Hur kommunicerar vi med omvärlden för att åstadkomma en fungerande kulturminnesvård? Frågan är gammal och på RAÄ arbetar man för fullt med att vidareutveckla den egna hemsidans interaktiva sökmöjligheter. Men vilka kanaler valde man då förr i tiden?
För ett antal inlägg sedan berättade Malin Blomqvist om ett fynd i form av en almanacka från 1835 hon gjorde då hon bedrev bokhyllearkeologi hemmavid. På en sida uppmanades läsaren att i linje med 1828 års fornminnesförordning värna om fornlämningar och att meddela om man råkat hitta några fornfynd. Men hur kom man då på idén att använda just almanackor för att sprida denna information? Svaret finner vi i några dokument och brev i det Antikvarisk-topografiska arkivets samlingar.
Anledningen till varför man 1828 drev igenom en ny fornminnesförordning var bland annat tidens omfattande jordbruksreformer som hotade att utradera en stor mängd fornlämningar. Landets i särklass största befolkningsgrupp, bönderna, måste därför informeras om vikten av att inte förstöra denna del av kulturarvet. I en tid då varken TV, radio eller datorer existerade hade man i princip bara två vägar att välja. Det mest självklara valet vid denna tid var att låta landets präster, som länge fungerade som lokala nyhetsankare, sprida detta budskap under sina predikningar. “För att“, som det står i förordningen, “hos allmänheten bereda nödig kännedom af hwad sålunda i detta ämne stadgat är“ fastställdes att prästerna skulle läsa upp förordningen en gång vartannat år.
Den andra vägen var att sprida information via olika skrifter. Redan 1810 kunde man i tidningen Nya Posten läsa “Om fornlämningarnas wårdande“, och 1814 publicerade fornvännen Fredrik Leonard Rääf sin artikel “Tankar om sättet att uppsöka och wårda fäderneslandets fornlemningar“ i det patriotiska Götiska förbundets tidskrift Iduna. Året därpå, slutligen, trycktes första upplagan av fornforskaren Nils Henrik Sjöborgs Uppgift om fornlämningarnas kännedom, en skrift som skulle spridas till allmänheten för att upplysa om de kännemärken “genom hwilka de olika slagen af Nordiska Fornlemningar kunna urskiljas“.
Frågan var emellertid hur effektiva dessa skrifter och landets präster var som informatörer om kulturminnesvårdens betydelse? I ett par brev ställt till den dåvarande riksantikvarien Johan Gustaf Liljegren skrev den kände danska arkeologen Christian Jürgensen Thomsen att bönderna ju sällan läste några tidningar och att när prästerna predikade i ämnet så förstod de inte eller så glömde de helt enkelt bort vad som hade sagts. Lösningen på problemet var enligt Thomsen bondealmanackor. En sådan hade de flesta bönder som de med jämna mellanrum lusläste. Erfarenheter från Danmark visade att just almanackor var det mest effektiva sättet att nå ut med information om fornlämningar och fornvård. Liljegren blev inspirerad. 1830 skickade han in en förfrågan till Kungliga Vetenskapsakademien, som stod för utgivningen av dessa almanackor, om att ta in en “kort erinran om hvad för bevarandet af lemning till Landtbrukaren är att iakttaga“. Sagt och gjort, två år senare infördes i almanackan en sida på detta tema under rubriken Om bewarande af lemningar från forntiden. På så vis fick alltså landets lantbrukare bokstavligen sina egna hemsidor med information om kulturminnesvårdens betydelse.
>> Ola W. Jensen är forskare och handläggare och arbetar med frågor som rör bevarandeideologins historia på RAÄ.
