Foto: Carl Curman, ca 1890. Från Flickr Commons
Semestrarna har börjat och flera kommer att gå på semesterledighet den närmaste tiden. Därför kan det bli lite tunt med uppdateringarna här på bloggen. Vi kommer igen, pigga och utvilade, i höst!
Trevlig sommar!
Jag har “Flickr Commons-vakten” den här veckan. Och noterade att natten mellan söndag och måndag visades våra bilder på The Commons för den 200 000:e gången. Kanske undrar du vilka som varit mest populära och då kan jag av en händelse visa just det här och nu.
Den blåa Stockholmsbilden har visats 7 805 gånger och är den i särklass mest populära bilden. Fiskaren och Flöjtspelaren har visats 3 600 respektive 2 700 gånger.
Berättande bilder, miljöer med mänsklig närvaro, stämningar och porträtt är populära bilder. Förvånande? Nej, knappast.
I blogginlägget Människor och gruvsamhällen när marken brister har Åsa Dahlin tidigare skrivit om den planerade flytten av Kiruna och Malmberget. Jag vill ta upp en intressant rumänsk parallell till dessa två svenska stadsflyttar, nämligen gruvorten Roşia Montană i västra Transsylvanien som jag hade möjlighet att göra ett hastigt besök i för ett par år sedan.
Delar av Roşia Montană är idag en spökstad med tomma och förfallna byggnader. Foto: Jerker Moström
Ett kanadensiskt bolag vill genom en gigantisk satsning utvinna över 300 ton guld inom loppet av 16 år (med det dagsaktuella guldpriset motsvarar detta ett värde på ca 71 miljarder SEK). För att kunna genomföra projektet måste hela staden rivas och tömmas på sina 2000 invånare. Projektet har lett till en infekterad strid både på det lokala och nationella planet men frågan har också givit internationellt eko. Moståndare hävdar att hela projektet är en veritabel miljöskandal medan förespråkarna menar att satsningen är nödvändig för att skapa ekonomisk tillväxt i ett av Europas fattigaste områden.
Den rika guldfyndigheten vid Roşia Montană var väl känd redan av romarna som efter att ha ockuperat provinsen Dacia bröt stora mängder guld på platsen. Fortfarande finns lämningar kvar av romarnas gruvbrytningen i form av ett 25 km långt tunnelsystem i berget. Sedan romarna har tyskar, ungrare och rumäner genom åren grävt guld i området. Gruvbrytningen pågick fram till Rumäniens EU-inträde 2006 men tvingades då stänga eftersom anläggningen inte uppfyllde EU:s miljökrav.
I bakgrunden skymtar gruvbrytningens effekter i landskapet. Stora delar av berget har karvats ner för att komma åt guldet. Foto: Jerker Moström
Redan innan gruvan stängdes överfördes rätten till fortsatt gruvbrytning till Roşia Montană Gold Corporation som till största delen ägs av det kanadensiska bolaget Gabriel Resources och som nu alltså vill återuppta gruvbrytningen. Detta kommer bland annat ske i form av ett av Europas största dagbrott och en 180 meter hög dammanläggning för urlakning av malmen som kommer innehålla uppskattningsvis 196 miljoner ton cyanidhaltigt vatten.
Inlösning av egendom har pågått i flera år redan vilket inte bara har förvandlat Roşia Montană till något av en spökstad utan också skapat starka slitningar i lokalsamhället. Uppskattningsvis 60% av fastigheterna är redan utköpta medan många av de kvarvarande vägrar utköp som ett sätt att motsätta sig projektet.
Blått och gult har blivit symbolfärger i kampen mellan motståndare och förespråkare. De blå skyltarna berättar att egendomen är utköpt av Roşia Montană Gold Corporation. De som vägrar sälja kontrar med att sätta upp gula skyltar med texten “Ej till salu”.
Det är fortfarande ovisst om projektet kommer att kunna realiseras. Nyligen gav högsta domstolen Gabriel Resources rätt i en tvist med rumänska miljödepartementet angående delar av projektets genomförande men det rumänska parlamentet har planer på att förbjuda användningen av cyanid för att utvinna guld vilket kan förändra förutsättningarna för projektet i grunden.
