Monthly Archive for April, 2012

Konst och kulturarv – apropå kulturministern och tårtan

I debatten har synpunkterna på kulturministerns mediafadäs varierat från konstnärernas organisation KRO, som torrt menar att “I ett fritt samhälle måste vi kunna hantera konst som kritiserar”, till Stefan Jonsons hätska utfall i DN mot “ministerns nervösa njutning när hon sätter kniven i den svarta massan” som jag tycker påminner om Mc Carthy’s kommunistjakt på femtiotalet.

Konstsynen intressantare än ministerns rätt eller fel
Själv tycker jag inte det är meningsfullt att diskutera om kulturministern bör avgå eller inte, utan mer intressant är frågan om konstens väsen. Tårtan anspelar på stympning och transformering av individen som kollektiv fest; en genial konst som drar ut konsekvenser. Lindes verk kommunicerar latenta orimligheter som plötsligt blivit uppenbara.

Konst ser jag som utom-personifierad kommunikation och mot-kommunikation. Det är då inte konstnären som talar, vill man låtsas, utan via konstnären som känselspröt och antenn, en utommänsklig kraft i tillvaron, Gud, naturen, “generna” eller “konsten i sig”. Tårtan är en motkommunikation, som all god konst.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth utvecklade sin syn på konsten i en debattartikel, “Konst måste få provocera”, Debattartikel aftonbladet.se, 18 april 2012. Som kulturministern säger i debattartikeln: ” Själva syftet med World Art Day var att diskutera och uppmärksamma konstens roll i samhället. Den nationella kulturpolitiken utgår från att kulturen ska vara en obunden kraft med yttrandefriheten som grund. Konsten måste då också få provocera och ställa obekväma frågor. Som jag framhöll i mitt tal i söndags är det därför viktigt att vi värnar yttrandefriheten och konstens frihet – även när den väcker anstöt”.

Död materia blir subjekt – om den är konst?
Vare sig konstnären heter Makode Linde eller något annat, så objektifierar han eller hon sig själv, och konsekvent måste något subjektifieras, vilket alltså är objektet konstverket. Vi känner samtidigt igen det här igen från en vanlig förnuftig feministisk grundsyn, kvinnor objektifieras från kategorin människor, medan människan som kategori subjektifieras – till män.

När ministern i efterdebatten gör konsten till objekt på nytt så försöker hon ta makten från subjektet, dvs. något som borde ligga utan för mänsklig kontroll. Det var väl hennes försvarsmekanism att göra tårtan åter till objekt eftersom den allmänna uppfattningen glidit in på att den var ett rasistiskt subjekt, vilket naturligtvis något som hon måste ta distans till. En avväpning alltså.

Tårtan agerar, men inte som tårta naturligtvis utan som konst, som den blivit genom konstnärens subjektifiering. Men det steget får man inte analysera lika litet som inom den medeltida skolastiken. Skolastiken är dels aldrig källkritisk, dels vill den göra logisk bevisning utifrån förutsättningen att kristendom och Bibeln är en objektiv sanning. Alltså, den gudomliga idévärlden existerar definitionsmässigt och konsten, som då var synonymt med heliga föremål, “laddades” automatiskt med Guds ande när konstnären/prästen-munken tillverkat den. När en munk målade en bild av Gud så blev bilden en del av Gud – och en spegling på jorden av den högre verkligheten ovanför sjunde himlen. Inte sällan krävdes en övergångsrit, som att läsa de rätta bibelcitaten och måla kors i hörnen på en nybyggd kyrka, men att kyrka eller ikonen fått gudomlig kraft var självklart. Att ifrågasätta kopplingen mellan materia och ande fanns inte på den skolastiska kartan.

På samma sätt tänker ministern och konstnärerna i dag. Konstnären skapar ett konstverk/materia, som sedan laddas med gudomlig kraft/”konstens obundna kraft”. Konsten har blivit ett levande subjekt som “gör saker med oss”, och detta ska försvaras av staten/den nya Kyrkan. Nietzsche driver gäck med konst-subjektifieringen i sitt Bibelanspelande citat “Den mest smärtsamma sak som tänkare kan säga till konstnärerna är: ‘Kan ni inte sitta och vaka med mig en stund?’ “.

