Att öppna dörrar

 

Ritning av dörrar på Selma Lagerlöfs herrgård Mårbacka. Illustration: ArkDes (public domain).

Vad är egentligen HBTQ-kulturarv? Kan byggnader ha en sexualitet? För mig handlar ett HBTQ-perspektiv på kulturarvet inte om att överföra nutida sexuella identiteter till en dåtid, utan om att hjälpa oss att förstå och beskriva hur vår samtids förståelse och syn har uppstått.

Kulturmiljö är en del av kultarvet, som innehåller avtrycken som vår mänskliga aktivitet avsatt i den fysiska miljön. Den kan innehålla byggnader och landskap, men även immateriella uttryck som traditioner och annat som inte nödvändigtvis syns eller går att ”ta på”.

Har byggnader en sexualitet?

Att ställa sig frågan om byggnader har en sexualitet kan upplevas som litet löjlig. Precis på samma sätt som det kan upplevas löjligt att fråga sig om byggnader har ett kön. Men är det verkligen så dumma frågor? Att vi upplever frågorna som märkliga har kanske mer att göra med att vi inte kan se hur dessa skulle vara relevanta för ett objekt. Att vi inte kan se deras relevans har kanske mer att göra med att vi inte är vana vid att ställa dem. Sexualitet och kön är två av de många beståndsdelar som utgör människan, och som påverkar hur vi ser och navigerar världen. Om kulturarvet och kulturmiljön handlar om människans spår genom tiderna, så bör väl människans många olika uttryck inkluderas där? Vi kan inte separera den mänskliga dimensionen från teknikhistorien, eller arkitekturhistorien, eller någon annan del av historien heller. Utan den mänskliga dimensionen, så försvinner byggnaders kontext. Kan vi se estetiska värden i ett museiföremål som lyfts från sin ursprungliga miljö och placerats i en monter? Absolut. Och det samma kan sägas för många byggnader. Men objekten har skapats av någon, och då är vi tillbaka i den mänskliga dimensionen igen.

Att angöra en brygga

Individer som tillhör minoriteter blir ständigt påminda om sin identitet. Att tillhöra den dominerande, normala vardagen gör att jag sällan funderar på de grejerna, då de tillhör normen. Jag har som vit fram till för inte alls länge sedan inte direkt funderat över min hudfärg. Inte sällan får man höra ”hur kommer det sig att du är homosexuell”, eller ”hur kom du fram till att du är trans?”, men hur ofta ställs frågan ”har du alltid vetat att du varit heterosexuell?”. Vad hade vi kunnat få fram om vi börjat vända på våra föreställningar och utgångspunkter? Vår tvekan inför att se hur vissa frågeställningar kan vara relevanta för kulturvården är eventuellt rent av en kunskapsfråga.

Vårt sätt att värdera och tolka, och på så sätt inkludera och exkludera, vissa berättelser är så normaliserat och en del av vår vardag. Vi blir lätt hemmablinda och håller oss till att beskriva det vi känner till och är trygga med att beskriva. Ibland märker vi inte ens av att vi gör ett val. Detta är en av anledningarna till att vi kan uppleva en breddning av berättelser och inkluderingen av nya perspektiv som ibland t.o.m. forcerade. Vi har svårt att föreställa oss att en icke-heterosexualitet inte alltid varit avvikande. Att inte bara män har haft betydelse för utformningen av rummet (fråga: hur har kvinnor utformat rummet?). Att Sveriges historia är mer än bara kungar, slott och kyrka. Historien flätas samman av en oerhört komplex och mångtrådig väv, det är inte alltid så att alla trådar syns vid första anblick.

Detaljritning av kakelugnsluckor på Selma Lagerlöfs herrgård Mårbacka. Illustration: ArkDes (public domain).

Tomrummen är också rum

Frånvaron av, eller bristen på, vissa perspektiv eller aspekter berättar också något. Att HBTQ-historiens (uppmärksammade) platser domineras av associationer till homosexuella män, berättar något om de samhällsstrukturer som fanns då och nu. Bland annat visar det att kvinnor inte haft samma tillgång till det offentliga rummet som män. Det i sin tur, speglar också en större samhällsstruktur och urval av kulturhistoriskt värdefulla byggnader, som även den lyser med en frånvaro av kvinnor. Den uppmärksammade HBTQ-historien tillhör även den en vit medel- och överklass, samma mönster som i vår övriga historia. Som forskaren Alison Oram påpekade, så har lesbiska och deras materiella arv inte bevarats på grund av den inlästa sexualiteten, utan på grund av deras klasstatus och annan samtida betydelse (Oram 2001, s. 46).

Vi kan inte veta allt. Kulturarvsfältets anställda utgör fortfarande en väldigt homogen grupp, vilket också påverkar vad vi bär med oss och vad vi vet. Men det hindrar oss aldrig från att lära oss mer. Att öppna dörrar som gör att fler får inblick och medvetenhet kring att det finns många olika berättelser, erfarenheter och aspekter som ryms inom en kontext är en bra utgångspunkt.

Tips!

Ett tips på litteratur om hur sexuell identitet berör arkitektur är Katarina Bonneviers avhandling ”Behind Straight Curtains” (2007), som bland annat undersökte hur Selma Lagerlöfs Mårbacka utmanade sociala normer och uppfattningar om arkitektur.

Är du nyfiken på hur representationen inom musei- och kulturarvsområdet ser ut? Anna Lund publicerade 2015 i samarbete med Riksantikvarieämbetet ”Vem berättar? Vad vill man berätta om? Till vem vill man berätta? Med fokus på anställda inom musei- och kulturarvsområdet” som undersökte just dessa frågor. Den går att läsa och ladda ned här.

Källor:

Oram, Alison. (2001). Telling Stories About the Ladies of Llangollen: The Construction of Lesbian and Feminist Histories. I Gallagher, A-M. et al. Re-presenting the Past: Women and History. London: Routledge.

Gör kulturarvet tillgängligt genom Public Domain

Kulturarvsinstitutioner i hela världen firar just nu Public Domain Day och Riksantikvarieämbetet är med! Den 1 januari varje år infaller den tidpunkt när skyddstiden för verk av till exempel konstnärer, författare och andra upphovsmän går ut och deras verk blir Public Domain. För året 2020 betyder det att alla verk av de som avled 1949 kommer in i Public Domain (med några undantag). Genom att lyfta fram verk och upphovsmän som har blivit Public Domain lyfter vi fram betydelsen av öppna licenser för det digitala kulturarvet.

Men för institutioner som får bestämma om ett verk publiceras som Public Domain-märkt eller med en restriktivare licens kan det vara ganska knepigt. Därför har jag pratat med Riksantikvarieämbetets jurist, Sofia Kullman, både om betydelsen av Public Domain, skillnaden till andra licenser och hur man kan bestämma om ett verk är i Public Domain.

Om ni är intresserade att veta mer om öppna licenser och Public Domain kan ni också titta på vårt webbinarium kring detta ämne. Och om ni vill se mer Public Domain-verk, följ Riksantikvarieämbetet på Instagram, där presenterar vi konst, foton och objekt som är Public Domain-märkt.

