Avsnitt 13 – K-podd SPECIAL med Kulturarv Halland, del 1

k-podd-special-halland-del1

”Vad kulturarv är, är i ständig förhandling i samhället” / Curry Heiman.

I K-podd-special ställer vi oss frågan ”Vad är kulturarv?” och hur kan det användas, bevaras och utvecklas? Bland annat.

I detta avsnitt hör du deltagare från samverkansgruppen ”Kulturarv Halland”: Länsmuseichef Curry Heiman, länsarkivarie Anna-Lena Nilsson, länsantikvarie Hans Bergfast, kulturmiljöchef Erik Rosengren och tf VD stiftelsen världsarvet Grimeton Camilla Lugnet.

Transkribering av hela samtalet

Deltagare i samtalet:
HH = Helena Håkansson, programledare
Curry = Curry Heiman
Anna-Lena = Anna-Lena Nilsson
Hans = Hans Bergfast
Erik = Erik Rosengren
Camilla = Camilla Lugnet

 

 

HH:       K-podd är ju riksantikvarieämbetets podd där vi brukar nörda ner oss i härliga ämnen som har en förankring i kulturarvet på olika sätt. Oftast är det medarbetare på myndigheten som är med och pratar. Men nu lyssnar du på K-podd special, och det är, eller det kommer att  bli en handfull podd-avsnitt där vi samtalar med andra spännande och kloka människor för att lyfta frågor kring vad kulturarv är, om hur kulturarvet kan användas, bevaras och utvecklas. Och hur det är att jobba med kulturarv, bland annat.

I Halland träffas kontinuerligt ett gäng smarta personer i en konstellation de kallar Kulturarv Halland. Alla jobbar på något sätt med kulturarv och träffarna samordnas av region Hallands kulturarvsutvecklare, Daniel Borgman. Så när de ändå skulle ses så tänkte vi, vad passar inte bättre än att spela in ett avsnitt av K-podd special, för att kolla vad de tycker att kulturarv är, och hur de ser på arbetet med kulturarv framöver.

 

HH:       Då kör vi igång K-podd special Halland. En liten Hallandsspecial, kunde ingen ana för några månader sen, men så har det blivit. Vi ska förklara närmare lite senare, men innan vi sätter igång så skulle jag vilja starta med en liten presentationsrunda runt bordet, för här sitter det ett helt gäng som just nu ser extremt allvarliga ut inför den stora uppgiften att prata kulturarv i podd. Curry ska du börja? Vad heter du och var jobbar du?

CURRY: Curry Heiman heter jag och jag jobbar på Länsmuseet i Halland, Kulturhistoriska museet som vi placerade på Varbergs fästning.

HH:       Ja, nästa runt bordet?

ANNA-LENA: Ja Anna-Lena Nilsson heter jag, jag är landsarkivarie och det betyder att man jobbar med enskilda arkivsektorn i länet.

HANS:  Hans Bergfast heter jag, jag är länsantikvarie på länsstyrelsen i Halland.

ERIK:    Erik Rosengren och jag jobbar också på Hallands kulturhistoriska museum, fast i Halmstad, på en plats som heter Kultur och miljö Halland.

HH:       Vad byter kulturmiljö Halland i förhållande till museet menar du? Hur skiljer de sig?

ERIK:    Ja alltså, från och med årsskiftet så är vi samma organisation.

HH:       Ja det är så det är?

ERIK:    Men vi har inte bytt namn ännu.

HH:       Ah.

ERIK:    Vi har en konflikt där.

HH:       Ja spännande. Det börjar bra.

(skratt)

ERIK:    Ja det gör det.

CAMILLA: Och så Camilla Lugnet, tillförordnad VD på stiftelsen världsarvet Grimeton.

HH:       Och Helena Håkansson heter ju jag. Vi ska börja med en liten nätt fråga, som för vissa är jätteenkel att  bevara. Andra tycker att den är lite mer krånglig. Det beror lite på hur man ser på det. Hans, vad är kulturarv?

HANS:  Ja kulturarv är väl det mesta utav de spår som mänskligheten har lämnat efter sig sen vi började vandra här på jorden.

HH:       Är det så enkelt? Kan man säga det så?

HANS:  Ja man kan ju börja lite stort och så kan man kanske få ner det sen till någonting. Jag menar, kulturarv är väl det spår av mänskligheten ifrån olika tider och många olika uttryck av mänsklig verksamhet.

HH:       Camilla håller du med?

