Publicerat

Bilden visar en del av en boksida med bland annat runtecken

Linnés uppteckning av runorna på Lerkakastenen (Öl 37) på Öland. Delar av denna inskrift saknas numera. Efter Linnés Öländska och Gothländska Resa (1745).

Tänk att behöva syssla med runor och runstenar fast man egentligen är intresserad av något helt annat. Detta drabbade en av våra främsta vetenskapsmän, nämligen ingen mindre än Carl von Linné. Botaniken och naturvetenskaperna var ju hans ämnen, men av någon anledning har han ägnat en hel del energi åt något som kan kallas praktisk fältrunologi.

Linné var som bekant en stor resenär och en runsten skymtar förbi redan i samband med hans Lapplandsresa 1732. På färden genom Medelpad band han nämligen sin häst vid Nolbystenen (M 1) i Njurunda för att bestiga det höga berget Nolbykullen. På resan till Dalarna två år senare noterade han i sin dagbok att bönderna i Älvdalen förutom att de använde kalenderstavar med runor ”skrifwa än i dag sina namn och bomärken med runska bokstäfwer, som synes på wäggar, skötstenar [dvs. nätsänken], skålar etc. Det man på intet annat ställe i Sverje ännu wet continueras”. Inget tyder på att Linné vid dessa tillfällen skulle ha upptecknat några runinskrifter, men när han sommaren 1741 beger sig till Öland och Gotland finner man plötsligt ett intresse för de runstenar som passerades.

I förordet till sin Öländska och Gothländska Resa, som utkom 1745, skriver Linné att ”RUNSTENAR har jag en stor hop uptecknat på Öland, at jag därmed måtte noga wisa andra hwar sådana kunna igienfås, men ingalunda at härmed lämna af dem någon tilförlitelig Copia, ty dels är denna wettenskapen intet min, dels har jag ei eller welat mig uppehålla wid dem, så länge, at jag dem ifrån den beswärlige måssan, som alla Ölandska Runstenar öfwerdrager, kunde rengiöra.” I hans bok avbryts frakturstilen i de småländska och öländska avsnitten med jämna mellanrum av återgivningar av runstenstexter med runor (se bilden ovan).

När han hade nått Gotland är det dock annorlunda och förklaringen ges i samma förord: ”Hwad de Gottländske Runstenarne angår, så har jag allenast nämt hwar jag dem sedt, utan at af dem afskrifwa någon Bokstaf, som jag har haft mig bekant, at den lärda Biskopen Dr. G. Wallin dem alla mycket noga aftagit, och dem ofelbart med första lärer utgifwa.”

Det intresse som den dåvarande superintendenten i Visby – sedermera biskopen i Göteborg – Georg Wallin hade visat för de gotländska runinskrifterna skulle alltså ha avhållit Linné från runstudier på denna ö. I verkligheten fortsatte han och hans följeslagare att uppteckna runinskrifter även här. Den 27 juni har han i sin dagbok exempelvis noterat följande från besöket i Hangvar: ”Om morgon kl. 4. woro wj uppe, at afteckna 4 st. Runstenar som logo strax wid hwar andra på Kyrkiogården the woro fuller, besynnerligen 2. nog nötta, men med arbete och flit lästes följande ord: [varefter de fyra inskrifterna återges med runor].”

De lavar som fanns på stenarna ställde dock till en hel del besvär vid undersökningen och i den tryckta reseberättelsen skriver Linné att ”Lichen crustaceus candidus crassus, tuberculis atris eller en hwit skårpa, som så mycket förhindrade wårt Runeläsande på Öland, märkte wi här hafwa sitt förnämsta tilhåld på Kalkstenar, at man endast genom henne, som nästan wäxte på hwar Kalksten, kunde på långt håll skilja Kalkstenar ifrån Gråstenar”.

Carl von Linnés uppteckning av en runsten på Mästerby kyrkogård (G 188). I dag återstår bara ett litet fragment av denna sten, som finns att beskåda i utställningen på Gotlands museum. Efter Gotlands runinskrifter 2 (1978).

Vid besöket vid Fårö kyrka tre dagar senare verkar det som om laven tvärtom skulle ha underlättat arbetet. I dagboken har han då noterat: ”Sedan wj om morgon läsit en Runsten på kyrkiogården, ty den andra kunde omöjeligen begripas, och näppeligen then förre, thärest icke ett litet lichen leprosus ferrugineus hade fästat sig just i sielfwa bokstäfwerne, och giordt större delen ganska tydelige, at man them på långt håll läsa kunde, men sedan samma lichen war afförder, war knapt möjeligit them at läsa.”

