en laterna magica på hjul, kunde han skapa både effekten av en rörlig bild, och en bild som ändrade storlek, och därmed tycktes komma närmare eller längre bort ifrån publiken. Han myntade själv begreppet ”Fantaskop” som namn på den rörliga laterna magican.

Robertsons fantasmagorier bestod emellertid inte enbart av tekniska effekter. Robertson själv, enligt dåtidens ögonvittnen svartklädd, mager och blek, inledde föreställningen med filosofiska spekulationer kring liv, död och återuppståndelse innan han släckte ljuset i salongen. I mörkret kastade han magiska ingredienser (som förutom torkade fjärilar, blod och fågelfjädrar kunde innehålla mera världsliga pyrotekniska ingredienser som forsfor och vitriol) på glödande fyrfat, som flammade upp med en tät rök där andarna kunde visa sig. Det monotona ljudet av en glasharmonika hade en närmast hypnotisk effekt på publiken; avbrutet av åska, blixtar, demoner och skelett som tycktes både flyga mot och ifrån publiken. I föreställningen användes även galvanism; denna nya, mystiska kraft som temporärt kunde återge döda kroppar (eller åtminstone grodlår) liv och rörelse.

Samtida illustration av Robertsons Phantasmagorie

Robertson använde sig av genomskinliga bilder på svart bakgrund, för att i mörkret kunna skapa illusionen av fritt svävande övernaturligheter när bilderna projicerades på rök och tunn gasväv. Han använde sig också av flera fantaskop och laterna magicor, placerad runt om i lokalen, för att kunna befolka hela rummet med flygande övernaturligheter. Bilderna kunde projiceras genom rök för att framstå som otydliga, och genom att snabbt röra dem genom projektorn skapades illusionen av hastiga rörelser. Tillsammans med sina assistenter åstadkom Robertson dessutom anderöster och spökskrik.

Hur övertygande var Robertsons projicerade spöken? Enligt samtida betraktare var de realistiska (i den mån nu spöken kan vara det), och till upplevelsen bidrog både hela stämningen i dåtidens revolutionsdrabbade Paris, och Robertsons egen förmåga att med sin berättarkonst trollbinda publiken. En immersiv upplevelse blir aldrig bättre än sin story; varken nu eller i 1790-talets Paris.

Efter närmare sex år av framgångsrika, och alltmer elaborerade föreställningar tvingade myndigheterna Robertson att stänga sin show. Orsaken till detta är oklar; enligt en reporter som deltog i en Phantasmagorie hade Robertson fått frågan om han kunde frambesvärja spöket av Louis XVI (som på morgonen den 21 januari 1793 hade giljotinerats på Place de la Révolution, efter att ha dömts till döden för landsförräderi med 361 röster mot 360). Robertson skall då ha svarat att han före revolutionen hade formeln för att göra detta, men att formeln nu gått förlorad och det inte längre var möjligt att frammana spöken av franska kungar. Robertson själv hävdade att han aldrig sagt detta, men myndigheterna stängde showen ändå. Den hemliga polisen genomsökte lokalen, utan att hitta varken olagligheter eller spöken, men Robertson tilläts ändå inte att återuppta sina föreställningar. Robertson själv ironiserade över att den hemliga polisen mest tycks söka efter spöken och skuggor, för att kunna förvandla dem till verklighet.

Sedan reste Robertson till Bordeaux, där han gjorde sin första ballonguppstigning. När han ett år senare återvände till Paris, inhyste Pavilion de l’Èchiquier en konkurrerande fantasmagoriföreställning, driven av lokalens ägare och två av Robertsons tidigare assistenter. Robertson bestämde sig då för att återuppta sina fantasmagorier – fast i ännu större skala. Dessutom inledde han en rättslig process mot sina tidigare assistenter.

Robertson återupptog sina föreställningar i det övergivna capucinerkonventet vid Place Vendôme, som han inredde för att efterlikna ett underjordiskt kapell. Kapucinerkonventet hade byggts 1688, men hade övergivits av nunnorna i samband med att franska revolutionen bröt ut 1789. Konventet hade sedan snabbt förvandlats till en spöklik ruin, där det enligt samtida vittnen låg hundratals trasiga gravstenar utanför klosterkyrkan – med andra ord den perfekta bakgrunden för att låta osaliga andar stiga fram. Robertson höll sin första föreställning i Convent des Capucines den 3:e januari 1799, klockan 19.30. Lokalen var försänkt i totalt mörker, och Robertson låste dörrarna för att ingen i publiken skulle kunna gå därifrån innan föreställningen var slut. Konventet var inrett som en förvirrande labyrint av mörka gångar, fyllda av skrämmande ljud och skepnader, och besökarna fick känslan av att ha gått ner i en underjordisk krypta, när de i själva verket befann sig i det tidigare köket, i markplan. Fantasmagorierna i capucinerkonventet blev omåttligt populära, och pågick i fyra års tid.

