Nya runor! Säkra vårtecken ifrån Vada

Fragmentet från Vada kyrka när det var alldeles nyfunnet. Foto John Hamilton/Arkeologerna.

I måndags förmiddag ringde John Hamilton från Arkeologerna, vilket i regel bara kan betyda en sak: att ett nytt runfynd har gjorts. Så var mycket riktigt fallet och denna gång handlade det om ett runstensfragment från Vada kyrka, som just nu genomgår renovering.

Fyndet hade han gjort i samband med övervakning av schaktningar för en åskledare på kyrkogården strax norr om kyrkan, och med tanke på dess storlek (det mäter inte mer än 19,5 × 12 cm) och den minst sagt leriga jorden på platsen måste det betraktas som en liten bragd.

Efter rengöring var dock ristningen mycket tydlig och redan från hans första fotografi som jag fick mig tillsänt efter lunch, kunde jag utan större tvekan läsa …t + k-…. Inskriften består alltså av två runor samt rester av en tredje, vilket är alldeles för få tecken för att texten ska kunna tolkas. Visserligen skulle man utifrån vad som brukar stå på runstenarna gissa på ett [lē]t g­[æra] ”lät göra” eller [a]t K-/G­- det vill säga prepositionen ”efter” följt av ett namn som har börjat på K eller G, men mer än spekulation kan detta aldrig bli.

Det mest intressanta var dock stenmaterialet. De flesta runstensfragment som tidigare har påträffats vid Vada kyrka är av röd sandsten, men denna gång handlade det om granit. Tankarna gick naturligtvis omedelbart till en speciell runsten, nämligen den som vid kyrkorenoveringen 1955 påträffades inlagd som fönsterbänk i sakristian och som jag har skrivit om i det digitala supplementet till Upplands runinskrifter. Kunde det nyfunna fragmentet möjligen höra ihop med denna sten?

Runstensfragmentet U Fv1971;212B som det såg ut när det påträffades 1955 inlagt i en fönsterbänk i sakristian. Foto ur Runverkets samlingar.

Igår passade jag och min kollega Laila Kitzler Åhfeldt på att i samband med andra tjänsteärenden ta en tur till Vada kyrka och sammanträffa med John. Att det rörde sig om en och samma sten kom vi ganska strax fram till, eftersom stenmaterialet visade sig utgöras av en karakteristisk strimmig sort. Vi kunde också konstatera att fragmentet måste ha tillhört stenens vänstra kant och genom att det fanns en liten avsats i brottytorna på båda fragmenten gick det till och med att med stor sannolikhet passa in det på rätt plats. Det blev då också uppenbart hur runtecknen skulle tolkas. Inskriften inleds med runorna ra… som måste vara början av ett namn (kanske med förleden Ragn-). Runorna …t + k-… på det nyfunna fragmentet kan då inte gärna vara resterna av något annat än just frasen [lē]t g­[æra] ”lät göra”. Att hitta en tidigare okänd runsten är alltid stort, men att hitta ett runstensfragment som kompletterar texten på en tidigare känd runsten är ibland nästan större.

Så här ska nog fragmenten från Vada passas ihop. Foto Magnus Källström.

Tyvärr är varken läsningen är tolkningen av inskriften på det tidigare kända fragmentet helt klar och jag måste säga att jag inte är helt tillfreds med det förslag som jag har framfört i den preliminära artikeln i supplementet. Men om vi nöjer oss med detta så länge, ser texten på stenen nu ut på följande sätt:

ra…t + k-…okrahnuiṣ-­-ịiokat|oturs
Ra[gn-(?)…lē]t g­[æra] … ok Ragnvī(?) … ok (eller: hiogg) at dōttur s­(īna?).
”Ragn-(?) … lät göra … och Ragnvi(?) … och (eller: högg) efter sin(?) dotter.”

Det måste också nämnas att John innan han kom till Vada igår hade avlagt ett besök vid Spånga kyrka och där på morgonen påträffat ett tidigare okänt runstensfragment av röd sandsten. Fragmentet bär visserligen bara en bit av en slinga, men att det rör sig om en runsten råder det inget tvivel om. Ristningen är utförd med ovanligt fina, endast 3 mm breda ristningslinjer, vilket gör att vi kanske även kan passa ihop detta fragment med någon tidigare känd runsten. Detta får framtiden utvisa.

Runverket har hittills i år registrerat fyra nyfynd. Nummer 1, 3 och 4 har John Hamilton svarat för och två av dem till och med under samma vecka. Jag misstänker att detta är ett mycket svårslaget rekord!

