Runfynd bland blåsipporna

Den återfunna runstenen vid Bogesund i vårskrud. Foto Magnus Källström

Våren är här och det betyder att det går att göra nya spännande upptäckter i markerna. En sådan gjorde arkeologen Torun Zachrisson när hon i måndags var ute på en exkursion med sina studenter till ett järnåldersgravfält vid Bogesund i Vaxholms kommun. Hon berättade då bland annat om den märkliga runsten som skulle ha funnits i närheten, men som ingen hade sett till sedan slutet av 1600-talet. När de skulle avsluta besöket och ge sig tillbaka till bilarna fick hon plötsligt syn på en ristad sten, som bara stack upp några decimeter ur marken. En närmare undersökning visade att det var rotänden av den försvunna runstenen!

Stenen, som har beteckningen U 170 i Upplands runinskrifter, är egentligen bara känd genom en avbildning som riksantikvarien Johan Peringskiöld gjorde i slutet av 1600-talet. Enligt hans uppgifter fanns runstenen då ”Wid Bogesundz bryggia”, och på teckningen är stenen omgiven av runda stensättningar. Detta stämmer bra med den plats där rotänden återfanns och visar att denna ännu befinner sig i ursprungligt läge.

Bogesundsstenen på 1600-talet enligt det träsnitt som skars efter Peringskiölds teckning (Bautil nr 223). Efter Upplands runinskrifter

När Torun gjorde sin upptäckt såg man bara 30 centimeter av stenen, men jämförelser med Peringskiölds avbildning visade att mer måste finnas dolt under mark förutsatt att dessa delar inte hade skadats ytterligare sedan 1600-talet. Vi inhämtade därför nödvändigt grävtillstånd från Länsstyrelsen och skred under onsdagen till verket. Efter ett par timmars försiktigt grävande hade vi avtäckt ristningsytan ned till skoningstenarna. Det visade sig att marken på detta ställe hade höjts hela 30 centimeter sedan 1600-talet, även om stenen givetvis också kan ha sjunkit något. Förmodligen beror det på att det funnits en åker i närheten och att en hel del odlingssten hade staplats upp mot ristningsytan.

Stenen som den såg ut när ristningen upptäcktes. Notera närheten till gångvägen ned till bryggan. Foto Magnus Källström

Glädjande nog fanns alla runor som Peringskiöld hade avbildat på den nedre delen av stenen – sammanlagt ett 30-tal– fortfarande kvar. Dessutom kunde vi upptäcka delar av ytterligare ett par tecken som han inte hade sett.

Tack vare 1600-talsteckningen känner vi till hela inskriften på stenen och den har innehållit en hel del utöver det vanliga. Inledningen följer dock de traditionella mönstren. Stenen är rest av två föräldrar, Gunne och Åsa, till minne av deras son. Här kan man fortfarande se slutrunan a i namnet Åsa på stenen. Hur sonens namn ska uppfattas är osäkert. Det har tolkats som Önd, men också som Agne, vilket nog är riktigare. Om denne får vi upplysningen att ”Han dog på Ekerö. Han är begraven på kyrkogården”. Att bli begravd på en kyrkogård var säkert något mycket ovanligt under den tid då stenen restes – 1000-talets andra hälft – och förmodligen är det en kyrkogård på Ekerö som det handlar om. I inskriften omnämns också att föräldrarna har gjort ett ”valv”, vilket måste syfta på en gravkista av sten.  Denna har troligen inte stått på gravfältet utan på den nämnda kyrkogården. Det måste givetvis nämnas att runristade sandstensfragment, som kan ha tillhört denna typ monument, har hittats just vid Ekerö kyrka, även om inget går att knyta till Bogesundsfamiljen.

