Monthly Archive for September, 2007

Under ytan

Använder du FMIS? I så fall, visste du att vraket efter örlogsfartyget Riksäpplet som sjönk 1676 utanför Dalarö sprängdes 1921 för att man skulle kunna fiska svartek? Nej, antagligen inte då Fornminnesregistret och FMIS omfattar väldigt lite uppgifter om fornlämningar under vatten. Nu håller det på att ändras!

Marinarkeologiska lämningar i Google Earth
I framtiden kommer du att kunna söka vrak i Google Earth. Klicka för större bild!

Sedan ett år tillbaka pågår ett samarbete mellan Statens maritima museer (SMM) och Riksantikvarieämbetet i syfte att föra över alla data om maritima kulturlämningar från SMM:s databas SjöMIS till FMIS. Efter att data från SjöMIS tidigare i år fördes över till FMIS testdatabas pågår en kvalitetssäkring och kvalitetshöjning av dessa data.

Kärnan i detta samarbete är att ge de maritima lämningarna som finns längst våra kuster och i våra sjöar samma betydelse som de arkeologiska lämningarna som finns på land har haft i många år. Detta är delvis vikigt när det gäller ärenden kring den utökade exploateringen som på senare år har märkts tydligt i vattennära områden. Men en lättillgänglig databas underlättar också arbetet för studenter, arkeologer samt sportdykare och allmänt intresserade forskare som hittills fått leta efter sin information på många spridda platser.

Fartygslämningar och förlisningsuppgifter i ArcView
Marinarkeologiska data kommer att kunna analyseras tillsammans med andra fornminnesdata. Klicka för större bild!

De data som nu ska integreras i FMIS har tidigare funnits på Sjöhistoriska museet, dels i databasen SjöMIS, dels i Svenskt marinarkeologiskt arkiv som tar formen av arkivakter och sjökort. Detta har gjort information om undervattenslämningar inte bara svårtillgänglig utan också svårhanterlig.

Arbetet för att kunna göra denna information tillgänglig består av att kvalitetssäkra de ca 3500 poster med fartygslämningar samt de ca 12000 stycken poster med uppgifter om skeppsförlisningar. Till detta tillkommer även den hel del spärranordningar och hamnanläggningar. Informationen kommer delvis från Sjöfartsverkets sjömätningar runt Sveriges kuster, men det mesta är inrapporterat från privatpersoner framförallt sportdykare.

Till en del av posterna finns hyllmeter med information att utgå ifrån medan andra poster har en minst sagt bristfällig dokumentation. Inga tidigare inskrivna fritexter kommer att kvalitetssäkras men i ett senare skede ska det registreras in ny information, fornlämningar som tidigare inte funnits med i något arkiv.

Arbetet med detta har nu pågått i cirka sex månader och flyter på utan större problem. Trots att vi tagit oss genom en hel del material finns det mycket kvar att göra. När alla poster är kvalitetssäkrade och införda i FMIS, troligen i början på nästa år, kommer systemet att vara proppfullt med information om dessa maritima lämningar. Bilder, positioner samt hänvisningar till undersökningar och artiklar kommer att finnas tillgängligt för alla intresserade.

>> Christin Heamägi arbetar med kvalitetssäkring av marinarkeologiska data i FMIS.

Bilden av oss för framtidens kulturmiljöarbete

Skulptur av Johan Reinthaler 1744 (?) Foto: sannolikt Ralph Wiezsäcker (1943-45)I en understreckare i SvD 070917 uppmärksammar Pelle Snickars från Statens ljud och bildarkiv en heroisk fotoinsats i andra världskrigets slutskede då fotografer, bland dem Ralph Wiezsäcker, utrustade med den nya färgfilmen från Agfa och starka fotolampor dokumenterade det kulturarv som hotades att pulvriseras under de framryckande Sovjetarméerna. (Läs gärna Snickars artikel som kanske får en och annan kollega att lyfta på ögonbrynen.) Farhågorna besannades och viktiga delar av Europas kulturskatter förintades för alltid på några månader – inklusive tiotusentals av de nytagna färgbilderna som kunde ha berättat om Europa före kriget. Lyckligtvis överlevde 39.000 bilder förödelsen och är nu i tillgängliga på nätet för alla intresserade (exempelvis bilden ovan).