Magnus Källström

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Avsnitt 24 – Räkna med kulturarvet med Nikos och Petter

Petter Frizén och Nikos Tsakiridis gästar K-podds tjugofjärde avsnitt för att diskutera huruvida man kan sätta ett värde på kulturarvet och kulturmiljön. I det här avsnittet är vi mest inne på det ekonomiska värdet som till exempel kulturarvets betydelse för besöksnäringen och för attraktionskraften hos en plats. 

Rapporten riktar sig egentligen till alla som arbetar med kulturmiljö på något sätt och ska kunna vara till nytta för de flesta. I avsnittet pratar Nikos och Petter om svårigheten att mäta värdet, och där det ekonomiska värdet är lite lättare att mäta än till exempel det sociala och miljömässiga värdet. De bitarna får vi ta i kommande avsnitt av K-podd.

Missa såklart inte Historieältarna, där vi den här gången kommer in på en grekisk storstad och på lite mer sportiga kulturmiljöer.

Petter Frizén är utvärderare på enheten för utvärdering på kulturmiljöavdelningen på Riksantikvarieämbetet och Nikos Tsakiridis är enhetschef på samma enhet.

Rapporten Räkna med kulturarvet hittar du här.

 

Europeisk standard för färgundersökning

Avery Library´s utställning WET PAINT!! med böcker och material från 18- och mitten av 1900-talet. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

 

På 6th Architectural Paint Research Conference 2017, 15-17 mars i New York, presenterade Kathrin Hinrichs Degerblad och Lisa Nilsen på Riksantikvarieämbetets delresultat i arbetet med standardisering. Hinrichs Degerblad och Nilsen deltar i WG 13 (CEN/TC346), den europeiska arbetsgruppen som delvis var samlad på konferensen på Columbia University.  

Under en treårsperiod arbetas en standard fram för undersökning av arkitekturbundna ytskikt. Startskottet för arbetet avlossades 2014, då Riksantikvarieämbetet var värd för APR-konferensen, den femte i raden. Konferensen hölls i Stockholm där bland annat Helen Hughes från England sammanfattade i ett inlägg varför det behövs gemensamma riktlinjer inom APR. Hughes menade att ”[…] en bransch som inte har utvecklat gemensamma riktlinjer riskerar kvalitetssänkning av prispressande kunder och eftergivna, oerfarna utförare”. Hughes pekade på nödvändigheten att skapa en sammanhållen bild av vad utföraren ska leverera och en slags miniminivå på vad en färgundersökning ska innehålla. Standarden leder också leder till riktlinjer som stöd för beställaren av färgunderökningen.

Standarden vill främja samarbete och kommunikation mellan beställare, utförare och brukaren. Illustration: Lisa Nilsen CC-BY

En enad beskrivning
Hinrichs Degerblad och Nilsen beskrev att arbetet med standarden baseras på att hitta gemensamma begrepp och metodbeskrivningar som den internationella gruppen kunde enas kring. Standarden måste byggas genom konsensus vilket ökar chansen för ett brett användande då standarden lanseras 2019. Utmaningarna i arbetet i WG13 var framförallt att enas kring engelska begrepp. Att knyta an till de tidigare standarderna som finns kring provtagning och definitioner är viktigt, tillsammans blir standarderna starkare och tydligare! Ett centralt exempel vad gäller att enas kring begrepp är om man ska kalla ytskikt för ”paint” eller ”finishes”. Här lutar det åt ”finishes”, men hur blir det med förkortningen APR då?

Q&A
Hinrichs Degerblad och Nilsen tog emot en rad frågor om hur standarden kommer att kunna nås utifrån och när den blir färdig, och framförallt – blir den dyr? Duon svarade att standarden kommer att kunna köpas via CEN och kommer att kosta strax under tusenlappen. Inledningsvis släpps den på engelska, men kommer också översättas till franska och tyska. Hinrichs Degerblad och Nilsen välkomnade alla att titta på det utkast av standarden som fanns att titta igenom digitalt på en laptop. De som var mest intresserade i publiken välkomnades att vara med som referensgrupp till WG 13. ”Standarden är ännu inte huggen i sten” kommenterade Edwin Verweij från NIKU, som är Norges representant i den europeiska standardiseringsgruppen.

Ett efterlängtat verktyg inom APR
Många på konferensen hade stora förväntningar och såg fram emot att kunna jobba mot en standard. Kirsten Travers Moffitt från Colonial Williamsburg Foundation och medarrangör, pekade på att standarden också skulle få en stor betydelse för konserveringsutbildningarna. De kommande studenterna kommer att utbildas i APR med en standard som fundament, de kommer att betyda mycket för yrkesstoltheten och kunskapen för den kommande generationen.

http://www.raa.se/lagar-och-stod/standarder/

Studiebesök hos kulturmålaren Jerry Jannehag i Dalhem

 

I Jerry Jannehags skafferi. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Svenska byggnadsvårdföreningen arrangerade 8 mars ett studiebesök på Gotland. Besöket var hos Jerry Jannehag, en veteran inom byggnadsvård och dekorationsmåleri. Besöket i ateljén bjöd på en spontan föreläsning och en exkursion bland antika färgburkar och vackra provuppstrykningar. Karin Calissendorff från kulturvårdsavdelningen på Riksantikvarieämbetet berättar.

