Vad tar vi för plats i historien?

HBTQ-rörelsen har under sin existens i första hand försökt överleva och kämpat för sina mänskliga rättigheter. Som Mark Meinke påpekar, fanns det inte i stunden något vidare utrymme eller tillfälle att stanna upp och fundera över vad som skulle bli viktigt att bevara för framtiden (2016). Mycket av de spår som HBTQ-rörelser lämnat är immateriella. De har ofta varit temporära av naturen, men de har också gömts undan för att samhället sett andra sexualiteter som avvikande. När vi ser på de spår och berättelser som i dag finns att tillgå, framträder också en bredare samhällshistoria.

I juni 2016 valde den dåvarande presidenten Barack Obama att designera Stonewall Inn och grönområdet intill, Christopher Park, till ett nationellt monument. Detta är platsen för Stonewall-upproren 1969. Obamas resonemang löd:

I’m designating the Stonewall National Monument as the newest addition to America’s national parks system. Stonewall will be our first national monument to tell the story of the struggle for LGBT rights. I believe our national parks should reflect the full story of our country – the richness and diversity and uniquely American spirit that has always defined us. That we are stronger together. That out of many, we are one.”

Hela utlåtandet kan du höra här.

Queerhistoriska platser

Det finns ett helt hav av platser att tillgå, om vi gräver litet. Vi har dels platser som är kopplade till en historisk person, som tillskrivs eller själv har identifierat sig som HBTQ-person. Lesbiska exempel här är t.ex. Selma Lagerlöfs herrgård Mårbacka. Utomlands hittar vi bland annat Shibden Hall, som tillhörde Anne Lister (som under året fått litet mer uppmärksamhet efter HBO-serien Gentleman Jack).

Arkivklipp ur bladet för spårvagnsturen ”Var åker vi, egentligen?”, som anordnades under Heterohatets dag 25/8 2007. Sista meningen avslutas på andra sidan, men ordet ”platsen”. Arkivmaterial från Queerrörelsens Arkiv och Bibliotek (QRAB). Foto: Frej Haar (CC-BY).

Sedan har vi platser som inte är knutna till en person. Ovannämnda baren Stonewall Inn är ett exempel. Ett tänkbart svenskt exempel skulle kunna vara Socialstyrelsen, eller kanske mer specifikt trappan. Här skedde ockupationen av Socialstyrelsen 1979, för att få bort sjukdomsklassningen för homosexualitet. Fotot längst upp är taget från den dagen. Socialstyrelsen har blivit en återkommande central plats för kampen om HBTQ-personers rättigheter. Förutom ockupationen 1979, ockuperades den även 1985 (för att få samma rättsliga skydd som heterosexuella). På senare år har det här skett ockupationer för kampen om transpersoners lika rättigheter.

Klubben Bitch höll till i Kolingsborg mellan 1994-2002. Byggnaden ansågs ha särskilt högt kulturhistoriskt värde, och var grönklassad av Stockholms Stadsmuseum. Kolingsborg revs 2015. Foto: Unstraight Museum (CC BY-NC-ND).

De svenska klubbarna har inte haft samma tur som Stonewall. Först och främst har vi inte haft samma krogkultur i Sverige som i USA. Den utvecklas här mycket senare. Men barer och klubbar har ofta legat undangömda och varit i tillfälliga lokaler, som med åren också rivits. Klubben Diana i Stockholm huserade flera olika lokaler under sin tid, bland annat Ceders Café som låg i Vitabergsparken, innan den försvann helt.

Ur Revolts Gay Guide 1979. Arkivmaterial från Queerrörelsens Arkiv och Bibliotek (QRAB) i Göteborg. Foto: Frej Haar (CC-BY).

Hansastaden Visby – mer än bara medeltid?

Det finns dock platser som inte kommer rivas i första laget. På bilden ovan ser ni ett antal platser i Visby som listades i Revolts Gay Guide från 1979. Reseguiderna försökte få med alla platser i världen, och det finns liknande specifikt för lesbiska (bland annat en som hette Gaia’s Guide). På vilket sätt hade dessa platser betydelse för homosexuella män under 1970-talet? Jo, de var platser för cruising, det vill säga platser där män kunde träffa andra för att ha sex. Guiden blir ett tidsdokument som berättar hur samhället förhöll sig till homosexualitet då. Visby fortsätter existera.

Det är inte alltid uppenbart vart vi skall leta. Inte heller vad som räknas som kulturarv. Vad inkluderar vi i en nationsberättelse, och vad lämnas bort? Vart drar vi gränsen mellan relevans och irrelevans, och vem är det som sätter den?

Tips!

Vill du veta mer om HBTQ-platser? Kolla in Stockholm Region Unstraight, projekten I’m Every Lesbian och Eva-Lisas monument av Sam Hultin, Uppsala, Darling av Upplandsmuseet tillsammans med Sofia Breimo och Uppsala konstmuseum samt Lesbisk Odysse, det rullande museet.

Om du vill läsa och lära dig mer, finns bland annat böckerna ”En annan stad” (2002) av Margareta Lindholm och Arne Nilsson, Hanna Hallgrens avhandling ”När lesbiska blev kvinnor” (2008), ”LGBTQ America: A Theme Study of Lesbian, Gay, Bisexual, Transgender, and Queer History” (2016) av National Park Service samt Lesbiskt Arkiv.

Källor:

Meinke, Mark. (2016). Why LGBT Historic Sites Matter. I Springate, M (ed.). LGBTQ America: A Theme Study of Lesbian, Gay, Bisexual, Transgender, and Queer History. Finns att läsa här.

Skriv en kommentar