Kensingtonrunor i Hälsingland

De hittills otolkade runorna i drängkammaren till Ersk-Mats i Hassela. Foto Anna Björk

Jag brukar säga att mitt jobb i huvudsak går ut på att läsa och tyda runor och att detta både kan vara lätt och extremt svårt. Ibland ser jag omedelbart vad det står och kan översätta inskriften på stående fot, i andra fall har jag trots att jag kanske har lagt ned lång tid på att beskriva och fundera på en inskrift – blivit tvungen att erkänna att jag inte begriper ett dugg. Glädjen över att plötsligt genomskåda en inskrift av det senare slaget är givetvis oerhörd, men den är minst lika stor när någon annan gör det.

Det senare fick jag erfara för någon månad sedan när jag fick ett mejl från Anna Björk, förstelärare i Hassela i Hälsingland. Mejlet handlade om några runinskrifter, vars existens jag tidigare bara hade haft en vag aning om. De är skrivna med två olika pennor i taket till drängkammaren på den så kallade Ersk-Matsgården i Hassela och har ansetts omöjliga att tyda.

Anna skriver i sitt mejl att hon just då undervisade om vikingatiden för fyrorna och hur hon hade berättat om runorna i taket på Ersk-Mats. Eleverna tyckte att de tillsammans borde försöka tolka dem. Anna hade svarat att ingen hittills hade lyckats och att det förmodligen bara var något som någon att krafsat ned.

Sent samma kväll gjorde hon dock ett försök. Hon satte sig ned och studerade några bilder som hon hade i mobilen och skrev ned runorna på ett papper. Hon ska då ha erinrat sig ett K-blogginlägg som jag hade skrivit om de så kallade Haverörunorna för ett par år sedan. Först fick hon ingen mening alls i runorna på papperet, men efter att ha ätit ett par skinkmackor insåg hon plötsligt vad det stod:

diefwelen

hansilffsn

Djävulen känns rätt given, skriver hon, men det senare var svårare att förstå och ett tredje ord framstod som obegripligt.

På historielektionen morgonen efter fick eleverna själva försöka tolka runorna och diskutera vad det kunde stå, vilket tydligen gick alldeles utmärkt. De menade att de senare måste vara ett namn. Frågan till mig i mejlet var om jag kunde hjälpa till med tydningen av denna runföljd.

När jag såg bilderna insåg jag att tolkningen av den första runföljden var helt evident. Det står utan tvivel diefvulen skrivet med samma typ av runor som på alnmåttet från Haverö, vilket i sin tur är samma runor som finns på den vittomtalade Kensingtonstenen i USA.

Att jag var lite bekant med runorna i Ersk-Matsgården sedan tidigare beror på att jag i Runverkets handarkiv någon gång hade sett en teckning av dem, som Länsmuseet i Gävleborg ska ha skickat in 1982. Detta är långt före min tid på Riksantikvarieämbetet och jag vet inte vad mina företrädare har sagt om dessa runor, men jag är misstänker att ingen har insett att det faktiskt rör sig om Kensingtonrunor. Anledningen är säkert att den karakteristiska a-runan saknas i denna runföljd och att de märkliga u-­ och v-runorna i hastigheten lätt kan tas för m-runor. Så hade i alla fall jag uppfattat dem.

Ytterligare runor från Ersk-Matsgården. Notera särskilt den karakteristiska a-runan, som vi känner igen från Kensingtonstenen. Foto Anna Björk

Om den andra inskriften i Ersk-Matsgården hade vi däremot inga tidigare uppgifter. Den består av samma typ av runor och innehåller dessutom den karakteristiska kryssformiga a-runa, som egentligen bara finns i detta runalfabet. Här tror jag att eleverna i Hassela har helt rätt när de menar att det handlar om ett personnamn. Först står det hans dvs. Hans, därefter gissar jag på (olofsn, vilket borde vara Olofsson, även om jag på fotografiet inte riktigt kan se om den första runan verkligen är o.

Den tredje inskriften som är skriven med blyertspenna och lyder ioos. Foto Anna Björk

Den tredje inskriften är däremot inte alls svår att förstå. Där står ioos, vilket bör vara sedvanliga initialer för ett namn J(an) O(lof) O(ls)s(on) eller något liknande. Enligt teckningen från 1982 ska det finnas ytterligare sådana initialer inristade med runor i taket: lens och his.

Med Anna Björks och hennes elevers tolkning av runorna i Hassela kan vi lägga ytterligare en förekomst av Kensingtonrunor i Sverige till de tidigare kända: bärträet från Månsta i Älvdalen, de runalfabet som bröderna Larsson från Dala-Floda har efterlämnat, lappen med ett runalfabet hos Gerda Werf i Älvdalen samt alnmåttet från Haverö i Medelpad.

Det allra bästa med Hasselarunorna är att teckenuppsättningen inte är helt identisk med någon av de tidigare kända varianterna. Runan för o har bistavarna till höger i stället för till vänster och n-runan har formen av en vikingatida k-runa. Den senare varianten finns även i bröderna Larssons runalfabet och har där antagits bero på ett misstag, vilket det alltså förmodligen inte är. Att runan har denna form visar att runorna i Hassela inte kan vara hämtade från någon tidningsartikel om Kensingtonstenen, eftersom denna sten har en n-runa av sedvanlig typ. Runan för u där formen varierar något i samtliga tidigare kända förekomster av detta runalfabet är däremot identisk i Hassela och i Kensington!

