Hur kan man hjälpa till att bevara våra runstenar?

runstensvårdFoto: Helen Simonsson 2014, CC-BY.

Enligt Kulturmiljölagen delas ansvaret för kulturmiljön av alla. Länsstyrelserna och Riksantikvarieämbetet får göra de åtgärder som behövs för att vårda fornlämningarna – men alla kan bidra till bevarandearbetet. Av Sveriges kända runinskrifter är det cirka 1500 runstenar, block eller hällar som befinner sig utomhus i landskapet. Hos Riksantikvarieämbetets Kulturvårdsavdelning i Visby fanns fram till 2015 en tvärvetenskaplig arbetsgrupp kallad ”Runverket” som var specialiserad på runstenar. Den bestod av fyra personer med olika utbildning och bakgrund, (två runforskare, en arkeolog och en stenkonservator). Det fanns ingen möjlighet för rungruppen att själva resa runt i Sverige och hålla undan allt sådant som dagligen kan falla på en runsten och som gynnar påväxt, som till exempel löv, fågelspillning eller vatten som ligger kvar på stenytan. Riksantikvarieämbetet hade därför under perioden 1992-2015 hjälp av lokala runstensfaddrar som kunde hålla stenarna under uppsikt och på så sätt bidrog till runinskrifternas bevarande.

Ren luft, fukt och näring ger påväxt

I princip all sten som står utomhus blir beväxt av lav, alger och mossa. Och det går fort för en sten att få påväxt, speciellt om förutsättningarna är de rätta. Lav gillar till exempel ren luft. Alger och mossa gillar fukt och skugga. Fukt + näring = påväxt. Påväxten går fortare om löv, gräsklipp och fågelspillning som ger näring och håller kvar fukt, får ligga kvar på stenytan. Påväxten går också fortare om stenen står skuggad av högt gräs, träd eller buskar. Med de pågående klimatförändringarna som ger mildare och våtare vintrar (och därmed längre växtperioder) får vi dessutom numera påväxt och snabbare förbuskning av landskapet än vad vad vi har haft tidigare. Detta gör att det blivit ännu mer viktigt att arbeta förebyggande och att vi alla hjälps åt.

Borttagning av redan etablerad påväxt

Hårdrengöring (det vill säga när all påväxt och modern färg avlägsnas) sliter på en runsten och ska därför göras mycket sällan, gärna så sällan som vart 20-30:e år. Den här typen av rengöring är inget som kan göras av en privatperson eller en volontär utan det utförs av en professionell stenkonservator. Det är länsstyrelserna som beställer åtgärder av professionella kulturvårdare, arkeologer, konservatorer och runologer och det är länsstyrelsen som ger tillstånd till åtgärder på runstenar . Ofta passar man på att göra den här typen av ”hårdare” konservatorsrengöring i samband med att man har något annat forskningsprojekt på gång, till exempel i anslutning med att en runolog ska tolka om runorna, när inskriften ska målas om eller om stenen ska dokumenteras, till exempel 3D-skannas. Man skickar heller sällan ut en konservator att göra i ordning en sten i taget eftersom det blir dyrt och ineffektivt att arbeta oplanerat. Det vanliga är att länsstyrelserna börjar med en inventering av runstenarnas tillstånd i ett större område eller inom sitt län, för att sedan göra en prioriteringslista och en plan för vilka åtgärder som ska göras var och vilket år.

Förebyggande arbete bäst

De lavsorter som först etablerar sig på en hårt rengjord runsten kallas för pionjärarter. De kan vara mycket mer aggressiva och förstöra stenen mer än de lavsorter som kommer senare. Genom att ha alltför täta rengöringscykler utsätter man stenen oftare för dessa pionjärarter. Det är en av anledningarna till varför man vill hårdrengöra runstenar så sällan som möjligt.

En annan anledning är att vid hård rengöring försvinner lite av stenen och ytan blir grövre. På en grövre yta växer det lättare. Man kan alltså hamna i en ond spiral av allt tätare rengöringar och allt mer och fler tuffare lavsorter som skadar stenen.

