Publicerat

En medeltida schackpjäs hittad i kv Eddan, Linköping. Foto: Karin Lindeblad, Riksantikvarieämbetet UV Öst
En medeltida schackpjäs hittad i kv Eddan, Linköping. Foto: Karin Lindeblad, Riksantikvarieämbetet UV Öst

Det är naturligt att det blir ett stort fokus på digital information i olika former inom DAP (Riksantikvarieämbetets program om en Digital Arkeologisk Process), men fynden är också ett resultat från en utgrävning som måste hanteras. Processen att få fynden från undersökare till museum tar i dag många år och innebär en hel del dubbelarbete. Förra året kom en rapport från Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museer om situationen med förslag på åtgärder och Riksantikvarieämbetet jobbar nu med att följa upp en del av dessa.

Långsam och arbetskrävande process
I dagsläget är det Riksantikvarieämbetet som fattar beslut om fynden ska behållas på statligt museum, eller om de kan fördelas till ett regionalt museum som då övertar ägandeskapet. Vissa museer anhåller om samtliga arkeologiska fynd inom sin region, andra vill bara ha ett urval. Staten har dessutom rätt att avslå en anhållan, om föremålen bedöms vara så viktiga att de bör finnas kvar i statlig ägo. Ett beslut kan därför inte fattas förrän efter det att alla resultat från undersökningen är fullt redovisade i en rapport och lagts in i lämningsregistret (FMIS) av handläggare vid Riksantikvarieämbetet. I dagens system framgår det därför inte i rapporten på vilket museum fynden kommer hamna.

Mottagandet medför dessutom en hel del jobb för museets personal, en arbetsbörda som ökat de senaste åren när allt fler undersökningar utförs av andra organisationer än museerna själva. Det måste kontrolleras att det som står i fyndlistan faktiskt levererades av undersökaren. Fyndlistorna kan behöva skrivas in för hand igen eftersom de inte registrerats på det sätt som det mottagande museets system kräver. Fyndetiketter måste göras om och bytas ut på samtliga askar så att museets egna fyndnummer framgår.

För att museernas samlingar ska kunna vara en bra resurs för forskning och kunskapstillväxt krävs också att information om deras innehåll finns tillgängligt digitalt. Det här jobbar museerna allt mer med, både att lägga ut sina egna samlingsdatabaser på nätet och att koppla samman dessa på nationell nivå med K-Samsök och internationellt med Europeana. Det är viktigt att fynden kan behålla sin koppling till var de hittades (platsen) och i vilket sammanhang (grav, boplats, offer?) – dvs kopplingen till fältdokumentationen som i sin tur är digital och koordinatsatt.

Förslag på lösningar
I DAP arbetar vi nu därför med att ta fram förslag på hur fyndfördelningsprocessen kan effektiviseras och hur onödigt dubbelarbete kan undvikas vid fyndmottagning, samt hur vi kan säkerställa att fynden inte tappar sin koppling till fältdokumentationen. Det innebär att utveckla digitala register för uppdrag och dokumentation, men kan även innebära att förtydliga rekommendationerna för hur fyndregistrering bör organiseras (t.ex. enligt SPECTRUM). Vi har dels pratat med de som handlägger fyndfördelning här på RAÄ och dels varit i flera möten med personal vid Historiska Museets avdelning för kulturhistoria och samlingar. Vi kan identifiera några möjliga lösningar som kan skapa en mer effektiv hantering av fynden för alla parter.

  • Lämningsnummer: Genom att arkeologerna kommer kunna registrera direkt i lämningsregistret i samband med undersökningen så kan fyndfördelningsbeslut tas så fort rapporten är klar.
  • Uppdragsregister: Redovisar vilket museum som är fyndmottagare för respektive undersökning.
  • Fältdokumentationsregister: Arkeologernas digitala information om lämningar, anläggningar och fynd bevaras.
  • Fynd-ID: DAP tar fram ett system så att varje fyndpost i fyndregistret får ett unikt ID enligt internationell standard (t.ex. UUID). På det sättet säkerställs att det alltid finns en koppling mellan arkeologernas fältdokumentation och föremålen i museernas samlingar, oavsett var de förvaras.

Vi har lite fler idéer också som kan effektivisera arbetet ytterligare, inte minst tack vare goda förslag från Historiska Museet som också jobbar med detta från sitt håll. Lösningarna kommer arbetas fram i dialog med museerna och de arkeologiska undersökarna. En del saker kan lösas med att vi bygger tekniska system för informationsdelning, men andra saker kan bara lösas genom att alla som arbetar med fynden i olika stadier av processen har bra kommunikation med varandra och arbetar enligt principer och standarder vi kommit överens om.