Roşia Montană är bara ett av många exempel världen över på globala, ekonomiska intressen som sätter både ekosystem och lokalsamhällens förmåga till långsiktigt fortlevnad på prov. I ett område som Transsylvanien är förstås behovet av ekonomisk utveckling stort och mycket talar för att gruvprojektets investeringar ger fördelar för den lokala ekonomin – åtminstone på kort sikt. Frågan är vad som blir kvar att leva på och för 16 år, 300 ton guld, ett dagbrott och en gigantisk cyaniddamm senare?
Mer information om :
>> Jerker Moström är kulturgeograf och jobbar med landskapsfrågor och GIS på RAÄ.
Tommy Andersson dokumenterar en hällristning i Lyse socken.
Hällristningarna i Bohuslän är på många sätt unika fornminnen. Den i Västsverige kände arkeologen och landsantikvarien Claes Claesson skrev år 1964: Skulle en allmänmänsklig tävlan anordnas mellan det bästa varje land äger av mänsklig odlings minnen, så står väl frågan öppen, om Sverige har något av mera särpräglad art att visa upp än bronsålderns hällristningar. Trots det har det inte gjorts några utförligare bilddokumentationer av hällristningar utanför Tanums kommun sedan slutet av 1800-talet. Även hällristningarna inom Världsarvet Tanum saknar en fullständig bilddokumentation – än mindre en publicerad sådan.
100-tals okända hällristningslokaler har påträffats
I dag håller hällristningarna sakta men säkert på att försvinna. Surt nedfall, människors oaktsamhet och naturens gång får berget att vittra eller på annat sätt förstöras. För att rädda Bohusläns bildskatt från bronsåldern bildade Aina Barnevik i mitten av 1990-talet ”Stiftelsen för dokumentation av Bohusläns hällristningar”. Stiftelsen har sedan 1996, mer eller mindre intensivt, dokumenterat hällristningar varje år. De socknar som har dokumenterats är Askum, Tossene, Bärfendal, Bro och Lyse. Askum och halva Tossene dokumenterades i huvudsak av Sven-Gunnar Broström och Kenneth Ihrestam, medan det därefter i huvudsak gjorts av undertecknade. Under dokumentationens gång har också en viss nyinventering gjorts, vilket resulterat i att 100-tals tidigare okända hällristningslokaler påträffats.
Vad händer just nu och framöver?
I år har vi påbörjat arbetet med att dokumentera Brastad socken. I denna socken finns flera av landskapets största, ”bästa” och mest kända ristningar, bl.a. Raä nr 1 ”Skomakaren” och Raä nr 18 med ”Solvagnen”. Fram till 1970-talet, innan någon organiserad verksamhet startade i Tanum, var Brastad det vanligaste resemålet för hällristningsintresserade personer. Trots det har det inte gjorts någon större bilddokumentation av socknens hällristningar sedan Lauritz Baltzer var här på 1870-talet. Detta var också en av de första socknar han arbetade i, och han hade kanske inte utvecklat sin metod till fullo. Redan efter ett par veckor i fält är det uppenbart att behovet av en ny bilddokumentation är stort. På i stort sett alla hitintills dokumenterade hällar har ett stort antal nya hällristningsfigurer påträffats, och vi har redan gjort flera nyfynd. Vi räknar därför med att vara kvar i socknen i ett par år. I år och år 2010 är vår förhoppning att vi kommer att vara i fält under fyra månaders tid, exakt hur långa fältsäsongerna blir beror på intresset från privata personer och företag som bidrar till stiftelsens verksamhet. Mer information om Stiftelsen för dokumentation av Bohusläns hällristningar finns på hemsidan www.hallristning.se där det också ”fältdagbok” från årets arbete går att följa.
Andreas Toreld synar det uppmålade nyfyndet av en hällristning i Färlev, Bro socken.
>> Tommy Andersson, arkeolog. Jobbar med hällristningsdokumentation samt på länsstyrelsen i Västra Götaland län, där han ingått i digitaliseringsprojektet för FMIS. Han är också verksam i ett företaget Landskapsarv som bland annat arbetar med hällristningsvård.
>> Andreas Toreld, arkeolog. Har jobbat på Vitlycke museum med förmedling och vård av hällristningar. Nu arbetar han vid sidan om Stiftelseuppdraget på Rio Kulturkooperativ med liknande uppdrag.
Regnet smattrar mot fönsterrutan, men det kan jag ta efter det upplyftande almedalsseminariet ”Offentlig förvaltning 2.0”.
