Att få ägna sig åt runologisk forskning i stort sett på heltid (inklusive en hel del fritid) är ett stort privilegium. Man vet aldrig på förhand vad det kommer att stå i nyfunnen runinskrift eller om det ska gå att tolka och förstå, inte heller om det aktuella fyndet kommer bekräfta något som vi redan vet eller om vi måste omvärdera och tänka nytt. På samma sätt brukar nästan varje besök i arkiven ge nya ledtrådar och pusselbitar. Ofta får man ögonen på någon uppgift eller teckning som tidigare varit okänd och som i lyckliga fall kan lösa något problem inom det rätt vida forskningsfältet.
Ibland får jag även för mig att tillfälligheterna och slumpen spelar en märklig roll i det jag sysslar med. En upptäckt som görs följs den gärna av flera, som man annars kanske inte skulle ha kommit att tänka på. Samtidigt är det inte alltid som uppslagen håller hela vägen ut.
För några veckor sedan återfanns som bekant den sedan länge försvunna runstenen U 874 i Hagby kyrka, några mil utanför Uppsala. Jag har varit där ute vid två tillfällen. Första gången var dagen efter att fyndet hade gjorts, andra gången när stenen skulle lyftas ur marken. Vid det senare besöket hade jag också bett att få komma in i kyrkan och titta på ett större runstensfragment, som förvaras där. Fragmentet påträffades på 1930-talet i en grund till ett hus vid Hagby prästgård, men har ursprungligen tillhört en runsten (U 878) vid Möjbro, två kilometer nordväst om kyrkan.
Egentligen hade inga som helst idéer om detta fragment, men jag ville gärna se det i verkligheten när jag ändå var där. Det visade sig vara ett rätt rejält stycke av röd och ovanligt grovkornig granit. Ristningen är inte uppmålad, vilket ju är en stor fördel om man ska göra förutsättningslös granskning. Detta hade jag egentligen inga planer på, men jag hade tagit med mig en stark lampa för att kunna belysa ristningen från olika håll och ta lite bilder när jag ändå var där. Med den goda belysningen upptäckte jag snart att man kunde se betydligt mer av rundjurets huvud än vad som finns markerat på planschen i Upplands runinskrifter. Exempelvis har djuret en lång utdragen nos, som av någon anledning hade lämnats utan ifyllning på fotografiet. Rundjurshuvudet är av en typ, som vi bland annat finner hos ristaren Fot, vars stora sten på kyrkogården just då var på väg att lämna marken. Det som återstår av runorna på fragmentet är däremot kanske inte så märkligt. Man har här läst …-it × raisa × st… och det var också det som stod på stenen.
Några dagar senare satt jag på tunnelbanan på väg till jobbet och tittade igenom de bilder som jag hade tagit med mobilen. Plötsligt slår det mig att det ju enligt planschen i Upplands runinskrifter också ska finnas rester av inskriftens första runa. Den hade helt glömt bort att leta efter när jag var i Hagby, men när jag tittade närmare på bilderna i mobilen upptäckte jag att det på rundjurets hals fanns strukturer i stenen som skulle kunna vara resterna av en r-runa. Dessutom tyckte jag mig eventuellt se spår av ett inledande skiljetecken. Jag vet ju mycket väl att det första namnet i Upplands runinskrifter har återgivits som ioþkirþ efter äldre källor och att det där med lite tvekan har tolkats som en felläsning för Þōrgærð, alltså kvinnonamnet Torgärd. Men om namnet inleds med en r-runa, så borde det ligga närmare till hands att tolka det som (H)rōðgærð (det vill säga ett Rodgärd). Jag hade väl inte direkt koll på om det verkligen existerade ett sådant namn, men jag visste att en svagt böjd variant (H)rōðgærða förekom på en runsten i Köpings kyrka på Öland.
Längre än så kom jag inte med tolkningsarbetet på tunnelbanan, eftersom det var dags att gå av, men när jag kom till mitt tjänsterum konsulterade jag Upplands runinskrifter. Det visade sig att det inledande namnet hade uppfattats på en mängd olika sätt av de antikvarier och forskare som undersökte stenen på 1600- och 1700-talen.
Caspar Cohl har exempelvis läst …oirkirþ, medan Jonas Håkansson Rhezelius har koirkirþ i en teckning, men × koþilþr i en annan. Olof Celsius, som var den siste att se stenen i helt skick den 12 mars 1727, läste rorkirþ. När jag tittade närmare på de äldre läsningarna upptäckte jag också att det på Hadorphs och Leitz’ träsnitt (B 360) faktiskt står ioþkilþ och inte ioþkirþ, som det felaktigt uppges i Upplands runinskrifter. Dessutom fick jag veta att det var Celsius som först föreslog tolkningen Torgärd, trots att han själv alltså hade läst den inledande runan som r.