LB: Vad betyder Public Domain egentlig, Sofia?

Sofia Kullman: Public domain är ett uttryck som inte har någon direkt motsvarighet i svensk rätt. Vad man menar är dock att det inte (längre) finns något upphovsrättsligt skydd.

Vilka objekt kan man publicera som Public Domain-märkt?

Sofia Kullman: Vanligast är att man pratar om material vars skyddstid har gått ut. Upphovsrätten skyddar nämligen ett verk i 70 år efter upphovsmannens död. För så kallade närstående rättigheter gäller lite andra skyddstider.

Men det kan också handla om material som aldrig har skyddats av upphovsrätt, till exempel lagar eller myndighetsbeslut.

När det gäller jättegammalt material kan man förstås vara säker på att skyddstiden har gått ut, och där är det inget problem att märka materialet med Public Domain. För lite nyare material kan det vara svårare.

Målning på siden med motiv från Stockholm omgivna av blommor. Anna Pabre. Tekniska museet, Public Domain.

Vad är skillnaden mellan CC0 och Public Domain?

Sofia Kullman: CC0-märkningen är lite speciell. Den innebär att upphovspersonen har avsagt sig all upphovsrätt. För slutanvändaren blir det lite samma sak som med material som är i Public Domain, man får använda det fritt. Men för personen som ska märka materialet är det stor skillnad. Det är bara upphovspersonen som kan besluta att något ska vara CC0. En PD-märkning innebär att man har gjort bedömningen att ett material inte är skyddat, medan en CC0-märkning är en viljeförklaring från upphovspersonen.

Vilka objekt eller data är problematiska för att publicera dem som Public Domain-märkt?

Sofia Kullman: Egentligen är det inte några särskilda objekt eller data som är svåra att publicera med PD-märkning. Det svåra är att komma fram till själva bedömningen, och det kan ibland bero på att man inte vet vem upphovspersonen är och därför inte kan kontrollera när den personen dog. Det kan också vara svårt att bedöma om ett foto är ett fotografiskt verk eller en fotografisk bild. Ett fotografiskt verk har en skyddstid på 70 år efter upphovspersonens död, medan fotografiska bilder skyddas i 50 år efter att bilden togs, så den bedömningen spelar stor roll.

Statens Järnvägar, SJ Vingplogen i arbete å bangården i Jämtlands Sikås vintern 1936. Järvägsmuseet, Public Domain.

När min institution har ett fysiskt objekt som är i Public Domain, och vi digitaliserar det – är det ett nytt verk som inte är i Public Domain?

Sofia Kullman: Det där är en lite knepig fråga. Just nu är det så att den svenska upphovsrättslagen ger en närstående rättighet för fotografisk bild för alla foton som inte är fotografiska verk. Så om man digitaliserar ett föremål genom att fotografera det så uppstår alltså formellt sett ett skydd. Men jag tror de flesta är överens om att inte hävda en sådan rätt vid digitalisering. Det gör bara digitaliseringen krångligare, och det tjänar ingen på.

Dessutom är det på väg att ändras. EU:s nya upphovsrättsdirektiv innehåller en bestämmelse som innebär att man inte ska kunna hävda sådant skydd vid digitalisering av ”alster av bildkonst”. Den bestämmelsen ska implementeras i medlemsländernas lagar senast juni 2021.

Fram till dess kan det vara bra för både institutioner och medarbetare att vara tydliga med hur man vill ha det. Vill man som medarbetare hävda en närstående rätt, så bör man berätta det för sin institution så att de kan ta hänsyn till det. Från institutionens sida är det också bra att vara tydlig med sina förväntningar på de som digitaliserar. Om alla korten är på bordet så slipper man bråka om det i efterhand. (Vill man vara jättesäker på sin sak så sätter man det dessutom på pränt, tycker jag som jurist förstås, men det räcker ganska långt att vara överens.)

Tack så mycket, Sofia!

Mer information om hur vi firar Public Domain Day finns här.

Fönster i Helge Ands ruin – en del av en immersiv upplevelse

Glasmålningarna är en viktig del av en medeltida kyrkas karaktär. På Gotland finns Nordens bäst bevarade medeltida glasmålningar, i ett 30-tal av landsbygdskyrkorna. Tyvärr finns ingenting kvar av den medeltida glasprakten i Visbys ruiner. Men i de tomma fönsteröppningarna, kan man ändå ana fönstrens former och geometri.

Rosettfönster i oktagonen på Helge Ands ruin, Visby. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

I experimentet med en projektionsbaserad immersiv upplevelse i Helge Ands ruin i Visby (Läs mer om experimentet HÄR), ingår att skapa en upplevelse av de medeltida blyglasfönstrens färger, motiv och symbolvärld. Det finns inga samtida målningar eller arkeologiskt material, som ger några som helst indikationer om fönstrens ursprungliga utseenden i Helge Ands ruin. Eftersom Helge Ands ruin är byggd på ett för både Gotland och Sverige helt unikt sätt, så finns det heller inga andra kyrkor i närheten att direkt jämföra med. Jag har därför hämtat motiv, färger och formelement från bevarade blyglasfönster i andra medeltida gotländska kyrkor, och satt samman dem till historiskt och hantverksmässigt rimliga rekonstruktioner som passar in i fönsteröppningarnas geometri; väl medveten om att det inte blir någonting annat än anakronismer. Det primära syftet med experimentet är heller inte att rekonstruera glasmålningar, utan att visa på den estetiska upplevelsen av medeltida blyglasfönster. Då de rekonstruerade fönstren innehåller autentiska motiv, som illustrerar medeltida livsåskådning, blir de också en del av upplevelsens sammanhållande berättelse.

Detalj av korfönstrets glasmålningar från 1300-talet i Klinte kyrka på Gotland. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

De tre fönster som återskapas ligger alla i den västra delen av oktagonen – dvs. inte i koret, även om denna del av ruinen av besökarna ofta uppfattas som kor och får vara bakgrund för bröllop. Det mittersta fönstret, med geometri baserad på talet 6, har med största sannolikhet haft ett centralmotiv, omgivet av 6 andra motiv i rundlarna. De övriga två fönstren; ett fyrpass- resp. ett sexpassfönster, i det södra resp. norra trapphuset, har troligen framför allt tjänat som ljusinsläpp i de mörka trapporna. Även om glaset i trappfönstren kanske var av mera transparent slag, med färre målade detaljer än rosettfönstret, så satt det definitivt glasrutor i fönsteröppningarna. Glasfalsarna och hålen för vindjärn/stagjärn är fortfarande synliga.

