Riksintressanta fyndigheter för ämnen och material finns under Kiruna och Malmberget. Det anses väga tyngre i den fysiska planeringen än övriga intressen, som kultur- och naturmiljö och rennäring. Men i en klok samhällsplanering tar vi väl hand om alla aspekter så bra som möjligt, och såväl lokala, regionala och nationella intressen?
Gruvan i Malmberget. Gruvan i Malmberget består av ett 20-tal malmkroppar, vara tio bryts för närvarande. Bild: LKAB
Finns det något utrymme att hävda de humanistiska värdena i relation till de marknadsekonomiska och tekniska i gruvsamhällenas omvandling? I och med att Riksantikvarieämbetet nu har ett regeringsuppdrag i Malmfälten har vi besökt regeringens arbetsgrupper för Malmfälten. Vi har mött ett stort intresse för frågor om kulturmiljö och kulturarv, men samtidigt noterat att de ”hårda” frågorna om sprickbildning och ekonomi styr diskussionen.
- Ja, visst är det sorgligt att Malmberget dör, men om gruvan ska expandera går det före enskilda personers intressen.
Kommentarer som denna mötte oss hösten 2006 och våren 2007 då Riksantikvarieämbetet stöttade Gällivare kommun i arbetet med en kulturmiljöanalys kring den hotade bebyggelsen. Ann Mari Westerlind och jag var med på olika medborgarmöten. I Malmberget kom många. Tystnaden var tung i storgruppen. I de mindre samtalen uttrycktes sorg över att det en gång blomstrande och mångsidigt kulturella gruvsamhället förtvinar, trots att gruvan expanderar vilket ger mycket stora vinster till LKAB och svenska staten.
Gruvan i Kiruna. Foto: Jan Norrman , RAÄ
Sprängningar, jordskalv och damm är del av vardagen i Malmberget, likaså att “Gropen” och avspärrad risk- och raszon breder ut sig och att hus rivs eller flyttas. Innanför zonen kan ersättning betalas ut enligt minerallagen. Står ditt hus strax utanför – ingen ersättning och svårt att sälja huset. Konsekvenserna för enskilda människor är stora. Likaså för det gemensamma samhället. Den gamla Bolagsbebyggelsen från början av förra seklet ägs av LKAB och är utanför detaljplanelagt område. Kommunen har inte möjlighet att ställa krav på att något ska bevaras. De personer vi pratar med vill att delar av bebyggelsen flyttas, de har konkreta förslag. Det finns en pragmatisk inställning hos lokalbefolkningen om att hus som flyttas måste ha en framtida funktion, men också tankar som handlar om viljan att förvalta det arv och de minnen som finns för att även i framtiden kunna beskriva sin historia.
Nu inom ramen för rådande regeringsuppdrag ställs frågan hur vi ser på kulturarvet i dessa trakter? Är rivningar av bebyggelse att betrakta som en ofrånkomlig utveckling att blint acceptera i samhällen byggda ovanpå en gruva? Bör ett begränsat urval av bebyggelsen sparas för att beskriva den historiska utvecklingen? Eller bör så mycket som möjligt återanvändas i en tid där vi gör upp med ”slit och släng” och värnar om det som inte kan ersättas, varken som bärare av en historia eller på grund av konstnärliga och hantverksmässiga kvaliteter?
Läs mer:
>> Åsa Dahlin, arkitekt och jobbar med samhällsplaneringsfrågor, främst bebyggelse, på Riksantikvarieämbetet.
Ps. Nyligen gav regeringen 2 miljoner till SVID, Stiftelsen Svensk Industridesign, för att ordna en internationell workshop i Gällivare 2009 på temat ”Hur man flyttar ett samhälle?” Riksantikvarieämbetet kommer att verka för att kulturarvsfrågorna synliggörs även där.
Nya kommentarer