Phantasmagorie i Convent des Capucines

Robertson var inte utan konkurrens, och efter år av rättsliga processer förlorade Robertson både ett försök att stämma sina tidigare assistenter för att ha använts sig av hans tekniker, och ett försök att få sina tekniker patenterade. Detta eftersom Robertson använt sig av befintlig teknik på nya sätt, och inte uppfunnit grundtekniken för t.ex. laterna magica själv.

1803 lämnade Robertson Paris, och ägnade sig därefter huvudsakligen åt ballongflygning; även om han som dåtidens ledande auktoritet på fantasmagorier emellanåt höll enstaka föreställningar, och 1814 gjorde en storslagen comeback i Paris. Att berätta mer om Robertsons fortsatta framgångsrika internationella karriär som ballongflygare, där han satte höjdrekord i Hamburg 1803, genomförde Sveriges första ballonguppstigning i Stockholm 1806, och följde med den ryska ambassadören för att visa ballongteknik i Kina på 1820-talet, vore dock att sväva iväg alltför långt från ämnet för detta inlägg.

Även när fantasmagorier som konstform tappade sin popularitet, och slutligen ersattes av biografer i 1900-talets början, fortsatte samma tekniker att användas inom annan scenkonst; teater, cirkus, trollerier, opera och varietéer, samt som specialeffekter i tidiga skräckfilmer och trickfilmningar. Säkerligen också i en och annan fejkad seans. Robertsons fantasmagorier lär också ha varit först med att skapa en illusion av rörelse genom att zooma ut och in i bilder genom att flytta projektorn i djupled – en teknik som föregrep 1900-talets filmkameror.

Vad kan då en nutida skapare av immersiva upplevelser lära sig av Robertson och 1700-talets skräckteater? Robertson var långt ifrån ensam om att iscensätta fantasmagorier – konstformen var populär, och det fanns många fler utövare i både Europa och Amerika. Men hans föreställningar stack ut, och det är hans namn som nu är synonymt med fantasmagorier medan de flesta av konkurrenterna är glömda. Dels låg Robertson i framkant med tekniken, och hans egna gedigna kunskaper inom fysik och optik, kombinerat med konstnärligt handlag, gjorde att den tekniska och konstnärliga kvalitén på föreställningarna var hög. Men lika viktigt var hans unika, suggestiva sätt att presentera, och leda publiken genom föreställningarna. Han presenterade inte föreställningarna som ”riktiga” seanser. Samtidigt inte heller som ren fiktion. Robertson behärskade berättandets medium lika väl som teknikens. Hans fantasmagorier bjöd på en blandningen av vetenskap, i ett särskilt ”Cabinet de Physique”, där illusioner med hjälp av optik och galvanism rörde om i besökarnas varseblivning, och en överväldigande totalupplevelse av mytologi, filosofi, religion och skräck. Under en föreställning mer eller mindre bokstavligen bombarderades publiken med makabra figurer och scener – med referenser till såväl klassisk mytologi och Shakespeare, som den aktuella franska revolutionen, kombinerat med ett persongalleri som än idag utgör stapelvara i skräckens menageri. Med inslag av skenbara förvandlingar av levande människor till multnande skelett, som ett animerat Memento Mori. Förutom skelett och oformliga andar kunde publiken bland mycket annat få se en Blödande Nunna, en Dödgrävare, en Häxsabbat, Medusas Huvud, Öppnandet av Pandoras Ask, Macbeth och Bancos Vålnad, samt de blodiga vålnaderna av Robespierre och Marat. Men… det läskigaste av allt sparade Robertson till sist, och avslutade med orden:

Jag har visat er det mest ockulta som naturfilosofin har att erbjuda, saker som förefallit övernaturliga i godtrogenhetens tidsåldrar. Men se nu den enda riktiga skräcken, se vad som väntar er alla; vad var och en av er en dag kommer att bli: Kom ihåg Phantasmagorie!

Sedan tände han en begravningslykta i den mörklagda kryptan, och lyste upp skelettet av en ung kvinna på en piedestal.

Berättaren Robertson behärskade sitt hantverk. Storytelling, kallar man det idag. Men oavsett språket, så äger döden till slut oss alla – nu som 1799 i Paris.

Robertsons grav på Cimetière du Père-Lachaise. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

En sked, ett skepp och en hamn i centrala Uppsala

Träskeden från Uppsala. Efter original i Carl Säves samling (ATA).

