Igår fredag var i jag Göteborg för att undersöka och måla en runsten. Det kan låta lite konstigt, eftersom det som varje runkännare vet inte finns några runstenar i Göteborg. Det handlade dock om en runsten på tillfälligt besök. I normala fall står den vid Vapnö slott utanför Halmstad i Halland.
Anledningen till stenens utflykt, var att Länsstyrelsen i Halland hade bestämt att den skulle få en ny fot för att komma upp ur gräsmattan och bättre kunna förankras i marken. Dessutom skulle den rengöras och ses över. Eftersom jag var i Göteborg i ett annat ärende passade det bra att undersöka och måla den hos Stenkonservering Väst, som hade svarat för de andra åtgärderna.
Förutom Vapnöstenen finns från Halland bara en runsten – i Kvibille kyrka (DR 354) samt tre gravmonument av medeltida typ, varav ett är försvunnet. Även Vapnöstenen brukar räknas som ett medeltida monument. I Danmarks runeindskrifter (1941–42), där den har beteckningen DR 352, återges inskriften på följande sätt (efter en undersökning av Erik Moltke 1932):
”…… raistu : stin : æft-… | …-(s)(t)r : hialmbi : saul : ho…….
[A og B] rejste stenen efter NN…. (Krist) hjælpe hans (el. Ho..s) sjæl ….”
Den medeltida dateringen bygger givetvis på att inskriften gör skillnad på runorna a och æ genom att den förra runan har enkelsidig och den andra har dubbelsidig bistav. Samtidigt är det märkligt att ordet hans är skrivet med runan o. Denna runa skulle alltså här ha använts för nasalt a, vilket är högst oväntat (för att inte säga osannolikt) i en medeltida inskrift. Detta har givetvis utgivarna av Danmarks runinskrifter insett och de räknar därför med att runorna ho… också kan utgöra början av ett personnamn.
Redan K. G. Ljunggren, som undersökte stenen i slutet av 1920-talet, menade att stenen på grund av den nämnda æ-runan inte kunde vara äldre än från 1100-talet och den uppfattningen har i stort sett varit rådande med sedan dess.
Egentligen hänger hela den medeltida dateringen av stenen på denna enda æ-runa och jag var därför särskilt intresserad av den. Ganska snabbt kunde jag konstatera är att man här inte kan tala om någon runa med dubbelsidig bistav, eftersom bistaven på den högra sidan bara är en halv centimeter lång. Det rör sig utan tvivel om en a-runa med ensidig bistav, där denna av misstag har huggits något för långt och därför skjuter över på höger sida. Runstenen är alltså inte medeltida utan måste i stället uppfattas som vikingatida. För detta talar också de öppna r-runorna som inte alls har någon medeltida karaktär. Då blir det inte heller något problem att tänka sig ordet hans skrivet med o-runa.
Vid min genomgång antecknade jag också ett par andra avvikelser från tidigare läsningar. På Ljunggrens och Moltkes fotografier ser man mer av u-runan i raistu än man gör i dag och de har därefter ett skiljetecken som nu är helt försvunnet. Tydligen har en liten flaga av stenen här fallit bort. En mer positiv iakttagelse är att vi inte längre behöver reservera oss för läsningen av t-runan i det första ordet i vänsterraden som man har gjort i Danmarks runeindskrifter. Denna runa är nämligen otvetydig.
Inskriften på Vapnöstenen bör alltså i stället återges på följande sätt:
… raistu [:] stin : aft-… | …-ṣtr : hialmbi : saul : ho…
“… reste stenen efter … Krist hjälpe hans själ …”
Stenen ger i dag ett mycket beskedligt intryck och fragmentet är inte mer 74 cm högt. Så har den givetvis inte sett ut från början, vilket framgår av de inskriftsrester som finns kvar. Efter ordet æftiʀ ’efter’ måste det ha stått ett namn och en släktskapsbeteckning: ”sin fader”, ”sin broder” eller liknande. Detta betyder att det kanske saknas en halvmeter av stenen upptill. Att verbet ræistu är böjt i pluralis visar att detta har föregåtts av minst två namn. Vi kan alltså också räkna med ett försvunnet stycke nedtill på minst 75 centimeter. Stenen bör alltså från början ha varit omkring 2 meter hög, kanske högre. Den är ungefär lika tjock som bred (runt 35 cm) och har förmodligen haft ett pelarliknande utseende.
Trots att så litet av texten återstår så finns det flera intressanta detaljer. Förvånande är exempelvis skrivningen hialmbi för väntat hialbi, vilket inte kan vara något annat än en felskrivning. Märkligt nog finns exakt samma skrivning på en runsten vid Bogsta kyrka i Södermanland (Sö 125). Kanske har båda ristarna haft skriftbilden för ordet hjälm – runsvenska hialm(b)ʀ – i huvudet. Det är också lite speciellt att Krist (och inte Gud) åkallas i bönen samt att ordet sāl ’själ’ förekommer i den ovanliga skrivningen saul.
Ett skäl till att man velat göra Vapnöstenen till medeltida beror säkert – förutom den antagna æ-runan – på att runorna o, n, a och t har ensidiga bistavar. I o-runan är bistavarna dessutom placerade på vänster sida om huvudstaven, vilket är den vanliga varianten av denna runa under medeltiden. Samma typ av runor används dock även under vikingatiden, även om de är mycket sällsynta på gammalt danskt område före medeltiden. Inblandning av denna typ av runor (s.k. kortkvistrunor) förekommer däremot ganska ofta på svenska runstenar under 1000-talet, men nästan bara i landskapen norr om Mälaren.
Det finns dock ett litet område med ett antal runstenar som har precis den teckenuppsättning som på Vapnöstenen, nämligen i det forna Vadsbo härad kring Mariestad i Västergötland. Här möter inte bara den ovanliga o-runan, utan den kan också omväxlande stå för o och nasalt a. Stenarna i Vadsbo skiljer sig från alla andra runstenar i Västergötland och bildar en märklig liten enklav på Vänerns östra strand. Letar man efter motsvarigheter till denna skrifttradition ska man dock inte gå till Mälardalen, utan i stället ta sig över Vänern till Värmland och vidare in i Norge.
De bästa parallellerna finns samtidigt inte i de östligaste delarna av Norge utan på runstenar i trakterna kring Stavanger på Vestlandet. Exempelvis kommer man osökt att tänka på runstenen N 251 från Mariakyrkan i Stavanger, där ett par av a-runorna till och med råkar ha exempel på samma typ av överhuggning som på Vapnöstenen. Många av runstenarna i detta område har också en pelarliknande form.
Vare sig man väljer Mariestad eller Stavanger så blir avstånden rätt stora, men Vapnös läge vid Nissans mynning gör att ingen av dessa egentligen kan uteslutas som källa för runvarianterna på stenen. Sjövägen till Stavanger ansågs nog inte som överdrivet lång på denna tid och längs den urgamla Nissastigen kunde man ta sig upp till Jönköping och sedan vidare norrut via dagens Falköping och Skara.
Strax norr om Ulricehamn och vid Ätran – en annan av Hallands bekanta floder – ligger orten Timmele. Här fanns tidigare en nu flyttad runsten (Vg 186), som åkallar ”den helige Krist i himmelriket” och där ordet själ är stavat saul. Detta kan vara ett indicium på att Vapnöstenen i första hand hör hemma i ett västgötskt sammanhang och det är i så fall kanske helt följdriktigt att den kom till Göteborg för uppsnyggning.
Magnus Källström
>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. I databasen Danske Runeindskrifter har Vapnöstenen fått en ny beteckning, Hal 5, där Hal givetvis står för Halland. DS
