Foto: vrogny. Tillgänglig under Creative Commons Erkännande 2.0 Generisk.
Det faktum att semestern är slut har i mitt fall åtminstone det goda med sig att jag kan komma igång med den uppfriskande cyklingen till jobbet. Att slösitta på tunnelbana eller buss har sina fördelar, men det är aldrig lika härligt som att slänga sig upp på den blixtrande Skeppshulten och känna sol och vind, i ur och skur. Cykeln förenar modern teknik med gammaldags känsla av att befinna sig mitt i landskapet.
Nu ordnade slumpen så att jag den sista semesterkvällen råkade lyfta på en trave på skrivbordet och där i cellulosastratigrafin låg en bok av landskapets mästerskildrare Linné, nämligen hans Öländska och Gotländska resa 1741. Linné startade i Stockholm kl. 11 den 15:e maj 1741, “solen sken och luften var något kulen“. Första dagen ägnade han, utan att stanna för särskilda observationer, till att ta sig ca 60 km ner till Åbykvarn, litet söder om Södertälje. Dagsresan tog 13 timmar! Linné fick hålla till godo med en medelhastighet på 4,5 km/tim, men å andra sidan medgav en resa i sakta mak att hans skarpa blick kunde iaktta saker som ingen kunnat göra om under de sista hundra åren.
En grundläggande faktor i upplevelsen av landskapet är avstånd, inte minst avstånd i tid. Min vanliga marschfart på cykel är ca 18 km/tim, dvs precis fyra gånger snabbare än Linné. Å andra sidan behöver jag inte sinkas av grusvägar, hästbyte och stanna för måltider och raster. Om jag får göra ett litet “tidsgeografiskt“ tankeexperiment, med Torsten Hägerstrands termer, så skulle jag på Linnés 13 timmar teoretiskt ta mig sådär till Linköping, vilket jag förstås inte skulle orka i ett svep. Det jag som cyklist upplever av Sverige jämfört med Linné är ett land som är fyra gånger mindre. Men egentligen är jag mer präglad av bilens avstånd, och med en snittfart i bil på 90 km/tim så susar vi fram 20 gånger snabbare än Linné – och Sverige för oss har snarast krympt till en tjugondel. När vi läser Linné så skulle t.ex. bilresan Stockholm-Malmö inte vara 60 mil utan 1200 mil, dvs. för oss i bil skulle det vara lättare att åka till Peking än för Linné att åka till Malmö. Och om man så vill, 60 mil på Linnés karta skulle i tid krympa för oss till en tjugondel, dvs med bilperspektivet hamnar “Linnés Malmö“ i Södertälje.
Vad vill jag då ha sagt med allt detta körande och flåsande? Att kartan och landskapet inte kan jämföras rakt av under olika historiska perioder. Tiden är också en ofrånkomlig del av landskapet och upplevelsen av verkligheten.
>> Leif Gren jobbar med frågor om miljömål och landskap.
