Publicerat


Konstnär: Caspar David Friedrich. Källa: Wikimedia Commons

Nationalmuseums utställning om Caspar David Friedrich avslutades den 10:e januari som en stor publiksuccé. Själv tillhörde jag de hundratals besökare som trängdes denna sista dag. Publiken var mycket blandad med många ungdomar. Att publiken överlag fascinerades av Caspar David kunde man inte ta miste på. Utställningen var befriad från pedagogiska finesser, men det gick nog lika bra. Jag har sen barnsben älskat hans målningar, och alltid haft små reproduktioner hemma på väggen. På Nationalmuseum blev jag överraskad av att många av målningarna faktiskt är så där små i original. De verk jag syftar på är förstås landskapsmålningarna i olja, med underordnade människor som vänder bort ansiktet.

Men varför fängslar Caspar David? Det är vackra himlar och scenerier, men det har många andra konstnärer också fixat utan att väcka mer än en gäspning. Tänker man på Caspar Davids budskap så ska det enligt experterna kretsa runt religion, nationalism och mer eller mindre svårbegripliga symboler. Någon vägledning av sådana upplysningar har jag knappast eftersom jag varken är religiös, nationalist eller överdrivet intresserad av symbolspråk. Det jag som amatör upplever i Caspar Davids målningar är en så konsekvent avspänd stämning att den blir rent av laddad. Eteriskt ljus och luft skimrar, och människor har frusit fast i stillastående tid. Vi betraktar tavlans målade betraktare av naturen, vi blir de, “jag“ blir han med slängkappan. Naturen har blivit subjekt och breder ut sig i tiden. Kulturen är förgänglig, och ofta nedbruten till gotiska kyrkoruiner som blivit ett med naturen.


Caspar Davids antites? Konstnär: Jacques-Louis David. Källa: Wikimedia Commons

Caspar David levde i Hegels tidevarv, filosofen känd bl.a. för historiens dynamik, tes- antites- syntes. Samma princip känner vi igen i den intressanta Kulturutredningens resonemang om modernismen upp- och nedgång. Kanske är det en sådan spänning som man undermedvetet känner av i Caspar Davids skenbara idyller? När jag vandrade runt på utställningen slogs jag hela tiden av vad han INTE målade. Caspar David tidiga år präglades av Napoleon och ockupationen av de tyska områdena. Om Caspar David hade en konstnärlig antites så vill jag peka ut Jacques-Louis David, konstnären med Napoleon till häst, Napoleons kröning, hjältar, monument, krig, slakt och ära, det är exakt vad Caspar David Friedrich INTE målar. Jag undrar om det är en sådan spänning som jag förnimmer i hans måleri, en konst som total antites? Ska vi gå så långt att – all kultur är antites till sitt innersta väsen!? Jag lutar år det.

>> Leif Gren jobbar med frågor om miljömål och landskap.