Några återupprättade dalruneinskrifter

Dalrunorna på härbret vid Liden undersöks av Patrik Larsson och Helmer Gustavson. Snön hade fallit under natten. Foto Magnus Källström
Dalrunorna på härbret vid Liden undersöks av Patrik Larsson och Helmer Gustavson. Snön hade fallit under natten. Foto Magnus Källström

Den yngsta genuina inskrift med dalrunor, som vi känner till, sägs vara en ristning i en slogbod i Gryvelåreservatet i Älvdalen. Texten lyder AAD gäT 1900, vilket ska uttydas ”Anna Andersdotter gick vall 1900”. Endast två av tecknen, g och ä, utgörs av runor, medan resten består av latinska bokstäver, men inskriften vittnar ändå om hur länge kunskapen om de säregna dalrunorna levde kvar i detta område.

Frågan är dock om inskriften i Gryvelå fortfarande ska räknas som yngst. I det senaste numret av Fornvännen 2015/1 har Inger Jans, Rolf Lundqvist och Stig Welinder publicerat en artikel ”Dalrunornas svanesång” om ett antal trädristningar med samma typ av texter som i Gryvelå. En av dessa är daterad 1909 och den som svarat för inskriften, Hulda Persdotter, har därefter fyllt på med ytterligare årtal fram till 1916, då hon förmodligen gick vall för sista gången.

Alla runinskrifter som påträffas i Dalarna tillhör dock inte den genuina traditionen. Under våra besök i Älvdalen har vi ibland fått se sentida inskrifter med den äldre 24-typiga runraden, som inte alls har något med dalrunor att göra. Ett annat exempel är en utvandrad älvdaling, Håll Lars Petter Persson (Hållén), som var stenhuggare i Bohuslän under 1900-talets första hälft och där högg ett par stenar med ett säreget runalfabet, som han förmodligen själv hade uppfunnit. Det innehåller nämligen både runor från den äldre runraden och en del annars okända teckenformer, men egentligen inga dalrunor.

Även inskrifter som vid första påseende verkar äkta, kan vid närmare undersökning visa sig ha tillkommit i senare tid. Det kan handla om inslag av vikingatida runor eller om inskrifter där dalrunor av 1600-talstyp har kombinerats med ett alltför ungt årtal.

De båda alfabetsinskrifterna på härbret från Ribbenåsen. Mellan dessa ser man märkningen av stockvarvet i form av ett antal lodräta streck. Foto Magnus Källström
De båda alfabetsinskrifterna på härbret från Ribbåsen. Mellan dessa ser man märkningen av stockvarvet i form av ett antal lodräta streck. Foto Magnus Källström

Vid vårt senaste besök i Dalarna, vilket faktiskt bara var ett par dagar före undersökningen av den nyfunna runristningen i Hejnum på Gotland, granskade jag tillsammans med Patrik Larsson från Högskolan Dalarna och Helmer Gustavson några tidigare misskända dalruneinskrifter i ett härbre vid Liden i Älvdalen. Härbret ska ursprungligen ha kommit från Ribbåsens fäbodar och bär bland annat två dalrunealfabet. Enligt den äldre dokumentationen skulle det här också finnas en kortare text med dalrunor tillsammans med årtalet 1924, vilket förklarar varför äktheten har ifrågasatts.

Vad vi kunde se finns det inga skäl att inte uppfatta detta som genuina dalrunor. Visserligen finns i de båda alfabetsinskrifterna en del märkligheter, bland annat tre u-runor på rad, som möjligen är tänkta att stå för u, v, y, samt delvis okända former för å, ä och ö. Båda inskrifterna saknar h-runan (vilket kan förklaras av en välbekant drag i älvdalsdialekten), men har i gengäld ett tecken för q i form av en bakvänd r-runa!

Sedan tidigare finns fem kända alfabet med dalrunor, vilka samtliga verkar tillhöra 1500-talet. Alfabetsinskrifterna från Ribbåsen kan av olika skäl inte vara så gamla, eftersom flera av de ursprungliga runtecknen har ersatts med latinska bokstäver som C, E, K och P. Utifrån det vi vet om utvecklingen av teckenformerna ligger väl 1700- eller 1800-tal närmast till hands, men det är inte omöjligt att vi i framtiden kan få en mera precis datering.

Runan för q i dalrunealfabetet från Ribbenåsen. Här ser man också hur märkningen av stockvarvet skär över runans topp. Foto Magnus Källström
Runan för q i dalrunealfabetet från Ribbåsen. Här ser man också hur märkningen av stockvarvet skär över runans topp. Foto Magnus Källström

Ett härbre byggde man nämligen (som jag vid detta besök fick lära mig) direkt i skogen där lämpligt virke fanns, och när det var färdigt plockade man ner det och fraktade det till den plats där det skulle stå. För att härbret skulle kunna byggas upp på ett korrekt sätt måste varje stockvarv numreras och märkas innan det plockades ned. Härbret från Ribbåsen har två sådana numreringar, en med ristade lodräta streck och en med vanliga siffror skrivna med blyerts. Den förstnämnda är givetvis den äldsta och det intressanta är att några av de ristade strecken skär över runtecknen i den ena alfabetsinskriften, som måste ha funnits där innan härbret togs ned för första gången. En dendroundersökning av trävirket skulle alltså inte bara datera byggnaden, utan också ge en mycket exakt datering av runorna.

Det kan nämnas att vi aldrig helt säkert lyckades läsa årtalet 1924, som skulle finnas i anslutning till en av runinskrifterna. Den främsta kandidaten var dock utförd med en helt annan ristningsteknik än den som hade använts i runorna och har av allt att döma inget samband med dessa.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

2 comments

  1. Jan Owe

    Roligt, då kan ”D Rv92” i dalruneförteckningen (se Svensk runbibliografi) framöver flyttas från ”Sentida” till ”Genuina”. Ribbenåsen står det under bildtexterna, men Ribbåsen i texten – antar att det nog bör vara det senare.
    Många härbren i Älvdalen är undersökta, men i och med att de kan ha flyttats under årens lopp kan fynd framöver också göras på lite mer oväntade platser. Viktigt alltså att alltid hålla (run-)ögonen öppna.

  2. Magnus Källström

    Ja, Ribbåsen skulle det givetvis ha stått även i bildtexterna. Det blev fel i hastigheten.

Skriv en kommentar