Vad gör RAÄ med runstenarna?

Runstenen Sö192 med gräs och björk omkring
Runstenen Sö 192 i Strängnäs. Foto: Bengt A Lundberg, RAÄ.

Förra året riktades skarp kritik mot hur Riksantikvarieämbetet arbetar med Sveriges runstenar. Jag tänkte berätta lite om vad som bland annat görs.

Runstenar har länge fångat vårt intresse, de är dels förstahandskällor som på flera sätt visar hur människorna tänkte och levde för tusen år sedan, dels är de konstverk som är vackra att se på. De har dokumenterats löpande sedan åtminstone 1600-talet i text och bild vilket gör att det, till skillnad från många andra fornlämningar (t ex hällristningar), går att utläsa förändringar i runornas läsbarhet och stenens skick under hela 400 år.

I 2007 års kulturmiljöbokslut är miljöns påverkan på runstenarna ett av flera nedslag. 32 runstenar från Skåne i söder till Jämtland i norr har valts ut, ny och gammal information om dessa har samlats in och kompletterats med uppgifter om nederbörd, frost och föroreningar. Sedan har andelen intakta runor studerats för att avgöra hur mycket de har vittrat, 1673 var 93 procent av runorna intakta och 2006 var 80 procent intakta. Målet är att fastställa samband mellan klimat och nedbrytning. Vet vi hur och varför runstenarna påverkas kan vi avgöra hur de ska skyddas.

Även om förorenad luft har förstör runstenarna så är den största boven i dramat vi själva, många runstenar har sprängts/huggits sönder under årens lopp och försvunnit eller återfunnits i t ex husgrunder och broar.

Vidare kvalitetshöjs runstenarna kontinuerligt i Fornsök med t ex mått, länkar och översättningar vilka blir tillgängliga omedelbart. Själv har jag jobbat med Västergötlands runstenar.

>> Johan Carlström jobbar med Kulturmiljöportalen på Riksantikvarieämbetet.

Skriv en kommentar