Tänkvärd rungraffiti från Angerdshestra

Detalj av några av de runor som finns ristade på stockarna från Angerdshestra kyrka. Foto Magnus Källström

Det har blivit lite av en tradition att varje år skriva om årets första runfynd på K-blogg, men vi är bara en vecka in på det nya året och något sådant har ännu inte dykt upp. I stället tänkte jag ägna mig lite åt en runinskrift, som jag mer av en tillfällighet lyckades begripa för några år sedan, men som jag inte tidigare har skrivit något om. Den är inristad med kniv på en trästock, som ursprungligen kommer från Angerdshestra sydväst om Jönköping i Småland, men som sedan länge finns i Historiska museets samlingar i Stockholm.

Det hela började i juli 1910 när man bröt upp golvet i Angerdshestra kyrka och fann ett trettiotal tillhuggna stockar från en äldre knuttimrad kyrka. På vissa fanns rester av målningar, på andra ristade runinskrifter. Kyrkans komminister Richard Österdahl underrättade Vitterhetsakademien om upptäckten och riksantikvarien sände ut den nyanställde amanuensen Andreas Lindblom att undersöka fyndet. Resultatet blev att 16 av stockarna togs tillvara och redan i augusti samma år skickades de med tåg till Stockholm.

Både Österdahl och Lindblom ritade av de runinskrifter som de kunde upptäcka, vilket visade sig vara mycket lyckosamt. Stockarna var nämligen delvis starkt angripna av trämask och en del av de runor som de såg 1910 är i dag försvunna. Enligt Ragnar Kinander, som 1961 publicerade inskrifterna som Sm 114 i det andra häftet av Smålands runinskrifter, ska de tolkas på följande sätt:

Kristus (D)o(mi)n(us)(?), Kristus kon(ungr?), Kristus sunr … skrifaði mik á Óláfs degi … Guð mik signi … millesimo ducentesi(mo) …
”Kristus Herren(?), Kristus konungen(?), Kristus sonen … skrev mig på Olovs dag … Gud välsigne mig … (året) tolvhundra …”

Texterna är skrivna på både folkspråket och latin och antas ha tillkommit i samband med att kyrkan uppfördes. Det verkar till och med ha funnits en datering på latin innehållande ordet ”tolvhundra” och när stockarna senare dendrodaterades gav de årtalet 1226, vilket ser ut att stämma mycket bra.

Det är dock inte alla inskrifter på stockarna från Angerdshestra som är tolkade. Den som skrev runor på Olofs dag (det vill säga den 29 juli) ska enligt Kinander ha burit namnet iokis, vilket ser mycket märkligt ut. På samma stock finns också en lång runföljd som Kinander har läst som ærækomræ-þium : f[il] : þisræ-þiumị, men som aldrig verkar ha blivit tydd.

Andreas Lindbloms uppteckningar från 1910 av runorna på stockarna från Angerdshestra kyrka. Efter original i ATA.

Det är denna inskrift som jag för några år sedan mer av en tillfällighet lyckades genomskåda. Egentligen är det Andreas Lindblom som jag ska tacka. Det var nämligen genom hans uppteckning i Historiska museets digitala katalog som jag fick syn på några detaljer som jag tidigare aldrig hade tänkt på, men som bar på lösningen till gåtan. Det hela började nog med att jag såg att ordet Kristus genomgående var skrivet med l och inte med t, och att det egentligen stod krislus. Ristaren hade alltså förväxlat t och l som i den medeltida runraden utgör spegelbilder av varandra. Jag noterade också att de två oidentifierade runorna i runföljden ærækomræ-þium : f[il] : þisræ-þiumị mest liknande n-runor med bistaven dragen ända ned till baslinjen, en variant som brukar vara typisk för efterreformatoriska runinskrifter. Det märkligaste var dock att Lindblom hade återgivit r-runorna i denna runföljd som stungna. Detta är en synnerligen ovanlig runform som har använts i ett fåtal medeltida inskrifter för att markera så kallat palatalt r. I ett fall där Kinander har en r-runa hade Lindblom däremot ritat en stungen b-runa dvs. p.

Detta gav mig infallet att försöka läsa även de andra r-runorna i denna inskrift som p-runor. Tillsammans med den antagna n-runan fick jag då fram en runföljd kompænþium, som såg ut som ett högst begripligt ord. Vad ett kompendium är på nutida svenska vet jag ju, men vad betyder det på latin? Tyvärr måste jag erkänna att mina kunskaper i detta språk är rätt begränsade, men slå i en ordbok kan jag. Denna gav beskedet att compendium på latin betyder ’besparing’ och vid en affär ’vinst, överskott’. Det såg ju lovande ut och när jag prövade att läsa runorna på samma sätt i den sista runföljden fick jag (om jag bortsåg från den sista i-runan) þispænþium. En slagning på dispendium i samma ordbok gav här betydelsen ’penningutgift, kostnad, förlust’.

Vinst, förlust…! Jag insåg med ens att jag måste vara den rätta tolkningen på spåren och att det borde gå att få fram hela meningen. Mellan ordet compendium och dispendium stod runorna f[il]. Med den ovan nämnda skrivningen krislus i bakhuvudet var det inte svårt att lista ut att detta skulle uppfattas som fit och svara mot tredje person presens indikativ av det oregelbundna verbet fio, factus sum, fiere ’göra, bliva, ske’.

