Film i fokus i Linköping


William Reed filmar ”The Romance of Runnibede” i Sydney 1927. Foto: Sam Hood

OBS: Långt inlägg!

Den 19 februari 2011 arrangerade Filminstitutet, Riksantikvarieämbetet och Östergötlands museum tillsammans ett filmmöte på länsmuseet i Linköping. På mötet deltog representanter för institutioner med egna erfarenheter och idéer om arbete med film på webben. Som vanligt hittade vi många gemensamma utmaningar av teknisk, juridisk eller praktisk natur – och sannolikt finns mycket att vinna på att söka lösningar tillsammans.
För Riksantikvarieämbetets del var seminariet en uppföljning av fjolårets regionala dialogmöten med museer och arkiv i hela landet, där vissa materialtyper – t ex film, video, rörlig bild – återkommande tagits upp till diskussion. Östergötlands museum har under en följd av år inventerat film från länet i projektet Östgötafilm, och koordinerar också ytterligare insatser inom Kulturarv Östergötland. Filminstitutet har alldeles nyss, och i samarbete med KB, öppnat det fantastiska Filmarkivet.se och mött ett enastående gensvar hos medborgarna. Bara första veckan hade sajten 280 000 besökare, så nu finns det bevis för att intresset för den här typen av källor är enormt.

Vid seminariet deltog representanter för:
• Kultur i Väst, Film i Väst
• Länsbiblioteket Östergötland
• Norrköpings stadsarkiv
• Norrköpings stadsmuseum
• Regionmuseet Kristianstad
• Riksantikvarieämbetet
• Svenska Filminstitutet, Filmarkivet
• Västmanlands läns museum
• Östergötlands museum

Med utgångspunkt i RAÄ:s redan befintliga tjänster K-samsök, Kringla och Platsr diskuterades under dagen tänkbara metoder för att på bästa sätt inventera/samla in, producera, bevara, digitalisera och tillgängliggöra/sprida filmfiler. De olika organisationer som deltog i mötet har på många sätt skiftande förutsättningar (tekniskt och resursmässigt), men som tur är finns en bred samsyn när det gäller materialens attraktivitet och värde.

Vad är det för film vi talar om?
Dokumentär film är, precis som ljudinspelningar, ett ofta förbisett historiskt källmaterial som finns spritt i små poster hos många förvaltare. Då det i varje musei- eller arkivsamling utgör en marginell del av helheten, finns risken att det hamnar i skuggan av mycket större samlingskategorier som föremål eller arkivalier. Det är synd eftersom filmerna på ett unikt sätt kan låta oss möta det förflutnas människor ansikte mot ansikte, och ge en mer eller mindre oförvanskad bild av hur vardagen verkligen såg ut (just då) t ex på torget i Linköping under kriget.

Dagens samtal handlade mest om de stora mängder filmmaterial som finns i museer och arkiv. Huvuddelen av detta består sannolikt av dokumentära inspelningar från 1900-talets vardagsliv och/eller lite mer arrangerade gestaltningar av t ex äldre hantverk och tekniker. Det är en stor mängd filmer av olika kvalitet, format och längd som har det gemensamt att de visar dokumentärt, icke-fiktivt innehåll som t ex torghandel, idrottstävlingar, politiska möten och andra tidsaktuella händelser från det gångna seklet. En annan kategori kan vara film som dokumenterar den egna verksamheten (t ex konserveringsarbete), och en tredje filmer som producerats direkt för utställningar. Vi talade också en del om inventering av film som finns hos andra förvaltare, t ex företag, föreningar och privatpersoner. Däremot faller spelfilm – som Åsa-Nisse på jaktstigen eller Det sjunde inseglet – utanför dagens tema. Sådant material är också oerhört intressant för både forskare och bred publik. Det är dock i dagsläget svåråtkomligt på grund av rättighetssituationen, och diskuterades inte under mötet.
Film i Väst har med EU-stöd gjort en pilotinventering av film i Tranemo kommun. Arbetet, som genomfördes med i samverkan med Regionarkivet i Göteborg och Filmarkivet i Grängesberg, väckte många frågor framför allt rörande urval och prioriteringar. Det kan t ex vara svårt att förklara för folk som vill skänka sina filmer, varför ett julfirande 1972 är mer intressant än ett annat. Projektet resulterade i en DVD med det insamlade materialet, och en processbeskrivning med ett slags flödesschema som skulle kunna vara till stöd för motsvarande arbete i många andra kommuner.