Fyrtio år tidigare måste den ryske tsaren ha anat av vart de politiska vindarna började blåsa – och kanske var det detta som födde idén att dåtidens Ryssland skulle fotograferas?! Inga resurser sparades och den absolut senaste (men komplicerade) tekniken skulle användas.

Fotografen Mikhailovich Prokudin-Gorski fick sitt livs uppdrag åren 1909-1914 och mirakulöst nog finns 2000 av hans färgbilder, med utomordentlig kvalitet, bevarade in i vår tid – och nu tillgängliga på nätet (se även här)!

När dessa nästan magiska dokument tar plats på skärmen dyker genast två tankespår upp hos mig – en luttrad men knappast uppgiven fotograf – som sett vårt eget lands kulturmiljöer genom sökaren i nästan 40 år. Två tankespår. En slutsats och en fråga:

  • Fotografiet är det närmaste vi kan komma utplånade miljöer och föremål. I själva verket befordras bilderna till ställföreträdande original när förödelsen är ett faktum.
  • Måste det torna upp sig katastrofhot innan kulturmiljövården ska samordna och systematisera landets bilddokumentation?

Nyfotograferingen i färg är sedan länge en icke-fråga inom kulturmiljövården – en angelägenhet för någon annan. De yrkesfotografer som finns kvar inom sektorn med specialisering på kulturmiljöer kan räknas på ena handens fingrar och de knappa fotoresurser som sektorn tilldelas används nästan helt åt att bevara gamla bilder och att fotografera föremålssamlingar – oftast med hjälp av en entusiastisk men orutinerad personal.

En fotograf fotograferar härdar stående på en stege konstruerad av en björk
Uppfinningsrik fotograf dokumenterar en boplats vid Gardikforsen i Umeälven före översvämningen. Foto: Elisabeth Allard, 1958

Vårt arv hotas inte omedelbart av stridsvagnar eller revolution men samhälls- och klimatförändringar tär oupphörligen på kulturmiljön och våra ärvda föremål. Genom den skenbart långsamma förändringen reagerar vi inte förrän vi står där med stora minneluckor. Hur var det? Hur såg det ut? Hur många idag kan beskriva landskapen under de norrländska vattenmagasinen som fylldes på under efterkrigstiden?

Mycket talar alltså för att samtidsfotograferingen av landets kulturmiljöer måste tacklas på ett helt nytt sätt. Riksantikvarieämbetet (som faktiskt driver en nyfotografering i liten skala) har den behövliga pondusen – för att hos politiker, sponsorer och i den övriga sektorn skapa utrymme till denna självklarhet i det vi menar vara ett framsynt kulturmiljöarbete. Vem gör det annars?

>> Bengt A Lundberg är fotograf och enhetschef vid fotoenheten på RAÄ.

Dataåldern här?

Ur Populär Arkeologi 1983
Illustration från artikel i Populär arkeologi nr 3, 1983.

Jag hittade ett nummer av Populär Arkeologi från 1983 (nr 3, 1983). Nyttig läsning! I artikeln “På väg in i dataåldern” siar Anders Ljungberg tillsammans med representanter för RAÄ och SHM om datorernas kommande betydelse för arkeologin och den centrala förvaltningen av kulturarvet. Här blandas optimism med vissa föraningar om vad som komma skulle…

Läget var om följer: Riksantikvarieämbetet hade nu efter flera års diskussioner köpt en medelstor (!?) dator som man skulle använda för datalagring av de tre stora analoga registren: fornlämningsregistret, ett undersökningsregister för RAÄ:s undersökningar (UV) och Statens Historiska Museums (SHM) föremålsregister. UV:s register var då bara i planeringsstadiet, de andra existerade i pappersform.

Datoriseringen drevs av en visionär grupp entusiaster. Informationen skulle inte bara lagras i ett register utan datorernas analytiska potential skulle släppas loss på informationen. För första gången skulle man nu kunna göra “övergripande bearbetningar av hela det kända fornlämnings- och fornsaksbeståndet”. En annan möjlighet var även att genomföra “s k datasimulation”. Precis som framtidsforskarnas modelleringar skulle man genom att vända på dessa skapa förhistoriska samhällen. De kunde sedan studeras vidare genom att man ändrade på olika förutsättningar. Dessa simuleringar kunde man sedan pröva på det arkeologiska källmaterialet.

