Riksantikvarieämbetets blogg
Nu söker Kulturmiljösök, RAÄ:s samsökstjänst, ner i den digitala versionen av Fornvännen. Sök i Fornvännen samtidigt som du får veta om din sökning gav några träffar i t ex Fornsök, Bebyggelseregistret eller biblioteket.
Om allt går enligt planerna så kommer fler nyheter i söktjänsten under våren. Håll ögonen öppna!
>> Johan Carlström jobbar med Kulturmiljöportalen på Riksantikvarieämbetet.
Behövs det verkligen en konvention för landskap? Det tycker i alla fall majoriteten av staterna i Europa. 29 av Europarådets 46 medlemsstater har nämligen redan ratificerat den europeiska landskapskonventionen. Att ratificera innebär att man förbinder sig att följa konventionens intentioner.
Som framgår av kartan nedan har Sverige alltså ännu inte anslutit sig till konventionen. Vi tillhör en liten skara tillsammans med Azerbajdzjan, Grekland, Schweiz, Malta och Serbien som signerat konventionen, dvs. godkänt och accepterat den men som inte genomfört den. Det finns ytterligare en liten exklusiv klubb med länder som varken godkänt eller genomfört konventionen. Här finner vi bland annat Albanien, Tyskland, Island och Ryssland. Vitryssland har en egen klubb eftersom man klassas som diktatur och därför inte får delta i Europarådet.
Riksantikvarieämbetet anser att Sverige snarast bör ansluta sig till de mörkgröna länderna i kartan. Vi har på uppdrag av regeringen lämnat ett förslag till genomförande av europeiska landskapskonventionen i Sverige där vi bland annat föreslår en omedelbar ratificering.
Åter till frågan, behövs det verkligen en konvention för landskap? Landskapskonventionens utgångspunkt är att landskapet är grunden för en god livsmiljö och för den biologiska mångfalden och det utgör samtidigt ett kapital i ekonomisk utveckling. Landskap är både stad och land – en odelbar helhet av naturliga processer, historiska strukturer, mänsklig praktik, minnen och upplevelser. Ganska självklara och välkända utgångspunkter kan tyckas, ändå är vi snabba med att dela upp landskapet i kulturmiljö, natur, mark, miljö, närmiljö, omgivning, bebyggd miljö, fysisk miljö, område, stadsrum, kulturlandskap, naturlandskap etc. Landskapskonventionen är angelägen därför att den utgör en ständig påminnelse om att lyfta blicken – något vi allt för ofta glömmer.
Fågelperspektiv på landskapet genom fisköga… Foto: Pål-Nils Nilsson, RAÄ.
Här kan du läsa hela Riksantikvarieämbetets förslag och här kan du läsa mer om europeiska landskapskonventionen på vår hemsida.
>> Jerker Moström är kulturgeograf och jobbar med landskapsfrågor och GIS på RAÄ.
Gamla riksarkivet, ett analogt arkiv. Foto: Bengt A Lundberg, RAÄ. (klicka på bilden för att se en förstoring)
Att vi på RAÄ driftar söktjänsterna Fornsök, Bebyggelseregistret och Kulturmiljöbild har förhoppningsvis inte gått någon förbi men visste du att vi även har ett gäng andra tjänster som är mer nischade? Här kommer en kort presentation av några stycken (klicka här för en fullständig lista) :
Naturstensregistret
Naturstensregistret innehåller uppgifter om 4756 byggnader och är indelade efter byggnadstyp och period. Databasen är ett resultat av inventeringar som gjordes 1991-1993 i samarbete mellan Riksantikvarieämbetet, länsmuseerna och länsstyrelsernas kulturmiljöavdelningar. Syftet med inventeringarna var att få en uppfattning om förekomsten av natursten i byggnader samt deras tillstånd.
Det medeltida Sverige
Denna databas är ett resultat av forskningsprojektet med samma namn. Projektet har bl a gått ut på att ta reda på vilka byar och gårdar som fanns i det medeltida Sverige, hur jordfördelningen såg ut, hur stora byarna var och hur stor den odlade jordens areal var. Databasen innhåller information om hela Gästrikland, Uppland (Sollentuna härad), Småland (Aspeland, Sevede härad inklusive Vimmerby stad, Tuna härad (4 socknar) samt Stranda härad (Döderhults socken)), Södermanland (Rönö härad) samt hela Öland.
Materialguiden
Tjänsten innehåller information om olika material och byggnadsvård och är främst riktad till yrkesverksamma.
