Avsnitt 25 – Håller kulturarvet på att töa bort?

I det här avsnittet av K-podd får du träffa Tor Broström, professor i kulturvård vid Uppsala universitet, och Therese Sonehag från Riksantikvarieämbetet i ett samtal om hur klimatförändringarna ökar påfrestningarna på det fysiska kulturarvet.

Här pratas det Venedig, klimatångest och anpassning av kulturhistoriskt värdefulla byggnader i ett och samma andetag. Bästa botemedlet mot klimatångest visar sig vara att sätta igång med konkreta åtgärder. Många åtgärder för att anpassa kulturarvet till ett förändrat klimat ger positiva och hoppfulla sidoeffekter, eller vad sägs om en bäck i Haga i Göteborg.

Dessutom: K-podds längsta länksamling hittills.

Länkar som nämns i podden:

Länk till Riksantikvarieämbetets sidor om klimatanpassning: http://www.raa.se/kulturarvet/klimat-och-miljo/

Länk till utredningen ”Kulturarv och klimatförändringar i Västsverige”: http://www.lansstyrelsen.se/VastraGotaland/Sv/miljo-och-klimat/klimat-och-energi/Klimatanpassning/Pages/kulturarv-och-klimat.aspx

Klimatanpassningsportalen: http://www.klimatanpassning.se/

Unesco World Heritage and Climate Change: http://whc.unesco.org/en/climatechange/

Historic Environment Scotland and Climate Change: https://www.historicenvironment.scot/about-us/what-we-do/climate-change/

Klimat och kulturarv på Kulturvårdsforum: http://www.kulturvardsforum.se/group/natverket-klimat-och-kulturarv

Glaciärarekologi ”Secrets of the Ice”: http://secretsoftheice.com/

Ska ni bygga magasin?

Hur ofta i ett arbetsliv får en museiperson vara med om att bygga ett nytt museum och nya magasin? Inte ofta. Därför gäller det för dem som tar sig an uppgiften att samla på sig kunskap och ta reda på hur andra gjort före dem – det finns inte många handböcker i ämnet. Riksantikvarieämbetets kulturvårdsavdelning genomförde 2016 en intervjuundersökning med flera museer som under de senaste tio-femton åren har byggt nya magasin eller anpassat befintliga byggnader till ändamålet. Vilka erfarenheter kan de dela med sig av?

Så här gjorde vi

Ibland hör museifolk av sig till Riksantikvarieämbetet för att ställa frågor kring nybyggnad eller ombyggnad av magasin. Behovet av nya lokaler är stort på många håll. Det visar bland annat en rapport från Riksutställningar (2016) om länsmuseernas situation. För att skaffa oss en överblick över hur museer lyckats med att bygga och bygga om magasin, vände vi oss till åtta museer runt om i Sverige som håller på att bygga eller har byggt magasin. Vi ringde och pratade med projektledare och i några fall hälsade vi på och gjorde intervjun på plats.

Framgångsfaktor nummer ett – prata med andra!

De allra flesta vi intervjuade framhöll hur viktigt det var att besöka och prata med andra museer som själva byggt magasin. De hade gjort studiebesök, fått tips på sakkunniga och även fått låna upphandlingsunderlag som gjort stor nytta. Ett museum hade fått hjälp av kommunens upphandlingsenhet och ett annat samarbetat utmärkt med det lokala näringslivet som dessutom gått in och sponsrat.

Börja i tid! var ett annat råd. Allt för många processer har tidsfrister som måste hållas, inte minst att ansöka om pengar. Budgetår kan ställa till problem eftersom pengar inte alltid kan överföras till nästa år, men det kan undvikas, i alla fall för vissa museer, genom att medel fonderas till framtida magasinsbyggande. Ett museum hade fått EU-bidrag via den regionala fonden och även Postkodlotteriet hade bidragit med medel.

Bilden föreställer arkitekternas vision av det nya magasinet på Sörmlands museum. Vi ser besökare med skyddsrockar och plastsockar på fötterna i en stor lokal med mezzanin. Föremål finns överallt: cyklar, tavlor, kläder.
Så här kan Sörmlands nya museums stora ”Berättande magasin” komma att se ut när det är klart hösten 2018. Illustrationer: Carlstedt Ark och Urbio.

Klimat och energi

I frågan om klimat i magasinen och energiförbrukning för klimatkontrollen, varierade svaren rejält. Ett par magasin var byggda enligt det så kallade Zephyr-konceptet som går ut på att hålla ett stabilt klimat utan stor energiförbrukning. Sådan passiv klimatkontroll fanns med i de ekonomiska ramarna för att just begränsa kostnaderna. Sedan fanns museer som förvisso varit med och ställt krav på klimat och inredning, men som hyr magasinen till fast pris – där spelade energiförbrukningen ingen roll eftersom den inte syntes i räkenskaperna.