CAMILLA: Ja jag håller absolut med om detta. Alltså jag tänker, alltså det här med olika uttryck, det finns otroligt mycket som vi inte tänker på runtomkring oss. Och sällan hinner reflektera över, som jag ser som kulturarv. Och många andra också. Eller som är våra kulturarv. Det är ju allt vi lämnar efter oss, jag håller helt med det Hans säger.

HH:       Curry vill komma in i diskussionen.

CURRY: Ja för det är inte riktigt så, helt så enkelt, det är ju det att vi som kulturarvsinstitutioner väljer ju ut och definierar vad som ska vara kulturarv i samhället. Och då blir det genast lite mer problematiskt upplever jag. Och att vi har ju en ständig diskussion om vad kulturarvet är för oss som institution, men också för varje individ, för varje person. Alla har ju sin bakgrund, och på ett plan så är ju kulturarvet väldigt personligt, vad man väljer ut. Men på ett annat plan så är det institutionellt, och det här är ju en svår liksom diskussion och det är hela tiden en förhandling på något sätt, det som pågår i samhället tycker jag. Alltså när man har hållit på några år med detta så var det mycket lättare för 20, 30 år sen tycker jag liksom att definiera fornminnen och utvalda byggnadsminnen. Och det var det som var kulturarvet i princip och lite arkivmaterial kanske också eller traditioner…

HH:       Nu pekar jag på Anna-Lena.

CURRY:     Ja (skratt) men idag är det ett djupare begrepp och komplext begrepp.

HH:       Vad händer när vi väljer då? Eller såhär, jag ska ställa frågan – är vi medvetna om valen vi gör? Anna-Lena, vad säger du?

ANNA-LENA: Alltså nej, det tror jag inte alls att vi är. Jag satt och tänkte nu på ett möte som jag hade för några veckor sen, jag var i London på studiebesök på ett arkiv och vi pratade just om kulturarv – vad är det? Och jag frågade, för jag jobbar mycket med föreningsarkiv och folkrörelsearkiv, och för mig är det självklart att en gammal fotbollsförening är ett kulturarv, deras material. Och så ställde jag frågan – var samlas det in hos er? För för mig i England är fotboll ett kulturarv (skratt). Och min kollega i England tittade på mig bara såhär – i England är fotboll business. Det är inte kultur. Och då fick jag alltså en liten tankeställare, ja det är ju faktiskt väldigt individuellt vad man väljer eller så va. Och det var en ickefråga för honom, men för mig är det ju något helt annat.

HH:       Erik vad säger du? Är vi medvetna om våra val?

ERIK:    Nej det tror jag inte vi är, vi bär ju väldigt mycket med oss också som vi inte tänker på, och jag tycker business är kulturarv också.

ANNA-LENA:                                    Ja naturligtvis, ja.

HH:       På vilket sätt?

ERIK:    Nej men det är precis som Hans säger, det är ju att vi lämnar ju spår efter våra aktiviteter på olika sätt, som blir ett arv som vi bär med oss, och som också påverkar vad vi tycker är kulturarv faktiskt.

HH:       Och Hans, tillbaka till dig igen – vi pratar om kulturarv och vi pratar om kulturmiljö. Vad tycker du är definitionsskillnaden på de två?

HANS:  Alltså kulturmiljö handlar väl mer om det byggda arvet, det mera, det vi kallar de fasta kulturlämningarna, fornlämningar, byggnader alltså, de här mer påtagliga spåren i landskapet av mänsklig verksamhet. Det är kulturmiljö, om man ska vara såhär lite ostrukturerad i sin definition av detta svåra begrepp.

HH:       Det kan man vara här i K-podd.

HANS:  Men kulturarvet blir bredare, för där har vi hela det immateriella kulturarvet, och det blir mycket större kulturarvet. Kulturmiljön är ju mera de här handgripliga spåren utav oss människor på olika sätt.

HH:       Vad menar du med det immateriella kulturarvet?

HANS:  Ja våra sägner och våra tankar och våra trosföreställningar och allt det här som inte man kan ta på egentligen då, på samma sätt som det jag menar med kulturmiljö det här påtagliga, fysiska lämningarna och fysiska spåren efter oss.

HH:       För Anna-Lena, innan vi tryckte på REC så sa du just, pratar vi om kulturarv eller pratar vi om kulturmiljö. Du kände också… tycker du att det finns en skillnad mellan begreppen?

ANNA-LENA: Ja för mig är det bekvämare att prata om kulturarv, för det är ett vidare begrepp. Och jag har som ett exempel har man en stuga från 1700-talet. Och den är väldigt fysisk och så får du en uppteckning tillsammans med det, eller en intervju med den som har bott i stugan, då får du en mycket större, en större kontext liksom runt. Så för mig är det ju viktigare med kulturarv (skratt) om du förstår.

