Ett återfunnet dalrunealfabet

Fältrunologer på jakt efter försvunna runor i Prästloftet vid Älvdalens kyrka hösten 2013. Foto Magnus Källström
Fältrunologer på jakt efter försvunna runor i Prästloftet vid Älvdalens kyrka hösten 2013. Foto Magnus Källström

Vid Älvdalens kyrka i övre Dalarna finns två märkliga träbyggnader. Det ena är kyrkhärbret, som har dendrodaterats till 1285 och som länge var Sveriges äldsta stående träbyggnad. Det andra är det s.k. Prästloftet som har daterats på samma sätt, men som är några århundraden yngre. Fällningsåret har här bestämts till vintern 1576–77. I båda byggnaderna finns inristade runinskrifter och när det 26:e internationella fältrunologmötet genomfördes i Mora och Älvdalen förra hösten var detta ett givet mål.

Ett mindre problem tillstötte dock när vi väl var plats. En av ristningarna som skulle utgöras av ett dalrunealfabet gick nämligen inte att återfinna trots att den som en gång hade upptäckt det, dalrune- och runkalenderexperten Sven-Göran Hallonquist, deltog i mötet. Inte heller ett 25-tal runologers ivriga letande gav något resultat utan vi fick lämna platsen utan att ha sett inskriften.

Sven-Göran är dock inte den som ger upp så lätt och i juni i år kunde han meddela att han hade återfunnit runorna. De fanns på en väggstock uppe på loftet, mer än två meter ovanför golvplankorna, vilket förklarar varför de inte var så lätta att få korn på.

Patrik Larsson och Helmer Gustavson granskar det återfunna dalrunealfabetet i Prästloftet. Foto Magnus Källström.
Patrik Larsson och Helmer Gustavson granskar det återfunna dalrunealfabetet i Prästloftet. Foto Magnus Källström.

För någon vecka sedan var jag, Helmer Gustavson (f.d. Runverket) och Patrik Larsson (Högskolan i Dalarna) åter i Älvdalen för att bland annat titta närmare på ristningen i Prästloftet. Trots att vi visste vad vi hade att vänta oss – dalrunor uppställda i alfabetisk ordning – var det inte helt lätt att få ordning på texten, som dessutom visade sig stå upp och ned. De fyra första tecknen abcd var dock helt tydliga, även om den inledande a-runan var spegelvänd. Det därpå följande tecknet hade däremot till vår förvåning formen av en l-runa. Vi diskuterade detta en hel del och en strof ur den mindre kända Torson-låten ABC dök osökt upp i huvudet: ”Först har vi A och B och efter C så kommer D eller E”. Men den aktuella runan var varken d eller e utan liknade fullständigt ett l. Efter detta oväntade inslag var dock ordningen återställd och de följande runorna löd ef. Därefter borde g och h komma, men det var inte helt lätt att bestämma tecknens form och eventuellt ska man räkna med att dessa runor är omkastade.

Det delvis svårlästa dalrunealfabetet i Prästloftet vid Älvdalens kyrka. Foto Magnus Källström.
Det delvis svårlästa dalrunealfabetet i Prästloftet vid Älvdalens kyrka. Foto Magnus Källström.

De följande runorna var dock i och k, där den senare antingen måste ha haft formen av en klyka eller varit bakvänd. Därpå väntar man givtevis l, men här var bistaven vänd åt fel håll och runan hade alltså formen av t! Om l-runan har denna form i inskriften så borde tecknet i början av inskriften inte vara l utan i stället stå för t, vilket man å andra sidan inte heller väntar sig i början av alfabetet.

Efter den bakvända l-runan följde så m och n, men av de två följande runorna (o och p) kunde vi inte se mer än huvudstavarna. Därefter följde så q (i form av en rättvänd(!) k-runa), r, s och så var inskriften slut. Den som har ristat alfabetet har uppenbarligen avbrutit sitt arbete och man kan lätt gissa på orsaken. Nästa runa borde ju ha varit t, men den runan hade ju redan använts i början av inskriften.

Man kan fundera över varför just t-runan har kommit in efter d. En möjlighet är naturligtvis att det beror på att /t/ och /d/ har ett snarlikt uttal, där frånvaron och närvaron av stämbandston utgör den enda skillnaden. En annan möjlighet är att ristaren har benämnt runorna med stavelser efter mönster från det latinska alfabetet: a, be, ce, de och då kunde vara lätt att i hastigheten fortsätta med te. Denna förklaring stämmer dock inte med de uppgifter som finns på Johannes Bureus’ Runtavla från 1599, nämligen att runorna i dalrunealfabetet betecknades med hela ord på samma sätt som i futharken: ar, birke, knäsol, dors etc.

Att runorna står upp och ned i Prästloftet gör dem rätt svåra att läsa, men det är samtidigt mycket lyckosamt. Detta visar nämligen att ristningen inte kan ha gjorts på plats utan måste ha tillkommit innan byggnaden timrades upp. Förmodligen är den inte särskilt mycket yngre än fällningsåret för timret dvs. 1576–77, vilket gör detta till det äldsta daterbara dalrunealfabet som vi för närvarande känner till. Den som har ristat runorna har inte varit särskilt säker på sin konst utan inskriften har förmodligen tillkommit som en övning. Vi får visserligen inte veta hur alla tecknen i dalrunealfabetet såg ut vid denna tid, men i gengäld har ristningen fångat en lärandeprocess för mer än 400 år sedan.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

 

PS. Läs mer om det internationella fältrunologmötet i Dalarna här. DS.

 

One comment

  1. Pingback: Nya runor | Albrechts Bössor

Skriv en kommentar