Att vara ”äkta” eller icke vara

– det är frågan

IMG_1811-HG
Förkrympt huvud (tsantsa), Alingsås museum. Foto: Ylva Frögéli, Alingsås museum, CC BY

I den lilla trästaden Alingsås finns ett litet museum som rymmer mycket! Och bland mycket ryms något mycket litet. Det är ett av de mer omtalade föremålen – ett miniatyrhuvud.

Redan innan museet öppnade 1928 hade Anna Norlander, museets grundare, påbörjat insamlandet av föremål. Samlingarna ska spegla lokalsamhällets historia och det gör de dels genom Anna Norlander men också genom gåvor och större donationer. Det kan vara så kallade lösfynd, som uppgrävda yxor från området men det kan också vara föremål som samlats in på resande fot. Det gör att samlingarna rymmer så mycket mer än det man först förknippar med Alingsås lokalhistoria. Nu har museets omtalade miniatyrhuvud själv varit på resande fot. Eller ja, inte själv utan tillsammans med museets föremålsintendent Ylva Frögéli har de besökt Kulturvårdslaboratoriet i Visby. Anledningen till resan var att få hjälp med svaret på frågan om miniatyrhuvudet är ”äkta” eller inte.

Vad är ett miniatyrhuvud?

Ett miniatyrhuvud är ett förkrympt huvud som också kallas tsantsa. Att krympa huvuden har gjorts av olika kulturer och en del har betraktat det som krigstroféer andra som ett sätt att kunna kontrollera offrets själ. Genom kontakt med västvärlden blev det en handelsvara och därmed började också ”falska” eller kommersiella huvuden att framställas.

IMG_2119-HG
Föremålet för gästkollegeprojektet packas upp av Ylva Frögéli inför kollegorna Magnus Mårtensson och Tom Sandström. Foto: Gunilla Lagnesjö, RAÄ, CC BY.

Varför ville ni undersöka det närmre?

Vi har haft huvudet i utställning förut och i våras diskuterades att på nytt ställa ut det, svarar Ylva Frögéli. Föremålet är omdiskuterat på många sätt, dels har man ifrågasatt om huvudet är en äkta tsantsa eller om det är en kommersiell variant, dels väcker det etiska frågor. Efter regeringens uppdrag förra året har frågan om innehav och hantering av mänskliga kvarlevor i museer diskuterats. Dessutom har Riksantikvarieämbetet uppmärksammat riskerna med gift eller ohälsosamma ämnen i samlingar. Förr kunde man behandla föremål med exempelvis arsenik för att skydda dem mot skadedjur. Föremålen kan ha rester av bekämpningsmedel som vi måste känna till för att kunna hantera dem på ett säkert sätt.

Labbet-HG-hip besk
Undersökningar av tsantsan på Kulturvårdslaboratoriet. Foto: Ylva Frögéli, CC BY.

Vad gjorde ni på Kulturvårdslaboratoriet i Visby?

Oj, det var så mycket! utbrister Ylva. Det är så fantastiskt att allt det här finns! Jag tycker att det var jätteskönt att få ställa alla dumma frågor! Det var väldigt roligt med alla dessa labbar, svarar Ylva som uppenbarligen har haft fullt upp med analyserna på Kulturvårdslaboratoriet de dagarna hon var där som gästkollega. Tillsammans med laboratoriets personal, Kaj Thuresson, Tom Sandström och Magnus Mårtensson, sökte vi vetenskapliga artiklar som handlade om undersökningar av miniatyrhuvuden. Alla de artiklar vi läste hänvisade till en metod som tagits fram via forskning. Metoden går ut på att undersöka objektet i 14 särskilt listade steg för att kunna identifiera tecken på en autentisk tsantsa. Vi tittade bland annat på ytbehandlingen av huden, rester av tråd och stygn (de kommersiella varianterna har en annan typ av stygn) och halsöppningens tjocklek och textur. Genom röntgen kunde vi se materialet bakom de igensydda ögonen, genom svepelektronmikroskop (SEM) kunde vi se strukturer på hårstrån och studera hårfjäll. Vi gjorde också grundämnesanalyser (genom EDX och XRF) för att se om föremålet har spår av giftiga ämnen. Vi använde också vanligt mikroskop för undersökningarna och infrarött ljus.

IMG_2095-HG besk
Tsantsan preparerad för röntgen. Foto: Ylva Frögéli, CC BY.

Vad har analyserna gett?

Analyserna har stärkt vår kunskap om tsantsan och mycket talar för att den är autentisk. Nu vill vi gå vidare med DNA-analys, svarar Ylva. Just den tekniken finns inte på ämbetet men vi ser möjligheter till ett samarbete med Uppsala universitet – Campus Gotland, där de är igång med ett projekt som just tittar på denna typ av analyser. Det vore fantastiskt att kunna få in våra frågor tillsammans med dem. Jag känner också att det här gästkollegeprojektet, undersökningarna och analyssvaren har stärkt mig genom att vi fått så mycket ny kunskap om föremålet. Jag känner mig trygg i hur föremålet bör hanteras och etiskt har jag fått många nya argument. Det är nästan som att jag fått en starkt beskyddande känsla för föremålet och jag blir bara mer och mer nyfiken på människan ”bakom huvudet”. Var det en man eller kvinna, hur gammal var denne, vad är dennes historia, hur kom den hit, är den stulen? Men detta är kanske frågor vi aldrig kan få svar på, säger en märkbart nyfiken och engagerad föremålsintendent som nu är tillbaka i Alingsås med tsantsan.

 

 

Text: Helena Grundberg, redaktör och utredare vid Kulturvårdsavdelningen, enheten för konserveringsvetenskap

Om du vill läsa mer om gästkollegekonceptet gå in på: www.raa.se/gastkollega, där finns också länkar till mer läsning om Kulturvårdslaboratoriet och om Konserveringsvetenskap.

Nätverket för kulturvårdens frågor har ett forum på: http://www.kulturvardsforum.se/

Skriv en kommentar