HANS:  Jag menar det här är ju grejer som måste samverka och vi jobbar över gränserna tycker jag mellan det strikta kulturmiljöarbetet, om man ska vara väldigt sådär avgränsande, så jobbar vi liksom över med kulturarvs… alltså med de stora frågorna. När vi vill berätta berättelsen om våra byggnadsminnen så vill vi ju ha med berättelserna om människorna som bodde där, vad de hade för föreställningar, alltså hela det här etnologiska perspektivet, eller ta med källorna i arkiven och så vidare då. Så vi försöker väl att jobba liksom lite mer överskridande så man inte bara blir för snäv i sitt arbete då att det bara handlar om fornlämningar eller att det bara handlar om själva huset då. Då husets arkitektur, eller sten, eller material och så vidare. Det blir spännande tycker jag när man kan jobba över traditionella sektorsgränser eller sakområden eller så.

HH:       Vad menar du med traditionella sektorsgränser?

HANS:  Ja alltså att man delar väldigt strikt på mellan att vi håller på med sagorna och sägnerna och de här immateriella bitarna, och ni håller på med fornlämningar, och de fysiska lämningarna. Det är när vi jobbar över gränserna, eller tar in andra konstformer eller konstarter i våra kulturmiljöer som det uppstår spännande möten.

HH:       Håller ni med? Camilla, vad säger du?

CAMILLA: Nej men jag funderar mest på liksom det här, för mig, eller jag har nog sett på kulturmiljön att det ändå ryms en del mjuka värden, en del historier i kulturmiljöerna. Så jag tänker, i min värld har det varit att kulturarvet är det stora medan kulturmiljöerna mer symboliserar, mer platsen, precis som Hans säger, men inklusive historien. Jag har inte tänkt att man sen liksom lyfter in kulturarvet i kulturmiljön, utan jag ser kulturmiljön som en del utav, ja någonting sånt.

HH:       Är det ett problem att det finns två begrepp som kan blandas ihop? För det känns som att det kan vara så.

CAMILLA: Jag kan väl svara för mig själv som inte är hemma i det här området, jag är inte skolad inom det här området. Jag har ingen bakgrund i det. Det är nog förvirrande, ja. För som sagt, jag blandar nog ihop det. Mitt uppdrag handlar om att värna och förvalta ett utav världens kulturarv. Vilket innefattar, objektet också liksom. Men ja, för mig är det förvirrande sett utifrån litegrann.

HH:       Viftade Anna-Lena?

ANNA-LENA: Ja självklart (skratt). För mig är det också förvirrande. Alltså jag är mer bekväm i kulturarvsbegreppet. Jag tycker det är vidare och innefattar mer. Men som Hans säger – visst självklart samarbetar vi över gränserna, och det tror jag kommer bli allt viktigare framöver också. Men sen tror jag traditionellt, ja alltså jag kan bara prata utifrån arkiven, det är så att vi har traditionellt setts som en ganska sluten organisation och här sparar man på gamla papper. Så ser det inte ut idag. Nu är det digitalisering och vi ska vara tillgängliga, och vi ska användas och vi ska ut och jag tror det kommer bli mer och mer korsbefruktningar framöver faktiskt än vad det har varit kanske traditionellt.

HH:       Curry?

CURRY: Men jag måste lite invända. Alltså du säger att – ni sparar på lite papper och för vems historia sparar ni på? Alltså vilka föreningar? Det är väldigt mycket en spegling av det svenska samhället som då speglar sig i folkrörelsearkiv, eller näringslivsarkiv eller andra typer av arkiv, och även museiarkivet då att vissa kategorier. Jag tycker kulturarvsbegreppet är problematiskt. Jag tycker kulturmiljö begreppet är mycket lättare att hantera liksom trots allt, där vi gör ett urval, fysiskt urval av byggnader och fornlämningar, alltså som utifrån vissa definitioner, utifrån någon slags vetenskaplig kriterie då. Men jag menar kulturarv är ju alltså högst problematiskt om man tittar på själva begreppet, både på ett personligt plan, alltså om man då tittar på vilka vi är som bor i Sverige idag så ryms det ju så ofantligt många olika typer av kulturarv som människor bär med sig, som är verkligen immateriella minnen och spår av det förflutna som inte täcks in av våra kulturinstitutioner, och inte arkiven och som vi inte samlar in. Det är mycket, mycket mer som vi inte samlar in och som då du med ditt arkiv inte dokumenterar. Utan det är en väldigt liten, och det är just det här urvalet, hur vi väljer att spara, och att lyfta fram. Och det håller vi hela tiden på med i museer och annat, lyfter fram och väljer ut och sätter i någon liten monter. Och nu säger jag att det här är en stämpel att det här är värdefullt och ett kulturarv. Men det är ju verkligen inte oproblematiskt.