Jerry Jannehag? Han har målat om i mitt hus, tempera, få som ställer upp på det. Jerry? Honom hade jag som föreläsare på kursen.. Jannehag? Han har väl varit igång i uppåt trettio år nu? När jag berättar på avdelningen kulturvård om kvällens tilldragelse vet många exakt vem Jerry Jannehag är, fler har en liten anekdot att berätta. Detta verkar vara en veteran, tänker jag. Väl ute i Jannehags ateljé möts besökarna av en man i sin krafts dagar, i en ateljémiljö som vittnar om hög aktivitet och uppfinningsrikedom. Ateljén är en gammal ladugård i anslutning till Dalhems prästgård. Jannehag byggde om den till målarverkstad på mitten av nittiotalet, då han bestämde sig för att starta eget.

Predikstolen i Lau
Jannehag inleder med att berätta om ett uppdrag han gjorde i Lau kyrka på Gotland, åren kring 2000. Projektet var ambitiöst, en predikstol och omgivande snickerier skulle målas om och samtidigt återfå sin ursprungliga kulör. Den nedbrutna färgen på predikstolen var nu brun, man tänkte inför projektet att det kan bara bli bättre. Arbetet skulle genomfördes tillsammans med konservatorn Carl-Henrik Eliason som tog fram en färgsättning, baserat på pigmentanalys. Eliason kunde se att det ursprungliga gula pigmentet var orpiment, ett arsenikhaltigt pigment, även kallat ”dårens guld”. Jannehag och Eliason förstod att resultatet skulle ha blivit för intensivt om de skulle använda den ursprungliga kulören, pigmentet i sig används inte längre. Men de tyckte själva att det skulle vara roligt om man målade med denna häftigt intensiva gula kulör. Jannehag gjorde uppmålningsprov med pigmetet ockragul, ett dämpat gult pigment, för församlingen att ta ställning till. Färganalysen resulterade i att en bruten ockragul kulör användes.

Jerry Jannehag beskriver projektet i Lau kyrka och visar provmålningen, vackert gult med marmorerade spegelpartier. Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Predikstolen målades om. Till Jannehags förskräckelse var huvuddelen församlingen missnöjda. Det var för gult, det såg helt enkelt för nytt ut. Här kan man inte låta bli att tänka att kommunikationen inom projektet – och med intressenterna – inte var fullkomlig. En sak är säker: Det är viktigt att ha med användarna på tåget, genom bestlutsfattandet. Bara för att en kulör är ”enligt original” behöver det inte säkert att den fungerar i sammanhanget, i tiden.

När blir det riktigt bra?
Jannehag tog sedan upp exempel med nöjda beställare och goda samarbeten. Kunniga och lite krävande beställare är de som blir nöjda, konstaterade Jannehag. Han tänker då på alla byggnadsvårdsentusiaster som köper gamla hus på Gotland. Men Jannehag är inte så imponerad av de nya kulturfärgerna som tas fram. Han använder hellre beprövade, moderna färger än svaga ekologiska färger och en del av de nya giftfria linoljefärgerna. De kan man använda som privatperson, säger Jannehag, inte om man som yrkesmålare ska lämna garantier.

Efter Jannehags genomgångar av olika material och metodexempel vill besökarna ha tips för sina egna projekt. En man vill veta hur man blandar till en siennagul till en fasad och en diskussion utbryter om järnvitriol. En kvinna beskriver hur hon blandar sin egen kimrök med askan från ugnen.

Foto: Karin Calissendorff CC-BY

Det blir mer och mer tydligt genom besöket att en professionell målare har andra ramar att hålla sig inom än en hobbymålare vad gäller materialval. Men det Jannehag inte får i karusellen tar han igen i gungorna. Jannehag har en stor spännvidd vad gäller dekorationsmåleri och visar exempel på ådring och trompe l’oeil-måleri. Jannehag verkar vara rätt man på rätt plats, i den myllrande ombyggda ladugården: ”..ett perfekt sätt att slita ner ladugård på om man inte gillar djur”.

Karin Calissendorff, avd. kulturvård på enheten för konserveringsvetenskap, Riksantivarieämbetet. karin.calissendorff@raa.se

Hur många museer får plats i ett mötesrum på Riksantikvarieämbetet?

