Människorna och gruvsamhällena när marken brister

Riksintressanta fyndigheter för ämnen och material finns under Kiruna och Malmberget. Det anses väga tyngre i den fysiska planeringen än övriga intressen, som kultur- och naturmiljö och rennäring. Men i en klok samhällsplanering tar vi väl hand om alla aspekter så bra som möjligt, och såväl lokala, regionala och nationella intressen?

Malm i malmberget
Gruvan i Malmberget. Gruvan i Malmberget består av ett 20-tal malmkroppar, vara tio bryts för närvarande. Bild: LKAB

Finns det något utrymme att hävda de humanistiska värdena i relation till de marknadsekonomiska och tekniska i gruvsamhällenas omvandling? I och med att Riksantikvarieämbetet nu har ett regeringsuppdrag i Malmfälten har vi besökt regeringens arbetsgrupper för Malmfälten. Vi har mött ett stort intresse för frågor om kulturmiljö och kulturarv, men samtidigt noterat att de ”hårda” frågorna om sprickbildning och ekonomi styr diskussionen.

– Ja, visst är det sorgligt att Malmberget dör, men om gruvan ska expandera går det före enskilda personers intressen.

Kommentarer som denna mötte oss hösten 2006 och våren 2007 då Riksantikvarieämbetet stöttade Gällivare kommun i arbetet med en kulturmiljöanalys kring den hotade bebyggelsen. Ann Mari Westerlind och jag var med på olika medborgarmöten. I Malmberget kom många. Tystnaden var tung i storgruppen. I de mindre samtalen uttrycktes sorg över att det en gång blomstrande och mångsidigt kulturella gruvsamhället förtvinar, trots att gruvan expanderar vilket ger mycket stora vinster till LKAB och svenska staten.

Gruvan i Kiruna
Gruvan i Kiruna. Foto: Jan Norrman , RAÄ

Sprängningar, jordskalv och damm är del av vardagen i Malmberget, likaså att ”Gropen” och avspärrad risk- och raszon breder ut sig och att hus rivs eller flyttas. Innanför zonen kan ersättning betalas ut enligt minerallagen. Står ditt hus strax utanför – ingen ersättning och svårt att sälja huset. Konsekvenserna för enskilda människor är stora. Likaså för det gemensamma samhället. Den gamla Bolagsbebyggelsen från början av förra seklet ägs av LKAB och är utanför detaljplanelagt område. Kommunen har inte möjlighet att ställa krav på att något ska bevaras. De personer vi pratar med vill att delar av bebyggelsen flyttas, de har konkreta förslag. Det finns en pragmatisk inställning hos lokalbefolkningen om att hus som flyttas måste ha en framtida funktion, men också tankar som handlar om viljan att förvalta det arv och de minnen som finns för att även i framtiden kunna beskriva sin historia.

Nu inom ramen för rådande regeringsuppdrag ställs frågan hur vi ser på kulturarvet i dessa trakter? Är rivningar av bebyggelse att betrakta som en ofrånkomlig utveckling att blint acceptera i samhällen byggda ovanpå en gruva? Bör ett begränsat urval av bebyggelsen sparas för att beskriva den historiska utvecklingen? Eller bör så mycket som möjligt återanvändas i en tid där vi gör upp med ”slit och släng” och värnar om det som inte kan ersättas, varken som bärare av en historia eller på grund av konstnärliga och hantverksmässiga kvaliteter?

Läs mer:

>> Åsa Dahlin, arkitekt och jobbar med samhällsplaneringsfrågor, främst bebyggelse, på Riksantikvarieämbetet.

Ps. Nyligen gav regeringen 2 miljoner till SVID, Stiftelsen Svensk Industridesign, för att ordna en internationell workshop i Gällivare 2009 på temat ”Hur man flyttar ett samhälle?” Riksantikvarieämbetet kommer att verka för att kulturarvsfrågorna synliggörs även där.

