Vem ska använda kulturarvsdata?


Länkar är en av internets grundpelare (bilden något beskuren). Foto: Bengt A Lundberg, RAÄ

Det pratas mycket om att tillgänliggöra kulturarvsdata i dessa tider, projekt som K-samsök och KMM indikerar att vi bara har sett början på vad som komma skall. Det kommer att bli lättare att söka bland alla museers och arkivs information och datan kommer att bli mycket mer lättillgänglig. Detta gör att användaren kan titta på informationen (t ex bilder) och möjligtvis tagga och kommentera men inte så mycket mer. Vad händer om jag vill bruka denna information? Dagens internetkultur handlar mycket användargenererad information i form av uppladdade material och sociala nätverk men även att dela med sig och sammanfoga delar till nya helheter (mashup).

Är ett kulturarv som man bara passivt kan betrakta användbart? Det finns en del upphovsrättsliga och andra juridiska problem men visionen borde vara att ju fler som använder materialet desto bättre. Tyvärr brukar dialog kring delaktighet och användning till största del handla om problem och risk för missbruk istället för de positiva effekterna. Jag tror att många känner igen sig. Visst, information kanske missbrukas men det får aldrig nånsin överskugga nyttan. Vad man istället måste göra är att utveckla tekniker och handlingsplaner för att hantera detta när det händer.

Vi i kulturarvssektorn sitter på en skatt av information. För att denna ska spridas och användas av så många som möjligt måste vi våga att släppa taget och låta informationen spridas. Öppna licenser som t ex Creative commons är ett sätt att tydligt visa vad man får och inte får göra med informationen på ett sätt som många känner igen men det finns många fler sätt. Hur tänker du kring detta?

>> Johan Carlström jobbar med webbfrågor på Riksantikvarieämbetet.

8 comments

  1. David

    A. Lås in informationen bakom väggar byggda av exklusiva upphovsrätter eller betalväggar och se informationen dö.
    B. Öppna upp samlingarna via copyleft utan licenskostnader och se informationen leva.

    Välj.

  2. Ulf

    Som jag ser det begränsar inte de nya plattformar som du nämner (t ex K-samsök) användarens möjlighet att verkligen använda information i egna sammanhang, lägga till och bidra. Det är snarare så att de bygger på att det är just detta som ska göras och att det är därför plattformar som dessa byggs. All textinformation från tjänsterna är fri att använda. Det som diskuteras just nu hos många är hur bildmaterial ska få nyttjas i olika sammanhang.

  3. Johan Carlström

    Tack för förtydligandet Ulf. Det är bra att textinformation är fri att använda men det är bilderna som känns mest spännande. Hur ska användaren veta vad denna får göra? En ”k-licens” eller en copyleftlicens som David föreslog direkt kopplad till varje text- och bildmängd?

  4. Ulf

    Öppenhet med sina samlingar och insikt om värdet av delaktighet är en process. Många institutioner har nyligen fått upp sökmöjligheter och presentationer av sina samlingar på nätet. För en del institutioner har resan mot öppenhet just börjat. För andra är det en realitet redan nu. När K-samsök lanseras i februari kommer hundratusentals kulturarvsbilder att vara fritt tillgängliga att använda i icke-kommersiella sammanhang. Personligen tror jag att Creative Commons blir den vanligaste licensieringsformen när väl kulturarvsinstitutionerna vant sig vid tanken att de finns till just för att förvalta och tillhandahålla kulturarv till brukarna. För några år sedan kändes detta otroligt avlägset. Nu är vi snart där. Vi utvecklas!

  5. The History of ADHD

    Intressant frågeställning, jag undrar varifrån den kommer.
    -Tänk om informationen i sig självt är ett tecken på ett missbruk! Den är i all sin historiska ståtlighet också ett tydligt tecken på den diskriminering som rått och där vinnaren ständigt skrivit historien, vilket blir extremt tydligt vid till exempel kvinnans eller handikappens historia. Tycker personligen det också är en fråga att begrunda – är det verkligen frågan om ett kulturarv att bara sprida den enkelsida diskrimineringshistoriken?

    Kannibalen som får rätt att rösta i allas namn han ätit upp. blurp! Hur ska vi stödja kannibalismens historia på bästa sätt?

    Länkar är förvisso också en Internets historia förutom genetikens och relationernas historia, men det är även missbrukens historia, vilket blir tydligt för de som känner till länkrörelsen och svajningarna i tillbakablickarnas vingslag. Vilket är mera än bara en kättinggrann ringlek. En vördsamhet i pusselläggandet är att också kunna se de bitar som saknas, först då blir det liv i hela rutan. Informationen ska vara fri, men den är ju från början beskuren och tilltäppt, vilket kanske kan vara bra att komma ihåg?

    Att bara visa pormaskar och inte hela bilder av tidens gång, förefaller det bildat? Eller är det mer att sprida den ytliga svärtan av en gammalmodig gång vars förfettade herravälde länge förstoppat mycken annan gycklarsång?

  6. Pingback: Begreppet som bokstavsbarn | ADHD och ADD
  7. Pingback: I Ölpråm nedför Mekong – III Dessa drömmar om rötter | ADHD och ADD
  8. Rakel O'Add

    Ack åren går men vissa värderingar består!

    Trevligt att återse lite av ADHD historiens tankar kring vad som uppmärksammas och inte uppmärksammas i alla kedjereaktionerna ett minne består av, som ringar på vattnet… :)

Skriv en kommentar