Oktagonens fyrpassfönster, i Helge Ands ruin i Visby. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
Oktagonens sexpassfönster, i Helge Ands ruin i Visby. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Passaren och vinkelhaken var förutsättningarna för den medeltida arkitekturen och blyglasfönstren. Så här ser det ut, när jag ritar upp fönstrens grundformer för hand:

Oktagonens sexpassfönster, i Helge Ands ruin i Visby. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
Grundformen i oktagonens sexpassfönster, i Helge Ands ruin i Visby. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
Oktagonens fyrpassfönster, i Helge Ands ruin i Visby. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
Grundformen i oktagonens fyrpassfönster, i Helge Ands ruin i Visby. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
Oktagonens tomma rosettfönster, i Helge Ands ruin i Visby. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
Grundformen i oktagonens rosettfönster, i Helge Ands ruin i Visby. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

I fönstren har det också suttit masverk, som nu är borta. Fotot nedan visar masverk för ett sexpassfönster utanför Hôtel de Sully i Marais, Paris:

Masverk utanför Hôtel de Sully i Marais, Paris. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
Detalj av masverk, Hôtel de Sully i Marais, Paris. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Mig veterligen, så finns det på Gotland inga kompletta bevarade medeltida fönster med glasmålningar av exakt samma form som de tre fönstren i oktagonens västsida i Helge Ands ruin. Det mest kompletta fönster med 6-faldig geometri jag lyckats hitta, är övre delen av korfönstret i Klinte kyrka. Därifrån har jag hämtat motiven till oktagonens rosettfönster.

Övre delen av korfönstret i Klinte kyrka, Gotland. Glasmålningarna är från 1300-talet. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

’Även om jag utgår från foton, ritar jag motiven för hand. Som glasmålningarna ser ut nu, så går det heller inte att använda fotona direkt till projiceringar.

Rekonstruktion av ängel från korfönstret i Klinte kyrka, Gotland, för användning i en ljusbox i Helge Ands ruin. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Teckningarna skannas sedan in med hög upplösning, så att de går att använda i projiceringar och ljusbox. De analoga teckningarna bidrar till den medeltida känslan. Att redan från början arbeta med digitala bézierkurvor får bara motiven att se ut som slätstrukna animekaraktärer. Originalmotiven är alla mer eller mindre asymmetriska. Det blir heller ingen laserprecision när man skär och slipar glas för hand. Kladdiga lödningar, sprickor och skarvar tvärs över huvuden och klädnader är också en del av de medeltida fönstrens karaktär. Det viktigaste är inte detaljprecision, utan helhetsintrycket; övertydligheten i gester och symboler, explosionerna av färger och ljus. Det levande, infallande, färgade ljuset från fönstren i kyrkorummet kommer att åskådliggöras genom projektionsteknik, och vara en del av den animerade berättelsen om Helge Ands historia. För att skapa den immersiva upplevelsen av ljus och färg från fönstren, kommer vi att använda oss av både en ljusbox och projiceringar. Mer om detta arbete kommer i nästa inlägg.

Grunden till den ljusbox som skall passas in i oktagonens rosettfönster i Helge Ands ruin, Visby. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Helge Ands ruin – en projektionsbaserad immersiv upplevelse

Det medeltida kyrkorummet var en immersiv totalupplevelse av färg, ljus och ljud; insvept i ett lätt dis av doftande rökelse. I de gotländska landsbygdskyrkorna kan man fortfarande ana fragment av det som varit, i de bevarade kalkmålningarna, glasmålningarna och skulpturerna. Svårare är det att föreställa sig det som en gång var inne i de numera tomma, kala och taklösa ruinerna i Visby.

Helge Ands ruin, Visby. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Som en del i att framställa en god praxis för immersiva upplevelser, kommer vi därför att i samverkan med Gotlands museum utföra ett praktiskt experiment med att skapa en egen projektionsbaserad immersiv upplevelse i Helge Ands ruin – hela vägen från idé till färdig upplevelse, som synliggör ruinens historia. Experimentet dokumenteras fortlöpande i både text och bild, för att kunna vara en praktisk kunskaps- och inspirationskälla för alla som vill skapa egna immersiva upplevelser i kulturarvsmiljöer.

Digital teknik ger möjligheter att visualisera det osynliga. Direkt på plats, utan att göra några fysiska ingrepp i miljön. Men det handlar om mer än bara teknik. Det handlar lika mycket om den mänskliga berättelsen. Och om att hitta metoder som är både praktiskt och ekonomiskt hållbara. Hur gör man för att på ett tillgängligt och kostnadseffektivt sätt visualisera hur en ruin såg ut innan den blev ruin? För att visa hur fönster av färgat och målat glas en gång fyllde ut de nu tomma fönsteröppningarna, och färgstarka kalkmålningar täckte väggarna? Och samtidigt ge ruinens tomma rum och kala väggar möjlighet att i nutiden bli till nya rum för konst- och kulturarvsupplevelser?

Helge Ands ruin, Visby. Fotot är taget inifrån oktagonen, mot koret. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Det krävs praktiska experiment, för att undersöka både teknikens och rummets möjligheter och begränsningar. För att hitta den mänskliga berättarrösten, och de tekniska tillämpningar som kan bära berättelsen. Valet föll på att experimentera med projektionsbaserad teknik, i interaktion med mänskliga guider, eftersom detta bedöms vara den mest tillgängliga och kostnadseffektiva immersiva teknik som i dag är realistisk för museer att arbeta med. Även om en VR-upplevelse kan ge känslan av att vara inne i ett komplett rekonstruerat rum, kan den inte upplevas av flera personer samtidigt, och saknar en projektionsbaserad upplevelses flexibilitet att snabbt och enkelt kunna ändras och anpassas för olika målgrupper, platser och ändamål. Dessutom är VR-upplevelser dyra att framställa, med dyr, känslig och svårhanterlig hårdvara som kräver stora personalinsatser för att administreras och fungera. VR-upplevelser som köpts färdiga av externa konsulter är oftast också omöjliga för museerna att själva utveckla, utöka och förändra, utan att behöva köpa in dyra externa tjänster.

Helge Ands ruin, Visby. Fotot är taget österifrån, in mot oktagonen och dess rosettfönster. Hålet i taket går upp till den taklösa övervåningen. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

En viktig del i experimentet med en projektionsbaserad immersiv upplevelse i Helge Ands ruin är att hitta fram till en lägsta acceptabel teknisk (och därmed också ekonomisk) nivå, med hård- och mjukvara som museerna i så stor utsträckning som möjligt själva kan hantera utan hjälp av externa konsulter. Experimentet skall också visa på hur befintligt digitalt källmaterial kan återanvändas i immersiva upplevelser. Genom att använda sig av öppet källmaterial, möjliggör museerna också för andra att bygga vidare på befintliga projektionsupplevelser; i andra former och sammanhang.

Helge Ands ruin, Visby. Den södra av de två trappor som leder upp till oktagonens övervåning. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

När man visar projiceringar i taklösa ruiner i dagsljus, kan ljuset vara ett problem. Ljusstarka projektorer kostar pengar, och en av de frågor som det pågående experimentet med projiceringsteknik i Helge Ands ruin i Visby kommer att besvara, är frågan om hur pass hög ljusstyrka som minst krävs för att uppnå ett acceptabelt resultat även under andra ljusförhållanden än totalt mörker.