Jag vet inte riktigt vad det som är det bästa med arkiv: att man där ofta kan hitta det man söker eller att man nästan lika ofta stöter på sådant som man egentligen inte sökte efter, men som ger nya insikter och nya forskningsspår att följa.

För fyra år sedan fick jag i ATA:s samlingar efter Uppsalaprofessorn Carl Säve syn på en blyertsteckning föreställande en träsked, där det under bilden stod antecknat: ”Sked (af ene), hittad i Uppsala, [lucka] fot djupt under Drottning-gatan.” Teckningen är inte utförd av Säve själv utan är signerad ”P. W…d” i nedre högra hörnet.

Skeden hade ett minst sagt märkligt utseende genom att skaftet var utformat som ett drakhuvud, men det som främst fångade min uppmärksamhet var det mönster som fanns ristat på skaftet och som utgörs av en ringkedja. Året innan hade jag nämligen sett de vikingatida runkorsen på Isle of Man, där precis samma motiv förekommer. Kunde skeden från Uppsala ha varit lika gammal som dessa och alltså vikingatida?

Ett av runkorsen från Isle of Man, Braddan I (MM 112), med den karaktäristiska ringkedjan på korsfoten. Foto Magnus Källström

Teckningen förvaras i Säves samling bland material rörande Gotland och jag misstänkte att den var relativt okänd för dem som har sysslat med Uppsalas arkeologi. Jag skickade därför en bild av den till en Uppsalaarkeolog och fick till svar att han inte trodde att han hade sett föremålet förut.

Sedan dess har jag inte tänkt så mycket på denna träsked tills nu i torsdags, då jag satt på Kungliga biblioteket och tittade genom Carl Säves korrespondens med professor George Stephens i Köpenhamn. Med anledning av mitt arbete med Medelpads runinskrifter i projektet Evighetsrunor letade jag nämligen efter ett brev där Säve skulle ha beskrivit de båda runstenarna i Attmar i Medelpad. Säve och Stephens hade en intensiv brevkontakt, som inte helt oväntat främst kretsade kring runologiska ämnen. Att läsa vad Säve har skrivit om olika runinskrifter är ofta en högtidsstund och mer än en gång har jag i hans brevväxlingar funnit tolkningar som jag fram till detta ögonblick hade trott att jag var först med.

Stephens var under våren 1868 sysselsatt med tryckningen av det andra bandet av sitt monumentalverk The Old-Northern Runic Monuments of England and Scandinavia och av breven framgår att han succesivt sände de färdigtryckta arken till Säve. Den senare, som hyste en helt uppriktig beundran av Stephens både som person och vetenskapsman, levererade i gengäld kommentarer till de inskrifter som hade behandlats i verket, den ena egentligen mer förödande än den andra.

I ett av dessa brev, som är daterat i ”Uppsala den 23 Febr. 1868”, fick jag plötsligt ögonen på denna passage:

”s. 597. – Runic Cross. Kirk Michael (ön Man). Vid en grundgräfning här i Uppsala för 20–25 år sedan fanns, vid 12–14 fots djup under gatan ett sänkt skepp, åtskilliga fornsaker, och bland dem en rätt väl bibehållen träsked, hvilkens skaft slutar med ett drakhufvud, likt det å runstenarne; men långs skaftet är fint och skarpt inskuren en rad med kedje-ring-sirater, alldeles lika dem, som förekomma å flere af Mans runstenar, t.ex. å figuren, s. 597, till venster, den nedersta raden, som utgör korsets stam; – å skeden har det ungefärligen [teckning] detta utseende; dock äro ringarne kanske något mindre. Detta slags prydnad har jag ännu icke, det jag kan minnas, sett använd någorstädes eljest i Skandinavien. Eget är det i alla fall.”

Teckning av Carl Säve i brevet till George Stephens i februari 1868. Efter original i KB.

Säve hade här återigen varit först med sina iakttagelser, men det intressantaste är ändå det han berättar om fyndomständigheterna för skeden. Det ska alltså på 1840-talet ha påträffats ett skepp på ca 4 meters djup i Uppsala, något som jag undrar om det tidigare har varit känt. Kombinerar man detta med teckningens uppgift om att skeden hade hittats under Drottninggatan så måste fyndplatsen ha legat någonstans där denna gata korsar Fyrisån.

Ringkedjan är ett typiskt motiv för den vikingatida Borrestilen, som brukar dateras till perioden ca 860–950, men som också kan förekomma något senare. Om nu skeden har legat i skeppet – vilket Säve egentligen inte säger – så kan det mycket väl ha handlat om ett sjunket vikingaskepp i hjärtat av dagens Uppsala!