Inget museum hade permanenta arbetsplatser i magasinen. Det ger bättre förutsättningar för ett klimat som är anpassat för samlingarna, inte personalen. Hälften av museerna ville emellertid kunna visa sina magasin för besökare; en viss anpassning till komfortklimat var därför angeläget.

Magasinsinredning

Det visade sig att det var lättare sagt än gjort att beställa inredning till magasin. Det existerar ingen konsultbransch inom området, museerna blir mer eller mindre utlämnade till försäljare som marknadsför sina egna produkter. Några av respondenterna insåg i efterhand att de borde tänkt annorlunda med tanke på bland annat enklare åtkomst och hissbord. Det var svårt eller omöjligt att ändra när inredningen väl fanns på plats.

Bra och tåliga golv var också en utmaning för flera. Ett museum fick bittert erfara att epoxygolv på asfaltsmassa inte fungerar. Flera museer valde slipade betonggolv, de som var oroliga för att betongen skulle generera damm valde ytbehandling i tillägg.

Bilden visar en stor kartong i ett museimagasin. Kartongen är ganska smutsig och skitig. På den hänger en lapp med texten "Denna kartong är ett museiföremål från år 1950".
Ordning och reda på Malmö museers magasin. Foto: Lisa Nilsen, Riksantikvarieämbetet, CC BY.

Framtiden går i riskanalysens tecken

Samtliga tillfrågade museer hade lagt stor vikt vid säkerheten. Alla hade till exempel brandalarm direktkopplat till räddningstjänsten. Några hade magasin med automatiskt släcksystem (alltså sprinkler) men de som inte hade det tycktes ha gjort en grundlig riskanalys innan de tog ställning. Just vikten av riskanalys uppmärksammas allt mer inom kulturvården, till exempel inom vård- och underhållsplanering.  Däremot hade långt ifrån alla färdiga katastrof- och restvärdesplaner, något som inte är ovanligt i Museisverige (se bland annat inslaget om katastrofplanering på SVT Nyheter). Vad ska till för att museerna ska göra prioriteringslistor och evakueringsplaner?

Förstudien visade också att många museer på 90-talet fått besök av radarparet Monika Fjæstad och Jan Holmberg. Monika arbetade då på Riksantikvarieämbetet och Jan var konsult. De arbetade under fyra år med att inventera museimagasin i hela landet – ungefär hälften av alla museer fick besök av dem. Flera av dem vi intervjuade nämnde den hjälp de fått av Monika och Jan, goda råd som de hade följt och som de nu är glada för. Detta sätter fingret på en av våra slutsatser – det saknas oberoende konsulter som kan ge råd till museer och arkiv utan att samtidigt vilja sälja en produkt.

Nu fortsätter vi arbetet med magasinstemat på Samlingsforum som i år äger rum den 22-23 november i Lund. Välkommen till Samlingsforum 2017 med temat magasin – nyckel till historia och framtid http://www.raa.se/aktuellt/kalenderhandelser/samlingsforum-2017/.

Tusen tack till de museer som lade ner tid på att besvara våra frågor!

Lisa Nilsen, lisa.nilsen@raa.se, 08-5191 8556

K-blogg fyller tio år

Den 9 maj 2007 såg Riksantikvarieämbetets K-blogg dagens ljus, som en av de första bloggarna som producerades av en myndighet.
Twitter var pinfärskt, Facebook hade bara funnits i Sverige något år och Instagrams intåg skulle dröja ytterligare tre år. Johan Carlström var en av initiativtagarna till bloggen.

– Twitter var nytt. Bloggar hade ju funnits ett tag, men det var väldigt få myndigheter som hade en egen då, berättar Johan. Vi ville testa det här med möjligheten till dialog via bloggen och låta medarbetare skriva med en mer personlig ton, från deras perspektiv.

Då var det fortfarande vanligt att allmänheten skrev fysiska brev till myndigheten, minns Johan. Eller ringde i större utsträckning.

Det allra första inlägget handlade om att Carl von Linné fyllde 300 år vilket vi bland annat uppmärksammade med en utställning i vårt bibliotek på Storgatan i Stockholm (se skärmdump hämtad från Internet Archive).

Det allra första inlägget på K-blogg, den 9 maj 2007.

