Nytt namn i Hejnum – och ett meddelande från medeltiden

G 247a på Hejnums kyrkas tornmur i ny skrud. Foto: Magnus Källström

Restaureringsarbetena i Hejnums kyrka, där årets första runfynd gjordes en kall januaridag, går mot sitt slut. Stenhuggarsignaturerna med runor på tornet har dokumenterats och målats upp, och de sista av byggnadsställningarna är nu nedmonterade. Som jag nämnde i ett tidigare inlägg består de flesta av de nyfunna signaturerna av runorna hai eller haim (ibland felskrivet hnim). Detta är förkortning av det namn som i den sedan gammalt kända G 247a har lästs haimastr och tolkats som en lite oväntad skrivning för Haimfastr.

I den ristning som vi fick syn på i januari är texten annorlunda, och jag har länge brottats med hur den egentligen ska läsas. Även om det såg ut att kunna vara samma namn som i G247a kunde jag inte riktigt få ihop det, eftersom den sjätte runan helt säkert är l och inte s. Först i juni fann jag lösningen. Jag höll då på med att kalkera alla ristningar i muren på plast och när jag kom till G 247a upptäckte jag plötsligt att den runa som alltid hade lästs som ett s.k. gotländskt s i själva verket var en l-runa. Det står alltså haimaltr på båda stenarna, vilket måste återge ett namn Haimaldr. Vad jag vet är ett sådant namn okänt i Norden, men eftersom namn på -(v)aldr är relativt vanliga på Gotland kan det mycket väl ha funnits. Stenhuggaren i Hejnum måste alltså från och med nu byta namn. (Det kan nämnas att det på nyfyndet från januari faktiskt står lite mer än i G 247a: haimaltr : a, vilket troligen ska tolkas som ”Haimald äger”.)

I Hejnums kyrka finns det inte bara runor på yttermurarna, utan också i putsen på insidan. Några av dessa har varit mycket svåra att läsa, eftersom de delvis är överkalkade. Bakom skranket till predikstolen finns till exempel en ganska lång runinskrift, där man egentligen inte har kunnat förstå mer än ordet sum ”som”. När jag var där för två år sedan tyckte jag mig visserligen med fingrarna kunna känna mig fram till ett hier ”här” på slutet, eftersom putsen som låg i ristningsspåren var mycket slätare än den omgivande väggytan, men jag var långt ifrån säker.

Nu under sommaren har en konservator avlägsnat det mesta av putsen i ristningen, och det är nu inte särskilt svårt att läsa hela inskriften.

Runorna bakom skranket. Foto: Magnus Källström

Där står:

uil- -mbr : hit : h-n : sum : uar hier

Något som bör betyda:  ”Viljam hette han som var här”! Att möta namnet Viljam (William) är kanske lite oväntat, men den första runföljden kan knappast vara resterna av något annat. Namnet kommer ursprungligen från kontinenten (fornhögtyska Willahelm, Willihelm) och ombildades till Vilhjalmr (och sedan till Viljamr) när det lånades till Norden i början av medeltiden.

Detta är inte första gången som en variant av namnet Vilhjalmr dyker upp i en gotländsk runinskrift. När man 2006 gjorde arkeologiska undersökningar inför byggandet av en ny entré utanför Gotlands Museum i Visby påträffades en kniv, där det på skaftet står att någon som hette kukri (hur det nu ska tolkas) har fått en ”god kniv” af · uili(i)lmi dvs. ”av Viljalm”.

Även om samma namn på kort tid har framkommit i två olika runinskrifter i samma landskap kan de inte avse samma person. Kniven har utifrån fyndomständigheterna daterats till omkring 1100, medan putsristningen i Hejnum sannolikt är flera århundraden yngre. Det är inte heller säkert att personerna ifråga hörde hemma på Gotland. Av formuleringen i Hejnuminskriften får snarast intrycket av en tillfällig besökare (Kilroy was here), men ristaren har å andra sidan använt ett gotländskt s och bör därför inte ha varit en alltför långväga gäst.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

3 comments

  1. Lennart Ryman

    Fascinerande med ett nytt namn på Hem- (gutniskt Haim-) som är ett rätt sällsynt personnamnselement. Vad beträffar Vilja(l)m är det lite förvånande att det finns belagt i hela två gotländska runinskrifter. Med latinsk skrift har jag i samlingarna till Sveriges medeltida personnamn bara träffat på ett fåtal tysk-gotlänningar Wilhelm, samt en junker Willom (i Ivar Axelssons räkenskaper 1485). På fastlandet är namnet möjligen lite vanligare. (Någon form på -hjalmr (-hjälm) i det här namnet verkar för resten inte finnas utanför Västnorden. Däremot finns som synes en del mer eller mindre tyska -helm.)

  2. Magnus Källström

    Jag håller med om att det är lite konstigt, men även om det två runor är skadade i namnet i Hejnum så kan det knappast bli något annat än uil[ia]mbr. (Dessutom med ett intressant b-inskott som en språkhistoriker givetvis glädjer sig åt!) Inte heller namnet på kniven från Visby kan tolkas som något annat än Vilhialmr, även om den andra i-runan ”egentligen” borde ha varit ett a.

    Man vet ju aldrig vad som kan dölja sig i en tidigare okänd runinskrift, men här ser det ut som om vi har fått ett par oväntade bidrag till den medeltida namnhistorien.

  3. Lennart Ryman

    Dina namntolkningar verkar oantastliga. Och med tanke på hur mycket vi inte vet om sakernas verkliga tillstånd är det inte förvånande om vi blir förvånade ibland. I min sista parentes ville jag bara säga att det inte tycks finnas någon motsvarighet till de ”korrekta” isländska och norska skrivningarna med -hjalmr. – Men nu hittar jag faktiskt ett Wilhiälm 1429 i Danmarks gamle personnavne, spalt 1577. Men det rör sig alltså tills vidare om ett fall på flera hundra.

Skriv en kommentar