Publicerat

Bilden föreställer luckorna till ett korskåp samt tre stolpar framför dessa

Väggskåpet i Lye kyrka som döljer de tidigare okända runinskrifterna. Foto Magnus Källström

Tidigare okända runinskrifter kan upptäckas på många olika sätt. Ibland räcker det med att bara öppna ett skåp. Det gjorde en sommaranställd vid Lye kyrka – Sara Vends – nu i höstas och såg då att det fanns runor ristade på kanten av hyllplanen.

Vid kyrkan kände man till dessa runor sedan gammalt och man hade utgått från att de fanns registrerade och undersökta. När klockaren i Garde församling, Linda Anderberg Gustafson, kontaktade mig i slutet av oktober gällde det vad runorna betydde och var man kunde läsa mer om dem. Lye kyrka är ju som bekant full av runinskrifter. Fem stora medeltida gravhällar med runor (G 99–103) ligger i korgolvet och på väggarna inne kyrkan finns ett 40-tal runinskrifter ristade i putsen (alla samlade under G 104 i Gotlands runinskrifter). Så sent som vid restaureringen 2010 upptäcktes till med en runinskrift i putsen på kyrkans utsida, vilket är något mycket ovanligt. Att det skulle finnas runor ristade i ett skåp visste jag däremot inte. Jag bad att få några bilder och kunde då omedelbart konstatera att det rörde sig om medeltida inskrifter.

Egentligen ville jag åka till Lye direkt, men andra åtagande gjorde att det dröjde till ända till nu i tisdags. Fördelen med runfynd i kyrkomiljö är att de går att studera trots att det är sent på året. Runorna finns i ett skåp som är inbyggt i den norra korväggen. Enligt kyrkan inventarieförteckning härrör de väggfasta delarna av skåpet från 1300-talet, medan dörrarna är förhållandevis nytillverkade och antas ha tillkommit vid en restaurering 1891.

Namnet butuir som finns ristat i bakstycket till det högra skåpet. Foto Magnus Källström

De visade sig handla om ett tiotal olika inskrifter, alla visserligen rätt korta. En del hade jag genomskådat redan på bilderna som jag hade fått, andra var betydligt svårare att komma till rätta med. I fodret till det högra skåpet finns tre runföljder som lyder ar, butuir och iohannes. Det sista återger givetvis namnet Johannes. Detta namn finns tidigare belagt i två gotländska runinskrifter. Den ena gången är på dopfunten i Barlingbo (G 229), där det avser evangelisten Johannes, den andra gången är på den norra tornbågen i Lye kyrka, där namnet iohannes ma‑iksen Johannes Mariksen är skrivet med rödkrita (G 105). Runorna tillhör här en senare typ och har sannolikt inte tillkommit tidigare än i mitten av 1500-talet. Det är därför mindre troligt att det rör sig om samme Johannes. Å andra sidan är det inte uteslutet att så kan vara fallet. I de gotländska runinskrifterna från medeltiden används annars alltid den kortare formen Jo(­h­)an, även när det handlar om medlemmar av prästerskapet (t.ex. Herra Iōhan i G 122 och G 152C).

Runföljden butuir ser ut att svara mot ett mansnamn Būtvir eller Bōtvir, som tidigare verkar vara okänt. På en numera helt utnött gravhäll från Hablingbo kyrka (G 60) läste Jöran Wallin på 1700-talet ett namn botuir. Detta har hittills uppfattats som en felristning för det vanliga namnet Bōtviðr, men fyndet i Lye ger oss anledning att omvärdera denna tolkning. Vad den återstående runföljden ar syftar på kan jag inte säga. Förmodligen är det början av ytterligare ett namn som aldrig har blivit avslutat.

Ristningarna på kanten av hyllplanen i skåpet är lite svårare. I det vänstra skåpet står fyra runor som nog närmast ska läsas fo͡la͡kẹ. Kanske handlar det om namnet Folke, som i så fall är lite felristat. Därefter läser man sigta͡ruir , vilket finns upprepat ännu en gång, men då med grövre ristningslinjer och något annorlunda stavat: sig͡nta͡ruiri. Dessa runföljder erinrar om ett ortnamn. I Ortnamnsregistret förekommer Sigtare upptecknat som namn på en äga till Snevide gård i Lye och i Fröjels socken finns gården Sigdarve, vilken är tidigast belagd genom en mattis sigedarue i 1523 års skattebok.

