”Man blir inte arkeolog för att förstöra”

Arkeologisk utgrävning i Sigtuna. Bengt A Lundberg (CC-BY)

Den senaste tiden hör du kanske till dem som har fått höra att det slängs enorma mängder arkeologiska föremål i Sverige varje år. Ja, det är faktiskt sant. Hundratals kilo arkeologiska fynd från förhistoriska boplatser, gravar och andra fornlämningar gallras och förstörs. Det måste väl ändå vara en skandal!

Av kulturarvsdebatten har man kunnat få en bild av att värdefulla arkeologiska föremål regelmässigt och i stor skala smälts ned och går till återvinning för att det saknas resurser att ta omhand dem. Om det vore ens nära sanningen skulle jag vara den förste att höja rösten. Som arkeolog var det visserligen ett bra tag sedan jag själv arbetade i fält, men man utbildar sig inte till arkeolog för att förstöra värdefulla arkeologiska föremål. Tvärtom väljer man den yrkesbanan för att man brinner för att bygga upp och förmedla arkeologisk kunskap. Så lyckligtvis stämmer inte den dystra bilden med verkligheten.

Fynd som gallras är sådana som inte har ett tillräckligt stort vetenskapligt värde för att tas om hand och bevaras. Det kan handla om obestämbara genomrostade metallklumpar eller lerklining från husväggar. Det finnas ett värde i att dokumentera sådana fynd i samband med undersökningen, men knappast att bevara för all framtid. På Riksantikvarieämbetets webb går det att läsa mer om hur gallring av arkeologiska föremål fungerar.

Lagen gäller och reglerna är tydliga

Fyndhanteringen är en central del av den arkeologiska processen. Den är noga reglerad i lag och genom föreskrifter från Riksantikvarieämbetet, som länsstyrelserna ska tillämpa när de fattar beslut om arkeologiska undersökningar. Regelverket är tydligt med att föremål som har ett vetenskapligt värde ska tas om hand, konserveras, samt överlämnas till ett mottagande museum.

Med tanke på att det varje år genomförs ett mycket stort antal arkeologiska undersökningar i landet kan det naturligtvis finnas exempel där regelverket inte följts. Det är naturligtvis inte bra. Men överlag fungerar den uppdragsarkeologiska fyndhanteringen i Sverige väl. Staten garanterar ytterst att alla vetenskapligt värdefulla arkeologiska föremål tas om hand genom att myndigheten Statens historiska museer är skyldig att ta emot dem.

Detta är en verklighet långt från den som målats upp i debatten, och som fått spridning även utomlands. Det är naturligtvis tråkigt när den här typen av nidbilder får fötter. Inte minst för yrkesverksamma arkeologer och handläggare på landets länsstyrelser, som har en stark känsla för sin profession och en hög yrkesetik.

Teknikutvecklingen utmanar arkeologin

Finns det då inga problem inom fyndhanteringen? Jo, det finns det naturligtvis. Samhällets resurser är inte oändliga och på länsstyrelserna brottas man dagligen med svåra avvägningar mellan kostnad och vetenskaplig kvalitet. Var gränsen ska dras är inte alltid självklar. Det är en fråga som i hög grad engagerar Riksantikvarieämbetet också. Det är vi som ska besluta om föreskrifter för uppdragsarkeologin och utöva överinseende över länsstyrelsernas beslutsfattande. Ett fortlöpande samtal kring prioritering och urval måste ständigt föras. Riksantikvarieämbetet tar löpande fram olika kunskapsunderlag som stöd för länsstyrelserna.

En ny utmaning följer av den teknikutveckling som skett vad gäller metalldetektorer. Här kan många nya fornfynd av metall komma i dagen, utan att det finns en exploatör som är skyldig att bekosta fyndomhändertagandet. De kostnader som detta orsakar riskerar att i ökad omfattning och belasta redan hårt ansträngda offentliga medel för kulturmiljövård. Om föremålen å andra sidan lämnas kvar i jorden, kommer de i många fall att brytas ned och värdefull kunskap gå förlorad.

Nej. Någon stor skandal avslöjade aldrig gallringsdebatten. Däremot kom en del av det som är arkeologins villkor upp i dagen. Att göra avvägningar mellan kostnad och vetenskaplig kvalitet, att göra urval och prioriteringar är något som arkeologer brottas med varje dag. Allt för att vår kunskap om tidigare generationers villkor och liv ska kunna växa och komma oss alla till del.

Lars Amréus

riksantikvarie

Guide till kulturarvsdebatten

Hösten 2016 pågick en stormig museidebatt. Då var fokuspunkten för debatten Världskulturmuseerna. Under 2017 presenterade regeringen en kulturarvsproposition som riksdagen antog. Bland annat med anledning av detta så flyttade debatten vidare från frågan om eventuell samlokalisering av Världskulturmuseerna i Stockholm och har kommit att spänna över frågor som kulturarvspolitik, hur detaljerat politikens engagemang får vara i kulturarvs- och museifrågor? normkritik, identitetspolitik, gallring av arkeologiska fynd och många andra frågor. Här följer en länklista, sammanställd av Riksantikvarieämbetet, med texter från 2017 som tar avstamp där förra höstens museidebatt kan sägas slutade: i en radiodebatt mellan Ola Wong och kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke i december 2016.

Sammanställningen gör inga anspråk på att vara heltäckande, men kan i sin omfattning ge en bild av vilka frågor debatten spänt över. Listan kan komma att kompletteras efterhand.

Till länklistan

Lyssna gärna även på K-podd avsnitt 29 när Carolina Andersson, Riksantikvarieämbetet,  och Louise Schlyter, Länsstyrelsen i Stockholm diskuterar gallring

4 comments

  1. Anders

    Frågan som kvarstår och inte berörs ovan men som allmännheten retar upp sig på är varför man inte kan få ta hand om sådant som inte har vetenskapligt värde – varför det måste destrueras. Skälet därtill är det som fortsatt är omdiskutabelt.

  2. Lars Amréus

    Hej Anders, tack för din kommentar. Det finns en oro för att gallrat material ska föras vidare och ”kontaminera” andra platser, vilket riskerar orsaka problem för framtida arkeologer. Det kan också hos allmänheten finnas en felaktig bild av att ”riktiga” föremål (som till och med skulle kunna ha ett kommersiellt värde) ofta gallras och förstörs. Men det finns också exempel på att t.ex. skolor fått visst gallrat material att använda i sin undervisning.

  3. Martin Therus

    Man tycker att dokumentation är viktigt och att viktiga värden skall bevaras. Samtidigt slåss man med näbbar och klor på RAÄ mot att metalldetektorer skall få användas i marker, där ovärdeliga värden förfars genom skogsbruk och lantbruk och viktiga kontexter trasas sönder. Man låter hellre kemikalier och plog förstöra viktiga föremål, än tillåter att ”kreti och pleti” använder modern teknik för att rädda det som räddas kan.

  4. Lars Amreus

    Hej Martin, tack för att du kommenterar. På Riksantikvarieämbetet slåss vi inte med ”näbbar och klor”. Sverige har sedan länge en restriktiv hållning när det gäller metalldetektorer och fornlämningar, och det är Riksantikvarieämbetets skyldighet att bidra till att upprätthålla de lagar som riksdagen beslutat. Men som jag skriver i inlägget är detta ingen enkel fråga.

Skriv en kommentar