Bogesundsstenen i framgrävt skick. Det mörkare partiet nedtill är det som tidigare var dolt under mark. Foto Magnus Källström

Ett av de ord som står på de återfunna fragmenten är ortnamnet Ekerö, som här skrivs akru. Detta stämmer med de medeltida källorna där det ofta återges som Ekro eller Ækru. Detta visar att namnet från början inte har innehållit ordet ‘ö’, utan att det i grundform bör ha lytt *Ækra. Däremot är det nog förekomsten av ekar som har legat till grund för namnet.

Stenen har också varit signerad av Fastulv, en runristare som inte är bekant från någon annan runsten. Man har dock menat att det kan vara samma person som har signerat en annan runsten i Östra Ryd och där kallat sig Faste (U 171 Söderby). Faste är nämligen en kortform av namn på Fast-. Nu har vi för första gången möjlighet göra en jämförelse mellan runformerna och ristningstekniken på den båda stenarna och se om detta stämmer.

Bogesundsstenen har dessutom haft en lite ovanlig avslutning. ”Gunne reste denna stenhäll” har man läst på den fria ytan till höger. Ordet stenhäll, som skrivs stainhal, är på en runa när bevarad på de återfunna fragmenten. Den runföljd som har tolkats som namnet Gunne har dock Peringskiöld egentligen läst som kuin, vilket kanske snarare ska uppfattas som det fornnordiska ordet kvæn ‘kvinna, hustru’. Samtidigt har han antytt en skada framför just detta ord, så det är inte säkert att det har varit fullständigt bevarat. I detta fall får vi tyvärr ingen hjälp av de återfunna fragmenten, eftersom denna del av stenen ännu saknas.


Utsikten från runstenen över åkermarken, som ännu på vikingatiden var en havsvik. Foto Magnus Källström 

Var har då resten av runstenen tagit vägen? Det finns uppgifter från mitten av 1800-talet om att den sprängts sönder och lagts in i sjöbryggan, medan Richard Dybeck som var på platsen 1863 uppger att den skulle ha blivit ”lagd i en brygghusmur”. Vilket som är rätt är omöjligt att avgöra, men med lite tur kanske även dessa fragment med tiden kan komma i dagen. Så länge kan vi vara nöjda med att vi har en del av en runsten, som ännu befinner sig på samma plats där den restes för nästan tusen år sedan. Platsen är av allt att döma vald med omsorg. På den tiden skar ännu en stor vik in i Bogesundslandet intill stenen och ristningen är tydligt vänd ut mot vattnet. Runstenen har alltså förutom sin egenskap av minnesmonument också tjänat som landmärke för de sjöfarande.

>> Magnus Källström är runolog och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

22 kommentarer

  1. Revelj

    Riktigt roligt! Måste ha varit en mäktig känsla när Torun fann stenen.

  2. Christian Lovén

    Om de försvunna delarna: Brygga och brygghus låter som om de ursprungligen handlade om samma sak. Lectio difficilor ger att det borde handla om ett brygghus. Knappast omöjligt att återfinna.
    Hälsningar,
    Christian L.

  3. Magnus Källström

    Jag håller helt med om detta. Dessutom har jag nyligen av SAOB lärt mig att brygghus även kan förekomma i betydelsen tvättstuga. Det finns alltså flera spår att följa.

  4. Roger Wikell

    Riktigt roligt!

    Gratulerar. Och så tack till alla inblandade, sånt här förgyller vardagen.

  5. Ördög

    Mårten Stenberger skrev i sin bok ”Sten brons järn” från 1970 om den här stenen, och betecknade den som ”nu försvunnen”. Väldigt trevlig nyhet att den åter dykt upp, om än i stympat skick.

  6. Bussmicke

    Mycket trevligt, hoppas ni kommer resa stenen å samma plats så man har en chans att komma titta på den.
    Ska ni göra så?

  7. Magnus Källström

    Den bevarade rotändan står redan stadigt i jorden och eftersom det är den ursprungliga platsen kommer vi inte att flytta på den. Man kan åka och titta på stenen redan i dag om man vill.