Kulturarv Östergötland har, inom projektet Östgötafilm, inventerat film i sitt län. I första hand vände man sig till föreningar och organisationer. En viktig del av projektet var att det digitaliserade materialet skulle göras direkt synligt på webben, och att det inte skulle krävas en massa extra programnedladdningar och plug-ins för att se det. Resultatet finns listat på Östgötafilm, och avtal har i de flesta fall skrivits med rättighetshavarna. För många av filmerna kan man därför visa åtmistone en preview på ett par-tre minuter. Länsmuseet har också, med stöd av Westman-Wernerska stiftelsen, genomfört en specialinventering med fokus på Linköping. Då vände man sig i synnerhet till privatpersoner, och prioriterade material som visar företeelser och miljöer som idag är förändrade eller försvunna. Likartade inventeringar har genomförts också i många andra län (Skåne och Västmanland t ex) och kommuner (Norrköping), men det hör till ovanligheten att materialet i motsvarande grad tillgängliggjorts på webben.

Teknik
Äldre film finns i stor utsträckning på bärare som i och för sig är relativt stabila, men som det nu är svårt att hitta uppspelningsapparater för. Själva smalfilmen kanske mår bra, men det finns ingen projektor att visa den på, och då är den ju otillgänglig i alla fall. Vad gäller tekniska standarder för digital film verkar enighet råda om att materialet bör lagras i MPEG2. För överföring (streaming/nedladdning) till användare är mp4 det vedertagna formatet, som dock kan behöva kompletteras med någon opensource-motsvarighet.
Många av deltagarna på mötet har goda erfarenheter av Filmarkivet i Grängesberg, tidigare under Filminstitutet men numera en del av KB. Dit har man sedan 2003 kunnat lämna analog film för överföring till digital form, och samtidigt fått bevarandet säkrat. Nackdelen har varit att efterfrågan på tjänsterna vida överstigit resurserna för att utföra dem. Väntetiderna har blivit långa, ibland flera år. KB ser nu över rutinerna för arbetet och hoppas få bättre kontroll över flödena i Grängesberg. Planen är att framöver kunna sluta avtal med leveranstider som går att hålla. Flera museer har redan som komplement (eller alternativ) till Grängesberg också vänt sig till privata aktörer som säljer likartade tjänster, länsmuseet i Linköping har t ex använt ett lokalt Östgötaföretag.

