Tjugotre år och åtta månader

Skadad fasad på Riddarhuset i Stockholm omkring 1985. Foto: Bengt A Lundberg
Skadad fasad på Riddarhuset i Stockholm omkring 1985. En svart-vit tagning, utan samband med helheten; den massiva trafiken, stadslandskapet eller människan. Foto: Bengt
A Lundberg, RAÄ

Antagligen är jag den sista av min sort – en som har haft samma chefsjobb på RAÄ i nästan 24 år. Ändå känns det nästan som igår, den där dagen 1983 när jag klev in på den fotoenhet som nu inte längre finns. En kanske logisk utveckling för Riksantikvarieämbetets fotografi som har förändrats mer sedan 1990 än de 100 åren dessförinnan – och där jag själv är en av pådrivarna. På ett kvartssekel har fotografiet slutat att bara vara ett eko från forntiden, för att bli en aktör i nutiden.

Fotografiet vid RAÄ före 1990
Lite tillspetsat var fotografernas roll långt in på 80-talet att behärska en avancerad teknik och att leverera de bilder som beställdes. Fotografiet var en stödfunktion och någon strategi för bildsamlingarnas innehåll var inte ens påtänkt. Bildernas överlevnad var dessutom hasardartad eftersom det var bekvämare att slänga använda bilder än att lägga ner dagar och veckor på att förbereda arkiveringen. Ett särskilt sorgligt kapitel var färgbilderna som inte ens fick arkiveras(!) – och som därför försvann i samma takt som de producerades.

Inga färgbilder
Det osannolika faktum att RAÄ helt saknade färgbilder från sitt eget arbetsfält blev ett starkt motiv till att förnya fotografiet, både till innehåll och teknik. I slutet av 1980-talet inleddes så det omfattande Luftföroreningsprogrammet som gav oss resurser att verkligen göra något radikalt med fotografiet

Kulturmiljöbild
Första steget var att spara alla professionella färgbilder! Beställarna fick hålla tillgodo med duplikat i stället för originalen som låstes in i ett kylskåp i väntan på den permanenta lösning som väntade runt hörnet. För straxt därefter startade försöken med digitalisering av fotografier vilket i sin tur födde behovet av att kommunicera bilder i digitala nätverk. Kulturmiljöbild som blev svaret på dessa krav är nu redan en självklarhet men var något nytt och nästan kontroversiellt så sent som år 2000.

Hur man gör digitala bilder – PICTOR
De digitala pionjäråren – då det saknades både utrustning och sakkunskaper – bjöd på många fallgropar men samtidigt samlade vi på oss viktiga lärdomar. Ännu svårare var det i den övriga sektorn och därför startade vi PICTOR, ett utbildningsprogram som spred våra erfarenheter till kollegorna för att dessa skulle slippa repetera våra egna klavertramp.
På sommaren 1994 togs den sista svart-vita bilden och i november 2003 blev filmen också historia när vi började fotografera digitalt eftersom lagringsfrågan då var löst.

Nu hade vi koll på hur vi skulle fotografera.

Ralph Erskines berömda hus i Kiruna. (Folkhemsprojektet) Foto: Bengt A Lundberg
Ralph Erskines berömda hus i Kiruna. (Folkhemsprojektet). Dagens kulturmiljöfotografi söker efter kopplingar till brukarna av miljöerna. Foto: Bengt A Lundberg, RAÄ

Vad ska dokumenteras – den strategiska fotograferingen
En annan fråga handlade om vad som skulle dokumenteras. För att få fart på diskussionen började vi agera för det fotografi som kunde stå på egna ben. De som sneglade på omvärlden förstod att det var som betydelseskapare och kunskapsförmedlare som fotografiet kunde göra kulturmiljöarbetet verkliga tjänster. Slumpen skulle heller inte bestämma innehållet i våra bildarkiv – framtiden fordrade helt enkelt en strategi för nyfotograferingen. På hösten 1996 smög vi därför igång utan formellt uppdrag eller pengar det som idag är den Strategiska kulturmiljöfotograferingen.

Ändå har vi bara sett början på bildens karriär och gränslösa möjligheter. Nu snart väntar exempelvis en huvudroll för fotografiet i den framväxande Kulturmiljöportalen.

Utan bundsförvanter som personligen engagerade sig för bilden hade det inte funnits något nytt fotografi vid RAÄ, jag tänker bl.a. på SHM-chefen Olle Isaksson, avdelningscheferna Ulf Lindborg och Karin Englund samt Helmer Gustavson och Marit Åhlén vid Runverket.

Ett förändrat fotografi i en förändrad myndighet
Det är inte bara fotografiet som har förändrats på 25 år utan hela RAÄ. Både myndigheten och individen kände förr en orubblig trygghet som kulturarvets beskyddare. Kulturmiljövården var en fredad zon i ett samhälle som rusade vidare. Samtidigt präglades innehållet i verksamheten av starka personligheter som då fanns överallt i organisationen. Allt detta står i stark kontrast till dagens ambition som en lyhörd samhällsbyggare i en föränderlig värld. Chefsrollen är också annorlunda och möjligen var jag den sista enhetschefen som främst jobbat operativt.

Nu och framåt
Nu ser jag fram mot att äntligen få jobba med fotografi på heltid och vill passa på att bjuda in alla andra som har goda idéer kring nyfotograferingen till samråd så kan vi tillsammans sätta kursen för framtidens bild av kulturarvet.

>> Bengt A Lundberg är fotograf och var tidigare enhetschef på fotoenheten.

One comment

  1. David

    Har ni på RAÄ funderat på att göra något snarlikt det som Library of Congress nyligen gjorde:
    http://www.loc.gov/blog/?p=233

    Att öka tillgängligheten till fotosamlingarna OCH att öppna upp dem för allmänheten att kommentera och tagga för att på så sätt kombinera bilden som medium med mänsklig erferenhet och minne? Det är i alla fall den känslan jag ofta får av RAÄ:s fotografier – att människan saknas.

Skriv en kommentar