Sedan dess har bloggen ändrat utseende och bland annat fyllts på med släppta avsnitt av Riksantikvarieämbetets podcast K-podd, men vår beskrivning av K-blogg är densamma nu som då:

”Välkommen till K-blogg, Riksantikvarieämbetets blogg. Här kan du läsa om aktuella och intressanta aspekter av kulturmiljö och kulturarv”.

Prisat projekt använder Platsr

Skärmdump från Välkommen till min plats. Stockholmskällan.se

Skolprojektet ”Välkommen till min plats” mottog under museernas vårmöte i slutet av april utmärkelsen Årets pedagogiska pris.  En av de digitala plattformar som används i projektet är Riksantikvarieämbetets berättarsajt Platsr.

Det är Stockholmskällan och Wikimedia Sverige som ligger bakom projektet vars syfte är att skolelever ska söka, skapa och dela kunskaper om sin närmiljö för att lära sig mer om lokalhistoria och kulturarv. Genom att barnen utgår ifrån bekanta platser för att utforska dåtid, nutid och framtid får de en djupare förståelse av att historien är ständigt pågående. Bekanta platser i elevernas närhet förenar dessutom alla elever, oavsett vilken bakgrund de har. Det skapar också en känsla av att alla är en del av historien och är med och skapar den.

I ”Välkommen till min plats” har 250 elever i grundskola och gymnasieskola deltagit med 10 lärare och skolbibliotekarier i Stockholm stad. De har praktiskt arbetat med museernas samlingar genom att skriva på Wikipedia, Wikimini och Platsr.se.  Projektet har genomförts i Stockholm men ska kunna användas och utvecklas vidare av kommuner och skolor i hela Sverige.

Här berättar Sara Mörtsell, Wikimedia Sverige och Sofia Dahlquist, Stockholmskällan, kort om hur Riksantikvarieämbetets sajt för berättelser och minnen har använts i det prisade projektet:

Vapnöstenen till vikingatiden

Runstenen från Vapnö i Halland före imålning. Foto Magnus Källström

Igår fredag var i jag Göteborg för att undersöka och måla en runsten. Det kan låta lite konstigt, eftersom det som varje runkännare vet inte finns några runstenar i Göteborg. Det handlade dock om en runsten på tillfälligt besök. I normala fall står den vid Vapnö slott utanför Halmstad i Halland.

Anledningen till stenens utflykt, var att Länsstyrelsen i Halland hade bestämt att den skulle få en ny fot för att komma upp ur gräsmattan och bättre kunna förankras i marken. Dessutom skulle den rengöras och ses över. Eftersom jag var i Göteborg i ett annat ärende passade det bra att undersöka och måla den hos Stenkonservering Väst, som hade svarat för de andra åtgärderna.

Förutom Vapnöstenen finns från Halland bara en runsten – i Kvibille kyrka (DR 354) samt tre gravmonument av medeltida typ, varav ett är försvunnet. Även Vapnöstenen brukar räknas som ett medeltida monument. I Danmarks runeindskrifter (1941–42), där den har beteckningen DR 352, återges inskriften på följande sätt (efter en undersökning av Erik Moltke 1932):

…… raistu : stin : æft-… |  …-(s)(t)r : hialmbi : saul : ho…….
[A og B] rejste stenen efter NN…. (Krist) hjælpe hans (el. Ho..s) sjæl ….”

Den medeltida dateringen bygger givetvis på att inskriften gör skillnad på runorna a och æ genom att den förra runan har enkelsidig och den andra har dubbelsidig bistav. Samtidigt är det märkligt att ordet hans är skrivet med runan o. Denna runa skulle alltså här ha använts för nasalt a, vilket är högst oväntat (för att inte säga osannolikt) i en medeltida inskrift. Detta har givetvis utgivarna av Danmarks runinskrifter insett och de räknar därför med att runorna ho… också kan utgöra början av ett personnamn.

Redan K. G. Ljunggren, som undersökte stenen i slutet av 1920-talet, menade att stenen på grund av den nämnda æ-runan inte kunde vara äldre än från 1100-talet och den uppfattningen har i stort sett varit rådande med sedan dess.

Egentligen hänger hela den medeltida dateringen av stenen på denna enda æ-runa och jag var därför särskilt intresserad av den. Ganska snabbt kunde jag konstatera är att man här inte kan tala om någon runa med dubbelsidig bistav, eftersom bistaven på den högra sidan bara är en halv centimeter lång. Det rör sig utan tvivel om en a-runa med ensidig bistav, där denna av misstag har huggits något för långt och därför skjuter över på höger sida. Runstenen är alltså inte medeltida utan måste i stället uppfattas som vikingatida. För detta talar också de öppna r-runorna som inte alls har någon medeltida karaktär. Då blir det inte heller något problem att tänka sig ordet hans skrivet med o-runa.