Uppsala med ursprungstopografin inlagd. Drottninggatan är markerad med gult. Notera den lagunlikande utvidgningen i 5-meterskurvan i gatans förlängning. Efter Från Östra Aros till Uppsala (1986).

Man räknar med att platsen vid Fyrisåns mynning har haft en betydelse innan den medeltida staden växte upp och att det här dels har funnits en övergång över ån, dels en hamn. Den senare har ofta identifierats med en lagunformad utvidgning av ån på den plats där Stora torget ligger i dag (se bilden ovan). Att denna vik verkligen har fungerat som hamnplats är inte styrkt, men det kan nämnas att man vid schaktningar 1934 i kvarteret Näktergalen intill torget bland annat fann en styråra av ålderdomlig typ.

En av de två runstenar som påträffades vid schaktningar 1940 i kvarteret Torget i Uppsala (U 939). Efter klipp i ATA.

Ett flertal runstenar har också kommit i dagen vid olika schaktningsarbeten. En del av dessa har varit inmurade i byggnader, men 1940 hittades två runstenar (U 939 och U 940) i kvarteret Torget, vilka bara verkade ha välts omkull utan att användas som byggnadsmaterial, trots att de befann sig inom franciskanerklostrets område. Ett förslag är att de ursprungligen har varit resta vid hamnen, ett annat att de har stått vid den väg eller bro som bör ha korsat ån ungefär på den plats där de påträffades.

Det av Säve nämnda skeppsfyndet stöder tanken på att det har funnits en hamn på den östra sidan av Fyrisån under vikingatiden och om den märkliga träskeden hör ihop med detta skepp så bör vi vara nere i 900-talet. Man blir naturligtvis nyfiken på om det finns något mer vittnesmål om detta fynd, som ju borde ha uppmärksammats av fler än Carl Säve.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Och jag hittade också Säves brev till Stephens där han beskriver de båda Attmarstenarna i Medelpad. DS.

Fler partners ansluter sig till K-samsök!

Vi vill stolt presentera de senast tillkomna institutioner som blivit partners till K-samsök: Värmdö kommun, Järnvägsmuseet, Arsenalen, Snus- och Tändsticksmuseet och Romska kulturcentret. Tack var deras fantastiska samlingar med kulturarvsdata så har ytterligare över 177000 objekt blivit tillgängliga via K-samöks och alla objekt kan ses i Kringla.

Ångbåt, Värmdö kommun, Public Domain

Vi är lite extra stolta över att Värmdö kommun har anslutit sig till K-samsök. Detta eftersom de är det första kommunarkivet som valt att tillgängliggöra sitt bildarkiv genom både K-samsök och Europeana. Kommunens bildarkiv har nu 3694 objekt som är öppet licensierade i K-samsök och man kan hitta både vykort och ett stort antal fotografier från Gustavsbergs porslinsfabrik i detta material.

Kvinna vinkar från ett fönster i en tågvagn.
Statens Järnvägar, SJ tåghem Stockholm – Göteborg . Kvinna vinkar från vagnsfönster. Järnvägsmuseet, Public Domain

Järnvägsmuseet är ett av museerna i Statens maritima och transporthistoriska museer. De tillgängliggör nu över 171000 objekt via K-samsök, övervägande delen fotografier. Givetvis handlar mycket av material om lok, vagnar och räls, men du kan även hitta chicka scarfes och slipsar som tillhört uniformer samt biljetter och föremål från dåtidens tåg.

En grupp yngre män som sitter i gräset.
Marsch till Stäketmonumentet vid Skogsö Förberedelser för och utspisning av lunchmålet, Arsenalen, Public Domain

Från Arsenalen, ett av våra militärhistoriska museer, kan du hitta 1863 fotografier med motiv från militär verksamhet i framför allt Södermanland. Här hittar du allt från övningar i skogen, kortspel på logementet samt flotta middagar i mässen.

Papperskartong med tryck i rött, innehållande pip- och rulltobak.
Pip- och rulltobak, Snus- och Tändsticksmuseet, CC BY

Söker du bilder på snusdosor, tändsticksaskar eller cigarettförpackningar? Då kan du djupdyka ned bland Snus- och Tändsticksmuseets 800 föremål som de nu levererar till K-samsök.

Några män som spelar fiol och dragspel samt en man som håller ett barn.
Några män spelar musik tillsammans, Romska kulturcentret i Malmö, CC BY-NC-SA

Från Romska Kulturcentret i Malmö kan du nu hitta 463 fantastiska fotografier i K-samsök som visar romers vardag, kultur och traditioner i Sverige från början av 1900-talet och framåt. Många med gripande texter som ger en liten inblick i romernas historia.