På talarlistan stod Mats Odell, Kommun- och finansmarknadsminister, – Annette Carnhede, förbundsordförande i ST, Max Dyga, operativ chef, Chas visual management,, Erik Sellström, initiativtagare till Digitala staten, Växjö universitet, Lars Lundqvist, enhetschef ansvarig för informationsutveckling, Riksantikvarieämbetet och Nicklas Lundblad, European policy manager, Google.
Seminariet gick i möjligheternas tecken och samtliga talare delade med sig av erfarenheter i en positiv anda som inspirerade till att gå vidare mot en mer transparent och samarbetande offentlig förvaltning.
Mats Odell inledde och uppehöll sig vid nödvändigheten av ett offentligt etos och att sociala medier är en viktig del av det. Odell menade också att sociala medel har en viktig roll i myndigheternas arbete för att skapa förutsättningar för att medborgarna ska kunna göra fria, väl underbyggda och kloka val.
Mats Odell sa också att den offentliga förvaltningen måste våga pröva att använda de verktygs som står till buds och vi får göra fel när vi utforskar deras möjligheter och begränsningar.
Ett axplock av tankar och formuleringar:
Under tiden bloggtexten blivit till har regnet dragit bort och molntäcket har börjat spricka upp. Ett tecken…?
Lars berättar om Riksantikvarieämbetets erfarenhet av sociala medier i praktiken. Foto: Agneta Gardinge
Presentationer m.m. på Facebook.
>> Rolf Källman är chef för Informationsavdelningen på Riksantikvarieämbetet
Christian Runeby från Riksantikvarieämbetet var inbjuden att tala vid ett seminarium under Almedalsveckan kring energisparande med temat “Spara och bevara – energieffektivisering i kulturhistoriskt värdefulla byggnader”. Energisparande är en förutsättning för att på sikt kunna bevara våra kulturhistoriska byggnader. Om byggnaderna inte kan användas på grund av att uppvärmningen blir för dyr så innebär det början på ett förfall. Med rätt kunskap kan man både spara energi och bevara våra kulturbyggnader.
- Det handlar om när och hur vi ska använda oss av ny teknik – inte om, sa Christian Runeby, enhetschef för Byggnader och Landskap på Riksantikvarieämbetet. I samarbetet och forskningen kring att välja klimatanläggningar och energieffektivisering behöver vi vara lyhörda för de behov som de nya brukarna/ägarna av våra kulturhistoriska byggnader har, samtidigt som vi tar hänsyn till den teknik och funktion som de en gång byggdes för.
Ofta kommer man längre med bra samarbete och det goda exemplets makt än med lagstiftning, menade Christian Runeby.
Bland talarna fanns bland andra även Energimyndighetens Arne Andersson. – Ju lägre energikostnader ju mer pengar blir det till bevarandet, sa Arne Andersson.
>> Agneta Gardinge är kommunikatör vid Riksantikvarieämbetet.
Sven Göthe samtalar med Ulrika Knutson, kulturjournalist, Marianne Samuelsson, landshövding, Boel Hössjer Sundman, Svenska Kyrkan och Anders Åkesson, riksadagsledamot, kulturutskottet. Foto: Jonas Valthersson/BildFoto.
Svenska kyrkan bjöd in till samtal i Visby domkyrka om det kyrkliga kulturarvet. Temat var “Kulturarv eller urarva – rum som upprör och berör”. I debatten kring det kyrkliga kulturarvets framtid framhöll Sven Göthe, Riksantikvarieämbetet, vikten av att kulturarvet är i bruk eftersom det är grunden för att det ska vara tillgängligt och leva vidare både fysiskt och i människors medvetande.
>> Catharina Hammarskiöld, kommunikationschef på Riksantikvarieämbetet.
En av fördelarna med att förbereda en presentation är att man tvingas att reflektera en stund. I detta fall på hur RAÄ:s webb 2.0-resa sett ut. Ett par intressanta strategiska val gäller öppen källkod och när webb 2.0-tankarna sattes… Det är ett tag sedan…
>> Lars Lundqvist, jobbar på RAÄ med webbfrågor.
Ska prata på ett seminarium på fredag och filar på en presentation som ska ta maximalt 10-12 minuter. Funderar på anslaget. Vad tror ni om det här?
Nya kommentarer