Runstensundersökningar sent i september

Pågående 3D-skanning av runstenen Ög 237 vid Ållonö slott. Foto Magnus Källström
Pågående 3D-skanning av runstenen Ög 237 vid Ållonö slott. Foto Magnus Källström

I Sverige har runor studerats vetenskapligt sedan slutet av 1500-talet och det är lätt att tro att allt redan är gjort och att vi har definitiva läsningar (och tolkningar) av alla Sveriges runstenar. Så är det inte alls. Trots att systematiska och noggranna undersökningar har gjorts inför publiceringen i verket Sveriges runinskrifter finns det runstenar där vi faktiskt ännu inte vet exakt vad det står. Ofta beror det på att ristningen har skadats eller mattats så mycket att runorna blivit svåra att läsa, men det kan faktiskt också vara tvärt om. Otillräcklig rengöring eller dåliga belysningsförhållanden kan ha gjort att tidigare undersökare ibland har missat detaljer som utan problem kan ses i dag. Därför är det av största vikt att varje äldre läsning prövas när en runsten rengörs och målas upp på nytt. Det är nämligen just då som det finns de bästa förutsättningarna att göra nya iakttagelser.

I slutet av förra månaden var jag och min kollega Laila Kitzler Åhfeldt på en tre dagar lång forskningsresa till Östergötland. Flera uppgifter stod på schemat. Dels tänkte vi måla upp ett antal runstenar, dels göra nyundersökningar av ett par mycket svåra inskrifter. Till de senare hör runstenen Ög 237 vid slottet Ållonö på Vikbolandet. Vad jag hade förstått av äldre uppgifter skulle ristningen på denna sten vara mycket svår att följa. Exempelvis har Helmer Gustavson, som granskade stenen 1978, antecknat följande i Runverkets fältex. C: ”Ristningen knappast synlig, utan ristningslinjerna får mestadels ’kännas fram’ med ett finger.” Jämför man det som Brate anför i Östergötlands runinskrifter (1911–18) med vad Arthur Nordén iakttog vid sina undersökningar på 1930- och 40-talen finner man också stora divergenser. Brate läste exempelvis i början av inskriften namnet Torsten stavat þurtsin. Även Nordén ansåg att inskriften inleddes med detta namn, men menade att det i stället var skrivet þurtsain och att flera av runorna stod upp och ned(!) i förhållande till vad Brate hade noterat. Det följande personnamnet hade Brate återgivit som sunuiþrʀ och uppfattat som ett annars okänt Sunviðr, medan Nordén på samma plats såg sunuaþrʀ, vilket kräver en annan tolkning.

Fotografier av Ållonöstenen tagna av Erik Brate respektive Arthur Nordén. Notera särskilt skillnaden i uppmålningen i den första runföljden. Foto ATA
Fotografier av Ållonöstenen tagna av Erik Brate respektive Arthur Nordén. Notera särskilt skillnaden i uppmålningen i den första runföljden. Foto ATA

Vid Ållonö gjorde vi två saker: dels genomförde jag en traditionell undersökning med hjälp av ögon och fingrar, penna och anteckningsbok, dels 3D-skannade Laila hela ristningen. Vi har alltså nu två av varandra oberoende dokumentationsmaterial, som vi kan jämföra. Det 3D-skannade materialet är ännu inte bearbetat, men redan av min undersökning framgår att inget av de två inledande namnen kan vara riktigt läst. Det första är av allt att döma inte namnet Torsten, men den exakta läsningen vill jag nog hålla på tills jag fått möjlighet att studera 3D-bilderna. Beträffande det andra namnet verkar den sannolikaste läsningen vara sunuairʀ, vilket faktiskt är precis den läsning som Brate kom fram till vid sitt första besök 1891, men som han senare ersatte med den som står i Östergötlands runinskrifter och som än idag är den officiella. Det råder dock inget tvivel om att runan efter u är a och inte i, vilket också Helmer noterade vid sin undersökning 1978. Den följande runan är mer svårbedömd, men det finns egentligen inget som talar för þ utan jag stannade vid att det nog snarast står i. Med den nya läsningen kan det naturligtvis inte längre handla om ett namn Sunviðr, men för att tolka runföljden krävs ett längre resonemang och jag får nog återkomma till den i ett annat sammanhang.

Dagen efter gjorde vi om samma sak vid Sjögestads kyrka utanför Mantorp, där det finns två runstenar. Den ena (Ög 184) är djupt huggen och det råder ingen tvekan om vad det står på stenen. Den andra (Ög ATA4905/48) är däremot ytterst svårläst med smala och grunda ristningslinjer. Denna sten upptäcktes först i juli 1948 i samband med att man lade om kyrkogårdsmuren och det verkar faktiskt bara existera en enda läsning av inskriften. Den gjordes av Sven B. F. Jansson (den legendariske ”Run-Janne”), som undersökte och målade upp ristningen den 1 oktober samma år. Däremot finns inget fotografi av stenen i uppmålat skick, varken i Runverkets samlingar eller i ATA. 1978 ska den ha målats igen, men inte heller från detta tillfälle går det att hitta några bilder. I dag är uppmålningen helt borta och det är inte särskilt lätt att få någon uppfattning om hur ristningen ser ut.

Runstenen vid Sjögestads kyrka, som hittades i kyrkogårdsmuren 1948. Foto Magnus Källström
Runstenen vid Sjögestads kyrka, som hittades i kyrkogårdsmuren 1948. Foto Magnus Källström

Vi gjorde här samma saker som vid Ållonö, men min granskning försvårades av att solen ständigt gick i moln och till slut in bakom ett träd. Den delen av undersökningen måste alltså kompletteras vid ett senare tillfälle. 3D-skanningen gick däremot utmärkt, även om det var lite svårt att få plats med tältet bland buskarna runt stenen. Medan Laila skannade stenen passade jag på att bättra på den blekta uppmålningen på den andra runstenen vid kyrkan. Egentligen skulle vi ha målat fler runstenar, men tyvärr regnade två av förmiddagarna bort och på våt sten fäster inte färgen. I stället åkte vi runt och besiktade runstenar i grannskapet inför kommande arbeten och när vi var på hemfärd kunde vi konstatera att vi på knappa tre dagar faktiskt hunnit se 43 av landskapets runstenar. Men så står ju dessa i Östergötland ovanligt tätt, många gånger flera tillsammans och ofta på lättillgängliga platser.

>> Magnus Källström är runolog, docent i nordiska språk och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Det måste nämnas att jag senare fick ett tips om att höra med Östergötlands museum om de möjligen hade någon bild av Sjögestadsstenen i uppmålat skick. Och minsann fanns det inte en bild tagen av signaturen Ali (troligen den dåvarande amanuensen Anders Lindahl) just år 1948 när Jansson var där! Gå till museets fotosamling på nätet och välj ”Föremål” vid Motivgrupp och skriv ”Sjögestad” vid Socken, så dyker denna bild högst upp i listan. DS.

Skriv en kommentar