Sammanlagt undersökte Linné under sin Gotlandsresa ett trettiotal runinskrifter, de allra flesta på medeltida gravhällar, och han överlämnade sedermera dessa läsningar till Georg Wallin, som infogade dem i sina gotländska samlingar (Analecta Gothlandica). Trots den ansträngning som Linné hade lagt ned på uppteckna inskrifterna verkar detta inte ha varit ett arbete som han uppskattade. I Stiftsbiblioteket i Linköping stötte jag för ett antal år sedan på en förteckning med överskriften ”föliande stenar har jag sett på Gottland”. Förteckningen omfattar 27 runinskrifter med samma numrering som i Linnés dagbok och avslutas med orden: ”De andra på Gotland bryr jag mig intet med, och skall vara glad om jag wähl slipper ifrån dessa. Ups­[ala] d. 26 Nov. 1744. Carl Linnæus.”

Utsnitt ur förteckningen på Stiftsbiblioteket i Linköping. Foto Magnus Källström

Dokumentet är inget original utan en avskrift som av handstilen att döma härrör från en annan och något senare Gotlandsresenär, nämligen lektor J. H. Wallman. Vem förteckningen ursprungligen har varit avsedd för har jag ännu inte lyckats utröna.

Men varför ägnade då Linné dyrbar tid åt att uppteckna runor när han samtidigt var pressad av växternas korta blomningssäsong och annat som intresserade honom betydligt mer? Något påbud om att undersöka runstenar fanns inte i det uppdrag som han hade fått av rikets ständer inför resan. Här är perspektivet rent utilitaristiskt och inriktat på nyttigheter för staten och ekonomin: att uppspåra gräs och växter som kunde användas för färgning, lerarter för porslinstillverkning och kritpipor, medicinalväxter och allt som hörde till den inhemska floran och faunan: ”allehanda Träd och wäxter, Diur, Foglar, Kräk etc”. Det kulturhistoriska som ändå upptar en betydande del av reseberättelsen verkar nästan ha kommit med på köpet och på resenärens eget initiativ. I företalet skriver Linné också att han ”med flit beskrifwit mycket, som i Swerige är alment, därföre at det utomlands är sällsynt”. Hit räknade han uppenbarligen runstenarna.

Som runläsare var väl Linné egentligen inte särskilt framstående och i de fall där hans uppteckningar kan jämföras med ännu existerande runstenar ser man att de innehåller ganska många felläsningar. Detta beror säkert delvis på att de är gjorda under tidspress och utan att stenytan hade blivit rengjord. Själv menade Linné också att hans avskrifter inte skulle tas för mer än ”ett hastwärck och widermäle”.

Trots detta har hans undersökningar ett stort värde för dagens runforskning inte minst när det gäller numera försvunna eller skadade inskrifter. Eftersom Linné inte alls tycks ha intresserat sig för textinnehållet utan bara upptecknade de runor han trodde sig se, utgör hans läsningar – trots alla uppenbara brister – självständiga och på sitt sätt ovanligt objektiva textvittnen till en rad inskrifter.

Linnés intresse för runstensundersökningar blev inte särskilt långvarigt. När han under sin resa till Västergötland sommaren 1746 passerade Nastastenen (Nä 34) i Närke skriver han endast: ”RUNSTENEN, som stod jemte wägen wid Närstaby, lemnas åt Antiquariis, tillika med alla dem wi framdeles merkte på resan, emedan de til äfwentyrs icke tola, at man utmärker sådana stenar med några orediga bokstäfwer, då wår tid och ändamål ej tillät oss at derwid länge blifwa uppehålne.”

Man anar här att han fått utstå någon form av kritik för sina tidigare runläsningar, men också att han visste vilka förutsättningar som krävdes för ett gott resultat.

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs originalutgåvan av Carl von Linnés Öländska och Gothländska Resa (1745) hos Litteraturbanken eller varför inte hans dagbok Iter Gotlandicum 1741 i faksimil hos Linnean Society i London! – Mer om Linnés arbete med de gotländska runinskrifterna finns i Helmer Gustavsons artikel ”Georg Wallin, Carl von Linné och de gotländska runmonumenten” i boken Spaden och pennan (2009). DS