Så mycket är klart från de äldre läsningarna att namnet måste ha slutat på kirþ och att den andra runan i förleden har varit o. Beträffande den tredje runan väger det ganska jämnt mellan r och þ (dock med en viss övervikt för r), medan den inledande runan har lästs på tre olika sätt: k, i och r. Däremot har denna runa aldrig uppfattats som þ, vilket den traditionella tolkningen Þōrgærð förutsätter. Utifrån detta material kan man alltså med en rent filologisk metod komma fram till att den sannolikaste läsningen nog är just roþkirþ, som jag hade gissat på tunnelbanan.
Det roliga med detta konstaterande är att gåtan faktiskt borde vara möjlig att lösa genom att granska det som finns kvar av den inledande runan. Har den varit þ eller r? Alltså var jag tvungen att bege mig till Hagby igen. Av olika skäl dröjde det ändå till nu i tisdags innan jag fick möjlighet. Det regnade rätt duktigt när jag lämnade Stockholm och jag medförde en lika ihållande som irriterande hosta. Lyckligtvis står stenen inomhus så inget av detta skulle hindra undersökningen och jag hade i förväg avtalat med kyrkvaktmästaren om att bli insläppt.
Väl på plats kunde jag direkt konstatera att det på rundjurets hals mycket riktigt fanns ett inledande skiljetecken i form av ett kryss, även om det är något skadat. Detta rådde det ingen som helst tvekan om, men därefter blev det svårare. Stenen har nämligen en ovanligt skrovlig och besvärlig yta. Av den följande runan såg man dock tydligt den övre delen av en huvudstav, men egentligen inget som kunde göra denna runa till r. Det som jag på bilden hade uppfattat som den nedre delen av en r-bistav visade sig vara en sned flagringskant i stenytan. Visserligen fanns en jämn fördjupning parallellt med denna, men den berodde uppenbarligen mer på att en del av ytan hade fallit bort än på något ristat. I stället upptäckte jag omedelbart intill huvudstaven ett par jämna fördjupningar, som liknade de ristade linjerna och som utan problem kan vara resterna av en bistav i en þ-runa. Resultatet av undersökningen blev alltså att den traditionella tolkningen av runföljden som namnet Torgärd måste vara den riktiga.
Det var ju tråkigt att efter nio mils bilresa och en hel del krypande på ett hårt och kallt kyrkgolv behöva ge upp en tilltalande tolkning, men när källmaterialet säger något annat så måste man givetvis rätta sig efter det. Jag fick trösta mig med det nyupptäckta skiljetecknet, som dock finns redan hos Rhezelius (men bara hos honom!). Dessutom noterade jag att man på stenen också kan se spetsen av bistaven i den första runan i ordet lit, vilket jag hade missat vid det första besöket.
En ny redaktion av inskriften på U 878 får alltså denna lydelse:
× þ̣[oṛkirþ ×] lit × raisa × st[ain × iftr × olaf × bunta × sin × auk × fastlauk × auk × þorun × iftiʀ × faþur × sin ×]
Þōrgærð lēt ræisa stæin æftiʀ Ōlaf, bōnda sinn, ok Fastlaug ok Þōrunn æftiʀ faður sinn.
»Torgärd lät resa stenen efter Olov, sin make, och Fastlög och Torunn efter sin fader.»
Ett litet framsteg med mitt återbesök i Hagby är vi nu med gott samvete kan stryka det gamla frågetecknet efter det inledande namnet och det är ju alltid något.
Jag passade också på att ta en titt på den återfunna U 874 ännu en gång och ta lite nya bilder. När jag såg den senast var stenytan nyligen rentvättad och ännu våt och varken min digitalkamera eller mobil lyckades riktigt fokusera och alla bilder blev mer eller mindre oskarpa. Här kommer därför en bild på påfågeln som hade velat visa i mitt förra inlägg.
>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Runstenen U 878 vid Möjbro har faktiskt spelat en roll i en spännande tolkning av ortnamnet Möjbro som Staffan Fridell lanserade i en artikel i Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 2008. DS.
PPS. I fredags hade vi vårt första arbetsseminarium inför projektet Evighetsrunor, som startar den 1 januari 2017. Mer om detta projekt längre fram. DS.