För skolastikerna fick givetvis inte kristendomen som oberoende sanning ifrågasättas, och för staten 2012 får inte den fria konsten ifrågasättas; jag är inte säker på varför, kanske ytligt sett för att ofri konst tillhör diktaturer, kanske djupare sett för att demokratin är en ättling till kristendomen i den meningen att båda söker frihet från materiens fattiga tyranni och jämlikhet inför högre andliga ideal. Konsten var ursprungligen sakral men har i dag blivit sekulär utan att förlora sin koppling till den skolastiska himlavärlden. Demokrati vädjar liksom kristendomen till ordet och anden, och inte till makten eller muskelstyrkan.

Oskrivna regler bakom skämt och värdering
I den efterföljande debatten konnoteras konstverket tårtan till karikatyr, skämt och nedvärdering, och frågan om vad som är korrekt att skämta om. Tårtans denotation blir alla utsatta svarta kvinnor. I det demokratiska jämlika samhället är principen och det underförstådda samhällskontraktet att man får skämta om grupper som ligger högre i en värdehierarki. Dvs. det är tillåtet att skämta om kungen och regeringen eftersom de står högre i en makt-värdeskala. Däremot får man aldrig skämta om de som står lägre på skalan, fattiga, outbildade, sjuka, svaga – om man inte automatiskt vill ställa sig utanför den offentliga samhällsgemenskapen. Sen finns det en gråzon där sammanhanget avgör, som kvinnor, västgötar, statsanställda. Om man skämtar om en kategori så har man, som jag ser det, också bekräftat sin syn på värdeskalan.

Om jag t.ex. skämtar om kulturministern offentligt så erkänner jag att hon står över mig på en värdeskala. Men om jag tar avstånd från skämt om kvinnor så anser jag således att det är ett kontraktsbrott därför att kvinnor uppfattas befinna sig lägre på skalan. Om jag skämtar om skåningar men inte om västgötar så visar jag att jag sätter skåningar som “lovliga byten” upptill på värdeskalan.

I det allmänna samhällsklimatet brukar svarta beskrivas om förtryckta, vilket de förstås ofta är också, men när Linde på den offentliga scenen tillåter skämt om svarta så uppfattar jag det som att han omöjligt bekräftar svarta som placerade på den undre halvan av en värdeskala. På samma sätt som man inom judisk kultur ofta skämtar om just judar för att visa att man vägrar placera sig på den undre halvan, tvärtom, ju mer Mel Brooks och Woody Allen skämtar om judisk kultur desto högre sätter de den alltså på värdeskalan. Följaktligen tror jag inte att vare sig kulturministern eller Linde är rasister, snarare anser jag att de bevisat motsatsen. Vad som anses på DN:s kultursidor må vara en annan sak.

Nya perspektiv på subjektifiering av kulturarvet
En lika intressant som spännande sak för oss inom kulturmiljövården är att hitta perspektiv på vad konst och kulturarv har för roll i samhället. Inte sällan framställs kulturarvet i sin materiella form som ett subjekt som gör saker med oss och samhället. Den statliga kulturpolitiken säger på regeringens hemsida att “Det är en nationell angelägenhet att främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas. Kulturarvet tillhör alla och ger perspektiv på samhället. Medborgarnas engagemang och delaktighet är viktiga förutsättningar för att kulturarvet ska leva vidare och utvecklas”.

Den statliga kulturpolitiken gör alltså samma subjektifiering av kulturarvet och materien som när det gäller konsten. Konst och kulturarv är något man kan sitta och vaka över, tills de vaknar till liv. Ett medeltida skolastiskt synsätt egentligen. Men hur kan vi använda konsten och kulturarvet utan att omedvetet subjektifiera dem till egna levande väsen? Det tycker jag är mer spännande frågor än att i efterhand puckla på kulturministern.

>> Leif Gren jobbar med landskaps- och skogsfrågor på Riksantikvarieämbetet

It’s time for Hack4Europe2012!


