Årets första runfynd 2019

Nattliga runstudier i skogen vid Tormesta på Mörkö. Upptäckaren till höger i bild. Foto Magnus Källström

Det har blivit en liten tradition att varje år skriva om årets första runfynd på K-blogg. I år gjordes detta fynd söndagen den 31 mars och äran tillkommer arkeologen Roger Wikell, vars skarpsynthet och ihärdighet när det gäller att spåra upp ristningar i sten har få motstycken. Visserligen handlar det en runristning som vi känner sedan tidigare (Sö 23B) och som undersöktes redan av Johannes Bureus i början 1600-talet, men sedan dess har ingen sett till den. Man har inte vetat var den ursprungligen ska ha funnits eller ens hur den har sett ut.

Bureus’ platsangivelse för ristningen är nämligen högst lakonisk: ”I Thormerstadz hammar ibid. [dvs. på Mörkön]”. Många har genom århundradena försökt återfinna den. Fornforskaren Richard Dybeck uppger exempelvis i sin reseberättelse 1865 (ATA) att han efter att ha undersökt ett nyfunnet runstensfragment i Sorunda hade valt att göra återresan till Stockholm över Mörkön: ”Ändamålet dermed var i synnerhet att efterse, huruvida en af Bure uppgifven Runsten vid Tormsta derstädes ännu fanns. Han söktes förgäfves, men i närmaste granskap uppdagades en mindre icke tillförene beskrifven skeppssättning, omgifven af några grafkullar.” Också Sten Boije letade efter stenen utan framgång sommaren 1882.

Att Roger lyckades med det som alla andra hade misslyckats med var att han tog fasta på vad Bureus faktiskt hade skrivit: ”I Thormerstadz hammar”. Ordet hammare som bland annat ingår i det bekanta ortnamnet Hammarby syftar på en stenig backe, vilket gjorde att han kunde snäva in sökområdet. Eftersom det fanns många rundhällar i den kuperade terrängen vid Tormesta började han misstänka att det handlade om en ristning i en häll, vilket också visade sig stämma. Tidigare verkar alla ha utgått från att det rörde sig om en vanlig rest runsten.

De enda uppgifter som hittills har funnits om runristningen vid Tormesta: Bureus’ uppteckning i F a 6 (KB). Efter mikrofilm i ATA

Fyndet gjordes som nämnts i söndags och eftersom jag hade lagt arbetstelefonen i köksfönstret och tagit en promenad på stan missade jag de första samtalen. Egentligen var detta nästan lite tur. I stället för en besiktning i vårsolen på eftermiddagen blev det en mycket givande mörkerundersökning på söndagskvällen med hemkomst strax efter midnatt.

Ristningen finns på en lodrät bergssida i skogen, men platsen ligger inte långt från Sörmlandsleden och inte heller från närmsta bilväg. Ett skäl till att denna ristning undgått upptäckt var säkert att ytan var täckt med torr lav, men inte mer än att Roger kunde få syn på en av ristningslinjerna genom lavtäcket.

Runhällen vid Tormesta i släpljusbelysning. Foto Magnus Källström

Det var en mycket speciell känsla att i en fullständigt kolmörk skog närma sig denna plats och i ljuset av en pannlampa för första gången se en runristning som ingen utom upptäckaren hade sett sedan Bureus’ dagar. Trots att runristningen är mycket hårt åtgången framgår det att den har bestått av två rundjur, som upptill har varit sammanhållna med en bandknut med en nedåtriktad bladformig palmett. Hela mittytan har däremot flagrat bort och endast spridda runföljder återstår längs kanterna. Av Bureus’ uppteckning framgår dock att det var precis så som ristningen såg ut när han var på platsen. Han läste då dessa runor:

…r · …i…riþ… · at · si…marki · bi…ur sin

Detta är i stort sett det som också går att se i dag, vilket betyder att inget mer egentligen har hänt med ristningen på fyra hundra år. Det är till och med så att man faktiskt kan upptäcka ytterligare några runspår, som Bureus har valt att hoppa över. Stenytan har samtidigt en del bomma partier och behöver säkert ses över. I sina anteckningar har Bureus skrivit ”brend?” och det är inte osannolikt att hällen någon gång har utsatts för kraftig eld, kanske i samband med någon skogsbrand under medeltiden.

Man har ur de brottstycken som Bureus upptecknade endast kunnat utläsa några spridda ord som ”… efter … minnesmärke … sin …”. Nu när vi har möjlighet att undersöka ristningen i original och se hur runföljderna förhåller sig till varandra står det klart att ett av dessa ord måste utgå. Utifrån Bureus’ uppteckning låg det nära till hands att anta att marki · bi… var resterna av ett mærki þe[­tta] eller mærki þe[­ssa] med b felläst för þ. På hällen står dock ett något skadat, men otvivelaktigt b som måste föras samman med runorna …ur · sin lite längre ned på ristningsytan. Vi har alltså att göra med den bekanta frasen b­[rōður sinn ”sin broder”.