HH:       Anna-Lena?

ANNA-LENA: Jag vill bara svara på det, det är verkligen inte så att vi sitter och väljer ut idag, och det har ju vi inte gjort på 25 år skulle jag säga. Vi bedriver ju, och det gör ju nästan alla kulturarvsinrättningar en passiv insamling, för det finns ju inte resurser att bedriva någon aktiv. Men vi är ju väldigt väl medvetna om vilka brister vi har skulle jag vilja säga i arkiven, vad vi inte har samlat, det vet vi.

HH:       Och vad menas med passiv insamling?

ANNA-LENA: Ja att vi har inte resurser att gå ut och aktivt söka upp det materialet som vi…

HH:       Utan ni får in det ni får in helt enkelt? Det är såna donationer.

ANNA-LENA: Ja det är så är det ju. Och det tror jag faktiskt nästan alla kulturarvsinrättningar idag som har samlingar, kan skriva under på. Vi saknar ju stora delar av dagens samhälle, HBTQ-rörelsen, flyktingfrågan, allt detta saknas ju i folkrörelsearkiven. Jag lyfte frågan vid något tillfälle om språkkaféer, vem går aktivt in och samlar in, det är ju en folkrörelse, verkligen idag, men vem tar ansvar för att vi bevarar det? Det tror jag inte är så många faktiskt.

HH:       Jag tycker faktiskt vi är redo att komma in på den frågan redan nu, hur skulle, nu säger jag kulturarvssverige se ut om det fungerade som bäst så att säga? Alltså hur skulle ni vilja forma institutionerna i Sverige som arbetar med kulturarv, nu ska ni inte bara säga mer pengar, utan (skratt)…

(skratt)

HH:       Eller så är det kanske det som är svaret, men jag ser att Curry laddar här.

CURRY: Nej men får jag bara komma in med en kort… jag ser ju att samverkan är ett nyckelord. Men ett annat spår är ju koppling till universitet och högskolor. Vi är ju sen många år, i alla fall i Halland frikopplade på många sätt från akademisk forskning. Och alltså kulturarvsinstitutionerna är en värld och universitetet en annan värld. Och där tror jag vi gör ett stort misstag, just nu pratar Anna-Lena om det här med att det är passiv insamling, men just att koppla ihop sig med universitetet och få en aktiv insamling utifrån frågeställningar och idéer om vad som saknas då i arkiven,  att man kan jobba på ett annat sätt, och få in ett annat arkivmaterial. Det gäller ju även kulturmiljöer och överhuvudtaget det här arkeologiska. Man kan tala om exempelvis den arkeologiska forskningen lever i sin egen värld, det är på universitet och vi ute i museal verksamhet och kulturmiljöverksamhet lever i en annan verklighet.

HH:       Hans?

