Årets första runfynd 2016

De nyupptäckta runstensfragmenten i Solna kyrka. Foto Magnus Källström
De nyupptäckta runstensfragmenten i Solna kyrka. Foto Magnus Källström

2015 dök årets första runsten upp mitt i vintern, den 8 januari. Det rörde som ett litet sandstensfragment som hittades Spånga kyrka i Stockholm. Detta är ett minst sagt ett svårslaget rekord, som dock tangerades redan i år. Årets första runfynd registrerades nämligen den 11 januari och även denna gång i en av Storstockholms kyrkor. Det var Åsa Berger på Arkeologikonsult och Cecilia Pantzar från Tyréns som i samband med ett projekt om Solna kyrka tittade in i en nisch i kyrkans kor och upptäckte att bottnen i denna nisch utgjordes av ett tidigare helt okänt runstensfragment. Runorna är mycket tydliga och det är märkligt att ingen verkar ha lagt märke till dem förr.

Genom Lars Andersson på Stockholms läns museum fick Runverket vetskap om fyndet samma eftermiddag som det gjordes och redan morgonen efter kunde vi sammanstråla för att ta en närmare titt på stenen. Egentligen är det två runstensfragment som ligger i botten av nischen, ett större och ett mindre. Båda ser ut att bestå av röd sandsten och de har förmodligen tillhört samma runsten. På det större läser man utan problem …a : stan : þi… dvs. … [ræis]a(?) stæin þe[nna] … ”… resa(?) denna sten …”. Ristningen på det mindre fragmentet är lite svårare att komma till rätta med, eftersom ytan delvis är täckt av puts, men förutom en bågböjd ornamentsslinga verkar det även här finnas ett par runor. Fragmenten har tillhört en ganska typisk runsten från 1000-talet.

Att just Solna får en ny runsten är mycket glädjande, eftersom det är ett område, där man genom århundradena har haft otur med sina runstenar. Det finns faktiskt inte mer än två hela runstenar kvar i kommunen, en vid Frösunda (U 121) och en i Karlbergs park (U 124), men genom äldre uppgifter vet vi att de varit fler.

Runhällen vid Karlberg (U 123) som den såg ut på 1600-talet. Träsnitt av Johan Hadorph och Johan Leitz. Foto ATA
Runhällen vid Karlberg (U 123) som den såg ut på 1600-talet. Träsnitt av Johan Hadorph och Johan Leitz. Foto ATA

Exempelvis fanns på 1600-talet vid Karlberg en ristning i fast häll (U 123), som faktiskt var en av de få där en namngiven runristare hade ristat runor till minne sig själv. ”Sigfast och Ärnfast de högg efter sig” löd den korta texten. Av de avbildningar som finns kvar framgår att Ärnfast måste vara identisk med den runristare som bland annat har signerat runstenen vid Hässelby slott i Spånga (U 79).

Tyvärr sprängdes runhällen vid Karlberg sönder i mitten av 1800-talet när järnvägen till Uppsala drogs fram. Det vet vi genom fornforskaren Richard Dybeck, som länge hade sökt efter ristningen, men som 1865 fick förklaringen varför den inte gick att återfinna:

Jag fann nemligen en dag ett litet stycke af en Runsten, insatt i muren till jernvägen, der denna afskär dammen norr om slottet, och vid efterfrågan upplystes, att det hört till en Berghäll derinvid, hvilken af arbetarne blifvit bortsprängd.

Tack vare dessa uppgifter vet vi var ristningen har legat och den som i dag åker på Pampaslänken förbi Karlbergsparken och ned mot Klarastrandsleden passerar rakt över den plats där Sigfast och Ärnfast en gång högg sina runor.

En annan av Solnas runstenar fanns vid Järva krog (U 122) och undersöktes redan i början av 1600-talet av Johannes Bureus. Den övre delen av stenen saknades då, men av det som fanns kvar framgick att den var ristad av den berömde runristaren Öpir. Runstenen vid Järva krog sågs senast 1763 när antikvarien N. R. Brocman stannade till vid den på sin resa till Hälsingland, men den har sedan dess varit spårlöst försvunnen.

Också vid Överjärva gård har det funnits en runsten (U 126). Den upptäcktes i början av 1900-talet och undersöktes av runologen Erik Brate 1902, men försvann bara några år senare. Man tror att den blivit använd som vägfyllnad. Ett enda litet fragment med några få runor har senare återfunnits och finns nu i Historiska museets samlingar.

Med denna dystra statistik tycker man att Solna verkligen förtjänar att få en ny runsten, men det måste nämnas att det faktiskt inte har gått mer än 15 år sedan det senast gjordes ett nyfynd i just Solna. Det skedde vid Tomteboda och den gången rörde det sig om urnordiska runor från folkvandringstiden, något som vi ju inte är direkt bortskämda med.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om fyndet vid Tomteboda 2001 här.

11 comments

  1. Michael Ahlberg

    Den stenen vid Mellanjärva gård har en avritning från 1800-talt om jag inte missminner mig i sönderslagen skick.
    Antas ligga i vägkanten E18/E4 alt. I grunden på flygeln närmast gravfältet på Mellanjärvagård (1860-tal)

  2. Pingback: Runstensfragment uppdagat i Solna kyrka i Stockholm – Arkeloggen
  3. Magnus Källström

    Brate gjorde vid sin undersökning 1902 pappersavklappningar av Överjärvastenen som han sedan fotograferade. Vad vi vet är det de enda avbildningar av hela stenen som finns. Skulle det finnas ytterligare någon äldre avbildning och andra uppgifter om vart stenen kan ha tagit vägen så är vi givetvis mycket intresserade.

  4. Magnus Källström

    Årets första runfynd gjordes i Solna kyrka. Förra (och förrförra) årets däremot vid Spånga kyrka.

  5. Ingvar Skoog

    Samma ristare som runhällen vid Edeby på Lovön. Se SNOK från 1935. Den fina stenen från Hässelby Slott har flyttats dit från Lunda, 15 km mot NÖ.

  6. Magnus Källström

    Det stämmer. Det är säkert Ärnfast som har huggit den snarlika runhällen vid Edeby (U 52) och runstenen vid Hässelby kommer ursprungligen från Skesta, som låg där Lunda industriområde ligger i dag.

    Hälsningar

    Magnus

  7. Magnus Källström

    Det gör det säkert. De delar som finns i nischen kan bara utgöra en mycket liten del av runstenen. Även det tidigare kända fragmentet från Solna kyrka (U 120) som har tillhört en annan runsten är bara ett brottstycke med början och slutet av en inskrift: ”[And]vätt(?) lät … högg.”

  8. Pontus Berglund

    Intressant! Dessa runstenar är värdefulla och viktiga dokument om sin tid, och bör tillvaratas, speciellt de stenar som fragmentiserats och förhoppningsvis kan återfinnas i närområdet.

  9. Pingback: Runor på väggen och högt upp under nocken - K-blogg - Riksantikvarieämbetets blogg

Skriv en kommentar