Den avgörande a-runan på Vapnöstenen. Foto Magnus Källström

Vid min genomgång antecknade jag också ett par andra avvikelser från tidigare läsningar. På Ljunggrens och Moltkes fotografier ser man mer av u-runan i raistu än man gör i dag och de har därefter ett skiljetecken som nu är helt försvunnet. Tydligen har en liten flaga av stenen här fallit bort. En mer positiv iakttagelse är att vi inte längre behöver reservera oss för läsningen av t-runan i det första ordet i vänsterraden som man har gjort i Danmarks runeindskrifter. Denna runa är nämligen otvetydig.

Inskriften på Vapnöstenen bör alltså i stället återges på följande sätt:

raistu [:] stin : aft-… |  …-ṣtr : hialmbi : saul : ho…
“… reste stenen efter … Krist hjälpe hans själ …”

Stenen ger i dag ett mycket beskedligt intryck och fragmentet är inte mer 74 cm högt. Så har den givetvis inte sett ut från början, vilket framgår av de inskriftsrester som finns kvar. Efter ordet æftiʀ ’efter’ måste det ha stått ett namn och en släktskapsbeteckning: ”sin fader”, ”sin broder” eller liknande. Detta betyder att det kanske saknas en halvmeter av stenen upptill. Att verbet ræistu är böjt i pluralis visar att detta har föregåtts av minst två namn. Vi kan alltså också räkna med ett försvunnet stycke nedtill på minst 75 centimeter. Stenen bör alltså från början ha varit omkring 2 meter hög, kanske högre. Den är ungefär lika tjock som bred (runt 35 cm) och har förmodligen haft ett pelarliknande utseende.

Vapnöstenen i nyuppmålat skick. Foto Magnus Källström

Trots att så litet av texten återstår så finns det flera intressanta detaljer. Förvånande är exempelvis skrivningen hialmbi för väntat hialbi, vilket inte kan vara något annat än en felskrivning. Märkligt nog finns exakt samma skrivning på en runsten vid Bogsta kyrka i Södermanland (Sö 125). Kanske har båda ristarna haft skriftbilden för ordet hjälm – runsvenska hialm(b)ʀ – i huvudet. Det är också lite speciellt att Krist (och inte Gud) åkallas i bönen samt att ordet sāl ’själ’ förekommer i den ovanliga skrivningen saul.

Ett skäl till att man velat göra Vapnöstenen till medeltida beror säkert – förutom den antagna æ-runan – på att runorna o, n, a och t har ensidiga bistavar. I o-runan är bistavarna dessutom placerade på vänster sida om huvudstaven, vilket är den vanliga varianten av denna runa under medeltiden. Samma typ av runor används dock även under vikingatiden, även om de är mycket sällsynta på gammalt danskt område före medeltiden. Inblandning av denna typ av runor (s.k. kortkvistrunor) förekommer däremot ganska ofta på svenska runstenar under 1000-talet, men nästan bara i landskapen norr om Mälaren.

Det finns dock ett litet område med ett antal runstenar som har precis den teckenuppsättning som på Vapnöstenen, nämligen i det forna Vadsbo härad kring Mariestad i Västergötland. Här möter inte bara den ovanliga o-runan, utan den kan också omväxlande stå för o och nasalt a. Stenarna i Vadsbo skiljer sig från alla andra runstenar i Västergötland och bildar en märklig liten enklav på Vänerns östra strand. Letar man efter motsvarigheter till denna skrifttradition ska man dock inte gå till Mälardalen, utan i stället ta sig över Vänern till Värmland och vidare in i Norge.

De bästa parallellerna finns samtidigt inte i de östligaste delarna av Norge utan på runstenar i trakterna kring Stavanger på Vestlandet. Exempelvis kommer man osökt att tänka på runstenen N 251 från Mariakyrkan i Stavanger, där ett par av a-runorna till och med råkar ha exempel på samma typ av överhuggning som på Vapnöstenen. Många av runstenarna i detta område har också en pelarliknande form.

