Kulturarvet och det stora frågetecknet

Vi tänker så det knakar i kulturarvssektorn. Aldrig har vi väl varit så självmedvetna om vårt arbete. Det enda som diskuteras på seminarium efter seminarium är: Vad ska vi spara för eftervärlden? Vad styr vad vi sparar? Underförstått: Vad i all sin dar ska nästkommande generationer tänka om oss när de ser vårt arbete?

Vi verkar otroligt rädda för att bli dömda av de som ska se det som vi lagt undan för dem. Vi slår nästan knut på oss själva för att få med allt, så att ingen ska kunna kritisera. Möjligen beror det på att vi själva just nu är så bra på att ifrågasaätta tidigare generationers kulturarbete – de tänkte ju inte historiebruk, gubevars! (Och de satte inte frågetecken efter varje mening – utifall att.)

De här frågorna är viktiga att diskutera. Men till syvende och sist handlar det om en bit historia som man tror är viktig att spara, och vi måste lita på att vi kan ta det beslutet. Om all verksamhet koncentreras kring ett stort ängsligt frågetecken blir det ganska jobbigt, både för de som arbetar med kulturarv och de som träffar på det i sin vardag. Allt är inte viktigt – och även om vi skulle råka slänga något som var viktigt så är det faktiskt ingen katastrof – det är ingen som dör! Kanske blir det rent av mer värt för att det inte finns kvar längre.

Man behöver en viss distans för att se värdet i ett föremål, en miljö eller en byggnad. Därför har så många svårt att se värdet i ett miljonprogram, men desto lättare i en gravhög. De finns inte överallt och ingen man känner har bott i den. Svårare än så behöver det inte vara.

>>Jeanette Agnrud är informatör på Riksantikvarieämbetet.

Det här är det allra första inlägget på K-blogg.se.

2 comments

  1. David

    Tyvärr kanske otydligheten och vacklandet är en dygd i en politiserad myndighet?

    Om man är otydlig går det alltid att frsikriva sig ansvar genom att säga att det inte var så man menade.

    Om man inte tydligt pekar uta vad man vill bevara utan försöker bevara ”allt” så kan man likaledes ständigt friskriva sig från misstag genom att hänvisa till resursbrist.

    Personligen tycker jag att miljonprogramsområdet bevaras bäst på foto…

  2. Tomas Örn

    Distans till fysiska miljöer behöver inte endast vara i form av tid. Att sätta olika samtida platser i relation till varandra eller att anlägga olika analytiska perspektiv på dessa platser är ett mycket mer givande sätt att hantera den mening som tillskrivs platser. Tid är endast en av många dimensioner.

    Bevarande kanske inte heller är det bästa sättet att skapa förståelse och intresse för lämningar och allt vad vi håller på med. Att bara nöja sig med foto låter också ganska tråkigt och meningslöst – bilderböcker finns det nog av. Jag förordar dekonstruktion i alla dess betydelser. Rivning och förstörelse av t ex byggnader är ett mycket mer effektivt sätt att berätta om det förflutna än bevarande. Se bara på buddhastatyerna och Ungdomens hus.

Skriv en kommentar