Richard Österdahls kalkering av den aktuella runföljden från 1910. Efter original i ATA.

Det som nu återstod var bara de inledande runorna, där Kinander hade läst æræ, men där Lindblom hade runorna sæpæ med en lite underligt utformad s-runa. Detta kunde knappast vara något annat än adverbet saepe ’ofta’. Hela meningen borde då vara: Saepe compendium fit dispendium ”En vinst blir ofta en förlust’!

Detta ser ju ut som ett gammalt tänkespråk, som rimligtvis måste vara hämtat någonstans ifrån, men märkligt nog har jag trots sökande ännu inte hittat någon direkt parallell. Ett snarlikt uttryck är dock unius compendium, alterius dispendium ”den enes vinst, den andres förlust”.

Men varför skriver man ”En vinst blir ofta en förlust” på en kyrkvägg. Är det timmermannen eller byggmästaren som varit missnöjd med betalningen för uppförandet av kyrkan? Eller har ristningarna tillkommit vid en senare tidpunkt och i ett annat sammanhang? På flera de andra av stockarna förekommer rester av målningar som har daterats till 1500-talet. Det kan nämnas att verbet skriva (som kommer av latinets scribo, scribere) under medeltiden inte bara betydde ’skriva’ utan även ’måla’. Kanske härrör runorna från en missnöjd 1500-talsmålare. Den långa bistaven i n-runan och att /d/ återges med þ passar egentligen bättre efter reformationen. Samtidigt är det känt att þ-runan i just runinskrifter på latin kan användas som tecken för /d/. På en dopfunt från Pjätteryds kyrka i Småland (Sm 38), daterad till tiden omkring 1200, står exempelvis både þominus dominus och bænæþ[ikta] benedicta.

Trästockarna i Historiska museets magasin. De längsta inskrifterna finns på insidan av stocken längst åt höger närmast väggen. Foto Magnus Källström

Det kan nämnas att jag den gången inte bara nöjde mig med det som fanns i arkiven, utan att jag i oktober 2014 också tog en närmare titt på inskrifterna i verkligheten. Stockarna förvaras i Historiska museets magasin i Tumba, men var inte helt oproblematiska att studera. De mäter nämligen närmare 9 meter i längd och låter sig därför inte flyttas så lätt. Dessutom råkade de intressantaste inskrifterna vara vända mot en vägg och för att undersöka dem måste jag lägga mig raklång på golvet i det smala utrymmet mellan stocken och väggen.

I denna något besvärliga studieställning fick jag förklaringen till varför p-runorna och n-runorna såg ut som de gjorde. De lodräta linjerna i runorna är dragna hela vägen ned till kanten på stocken (se bilden högst upp) och förmodligen har flera av dem haft en fortsättning på ett nedre stockvarv. Såväl p-runan som n-runan får i så fall för medeltiden mer normala former.

Granskningen av inskrifterna ledde också till en del andra upptäckter. Enligt Kinander ska det på den aktuella stocken finnas en runföljd [gu]ri. I verkligheten rör det sig om två olika runföljder som båda finns kvar, men som är ristade i varsin­(!) ände av stocken. Den ena ska läsas ri följt av något som kan vara en lönnruna 3:6 (dvs. k), medan den andra ser ut att lyda k͡nụ. Kanske rör det sig om ett par påbörjade, men aldrig avslutade personnamn.

Namnet på den som skrev (eller målade) på Olofs dag ska inte heller läsas iokis, som man hittills har trott, utan snarast -ok͡nis. Bindrunan mellan k och n har redan Österdahl och Lindblom sett och den första runan är skadad upptill och kan ha haft en bistav åt vänster. Hur namnet ska tolkas vet jag däremot inte.

Det är faktiskt inte ens säkert att det på en av stockarna står ordet ”tolvhundra” på latin. Jämför man med Lindbloms läsning står det klart att en del runor bör ha varit andra än dem Kinander har räknat med. Denna inskrift var betydligt lättare att komma åt i magasinet, men är dessvärre är den aktuella stocken rejält maskstungen. Dessutom ligger den så att runorna är vända upp och ned, vilket inte gjorde det lättare att hålla reda på de otydliga strecken i virrvarret av maskgångar och samtidigt jämföra med det som Lindblom och Kinander hade läst.

Jag måste erkänna att jag den gången i oktober 2014 nöjde mig med att hastigt rita av det jag omedelbart tyckte mig se för att fortsätta vid ett annat tillfälle. Detta återbesök har ännu inte blivit av, men kanske ska detta bli ett nyårslöfte för 2018. Rungraffitin från Angerdshestra är ingalunda färdigutforskad.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Vi väntar ännu på årets första nyfynd i Sverige, men i Danmark har mycket spännande fynd gjorts alldeles nyligen. DS.

2 comments

  1. Marie

    Fantastiskt intressant! Finns det ngn idé om tidpunkt, om det nu inte är ca 1200?
    Marie

Skriv en kommentar