Helge Ands ruin, Visby. Oktagonens taklösa övervåning, med hålet ner till undervåningen omgivet av ett modernt staket. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Oktagonen i Helge Ands ruin i Visby har två våningar; övervåningen utgör delvis tak över undervåningen, och det är i denna täckta del av ruinen som vi kommer att testa projiceringarna. Dagsljus kommer emellertid in både från den öppna, östra änden av ruinen, hålet i golvet/taket mellan våningarna, samt genom de tomma fönster- och dörröppningarna. Dels för att göra insidan av ruinen mörkare, men lika mycket för att visa färgprakten i de ursprungliga medeltida fönstren av färgat och målat glas, kommer vi att täcka för fönsteröppningarna och visualisera rekonstruktioner av glasmålningar på de övertäckta fönsteröppningarna. För visualiseringarna kommer både en ljusbox och projiceringsteknik att användas.

Så här såg det ut tisdagen den 17/12, när vi vid 11-tiden på förmiddagen, på plats i Helge Ands ruin, testade att projicera ett foto av en glasmålning från 1300-talet i Lye kyrka direkt på väggen – dels med rosettfönstret öppet, dels övertäckt. Som synes framträder projiceringen bra även när ljus kommer in både genom rosettfönstret, takhålet och de dörr- och fönsteröppningar som finns i oktagonens sidor.

Projiceringstest i Helge Ands ruin. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY
Projiceringstest i Helge Ands ruin. Foto: Viktor Lindbäck CC-BY

Projektorn som användes för försöket var:
Optoma EH501
Upplösning 1080p (1920×1080)
Bildformat 16:9
5000 Lumen
Throw Ratio: 1.37:1 – 2.05:1 (Avstånd/Bredd)

Länk till projektorn: https://www.projectorcentral.com/Optoma-EH501.htm

Den är inte längre i produktion, men kostade 17.500:- ex moms.

Runristarbestämningar av tryckfelsnisse

Runstenen U 410 vid Norrtil utanför Sigtuna. Foto Magnus Källström

Runstenar gör sig ofta mycket bra i snö. Min favorit är STF:s fotograf Pål-Nils Nilssons bild av runblocket vid Kyrkstigen i Ed i Upplands-Väsby. I år har det inte kommit någon snö så jag återger här i stället en bild som jag tog i mars 2014 av en av runstenarna vid Norrtil utanför Sigtuna (U 410). Stenen är intressant av flera skäl, inte minst för att den står i kanten av en rektangulär stensättning, där kanske den som stenen har tillägnats också vilar.

Uppland är ju som bekant ett av våra runstensrikaste landskap och också det landskap där vi har flest namngivna runristare. Några av dessa ristare var också mycket produktiva och har i vissa fall efterlämnat bortåt åttio och i ett fall sannolikt mer än hundra ristningar. Endast en mindre del av dessa ristningar är signerade, men när det handlar om de mer produktiva ristarna är den sällan särskilt svårt att identifiera ristaren. Sådant har runforskare ägnat sig åt åtminstone sedan 1700-talet och i Samnordisk runtextdatabas ges ofta uppgifter om ristare även om signaturen saknas. Dessa bygger i de allra flesta fall på den förtjänstfulla och mycket användbara skriften Mellansvenska runristare. Förteckning över signerade och attribuerade inskrifter (1993) av den nu i november hastigt avlidne runologen Jan Axelson, som under många år var verksam vid Runverket på Riksantikvarieämbetet.

Den som har använt databasen vet att det ibland ges flera bud på vem som har ristat en viss sten och att man emellanåt kan mötas av minst sagt förvirrande namnräckor som ”Torgöt Fotsarve (A); Tjälve 1 (S); Orökja 2 (S); Fot 2 (A)” (U 948) eller ”Vigmund (S) och Åfrid (S); Fot 2 (A); Önjut (A)” (U 1011). Det är sällan som alla dessa namn är relevanta för den aktuella ristningen, utan de speglar i stället forskningshistorien, där olika forskare har kommit till skilda resultat. Här måste man alltid återvända till Jans arbete och läsa vad som har sagts om ristningen och ibland även gå vidare till de källor som han har använt. Samtidigt ska man komma ihåg att Jans text med avsikt är strikt refererande och att han aldrig avslöjar vad han själv ansåg i frågan. Det är alltså upp till läsaren att göra en egen bedömning utifrån det material som presenteras.

Den ovan nämnda runstenen U 410 ska enligt vad som står i databasen ha attribuerats till runristaren Torfast, en uppgift som också går att hitta runtom på Internet. Det som kan förvåna en runolog är att stenen inte alls ser ut som en Torfastristning, utan snarare som något som kunde vara utfört av ristaren Fot.

Uppgiften som databasen bygger på finns på s. 150 i den fjärde delen av Upplands runinskrifter, där Elias Wessén efter att ha tillskrivit ristaren Torfast den osignerade U 987 Funbo kyrka nämner att ”v. Friesen vill, säkerligen med all rätt, till Torfast attribuera även U 410, 418 och 419”. Med hjälp av Jan Axelsons arbete är det lätt att hitta den rätta förklaringen. Här får man veta att redan den amerikanske runologen Claiborne W. Thompson i avhandlingen Studies in Upplandic Runography från 1975 (s. 126 noten) hade insett att det handlar om ett tryckfel. Den sten som von Friesen och Wessén har avsett är inte U 410 utan uppenbarligen U 409 vid Lövstaholm i S:t Olofs socken. Runstenen vid Norrtil har alltså egentligen aldrig attribuerats till Torfast.

U 967 Vaksala kyrka och U 971 Eke, Vaksala socken. Efter Upplands runinskrifter

Ett par andra stenar som har fått lite förvånade attribueringar är U 967 Vaksala kyrka och U 971 vid Eke i Vaksala socken. Båda stenarna uppges vara ristade av den berömde ristaren Öpir, fastän de inte är ett spår lika de ristningar som denna ristare i övrigt har efterlämnat. Marit Åhlén som 1997 skrev om Öpir avfärdar dem också med rätta. Även om U 967 och U 971 har en hel del likheter inbördes, så undrar man vad utgivarna i detta fall kan ha tänkt på.

Lösningen är även här rätt enkel. Uppgiften om ristarbestämningarna finns under U 973 Gränby i Vaksala, som inte bara är en mycket typisk öpirristning utan även är signerad av honom. Wessén skriver där (s. 117): ”Runorna äro djupt huggna, ramlinjen däremot grunt, delvis endast svagt antydd, delvis säkerligen ej alls huggen. Jfr liknande förhållanden på U 967 och U 971, båda ristade av Öpir.” Det som Wessén kommenterar är att Öpir ibland har underlåtit sig att hugga ramlinjerna utan troligen – vilket man i ett fall (U 880) har kunnat konstatera – bara målat dem på stenen. I Vaksala socken finns två sådana Öpirristningar, där delar av ramlinjerna saknas: U 970 och U 974. Det är givetvis dessa två ristningar som Wessén har avsett. Numreringen är alltså i båda fallen förskjuten tre steg bakåt. Av allt att döma handlar det om en preliminär numrering av de uppländska runinskrifterna som på just detta ställe har råkat bli kvar i manus. Beträffande de aktuella runstenarna vid Vaksala kyrka och Eke har Wessén aldrig haft en tanke på den ristare som de senare har kommit att knytas till.

