Runormen på vårdcentralen

Runstenen från Igelsta på sin nuvarande plats på  Fornhöjdens Vårdcentrum i Södertälje. Foto Magnus Källström
Runstenen från Igelsta på sin nuvarande plats på Fornhöjdens Vårdcentrum i Södertälje. Foto Magnus Källström

Den som första gången besöker Fornhöjdens Vårdcentrum i Södertälje möts av något oväntat, nämligen en alldeles äkta runsten. Den upptäcktes 1985 i samband med plöjning vid den närbelägna Igelsta gård och fick sin nuvarande plats på sensommaren 2003, då Thorgunn Snædal vid Runverket också målade upp ristningen.

Stenen är visserligen bara ett fragment, men den bär en mycket intressant ornamentik med ett särpräglat rundjurshuvud med uppspärrat gap, vassa huggtänder och lång tredelad tunga. Upptill på stenen finns resterna av ett mycket originellt kors, där ristaren för vissa detaljer har använt dubbla linjer så att dessa liknar ett rep med knutar. Tekniken påminner om den som förekommer i de mycket sällsynta knutrunorna.

Av inskriften återstår inte särskilt mycket, men det var faktiskt just den som nyligen förde mig till Södertälje. Jag har nämligen sedan flera år tillbaka haft en idé om hur runorna borde kunna tolkas, men eftersom jag bara kände stenen genom bilder ville jag först se inskriften med egna ögon.

Tyvärr är det mesta av texten borta, men det är tydligt att den har börjat till vänster vid rundjurets huvud, där det finns ett kolonformat skiljetecken samt delar av en runa som kan ha varit þ. Detta är säkerligen början av namnet på den som har rest stenen. Därefter måste ett långt stycke av texten saknas innan man kommer till det som finns bevarat nedtill. Här kan man i rundjurets svans läsa runorna …-(i)R eykr.

Runorna nedtill på Igelstastenen. Foto Magnus Källström.
Runorna nedtill på stenen. Foto Magnus Källström.

Det första ser ut som slutet av prepositionen æftiR ‘efter’, vilket betyder att det senare borde vara ett personnamn. Jag tror dock inte att den r-runa som avslutar slingan är namnets sista runa utan att man också ska ta med det som står strax till vänster på stenen. Det har tidigare varit lite oklart hur dessa tecken ska uppfattas, men om man läser dem i samma riktning som runorna i runslingan (dvs. upp och ned) får man im. Runföljden blir då eykrim, vilket utan problem kan vara en skrivning för namnet ØygrīmR. Mig veterligen är detta namn tidigare endast känt genom en uppdiktad person i Hervararsagan, Eygrímr Bólmr, men båda namnlederna är välkända och namnet kan utan problem ha funnits i Sverige under vikingatiden. Inskriften bör alltså tolkas som ”… efter Ögrim …”.

Ormen är som bekant en gammal symbol för läkarvetenskapen så Igelstastenen befinner sig onekligen i en passande miljö. Samma sak gällde också runstenen U 216, som länge stod inne på apoteket Runan i Vallentuna centrum, men som efter att apoteket bytte ägare fick återvända till Historiska museets magasin. I den antikvariska litteraturen finns också uppgifter om att runstenar ibland har tillskrivits vissa läkande egenskaper. Exempelvis uppger Johan Hadorph 1673 att allmogen brukade offra knappnålar, småmynt och andra metallföremål vid Nastastenen i Närke (Nä 34) för att bota tandvärk och att man i samma syfte dessutom hade bitit så mycket i kanten av stenen att den blivit nött.

Runstenarna U 707 och U 708 vid Kungs-Husby kyrka i Uppland. Foto Magnus Källström.
Runstenarna U 707 och U 708 vid Kungs-Husby kyrka i Uppland. Foto Magnus Källström.

Förmodligen hade också medeltidens människor ett gott öga till runormarnas eventuella verkan och kanske var detta ett av skälen till att så många runstenar hamnade i stenkyrkornas murar. Vid det sydöstra hörnet av vapenhuset i Kungs-Husby kyrka i Uppland sitter exempelvis två rikt ornamenterade runstenar mitt emot varandra på varsin sida om hörnet. Man har tänkt sig att detta bara är avsett som ren dekoration, men egentligen är det betydligt troligare att ormfigurerna liksom de drakar och odjur, som ofta möter i järnsmidet på medeltida kyrkdörrar, skulle hålla de onda makterna borta. Kanske ligger det något liknande bakom den medeltida (o)vanan att använda runstenar som trösklar och trappstenar i ingången till kyrkan. Visserligen kan det ha funnits rent praktiska skäl eftersom stenarna ofta har en slät och plan yta, men det var säkert ingen nackdel att denna yta också var täckt av ormar och drakar, som kunde jaga det onda på flykt.

På så sätt faller även runstenen på vårdcentralen in i en urgammal tradition, även om jag givetvis inte vill rekommendera någon av de kurer som har nämnts ovan.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

Skriv en kommentar