Foto: Riksantikvarieämbetet CC-BY

Det ska sägas med en gång. Vi är inte alltid så bra på att använda den teknik som faktiskt finns för att ha webmöten. Och vi tänkte att det säkert finns fler som vi där ute, som gärna vill, men kanske inte riktigt har haft modet eller tiden att testa. Därför var det extra kul att vårt första försök att prata om Spectrum och samlingsförvaltning med museer via webben fungerade så bra.

Många museer runt omkring i Sverige har ett skriande behov av att diskutera med andra hur man på bästa sätt kan sköta sina samlingar. Ibland känner man kanske inte till vilka som håller på med exakt samma sak som man själv. Det finns ofta varken tid eller pengar att resa. Tanken med regelbundna webmöten var att ge möjlighet att träffas och prata med andra på ett enkelt sätt, men fortfarande vara kvar på sin arbetsplats.

På mötet den 24:e mars deltog 5 personer från olika museer i Sverige under ca en timme.

Vi valde att använda Google Hangouts som är gratis och där 10 personer kan träffas via videolänk. För att mötet ska fungera som ett samtal, där alla kan komma till tals är det bra med en begränsning på 10 deltagare. Det finns fler lösningar för webmöten och nästa gång kanske vi provar någon annat.

Tema Spectrum

Även om det var spännande att testa tekniken var huvudtemat på mötet Spectrum. Flera goda tankar och reflektioner kom upp om hur museerna arbetat med Spectrums olika processer. Alla var eniga om att Spectrum är ett mycket bra stöd för arbetet med samlingarna. Att gå igenom en process tar dock mycket tid och det finns ett stort behov av att ta hjälp och stöd av andra i samma situation. Bara att lättare kunna dela med sig och byta erfarenhet av blanketter och dokument som det egna museet har byggt upp skulle vara till stor nytta.

Vi passade på att informera om Riksantikvarieämbetets nystartade projekt att bygga upp en kunskapsbank så att det lättare ska gå att hitta och sprida information som behövs för samlingsförvaltningen.

Under slutet av mötet enades vi om att det kan vara bra om framtida möten hålls kring ett mer specifikt och smalare tema.

Förslag på teman:

  • Förvärv
  • Accession
  • Försäkringar
  • Inlån/utlån
  • Besök i samlingarna
  • Gallring
  • Restvärdesräddning
  • Märkning av föremål
  • Depositioner
  • Digitalisering av arkivhandlingar på papper

Även dessa områden kan bli väldigt stora och innehålla mycket. Kan det kanske vara bättre att fokusera mer på en specifik fråga så att diskussion hinner komma ned på detaljnivå?

Foto Världskulturmuseet CC-BY

Svaret på hur många museer det får plats i ett mötesrum på Riksantikvarieämbetet blev den här gången: Tre.

Hur många får vi plats nästa gång?

undrar

Annika Carlsson, Ingela Chef Holmberg och Susanne Nickel

 

Nästa möte hålls den: 20:e april kl 14.00.

Anmäl er till ingela.chef.holmberg@raa.se om ni vill vara med eller har andra förslag på kommande teman.

Läs mer om Spectrum

Tankar från Hack for Sweden

Den 11-12 mars anordnades Hack for Sweden för fjärde gången och jag, Antonia Baumert och Jens Bäckström från Riksantikvarieämbetet var på plats i Kista för att svara på frågor om vår information samt träffa andra myndigheter som jobbar med öppna data.

Tävlingen lockade nästan 200 personer som utvecklade olika IT-lösningar baserade på öppna data. Utöver det medverkade representanter från 30 myndigheter. Det är kul att se hur tävlingen har vuxit under åren (antalet tävlande har dubblerats jämfört med förra året!) och hur intresset för öppna data ökar. Både hos myndigheterna och utvecklare. Det leder till en bättre insyn i myndigheterna arbete och synergieffekter när olika typer av data kombineras.

Laget Hello World! team 1 resonerar med Johan från Riksantikvarieämbetet. Foto: Antonia Baumert (CC BY).

Historie-app använde K-samsök

Alla lagen som blev klara gjorde en film som presenterade bidraget. Tekniker som stack ut var VR, röstassistenter och maskininlärning. För vår egen del var det kul att laget som vann priset för Best young hacker använde K-samsök till sitt tävlingsbidrag. Laget hette Hello world team 1 och använde bland annat K-samsök för att levandegöra historiska händelser med hjälp av bland annat GPS-information. Appen kan föreslå kulturhistoriska vandringar, konstpromenader eller spännande kriminalhistorier. Hello world är en ideell förening som har i syfte att främja digitalt skapande bland barn och ungdomar.