Runstenarna som Wessén egentligen avsåg: U 970 Bolsta och U 974 Jädra, båda i Vaksala socken och ristade av Öpir. Efter Upplands runinskrifter

Jag om någon vet hur lätt det är trycka på fel tangent och hur ofta man missar något vid korrekturläsningen. Den som är uppmärksam kommer säkert att hitta ett och annat i denna text. Fördelen med en bloggtext är ju att man alltid kan gå in och rätta sina fel, allteftersom man får syn på dem (eller får dem påpekade).

Syftet med detta inlägg är givetvis inte att förringa insatserna av kollegor och föregångare, utan endast att fästa uppmärksamheten på en viktig punkt. Om något verkar konstigt eller ologiskt, konsultera alltid källan. Det kan handla om ett simpelt tryckfel.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om någon undrar vad (S) och (A) står för i texten ovan, så anger (S) signerad ristning och (A) en attribuerad sådan. Siffrorna efter vissa av namnen beror på att det finns (eller har antagits finnas) flera ristare med samma namn. DS.

PPS. Thompsons slutsats angående U 410 bekräftas av von Friesens anteckningsbok II (s. 1) i Uppsala universitetsbibliotek, där det klart framgår att den sten som denne har avsett är U 409 och ingen annan. DS.

Arkeologisk geodata – tiden i rummet

Geodata från Skottland har använts i utställningen på museet Engine Shed i Stirling. En skärm med AR gör att besökare kan lära sig mer om byggnadshistoria, -material och -tekniker och se 3D-modeller.

Arkeologi är i grunden beroende av rumslig information: från var och i vilket sammanhang ett föremål påträffades, till spåren av landskapsanvändning över tusentals år. Varje år skapar arkeologer enorma mängder rumslig data i samband med att de dokumenterar fornlämningar via inventering eller utgrävning. Numera finns program (GIS) som relativt enkelt ger oss möjlighet att analysera denna geodata i kombination med många andra faktorer, både miljö- och samhällsrelaterade. Den verkliga kraften ligger i att kunna kombinera strukturerad data från många olika undersökningar – även över nationsgränser – för att på så sätt nå ny kunskap om människans historia.

I förra veckan deltog jag på en workshop i Skottland där representanter från flera olika länder träffades och diskuterade potentialen i att öppna upp och dela arkeologisk geodata i högre utsträckning. Det är inte bara arkeologer som behöver den, utan även statliga och privata aktörer som arbetar med landskapsplanering, samhällsutveckling, miljöanalyser osv – för att inte tala om alla som forskar i relaterade ämnen. Arkeologi ger oss unik information om tusentals år av samverkan mellan människor och miljö i Europa som kan ge oss viktiga perspektiv för framtiden.

Peter McKeague från Historic Environment Scotland presenterar deras arbete med att tillgängliggöra arkeologisk data.

Under workshopen diskuterades vilka utmaningar som finns för att denna öppenhet ska bli verklighet. Det kan finnas många olika anledningar till att det är svårt att få till i nuläget. Först och främst saknar vi standarder och terminologier för den digitala dokumentation som skapas. Utan någon typ av gemensam standard, även om bara på nationell nivå, så är det mycket svårt att kombinera data från olika aktörer och aktiviteter. För det andra finns datan utspridd hos många olika organisationer och ofta saknar dessa någon med ansvar för att se till att den bevaras långsiktigt – och vi vet vad som händer med mjukvaruformat efter ett antal år!

Lukasz Banaszek visar resultat från ett projekt där de använder AI och maskininlärning för att identifiera potentiella fornlämningar genom laserscannad data (LiDAR).

Det största problemet är i grunden inställningen – att det finns aktörer som inte gärna delar med sig av sin data ens om möjligheten finns. Det kan delvis bero på att man är orolig över att den kan missbrukas (exakt hur är ganska luddigt), men kanske än mer för att man är orolig över hur mycket tid och resurser det kan kräva av verksamheten – för det är absolut så att det krävs en hel del jobb och pengar för att skapa en sådan infrastruktur. Ett visst mått av revirtänkande finns också så klart, som om det var något negativt att någon annan gör något fantastiskt med det man hjälpt till att ta fram. Att släppa kontrollen är inte alltid enkelt. I Sverige är inställningen till öppen data trevligt nog mycket positiv hos både statliga och privata aktörer i min erfarenhet, där är det snarast bristen på standarder och infrastruktur som ställer till med problem. I vissa andra länder kan arkeologerna som vill dela sin data tyvärr möta stort motstånd från ledning och beslutsfattare, av de skäl som noterades i detta stycke. Därför behöver vi alla hjälpas åt att ge draghjälp genom att visa på alternativa förhållningssätt.

James Hepher presenterade hur de arbetar med 3D-scannad data för att bevaka kustremsor och andra miljöer som utsätts för erosion och där det kan behövas räddningsinsatser. De tar hjälp av arkeologiska lämningar och historiska kartor för att skapa ett långtidsperspektiv på det som sker.

Alla problem kan inte lösas i ett enda slag, men genom att samarbeta frivilligt kring standarder och terminologier inom fältarkeologin så kan vi skapa bättre förutsättningar för dess användbarhet. Genom att visa på goda exempel på öppen geodata i olika länder, och hur den kan komma till användning i samhället och forskningen, så kan vi öka trycket på att detta bör prioriteras. Att samla in data kräver stora resurser i tid och pengar, så när vi tappar bort den skapar vi bara mer jobb och kostnader för oss själva i slutändan. Mest avgörande är inställningen, både hos organisationer och individer, att vi vill dela med oss av den arkeologiska dokumentationen och bidra till att den kommer till användning.

Under 2020-2023 kommer Riksantikvarieämbetet och Uppsala universitet samarbeta i ett projekt (”Urdar”), finansierat av Riksbankens Jubileumsfond, för att bearbeta och tillgängliggöra digital arkeologisk fältdokumentation i format som är användbara för data- och GIS-analyser. Mer information kommer längre fram.

Stirling Castle har varit residens för Skottlands monarker från medeltiden och  Stuart-dynastin byggde till stora delar på 1500-1600-talen. Dess strategiskt viktiga läge gjorde också att den ofta var platsen för strider mellan skottar och engelsmän.

För övrigt kan jag varmt rekommendera besök i den lilla staden Stirling för de som tar sig till Skottland – både fantastisk kulturmiljö och naturmiljö.

I miten av bild syns Stirling Bridge, platsen för ett känt slag där skottarna ledda av William Wallace (’Braveheart’) besegrade engelsmännen 1297.
Church of the Holy Rude. Grundades redan 1129, men dagens utseende kommer från främst 1400-1500-talet.

Björnen från Håmö finns!

Håmöstenen U 901 utan uppmålning. Foto ATA.

Jag bad i ett tidigare inlägg om hjälp för att se om det möjligen kan finnas en tidigare förbisedd ristad figur på Håmöstenen (U 901), som numera står på universitetet i Umeå. Jag behöver inte längre denna hjälp, eftersom jag nu på morgonen har lyckats lösa gåtan själv.