Ändelsen -ir i namnet sigtar͡uir i Lye ser märklig ut i sammanhanget och tyder snarast på att det här inte handlar om gårdnamnet använt som binamn, utan om ett husbondenamn: *Sigdarver dvs. bonden i Sigdarve.

Ett ånamn från Alskog? Runföljden fita i mittskåpet. Foto Magnus Källström

I mittskåpet finns fyra olika inskrifter. I den längsta är flera runor svåra att bestämma och jag vill därför inte försöka mig på någon tolkning för tillfället. En annan består bara av några få tecken och verkar oavslutad. Den tredje läser man däremot utan tvekan som fita. En identiskt runföljd är sedan tidigare känd från ett runben, som hittades 1963 vid en arkeologisk utgrävning i kvarteret Rådhuset i Uppsala. Ordet står här bland annat tillsammans med kvinnonamnet Þōra ”Tora” och när Helmer Gustavson publicerade inskriften i Fornvännen 1975 skrev han i eufemistiska ordalag att det ”[m]öjligen svarar […] mot ett av våra vanliga ’runda’ ord”. Detta kan givetvis också vara fallet i Lye, även om det är lite förvånade att finna ett sådant ord ristat inne i en kyrka. Det runklotter som förekommer i gotländska kyrkor brukar nämligen vad vi hittills har kunnat se aldrig vara av denna typ. Jag vill därför inte utesluta att det handlar om något annat och det kan nämnas att ett ånamn Fita finns upptecknat från Alskogs socken, vilket ju inte är alltför avlägset.

Den gåtfulla och rimmande runföljden sauel o͡k pauel i Lye. Foto Magnus Källström

Längst till höger på samma hyllplan läser man slutligen runföljden sauel o͡k pauel. De två senare orden bör givetvis tolkas som ”och Påvel”. Pāvel är den gängse formen av det inlånade namnet Paulus, men vad sauel står för vet jag inte. Aposteln Paulus, som ju är känd för sina brev i nya testamentet, hette innan sin omvändelse Saul (latiniserat till Saulus). Om Paulus kan utveckla sig till Pāvel så borde Saulus kunna bli Sāvel, men vad jag har kunnat se finns ingen sådan form belagd. Det finns ett litet avstånd mellan ordet o͡k och de omgivande runorna, vilket talar emot att man ska dela upp runföljden sauel och exempelvis anta ett sā vel ok Pāvel ”såg väl ock Påvel”. Är inskriften medeltida så kan den inte heller gärna innehålla ordet ”sa(de)”, eftersom det då ännu hette segði på Gotland.

Runorna på hyllkanten i det högra skåpet är delvis av en märklig typ och här har jag ännu inte fått fram någon mening. Två gånger förekommer runorna ruk sammanskrivna i en enda bindruna, där r-komponenten är bakvänd och k-bistaven är ansatt på bistaven till u. Hur denna runföljd ska tolkas vet jag inte.

Det kan verka konstigt att runorna i korskåpet inte har varit kända för forskningen trots att de övriga inskrifterna på väggarna i Lye har undersökts många gånger sedan de första ristningarna iakttogs av P. A. Säve 1863. Små bitar av kvarsittande vit färg visar dock att kanterna av hyllplanen någon gång har varit målade och i det högra skåpet är inte mindre än 33 centimeter av kantens ytskikt bortskuret. Det beror nog inte på att det här har stått runinskrifter med olämpligt innehåll, utan det har nog skett för att de på 1800-talet tillverkade luckorna skulle gå att stänga.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Jag fick förresten nyligen en fråga per mejl om bilden av G 104Ab från Lye kyrka på planch 46 i Gotlands runinskrifter 1 (1962) verkligen föreställer denna inskrift, eftersom den inte stämmer med vad som går att iaktta på väggen i dag. Tittar man närmare på bilden så ser man ju att detta inte alls är någon inskrift från Lye, utan en bild av G 107C i Garda kyrka! Tydligen har det skett någon förväxling i redaktionsarbetet. Det är alltså bara att gå in och ändra i era exemplar! DS.