Photo from the hackathon in Stockholm, june 10-11 2011. Photo by Henrik Löwenhamn (CC by)

In 2011 a number of hackathons where arranged by Europeana in cooperation with various European cultural institutions. The hackathon in Stockholm, Sweden, was organized by the Swedish National Heritage Board.  Now it’s time for a second round – this time in  Denmark, Poland, Latvia, Germany and Belgium.

Each hackathon brings together up to 30 developers from the hosting country and the surrounding area. They have access to the diverse and rich Europeana collections containing over 21 million records, Europeana Search API (incl. a test key and technical documentation), digitized WW1 memorabilia collected during the Europeana WW1 road shows in spring 2012 and Europeana Linked Open Data Pilot datasets, which currently comprise about 2.5 million Europeana records available under a CC0 license.

 Participants are encouraged to try out their ideas for creative re-use of the Europeana content and build applications showcasing the social and business value of open cultural data. Possible development themes include mobile apps, mash-ups, social curation, user annotations and World War One.
Each hackathon will announce its own winners in 4 categories:
  • Best commercial viability
  • Greatest social impact
  • Most innovative app
  • Developers’ pick
Winners from the individual hackathons will be then further evaluated and one finalist per category will be invited and awarded a special prize during the Digital Agenda Assembly on 21-22 June in Brussels.
Source: europeana.eu

Titanic har gett vind i seglen

Dagmar Bryhl, överlevande från Titanic

Dagmar Bryhl  överlevde Titanic. Läs hennes historia på Platsr. Foto: okänd Förvaltare: Innovatum Licens: cc-by

På Riksantikvarieämbetets sajt för berättelser och minnen www.platsr.se har det börjat hända saker! I början på april sjösatte vi vårt första tema, Titanic, och efterlyste berättelser med anknytning till den sjunkna Atlantångaren. Vad har Sverige med Titanic att göra kan man fråga sig. En hel del, skulle det visa sig – det kom och kommer fortsatt in berättelser, bilder, tidningsnotiser, gamla brev som rörde svenskarna på Titanic från många håll. Både museer, arkiv, hembygdsföreningar och enskilda delar sina berättelser på Platsr. Det är häftigt att se hur ett tema växer fram och att både de som arbetar med kulturhistoria på institutionerna och de som är bärare av de små, privata historierna, t o m kanske har en personlig anknytning tillsammans skapar en mångfacetterad bild. Plötsligt uppstår dialog mellan dem som arbetar på museer och arkiv och de som är nördigt intresserade av ett ämne. Dessutom är det otroligt spännande att se de oberättade historierna ta plats på sajten.

Vi kommer fortsätta att arbeta med teman på Platsr – så håll utkik! Kom gärna med förslag på vilka teman du vill se på sajten!

 

>>Sophie Jonasson arbetar med Platsr

Vi söker Wikipedian in Residence x 2

Uppdatering: Jag har tagit bort länkarna till annonserna då de länkarna inte fungerar efter ansökningstidens slut. /Johan 

Riksantikvarieämbetet har i uppdrag att tillhandahålla en infrastruktur för digital kulturarvsinformation – K-samsök. Ett viktigt led i utvecklingen av stöd för kunskapsprocesser är att knyta samman de mest använda webbresurserna. En av de viktigaste är Wikipedia som används mycket flitigt av allt från professionella till skolbarn. Det är därför viktigt att innehållet i Wikipedia har hög kvalitet. K-samsök innehåller mer beskrivande metadata om kulturarvsobjekt och för att dessa objekt ska kunna användas mer effektivt i kunskapsprocesser behöver de länkas till Wikipedias artiklar för att få en kontext och en förklaring.

Söker du på t ex ”kulturarv”, ”Riksantikvarieämbetet”, ”Ales Stenar” eller ”byggnadsminne” hamnar Wikipedia-artikeln bland de första träffarna. Därför är det rimligt att anta att en användare ofta klickar sig vidare till Wikipedia-artikeln om ämnet. Wikipedia är således en av de viktigaste informationsresurserna för information om kulturarv – vare sig vi vill eller inte.

