Något som jag inte nämnde i mitt tidigare inlägg är att vi vid vårt besök i Lena kyrka i måndags också hade med oss ett litet runstensfragment i bilen. Det hittades för några veckor sedan inne i kyrkan av Anna Ölund från Upplandsmuseet i samband med den arkeologiska övervakningen av de golvarbeten som just nu genomförs.
Här hade Robin Lucas redan listat ut var vart det hörde, men historien början egentligen för mer än 150 år sedan. I sin reseberättelse 1864 nämner fornforskaren Richard Dybeck att det vid en reparation av Lena kyrka detta år hade framkommit ”en hel runsten samt ett fragment af en annan” i kyrkgolvet. Den förstnämnda ”krossades af arbetarne” så att det vid hans ankomst endast återstod ”ett större stycke […] jämte några smärre bitar”. Dybeck lät flytta den nyfunna runstenen (U 1027) tillsammans med de tidigare kända runstenarna vid kyrkan (U 1026 och U 1028) till en kulle intill prästgården.
I samband med förberedelserna för utgivningen av Upplands runinskrifter lagades och restes stenen den 17 maj 1951 på samma plats av Riksantikvarieämbetets stenkonservator R. Wibeck. En dryg vecka senare – den 29 maj – var Sven B. F. Jansson där för att undersöka tre runstensfragment som hade upptäckts liggande i ett syrénsnår intill prästgården. Det visade sig att samtliga fragment tillhörde U 1027 och det måste alltså handla om de ”smärre bitar” av stenen som hade funnits vid Dybecks besök 1864. Endast ett fragment hade direkt passning till det större fragmentet och kunde sammanfogas med detta. De två övriga som endast bär ornamentik passade inbördes, men inte med resten av stenen.
I Upplands runinskrifter har inskriften på U 1027 återgivits på följande sätt:
…[ṇ ·] uk · ihul · uk · gisl · uitr · li…
… ok Igull ok Gisl, Øyindr(?) le[tu] …
”… och Igul och Gisl och Önd(?) läto …”
Det fragment som framkom inne i kyrkan nu i november bär runorna …tu · a… och utgör som Robin hade räknat ut en direkt fortsättning på den tidigare kända inskriften. Även om den nyfunna delen av texten bara innehåller en enda runa som man inte skulle ha kunnat gissa sig till, så är detta ett viktigt tillskott till vår kännedom om inskriften. En a-runa i denna ställning kan knappast vara resterna av något annat än a[kua] det vill säga verbet haggva ’hugga’. Formuleringen ”lät hugga” är ganska ovanlig när det inte handlar om ristningar i block eller fasta hällar, men just i områdena norr om Uppsala finns påfallande många exempel på vanliga resta stenar. Att det inledande h-ljudet saknas är dessutom ett välkänt uppländskt dialektdrag, som av runstenarna att döma har funnits redan på vikingatiden.
Vi ville naturligtvis kontrollera att det nyfunna fragmentet verkligen hörde ihop med den kända delen av stenen och begav oss därför iväg till den hästhage intill kyrkan, där stenarna står resta. Ett tunt snölager hade lagt sig medan vi hade varit inne i kyrkan, men det var inga som helst svårigheter att passa in fragmentet på rätt plats upptill till höger på stenen.
På marken intill stenen låg de två sammanfogade fragmenten med ornamentik som man inte kunde passa ihop med resten av stenen 1951. Det var onekligen svårt att förstå var de skulle ha kunnat sitta, men när jag kom hem prövade jag på datorn om det gick att hitta någon passning. Det ser faktiskt ut att finnas en sådan, men som framgår bilden nedan kommer det att krävas ett helt nytt arrangemang av fragmenten. Samtidigt står stenen i dag ganska löst i marken så det skulle vara ett mycket lämpligt tillfälle att genomföra denna typ av mer omfattande åtgärder.
När Dybeck såg stenen 1864 fanns i början av runslingan också en n-runa, som idag troligen är dold i det betongblock som stenen är ingjuten i. Denna runa bör ha utgjort slutrunan i ett namn. Av fotomontaget framgår tydligt att detta namn måste ha inlett inskriften och att det dessutom inte kan ha varit särskilt långt. En god gissning är att det har handlat om det vanliga mansnamnet Svæinn skrivet [suai]n. Tyvärr kan man i detta fall inte vara lika säker på suppleringen som med a-runan på det nyfunna fragmentet.
Det har påståtts att de två stenarna U 1026 och U 1027 är ristade av samma runristare, vilket knappast är riktigt. Visserligen finns vissa likheter i ornamentiken, men samtidigt är det en stor kvalitetsskillnad mellan stenarna. U 1026 är av allt att döma ett verk av den kände runristaren Öpir, även om andra forskare har tvekat på denna punkt. Däremot ska man nog inte knyta U 1027 till denne ristare. Det framgår inte minst av det nu upptäckta ordet haggva ’hugga’ i resarformeln. Detta ord använder Öpir ytterst sällan och när det förekommer i denna ställning är det endast i ristningar på fasta block och aldrig på resta stenar.
>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
Fortsättning följer här.
