2+3D Photography – Practice and Prophecies

Konferensen 2+3D Photography – Practice and Prophecies på Rijksmuseum i Amsterdam den 8-9:e maj 2019, presenterade en bred översikt över 2- och 3D-fotografering som metod för att dokumentera, bevara, åskådliggöra och tillgängliggöra kulturarv. Presentatörerna visade framför allt exempel på genomförda praktiska projekt. Fördelningen mellan 2D-foto (interspektralfotografering) och 3D-foto var ungefär 50/50.

En gemensam nämnare för alla presentatörer, inklusive mig själv, var allt experimenterande, och alla hemmagjorda lösningar; samma återkommande problem med både hård- och mjukvara. Och samma behov av att uppfinna nya lösningar för varje nytt projekt. Helst portabla och kostnadseffektiva. Begreppen ”portable rigs” och ”challenging conditions” återkom hela tiden. Även interspektralfotografering verkar innebära motsvarande experimenterande med modifierade konsumentkameror.

Det förekom också en hel del diskussion kring var man skall lägga nivån – med den eviga frågan om en mobilkamera är tillräcklig, eller om en fullformatskamera är nödvändig (alla som någon gång fotograferat med en fullformatskamera har svaret på den frågan). Och, naturligtvis, diskussioner kring lagring/arkivering av 3D-modeller, både nu och inför framtiden.

Men någon slutgiltig, heltäckande lösning för effektiv 3D-digitalisering är det ingen som har lyckats hitta. De som kommer närmast, är inte helt förvånande de som har de största resurserna – både i form av ekonomi och kompetent personal. Här sticker Smithsonian ut, med utveckling av en möjlig open source- lösning för museer med stora samlingar att på ett effektivt sätt 3D-digitalisera, metadatasätta, arkivera och publicera. Dock är lösningen fortfarande under utveckling och uppbyggnad, och om den i praktiken verkligen blir så effektiv som den beskrivs, återstår att se. Läs mer här: https://3d.si.edu/about

Att göra 3D-modeller fritt och öppet tillgängliga, kan ge modellerna helt nya och oväntade användningsområden. Modeller från Hallwylska museet har t.ex. kommit till (på grund av språket tyvärr obegriplig) användning i japanska VR-världar. Användning av 3D-modeller för återskapande av historiska platser och i interaktiva appar med inriktning mot pedagogisk verksamhet och turism behandlades också.

Själv tror jag inte att det finns någon heltäckande Helig Graal  som metod för 3D-digitalisering. Och har blivit ännu mera övertygad om detta efter att ha upplevt två hela dagar fyllda med exempel på arbete med 3D-digitalisering från hela världen. Alla objekt är olika, och olika användningsområden för den färdiga 3D-modellen ställer sina specifika krav på digitaliseringsmetod. Snarare bör man inför varje 3D-digitaliseringsprojekt fråga sig varför man 3D-digitaliserar just det här objektet, och vad som är syftet med 3D-modellen. För att sedan ta beslut om metod för 3D-digitalisering utifrån objektets och den framtida användningens förutsättningar.

Jag tror själv inte på massdigitalisering i 3D. Och något helautomatiserat arbetsflöde är heller inte möjligt med dagens teknik. Jag tror på 3D-digitalisering av utvalda objekt för specifika syften. Och framför allt tror jag på kunskaps- och erfarenhetsutbyte, genom både goda och misslyckade exempel. Det behövs fler konferenser som  2+3D Photography – Practice and Prophecies (det kommer en ny 2021).

När jag kommer hem, fortsätter 3D-experimenten. Och jag upptäcker att programmet RealityCapture saknar funktioner för mätning i, och jämförelse mellan modeller för att upptäcka form- och volymförändringar. Detta med anledning av ett 3D-experiment i samverkan med Moderna Museet, där det gradvisa förfallet hos ett konstverk i form av en chokladtårta skall dokumenteras i 3D.

På en arkeologisk seminarieutgrävning i Buttle, där schakten dokumenteras nivå för nivå genom enkel fotogrammetri, är det däremot inga problem med mätning i modellerna. Där står totalstationen för de exakta mätvärdena, och själva schaktet blir i sig en skalangivelse. 3D-modellerna fungerar där som visuellt stöd, och ett tidseffektivt alternativt till traditionell handritning . Dessutom med fotorealistiskt resultat, mot en arbetsinsats på under halvtimmen per modell. Se modellerna från 2019 här: https://sketchfab.com/Alexandersjostrand/collections/buttle-2019

En 3D-modell i betydligt mindre skala är den drygt 20 cm långa medeltida runkalendern i buxbomsträ från Lödöse. 3D-modellen som gjordes via fotogrammetri blev snygg och pedagogisk på Sketchfab (https://skfb.ly/6JQNH ), men befanns vara otillräcklig för CNC-fräsning i meterlångt format – som ett taktilt hjälpmedel för guidning. Det blev en laserskanning i stället, som resulterade i en utskrivbar/utfräsbar 3D-modell. Rätt metod för rätt objekt och tillämpning, helt enkelt.

När jag ändå var i Amsterdam, passade jag på att se ett par andra utställningar också – Museum Vrolik och Body Worlds, som visar anatomiska preparat från förr och nu. Jag sammanfattade utställningarna i två texter: Lyckoplast och spritburk samt De oförutsägbara

 

Skriv en kommentar