Det slog mig nämligen att det kanske kunde finnas en bild av stenen utan uppmålning i samlingen av run- och bildstensbilder på ATA, som  vi har låtit digitalisera inom projektet Evighetsrunor. Detta visade sig vara riktigt och det fanns inte bara ett fotografi utan flera. Här ser man tydligt att det finns en ristad figur på det som en gång måste ha varit stenens topp. Allra tydligast är det på ett äldre fotografi som jag misstänker har Otto von Friesen till upphovsman. Att denna figur ska föreställa en björn råder det inte heller någon tvekan om. Liknande björnfigurer är kända från flera av Åsmund Kåressons runstenar.

Detalj av Håmöstenens topp där man tydligt ser björnfiguren som Dybeck har iakttagit. Efter äldre foto i ATA.

Richard Dybeck har ett blandat rykte som runstensundersökare och runstenstecknare. Redan riksantikvarien Hans Hildebrand var mycket kritisk och menade i en artikel 1884 att hans avbildningar var ”för små för att kunna hafva verklig trohet mot originalet” och att de dessutom var ”för slarfvigt ritade”. Även Elias Wessén har i inledningen till Södermanlands runinskrifter (tryckt 1936) en del synpunkter på Dybecks noggrannhet:

”Han klagar ofta över felaktigheter hos Bautil och Liljegren. Men huruvida han själv har varit en säkrare runläsare är mycket tvivelaktigt. I varje fall torde han i fråga om skarpsynt iakttagelseförmåga och erfarenhet stå tillbaka för Peringskiöld. Hans redogörelser och teckningar äro ofta ofullständiga vid behandlingen av svårare och mer kritiska punkter, där det dock är möjligt att avvinna originalen mera.”

Beträffande Håmöstenens bilder har dock Dybeck iakttagit något som såväl 1600-talets antikvarier som Wessén själv hade råkat förbise. Däremot är det tydligt av den ouppmålade stenen på fotografierna i ATA att djuret inte riktigt ser ut som Dybeck har ritat det. Att det handlar om en björn är som nämnts höjt över all tvivel!

Nu har jag all anledning att återvända till Umeå för att granska denna figur närmare. Vad den kan tänkas betyda ber jag att få återkomma till.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Bardalek i Umeå och en möjlig björn

Runstenen U 901 från Håmö i Läby på sin nuvarande plats på Umeå universitet. Texten lyder: ”[Jarl och] Karl och Igulbjörn lät uppresa dessa stenar och göra denna bro efter Jovur, sin fader. [Gud] hjälpe hans ande.” Foto Magnus Källström
Sveriges nordligaste runsten står som bekant inte på Frösön i Jämtland utan i Umeå, närmare bestämt i Humanisthuset på universitetet. Sedan 1988 är nämligen den uppländska Håmöstenen (U 901) från Läby utanför Uppsala deponerad där. Stenen är ristad av den berömde runristaren Åsmund Kåresson och bär bland mycket annat ett omdiskuterat bildmotiv.

Nu i veckan var jag i Umeå för att titta lite i arkeologen Gustaf Hallströms samling med anledning av mitt arbete med en utgåva av Medelpads runinskrifter. Runstenar tillhörde inte Hallströms huvudsakliga intresseområde, men han besökte flera av Medelpads runstenar på sina resor på 1920-talet. Bland de insatser som han gjorde finns bland annat resningen 1929 av Målstastenen (M 6) i Tuna socken, en sten som har haft mycket svårt att hålla sig på rätt köl genom århundradena.

Jag hittade också en hel del av intresse och även upplysningar om en del andra norrländska runstenar. Bland annat fick jag veta att de fragment av den försvunna Ljusdalsstenen (Hs 20), som påstås ha legat i ett fönster i kyrkan före renoveringen 1914, ska ha varit av sandsten, alltså samma material som de hälsingska runstenarna i Bollnäs och Norrala. Detta är en mycket viktig ledtråd för den som vill söka efter denna gåtfulla sten.

Innan jag lämnade Umeå tänkte jag att jag skulle passa på besöka Håmöstenen. Ofta tycker jag att man kan titta på en runsten hur många gånger som helst och ändå alltid upptäcka något nytt, särskilt om man ger sig tid att gå igenom den runa för runa. Den bevarade delen av inskriften börjar med en runföljd som har lästs …arl och som utan reservationer har tolkats som namnet Karl. Anledningen är att Håmöstenen har en parsten (U 904), som ännu står vid Västerby i Läby i ena änden av den broläggning som omtalas i inskrifterna, och där vi får veta att stenarna har rests av bröderna Jarl, Karl och Igulbjörn. Man får väl utgå från att bröderna har nämnts i samma ordning på stenarna och då borde det namn som finns på Håmöstenen vara Karl och inte Jarl. Jag har lärt mig att man alltid ska titta i brottytorna på skadade runstenar och minsann fanns det inte precis intill denna spetsen av bistaven till en f-­ eller k-runa, som inte är markerad i uppmålningen! Namnbelägget bör alltså framledes i stället återges som ḳarl.

Jag kunde också konstatera att det finns en del detaljer i bildframställningarna som inte är uppmålade på stenen. Exempelvis har hästen till vänster en mun bestående av ett lodrätt streck och dessutom en linje från pannan och uppåt som antingen markerar ett öra eller en pannlugg. Det var också ganska tydligt att den vänstra av de tre människofigurerna har en smal näsa ungefär av samma form som Dagobert Krikelin, om den daterade jämförelsen väcker några associationer.

De omtvistade bilderna på Håmöstenen: bakhåll eller begravning? Foto Magnus Källström

Annars var det just denna bildscen som jag ville passa på att titta på. Den har tidigare vanligtvis tolkats som en strid, där en man angriper en annan bakifrån med ett yxliknande föremål och där en tredje person redan ligger död på marken. Det finns dock en annan tolkning, som har blivit mycket populär (se exempelvis här). 1992 föreslog nämligen Bengt Hult att det som mannen håller i handen i stället är ett kors och att det i stället handlar om en begravningsscen.

Efter att ha studerat ristningen närmare tror jag att det är svårt att uppfatta föremålet som ett kors, eftersom det är så klumpigt och osymmetriskt. Ingen av de tänkta korsarmarna är lika lång eller bred som den andra. Det vänstra hörnet på det nedre utskottet är också svagt rundat. Jag är därför nästan helt säker på att det som ristaren velat framställa är någon form av yxa eller hammare. Detta intryck förstärks också av att rygglinjen på mannen som angrips är ristad tvärs igenom det nedre utskottet på föremålet, vilket inte heller än uppmålat på stenen. Dessutom har Åsmund på en annan av sina stenar (Gs 18 Björke) framställt en man med ett handburet kors och detta är av en betydligt smäckrare typ än det föregivna korset på Håmöstenen.