Juridik
Personer som syns på en film har förstås inget skydd enligt upphovsrättslagen, men de ska naturligtvis hanteras med respekt för personlig integritet etc. Det är viktigt att rätt förvalta det förtroende institutionen fått i och med t ex en intervju eller annan dokumentation. Man bör särskilt se upp med sådant som kan uppfattas som kränkande och vinnlägga sig om att, vad gäller nu levande identifierbara personer, beakta personuppgiftslagen (PUL). Vissa institutioner avstår från att tillgängliggöra t ex filmer med nakna småbarn, men det grundar sig i lokala policyöverväganden snarare än tvingande lagstiftning.
De som gjort en filminspelning har dock juridiska rättigheter till materialet, och dessa måste klareras t o m utgången av femtionde året efter inspelningstillfället. Vad gäller eventuellt (tidigare) anställda producenter/filmare och donatorer måste avtal och överenskommelser ses över innan man eventuellt kan hävda ett underförstått/outtalat samtycke till publicering och tillgängliggörande. Skulle filmen vara att betrakta som ett konstnärligt verk är det under upphovsrättsligt skydd tills både regissör, manusförfattare och kompositör varit döda i minst 70 år.
Filmerna på Filmarkivet.se är tillgängliga i full längd, väl metadatasatta och rikt kontextualiserade. Det ligger omfattande redaktionellt arbete bakom, och dessutom har samtliga rättighetshavare kontaktats och godkänt webbpublicering. Inte en enda har sagt nej. I ett fåtal fall har material offentliggjorts trots att det visat sig omöjligt att identifiera eller lokalisera rättighetshavaren. En allmän disclaimer signalerar myndighetens önskan att klarera material om en upphovsman skulle ge sig till känna. För Östgötafilmerna gäller att de är ordentligt listade, men alla kan inte ses på webben, och de flesta som visas syns bara i form av korta previews.
En viktig fråga för tillgängliggörande är naturligtvis tydlig uppmärkning av materialen, gärna med Creative Commons-licenser. Men det kan vara tidskrävande att utreda hur det förhåller sig med rättigheterna. Biografvisad film finns i hög utsträckning listad i Svensk Filmdatabas men för den stora mängden dokumentärt material på museer och arkiv är situationen mer oklar. Man får som vanligt göra en riskbedömning och skriva en brasklapp i stil med den som Filmarkivet.se använder; Rättigheter klareras med alla kända rättighetsinnehavare, men för vissa av filmerna har vi inte lyckas spåra upp om någon eller vem som äger dem, så om någon gör anspråk på rättigheter kontakta oss på adress xxx. Det verkar också vara vedertagen praxis att man – utan särskild klarering och med hänvisning till citaträtten – kan lägga ut korta filmklipp (previews, max två minuter) som exemplifierar och illustrerar de resurser som finns i en samling.
För Riksantikvarieämbetet är målet är att alla data ska vara fritt, öppet och gratis tillgängliga för så många som möjligt. Helst ska åtminstone metadata (inte filmen i sig, men information om filen) kunna ställas till fritt förfogande utan restriktioner. Ännu bättre är det om även tumnagelbilder och så kallade previews kan vara helt fria, då det skapar bästa förutsättningarna för vidareanvändning i andra tjänster.

Vad kan man göra med film då?
I arkiven befintligt filmmaterial kan förstås aktiveras på olika sätt och integreras i utställningsbyggen, vilket man kan se aktuella exempel på bl a i Falun och Västerås. Länsmuseet i Linköping har i sin basutställning en filmvägg i storformat, där besökare enkelt kan välja vilka filmer de vill se från en touchscreen. Filmer kan också användas i mer riktade satsningar, kanske som utgångspunkt för pedagogiska program eller annan uppsökande verksamhet. Östergötlands museum har t ex inom ramen för sitt Linköpingsprojekt kunnat visa film på ett tjugotal äldreboenden, där materialet fungerat som stimulerande stöd för minne och samtal. En vägledning för sådant arbete kan kanske vara Riksutställningars Pedagogisk guidebok om rörlig bild (2010). Den handlar i och för sig en hel del om konstfilm men tar också upp praktiska råd om inspelning och ger ingångar till rörlig bild som pedagogiskt verktyg. Beställ gratis eller ladda ned innehållet här!

Relativt många museer och arkiv har egna kanaler på YouTube, som är världens just nu största webbkanal för film. Några svenska exempel är Norrköpings stadsmuseum, som lagt ut historiskt material och Fängelsemuseet i Gävle som nyredigerat korta filmer baserade på dokumentära inspelningar. Många institutioner använder YouTube också för filmer och nyhetsinslag av mer uppdaterad karaktär (se t ex Moderna museet, Göteborgs stadsmuseum och Naturhistoriska riksmuseet). Vimeo är en annan tjänst som kan härbärgera film, den accepterar längre sekvenser och samlar ett mindre (mer professionellt) community av användare. Victoria&Albert Museum i London och National Building Museum i Washington hör till de många institutioner som använder Vimeo för olika typer av filmat material. Även på Flickr, den stora fotosajten, är det idag möjligt att ladda upp film. Brittiska National Maritime Museum hör till dem som lagt upp material där, vad sägs om t ex ”Before the mast”? För både Flickr, YouTube och Vimeo gäller dock att materialet ligger bra där men att ingen kommer att märka det om det inte görs känt via andra kanaler (läs; social media). Detsamma gäller – och i kanske ännu högre grad – en ”filmsida” i undanskymd position på den egna webbplatsen. Ett sätt att nå längre är att tillgängliggöra sina filmer via plattformar som gör dem lättåtkomliga för andra aktörer, som K-samsök och Europeana.