HANS:  Men vi lever väl alla i den där passiva verkligheten då, och om man tittar på arkeologin så är ju den kunskapsinsamlingen beroende på var någon vill exploatera någonting. Det är ju så det fungerar i Sverige, det görs ju ytterst lite riktade forskningsgrävningar. Utan nu ska det byggas där, och då samlar vi in den kunskapen som finns just på den platsen, men det kanske inte är den platserna som vi egentligen hade sökt upp om vi hade haft en möjlighet att göra en aktiv insats. Och det är samma sak med våra byggnadsminnen som också är ett urval då. Det är inte så sällan som det urvalet kommer till av olika anledningar att man blir uppsökt av en fastighetsägare eller på något sätt inte är en aktiv insats från vår sida, att det blev just så i det första skedet. Det kanske blev det senare, men trots allt så speglar ju det urvalet en viss bredd ändå av samhällsarbetet, eller samhälle som det har sett ut då. Där finns stora brister som vi försöker vara medvetna om men vi bär ju alla på en bakgrund hos oss själva som gör att vi naturligtvis är begränsade naturligtvis i våra egna insikter om våra egna begränsningar då. Så att här finns hela tiden väldigt mycket att göra kring det här med urvalsfrågorna och hur vi hanterar det då. Men för att återkoppla till det här med institutionerna då, så ibland ställer man frågan då, nu ser vi att samhället har utvecklats, det händer saker i samhället, och vi ser brister i våra befintliga institutioner, eller våra befintliga verksamheter, och då tillskapar vi en ny myndighet, så ska allting ordna sig. Och jag tror inte riktigt på det där att man ska skapa nya myndigheter hela tiden, utan jag tror istället på det som vi lite i det lilla håller på här nu, med vårt nätverk, alltså att vi fördjupar vår samverkan mellan de befintliga institutionerna och befintliga myndigheterna. Att vi börjar se varandras möjligheter och försöker hitta det här spännande tvärsektoriella samarbetet då. Så att det tycker jag skulle vara spännande om man även nationellt började titta på – hur kan vi få våra myndigheter och våra institutioner att samarbeta på ett bättre sätt? Och varför inte också hitta möjligheter till helt oväntade samarbeten? Det skulle ju vara spännande, vi styrs ju väldigt mycket ifrån statens sida, från länsstyrelsernas sida utav de regleringsbrev som kommer ifrån regeringen varje höst. Och i det regleringsbrevet så får ju länsstyrelserna då ett antal uppdrag, kulturmiljö får ibland också en del uppdrag då. Det vore väl kul om departementet gav oss lite såna här oväntade samverkansuppdrag, som gjorde att vi tussades ihop med helt andra parter än vad vi är vana vid.

HH:       Det nickas runt bordet.

HANS:  Och fick se litegrann då, vad kan vi hitta för ingångar då att spegla vårt kulturarv på ett helt annat sätt.

HH:       Vi återkommer till den, för jag vill prata mer om oväntade samarbeten. Först vill jag bara ha en liten röstning runt bordet. Hans säger att det behövs inte fler institutioner. Kort ja eller nej, Camilla – behövs det fler kulturarvsinstitutioner?

CAMILLA:                        Nej det kan jag väl inte se just i nuläget.

HH:       Erik?

ERIK:    Jättesvår fråga tycker jag. Ehm, nej jag tror inte att jag svarar på den, jag tror att jag passar.

HH:       Du passar?

ERIK:    Jag får nog tänka en halvtimme, eller tre dagar till eller något sånt där.

HH:       Anna-Lena?

ANNA-LENA:                                               Nej.

HH:       Curry?

CURRY: Nej jag tror inte heller att det är fler institutioner som vi behöver, utan jag håller helt med om det här med samverkan, och om jag kopplar tillbaka till mitt svar förut om universitetet, det var ju ett försökt till svar på din fråga där med någon slags vision för samtiden, ett förbättrat samarbete just med universitetsvärlden. För i övrigt tycker jag att vi har ett ganska bra samarbete, samverkan inom länet, men just med universiteten är det kanske mer sporadiskt.

HH:       Men skulle det få oss att välja annorlunda om det samarbetet skulle komma till? Skulle vi göra mer medvetna val?

CURRY: Curry, ja precis, det ger helt andra möjligheter att gå in i forsknings, eller det låter så pretentiöst, men jag tror medvetna frågeställningar som till det samhället vi lever i och till det material vi har, och det vi inte har, det tror jag skulle ge möjligheter för samarbete med universitetsvärlden.

HH:       Och Hans, så Anna-Lena är på väg…

ANNA-LENA: Nej jag tänkte bara förtydliga lite där universitetsvärlden, jag tänker också att det är viktigt att man inte bara jobbar med de traditionella forskarna inom universitetsvärlden, utan också kanske andra institutioner som konstnärer och så va. Alltså att man vidgar begreppet. Jag tror många tänker att det ska bara forskas traditionellt, men andra institutioner med.

HH:       Är det också någon form av oväntade samverkansmöjligheter som du är inne på där?

ANNA-LENA: Ja absolut, jag tycker att för min del vad gäller arkiven, så tror jag att det skulle vara väldigt spännande. Alltså vi får mycket besök av de traditionella, alltifrån släktforskare till universitetsforskare, men jag har också haft besök av konstnärer och de tolkar ju ett arkivmaterial på ett lite annorlunda sätt skulle jag säga. Och det är just intressant.

HH:       Hans, nej Erik.

ERIK:    Jag hakar på det där med institutioner.

HH:       Ja härligt.

ERIK:    För när vi pratar så kom jag på kanske, det är jätteviktigt som Curry säger med forskning definitivt. Men det finns ju ett problem med forskning som allt annat, och det är ju trendkänsligt, så under 30 eller 40 år kanske så forskade till exempel inga etnologer på föremål. Och så sitter vi på ??? ??? /22:40/. Så att man kanske då, lite någon annan typ av akademisk forskningsinstitution som kanske inte är så trendkänslig kanske.