Ritningsregistret
Tjänsten innehåller information om kartor och ritningar från Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA). Tjänten innehåller inga scannade handlingar utan är endast ett register.
Söktjänsterna ovan (förutom materialguiden) är även sökbara via Kulturmiljösök.
>> Johan Carlström jobbar med Kutlurmiljöportalel på Riksantikvarieämbetet.
Skadad fasad på Riddarhuset i Stockholm omkring 1985. En svart-vit tagning, utan samband med helheten; den massiva trafiken, stadslandskapet eller människan. Foto: Bengt
A Lundberg, RAÄ
Antagligen är jag den sista av min sort – en som har haft samma chefsjobb på RAÄ i nästan 24 år. Ändå känns det nästan som igår, den där dagen 1983 när jag klev in på den fotoenhet som nu inte längre finns. En kanske logisk utveckling för Riksantikvarieämbetets fotografi som har förändrats mer sedan 1990 än de 100 åren dessförinnan – och där jag själv är en av pådrivarna. På ett kvartssekel har fotografiet slutat att bara vara ett eko från forntiden, för att bli en aktör i nutiden.
Fotografiet vid RAÄ före 1990
Lite tillspetsat var fotografernas roll långt in på 80-talet att behärska en avancerad teknik och att leverera de bilder som beställdes. Fotografiet var en stödfunktion och någon strategi för bildsamlingarnas innehåll var inte ens påtänkt. Bildernas överlevnad var dessutom hasardartad eftersom det var bekvämare att slänga använda bilder än att lägga ner dagar och veckor på att förbereda arkiveringen. Ett särskilt sorgligt kapitel var färgbilderna som inte ens fick arkiveras(!) – och som därför försvann i samma takt som de producerades.
Inga färgbilder
Det osannolika faktum att RAÄ helt saknade färgbilder från sitt eget arbetsfält blev ett starkt motiv till att förnya fotografiet, både till innehåll och teknik. I slutet av 1980-talet inleddes så det omfattande Luftföroreningsprogrammet som gav oss resurser att verkligen göra något radikalt med fotografiet
Kulturmiljöbild
Första steget var att spara alla professionella färgbilder! Beställarna fick hålla tillgodo med duplikat i stället för originalen som låstes in i ett kylskåp i väntan på den permanenta lösning som väntade runt hörnet. För straxt därefter startade försöken med digitalisering av fotografier vilket i sin tur födde behovet av att kommunicera bilder i digitala nätverk. Kulturmiljöbild som blev svaret på dessa krav är nu redan en självklarhet men var något nytt och nästan kontroversiellt så sent som år 2000.
Hur man gör digitala bilder – PICTOR
De digitala pionjäråren – då det saknades både utrustning och sakkunskaper – bjöd på många fallgropar men samtidigt samlade vi på oss viktiga lärdomar. Ännu svårare var det i den övriga sektorn och därför startade vi PICTOR, ett utbildningsprogram som spred våra erfarenheter till kollegorna för att dessa skulle slippa repetera våra egna klavertramp.
På sommaren 1994 togs den sista svart-vita bilden och i november 2003 blev filmen också historia när vi började fotografera digitalt eftersom lagringsfrågan då var löst.
Nu hade vi koll på hur vi skulle fotografera.
Ralph Erskines berömda hus i Kiruna. (Folkhemsprojektet). Dagens kulturmiljöfotografi söker efter kopplingar till brukarna av miljöerna. Foto: Bengt A Lundberg, RAÄ
Vad ska dokumenteras – den strategiska fotograferingen
En annan fråga handlade om vad som skulle dokumenteras. För att få fart på diskussionen började vi agera för det fotografi som kunde stå på egna ben. De som sneglade på omvärlden förstod att det var som betydelseskapare och kunskapsförmedlare som fotografiet kunde göra kulturmiljöarbetet verkliga tjänster. Slumpen skulle heller inte bestämma innehållet i våra bildarkiv – framtiden fordrade helt enkelt en strategi för nyfotograferingen. På hösten 1996 smög vi därför igång utan formellt uppdrag eller pengar det som idag är den Strategiska kulturmiljöfotograferingen.
Ändå har vi bara sett början på bildens karriär och gränslösa möjligheter. Nu snart väntar exempelvis en huvudroll för fotografiet i den framväxande Kulturmiljöportalen.
Utan bundsförvanter som personligen engagerade sig för bilden hade det inte funnits något nytt fotografi vid RAÄ, jag tänker bl.a. på SHM-chefen Olle Isaksson, avdelningscheferna Ulf Lindborg och Karin Englund samt Helmer Gustavson och Marit Åhlén vid Runverket.
