Varför växer det på run- eller gravstenar?

påväxt

 Foto: Helen Simonsson (CC-BY)

Om du ser en run- eller gravsten som är täckt med lav så visar det att stenen står i en miljö med frisk luft. På landet täcks mer eller mindre alla stenytor som kan nås av regn och väta, av lav. Många lavsorter är känsliga för höga halter av svaveldioxid och det har bidragit till att stadsmiljöer ofta har varit mer eller mindre lavfria sedan 50-talet, man talar om städerna som lavöknar. (Med lägre svavelhalter i luften har dock en viss återkolonisation börjat ske inne i städerna).

Olika arter av lav föredrar olika levnadsförhållanden. Avgörande faktorer för vilken art som etablerar sig är ofta fuktighet, ljustillgången och stenens (substratets) pH-värde. Vissa arter växer enbart i speciella miljöer, medan andra inte är lika kräsna utan kan växa på nästan vad som helst.

En stenyta är aldrig helt steril, där kan förutom lavar växa även alger, mossor och högre växtformer (vars rötter riskerar att skada stenen allvarligt). Fågelspillning kan vara utmärkt näring och gagna påväxt och därför bör man avlägsna det så fort man upptäcker det. Ofta ser man att till exempel att lav har börjat växa i stråk i från toppen på en sten där fåglarna gärna sitter. Mossor föredrar mer horisontella fuktiga ytor där löst, vittrat material samlats. Alger växer gärna både på horisontella och vertikala ytor, man hittar dem ofta i skuggiga miljöer där de inte nås av starkt UV-ljus. Algerna kan vara starkt gröna eller röda. Alger påverkas inte alls av högre svaveldioxidhalter på det sätt som lav gör och kan därför växa även i stadsmiljöer. Stenar som står med många träd omkring sig är ofta fuktigare och mer utsatta för att löv, och annat material som kan ge näring och gynna påväxt, samlas på ytan.

Granit och gnejs har vanligen lägre skadefrekvens än kalk- och sandsten. Kalksten eller kalkhaltig sandsten skulle helst aldrig utsättas för surt vatten eller surt regn. Därför bör man vara extra vaksam om man har barrträd i närheten av en sten med kalk i eftersom stenen kan suga upp surt vatten via marken eller från krondroppet. Vatten som kommer via krondropp innehåller större andel kemikalier än det vatten som kommer via nederbörd. (Om du undrar över materialet på en runsten kan du ofta hitta information om stensorten antingen i FMIS http://www.fmis.raa.se/ eller i Samnordisk runtextdatabas http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm ).

Alla stenar förändras och åldras över tid – och oftast är det inte laven, mossan eller algerna i sig som är det största hotet för stenen utan det är vattnet i alla dess former. Därför ska man aldrig tvätta bort påväxt på till exempel en run- eller gravsten under höst, vinter eller vår när det finns risk för frost. En vattenmättad sten kan frysa sönder om det blir minusgrader ute. En annan viktig sak att tänka på att ibland är det pionjärarterna av lav, det vill säga de arter som koloniserar en rengjord sten först, som orsakar den största skadan på stenen. Genom att ha för täta rengöringscykler utsätter vi stenen för dessa aggressivare arter oftare. Därför är det bättre att regelbundet besiktiga den sten man vill vårda och arbeta preventivt genom att plocka bort allt som kan gynna påväxt så fort det hamnat på stenytan. Mycket kan man ta bort för hand utan att använda sig av vatten. Det man omedelbart ska avlägsna är allt som kan ge näring och hålla kvar fukt: jord, fågelspillning, löv, klippt gräs och andra lösa partiklar.

Nu under vintern och våren kan man studera stenarna och notera var på stenen påväxten sitter. Fotografera gärna stenen vid olika tillfällen, till exempel när det har regnat eller snöat. Det är vanligt att där snön eller vattnet faller, rinner eller ligger kvar på stenen, där får man påväxt.  Ibland är det möjligt att förbättra miljön för stenarna genom att avlägsna t.ex. närbelägna buskar eller träd som bidrar till skugga, krondropp eller som möjliggör för fåglar att sitta över stenen (ta dock inte bort några träd eller buskar utan markägarens tillstånd).

Skriv en kommentar