5 comments

  1. Alf Afferlund

    Att gruvbolaget skulle ta hänsyn till kultursarvfrågor är föga troligt. I detta ekonomiska särintresse som gruvbolaget utgör har vinstmaximeringen divits så långt att människor har drivits och drivs från sina hem. Därmed har hänsynslösheten fått ytterligare ett ansikte!

    Ägaren har ansvaret över att ett en sådan hänsynslös företagskultur är rådande i gruvbolaget. Så länge detta missförhållande får råda finns inget hop om bevarande av kulturarvet med en värdig avveckling av samhället.

  2. Claus-Miguél Gustafsholm

    Svart brandrök har börjat förmörka skyn i Europas motsvarighet till Zimbabwe. Också LKAB skulle konstatera liknelsen vara korrekt. Hus efter hus ska bli lågors rov. Det kostar mindre än tidsenlig rivning och deponiavgifter á cirka 1500 kronor per ton. Vid 70talets början hade genuina Malmberget drygt 13000 invånare, år 2000 knappt 5000. Hur många är de nu? Under kommande 30 år kommer det som beskrivs sakna motsvarighet i Svensk historia att beröra 2000 Kirunabor. Hur många malmbergare kommer att beröras på samma sätt under samma period? Kan det röra sig om 3000? Eller de plus resten?

  3. Åsa Dahlin

    Jag och en kollega var återigen i Malmberget den 7 maj. Vi besökte då tillsammans med en företrädare för LKABs bostadsbolag FAB platsen där ett av de äldsta husen dagen innan överlämnats till brandkåren som övningsobjekt. Ett fyrafamiljers hus. Två skorsternar stod kvar i den rykande askan. Huset var innanför avspärrningszonen för risk- och rasområde. Nu flyttas gränsen fram snabbt år för år och allt fler husen berörs. De gamla husen från Bolagsområdet töms allt eftersom. FAB beskriver att endast några få hus kommer att flyttas, övriga rivs eller bränns ner. Av de människor vi pratade med som bor i Malmberget visste ingen förrän det stod i tidningarna att ett hus från Bolagsområdet bränts ner dagen innan. Dialogen med medborgarna om vad som händer i deras livsmiljö är knappast tillräcklig.

    Det finns väsentliga skillnader mellan situationerna i Malmberget och Kiruna. I Kiruna är till exempel en hel del även av de hus som ägs av FAB skyddade enligt detaljplan. I Malmberget finns inget skydd för Bolagsområdet – FAB äger all äldre bebyggelse och den mark den står på är, som tidigare sagts, utanför detaljplanelagt område. I Kiruna finns en tradition av att ha stadsarkitekt och planeringskompetens inom kommunen. Man har också ett gott samarbete med antikvarier vid Norrbottens museum. Att man har utsett ett antal byggnadsminnen i Kiruna möjliggör dessutom samråd med länsstyrelsens kulturmiljöansvariga. I Gällivare kommun läggs uppdragen som stadsarkitekt och planerare ut till konsulter på timmar. Konsulterna sitter på annan ort. Både Kiruna och Malmberget är dock utpekade som områden av riksintresse för kulturmiljövården. I rådande läge underordnas dock kulturmiljövårdens intressen av riksintresset för ämnen och material, dvs gruvbrytningen. Frågan är om inte någon form av kompensationsåtgärd ändå kunde/borde vara möjlig?

  4. Mattias

    Är det inte på grund av gruvan som det bor människor där uppe?

    Jag vet att frågan är plumpt formulerad. Det är klart att jag vet att det finns andra näringar. Men är det inte det mest binäringar till gruvverksamheten.

    Visst det är sorgelit när ens kulturhistoria försvinner men vad ska ni göra om inte gruva får fortsätta att expandera.

    Jag är idel öra för att lära mig av vad ni tycker angående denna fråga.

  5. Pingback: Roşia Montană - ett rumänskt Kiruna « K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg

Skriv en kommentar