Sveriges okändaste runsten


Fotoskanning: M. Källström

Runstenen vid Röks kyrka i Östergötland kan nog med rätta karakteriseras som Sveriges mest kända runsten. Men vilken är Sveriges minst kända runsten? Jag skulle vilja hävda att det är runstenen från Ljusdals kyrkogård (Hs 20) i Hälsingland. Att denna sten inte har väckt någon större uppmärksamhet beror på att den dök upp mycket hastigt för att lika snabbt försvinna igen.

Fyndet gjordes vid grävningen av en grav på kyrkogården den 16 augusti 1886 och förmodligen hade vi aldrig fått veta något om det om inte kapten Vilhelm Engelke hade råkat befinna sig i Ljusdal för en tillfällig förrättning. Han fick kronofogden Per Söderman att ta hand om de nyfunna fragmenten och föra dem till sockenstugan. Själv författade Engelke en skrivelse till riksantikvarien Hans Hildebrand och bifogade också en teckning av stenen. Enligt brevet, som nu finns i ATA i Stockholm, bestod fyndet av ”af fyra lösa stycken, af hvilka tvänne […] passa tillsammans”. Dessutom upplyser han att ”[s]tenen synes haft en nära rund slinga med en häst i midten”. Detta är faktiskt den utförligaste beskrivning av stenen som finns, eftersom den teckning som Engelke skickade med brevet senare verkar ha förkommit.

Dessvärre råkade även stenfragmenten ut för samma öde. När arkeologen Gustaf Hallström besökte Ljusdal 1929 var de spårlöst försvunna och de så förblivit trots att det i en tidningsartikel samma år utlovades en hittelön på upp till 50 kronor. Även teckningen har senare efterspanats utan resultat. På 1970-talet väcktes idén om att en kriminalteknisk undersökning av det bevarade brevet till Hildebrand kanske skulle kunna avslöja spår av teckningen som måste ha skickats i samma konvolut. Detta uppslag bedömdes dock vid närmare efterforskning som orealistiskt och någon undersökning kom aldrig till stånd.

Den 5 oktober i år höll jag på med att försöka utreda förhållandet mellan ett antal runstensfynd i Väversunda kyrka i Östergötland och hade i ATA beställt fram mapparna med runstensbilder från denna socken. Eftersom det i Väversunda också finns runor på kyrkdörren fick jag även fram en mapp med ”Diverse runor och runinskrifter” som jag egentligen inte hade tänkt beställa. Den innehöll inskrifter på andra föremål än runstenar från flera svenska landskap, men längst bak fanns dessutom en del rätt blandat material som man tydligen inte hade lyckats identifiera. Här lade jag särskilt märke till en blyertsteckning med detta utseende:


Fotoskanning: M. Källström

Det slog mig direkt att detta måste vara Engelkes försvunna teckning som gäckat forskning och hembygdsintresserade i mer än 120 år! Den stämmer exakt med beskrivningen i brevet till Hildebrand och runformerna faller också väl in i den norrländska runtraditionen. Tyvärr är det inte helt lätt att tolka inskriften. Man kan på teckningen läsa något i stil med (a)ruaR…smuau…-si(R)sun : (a) …(u)kr : inta…, men egentligen går det inte att begripa mer än ordet sun som säkerligen betyder ’son’. Kanske ska några av de runor som ser ut som a-runor egentligen tolkas som h-runor av s.k. kortkvisttyp och då skulle inskriften ha kunnat inledas med hruaR, vilket kan vara mansnamnet Hroarr ’Roar’.

Att vi inte direkt kan tolka de runföljder som Engelke har avbildat beror nog inte på att han har varit en dålig runläsare eller på att ristaren inte har kunnat skriva. Snarare har inskriften – liksom många andra av Hälsinglands runinskrifter – haft ett mer ovanligt innehåll, och när bara brottstycken återstår är det inte så lätt att rekonstruera texten. Här är det egentligen bara att hoppas på att framtida fynd ska sprida nytt ljus. Även om teckningen länge har varit på vift, vet vi med förvånansvärd exakthet var fragmenten hittades 1886. I Fornminnesregistret (Raä Ljusdal 363:1) har man nämligen med hjälp av en markering på en äldre kyrkogårdskarta kunnat bestämma fyndplatsen till ”13 m 194 g[rader] om SV hörnet av Ljusdals kyrka”. Detta är alltså en plats att hålla ögonen på.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Jag vet nu också var teckningen har befunnit sig under sin mer än hundraåriga bortovaro, men det kommer jag att skriva om i ett annat sammanhang.

7 comments

  1. Leif Sköld

    Fantastiskt roligt att se teckningen, vi har funderat och haft olika teorier under åren. Ett Stort Tack!

  2. Sven Berg

    Många har letat efter den teckningen, fantastiskt att den kommit tillbaka, men synd att den inte säger vad det står på stenen. Vad jag sett var de sista spåren i skrift att fragmenten placerades i Sockenmagasinet som nu är rivet.

  3. Magnus Källström

    Jag kan meddela att jag har skrivit en längre artikel om stenen, ”Den gäckande runstenen i Ljusdal”, som finns publicerad i årsboken Hälsingerunor 2012 och där jag har lite mer resonemang om möjliga tolkningar av inskriften.

    Dessutom kan jag nämna att jag sedan dess har hittat en uppgift om att prof. Otto v. Friesen sökte efter stenen redan 1915. Han skriver:

    ”Den 10/6 15 eftersöktes fragmentet af mig och E. Fredborg på platsen. Det var emellertid enl. uppgift af kyrkoherde Jonzon och organisten förkommet sedan flera år tillbaka. Sannolikt hade det användts i fyllningen till nya kyrkogårdsmuren då denna för åtsk[illiga] år sedan reparerades.”

    Kanske kan denna ledtråd leda vidare.

  4. Pingback: Hudiks försvunna runsten - K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg

Skriv en kommentar