HH:       Vad skulle det kunna vara då?

ERIK:    Det vet jag inte, men kanske någon med lite, om nu museerna har stora samlingar så kanske det ligger i museernas intresse att se till att de utnyttjas till forskning sedermera.

CURRY: Det där är spännande tycker jag, för att det är onekligen så att museerna har ju under lång tid, nu sticker jag ut hakan här…

HH:       Lyssna.

HANS:  Är kanske inte uppskattat sina samlingar särskilt mycket. Ibland har man fått en känsla av att samlingarna är mest till besvär. Men samlingarna egentligen rymmer så oändligt många möjligheter, och där ligger ju också så många möjligheter till tvärsektoriella möten, till att titta på föremål med andra ögon. Jag tänker också det här på integrationen där jag ibland tänker också, där vi har försökt att jobba ihop med hembygdsrörelsen och integrationen då för att våra nyanlända svenskar… koppla ihop det här, kan vi se likheterna mellan… kan kulturen vara något som förenar oss över jorden då? Kan det vara så att vi ser våra likheter i kulturarvet snarare än våra skillnader. Och kan det vara någonting som hjälper oss att hitta varandra? Det tycker jag är en spännande fråga.

HH:       Har ni kommer någonstans där då? Finns det något exempel som man kan tipsa om?

HANS:  Vi har jobbat tillsammans med hembygdsrörelsen och på några olika hembygdsgårdar så har vi varje år byggnadsvårdskurser, och i anslutning till dem så har vi breddat det där litegrann så att vi har fått in folkdans och mat och en massa andra såna här saker som har gjort att det har blivit mötesplatser då, och där man har haft från hembygdsrörelsen då riktade inbjudningar då som man har fått fånga upp personer som inte normalt kanske, eller vanligtvis känner sig så hemma i de här miljöerna, eller känner till dem överhuvudtaget. Det kan ju vara ett enkelt sätt att försöka närma sig det här då, att hur kan man använda samlingarna, byggnaderna, kulturarvet för att som mötesplatser då? Och som en del i det här som vi tror, jag tror jag måste jobba jättemycket med integrationsfrågorna nu. Vad säger ni inom arkiv och museisidan? Är jag ute och reser eller?

ANNA-LENA: Nej absolut, jag håller med dig fullständigt. Och på arkivsidan så måste vi dokumentera eller samla in det som händer nu i Sverige. Det är bara min spontana, sen hur det ska ske exakt det vet jag inte. Men det är ett viktigt skeende i Sveriges historia, kommer bli, kommer se det kanske tydligare om en sådär 25 år, men det här är viktigt.

CURRY: Jag vill bara komplettera, vi jobbar ju också på det här sättet som Hans beskriver men inte, men vi borde göra det mycket, mycket mer. Omfattningen är inte tillfredsställande. Men själva principen jobbar vi, både med att ta med oss föremål, samlingar ut till skolor och till nyanlända flyktingförläggningar och liknande. Och även tar emot besök på både magasin och på museet. Men det är resurserna som är för knappa tycker jag.

HH:       Det var just min följdfråga, vad är det som skulle behövas för att omfattningen, det är resurser helt enkelt? Ja.

CURRY:                                                          Ja.

HANS:  Men då tror jag, det behövs inte bara tvärsektoriella uppdrag så att säga från nationellt håll eller från regeringen då, utan det behövs också riktade pengar för den här typen av samverkansprojekt då. Och de här tvärsektoriella projekten det behöver särskilda medel som är riktade för detta om det ska bli någonting, annars så kommer vi ingenstans för i vardagsarbetet så har vi, är vi för uppknutna av andra saker då va.

HH:       Håller ni med ni andra?

Ja.

HH:       Ja. Camilla du jobbar ju på ett världsarv, och ni jobbar ju lite globalt, håller du med om de här tankarna?

CAMILLA: Ja jag tänker precis, vi är också väldigt inne på det här med mötesplatsen, att genom att förstå vårt gemensamma arv så kan vi förstå vårat egna kulturarv. Och att mötet som sker hos oss, men även på andra kulturinstitutioner skulle kunna vara mötet med liksom andra, men också mötet med sig själv och få en större, en fundering kring sitt egna kulturarv. Väldigt mycket de tankarna är vi i när vi arbetar, mötet med sig själv men även med andra, och förhoppningsvis så leder det till att vi kan förstå varandra lite bättre.

