Exit Tor vid Korpa bro

Runstenen vid Korpa bro som den såg ut när den undersöktes av Erik Brate 1899. Foto Erik Brate (ATA).

Runstenen vid Korpa bro som den såg ut när den undersöktes av Erik Brate 1899. Foto Erik Brate (ATA).

Runstenen Sö 140 vid Korpa bro i Ludgo utanför Nyköping tillhör en av Södermanlands mer gåtfulla runstenar, även om huvuddelen av texten egentligen inte är särskilt svår att förstå. Där står: ”Sandar reste denna sten efter Joar (eller: Ivar), sin frände. Ingen föder raskare son.”

Den stora svårigheten ligger i den kryssformiga bindruna, som är ristad upptill under slingan där man normalt brukar finna det kristna korset. Runologen Erik Brate, som var den förste att undersöka stenen år 1899, läste de olika komponenterna som siþi þur och tolkade detta som ”Tor skydde (vården)!”. Han jämförde texten med några danska runstenar där guden Tor uppmanas ”viga” minnesmärket eller runorna. Denna tolkning har fått stor spridning trots att verbet siða, som Brate ville anknyta till, inte alls betyder ’skydda’ utan ’lära upp i goda seder’ och till och med ’kristna’! Andra har antagit att det rör sig om verbet síða ’sejda’ och att det i stället handlar om ett angrepp på guden Tor: ”Tor må sejda” eller ”Tor (är) en sejdkarl”.

I sin avhandling 2010 kom Uppsalarunologen Marco Bianchi med ett helt nytt förslag till tolkningen av den kniviga bindrunan. Enligt honom är det sista tecknet inte någon r-runa utan en fristående i-runa, som han dessutom menar ska läsas först. Han får på så sätt sekvensen i siþiuþu som han tolkar som ”i Svitjod” och knyter till den föregående utsagan om att “ingen föder en raskare son”.

Marco, Sonia och Erna granskar runstenarna Sö 139 och Sö 140 vid Korpa bro utanför Nyköping. Foto Magnus Källström.

Marco, Sonia och Erna granskar runstenarna Sö 139 och Sö 140 vid Korpa bro utanför Nyköping. Foto Magnus Källström.

I lördags var några av arrangörerna av höstens stora internationella runkonferens Reading runes: the 8th International Symposium on Runes and Runic Inscriptions i Nyköpingstrakten för att rekognosera inför kommande exkursioner. Bland annat besöktes då de två runstenarna vid Korpa bro (Sö 139 och Sö 140). Båda är nyligen rengjorda, men ännu inte uppmålade på nytt. Det är nu inte alls svårt att se att den runa som tidigare har uppfattats som r faktiskt bara utgörs av en vågrätt placerad i-runa precis som Marco har läst, medan det övriga är naturliga fördjupningar i stenytan. Samtidigt gick det också att göra en annan iakttagelse, nämligen att det som ser ut som en bakvänd k-bistav på den övre högra korsarmen – och som Marco har tolkat som u – nog också är en naturlig fåra. Visserligen är den fortfarande fylld med färg och därför svårbedömd, men den är skarp och ojämn och av en helt annan karaktär än de säkert ristade linjerna.

Runkrysset på Sö 140 som det tidigare har uppfattats och hur vi nu tror att det ser ut. Modifierad teckning från Bianchi 2010.

Runkrysset på Sö 140 som det tidigare har uppfattats och hur vi nu tror att det ser ut. Modifierad teckning från Bianchi 2010.

Den sannolikaste läsningen är alltså isiþiþu eller siþiþui beroende på var man vill placera den liggande i-runan längst ned. Tor har nu sedan länge lämnat inskriften vid Korpa bro och även det tilltalande förslaget ”i Svitjod” blir svårare att hävda.

Men vad vill inskriften i den komplicerade bindrunan egentligen säga? Helst skulle man ju skriva att vi inte vet, men jag kan inte låta bli att nämna ett hugskott som dök upp i morse. Det är ju mycket möjligt att runorna siþ återger en form av ordet siðr ‘sed’ och att de följande runorna iþu i så fall svarar mot en böjningsform av det fornvästnordiska substantivet iðja, fornsvenska idha, som betyder ‘sysselsättning, arbete, utövning’. Det intressanta är att ordet siðr också förekommer i betydelsen ‘religion, tro’ och det både kunde användas om hedendomen (heiðinn siðr) och kristendomen (hinn nýi siðr). I den fornvästnordiska skaldediktningen finns också flera liknande sammansättningar som siðferð, siðlæti och siðvendi f., vilka alla syftar på goda seder i religiöst hänseende.

Att den antagna frasen í *siðið(i)u “i trosutövningen(?)” har dolts i en svårtydd bindruna kan bero på att det ännu var något som man inte skyltade med i onödan, men ändå ville förmedla till de invigda. Så även om vår asagud här har fått stryka på foten är det inte omöjligt att Sö 140 ändå ger ett vittnesbörd om skilda trosuppfattningar i 1000-talets Rönö.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. En tolkning av det slag som jag ovan har framkastat ska naturligtvis inte presenteras på detta sätt. Den kräver egentligen eftertanke och noggrant prövande av argument för och emot, men jag tar risken denna gång. DS

2 Responses to “Exit Tor vid Korpa bro”


  • Henrik Williams

    Alltså: “Ingen föder raskare son i trosutövningen.”? Låter litet oväntat kanske.

    Henrik

  • Magnus Källström

    Den löst framkastade tanken – och det är ännu bara en tanke – är att det konstruerade í *siþið(i)a är en bestämning till sniallaRa ’raskare’ dvs. samma konstruktion som fvn. snjallr í máli ’vältalig’. Eftersom ordet siðr ’sed’ ofta verkar ha haft en religiös betydelse var min idé att det kunde handla om någon egenskap inom detta område. Ordet fvn. iðja kan också betyda ’gärning’ och i fornsvenskan finns exempel på formuleringar som ”aff … andelika liffuernes idhu äldher idkan” (Söderwall). Meningen skulle alltså vara att ingen föder en son mera framstående i sin trosutövning, vilken kan ha avsett goda gärningar, men kanske också främjandet av den (nya?) religionen.

    Men som sagt, detta är ganska lösa funderingar utifrån den nya läsning av runorna som vi tyckte oss kunna fastslå. Denna måste givetvis först prövas på nytt och även granskas av andra, men det är svårt att inte fundera på vad det skulle kunna stå om den antagna bistaven försvinner. (Observera att Brate som ju har kritat den på stenen faktiskt inte räknar med den i sin läsning!)

    /Magnus

Leave a Reply

*