En tidigare okänd runform på Gotland

Gravhällarna G 173 och G 174 i Väte kyrka efter stolarnas bortflyttande. Den förra har lagts över två kvinnor: modern till Botulv från Västerväte och Botulvs hustru Botaid, ”syster till Mundvald från Ringome”. Foto Magnus Källström

Det är inte var dag som man upptäcker en tidigare okänd runform eller – som i detta fall – det första otvetydiga belägget på en sådan. Det skedde i samband med en tre dar lång forskningsresa på Gotland tidigare i höstas, vilken nog får betecknas som en av mina bättre investeringar om man ser till den vetenskapliga utdelningen.

Att jag fick möjlighet att göra denna upptäckt kan jag nog tacka min danske kollega Michael Lerche Nielsen. Det var nämligen han som propsade på att vi tillfälligt skulle flytta undan det tjugotalet stolar som stod uppstaplade på den aktuella textbäraren. Det handlar nämligen om en medeltida gravhäll, som ligger inlagd i korgolvet till Väte kyrka.

Gravhällen ifråga har i Gotlands runinskrifter beteckningen G 173 och är bland annat intressant eftersom den är en av få medeltida runinskrifter på Gotland där runorna är försedda med seriffer precis som latinska bokstäver. Redan denna omständighet gjorde det värt att kånka undan ett antal stolar för att kunna se hela inskriften.

När vi tittade lite närmare på den föll min blick plötsligt på l-runan i namnet mundualz Mundvalds, där jag noterade att bistaven avslutades av en tydlig borrad punkt. Detta måste ju vara en stungen l-runa i en sällsynt variant, som hittills bara har varit känd genom ett par delvis osäkra exempel på fastlandet!

Runföljden munduaʟz på gravhällen G 173 med den stungna ʟ-runan. Foto Magnus Källström

Stungna l-­ och n-runor (som brukar translittereras ʟ och ɴ) förekommer under medeltiden i ett fåtal spridda inskrifter och anger en särskild kvalitet hos /n/ och /l/ som verkar ha uppträtt under vissa speciella fonetiska omständigheter, bland annat när dessa ljud är långa eller när de följs av dentala konsonanter som /t/ och /d/. På Gotland förekommer exempelvis skrivningen aʟum för allum ’alla’ på en gravhäll i Silte kyrka (G 63) och på den bekanta Åkerfunten på Bornholm (DR 373), som är utförd av den gotländske stenmästaren Sigraf, står det skuʟdi för skuldi ’skulle’. I dessa ʟ-runor är punkten placerad mitt på huvudstaven, vilket verkar ha varit runans normala form.

Punkten på Vätehällen är markerad i den nuvarande uppmålningen och den nämns av Elisabeth Svärdström i Gotlands runinskrifter, men utan att hon tillskriver den någon särskild betydelse. Förmodligen har hon uppfattat den som rent dekorativ. Att den måste vara betydelsebärande framgår dock av att l-runan i namnet botulfs i samma inskrift inte har någon punkt i änden av bistaven.

Runföljden botulfs på G 173, där l-runan inte är stungen. Foto Magnus Källström

Skrivningen munduaʟz är också helt enligt reglerna för användningen av den stungna ʟ-runan i andra runinskrifter. Runan för z användes nämligen under medeltiden precis som i det latinska alfabetet som tecken för ljudförbindelsen [ts], där ju [t] är en dental konsonant. I namnet Mundvaldr ingår ju egentligen det tonande /d/, men när namnet böjs i genitiv och detta ljud kommer att följas av det tonlösa /s/ så sker en avtoning [d] > [t].

Så roligt kan man ha av en borrad punkt på Gotland!

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Om stungna n-­ och l-runor har jag tidigare skrivit i artikeln ”Gravhällsfragmentet från Tornby i Fornåsa i Östergötland och utvecklingen av några medeltida runformer”, publicerad i tidskriften Futhark 2015. Numera finns också en mer djupgående studie av dessa runor i Alessandro Palumbos doktorsavhandling från 2018. DS.

One comment

  1. Allan Kempe

    Det handlar rimligen om palatalt ”l” resp. ”n”. Om jag får gissa så har man t.ex. stunget ”n” i ord som ”hann” ( urn. ”hanaR”) och ”bjǫrn” (urn. ”bernuR”) som jag rekonstruerar med palatalt ”n” (ur assmileringen ”-nR” till ”-n(n)” där palataliteten hos ”R” överförts til n:et).

Skriv en kommentar