Av artikeln framgår att man då, 1983, “inom ett halvår” avsåg att påbörja inskrivningen av uppgifter i de tre registren. Trots att det inte fanns särskilda anslag avsatta. Man visste inte ens om RAÄ tänkte eller ens ville satsa på digitalisering. På UV var man längre fram i sin planering och man hyste en förhoppning om att alla grävande institutioner skulle haka på och registrera sina undersökningar i ett centralt register. Samma förhoppning hade man på SHM där man såg en möjlighet i att alla museer skulle registrera sina fyndsamlingar i SHM:s föremålsregister.

Uppenbarligen fanns ingen klar bild av hur lång tid detta inmatningsarbete skulle ta. Men planen var att bit för bit stoppa in information. Sedan skulle man kunna få se informationen på terminalskärmar på RAÄ, UV-kontoret och SHM i Stockholm. Man förstår här att intresset var svalt för att man på “landsorten” skulle haka på ett centralt register. Samtidigt hade man idag kanske önskat att man ändå hade gjorde det…

En tydlig målgrupp såg man i länsstyrelserna men hade ingen klar förställning om när den regionala förvaltningen skulle få tillgång till databasen. Visst hopp satte man till att länsstyrelserna i framtiden skulle nå RAÄ:s dator via “s k telefonmodem”. Även “forskarna ute på på institutionerna” skulle på sikt kunna “kontakta RAÄ:s dator från institutionerna – i den mån de har några”. Man verkar inte sett några storkonsumenter av databasinformation i forskarna på de arkeologiska institutionerna. Några andra användare än länsstyrelsernas handläggare och arkeologiinstitutionernas forskare förefaller man inte funderat på.

Och med facit i hand kan man konstatera att vi delvis fortfarande lever med samma framtidsscenario. Det enda av de tre registren som är mer fullständigt och tillgängliggjort är fornlämningsregistret. Skälet till det är att dess uppbyggnad var starkt centraliserad. Föremålsinformation och data om undersökningar är spridd på en mängd olika institutioner och uppgifterna har lagrats på många olika sätt.

Idag tar vi datanätverken för givna, oavsett om de är lokala eller globala. Då, för bara ett kvarts sekel sedan, var möjligheterna begränsade att dela på digitala informationskällor (i den mån sådana överhuvudtaget fanns). Inte ens länsstyrelserna var uppkopplade. Ganska få institutioner inom kulturmiljöområdet använde datorer. Men artikelförfattaren var medveten om potentialen hos “telefonmodemen” och anade ändå att tillgängligheten skulle kunna förbättras. Sen dök internet upp i var mans dator, vilket plötsligt innebar att den exklusivitet som tidigare rått kring informationstillgång plötsligt demokratiserades – alla kunde få läsa i databaserna.

Och det är väl där vi är idag, 24 år senare… Nu pågår ytterligare en utveckling av synen på information: Vi användare nöjer oss nu inte med att få informationen serverad, vi vill själva kunna paketera den och delta med egen information. Så vad gör vi åt det?

>> Lars Lundqvist, arbetar med Kulturmiljöportalen på Riksantikvarieämbetet.

Smartare av solen?

Till er som fortfarande ältar Ale stenar från i somras; lite ny energi kan man få av en artikel i senaste Lund Archaeological Review (2005/2006). Curt Roslund och Marie Rådbo diskuterar hur celesta fenomen har påverkat våra förfäders intellektuella utveckling, och menar att himlakropparnas förflyttning på himlen gav människor en anledning att tolka omvärlden matematiskt och att träna vår abstraktionsförmåga.

Om det stämmer så blev nog många mycket skärptare i somras, eller vad tror ni?

Artikeln heter “Celestial events and the early acquisition of knowledge”, finns hos biblioteket förstås.

Birger vs Arn

Varnhems klosterkyrka sett från luften
Varnhems klosterkyrka från ovan. Foto: Jan Norrman

För ett par veckor sedan presenterades DNA-resultaten från undersökningarna av de kroppar som hävdas vara Birger jarl, hans son Erik och hans andra hustru Mechtild i Varnhems klosterkyrka. Resultaten stärker det som Varnhemsborna vetat i alla år: en av Sveriges mäktigaste män ligger där under kyrkgolvet, till skillnad från en annan känd men fiktiv figur, Arn, som dominerat mediebilden i Varnhem de senaste åren.