Ett par pelarlika runstenar på Vestlandet. Från fältrunologmötet i Stavanger 2012. I centrum James Knirk (Runearkivet), som nyligen firade sin 70-årsdag (Runverket gratulerar!) Foto Magnus Källström

Vare sig man väljer Mariestad eller Stavanger så blir avstånden rätt stora, men Vapnös läge vid Nissans mynning gör att ingen av dessa egentligen kan uteslutas som källa för runvarianterna på stenen. Sjövägen till Stavanger ansågs nog inte som överdrivet lång på denna tid och längs den urgamla Nissastigen kunde man ta sig upp till Jönköping och sedan vidare norrut via dagens Falköping och Skara.

Strax norr om Ulricehamn och vid Ätran – en annan av Hallands bekanta floder – ligger orten Timmele. Här fanns tidigare tidigare en nu flyttad runsten (Vg 186), som åkallar ”den helige Krist i himmelriket” och där ordet själ är stavat saul. Detta kan vara ett indicium på att Vapnöstenen i första hand hör hemma i ett västgötskt sammanhang och det är i så fall kanske helt följdriktigt att den kom till Göteborg för uppsnyggning.

Magnus Källström

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. I databasen Danske Runeindskrifter har Vapnöstenen fått en ny beteckning, Hal 5, där Hal givetvis står för Halland. DS

Nya runor! Säkra vårtecken ifrån Vada

Fragmentet från Vada kyrka när det var alldeles nyfunnet. Foto John Hamilton/Arkeologerna.

I måndags förmiddag ringde John Hamilton från Arkeologerna, vilket i regel bara kan betyda en sak: att ett nytt runfynd har gjorts. Så var mycket riktigt fallet och denna gång handlade det om ett runstensfragment från Vada kyrka, som just nu genomgår renovering.

Fyndet hade han gjort i samband med övervakning av schaktningar för en åskledare på kyrkogården strax norr om kyrkan, och med tanke på dess storlek (det mäter inte mer än 19,5 × 12 cm) och den minst sagt leriga jorden på platsen måste det betraktas som en liten bragd.

Efter rengöring var dock ristningen mycket tydlig och redan från hans första fotografi som jag fick mig tillsänt efter lunch, kunde jag utan större tvekan läsa …t + k-…. Inskriften består alltså av två runor samt rester av en tredje, vilket är alldeles för få tecken för att texten ska kunna tolkas. Visserligen skulle man utifrån vad som brukar stå på runstenarna gissa på ett [lē]t g­[æra] ”lät göra” eller [a]t K-/G­- det vill säga prepositionen ”efter” följt av ett namn som har börjat på K eller G, men mer än spekulation kan detta aldrig bli.

Det mest intressanta var dock stenmaterialet. De flesta runstensfragment som tidigare har påträffats vid Vada kyrka är av röd sandsten, men denna gång handlade det om granit. Tankarna gick naturligtvis omedelbart till en speciell runsten, nämligen den som vid kyrkorenoveringen 1955 påträffades inlagd som fönsterbänk i sakristian och som jag har skrivit om i det digitala supplementet till Upplands runinskrifter. Kunde det nyfunna fragmentet möjligen höra ihop med denna sten?

Runstensfragmentet U Fv1971;212B som det såg ut när det påträffades 1955 inlagt i en fönsterbänk i sakristian. Foto ur Runverkets samlingar.

Igår passade jag och min kollega Laila Kitzler Åhfeldt på att i samband med andra tjänsteärenden ta en tur till Vada kyrka och sammanträffa med John. Att det rörde sig om en och samma sten kom vi ganska strax fram till, eftersom stenmaterialet visade sig utgöras av en karakteristisk strimmig sort. Vi kunde också konstatera att fragmentet måste ha tillhört stenens vänstra kant och genom att det fanns en liten avsats i brottytorna på båda fragmenten gick det till och med att med stor sannolikhet passa in det på rätt plats. Det blev då också uppenbart hur runtecknen skulle tolkas. Inskriften inleds med runorna ra… som måste vara början av ett namn (kanske med förleden Ragn-). Runorna …t + k-… på det nyfunna fragmentet kan då inte gärna vara resterna av något annat än just frasen [lē]t g­[æra] ”lät göra”. Att hitta en tidigare okänd runsten är alltid stort, men att hitta ett runstensfragment som kompletterar texten på en tidigare känd runsten är ibland nästan större.

Så här ska nog fragmenten från Vada passas ihop. Foto Magnus Källström.

Tyvärr är varken läsningen är tolkningen av inskriften på det tidigare kända fragmentet helt klar och jag måste säga att jag inte är helt tillfreds med det förslag som jag har framfört i den preliminära artikeln i supplementet. Men om vi nöjer oss med detta så länge, ser texten på stenen nu ut på följande sätt:

ra…t + k-…okrahnuiṣ-­-ịiokat|oturs
Ra[gn-(?)…lē]t g­[æra] … ok Ragnvī(?) … ok (eller: hiogg) at dōttur s­(īna?).
”Ragn-(?) … lät göra … och Ragnvi(?) … och (eller: högg) efter sin(?) dotter.”

