Foto: Bearbeitungstrupp (CC by-nc-sa)
Om man jobbar med historia och kulturmiljövård så kan man naturligtvis inte låta bli att föreställa sig hur människor förr i tiden tänkte och resonerade. När det handlar om människor för hundra år sen så känns det mesta i tänkesätten rätt begripliga. Men om man läser texter som går flera hundra år bakåt i tiden så är jag ofta osäker på om man fattar så värst mycket av hur de tänkte, när byn var universum och troll lurade runt varje hörn och änglar svävade ovan molnen. Hur skulle man då kunna föreställa sig stenålderns tänkande?
Inte desto mindre fick jag en fantasibild av stenålderns tänkande häromdagen – av den paleolitiska stenåldern för sådär femtio tusen år sen. Saken var den att var jag bjuden till nya vänner på middag. Det var ett ungt par i 25 årsåldern som bodde i en trevlig liten lya centralt. Båda akademiker med jobb inom media och marknadsföring. Som akademiker själv förväntade jag mig att komma till ett hem fullt av vanliga grejor. Men det visade sig vara raka motsatsen, inga böcker, enstaka tavlor, inga gardiner, inga mattor. Av möbler fanns bara det absolut nödvändiga: säng, soffa, matbord, några stolar – alltså en mycket konsekvent minimalism. Däremot fanns det dubbelt upp av platt-TV, Ipad och Iphone.
Det var förstås omöjligt att inte pejla mina unga vänners frånvaro av böcker och prylar. Jag frågade om de inte läste eller ville ha roliga saker omkring sig. Mina frågor framstod nog som väldigt mossiga och fåniga. Visst läste de och älskade häftiga intryck, men allt det där fanns ju i oändliga mängder på bildskärmarna, vare sig det var i stort eller litet format – “för oss är resor, människor och upplevelser det viktiga, inte prylar“ förklarade de. Ja det viktiga finns i hjärta och hjärna och det egna eller andras minne bara “förstärktes digitalt“ på bildskärmarna. Varför, var tanken, ska man tynga ner sig med utlästa böcker och onödiga prylar? Slöseri med pengar, städbehov och inte minst plats, som kostat nära sjuttio tusen kronor kvadratmetern!
Som gammal kulturmiljövårdare kunde jag inte låta bli att tänka över begreppet kulturarv. Själv är jag uppfödd i en värld där saker var dyra och eftertraktade. Men om människan funnits i någon miljon år så verkar det först vara under de senaste tiotusen åren som prylar varit viktiga att samla på. Det kanske är jag och ett begränsat antal generationer som tillhör prylgalningarna och en parentes i historien? I grunden är vi alla grottmänniskor, och de moderna ungdomarna jag var hemma hos kanske tänkte mer representativt mänskligt än jag med mina egna prylar, så som människor gjort under 99 % av mänsklighetens historia. Kanske blir morgondagen en värld där det “materiella“ kulturarvet blir allt mindre intressant, medan det gränslösa digitala kulturarvet bara blir större och intressantare.
>> Leif Gren jobbar med landskaps- och skogsfrågor på Riksantikvarieämbetet