Detalj av den övre högra delen av ristningen med rester av bandknuten och palmetten. Foto Magnus Källström

De föregående runorna marki (som de nog trots vissa skador ska läsas) kan då inte gärna tolkas som ordet ’minnesmärke’, särskilt som det strax till vänster i den vänstra slingan står · at · s-…, vilket måste vara prepositionen at ’efter’ följd av resterna av ett personnamn som har börjat på S-.

Avståndet talar emot att runorna marki skulle vara en del av detta personnamn. I stället måste man nog räkna med en bestämning av något slag: ett binamn eller kanske ett ortnamn. Innan läsningen är helt fastslagen (det är oklart om det kan ha funnits något mellan m och a och k-runan kan eventuellt också ha varit f) kanske man inte ska spekulera mer över detta, men jag kan inte låta bli att nämna att det på en dansk runsten (DR 237) förekommer en runföljd aþal : miki som har tolkats som ett binamn Aðalmærki med betydelsen ’huvudbanér’!

Även om vi kanske inte kommer att få fram så mycket mer av texten är detta ett glädjande återfynd. Av Mörkös fyra säkert dokumenterade runstenar var inte mindre än tre länge försvunna. Sommaren 2010 återfann Roger Wikell runhällen Sö 23 vid Skälby och nu har han även spårat upp Sö 23B vid Tormesta. Det som återstår är bara Sö 21, som Bureus såg ligga som trappsten vid slottet Hörningsholm, om man nu inte också ska denna uppgift hos Bureus på allvar: ”Vpå Mörkön […] I Sanda bakka står een Runasten, i hvilkom är Rubijnæ gryte inblandat månge städz.” I så fall finns det ytterligare en sten att leta efter.

>>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Anledningen till att runristningen vid Tormesta har fått det lite märkliga beteckningen Sö 23B beror på att Erik Brate av okänd orsak inte tilldelade denna inskrift något nummer i Södermanlands runinskrifter. Signumet Sö 23B skapades först när inskriften skulle inkluderas i Samnordisk runtextdatabas och anger att den finns omtalad efter Sö 23 i denna del av Sveriges runinskrifter. DS.

9 comments

  1. Pingback: Sö 23B Tormesta återfunnen | Uppsala runforum
  2. Marie Halldin

    Magnus, ska du om du nu spekulerar om danska stenar, kanske även spekulera i om ”marki” inte står för Mörkö?
    Eller åtminstone spekulera i om det absolut INTE kan stå för Mörkö?….

    Kyrkstenen i Edsby, Ladbrostenen i Runby, säkert finns fler exempel på stenar som nämner orten, inte sällan nämnt som första belägg någonsin. Varför inte denna?

  3. Magnus Källström

    Anledningen är att Mörkö inte borde stavas så. Det skrivs (in) Myrky 1291 och Myrkiu 1310, vilket enligt Svenskt ortnamnslexikon återgår på ett fsv. *Myrk(i)a bildat till adj. mörk. En stavning med a-runa för /y/ är omöjlig. Dessutom vet vi inte vad som har stått för denna runföljd, eftersom ytan är helt avflagrad.

  4. Anders Lavas

    Någonting från ”margR”: den mångfaldige (någon som sysslade med eller kunde mycket)?

  5. Magnus Källström

    Ett tänkvärt förslag, även om jag misstänker det inte riktigt passar med ändelsen -i i sg. ack. m. som man nog måste räkna med på grund av det följande brōður sinn.

  6. Sören Johnsson

    Finns det inga moderna tekniska hjälpmedel att tillgå för att få fram mer skrift som inte kan ses av blotta ögat?

  7. Magnus Källström

    Vad jag vet finns inga sådana som kan användas i detta fall. Det är dessutom ganska mycket av ristningsytan som var bortflagrat redan på 1600-talet. Vi får nog nöja oss med de runrester som finns kvar.

  8. Tommy Tyrberg

    ”i hvilkom är Rubijnæ gryte inblandat månge städz” torde väl bara betyda att det fanns gott om korn eller körtlar av något rött mineral i stenen, vilket knappast är särskilt osannolikt.

    Vad beträffar -marki så finns det ju ett urnordiskt personnamn Aljamarkiz som visar att -mark faktiskt har förekommit som personnamnled.

  9. Magnus Källström

    Det är säkert något sådant som har funnits i stenen vid Sanda. Om det sedan har varit en runsten vet vi inte, eftersom Bureus inte har efterlämnat någon läsning. År 1601 ska han ha ritat av Hörningsholms slott och förmodligen var det också då som han undersökte Mörkös runristningar.

    Det stämmer att det kan ha funnits en namnled -markiz i urnordiskan, men det aktuella belägget på Kårstadristningen kan också tolkas som ett appellativ (ek aljamarkiz ungefär ”jag främlingen”). Bland de vikingatida namnen saknas däremot direkta spår av en sådan namnled. Anledningen till att jag inte tror att (det något osäkra) marki är en del av det namn som börjar med s är att det måste saknas ganska många runor mellan dessa runföljder. Ett binamn ligger därför närmare till hands, men jag får återkomma när jag har tittat på ristningen igen.

Skriv en kommentar