HH:       Och mötet med sig själv, hur menar du då? Hur sker det?

CAMILLA: Nej men det handlar om att få tänka, få lite nya perspektiv på saker och ting, och få kanske omvärdera vad man ser och vad man tänker och hur man känner. Och just i den här kulturarvsfrågan, vad är kulturarv? Och vad är ett kulturarv för mig? Den frågan vill vi att våra besökare, eller de som besöker vår institution ska tänka när de är där. Och sen tänkte jag säga, alltså jag tror att det är klart att det behövs alltid medel till allting, men man kan nog kanske också kanske börja tänka lite, man kan ju med ganska små medel tror jag skapa de här mötena. Nu kommer jag inte på några bra exempel här och nu, men det kanske kommer om en stund.

HH:       Nu sitter Camilla och säger att det kanske inte behövs mer pengar, är det någon som vill säga mer? Nej jag skojar.

ANNA-LENA: Nej men det är väl riktigt som Camilla säger att vi kan ju vara lite mer kreativa kanske när det gäller att tänka kring våra pengar och de möjligheter som våra pengar ger oss då utifrån förordningar och lagar och regelverk och sådär. Visst kan vi bli lite mer kreativa utan att för den skull vara olagliga så att säga. Så att visst, i vårt nätverk kan vi säkert utveckla lite mer konkreta projekt tillsammans tror jag på sikt också, där vi försöker från vår sida vara lite kreativa i tänker, och då kan vi säkert hitta nya vägar inom befintliga ramar. Men jag tror ändå att vill man komma någonstans på lite bredare som Curry var inne på, det vi gör nu är i en väldigt liten omfattning, men vill vi komma någonstans lite bredare och så, då krävs det nog riktade medel och särskilda satsningar ifrån den nationella nivån då.

HH:       Om vi går tillbaka till oväntade samverkan, hur formulerade du det Hans? Oväntade samverkans former? Vad var det du sa?

HANS:  Ja det pratas ju så mycket om tvärsektoriell samverkan och det har vi ju särskilda uppdrag att vi ska jobba tvärsektoriellt, och vi försöker ju det också som sagt i det lilla att göra det här va. Men det kan ju vara så att har man ett mer övergripande perspektiv ifrån regeringshåll eller ifrån nationellt håll så kanske man kan se – här skulle vi kunna ha ett intressant möte mellan de här två myndigheterna eller institutionerna eller så.

HH:       För Curry pratade om universitetsvärlden, vad skulle det vara? Vad skulle det kunna tänka sig att vara? Vem skulle man vilja se samverka på ett bättre sätt för att uppnå ett Sverige som håller ihop?

CURRY: Alltså det finns ju väldigt många ingångar. Jag pratar om universitet men självklart den ideella sektorn och alla föreningar, föreningslivet är ju en väldig resurs och det märker man ju inte minst på, i arkivsektorn som har väldigt bra nätverk i föreningslivet. Men alltså det finns ju inga gränser egentligen. Det är både mot kommun och mot ??? /30:39/ och mot ideell sektor som vi behöver öppna de här gränserna som finns, eller institutioner är väl bra, men de har också en nackdel och de skapar en liksom avgränsningar ut mot samhället, och det kanske är en nödvändighet när man skapar en institution så ska man definiera liksom vad är uppdraget eller uppgiften som man ska arbeta med. Men samtidigt så gäller ju nu kanske ännu mer än tidigare att liksom ska vi inkludera nya människor och alla människor i samhället så måste vi hitta nya former, nya sätt att nå helt andra grupper än de vanliga. Men det är tyvärr så tror jag i alla fall i vad det gäller kulturarv och även kulturmiljöfrågor så är det vissa kategorier människor som vi når väldigt lätt och väldigt automatiskt och när människor har en egen drivkraft att liksom söka upp oss. Men vi måste nog mer aktivt jobba för att hitta andra samverkansformer. Och jag har inget egentligt facit på hur det ska se ut och så, men vi måste, som Camilla var inne på, mentalt också ändra tankesätt, att försöka hitta nya former och bjuda in litegrann som Anna-Lena nämnde med konstnärer också att det är ett sätt att – det är exempel på hur man kan tänka på tvärs och tänka på ett helt nytt sätt med det material vi arbetar med. Men exakt hur ja det vågar jag inte…

HH:       Det låter som ett ganska stort skepp som ska vridas långsamt åt något håll, och det låter också som att det behövs nya tankar då för att det är nya samarbeten och nya människor litegrann, för att det ska börja vridas. Håller ni med om det att det är så det kan sammanfattas litegrann?