Ett förändrat fotografi i en förändrad myndighet
Det är inte bara fotografiet som har förändrats på 25 år utan hela RAÄ. Både myndigheten och individen kände förr en orubblig trygghet som kulturarvets beskyddare. Kulturmiljövården var en fredad zon i ett samhälle som rusade vidare. Samtidigt präglades innehållet i verksamheten av starka personligheter som då fanns överallt i organisationen. Allt detta står i stark kontrast till dagens ambition som en lyhörd samhällsbyggare i en föränderlig värld. Chefsrollen är också annorlunda och möjligen var jag den sista enhetschefen som främst jobbat operativt.
Nu och framåt
Nu ser jag fram mot att äntligen få jobba med fotografi på heltid och vill passa på att bjuda in alla andra som har goda idéer kring nyfotograferingen till samråd så kan vi tillsammans sätta kursen för framtidens bild av kulturarvet.
>> Bengt A Lundberg är fotograf och var tidigare enhetschef på fotoenheten.
Jag jobbar på en urgammal myndighet, Riksantikvarieämbetet. Det finns uppenbarligen någon sorts hållbarhet i verket, som gör att ämbetet lyckats överleva samhällsförändringar, ända sedan stormaktsambitionernas 1600-tal. Någonstans finns väl en koppling till ett mänskligt behov av att fundera kring sin egen och mänsklighetens historia. Och vi vill gärna ha redskap för att kunna utveckla reflektionen om tiden för länge sedan. Ur den synvinkeln är det inte så konstigt att det finns arkeologiföreningar, hembygdsföreningar, kulturmiljölagstiftning, forskning, institutioner för kulturmiljöns vård och tillsyn, museer och – ett Riksantikvarieämbete. Nu är ju inte tillvaron statisk utan kulturarvssystem måste anpassa sig till samhällets utveckling för att svara upp till samtidens krav på verksamheten. Därför finns nu ett nytt Riksantikvarieämbetet från den 1 januari 2008. Eller i vart fall en ny organsiation… Vilken version det är i ordningen har jag ingen aning om. Men varför ett nytt RAÄ och hur kommer det se ut?
Varför då då?
Tanken med RAÄ årsmodell 2008 är att fokusera mer på de faktorer som är avgörande för att kulturarvet ska upplevas som intressant, lätt att komma åt och vara användbart för alla. Ganska mycket tid och kraft har ägnast åt att klura ut en bättre ansvarsfördelning inom organisationen. Vi ska bli försöka agera utifrån en helhetssyn och tänka mer på det större sammanhang som vi jobbar inom. För att underlätta det utvecklar vi gemensamma organisationsprinciper och en enhetlig terminologi och förhållningssättet ska präglas samverkan, öppenhet och professionalism.
Sex avdelningar
Det nya Riksantikvarieämbetet kommer att bestå av sex avdelningar:
Alltså, nya avdelningsnamn att lära sig, både för oss och för dig. En del av verksamheten kommer ju att förläggas till Gotland vilket också kommer att prägla det nya Ämbetet. En annan fråga som ännu inte är avgjord är vad som ska ske med den arkeologiska uppdragsverksamheten (UV). Det (kanske) bestäms under året. Eller inte. Hur som helst så lär det hända en hel del saker på RAÄ och det finns säkert anledning att berätta mer vad som händer och sker.
>>Lars Lundqvist, jobbar med Kulturmiljöportalen på Riksantikvarieämbetet.
Hur kommunicerar vi med omvärlden för att åstadkomma en fungerande kulturminnesvård? Frågan är gammal och på RAÄ arbetar man för fullt med att vidareutveckla den egna hemsidans interaktiva sökmöjligheter. Men vilka kanaler valde man då förr i tiden?
För ett antal inlägg sedan berättade Malin Blomqvist om ett fynd i form av en almanacka från 1835 hon gjorde då hon bedrev bokhyllearkeologi hemmavid. På en sida uppmanades läsaren att i linje med 1828 års fornminnesförordning värna om fornlämningar och att meddela om man råkat hitta några fornfynd. Men hur kom man då på idén att använda just almanackor för att sprida denna information? Svaret finner vi i några dokument och brev i det Antikvarisk-topografiska arkivets samlingar.