Under de senaste åren har Wikimedia/Wikipedia-communityn tillsammans med kulturarvsinstitutionerna utvecklat en modell för hur man kan samverka med Wikipedia. Modellen kallas ”Wikipedian in Residence” vilket avser en person kopplad till Wikipedia/Wikimedia, som under en begränsad period jobbar med kunskapsutveckling på en kulturinstitution.

Nu blir Riksantikvarieämbetet först i Sverige med att inleda ett sådant samarbete med Wikimedia Sverige. Det övergripande syftet med detta pilotprojekt  är att påbörja arbetet med att knyta samman K-samsök med Wikipedia.

Därför söker nu Riksantikvarieämbetet två personer för ett pilotprojekt under 2012, personer med olika inriktning och kompetenser:

  • En “traditionell” Wikipedian in residence – en god pedagog -  som under en period stödjer Riksantikvarieämbetet i att kompetensutveckla en pilotgrupp i hur Wikipedia fungerar och hur man själv och tillsammans med volontärer kvalitetshöjer  innehållet i Wikipedia.
  • En Wikipedian developer – en systemutvecklare – som bidrar till att  knyta K-samsök och Wikipedia/Wikimedia närmare varandra och därigenom tillföra semantiska resurser till K-samsök.
Klicka på länkarna ovan för att komma till respektive annons där det även står hur du gör för att söka.

>>Johan Carlström jobbar med verksamhetsutveckling och K-samsök på Riksantikvarieämbetet.

Kul att vara en fluga på väggen hos Riksantikvarieämbetet

Jag heter Johanna Petersson, är 23 år gammal och bor i Halmstad. Just nu gör jag en fem veckor lång praktik på Riksantikvarieämbetet. Jag intresserar mig för begreppet kulturarv och känner att det är något som jag skulle vilja arbeta vidare med efter min utbildning – programmet Kultur och kommunikation på Halmstad Högskola.

Utbildningen är treårig och jag läser nu mitt sista år. Det är en bred kulturutbildning och man har stor frihet att utforma den som man vill, med valfritt huvudämne, praktik och möjlighet till studier utomlands. Till exempel studerade jag förra våren en termin på University of Wolverhampton i Storbritannien genom högskolan.

Efter utbildningen kan man arbeta på många sätt inom kultursektorn beroende på intresse och inriktning. Jag sökte praktik hos Riksantikvarieämbetet eftersom det verkar vara en väldigt intressant institution med många olika sorters uppdrag inom kultursektorn. Att få se hur arbetet går till här var jag väldigt nyfiken på. Att Riksantikvarieämbetet är belagt i det historiskt vackra Visby gör inte saken sämre.

Runor – mitt specialuppdrag
Det har nu gått drygt två veckor in i praktiken och jag är väldigt glad över att få vara här. Under de första två veckorna har jag fått ordentliga rundvandringar och introduktioner till de olika verksamheterna. Jag har även suttit med på många möten och det är väldigt intressant att få se hur arbetet och diskussionerna går till, att få vara som en liten fluga på väggen nästan.
Jag har även ett eget projekt som jag arbetar med som heter Runor på webben. Den externa hemsidan ska göras om och då även runsidorna. Jag ska kartlägga hur det ser ut med fakta om runor och runstenar på andra svenska webbsidor och sedan göra en jämförelse för att se vad som kan förbättras och vilka behov som behöver fyllas. Ett väldigt intressant projekt, eftersom jag är intresserad av historia och väldigt fascinerad av runor.

Under utbildningens gång har jag läst kulturvetenskap, företagsekonomi, marknadsföring, svenska och sedan historia som huvudämne. Nu, sista terminen läser jag kulturvetenskap igen och det är i denna kurs som den fem veckor långa praktiken ingår.

Årets första runfynd


Runstudier på lite högre nivå i Hejnums kyrka. Foto Laila Kitzler Åhfeldt.