Frågan är nu om Birger jarl kan ersätta Arn när korsriddarboomen har lagt sig. Det hoppas åtminstone aktörer inom kulturturismen i Västergötland. Birger jarls liv har säkert potential att fylla det dramatiska behovet hos intresserad allmänhet och turister, men frågan är om vi inom kulturmiljövården kommer tillåta att det behovet fylls?

Det finns flera gap i Birger Magnussons liv där vi inte vet vad som hände. Arn har vi kunnat följa från födseln, vi ”vet” vilken typ av miljö som formade honom, till och med vilka kläder han hade vid ett visst tillfälle och vad han tänkte då.

Uppfattningen om etik, moral, rätt och fel var onekligen annorlunda på 1200-talet. Därför kan Birger verka grym, ologisk, kall och okänslosam, speciellt som vi inte kan veta vilka tankar som for runt i hans huvud när han företog sig en av de få handlingar som källorna faktiskt kan belägga. Arn är en nutida människa i historisk miljö, som älskar, tvivlar och hatar, och således är lätt för oss idag att identifiera oss med.

Om vi inte ska göra våld på den historiska korrektheten och spekulera kan vi aldrig ge Birger jarl samma kött, blod och själ som Guillou gett Arn. Hur ska vi då fylla det behov som gör att människor hellre tar till sig historia genom en fiktiv person än någon som faktiskt existerat?

Som kommunikatör säger jag att det bara är att spela spelet, gilla läget och ta emot med öppna armar. Vi kan fylla upplevelsen med så mycket historisk korrekthet som vi förmår, men därefter låta fantasin få fritt spelrum. Att en turist bara ska få en upplevelse som uteslutande baseras på doktorerad kunskap är inte hållbart i längden. Den turisten kommer inte att minnas något av upplevelsen, kommer inte att drabbas av en längtan att lära sig mer och den kommer definitivt inte tillbaka. Och då har vi inte uppnått någonting.

Men resultatet av denna kommunikativa övertygelse har på senare tid lett till ett annat kommunikativt problem: Kulturarvssektorn avhändar sig sin under lång tid mödosamt uppbyggda image av trovärdig kunskap genom att säga att forskad och länge framletad kunskap är lika mycket värd som påhittad sådan. Om inte kulturarvsarbetaren är experten med en stark åsikt om vad som är bäst för kulturmiljön har vi helt plötsligt avskaffat vårt eget existensberättigande. Och vem vet vad det blir av kulturmiljön då? Ett enda stort Arn-land…

>> Jeanette Agnrud är informatör på Riksantikvarieämbetet.

Archaeology is a brand!

Den tecknade framsidan av boken Archaeology is a brand. En arkeolog står lutad mot en amfora med texten Archaology enjoy the past
Tecknad av Quentin Drew

…och det är ett varumärke med positiva associationer! Det hävdar i alla fall Cornelius Holtorf i en nyutkommen bok (Archaology is a brand! The meaning of archaeology in contemporary popular culture).

Cornelius var anställd på Riksantikvarieämbetet en tid när han arbetade med studien som presenteras i boken. Vi var många som tyckte att det verkade spännande och roligt och som tipsade honom om böcker och annat där arkeologer dök upp. Om jag minns rätt så bestod mitt eget bidrag av The ship who searched av McCaffrey/Lackey – en bok jag fortfarande gillar.

Studien har blivit en intressant och tankeväckande bok med roliga illustrationer av Quentin Drew. I boken går Cornelius bl.a. igenom olika media (filmer, böcker, tidningsartiklar, TV-spel, reklam) och hur arkeologi och arkeologer presenteras i dessa. Han tar upp fyra roller eller teman som går igen i medias bild av arkeologer: äventyraren; detektiven/forskaren; den som gör sensationella nya upptäckter samt den som tar hand om forna tiders lämningar och fynd. Cornelius påpekar att i inget av dessa fall är själva det arkeologiska resultatet det viktiga utan fokus ligger på processen, hur man hittar den sensationella nya kunskapen. “men det är vägen, som är mödan värd.” (Karin Boye)