Gyllene tillfälle för feedback

Utöver Hello world team 1 pratade jag med två anda lag som använde våra data. För egen del är det supernyttigt att få direktkontakten med utvecklare. Jag fick bland annat höra att beskrivningarna av fornlämningar är svåra att ta till sig och det är svårt att förstå hur man ska sätta ihop ett API-anrop för att till exempel få fram information om byggnadsminnen. Svaren från API:et behöver vara bättre strukturerade (helst i bättre formaterad json-format) och kanske förenklas. Även dokumentationen kan bli tydligare med fler exempel. Ska jag sammanfatta det i punktform är följande några av de krav som ställs på oss som tillgängliggör öppna data:

• Lättillgänglig dokumentation som förklarar informationen.
• Stabila tjänster med hög tillgänglighet och tydlig driftinformation.
• Öppna licenser så att det är tydligt vad man får göra med informationen, till exempel om man vill kombinera flera informationsmängder.
• Någon typ av kvalitetsstämpel, såsom hur och när informationen är skapad och när den uppdaterades senast.
• Gemensamma nycklar på masterdata, till exempel kommunnamn.

Ett evenemang som Hack for Sweden är ett utmärkt tillfälle att testa öppna data i skarpt läge och få snabb feedback. Vill vi att andra ska använda våra öppna data måste vi göra den begriplig och användbar.

//Johan Carlström, förvaltningsledare på Riksantikvarieämbetet.

Har museet beredskap för det som inte får hända?

Om vikten att vara medveten om riskerna och ha en katastrofplan på museet.

Polisavspärrning vid byggnadsminnet Muramaris, Gotland efter branden 2013.

Under de gångna åren har det skett flera uppmärksammade bränder i museer och kulturhistoriska byggnader. I januari i år inträffade en brand på Sjöhistoriska museet i Stockholm. Lyckligtvis skadades varken människor eller museiföremål i den branden. Att konsekvenserna blev förhållandevis små beror på att museet hade arbetat med att förebygga bränder och skador till följd av brand.

Bränder i museer inträffar lyckligtvis inte så ofta, men när de väl händer är risken för katastrofala följder stor. Av den anledningen är det inte så många museer som har erfarenheter av att hantera dessa skador och desto viktigare att lära sig av drabbade museers erfarenheter.

Något som däremot är relativt vanligt på museerna är vattenskador. I en enkätundersökning som Riksantikvarieämbetet genomförde under 2016 hade drygt hälften av de museer som svarade drabbats av någon form av översvämningsincident eller vattenskada under de senaste två åren. Inträngande vatten i byggnaden, ofta i samband med skyfall, är en vanlig orsak till vattenskador. Läckande rör och element orsakar också skador. Även om samlingarna inte kommer till skada, innebär vattenskador att mycket resurser går åt till akutinsatser som omflyttningar och upptorkning. Med ett bra förebyggande arbete som underhåll av byggnader, regelbunden tillsyn, fuktlarm och rutiner som att inte förvara samlingar på golvet, kan man undvika många vattenskador och minimera skador på samlingarna.

Brand och vattenskador kan, liksom stöld och vandalism orsaka stora skador och förluster på kort tid. Andra förlopp är långsamma men kan byggas upp till stora skador över tid. Förhöjd luftfuktighet kan som bekant leda till mögeltillväxt vilket kan kräva nog så besvärliga och kostsamma arbetsinsatser för sanering och konservering. Med bra rutiner för klimatkontroll och tillsyn kan man i många fall förhindra att mögel får fäste och upptäcka det tidigt så att skadorna inte hinner bli alltför stora.

Att vara förberedd

Hur kan man då förbereda sig på ovälkomna överraskningar? Man bör till att börja med se över vilka risker man har som hotar museets samling och byggnader och vad kan de får för konsekvenser. Det vill säga, man gör en risk- och sårbarhetsanalys. Med hjälp av risk- och sårbarhetsanalysen tar man fram en plan för hur man förebygger och hanterar riskerna. Vad ska göras och vem gör vad? Det är även viktigt att ha ett samarbete med andra aktörer som räddningstjänst, polis och restvärdeledare, eftersom de ofta är först på plats vid till exempel en brand. De behöver tydliga instruktioner om vad som är viktigt för museet i form av bland annat prioriteringslistor. De behöver också information om exempelvis hur man tar sig in i museet, var elcentralen finns och var det förekommer giftiga ämnen. Detta ska vara förberett och kommunicerat innan en incident sker.

Enligt en undersökning som Kulturnyheterna gjorde med 30 större museer har bara knappt hälften en katastrofplan för samlingarna. Det är dags att ändra på det nu.

Riksantikvarieämbetet gav 2009 ut Handbok i katastrofberedskap och restvärdesräddning. Den har uppdaterats kontinuerligt sedan dess. Nu finns den även att beställa som print on demand. Läs mer på www.raa.se/rvr.

