Ett uppdragsarkeologiskt perspektiv på DAP-programmet
Behovet av samordnad digital process för fornlämningsinformation och arkeologiska uppdrag har vuxit sig stark under 2000-talet, men det är inte bara tekniken som skapat detta behov. Uppdragsarkeologin har själv genomgått stora omvälvningar, liksom samhället i stort, vilket ändrat förutsättningarna för Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen att utföra sina uppdrag.
När jag fick mina första jobb som fältarkeolog i början av 90-talet genomfördes dokumentationen i de flesta fall på samma sätt som det gjorts i närmare 100 år. Vi satte ut egna koordinatnät, mätte in höjd över havet med den överdimensionerade måttstocken kallad latta och ritade av anläggningar i plan och profil på papper. Men i samma veva började totalstationen dyka upp med vilken man mätte in digitalt och mot rikets koordinater så att de exakta positionen angavs – om allt fungerade som det skulle. Samtidigt började vi jobba mer med databaser och digitala dokument.
År 2000 lanserade Riksantikvarieämbetets undersökningsverksamhet programmet Intrasis som kombinerade GIS-informationen med databasregistrering av anläggningar och fynd. En del undersökare valde att arbeta vidare i andra GIS- och databasprogram eller att utveckla sina egna lösningar. Men 90-talet hade även medfört något annat som skulle få en stor påverkan: avreglering av uppdragsarkeologin. Efter några enstaka etableringar av nya företag tog det fart under 2000-talet. Stiftelser, kooperativ, enskilda firmor och nya företag bildades i flera regioner, samtidigt som flera museer avvecklade sin arkeologiska verksamhet. Från att ha en situation där alla undersökningar i ett län utförts av antingen den statliga myndigheten Riksantikvarieämbetet eller av ett museum så kunde uppdragen nu vara fördelade mellan ett dussintal olika undersökare. Det ställer allt högre krav på Länsstyrelsens handläggare att fördela ut uppdrag och organisera upphandlingar baserat på ett bra kunskapsunderlag. Men det har också ökat behovet av överinseende och uppföljning av Riksantikvarieämbetet.
Det arbete som därför ska utföras av myndigheterna och arkeologerna skulle underlättas, effektiviseras och få bättre kvalitativt om relevant information fanns tillgänglig snabbt och enkelt och den digitala utvecklingen kan bidra till det. Men systemet hade inte hängt med utvecklingen, det fanns ingen mottagare för den digitala dokumentationen från undersökningar, som numera kan utgöra 80-90% i de flesta fall. Det ligger kvar hos undersökarna, varav en del alltså lagt ned sin verksamhet dessutom.
Under åren har Riksantikvarieämbetet jobbat med att skapa bättre förutsättningar för informationsdelning, som när hela fornlämningsregistret lades över på en öppen digital plattform och lanseringen av Samla där alla arkeologiska rapporter finns som PDF. Nya karttjänster finns också via Lantmäteriet, numera kan vi komma åt laserscannad höjddata (LiDAR) från nästan hela Sverige. Men nu är det dags att knyta samman detta ännu bättre och skapa förutsättningar för att bevara och tillgängliggöra all digital information kring fornlämningar och kulturmiljön. Vår förhoppning är inte bara att Riksantikvarieämbetets DAP-programmet (om en digital arkeologisk process) ska förenkla tillvaron för byggplanerare, handläggare och arkeologer utan även öka insikten om det värde vi har i och kan få ut av kulturmiljön och kulturarvet runtomkring oss.
Viktiga årtal
1666: Placat och Påbudh, Om Gamble Monumenter och Antiquiteter. Den första fornminneslagen.
1827: Riksantikvarien får formellt överinseende av fornlämningar
1867: Det blir straffbart att förstöra fornlämningar
1937: Riksantikvarieämbetet får i uppdrag att systematiskt inventera fornlämningar synliga ovan jord. Detta blir underlaget till det nationella Fornminnesregistret.
1942: Lagen om fornminnen. Det slås fast att den som vill få bort en fornlämning måste bekosta undersökning och dokumentation.
1959: För att hantera den ökande mängden undersökningar i samband med att Sverige byggs ut bildar Riksantikvarieämbetet sin egen arkeologiska undersökningsverksamhet (UV) med kontor i flera olika regioner.
1998: Avregleringen av uppdragsarkeologin sker formellt. Innan dess har det funnits någon enstaka privat aktör, men under de kommande åren bildas allt fler nya företag och stiftelser.
1999: Riksantikvarieämbetet får regeringsuppdrag att göra fornminnesinformationen tillgänglig digitalt
2006: Fornminnesregistret digitaliserat och blir allmänt tillgänglig på nätet
2014: Riksantikvarieämbetets DAP-programmet lanseras. Ska skapa digital process för samordnad fornminnesinformation mellan myndigheter och utförare.
2015: Den arkeologiska uppdragsverksamheten vid Riksantikvarieämbetet övergår till Historiska Museet. Riksantikvarieämbetets roll att ha överinseende och tillsyn över uppdragsarkeologin förtydligas.