Open Images som drivs från progressiva Instituut voor Beeld en Geluid i Holland är ett efterföljansvärt exempel. Plattformen innehåller över tusen objekt och sedan i höstas finns hela materialet tillgängligt via ett öppet API. Det innebär att dataposterna inkl metadata lätt kan användas vidare av tredje part i olika tjänster och applikationer. Data från Open Images används redan nu av bl a OPEN CITY, ArtTube, Picture War Monuments och Image on a Map. Dessutom finns material från Open Images i Wikimedia Commons så att det enkelt kan vidareanvändas t ex på Wikipedia.

Det finns också goda skäl att tillgängliggöra filerna via webben på ett sådant sätt att användare lätt kan bidra med information och kontext till innehållet. Ytterligare värden uppstår om man kan lägga ut filmfiler att fritt klippa i och/eller sätta ihop med andra/nya ljud och bilder, musikslingor eller berättarröster. Några exempel på vad som kan uppstå om användarna får chansen att arbeta kreativt med film/bildspel kan man ta del av på norska Digitalt Fortalt. Se t ex berättelsen om flanellografen från Norske Kvinners Sanitetsforening, det engelska kvarteret i Oslo eller glassen i Brevik.

På Linköpingsmötet diskuterades en del fram och tillbaka kring vad som är önskvärt när det gäller skydd av upphovsmannens originalverk. Tar det t ex skada om det ackompanjeras av ny musik – som den här filmen om Visby – eller får ett nyskrivet röstpålägg?

Vart vill vi komma?
Riksantikvarieämbetet har väldigt lite film i sina egna samlingar, och det som finns följer inga förväntade linjer. I arkivet finns titlar som ”Stenåldersmannen” (1919) och ”På jakt efter Lapplands forntid” (1960) – som i någon mån faller under myndighetens intresseområde – men också en polsk film om den venezianske 1700-talsmålaren Canaletto, en kvartslång film om surströmming och två reklamfilmer om postsparbanken. Förbryllande!
För många museer och arkiv är filmmaterialen emellertid viktiga, och intresset i kretsen kring Europeana är stort och klart uttalat. Riksantikvarieämbetet avser därför att, redan under innevarande år, utveckla K-samsök respektive Kringla så att de enklare och tydligare kan skörda upp och indexera respektive presentera filmfiler från de institutioner som levererar data till webbtjänsten. Riksantikvarieämbetet tittar också på smärre uppgraderingar av Platsr:s gränssnitt, som skulle göra det enklare för användare att tydligt länka in filmmaterial från olika källor och koppla det samman med andra data, bilder, berättelser och kartpositioner.
Filminstitutet kommer årligen att webbtillgängliggöra ytterligare ca 300 filmer ur arkiven på Filmarkivet.se, och förbereder som bäst leverans till K-samsök. Östergötlands museum arbetar på sitt håll för att göra sina material maximalt tillgängliga på webben. Flera av deltagarna på Linköpingsmötet uttryckte vidare ett behov av mer nationell samordning och stärkta nätverk på området. Den diskussionen kommer förhoppningsvis att kunna föras vidare i en grupp på RSM:s Mötesplats Museer, där alla intresserade kan hälsas välkomna att delta!

>>Johanna Berg, verksamhetsutvecklare på Riksantikvarieämbetet.

One comment

Skriv en kommentar