Det måste också nämnas att John innan han kom till Vada igår hade avlagt ett besök vid Spånga kyrka och där på morgonen påträffat ett tidigare okänt runstensfragment av röd sandsten. Fragmentet bär visserligen bara en bit av en slinga, men att det rör sig om en runsten råder det inget tvivel om. Ristningen är utförd med ovanligt fina, endast 3 mm breda ristningslinjer, vilket gör att vi kanske även kan passa ihop detta fragment med någon tidigare känd runsten. Detta får framtiden utvisa.

Runverket har hittills i år registrerat fyra nyfynd. Nummer 1, 3 och 4 har John Hamilton svarat för och två av dem till och med under samma vecka. Jag misstänker att detta är ett mycket svårslaget rekord!

Magnus Källström

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Avsnitt 24 – Räkna med kulturarvet med Nikos och Petter

Petter Frizén och Nikos Tsakiridis gästar K-podds tjugofjärde avsnitt för att diskutera huruvida man kan sätta ett värde på kulturarvet och kulturmiljön. I det här avsnittet är vi mest inne på det ekonomiska värdet som till exempel kulturarvets betydelse för besöksnäringen och för attraktionskraften hos en plats. 

Rapporten riktar sig egentligen till alla som arbetar med kulturmiljö på något sätt och ska kunna vara till nytta för de flesta. I avsnittet pratar Nikos och Petter om svårigheten att mäta värdet, och där det ekonomiska värdet är lite lättare att mäta än till exempel det sociala och miljömässiga värdet. De bitarna får vi ta i kommande avsnitt av K-podd.

Missa såklart inte Historieältarna, där vi den här gången kommer in på en grekisk storstad och på lite mer sportiga kulturmiljöer.

Petter Frizén är utvärderare på enheten för utvärdering på kulturmiljöavdelningen på Riksantikvarieämbetet och Nikos Tsakiridis är enhetschef på samma enhet.

Rapporten Räkna med kulturarvet hittar du här.

 

Europeisk standard för färgundersökning

Avery Library´s utställning WET PAINT!! med böcker och material från 18- och mitten av 1900-talet. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

 

På 6th Architectural Paint Research Conference 2017, 15-17 mars i New York, presenterade Kathrin Hinrichs Degerblad och Lisa Nilsen på Riksantikvarieämbetets delresultat i arbetet med standardisering. Hinrichs Degerblad och Nilsen deltar i WG 13 (CEN/TC346), den europeiska arbetsgruppen som delvis var samlad på konferensen på Columbia University.  

Under en treårsperiod arbetas en standard fram för undersökning av arkitekturbundna ytskikt. Startskottet för arbetet avlossades 2014, då Riksantikvarieämbetet var värd för APR-konferensen, den femte i raden. Konferensen hölls i Stockholm där bland annat Helen Hughes från England sammanfattade i ett inlägg varför det behövs gemensamma riktlinjer inom APR. Hughes menade att ”[…] en bransch som inte har utvecklat gemensamma riktlinjer riskerar kvalitetssänkning av prispressande kunder och eftergivna, oerfarna utförare”. Hughes pekade på nödvändigheten att skapa en sammanhållen bild av vad utföraren ska leverera och en slags miniminivå på vad en färgundersökning ska innehålla. Standarden leder också leder till riktlinjer som stöd för beställaren av färgunderökningen.

Standarden vill främja samarbete och kommunikation mellan beställare, utförare och brukaren. Illustration: Lisa Nilsen CC-BY

En enad beskrivning
Hinrichs Degerblad och Nilsen beskrev att arbetet med standarden baseras på att hitta gemensamma begrepp och metodbeskrivningar som den internationella gruppen kunde enas kring. Standarden måste byggas genom konsensus vilket ökar chansen för ett brett användande då standarden lanseras 2019. Utmaningarna i arbetet i WG13 var framförallt att enas kring engelska begrepp. Att knyta an till de tidigare standarderna som finns kring provtagning och definitioner är viktigt, tillsammans blir standarderna starkare och tydligare! Ett centralt exempel vad gäller att enas kring begrepp är om man ska kalla ytskikt för ”paint” eller ”finishes”. Här lutar det åt ”finishes”, men hur blir det med förkortningen APR då?

