Hur får man obstinata 15-åringar intresserade av fornlämningar?


Foto: Jocke66

Skolungdomarna borde vara en av våra viktigaste målgrupper. De är framtiden. Genom att påverka dem kan vi påverka framtiden. När jag häromdagen stiftade bekantskap med 40 niondeklassare i Visby blev jag helt klart medveten om att det är en stor utmaning för oss på Riksantikvarieämbetet att göra vår information intressant för dem. Jag antog utmaningen och försökte inta en lagom kaxig, lite klämkäck och ”tjenis” attityd under den halvtimma då jag predikade hur spännande Fornsök är och hur viktigt det är med att bevara, tillgängliggöra och använda kulturarvet. Inte vet jag vad som gick hem!

Jag försökte föreställa mig Framtiden personifierad innan jag mötte dem. Tycker inte att jag är helt verklighetsfrånvänd och tror mig ha rätt bra koll på ”dagens ungdom”. Men jag blev ganska chockad. Relativt snart insåg jag att mitt upplägg var alldeles för trist för den här publiken. Trots att jag visade spännande fornlämningar som ufolandningsbanan, vrak med smaskiga berättelser om brott och olyckor, avrättningsplatser och bilder på skelett. Vad mer kan 15-åringar begära?!

De låtsades(?) sova, pratade(!) i mobiltelefon, kommenterade, grimaserade och försökte provocera. Lärarna satt skrämmande tysta. Nu lät jag mig inte avskräckas utan försökte haka på elevernas jargong (utan att bli en allt för töntig kulturtant…). De ifrågasatte det jag sa och på vilket sätt jag sa det. Men förutom den ganska ohyfsade och ouppfostrade attityden som fanns hos flera så var det också de som bidrog till att det ändå blev en rätt så intressant debatt. För frågor hade de! Varför får inte Faktab bygga ut i innerstan? Varför är fornlämningar viktigare än att man får bygga? Får jag pengar om jag hittar en skatt? Varför får inte jag bestämma priset om jag hittar skatten? Hur vet du att ni inte byggt ert nya hus ovanpå en skatt? Varför ska man spara en massa gamla stenar? Och så vidare.

Lärarna verkade intresserade (om än något avtrubbade) och tackade i alla fall för mitt föredrag. En av dem tittade trött på mig och sa ”tänk på att vi måste umgås med dem varje dag”….

Kan vi göra vår information intressant för den här målgruppen? Ska vi göra dataspel av våra informationssystem? Vad finns det för andra vägar? Helt klart är att de förväntar sig något häftigt och hur står sig våra informationssystem i det enorma utbud som finns idag? Tycker vi att det här är en viktig målgrupp då måste vi också ta reda på vad de vill ha och skapa något för dem.

>> Antonia Baumert jobbar med fornminnesinformation på Riksantikvarieämbetet

5 comments

  1. Åsa

    Det här var bland det roligaste och ärligaste och plågsamt igenkänningsbara jag läst på länge! Jag tror alla som någonsin försökt guida/förmedla till en grupp tonåringar känner igen sig. Jag tror det viktigaste är att om möjligt ge dem en chans att testa och aktivera sig själva – kolla in vad som finns just där de bor, eller har sommarställe. De flesta tonåringar är livrädda att visa sig intresserade och utsätta sig för kompisarnas hån, det gäller att plöja på och komma ihåg att ibland har man nått fram till en del utan att de ville visa det utåt – ingen kan nå fram till alla.

    Jag tror man som förmedlare måste vara rak, självsäker (utåt iallafall) och aldrig ursäktande. Ser de svaghet hugger det. Man måste inte vara ”hipp”, men försöka utstråla en inre övertygelse om att det man håller på med är jättekul. Självsäkerhet, engagemang och is i magen nog att invänta frågor i tystnaden är nog viktigt. Liksom att ge dem en chans att prova själva – ni som kan utgå från datorer har redan vunnit halva fajten.

  2. Antonia

    Hej Åsa!
    Roligt att du uppskattade mitt inlägg. Jag håller verkligen med dig i det du skriver! Och tänk vilken spännande utmaning det är att försöka få den här gruppen intresserad! Det kändes faktiskt som en liten seger när en av dem till slut sa ”amen okej kolla om det finns nåt där jag bor då”.

  3. Pingback: Vilken typ är du? « arkland
  4. The History of ADHD

    Vad är då fornminne?

    Det egentliga fornminnet är väl i sinnet en reptil. Eller rättare sagt reptilsinnet är det mänskliga fornminnet. Det är givetvis genom reptilsinnet du når utvecklingsläran, eller för den delen lär de utvecklande att artikulera tillbaka för att nå en bredare framtid.

    genom att förkorta ordet demagogi kan man nå magi, magin är de oväntade inte det fossilerade och arkiverade, riksantikvarien måste läras att förstå kärnan i förståndet, det är ju nyfikenheten som bär in uttrycken och sedan stäker uppmärksamheten kring de intrycken för att återkoppla lite pavlovianskt.

    -Apport!

  5. Anette

    Jag har ingen erfarenhet av guidning (än), men det var inte längesen jag var tonåring. Nåt av det töntigaste man visste var vuxna som försökte vara klämkäcka och ungdomliga, då förlorade man intresset direkt. Det bästa är att vara sig själv så får det bära eller brista.

    Att föra fram information om fornlämningar och historia till ungdomar är ju uppenbarligen inte det lättaste heller. De har väl alldeles för mycket annat att tänka på (vart ska vi supa i helgen tex) och erfarenheten av historialektionerna i skolan är väl inte heller de bästa.

    Om jag hade vart tonåring hade jag velat kunna se kopplingar till mig själv. Finns det någon information om hur stenålderns ungdomar levde – lyft fram det och gärna med en gnutta humor för att hålla intresset uppe, hur kommunicerade man med varandra då (jfr med mobiler och dagens samhälle), vad sysslade man med som ung, hur klädde man sig (dra kopplingar till modebloggar), vilka möjligheter hade man som ung. Uppenbarligen är de ju intresserade av att bli rika också. Dock finns det väl en risk att man skapar en massa gravplundrare istället för fornlämningsintresserade unga. ;)

Skriv en kommentar