För att möjliggöra att dessa hårdrengöringstillfällen blir så sällsynta som möjligt så är det bästa för stenen att man istället arbetar förebyggande och tar bort sådant som orsakar påväxt. Detta kan man hjälpa till med.

Runstensfaddrarna som fanns och vad man kan göra idag

Runstensfaddrarna som fanns 1992-2015 i Riksantikvarieämbetets regi, hjälpte till med lättare markskötsel, som till exempel gräsklippning eller röjning av sly som växer för nära stenen. Det kan man göra även utan att vara fadder – bara man har markägarens tillstånd.

Har mycket jord, smuts, löv, klippt gräs, fågelspillning samlats på stenen kan man ta bort det med handen eller med en mycket mjuk borste. Många vill borsta bort lav, men det kan ibland ge upphov till mera lav eftersom vissa lavarter sprids genom fragmentering.

Var vaksam på om stenen sandar eller grusar om du borstar den. Ser du att det lossnar material eller om borsten repar stenen det allra minsta – avbryt borstandet omedelbart. Tycker du att stenen behöver sköljas av för att få bort frön eller fågelspillning till exempel, så gör det enbart sommartid, juni-augusti. Vattentvätta aldrig en sten om det finns risk för nattfrost eftersom det kan ge upphov till frostsprängningar som skadar stenen!

Fotografera gärna

Dokumentation av runstenarna är viktigt. Många av Sveriges runstenar saknar nytagna fotografier.  Lägg gärna in dina fotografier i Wikipedia eller Wikimedia. Tycker man om att fotografera runstenar kan man under september månad delta i tävlingen Wiki Love Monuments.

Instruktioner om hur man gör finns hos Wikimedia.

Rapportering av skador

Runstensfaddrarna var Riksantikvarieämbetets ögon och öron ute i landet. Till runstensfaddrarnas uppgifter hörde att rapportera till Riksantikvarieämbetet eller till länsstyrelsen om något allvarligt hade hänt med en sten, till exempel om den skulle ha blivit påkörd, utsatt för skadegörelse eller om gamla lagningar gått sönder. Upptäcker man något man undrar över kan man skicka ett vanligt mejl, eventuellt kompletterat med ett fotografi på stenen, till sin länsstyrelse (eller till Riksantikvarieämbetets runforskare eller stenkonservator).  Upptäcker man allvarlig skadegörelse bör man polisanmäla. (Man behöver däremot inte rapportera in att det växer lav på en runsten eftersom det är ett naturligt tillstånd för sten som befinner sig utomhus).

Vill man läsa mer om fornlämningsvård kan man ladda ner ”Handbok i fornminnesvård”.

Den här texten är uppdaterad 2020-02-10.

>>Helen Simonsson är utredare/konservator med inriktning på sten och var en av de fyra i rungruppen.

4 comments

  1. Leo Bergman

    Hej,
    Vart ska man vända sig om man vill hjälpa till?
    Utgår det någon form av reseersättning?
    Och länken till Handboken i fornminnesvård verkar vara gammal.

    Hälsningar Leo Bergman

  2. Helen Simonsson

    Hejsan!
    Det utgår inte någon reseersättning utan detta är helt ideellt arbete. Runstensfaddrarna är ofta hembygds- eller fornminnesföreningar, skolor, museer, markägare eller någon annan som bor nära runstenen och som därför kan ha uppsikt över stenen dagligdags eller åtminstone tämligen regelbundet. Men man behöver inte vara runstensfadder för att göra lättare rengöring som att ta bort löv, jord, fågelbajs, sly eller för att anmäla skador på en runsten, utan det kan vem som helst göra. Enligt kulturmiljölagen delas ansvaret för kulturmiljön av alla. Kontakta gärna mig om du har fler frågor. Med vänlig hälsning Helen Simonsson

Skriv en kommentar