Q&A
Hinrichs Degerblad och Nilsen tog emot en rad frågor om hur standarden kommer att kunna nås utifrån och när den blir färdig, och framförallt – blir den dyr? Duon svarade att standarden kommer att kunna köpas via CEN och kommer att kosta strax under tusenlappen. Inledningsvis släpps den på engelska, men kommer också översättas till franska och tyska. Hinrichs Degerblad och Nilsen välkomnade alla att titta på det utkast av standarden som fanns att titta igenom digitalt på en laptop. De som var mest intresserade i publiken välkomnades att vara med som referensgrupp till WG 13. ”Standarden är ännu inte huggen i sten” kommenterade Edwin Verweij från NIKU, som är Norges representant i den europeiska standardiseringsgruppen.

Ett efterlängtat verktyg inom APR
Många på konferensen hade stora förväntningar och såg fram emot att kunna jobba mot en standard. Kirsten Travers Moffitt från Colonial Williamsburg Foundation och medarrangör, pekade på att standarden också skulle få en stor betydelse för konserveringsutbildningarna. De kommande studenterna kommer att utbildas i APR med en standard som fundament, de kommer att betyda mycket för yrkesstoltheten och kunskapen för den kommande generationen.

http://www.raa.se/lagar-och-stod/standarder/

Studiebesök hos kulturmålaren Jerry Jannehag i Dalhem

 

I Jerry Jannehags skafferi. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Svenska byggnadsvårdföreningen arrangerade 8 mars ett studiebesök på Gotland. Besöket var hos Jerry Jannehag, en veteran inom byggnadsvård och dekorationsmåleri. Besöket i ateljén bjöd på en spontan föreläsning och en exkursion bland antika färgburkar och vackra provuppstrykningar. Karin Calissendorff från kulturvårdsavdelningen på Riksantikvarieämbetet berättar.

Jerry Jannehag? Han har målat om i mitt hus, tempera, få som ställer upp på det. Jerry? Honom hade jag som föreläsare på kursen.. Jannehag? Han har väl varit igång i uppåt trettio år nu? När jag berättar på avdelningen kulturvård om kvällens tilldragelse vet många exakt vem Jerry Jannehag är, fler har en liten anekdot att berätta. Detta verkar vara en veteran, tänker jag. Väl ute i Jannehags ateljé möts besökarna av en man i sin krafts dagar, i en ateljémiljö som vittnar om hög aktivitet och uppfinningsrikedom. Ateljén är en gammal ladugård i anslutning till Dalhems prästgård. Jannehag byggde om den till målarverkstad på mitten av nittiotalet, då han bestämde sig för att starta eget.

Predikstolen i Lau
Jannehag inleder med att berätta om ett uppdrag han gjorde i Lau kyrka på Gotland, åren kring 2000. Projektet var ambitiöst, en predikstol och omgivande snickerier skulle målas om och samtidigt återfå sin ursprungliga kulör. Den nedbrutna färgen på predikstolen var nu brun, man tänkte inför projektet att det kan bara bli bättre. Arbetet skulle genomfördes tillsammans med konservatorn Carl-Henrik Eliason som tog fram en färgsättning, baserat på pigmentanalys. Eliason kunde se att det ursprungliga gula pigmentet var orpiment, ett arsenikhaltigt pigment, även kallat ”dårens guld”. Jannehag och Eliason förstod att resultatet skulle ha blivit för intensivt om de skulle använda den ursprungliga kulören, pigmentet i sig används inte längre. Men de tyckte själva att det skulle vara roligt om man målade med denna häftigt intensiva gula kulör. Jannehag gjorde uppmålningsprov med pigmetet ockragul, ett dämpat gult pigment, för församlingen att ta ställning till. Färganalysen resulterade i att en bruten ockragul kulör användes.

Jerry Jannehag beskriver projektet i Lau kyrka och visar provmålningen, vackert gult med marmorerade spegelpartier. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Predikstolen målades om. Till Jannehags förskräckelse var huvuddelen församlingen missnöjda. Det var för gult, det såg helt enkelt för nytt ut. Här kan man inte låta bli att tänka att kommunikationen inom projektet – och med intressenterna – inte var fullkomlig. En sak är säker: Det är viktigt att ha med användarna på tåget, genom bestlutsfattandet. Bara för att en kulör är ”enligt original” behöver det inte säkert att den fungerar i sammanhanget, i tiden.