  8. Alexander Andreeff

    Grattis Torun! Får jag föreslå att ni gör en liten utgrävning av platsen runt om, självklar ska stenen inte flyttas eller rubbas, om nu stenen står i ursprungligt läge skulle det vara intressant att undersöka det nämnda området runt om för att se om det finns material som kan relateras till stenen.

  9. Pingback: Spring into Ekerö: Rune stones and Lambs | Journey of Mixed Emotions
  10. Per Wallin

    Läckert! jag har bott 500 meter från stenen sen 50-talet på Karlsudd och letat svamp precis i närheten och säkert suttit på stenen. OBS att sprickorna i stenen på teckningen från 1600-talet stämmer väl med resterna som har hittats.

  11. Pingback: I Have a Friend Named Rune. But He is No Stone. | Journey of Mixed Emotions
  12. Magnus Källström

    Stor uppmärksamhet kan också ha sina baksidor.

    Tyvärr har vi just erfarit att någon har varit och rubbat den sten som ligger bakom runstenen, förmodligen för att se om den är ristad på undersidan. Vi har aldrig misstänkt denna för att vara en del av runstenen och därför låtit den ligga orörd.

    Runstenen står på ett gravfält och hela detta området är ett lagskyddat fornminne, där man inte utan särskilt tillstånd får flytta stenar. Viktig arkeologisk information (som kan vara nog så subtil)kan dessutom gå förlorad.

    Resten av runstenen finns nog inte kvar på gravfältet utan någon annanstans.

  13. Lasse Hempa Svensson

    Fantastiskt!
    Jag är född i Vaxholm 1943 och har strosat runt i Bogesundsskogarna sedan barnsben, är mycket intresserad av min hembygds historia, speciellt Vikingatiden. Hoppas ni kan hitta något mer på Bogesundslandet. Jag själv håller ögonen öppna när jag vandrar i den fina naturen här.

  14. Mats R

    Mkt spännande!
    Det var väl just 1863 som slottet genomgick sin stora ombyggnad till ”riddarborg” med sina fyra hörntorn. Således troligt med mängder med byggverksamhet vid denna tid (då stenen ev. ”sågs” senast).

  15. Magnus Källström

    Det är inte omöjligt att stenen kan ha använts vid ombyggnaden av slottet, men den kan ha försvunnit långt tidigare. Peringskiöld är den sista som bevisligen har sett stenen (han dog 1720) och 1851 talar man om att den blivit söndersprängd och nedlagd i sjöbryggan. Att den kommit till användning vid något byggnadsarbete i trakten kan vi nog utgå ifrån.

  16. Gunvor Andersson

    Hej! Funderar på det här med Ekerö. Om det ursprungligen skulle hetat *Ækra så är det svårt att tro att det skulle ha med ekar att göra. Äckra är ett vanligt ortsnamn i Västsverige, det uttalas så även om det stavas annorlunda, t.ex. Eckerud. Äckra eller äkra betyder ursprungligen ‘igenlagd åker’, efter vad jag har läst mig till på nätet, i denna bloggen till exempel: http://arkeologiskvardag.blogspot.se/2009/04/ekornaholmen-holmen-med-ackrorna.html

  17. Magnus Källström

    Mycket intressant påpekande. Just denna tolkning av namnet Ekerö har föreslagits av Otto v. Friesen i en artikel i Namn och bygd 1930. En anledning till att man har föredragit en härledning från ordet ‘ek’ är bl.a. att de omgivande öarna har namn efter träslag: ‘al’ i Adelsö (tidigare Alsnu) och ‘björk’ i Björkö. Återfyndet ger kanske anledning att ta en ny funderare på detta namn.

  18. Mats Elfström

    Otroligt fynd. Tänk om det kunde gå att hitta de saknade stenarna i Hunnestadsmonumentet på liknande sätt.

  19. Trackback: forbrukslån uten sikkerhet

Skriv en kommentar