Vi söker pilotmuseer för projekt om risk- och sårbarhetsanalys

Under 2017 kommer Riksantikvarieämbetet att testa en vägledning för risk- och sårbarhetsanalyser för museer som har getts ut av Kulturrådet i Norge. Syftet är att ta reda på om vägledningen är användbar för svenska museer, om den behöver kompletteras samt att samla erfarenheter och goda exempel som kan spridas till andra museer. Planen är att översätta vägledningen till svenska och göra den tillgänglig som stöd för museerna i Sverige.

Är ditt museum i färd med att göra en risk- och sårbarhetsanalys för samlingarna? Vill ni vara med och testa den norska vägledningen tillsammans med oss? Hör i så fall av dig till:

Erika Hedhammare erika.hedhammar@raa.se 08-5191 8373

Gabriella Ericson gabriella.ericson@raa.se 08-5191 8575

Läs mer om riskhantering för museer

Den norska vägledningen: Risiko- og sårbarhetsanalyse Veiledning Risiko- og sårbarhetsanalyse (ROS-analyse) i norske museer 

ICCROM, CCI och RCE har tagit fram manualen ”The ABC Method – A risk mangement approach to the preservation of cultural heritage” för att främja arbetet med riskhantering inom kulturvården. Denna bygger på standarden ”Riskhantering–Principer och riktlinjer (ISO 31000:2009). Manualen är ett resultat av ett samarbetsprojekt 2006-2012 där man ville införa riskhantering som arbetssätt inom kulturvårdarbete.

Läs manualen här: The ABC Method, A risk management approach to the preservation of cultural heritage.

En nysläppt rapport om katastrofberedskap för museer hittar du här: A Guide to Risk Management of Cultural Heritage

Avsnitt 23 – Bland gravrösen och ostmackor

I avsnitt 23 av K-podd berättar två arkeologer, Rikard Sohlenius och Peter Norman, om bakgrunden till Sveriges närmast världsunika nationella fornminnesregister, om varför fornlämningsbegreppet efterhand kommit att omfatta mer än gravmonument, runstenar och ruiner, vad som först på 80-talet kom att klassas som fornlämning, samt ungefär hur många ostsmörgåsar som går åt under en inventeringssäsong. De diskuterar även framtiden för fornminnesinventeringen när DAP, Digital Arkeologisk Process, införs.

Insamling av fornminnesinformation i Sverige har pågått sedan 1600-talet. Den systematiska inventeringen hade dock sitt avstamp 1937 då Riksdagen beslutade att alla kända fornlämningar skulle finnas med på den ekonomiska kartan och gav Riksantikvarieämbetet uppdraget att identifiera och dokumentera dem.

Från handskrivna böcker till Fornsök på internet

Sedan 1937 har stora delar av Sveriges fält, skogar, kuster och fjällmiljöer besökts av arkeologer som letat efter spår av forna tiders människor. Mycket har hänt sen Riksantikvarieämbetets inventerare dokumenterade sina fynd i handskrivna böcker. Numera är det länsstyrelserna som  kan driva inventeringar, medan Riksantikvarieämbetet stödjer verksamheten genom ekonomiskt bidrag, utbildningar och förvaltning av själva registret. Fornminnesregistret som tidigare var markerat för hand på kartor digitaliserades i början av 2000-talet och finns sedan 2008 tillgänglig för allmänheten på internet via Fornsök.

Behovet att bevara och tillgängligöra fornminnesinformation har inte minskat, tvärtom har det aldrig varit större i takt med att befolkningen, skogsnäringen och byggandet ökar. Lämningsinformationen idag kan vara svår att begripa till och med för arkeologer och ett större problem är att den kan vara inaktuell. Med anledning av detta ingår i Digitala Arkeologiska Processen (DAP) en stor satsning för att effektivisera hanteringen av fornminnesinformation så att den är aktuell och håller hög kvalitet.

Som ett led i det ska det bli enklare för arkeologer och länsstyrelser att registrera och kvalitetssäkra all lämningsinformation direkt under fältarbetet. Det medför i sin tur att Riksantikvarieämbetet behöver utveckla sin utbildande och stödjande funktion för de som arbetar med insamling och registrering. Tekniken att registrera information kan de flesta lära sig, men kompetens att identifiera spår av människors handlingar i landskapet, och korrekt bedöma vilken typ av fornlämning det rör sig om, är långt svårare och kräver mångårig praktisk erfarenhet och kunskapsutveckling.

I podd-avsnittet får ni höra om hur DAP arbetar både med att göra processen mer digital och effektiv och med att säkerställa att det även i framtiden finns inventerare med den kompetens som krävs för att fornminnesinformationen ska leva upp till samhällets behov.

