Publicerat

I avsnitt 23 av K-podd berättar två arkeologer, Rikard Sohlenius och Peter Norman, om bakgrunden till Sveriges närmast världsunika nationella fornminnesregister, om varför fornlämningsbegreppet efterhand kommit att omfatta mer än gravmonument, runstenar och ruiner, vad som först på 80-talet kom att klassas som fornlämning, samt ungefär hur många ostsmörgåsar som går åt under en inventeringssäsong. De diskuterar även framtiden för fornminnesinventeringen när DAP, Digital Arkeologisk Process, införs.

Insamling av fornminnesinformation i Sverige har pågått sedan 1600-talet. Den systematiska inventeringen hade dock sitt avstamp 1937 då Riksdagen beslutade att alla kända fornlämningar skulle finnas med på den ekonomiska kartan och gav Riksantikvarieämbetet uppdraget att identifiera och dokumentera dem.

Från handskrivna böcker till Fornsök på internet

Sedan 1937 har stora delar av Sveriges fält, skogar, kuster och fjällmiljöer besökts av arkeologer som letat efter spår av forna tiders människor. Mycket har hänt sen Riksantikvarieämbetets inventerare dokumenterade sina fynd i handskrivna böcker. Numera är det länsstyrelserna som  kan driva inventeringar, medan Riksantikvarieämbetet stödjer verksamheten genom ekonomiskt bidrag, utbildningar och förvaltning av själva registret. Fornminnesregistret som tidigare var markerat för hand på kartor digitaliserades i början av 2000-talet och finns sedan 2008 tillgänglig för allmänheten på internet via Fornsök.

Behovet att bevara och tillgängligöra fornminnesinformation har inte minskat, tvärtom har det aldrig varit större i takt med att befolkningen, skogsnäringen och byggandet ökar. Lämningsinformationen idag kan vara svår att begripa till och med för arkeologer och ett större problem är att den kan vara inaktuell. Med anledning av detta ingår i Digitala Arkeologiska Processen (DAP) en stor satsning för att effektivisera hanteringen av fornminnesinformation så att den är aktuell och håller hög kvalitet.

Som ett led i det ska det bli enklare för arkeologer och länsstyrelser att registrera och kvalitetssäkra all lämningsinformation direkt under fältarbetet. Det medför i sin tur att Riksantikvarieämbetet behöver utveckla sin utbildande och stödjande funktion för de som arbetar med insamling och registrering. Tekniken att registrera information kan de flesta lära sig, men kompetens att identifiera spår av människors handlingar i landskapet, och korrekt bedöma vilken typ av fornlämning det rör sig om, är långt svårare och kräver mångårig praktisk erfarenhet och kunskapsutveckling.

I podd-avsnittet får ni höra om hur DAP arbetar både med att göra processen mer digital och effektiv och med att säkerställa att det även i framtiden finns inventerare med den kompetens som krävs för att fornminnesinformationen ska leva upp till samhällets behov.

Läs mer om DAP: raa.se/dap

Text: Åsa M Larsson