Olle i runor

En av de nyupptäckta putristningarna i Anga kyrka på Gotland. Foto Magnus Källström/RAÄ.
En av de nyupptäckta putristningarna på västväggen i Anga kyrka på Gotland. Foto Magnus Källström/Riksantikvarieämbetet.

När man undersöker en tidigare okänd runinskrift för första gången är det alltid med en viss spänning och förväntan. Kommer runorna att gå att läsa och framför allt kommer inskriften att gå att tolka? Får vi veta något helt nytt eller kanske något som gör att tidigare antaganden kan bekräftas eller förkastas? När det handlar om en vikingatida runsten kan man utgå från att det mesta nog kommer att vara begripligt, men beträffande inskrifter på metallbleck, djurben eller på kyrkväggar är utgången inte lika given. Här möter texter av vitt skilda slag och man måste egentligen vara beredd på vilket innehåll som helst.

I måndags var jag och min kollega Laila Kitzler Åhfeldt i Anga kyrka på Gotland för att granska ett par tidigare oregistrerade runristningar. De är gjorda i den medeltida putsen inne i kyrkan och hade rapporterats in av Gotlands museum, som i sin tur hade fått reda på dem genom den nya kyrkoherden i Östergarns församling, Magnus Hellström. Denne har ett förflutet som medeltidsarkeolog så vi behövde inte tveka om att det verkligen rörde sig om runor. Jag hade dessutom via mejl fått en skiss och ett par fotografier som bekräftade detta. En av runföljderna var i skissen återgiven som olli och i mitt svarsmejl skrev jag att det eventuellt kunde vara rester av namnet Olof.

Väl på plats stod det dock klart att runföljden skulle läsas just olli, även om det satt kvar lite yngre puts i en del av ristningsspåren. Att namnet Ole finns på ett par gotländska gravhällar visste jag ju sedan tidigare, men Olle? Låter inte det lite väl modernt? Att Olle fanns under medeltiden gick det dock att snabbt att bekräfta med hjälp av litteraturen, men jag var osäker på hur vanligt det hade varit. Jag kontaktade därför namnforskarna vid Institutet för språk och folkminnen i Uppsala och fick snabbt svar. Namnet förekommer i medeltida källor redan i slutet av 1200-talet. I de s.k. markgäldslängderna från 1312, som ger en mycket bra bild av det folkliga namnskicket i norra Uppland vid 1300-talets början, finns ett 20-tal belägg på detta namn och då ofta i den latiniserade formen Ollo.

Att hitta Olle på väggen i en gotländsk kyrka är alltså inget konstigt. Denna form av smeknamnsbildningar är dessutom urgammal. Namnet Olof har också funnits länge och vi vet att en kortform uppkom redan under urnordisk tid. Av den urnordiska varianten av detta namn, *Anulaibaz, bildades ett *Anula, vilken så småningom ledde fram till det vikingatida namnet Áli eller Óli. Olli utgår däremot från en yngre variant av samma namn, Ólafr och liknande. Man har räknat med att namnet Óli förekommer på ett senvikingatida gravmonument från Vreta kloster i Östergötland, som är uppfört efter en man som (i objektsform) kallas oln (vilket bör uppfattas som ola, eftersom ristaren systematiskt har vänt på alla a– och n-runor i den ena av slingorna, se bilden nedan). Vid närmare eftertanke borde dock runföljden här lika gärna kunna tolkas som Olli, eftersom man aldrig dubbelskrev konsonanter under vikingatiden.

En vikingatida Olle från Vreta i Östergötland? Texten lyder: ...etu : kiar-... (:) kumbl : : eftR : oln : botn : sia : koþ... "... lät göra minnesmärket efter Ole/Olle, sin gode make ..." Foto N. Åzelius 1932 (ATA).
En vikingatida Olle från Vreta i Östergötland? Texten lyder: …etu : kiar-… (:) kumbl : : eftR : oln : botn : sia : koþ… ”… lät göra minnesmärket efter Ole/Olle, sin gode make …” Foto N. Åzelius 1932 (ATA).

Dubbelteckning började först användas på medeltiden och då under inflytande från den latinska skriften. De två gotländska exemplen o^le (G 21) och oli (G 36) i Öja respektive Grötlingbo kyrkor borde därför återge Oli eller Ole, men tittar man närmare på inskrifterna märker man att inte heller ristarna bakom dessa använder dubbelteckning. Ordet herra ’herre’ skrivs exempelvis hera på båda stenarna. Rent teoretiskt skulle det alltså även här kunna handla om varianten Olli eller Olle. Om man därtill lägger att exemplen på ett fornsvenskt Ole är ganska få (endast ett tiotal belägg i samlingarna i Uppsala)  så är egentligen sannolikheten större för att det rör sig om namnet Olle. Olle i Anga behöver alltså inte ha varit den förste med detta namn som har fått det bevarat i runskrift.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Det var ju två nyfunna runristningar i Anga, men den andra gick jag tyvärr bet på. Det verkar stå ssiaadab och vad det ska betyda vet jag inte. Samtidigt kan jag inte låta bli att nämna att fick vi syn på ytterligare ett par oregistrerade runföljder i putsen i Anga kyrka, varav en sannolikt återger en variant av namnet Jakob. DS.

One comment

  1. Pingback: Reviderade runor från Fardhem - K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg

Skriv en kommentar