En man i en vagn med ett handburet kors på Gs 18c från Björke, Hille socken, Gästrikland. Stenen är ristad av Åsmund Kåresson. Foto ATA

Men varför avbildas en strid som närmast ser ut som ett bakhåll på Håmöstenen? Elias Wessén tänkte sig att bilden kunde ha verklighetsbakgrund och att den Jovur som tillägnats de båda stenarna hade dött en våldsam död. Richard Dybeck, som såg stenen på sin antikvariska resa 1876, har däremot sökt motivet i sagans värld och föreslår i förbigående att den ryttarlösa hästen kan vara Sigurd Fafnesbanes häst Grane. Han säger inte direkt vad stridsscenen skulle föreställa, men kanske har tänkt sig den som en framställning av Sigurds död.

Det finns olika bud om hur Sigurd togs av daga. I eddadikten Brot sägs att ”här går det till så som om de dräpte honom ute. Men somliga säger, att de dräpte honom inomhus i hans säng, sovande. Men tyska män säger att de dräpte honom ute i skogen.” Den anonyme författaren konstaterar avslutningsvis: ”Men det säger alla samstämmigt, att de svek honom mot tro och loven och angrep honom liggande och oförberedd.”

Denna beskrivning skulle kunna passa in på Håmöstenens bilder, men jag tror ändå att den ska tolkas i en annan riktning. Detta sparar jag dock till ett annat tillfälle.

Här skulle egentligen texten ha slutat, men när jag igår kväll satt på ett tåg från Falun till Stockholm och funderade på denna sten, kom jag att tänka på en detalj i Dybecks beskrivning av stenens bilder som jag aldrig har förstått. Han skriver nämligen:

”Man skådar tre män i handling, i strid med hvarandre, en häst som kunde göras till Grane, ett med honom samband egande slingdjur med klöf, samt sist ett utanför runslingan stående djur (?björn), som tyckes betrakta bardaleken.”

Var skulle denna eventuella björn finnas? Dybecks reseberättelse för 1876 publicerades i hans tidskrift Runa och lyckligtvis hade jag just dessa sidor skannande på datorn. Dybeck har där ritat av stenens bilder och märkligt nog finns upptill till höger något som faktiskt ser ut som en björn.

Richard Dybecks teckning av bilderna på Håmöstenen. Efter Runa 1876.

Har han bara misstolkat ojämnheter i ristningsytan eller finns det ännu en bild på Håmöstenen som alla tidigare och senare undersökare inklusive jag själv har missat? Den borde i så fall sökas i det parti upptill till höger på stenen som delvis är täckt av kvarsittande murbruk. De bilder av stenen som jag hade tagit med mobilen i onsdags gav inget besked, men när jag nu på morgonen plockar fram några digitalbilder från ett tidigare besök i Umeå så får jag för mig att det kan finns något ristat där. Eller är det bara inbillning?

Detalj av det parti där Dybeck såg en djurfigur. Kan det finnas något under bruket upptill på stenen? Foto Magnus Källström 2012

Kanske en vänlig Umebo kan gå dit med en ficklampa och titta efter? Finns det en björn på denna plats, så tror jag att det kan vara av stor betydelse för tolkningen av stenens övriga bilder.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Europeana 2019: Connecting Communities

Även om K-samsök är en digital infrastruktur, är vi också del av ett helt fysiskt nätverk av kulturarvsinstitutioner och intresserade av digitalt kulturarv. En av de viktigaste konferenserna i Europa är därför Europeanas Annual General Meeting (AGM) som ägde rum i Lissabon i år. Konferensens tema var “Connecting Communities” och presentationerna och diskussionerna fokuserade på hur vi kan förbättra vårt samarbete i sektorn och i Europeana-sammanhanget.

Vilka möjligheterna finns i dag att samverka med andra medlemmar i Europeanas nätverk? Europeana erbjuder sex grupper (så kallade communities) som medlemmar av Europeanas Network Association kan delta i. Det finns EuropeanaTech, Communicators, Copyright, Education, Impact och Research. Alla medlemmar av nätverket kan delta kostnadsfri och det är en bra möjlighet att jobba tillsammans med europeiska kollegor på frågor kring digitalt kulturarv.

En mosaik i Portugals Nationalbibliotek. Foto: Larissa Borck, CC BY.

De flesta presentationerna och diskussionerna riktade sig till en eller flera av de här grupperna. Därför började konferensen med några workshops, till exempel en presentation av GIFT, ett Horizon 2020 projekt som Europeana är del av. I deras Gift box har de lanserat verktyg som kan hjälpa museer med design och planering av digitala upplevelser, men också färdiga digitala verktyg.

Ett av de andra spåren handlade om hur digitalt kulturarv kan vara en resurs för skola och undervisning. Genom EUROCLIO, en sammanslutning för historielärare i Europa, och Historiana, ett nätbaserat verktyg för att bygga lärresurser, finns redan idag ett nätverk som arbetar för detta. Genom Historiana, som bygger på material från Europeana, kan lärare och elever få in flera perspektiv samt gränsöverskridande och jämförande historiska källor som komplement till andra läromedel om Europas historia.

En stående programpunkt under Europeana AGM är en framtidsspaning för vart Europeana är på väg. Harry Verwayen, verkställande direktör för Europeana Foundation, kunde se tre större trender som Europeana kommer att jobbar med under de kommande åren. Den första trenden var att utveckla motståndskraftiga grupper som en motvikt till samhällstrender som filterbubblor, “fake news” och ett överflöd av information som finns idag. För det andra behöver kulturarvsinstitutionerna arbeta mer för att öka kvalitén på sina digitala data, vilket både Europeana och EU kommissionen tryckte på. Till sist ser man att man behöver jobba för att skapa bättre sätt att öka olika typer av engagemang. “Vi har viktiga berättelser att berätta och vi behöver synliggöra dessa.”

Skärmklipp av den nya Europeana Collections sidan

Som ett led i att förbättra kvalitén på data i Europeana, har man under året arbetat med att ta fram en ny portal för Europeana Collections. Denna ligger nu ute som en demo för den som är intresserad. I den nya versionen av sökportalen kommer en filtrering göras, så att material som inte når upp till Europeanas kvalitetsnivåer, Europeana Publishing Framework, kommer inte längre att vara nåbara.

En väldigt positiv upplevelse för oss som representerade K-samsök på konferensen var hur populärt det svenska materialet i Europeana är. Harry Verwayen visade till exempel hur data från K-samsöks första kommun, Värmdö kommun, används i GIF IT UP-tävlingen. Men vårt arbete presenterades också i en project pitch, där vi berättade om Riksantikvarieämbetets webinarieserie “Open GLAM nu!” som hjälper museer och andra kulturarvsinstitutioner med olika aspekter av arbetet med öppna data.

Harry Verwayen presenterar Värmdö kommuns bild som används i GIF IT UP-tävlingen. Foto: Larissa Borck, CC BY.