Jämförelse mellan de olika varianterna av Kensingtonalfabetet som i dag är kända. Bild: Magnus Källström

Hur gamla runorna i Ersk-Matsgården är vet jag inte, men denna gård anlades först i slutet av 1700-talet. I taket till drängkammaren ska också finnas årtal som 1868 och 1882. Hur dessa förhåller sig till runorna återstår att undersöka, men det verkar rimligt att även runinskrifterna tillhör 1800-talets senare hälft.

Kensingtonstenens upptäckare, Olof Ohman, kom som bekant från Forsa i Hälsingland och det har hela tiden funnits misstankar om att han även kan ha varit inblandad i ristningens tillkomst. Obekräftade uppgifter gör också gällande att han ska ha demonstrerat kunskap om runor när han arbetade på olika byggen runt staden Brandon, strax efter att han 1879 hade kommit till Amerika. Ersk-Matsgården ligger bara drygt 5 mil fågelvägen från Ohmans födelseort och det är knappast alltför djärvt att tänka sig att han har stött på denna variant av runor i något sammanhang under sin uppväxt.

Samtidigt tror jag inte att denna typ av runor har varit alltför välkända, utan förbehållna ett fåtal. I en tid då folkskoleundervisningen hade slagit igenom och de allra flesta var läs- och skrivkunniga kunde det finnas behov av en skrift som inte omedelbart kunde genomskådas av alla. Det är här som Kensingtonrunorna kommer in. De bör av allt att döma betraktas som en delvis nyskapad variant, som bygger de runtraditioner som har funnits på olika platser i Norden under nyare tid. Om man undantar dalrunorna, som troligen har en särskild historia, verkar de alla gå tillbaka på bröderna Magnus’ tryckta runalfabet från 1554 och 1555.

Att runkunskapen nog inte har varit särskilt spridd i Hälsingland under 1800-talet framgår också indirekt av runorna i Ersk-Matsgården. Om det hade varit allmänt känt i slutet av 1800-talet att det stod diefvulen i taket till drängkammaren hade denna inskrift knappast funnits kvar till idag.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Ett stort tack till Anna Björk, inte bara för att hon tydde dessa inskrifter, utan också för att hon har låtit mig använda hennes fotografier. DS.

6 comments

  1. Carin Orrling

    Ett mycket bra resultat av Anna Björk & Co. Kan betraktas som det slutliga bevismaterialet.Värt belöning!
    Personalen på museet i Alexandria betraktade mig, mer eller mindre, som en brottsling som svurit i kyrkan, när jag sa att jag trodde att det var Forsa-Öhman som gjort runorna på Kensingtonstenen själv med sina kompisar. Samma gällde när vi hade stenen utställd med buller och bång, på SHM för några år sedan. Det fanns högre röster som trodde stenen var genuin vikingatid eller tidig medeltid.

  2. Bo Hammar

    Skulle man inte kunna tänka sig att det står sooi och inte ioos? Då blir ju o.et rättvänd i förhållande till Häverö-runorna. När det gäller bevisvärdet avseende Kensington-stenen har jag svårt att se att det påverkar, kan lika gärna användas som bevis för motsatta teorier. Oerhört intressant oavsett vilket!

  3. Magnus Källström

    Det är nog att det står ioos eftersom det är ett vanligt sätt att skriva initialer på, jämför t.ex. AES A(nders) E(riks)s(on) eller AOD A(nna) O(lofs)d(otter).

    Att runor av Kensingtontyp, som ju är fullständigt okända under medeltiden, dyker upp i 1800-talsmiljöer inte särskilt långt från de platser som ett par av dem som misstänkts ha skapat Kensingtonstenen kommer ifrån, tror jag nog ändå kan peka i en viss riktning. De bästa är dock att de exempel vi nu har inte är fullständigt lika, utan att det finns en viss variation. Detta tyder på att det vi nu känner till bara är en liten del av denna sena runtradition.

  4. Ragnar Hansson

    ”Kensington runor” förekommer även enligt källa* på Gotland på medeltida /sentida stenar i kyrkorna på Gotland…

    Men jag är ingen expert på det hela, så det där får ni forskare tvista om.

    *Källa Scott Walter, forensiker, geologi
    https://m.youtube.com/watch?v=fif4K0eVg9k

  5. Magnus Källström

    De mest särpräglade Kensingtonrunorna som tecknen för a, k, u, v, ä och ö har ingen motsvarighet på Gotland under medeltiden. Övriga tecken har mer allmänna former. Att man kan tycka sig se likheter med medeltida runor på Gotland beror på att Kensingtonrunorna – liksom de allra flesta sentida runalfabet – till stora delar bygger på bröderna Magnus’ runalfabet som trycktes i Rom 1554 och 1555. Detta ser i sin tur ut att bygga på ett runalfabet som ursprungligen kommer från Gotland, se http://www.k-blogg.se/2018/12/09/kom-runorna-i-massboken-fran-sidensjo-fran-rom/

  6. Ragnar Hansson

    Magnus Källström, jag är ingen expert men såg en hel del likheter med de Gotlänska medeltida/sentida runorna och ”Kensington Runorna”. Scott Walters grandiosa hypoteser om de Gotlänska runornas likhet och ”pre Columbian” sondering av Nord Amerika osv, känns för mig ungefär lika långsträckta som dina egna hypoteser om att dessa hand-tecknade ”krumilurer” på Ersk-Matsgården skulle va bevis som avfärdar Kensington stenen som en ”bluff”, hur som helst väldigt intressant läsning och en spännade debatt, tackar ödmjukast för en gedigen och välskriven artikel. Hoppas på fler framtida artiklar inom ämnet.

Skriv en kommentar