Hur kan man hjälpa till att bevara våra runstenar?

runstensvårdFoto: Helen Simonsson 2014, CC-BY.

Enligt Kulturmiljölagen delas ansvaret för kulturmiljön av alla. Länsstyrelserna och Riksantikvarieämbetet får göra de åtgärder som behövs för att vårda fornlämningarna – men alla kan bidra till bevarandearbetet. Av Sveriges kända runinskrifter är det cirka 1500 runstenar, block eller hällar som befinner sig utomhus i landskapet. Hos Riksantikvarieämbetets Kulturvårdsavdelning i Visby finns en tvärvetenskaplig arbetsgrupp kallad ”Runverket” som är specialiserad på runstenar. Den består av fyra personer med olika utbildning och bakgrund, (två runforskare, en arkeolog och en stenkonservator). Det finns ingen möjlighet för rungruppen att själva resa runt i Sverige och hålla undan allt sådant som gynnar påväxt, som löv, fågelspillning eller vatten som blir kvar på stenytan. Riksantikvarieämbetet har därför sedan 1990-talet tagit hjälp av lokala runstensfaddrar som kan hålla stenarna under uppsikt och på så sätt bidra till runinskrifternas bevarande.

Ren luft, fukt och näring ger påväxt

I princip all sten som står utomhus blir beväxt av lav, alger och mossa. Och det går fort för en sten att få påväxt, speciellt om förutsättningarna är de rätta. Lav gillar till exempel ren luft. Alger och mossa gillar fukt och skugga. Fukt+ näring=påväxt. Påväxten går fortare om löv, gräsklipp och fågelspillning som ger näring och håller kvar fukt får ligga kvar på stenytan. Påväxten går också fortare om stenen står skuggad av högt gräs, träd och buskar. Med de pågående klimatförändringarna som ger mildare och våtare vintrar (och därmed längre växtperioder) kan vi dessutom räkna med ännu mer påväxt och snabbare förbuskning av landskapet än vad vi har haft tidigare. Då blir det ännu mer viktigt att arbeta förebyggande och att vi alla hjälps åt.

Borttagning av redan etablerad påväxt

Hårdrengöring (det vill säga när all påväxt och modern färg avlägsnas) sliter på en runsten och ska därför göras mycket sällan, gärna så sällan som vart 20-30:e år. Den här typen av rengöring är inget som kan göras av en volontär utan det utförs av en professionell stenkonservator. Ofta gör man den här typen av konservatorsrengöring när man har något annat forskningsprojekt på gång, till exempel i anslutning med att en runolog ska tolka om runorna, när inskriften ska målas om eller om stenen ska dokumenteras, till exempel 3D-skannas.

Förebyggande arbete bäst

De lavsorter som först etablerar sig på en hårt rengjord runsten kallas för pionjärarter. De kan vara mycket mer aggressiva och förstöra stenen mer än de lavsorter som kommer senare. Genom att ha alltför täta rengöringscykler utsätter man stenen oftare för dessa pionjärarter. Det är en av anledningarna till varför man vill hårdrengöra runstenar så sällan som möjligt.

En annan anledning är att vid hård rengöring försvinner lite av stenen och ytan blir grövre. På en grövre yta växer det lättare. Man kan alltså hamna i en ond spiral av allt tätare rengöringar och allt mer och fler tuffare lavsorter.

För att möjliggöra att dessa hårdrengöringstillfällen blir så sällsynta som möjligt så är det bästa för stenen att man arbetar förebyggande och tar bort sådant som orsakar påväxt. Detta kan volontärer hjälpa till med.

Runstensfaddrar och skötsel

Runstensfaddrarna kan bidra med lättare markskötsel, som till exempel gräsklippning eller röjning av sly som växer för nära stenen. (Observera att man inte får göra större ingrepp som att ta ned träd till exempel, på någon annans mark).

Har mycket jord, smuts, löv, klippt gräs, fågelspillning, lav eller mossa samlats på stenen kan en runstensfadder vattentvätta stenen försiktigt med vanligt vatten och en mjuk panelborste eller diskborste. Blöt stenen nerifrån upp så att inte mörka rinningar eller fläckar skapas.

Var dock vaksam på om stenen sandar eller grusar. Ser du att det lossnar material eller om borsten repar stenen det allra minsta – avbryt borstandet omedelbart. Vattentvätta aldrig en sten om det finns risk för nattfrost eftersom det kan ge upphov till frostsprängningar vilket skadar stenen!

Fotografera

Dokumentation av runstenarna är viktigt. Många av Sveriges runstenar saknar nytagna fotografier.  Tycker man om att fotografera runstenar kan man under september månad delta i tävlingen Wiki Love Monuments.

Instruktioner om hur man gör finns hos Wikimedia.

Rapportering

Runstensfaddrarna är våra ögon och öron ute i landet. Till runstensfaddrarnas uppgifter hör att rapportera till oss i rungruppen eller till länsstyrelsen om något allvarligt händer med en sten, till exempel om den skulle bli påkörd, utsättas för skadegörelse eller på annat sätt gå sönder. Det finns inga blanketter att fylla i utan upptäcker man något anmärkningsvärt kan man skicka ett vanligt mejl, eventuellt kompletterat med ett fotografi på stenen, till sin länsstyrelse eller till helen.simonsson@raa.se (eller till någon annan i rungruppen på Riksantikvarieämbetet).  (Man behöver däremot inte rapportera in att det växer lav eller att man tvättat runstenen). Mer information om runstensvård kommer att komma under 2016 på Riksantikvarieämbetets hemsida.

Vill man läsa mer om fornlämningsvård kan man ladda ner ”Handbok i fornminnesvård”.

>>Helen Simonsson är utredare/konservator med inriktning på sten och är en av de fyra i rungruppen.

4 comments

  1. Leo Bergman

    Hej,
    Vart ska man vända sig om man vill hjälpa till?
    Utgår det någon form av reseersättning?
    Och länken till Handboken i fornminnesvård verkar vara gammal.

    Hälsningar Leo Bergman

  2. Helen Simonsson

    Hejsan!
    Det utgår inte någon reseersättning utan detta är helt ideellt arbete. Runstensfaddrarna är ofta hembygds- eller fornminnesföreningar, skolor, museer, markägare eller någon annan som bor nära runstenen och som därför kan ha uppsikt över stenen dagligdags eller åtminstone tämligen regelbundet. Men man behöver inte vara runstensfadder för att göra lättare rengöring som att ta bort löv, jord, fågelbajs, sly eller för att anmäla skador på en runsten, utan det kan vem som helst göra. Enligt kulturmiljölagen delas ansvaret för kulturmiljön av alla. Kontakta gärna mig om du har fler frågor. Med vänlig hälsning Helen Simonsson

Skriv en kommentar