Jag har haft tillfälle att kajka runt på Baikalsjön nån vecka i sommar. Det är ju inte så ofta det händer menar jag, och desto mer förvånad var jag att jag i detta sammanhang ibland tänkte på arbetsrelaterade ting. Som t ex hur man förvaltar sina världsarvplatser. Baikal är i sin helhet ett världsarv och utefter den ohyggligt långa strandlinjen (sjön är ca 60 mil lång och formad som en gammaldags banan) finns dessutom naturskyddsområden, mest på den västra sidan. Överlag var jag nog förvånad att allt var så välskött – det är ett mycket stort område, men vad jag kan uppfatta har man lyckats hitta en bra balans mellan utnyttjande, tillgänglighet och skydd. Sopor däremot hör INTE hemma på en världsarvplats, och det slår mej att riksantikvarien faktiskt kandiderar till världsarvkommittén. Får man utifrån en sån position påpeka för andra stater att de kanske bör skärpa upp sitt skydd och övervakning, eller är man för odiplomatisk då? Svenska pekpinnar är kanske inte så välkomna?
PS. Vill bara skryta om att jag faktiskt bastat i samma bastu som Jeltsin och Kohl…
>> Eva Pelve är bibliotekarie och arkeolog, och arbetar med kundservice och katalogisering på Vitterhetsakademiens bibliotek
Skrivet av
- Publicerad i
Okategoriserade