När lektor Erik Brate i slutet av 1800-talet förberedde utgivningen av verket Sveriges runinskrifter ägnade han varje år en del av sin sommarledighet åt att med cykel ta sig mellan runstenarna i de mellansvenska landskapen, läsa inskrifterna och föra noggranna anteckningar. Slutligen kritade han upp ristningslinjerna på stenen och fotograferade den med sin lådkamera. Under vinterkvällarna – när det dagliga skolarbetet var avslutat – renskrev han sina anteckningar och funderade över inskrifternas tolkning.
Det är inte utan att jag har känt ett visst frändskap med Brate när jag för nyligen plockade fram mina anteckningar från i somras för att sammanställa några rapporter. Jag hade i juni bland annat besökt Kinneveds kyrka i Västergötland för att titta lite närmare på några putsristningar, som ännu inte blivit granskade av Runverket. Runorna kom förmodligen fram redan i början av 1950-talet i samband med att väggmålningarna i kyrkan renoverades, men de blev inte kända förrän 2007 då konstnären Dan Malkolmsson skrev ett par artiklar om dem (bland annat i Fornvännen).
Ristningarna finns i den ena smygen till en medeltida ingång till koret. Denna ingång har senare satts igen och fungerar nu som en nisch. Den längre av inskrifterna, vars innehåll har framstått som rätt dunkelt, lyckades jag läsa och tolka redan på plats. Det står av allt att döma guþo=kua=r(f)r- det vill säga ”Gud och vår fru”. Därefter finns några linjer som möjligen kan vara en misslyckad m-runa, vilket tyder på att ordet fru kan ha följts av namnet Maria.
Mina funderingar nu i vinter har i stället handlat om betydelsen av en annan av inskrifterna. Den består bara av tre runor och lyder kar. Det första man kommer att tänka på är givetvis att det måste röra sig om ett namn. Under vikingatiden fanns också ett mansnamn Karr ”Kår”, vilket till och med är belagt på ett par vikingatida runstenar i just Västergötland. Namnet är från början ett adjektiv som betyder ’krushårig’, men –karr kan i sammansättningar också ha betydelsen ’böjd för, benägen för’. Namnet Odinkar som förekommer på en del danska runstenar har exempelvis inget med guden Oden att göra utan betyder förmodligen ’den som är benägen för raseri eller galenskap’.
Den enklaste tolkningen borde vara att kar helt enkelt återger samma namn som på de vikingatida runstenarna. Det märkliga var att namnet inte verkade förekomma i några medeltida källor. För säkerhets skull kontaktade jag Lennart Ryman vid Namnarkivet i Uppsala, men inte heller han kunde spåra upp något säkert belägg på ett medeltida Kar i de stora samlingarna till Sveriges medeltida personnamn (SMP). Däremot hittade han en pædher kar från 1400-talets Kalmar, där Kar ser ut att ha använts som binamn.
Jag började därför överväga om inte runorna kar kunde betyda något annat. Ordet kar finns ju fortfarande kvar i nutida svenska och under medeltiden användes det också i betydelsen ’dopfunt’. antreos : kærþe kaR ”Andreas gjorde karet” står det exempelvis på dopfunten i Gällstads kyrka i Västergötland (Vg 252). I Måløv kirke på Själland i Danmark har någon dessutom ristat runorna kar mitt på långhusväggen, nära den plats där dopfunten ofta stod under medeltiden. Man har därför antagit att denna inskrift måste syfta på funten.
Kanske ska runorna i Kinneved tolkas på samma sätt. Det märkliga är att den okände runristaren här inte har skrivit ordet en gång utan flera. Strax ovan knähöjd står tre lite missformade runor, som knappast kan ha varit avsedda som något annat än kar, men där ristaren sluntit med kniven och dragit ut bistaven i r alldeles för långt. Lite högre upp finns runorna ka…, som kan vara början av samma ord. Frågan är om det är särskilt troligt att någon skulle ha stått i prästingången och nervöst ristat ”dopfunt, dopfunt, dopfunt” i smygen. Att upprepade gånger skriva sitt namn på en väggyta är däremot en tidlös sysselsättning. Det är väl därför rimligast att runorna kar i Kinneveds kyrka trots allt återger ett fornsvenskt namn Kar och att detta vikingatidsnamn har levt kvar i Västergötland även under medeltiden.
Tre till synes obetydliga runor på en kyrkvägg kan alltså ge ett helt nytt bidrag till namnhistorien.
>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.