Svartvit bild på en arkeolog som står böjd och gräver med en murarslev. Stenblock och andra arkeologer i bakgrunden.
Nog är det väl Indy som gömmer sig i skogsdungen. (något beskuren)
Foto: Okänd. Riksantikvarieämbetet

På slutet av boken kommer han in på det här med varumärket. Han menar att det finns få discipliner som folk har så positiva associationer till som de har till arkeologi. Det finns en god grund att bygga på om vi vill. Men då ska vi inte ta avstånd från Lara Croft, Indiana Jones och de andra bara för att vi tycker att de ger en felaktig bild utan utnyttja dem när vi ska berätta våra historier.
Jag hade kul åt boken och får väl medge att jag har fallit i fällan och stundom muttrat och svurit över journalister som förvrängt det jag eller kollegor sagt. Men Indy är en hjälte och jag är väl knappast den ende som fått höra orden “Åh, vad spännande!” (tätt följd av frågan: Har du hittat guld någon gång?) när jag berättat för en ny bekantskap att jag är arkeolog. Så Cornelius har nog rätt – Archaeology is a brand!

>> Malin Blomqvist är arkeolog och jobbar med fornminnesinformation.

Europeiska landskap i politiskt korsdrag?

“Winds of change shake Romanian farms” skriver Mark Mardell i en artikel på BBC:s hemsida. Hans intressanta artikel syftar på de förändringar som Rumäniens inträde i EU sannolikt kommer allt leda till. Rumänien är ett land där omkring hälften av befolkningen lever på landsbygden och ca 30% fortfarande är sysselsatta inom jordbruksnäringen. Som en jämförelse kan nämnas att i Sverige bor knappt 16% på landsbygden och några enstaka procent arbetar idag inom jordbrukssektorn.

Klimatsmart rumänsk bonde på väg in i EU
Klimatsmart rumänsk bonde på väg in i EU. Foto: Jerker Moström

Det rumänska jordbruket är mycket småskaligt. Av de omkring 5 miljoner jordbruksföretagen disponerar 95% mindre än fem hektar mark. I det bergiga transsylvanska landskapet finns jordbruk som är så små och ålderdomligt skötta att vi måste gå minst hundra år tillbaka i tiden för att hitta något motsvarande i Sverige. Lieslåtter, oxkärror, handmjölkning brukas inte av nostalgiska skäl utan för att det fortfarande är en ekonomisk realitet i Rumänien.

Inom EU:s gemensamma jordbrukspolitik är det andra spelregler som gäller, både vad gäller ekonomisk bärkraftighet, djurskydd och livsmedelssäkerhet. En modernisering av det rumänska jordbruket är därför helt oundviklig och kanske är det den enda realistiska vägen att gå utan att förvägra de rumänska jordbrukarna en rimlig levnadsstandard. Eller?

Ekologiskt
“Ekologiskt” ängslandskap i Transsylvanien. Foto: Jerker Moström

Det paradoxala i sammanhanget är att moderniseringen av Östeuropas jordbruk sker samtidigt som EU satsar miljarder på miljöanpassning av vårt eget, sedan länge moderniserade och mekaniserade jordbruk. Vi skall använda mindre gödnings- och bekämpningsmedel, gynna småskalig livsmedelsproduktion och säkerställa den biologiska mångfalden genom att omsorgsfullt sköta de kvarvarande resterna av forna ängar och betesmarker. Det sker också samtidigt som efterfrågan på ekologiska produkter ökar kraftigt och samtidigt som vi kämpar med vårt klimatbeting genom att minska användningen av fossila bränslen. Frågan är om inte förändringens vind i själva verket är mer av ett politiskt korsdrag.

Det finns givetvis inga enkla lösningar i dessa sammanhang. En av de fåtaliga megastorbönderna i Rumänien som Mark Mardell intervjuar sätter fingret på problemen: ”Do people want to look at a pretty landscape or feed people? Things look different on a full stomach.” Men nog blir Europas landskap blir lite fattigare och mer färglöst utan det småskaliga, rumänska jordbruket.

>> Jerker Moström är kulturgeograf och jobbar med landskapsfrågor och GIS på RAÄ.

