I en understreckare i SvD 070917 uppmärksammar Pelle Snickars från Statens ljud och bildarkiv en heroisk fotoinsats i andra världskrigets slutskede då fotografer, bland dem Ralph Wiezsäcker, utrustade med den nya färgfilmen från Agfa och starka fotolampor dokumenterade det kulturarv som hotades att pulvriseras under de framryckande Sovjetarméerna. (Läs gärna Snickars artikel som kanske får en och annan kollega att lyfta på ögonbrynen.) Farhågorna besannades och viktiga delar av Europas kulturskatter förintades för alltid på några månader – inklusive tiotusentals av de nytagna färgbilderna som kunde ha berättat om Europa före kriget. Lyckligtvis överlevde 39.000 bilder förödelsen och är nu i tillgängliga på nätet för alla intresserade (exempelvis bilden ovan).
Fyrtio år tidigare måste den ryske tsaren ha anat av vart de politiska vindarna började blåsa – och kanske var det detta som födde idén att dåtidens Ryssland skulle fotograferas?! Inga resurser sparades och den absolut senaste (men komplicerade) tekniken skulle användas.
Fotografen Mikhailovich Prokudin-Gorski fick sitt livs uppdrag åren 1909-1914 och mirakulöst nog finns 2000 av hans färgbilder, med utomordentlig kvalitet, bevarade in i vår tid – och nu tillgängliga på nätet (se även här)!
När dessa nästan magiska dokument tar plats på skärmen dyker genast två tankespår upp hos mig – en luttrad men knappast uppgiven fotograf – som sett vårt eget lands kulturmiljöer genom sökaren i nästan 40 år. Två tankespår. En slutsats och en fråga:
- Fotografiet är det närmaste vi kan komma utplånade miljöer och föremål. I själva verket befordras bilderna till ställföreträdande original när förödelsen är ett faktum.
- Måste det torna upp sig katastrofhot innan kulturmiljövården ska samordna och systematisera landets bilddokumentation?
Nyfotograferingen i färg är sedan länge en icke-fråga inom kulturmiljövården – en angelägenhet för någon annan. De yrkesfotografer som finns kvar inom sektorn med specialisering på kulturmiljöer kan räknas på ena handens fingrar och de knappa fotoresurser som sektorn tilldelas används nästan helt åt att bevara gamla bilder och att fotografera föremålssamlingar – oftast med hjälp av en entusiastisk men orutinerad personal.
Uppfinningsrik fotograf dokumenterar en boplats vid Gardikforsen i Umeälven före översvämningen. Foto: Elisabeth Allard, 1958
Vårt arv hotas inte omedelbart av stridsvagnar eller revolution men samhälls- och klimatförändringar tär oupphörligen på kulturmiljön och våra ärvda föremål. Genom den skenbart långsamma förändringen reagerar vi inte förrän vi står där med stora minneluckor. Hur var det? Hur såg det ut? Hur många idag kan beskriva landskapen under de norrländska vattenmagasinen som fylldes på under efterkrigstiden?
Mycket talar alltså för att samtidsfotograferingen av landets kulturmiljöer måste tacklas på ett helt nytt sätt. Riksantikvarieämbetet (som faktiskt driver en nyfotografering i liten skala) har den behövliga pondusen – för att hos politiker, sponsorer och i den övriga sektorn skapa utrymme till denna självklarhet i det vi menar vara ett framsynt kulturmiljöarbete. Vem gör det annars?
>> Bengt A Lundberg är fotograf och enhetschef vid fotoenheten på RAÄ.
Intressant artikel, har mer än en gång passerat bygget av clarion hotel i stockholm och funderat på hur det såg ut innann hotellet började byggas.
Man kanske borde göra som polisen: Anlita konstapel allänheten. RAÄ har ju bevisligen ett system för bilder. Varför inte utnyttja pondusen till att helt enkelt begära hjälp från alla mlijoner svenskar med dyra digitalkameror att hjälpa till att dokumentera?
Hej P-O! Kul att du efterfrågar en sak som vi här på RAÄ planerar att genomföra: Nämligen att ge den som vill chansen att fotodokumentera det som man tycker är fint, fult, hotat, bortglömt etc i sin omgivning. Och få möjlighet att ladda upp sådana bilder så att alla kan ta del av det man har att berätta. Det finns en del sådana tjänster på internet idag men denna ska vara mer inriktad på landskap och miljö. Vad tro du om en sådan tjänst? Undrar Lars Lundqvist, som jobbar med kulturmiljöportalen på RAÄ.
Lars L: Jag tror och hoppas verkligen att det där kommer bli liknande succé som Geograph British Isles blev i Storbritannien!
Vad som är extra intressant är ju att man efter några år, när det bildats en stor bilddatabas, kan gå tillbaka och se vad människor har värderat under olika tider, vilket kanske går att koppla samman med skeenden i samhället i stort..
Jo, GBI har präglat vår idé om hur en webbfototjänst bör riggas. Och precis som du säger, att den på sikt kan användas för att se hur synsätt förändras. Dessutom kan man ju tänka sig att lägga till historiska bilder…