När blir det riktigt bra?
Jannehag tog sedan upp exempel med nöjda beställare och goda samarbeten. Kunniga och lite krävande beställare är de som blir nöjda, konstaterade Jannehag. Han tänker då på alla byggnadsvårdsentusiaster som köper gamla hus på Gotland. Men Jannehag är inte så imponerad av de nya kulturfärgerna som tas fram. Han använder hellre beprövade, moderna färger än svaga ekologiska färger och en del av de nya giftfria linoljefärgerna. De kan man använda som privatperson, säger Jannehag, inte om man som yrkesmålare ska lämna garantier.

Efter Jannehags genomgångar av olika material och metodexempel vill besökarna ha tips för sina egna projekt. En man vill veta hur man blandar till en siennagul till en fasad och en diskussion utbryter om järnvitriol. En kvinna beskriver hur hon blandar sin egen kimrök med askan från ugnen.

Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Det blir mer och mer tydligt genom besöket att en professionell målare har andra ramar att hålla sig inom än en hobbymålare vad gäller materialval. Men det Jannehag inte får i karusellen tar han igen i gungorna. Jannehag har en stor spännvidd vad gäller dekorationsmåleri och visar exempel på ådring och trompe l’oeil-måleri. Jannehag verkar vara rätt man på rätt plats, i den myllrande ombyggda ladugården: ”..ett perfekt sätt att slita ner ladugård på om man inte gillar djur”.

Karin Calissendorff, avd. kulturvård på enheten för konserveringsvetenskap, Riksantivarieämbetet. karin.calissendorff@raa.se

Hur många museer får plats i ett mötesrum på Riksantikvarieämbetet?

Foto: Riksantikvarieämbetet CC-BY

Det ska sägas med en gång. Vi är inte alltid så bra på att använda den teknik som faktiskt finns för att ha webmöten. Och vi tänkte att det säkert finns fler som vi där ute, som gärna vill, men kanske inte riktigt har haft modet eller tiden att testa. Därför var det extra kul att vårt första försök att prata om Spectrum och samlingsförvaltning med museer via webben fungerade så bra.

Många museer runt omkring i Sverige har ett skriande behov av att diskutera med andra hur man på bästa sätt kan sköta sina samlingar. Ibland känner man kanske inte till vilka som håller på med exakt samma sak som man själv. Det finns ofta varken tid eller pengar att resa. Tanken med regelbundna webmöten var att ge möjlighet att träffas och prata med andra på ett enkelt sätt, men fortfarande vara kvar på sin arbetsplats.

På mötet den 24:e mars deltog 5 personer från olika museer i Sverige under ca en timme.

Vi valde att använda Google Hangouts som är gratis och där 10 personer kan träffas via videolänk. För att mötet ska fungera som ett samtal, där alla kan komma till tals är det bra med en begränsning på 10 deltagare. Det finns fler lösningar för webmöten och nästa gång kanske vi provar någon annat.

Tema Spectrum

Även om det var spännande att testa tekniken var huvudtemat på mötet Spectrum. Flera goda tankar och reflektioner kom upp om hur museerna arbetat med Spectrums olika processer. Alla var eniga om att Spectrum är ett mycket bra stöd för arbetet med samlingarna. Att gå igenom en process tar dock mycket tid och det finns ett stort behov av att ta hjälp och stöd av andra i samma situation. Bara att lättare kunna dela med sig och byta erfarenhet av blanketter och dokument som det egna museet har byggt upp skulle vara till stor nytta.

Vi passade på att informera om Riksantikvarieämbetets nystartade projekt att bygga upp en kunskapsbank så att det lättare ska gå att hitta och sprida information som behövs för samlingsförvaltningen.

Under slutet av mötet enades vi om att det kan vara bra om framtida möten hålls kring ett mer specifikt och smalare tema.

Förslag på teman:

  • Förvärv
  • Accession
  • Försäkringar
  • Inlån/utlån
  • Besök i samlingarna
  • Gallring
  • Restvärdesräddning
  • Märkning av föremål
  • Depositioner
  • Digitalisering av arkivhandlingar på papper

Även dessa områden kan bli väldigt stora och innehålla mycket. Kan det kanske vara bättre att fokusera mer på en specifik fråga så att diskussion hinner komma ned på detaljnivå?

Foto Världskulturmuseet CC-BY

Svaret på hur många museer det får plats i ett mötesrum på Riksantikvarieämbetet blev den här gången: Tre.

Hur många får vi plats nästa gång?

undrar

Annika Carlsson, Ingela Chef Holmberg och Susanne Nickel

 

Nästa möte hålls den: 20:e april kl 14.00.

Anmäl er till ingela.chef.holmberg@raa.se om ni vill vara med eller har andra förslag på kommande teman.

Läs mer om Spectrum