Rosenberg på G

CG Rosenberg

Man som vässar en lie framför ett vidsträckt landskap. Foto: CG Rosenberg

Kulturmiljöbild, som är Riksantikvarieämbetets bilddatabank med 66 000 bilder, är namnet till trots, ganska förföriskt. Jag tillhör den sortens människor som gillar att sitta och titta på gamla bilder, hur många som helst… Och nu blir det än värre. Skälet till det är att Ämbetets Fotoenhet i dagarna förbereder att lägga ut mer än 700 foton av C G Rosenberg (1883-1957). Jag hade ingen aning om vem han var till helt nyligen. Men med litet hjälp och googlande fick jag reda på följande: C G Rosenberg var en av STF:s stilbildande fotografer. Född i Paris, skolgång i Sverige och fick sin fotografiska skolning i New York åren 1904-05. året därpå var han tillbaka i Stockholm där han etablerade sig som fotograf – och cognac-importör! Hamlade träd som kantar en väg som försvinner bort i fjärran. Foto: CG RosenbergSTF började han serva år 1923 med sina lyriska bilder av människor, landskap, byggnader, fornlämningar med mera. Och allt tecknat med det svart-vita fotots alla rika valörer, speglande tidens estetik. STF var han trogen i över tre decennier och fäste Sverige från norr till söder på silver. Parallellt med STF:s uppdrag arbetade han som arkitekturfotograf för några av de stora arkitektnamnen i Sverige. Han beskrivs som fåmäld, tyst och försynt och som rörde sig hemtamt bland bygdens människor. Men också en auktoritet som man inte rubbade så lätt. Denna orubbligt höga kvalitet syns i hans bilder. Snart får även du chansen att botanisera bland dem!

>> Lars Lundqvist jobbar med Kulturmiljöportalen på RAÄ.

Skräp nåt för världsarvkommittén?

Skräp med diskutabelt innehåll på Baikalsjöns strand (aug 2007). Foto: Eva PelveJag har haft tillfälle att kajka runt på Baikalsjön nån vecka i sommar. Det är ju inte så ofta det händer menar jag, och desto mer förvånad var jag att jag i detta sammanhang ibland tänkte på arbetsrelaterade ting. Som t ex hur man förvaltar sina världsarvplatser. Baikal är i sin helhet ett världsarv och utefter den ohyggligt långa strandlinjen (sjön är ca 60 mil lång och formad som en gammaldags banan) finns dessutom naturskyddsområden, mest på den västra sidan. Överlag var jag nog förvånad att allt var så välskött – det är ett mycket stort område, men vad jag kan uppfatta har man lyckats hitta en bra balans mellan utnyttjande, tillgänglighet och skydd. Sopor däremot hör INTE hemma på en världsarvplats, och det slår mej att riksantikvarien faktiskt kandiderar till världsarvkommittén. Får man utifrån en sån position påpeka för andra stater att de kanske bör skärpa upp sitt skydd och övervakning, eller är man för odiplomatisk då? Svenska pekpinnar är kanske inte så välkomna?

PS. Vill bara skryta om att jag faktiskt bastat i samma bastu som Jeltsin och Kohl…

>> Eva Pelve är bibliotekarie och arkeolog, och arbetar med kundservice och katalogisering på Vitterhetsakademiens bibliotek

Varför en blogg?

Bloggar har funnits i flera år (de första bloggarna startades under 1990-talets andra hälft) men det är först på de senaste åren som bloggar har slagit igenom ordentligt. Även vi på RAÄ prövar nu det här sättet att kommunicera, tanken är att vi som jobbar på bygget på ett lite mer personligt sätt ska visa vad som händer inom kulturarvssektorn i allmänhet och på RAÄ i synnerhet. Dessutom vill vi ge dig som läser en chans att kommentera och disktuera det som skrivs. Vi hoppas även att locka till oss besökare som vanligtvis inte skulle besöka www.raa.se.

Eftersom detta är nytt för oss så håller vi fortfarande på att hitta formen, vilket tilltal ska man ha egentligen? Jag är mycket nyfiken på vad du tycker och tänker kring denna blogg, kommentarer och förslag på ämnen mottages med glädje! :)

>> Johan Carlström jobbar med Kulturmiljöportalen på RAÄ.