ANNA-LENA: Ja jag tänker på också att det är nya plattformar. Alltså det här med sociala medier och sådär, det måste vi institutioner vara mycket, mycket på hugget och utnyttja det. Alltså var är det människorna träffas? Var är det de finns? Vi måste lyssna och se oss omkring lite mer där. Det har ju hänt mycket just vad det gäller digitalisering och hela den här IT-världen som vi nu lever i, och vi är ju fortfarande lite traditionsbundna, så jag tror, ja var är människorna idag? Ja där måste vi också vara. Ut i skolorna eller ut på flyktingboendena men också ut på sociala medier, för det är faktiskt där som många är.

HH:       Vi ska börja avrunda så smått, jag ska ta en fråga till som jag vill att ni svarar ja eller nej på. Det gick sådär förra gången. Någon passade och någon började prata mer. Men vi ska testa er. Och det är den här frågan – är kulturarvet på väg att bli en angelägenhet för alla i samhället? Ja eller nej? Curry?

CURRY:                                                          Ja.

HH:       Anna-Lena?

ANNA-LENA:                             Ja fast alla vet inte om det.

HH:       Hans?

HANS:  Ja jag tror det är en komplex fråga, det är nog…

HH:       Ja eller nej? Så får du kommentera sen.

HANS:  Nej (skratt) det tror jag inte.

ERIK:    Jag säger ja den här gången.

HH:       Erik säger ja, Camilla?

CAMILLA:                                                      Ja.

HH:       Spännande då vill vi höra nej-sägaren. Förklara.

HANS:  Nej alltså jag tror det är lite motstridiga tendenser att alltså om vi tittar ett antal år tillbaka i tiden, om jag går lite mer in på kulturmiljöarbetet, det här lite mer konkreta kulturmiljöarbetet, så om vi tittar 20-30 år tillbaka så fanns det inte linoljefärg att uppbringa i det här landet, nästan ingen rödfärg och de här traditionella byggmaterialen och så vidare. Vi har kommit en lång väg nu när det gäller många frågor att göra kulturmiljöarbetet mer angeläget. Det finns en trendfaktor eller hipsterfaktor till och med med det här med kulturmiljöer och gamla byggnader och byggnadsvård. Så att där finns liksom en, om man tittar tillbaka, en positiv trend då i det avseendet. Och vi har bidragsmedel som liksom gör att kulturmiljö kan bevaras och användas och utvecklas, och vi har en lagstiftning som ger skydd för det här va. Och vi vet att kulturmiljöer ofta är attraktiva, det kan till och med vara högre fastighetsvärden och en massa sånt här va. Så det är liksom en positiv del av detta. Och den andra trenden är ju att det är ganska långt kvar tror jag att det här ska bli en angelägenhet för alla. Och vi ser ju att kulturmiljöer och även skyddslagstiftningen som finns riksintressen och så vidare, det ifrågasätts då. Vi ser också att vår lagstiftning som vi har, den kanske vi inte använder då i tillräcklig utsträckning då för att vi ska skydda våra kulturmiljöer. Vi tillskapar inte så många byggnadsminnen eller kulturreservat. Och vi ser också att kulturbyggnader hotas. Och det är lätt att riva hus. Det kostar ingenting. En fornlämning måste man ju betala för att den ska tas bort. Men byggnaden kan man ju riva utan att det egentligen kostar någonting, annat än själva rivningskostnaden då. Så att jag menar, jag tycker det är motstridiga tendenser i samhället idag. Starkt ifrågasättande utav kulturarvet och kulturmiljön, men också ett starkt intresse. TV-program görs om byggnadsvård och sådär.

HH:       Är det någon som vill ändra sitt svar nu efter att ha hört Hans? (skratt) nej? Du är på väg Camilla?

CAMILLA:            Nej men jag tänkte, frågan var väl – är på väg att bli…?

HH:       Ja precis.

CAMILLA: Det är väl kanske en önskan vi har här att vi tror, alltså jag tror också, det känns som att, jag har en känsla av kulturarvet, att man börjar vakna upp och fundera kring sitt egna kulturarv. Det tror jag. Och det är det jag tror vi ser uttryck utav i samhället på olika sätt.

HH:       Ska vi stanna där? Är det någon som sitter och trycker på någonting som det här vill jag ha fram, innan vi slutar? Nej ni ser ganska nöjda ut. Tusen tack för den här otroligt spännande samtalet, tack Halland. Tack.

Tack själv.

[Musik]

 

Skriv en kommentar