Läs mer om DAP: raa.se/dap

Text: Åsa M Larsson

Avsnitt 22 – Museidialogen med Ulrika och Mats

Riksantikvarieämbetet och Sveriges Museer hade mycket att prata om i Visby i förra veckan. I centrum för samtalet stod såklart det nya uppdrag som museimyndighet som Riksantikvarieämbetet föreslås få inom kort. 

Det blev ett bra och långt samtal om rollfördelning, samarbeten och den fortsatta dialogen. Ett längre referat av det mötet finns på raa.se/museidialogen.

Men innan Sveriges Museers generalsekreterare Mats Persson och museidialogens projektledare Ulrika Mebus fick gå hem för kvällen så fångade vi in dom i poddstudion. Emil Schön bad dom berätta om museidialogen, om hur läget ser ut för Sveriges museer och hur samarbetet ska se ut framåt.

Missa inte Mats och Ulrikas historieältande!

Länkar

Läs mer om Museidialogen på raa.se/museidialogen och
gå med i Facebook-gruppen för att följa arbetet och för att komma med tankar, idéer och förslag.

Museernas vårmöte, där du träffar flera företrädare från Riksantikvarieämbetet (och har möjligheten att höra mer om hur det går till att spela in K-podd) kan du läsa mer om här.

I avsnittet så pratar Mats och Ulrika om definitionen på ett museum, och det här är den definition som ICOM använder:

A museum is a non-profit, permanent institution in the service of society and its development, open to the public, which acquires, conserves, researches, communicates and exhibits the tangible and intangible heritage of humanity and its environment for the purposes of education, study and enjoyment.

Den föreslagna museilagen har en annan definition, den hittar du i lagrådsremissen.

 

I von Friesens fotspår genom Medelpad

Otto von Friesens fotografier av Högomstenen (M 11) på Norra stadsberget i Sundsvall i juni 1915. Från Alvin: plattform för digitala samlingar och digitaliserat kulturav

Projektet Evighetsrunor, som genomförs med finansiering från Riksbankens jubileumsfond och Vitterhetsakademien, har nu sparkat igång. I projektet kommer vi att skapa en infrastruktur för information och forskning om runor och runinskrifter genom att bland annat knyta samman de digitaliserade delarna av bokverket Sveriges runinskrifter med Samnordisk runtextdatabas. Samtidigt kommer vi genom olika digitaliseringsinsatser att göra tidigare svåråtkomligt dokumentationsmaterial om runinskrifter tillgängligt direkt på webben.

Projektet genomförs i samarbete med Uppsala runforum vid Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, Uppsala universitetsbibliotek och Högskolan Dalarna. Vi kommer inte bara att strukturera och tillhandahålla källor om runor, utan också genomföra tre större forskningsuppgifter som utgår från detta material: en vetenskaplig utgåva av ”Medelpads runinskrifter” som en del i verket Sveriges runinskrifter, ”Östersjöns öar” och ”Otto von Friesen som runolog”. De två första utförs vid Riksantikvarieämbetet, den tredje vid Uppsala universitet.

I onsdags hade jag och Marco Bianchi, som bland annat kommer att arbeta med von Friesens material, ett möte med Uppsala universitetsbibliotek. De av bibliotekets samlingar som vi har valt ut för projektet utgörs dels av ett antal tjocka handskrifter av Uppsalaprofessorn Olof Celsius från 1700-talet, dels Otto von Friesens fältanteckningsböcker och fotografier. von Friesen var professor i Nordiska språk vid Uppsala universitet i början av förra seklet och har kallats ”grundläggaren av den moderna svenska runforskningen”.

Biblioteket har redan nu hunnit digitalisera mer än 500 av Otto von Friesens glasnegativ och gjort dem tillgängliga i portalen Alvin, där de kommer att förvaras och dit Evighetsrunor sedan ska länka. Många av dessa bilder har tidigare var helt okända för forskningen. Vi kommer inom projektet att identifiera runinskrifterna på bilderna och märka upp dem och sedan knyta dem till fältanteckningarna, som står näst på tur för digitalisering.

På mötet i onsdags fick Marco och jag instruktioner hur vi skulle göra registreringen i Alvin och bara för att se hur det fungerade gjorde jag i förrgår på prov nio bilder, där glasnegativen tidigare hade förvarats i en ask märkt ”Medelpad, Jämtland”. Anledningen till att jag valde just dessa bilder är givetvis att jag svarar för forskningsuppgiften att göra en vetenskaplig utgåva om Medelpads runinskrifter.