Hur kan ni delta i Europeanas nätverk – och varför borde ni engagera er där? Europeana erbjuder ett väldigt brett nätverk för dem som är intresserade av digitalt kulturarv och det finns frågor, allt från upphovsrätt till teknik, som vi oftast inte kan lösa på nationell nivå. Därför hjälper det att samverka med kollegor i Europa. Det är värdefullt att se att andra arbetar med samma utmaningar som vi och att vi kan förbättra situationen tillsammans, till exempel när Europeana representerar våra intressen på europeisk nivå. Det är kostnadsfritt att bli medlem i Europeana Network Association och det här är ett bra tillfälle att få nyheter, resurser och kontakter i vår sektor.

Du hittar inspelningarna på Europeanas Youtube-kanal (onsdag, torsdag, fredag).

Blogg 9 – Tingens metod år två

Tre museer –  Malmö museer, Göteborg stadsmuseum och Tekniska museet i Stockholm – har med stöd från Kulturrådet sedan juni förra året testat den norska metoden Tingenes metode i sin utställningsverksamhet. I juni i år beviljades museerna medel för ytterligare ett år och uppstart ägde rum i Göteborg under två dagar i november.

Personal på de tre museerna – chefer, producenter, intendenter och pedagoger – samlades på Göteborg stadsmuseum för att dela erfarenheter av att tillämpa Tingens metod i sin verksamhet. Under dagarna diskuterades i vilken typ av projekt metoden fungerat bra och i vilka situationer man stött på problem.

Göteborg stadsmuseum har det senaste året använt metoden för att inhämta förslag på ting som är förknippade med Göteborgs 1900-tals historia. Vilka ting känner göteborgarna extra för och vilka berättelser associeras med tingen? Metoden används även med studenter på HDK (Högskolan för design och konsthantverk) och när museet involverat grupper att bidra med nya berättelser till museets digitala samlingar.

Malmö museer har använt Tingens metod i relation till en samtidsdokumentation av rivningen av Barsebäck kärnkraftverk. Det innebar att museet kom i kontakt med nätverket Women in Nuclear som föreslog att museet samlar in de mycket specifika ljuden från kärnkraftverket och kärnkraftverkets lingo, alltså arbetsplatsens språk och jargong, något som museet själva inte tänkt på. Man kommer även att använda Tingens metodSjömansminnen, en samling föremål med begränsad proveniens. Genom att bjuda in olika externa personer att undersöka tingen är förhoppningen att få fram mer information om dem.

Tekniska museet i Stockholm har vid det här laget implementerat Tingens metod i flera delar av sin verksamhet som relaterar till samlingarna. Det senaste året har de bjudit in experter, ingenjörer, brukare och allmänheten att undersöka föremål till den kommande innovationsutställningen. Museet har under processen erfarit att det kanske inte alltid är entusiasterna som är bäst på att tänka utanför ramarna och undersöka föremålens många relationer.

Föreläsningar

Under de två dagarna bjöds det som tidigare in ett antal föreläsare. En av dem var Klas Grinell, utvecklingsledare på Kulturförvaltningen i Göteborg. Förutom att förankra Tingens metod i fransk postmodern teori och i sociologen Bruno Latours tankar om tingen, talade Grinell om tingens möjliga gemenskap med rhizom. Rhizom betecknar vissa växters rotsystem som till exempel hos ingefära och potatis, med rötter som inte har något centrum eller hjärta utan växer nätverksmässigt. Om man applicerar rhizom på förståelsen av ett ting skulle man stället för att koppla tinget till en berättelse ge tinget ett spektrum av berättelser, relationer och betydelser utan början och slut. För var börjar ett tings historia? När trädstammen och virket väljs ut? När trät snidas och bemålas för att bli en skulptur? När skulpturen används, återanvänds eller förändrar mening beroende på sammanhang? Eller börjar tingens historia först när det blivit ett museiföremål och kategoriserats av tjänstemännen?

Bente Vinge Pedersen på Medicinsk Museion i Köpenhamn, talade i sin tur om behovet av de fysiska tingen på museerna för att frammana ”smagen af blod, lugten af sved”. Snarare än att beskriva tingens materialitet, beskrev hon de kroppsliga effekter som tingen har på oss och gör med oss. Sofia Lindström, forskningsledare på Kulturförvaltningen i Göteborg, talade om Tingens metod som en deltagande praktik som inte bara kan användas när museerna bjuder in externa experter för att vitalisera samlingarna. Hennes föreläsning bidrog till en diskussion om till vilken grad metoden kan användas för att involvera besökare i utställningsproduktioner, och om metoden till och med kan bidra till ungas identitetsskapande.

Några reflektioner

Sedan juni 2018 har Riksantikvarieämbetet följt implementeringen av Tingens metod i Sverige. Redan under den första workshopen i Malmö stod det klart att det är svårt att följa processen utan att bidra till situationen och läsningen av den. I oktober 2018 resonerade jag i denna blogg att synonymer till följa är att gå efter, gå bakom, göra sällskap, men att det även kan betyda att iaktta, observera och förstå. Jag frågade mig om man kan ”göra sällskap” eller ”observera” utan att själv påverkas eller påverka det man iakttar?  Och kan man verkligen förstå något utan att interagera med det man försöker begripa?

Vi som följde projektet på Riksantikvarieämbetet beslutade att vi inte enbart skulle vara en ”fluga på väggen” som skulle observera museernas processer utan att vi också skulle acceptera att vår egen kunskap och erfarenheter bidrog till den, något som också uppskattades av museerna. När jag nu gör min avslutande reflektion av följeprojektet inser jag att min och mina kollegors tolkning av att följa också relaterar till en av de frågor Tingens metod lyfter: Hur bjuder vi in till deltagande och till vilken grad vill vi att externa personer ska påverka vår verksamhet? Om museerna genom Tingens metod öppnar upp och bjuder in externa forskare och allmänhet att interagera med samlingarna och bidra med berättelser så kommer detta också att påverka museernas kärnverksamhet – samlingsförvaltning, kunskapsproduktion och förmedling av kunskap. För mig har det varit intressant att följa Tingens metod för att tillämpningen i viss mån synliggör ett paradigmskifte i museipraktiken. Att ting som med museernas kategoriseringar och klassificeringar låsts fast till en betydelse, nu med hjälp av externa parter kan knytas till olika tider, människor och funktioner och på så sätt berika vår förståelse av dem.

Under Riksantikvarieämbetets följande har det visat sig att Tingens metod inte bara är ett sätt att undersöka tingens många relationer, utan metoden synliggör även en rad utmaningar i museivärlden. En fråga som aktualiserades på mötet i Göteborg var hur processer dokumenteras, i det här fallet när man tillämpar Tingens metod. Denna och andra utmaningar kommer säkerligen att besvaras under det kommande året och bli intressanta sidoresultat av de tre museernas gemensamma undersökande.

Följandet fortsätter 

Riksantikvarieämbetet kommer under 2020 att fortsätta följa de tre museernas arbete. Man kommer att delta på möten och ge stöd till den arbetsgrupp som ska ta fram en manual för Tingens metod. Riksantikvarieämbetet planerar även att kommunicera metoden på sin webb och på sikt skapa ett nätverk för museer som är intresserade att arbeta med metoden. För mer information och kontakt, se Riksantikvarieämbetets hemsida.

Helene Larsson Pousette på uppdrag av Riksantikvarieämbetet