Nyköpings närmaste runsten

Runstenen Sö 51 i Allhelgonakyrkan i Nyköping. Foto Magnus Källström 2010.
Runstenen Sö 51 i Allhelgonakyrkan i Nyköping. Foto Magnus Källström 2010.

Nästa vecka äger det åttonde internationella symposiet om runor och runinskrifter rum i Nyköping, en konferens som denna gång arrangeras av Riksantikvarieämbetet i samarbete med Uppsala runforum vid Uppsala universitet. Omkring nittio runforskare från hela världen kommer då att samlas för att diskutera nya rön och samtidigt undersöka runstenar på olika platser i Södermanland.

Förhoppningsvis kommer många också att på egen hand besöka den enda runsten som har bevarats inne i Nyköpings stad, nämligen Sö 51, vilken sitter inmurad i Allhelgonakyrkans norra vägg. Stenen var känd redan av vår förste riksantikvarie, Johannes Bureus, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hans nära relation till hertig Karl (sedermera Karl IX), som satt på Nyköpingshus. Även i de s.k. Rannsakningarna efter Antikviteter 1667-93 vår första fornminnesinventering  finns den omtalad, även om uppgiftslämnaren Johannes Luth har valt att reservera sig något: ”En steen i kyrkiowäggen, som förmeenes tecknadt medh Runeskrifft: hwilket står aff den att pröfwa, som sådant läsa kan.”

Runstenen Sö 51 i Nyköping. Foto Magnus Källström 2010.
Runstenen Sö 51 i Nyköping. Foto Magnus Källström 2010.

Att det rör sig om runor behöver inte betvivlas och inskriften är dessutom ovanligt lätt att läsa och tolka:

: kuþfastr : saiulfr : raistu : at : hulmstain : bruþur san : stain :
”Gudfast, Säulv, reste efter Holmsten, sin broder, stenen.”

Nu kan det tyckas att detta inte låter särskilt märkvärdigt och att stenen inte heller ser mycket ut för världen. Den saknar helt ornamentik och till och med det närmaste obligatoriska korset lyser med sin frånvaro. Den runkunnige lägger dock snabbt märke till ett par detaljer. Det ena är den lustiga placeringen av ordet stain ‘sten’ som har hamnat sist i texten. Det är som om ristaren först hoppat över detta ord som borde ha stått efter raistu ‘reste’ och lagt till det på slutet. Det andra är ordet för ‘sin’ som är stavat san. Eftersom a-runan aldrig står som tecken för i kan detta ord inte ha uttalats sinn utan vokalen måste ha varit e eller ä.

Stavningen san för detta ord är inte unik för Nyköpingsstenen utan förekommer på ytterligare några runstenar i närområdet, bl.a. på två som funnits uppe i Rönö en och halv mil norr om staden (Sö 145 och Sö 147). Båda är visserligen numera försvunna, men det finns lyckligtvis ett par äldre avbildningar som bekräftar varandra på denna punkt. Inskrifterna visar alltså att uttalet senn eller sänn även har funnits här och troligen har det handlat om en dialektal egenhet. Till skillnad från Nyköpingsstenen har dessa två stenar burit kors och då av en ovanlig typ som uppträder på andra runstenar i just detta område, bl.a. den berömda Sö 166 vid Grinda i Spelvik, rest efter Gudve, som var västerut och ”skiftade guld” och som stormade städer i Saxland.

Runsten Sö 166 vid Grinda i Spelvik. Stenen målades nyligen av Runverket. Foto Magnus Källström 2014.
Runsten Sö 166 vid Grinda i Spelvik. Stenen målades nyligen av Runverket. Foto Magnus Källström 2014.

Vägen från Rönö och ut i världen gick vid denna tid via platsen för dagens Nyköping så det är inte så konstigt att finna spår av denna dialektegenhet även här. Förmodligen sa också Gudve sänn där andra sa sinn och var man så framgångsrik som han var, kan detta uttal ha smittat av sig. Så den som vill ta del av en tusen år gammal sociolekt som bevarats i sten har bara att göra ett besök vid Allhelgonakyrkan i Nyköping.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

 

PS. Läs mer om sörmländska runstenar i Södermanlands runinskrifter!

En kommentar

Skriv en kommentar