Otto von Friesen hade på sin tid bland annat fått uppdraget att ge ut Norrlands runinskrifter i verket Sveriges runinskrifter och han gjorde också flera resor dit. Av hans anteckningsböcker framgår att de ovan nämnda fotografierna är tagna i juni 1915, då han under knappa två veckor även undersökte och dokumenterade runstenar i Hälsingland och Jämtland. von Friesen verkar ha börjat med Jättendalsstenen (Hs 21) i Hälsingland den 4 juni och mest ägnat sig åt runstenarna i detta landskap, men den 11 juni var han vid runstenen på Frösön i Jämtland och dagen efter på Norra stadsberget i Sundsvall, där Högomstenen (M 11) då stod rest. I samlingen finns två fotografier av denna sten: en med runorna uppmålade med vit färg och en med mörk färg. Förklaringen till detta finner man i en tidningsartikel publicerad i Sundsvalls Posten den 19 juni 1915:

Prof. F. […] tillbringade i lördags större delen av dagen å Fornhemsområdet, där han var fullt sysselsatt med att uppmäta, fotografera o. s. v. Högomstenen. Fotograferingen är framför allt ett synnerligen tidsödande arbete, ity att runorna först måste kalkstrykas för att bättre framträda på plåten. […]

Innan prof. F. lämnade stadsberget hade han det utsökta tillmötesgåendet att rödmåla runorna å stenen, sedan dessa först nota bene hade blifvit befriade från sin tillfälliga hvita skrud, ett äfven det mycket tålamodspröfvande måleri. Härigenom framträda nu runorna mycket tydligare än förut var fallet på samma gång stenen fått ett mera prydligt utseende.

Dagen efter undersökte von Friesen Nolbystenen i Njurunda (M 1) och påföljande dag de två runstenarna i Attmar (M 4 och M 5). I sina anteckningsböcker hade han samlat uppgifter om 22 föregivna runinskrifter i Medelpad, men av dessa dokumenterade han av allt att döma endast fyra stycken. Tre ynka dagar, lördag till måndag, den 12–14 juni 1915, verkar ha varit den tid som von Friesen ägnade Medelpads runinskrifter och han tycks aldrig ha återvänt. När han 1934 skriver en ännu mycket läsvärd artikel om några av dessa runstenar i  årsboken Ångermanland–Medelpad är det uppenbarligen sina anteckningar 19 år tidigare som han faller tillbaka på.

Den mindre av runstenarna vid Attmars kyrka i Medelpad (M 4). Foto Otto von Friesen 1915. Från Alvin.

Även om alla fyra medelpadska stenar fortfarande finns kvar, är von Friesens dokumentation oskattbar. En av de runstenar som han besökte, den lilla Attmarstenen (M 4), är faktiskt ännu inte slutgiltigt läst eller tydd, trots att den varit känd i mer än tvåhundra år. När Marit Åhlén och Jan Axelson från Runverket målade upp stenen sommaren 1999 gjordes en oväntad upptäckt, nämligen att den kunde vara rest till minne av en person som färdats med den välkände vikingahövdingen Ingvar den vittfarne. I en del av texten läste de nämligen fur austr · miʀ iị…ri och tolkade det som … for austr meðr Ing­[vari ”for österut med Ingvar”. ”Vi gnuggade oss nog i ögonen en och två gånger när vi anade vad vi hade framför oss” meddelade Marit den lokala pressen.

Vad som hittills har varit okänt är att von Friesen tänkte i samma banor redan 1915. Ovanför den skadade sekvensen i-­-…ri har han nämligen antecknat ”ikuari?”.

Otto von Friesens anteckningar om inskriften på den lilla Attmarstenen (M 4). Anteckningsboken kommer att digitaliseras inom projektet.

Det är nog mer än möjligt att vi här verkligen har Sveriges nordligaste Ingvarssten, men efter den ovannämnda uppgiften följer en lång sekvens med runor som hittills har trotsat alla tolkningsförsök. Genom att granska inskriften i original och noggrant studera vad föregångarna har läst, hoppas jag att den till slut ska gå att både läsa och tyda, men det krävs nog också lite tur och ett och annat lyckligt infall. Vi får se hur det går.

Nu blev detta inte någon längre promenad i professor von Friesens sällskap (vi lämnade ju knappt Sundsvall), men jag vet att Marcos forskningar i ämnet kommer att föra oss betydligt längre.

>> Magnus Källström är runolog, docent, forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet samt projektledare för Evighetsrunor

PS. Läs med om tolkningen av den lilla Attmarstenen i Marit Åhléns artikel En nordlig Ingvarssten? Den lilla runstenen vid Attmars kyrka, i: Namn och runor. Uppsalastudier i onomastik och runologi till Lennart Elmevik på 70-årsdagen 2 februari 2006 (2006), s. 283 ff.