… gjordes redan den 18 januari i Hejnums kyrka på Gotland. Dagen innan hade jag genom Gotlands Museum fått reda på att man trodde sig ha funnit runor inristade på en bjälke högt uppe i tornet, vilket naturligtvis måste undersökas. Från Hejnums kyrka känner man sedan tidigare flera runristade gravhällar från medeltiden och runinskrifter har hittats på flera ställen i putsen inne i kyrkan. Dessutom finns tre stenmästarsignaturer huggna i kvaderstenarna på tornets västsida fem meter över marken. Att ytterligare runinskrifter skulle kunna dyka upp var alltså inte oväntat, särskilt som kyrkan just nu genomgår en renovering.

Det var alltså med viss förväntan som vi klättrade upp för stegarna till toppen av tornet. På träbjälken fanns mycket riktigt på flera ställen rader av raka streck ristade, men det gick inte att fastställa om de en gång varit runor eller om det bara rörde sig om just rader av ristade streck. Något besvikna fick vi klättra ner igen, men på nedvägen slog det mig att byggnadsställningarna runt tornet gav en ypperlig möjlighet att se de tre stenmästarsignaturerna på utsidan av tornmuren på nära håll. De två som har kunnat tolkas lyder haimastr “Haimfast” och botuiþr “Botvid”. Den senare runföljden är uppochnedvänd, vilket visar att stenhuggarna har märkt upp sina kvaderstenar medan dessa ännu låg på marken.

Efter att ha ägnat lite tid åt de tre ristningarna fick jag en ingivelse att gå runt tornhörnet och titta lite på sydsidan, där jag nästan direkt fick syn på en tidigare helt okänd runristning. Den bestod av ca åtta runor, som stod uppochned precis som i namnet botuiþr på västsidan. Inskriften började med ha, men trots att runorna var ganska tydliga kunde jag inte få något sammanhang i texten. Ljuset var dunkelt och iskallt smältvatten droppade längs tornmuren och löste upp det papper som jag försökte anteckna på. Jag har sällan varit med om en mer irriterande situation: att ha en alldeles nyfunnen runinskrift mitt framför nosen och inte vara i stånd att läsa den! Undersökningen fick alltså skjutas på framtiden.


Undersökning av den nyfunna inskriften i viss väta. Foto Laila Kitzler Åhfeldt.

Förra veckan var jag där igen under bättre förhållanden, men inte heller denna gång blev inskriften ordentligt läst. Under mellantiden hade man nämligen  upptäckt ytterligare 7-8 stenmästarsignaturer i murverket på tornet och all tid gick åt att inventera och preliminärgranska dessa. De visade sig alla vara mycket korta. En löd haimi, en annan haim, flera bestod endast av de tre runorna hai. Tydligen rör det sig om den tidigare kände Haimfast, som tröttnat på att hugga hela sitt namn och därför gradvis förkortat det. Kanske ska också “min” inskrift från januari tolkas på samma sätt. Efter de två inledande runorna ha finns nämligen ett kort lodrätt streck, som kanske ska uppfattas som ett skiljetecken. De följande runorna behöver i så fall inte höra till personnamnet, utan kan återge något annat, vad har jag ännu inte lyckats fundera ut.

En hälsning från medeltiden: hai. Foto Magnus Källström

Ortnamnsforskaren Herbert Gustavson har i en artikel 1938 föreslagit att namnet Haimfastr kan ingå i namnet på en bebyggelse i just Hejnums socken, nämligen det nu försvunna Hemsarve, som i så fall skulle återgå på ett äldre *Haimfastsarfa. Han tänker sig till och med att denna gård kanske har varit grundad “av kyrkobyggmästaren Haimfastr”. Detta är fullt möjligt, även om vi nu vet att Haimfast inte har varit byggmästare, utan helt säkert stenhuggare. På denna punkt har de nu gjorda runfynden försett oss med ny kunskap.

Våra undersökningar är inte avslutade och eftersom hela tornet ska rengöras borde det finnas goda chanser att hitta ytterligare inskrifter. Förhoppningsvis kommer vi då att få nya ledtrådar om vilka som högg kvaderstenarna till tornmuren i Hejnum.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Läs mer om de andra runinskrifterna i Hejnums kyrka i Thorgunn Snædals artikel i Gotlands runinskrifter 3. DS.