Anledningen till varför man 1828 drev igenom en ny fornminnesförordning var bland annat tidens omfattande jordbruksreformer som hotade att utradera en stor mängd fornlämningar. Landets i särklass största befolkningsgrupp, bönderna, måste därför informeras om vikten av att inte förstöra denna del av kulturarvet. I en tid då varken TV, radio eller datorer existerade hade man i princip bara två vägar att välja. Det mest självklara valet vid denna tid var att låta landets präster, som länge fungerade som lokala nyhetsankare, sprida detta budskap under sina predikningar. ”För att”, som det står i förordningen, ”hos allmänheten bereda nödig kännedom af hwad sålunda i detta ämne stadgat är” fastställdes att prästerna skulle läsa upp förordningen en gång vartannat år.
Den andra vägen var att sprida information via olika skrifter. Redan 1810 kunde man i tidningen Nya Posten läsa ”Om fornlämningarnas wårdande”, och 1814 publicerade fornvännen Fredrik Leonard Rääf sin artikel ”Tankar om sättet att uppsöka och wårda fäderneslandets fornlemningar” i det patriotiska Götiska förbundets tidskrift Iduna. Året därpå, slutligen, trycktes första upplagan av fornforskaren Nils Henrik Sjöborgs Uppgift om fornlämningarnas kännedom, en skrift som skulle spridas till allmänheten för att upplysa om de kännemärken ”genom hwilka de olika slagen af Nordiska Fornlemningar kunna urskiljas”.
Frågan var emellertid hur effektiva dessa skrifter och landets präster var som informatörer om kulturminnesvårdens betydelse? I ett par brev ställt till den dåvarande riksantikvarien Johan Gustaf Liljegren skrev den kände danska arkeologen Christian Jürgensen Thomsen att bönderna ju sällan läste några tidningar och att när prästerna predikade i ämnet så förstod de inte eller så glömde de helt enkelt bort vad som hade sagts. Lösningen på problemet var enligt Thomsen bondealmanackor. En sådan hade de flesta bönder som de med jämna mellanrum lusläste. Erfarenheter från Danmark visade att just almanackor var det mest effektiva sättet att nå ut med information om fornlämningar och fornvård. Liljegren blev inspirerad. 1830 skickade han in en förfrågan till Kungliga Vetenskapsakademien, som stod för utgivningen av dessa almanackor, om att ta in en ”kort erinran om hvad för bevarandet af lemning till Landtbrukaren är att iakttaga”. Sagt och gjort, två år senare infördes i almanackan en sida på detta tema under rubriken Om bewarande af lemningar från forntiden. På så vis fick alltså landets lantbrukare bokstavligen sina egna hemsidor med information om kulturminnesvårdens betydelse.
>> Ola W. Jensen är forskare och handläggare och arbetar med frågor som rör bevarandeideologins historia på RAÄ.
Runstenen Sö 192 i Strängnäs. Foto: Bengt A Lundberg, RAÄ.
Förra året riktades skarp kritik mot hur Riksantikvarieämbetet arbetar med Sveriges runstenar. Jag tänkte berätta lite om vad som bland annat görs.
Runstenar har länge fångat vårt intresse, de är dels förstahandskällor som på flera sätt visar hur människorna tänkte och levde för tusen år sedan, dels är de konstverk som är vackra att se på. De har dokumenterats löpande sedan åtminstone 1600-talet i text och bild vilket gör att det, till skillnad från många andra fornlämningar (t ex hällristningar), går att utläsa förändringar i runornas läsbarhet och stenens skick under hela 400 år.
I 2007 års kulturmiljöbokslut är miljöns påverkan på runstenarna ett av flera nedslag. 32 runstenar från Skåne i söder till Jämtland i norr har valts ut, ny och gammal information om dessa har samlats in och kompletterats med uppgifter om nederbörd, frost och föroreningar. Sedan har andelen intakta runor studerats för att avgöra hur mycket de har vittrat, 1673 var 93 procent av runorna intakta och 2006 var 80 procent intakta. Målet är att fastställa samband mellan klimat och nedbrytning. Vet vi hur och varför runstenarna påverkas kan vi avgöra hur de ska skyddas.
Även om förorenad luft har förstör runstenarna så är den största boven i dramat vi själva, många runstenar har sprängts/huggits sönder under årens lopp och försvunnit eller återfunnits i t ex husgrunder och broar.
Vidare kvalitetshöjs runstenarna kontinuerligt i Fornsök med t ex mått, länkar och översättningar vilka blir tillgängliga omedelbart. Själv har jag jobbat med Västergötlands runstenar.
>> Johan Carlström jobbar med Kulturmiljöportalen på Riksantikvarieämbetet.
Nya kommentarer